2009-12-29

Helige Thomas Becket - bed för oss!

Idag den 29 december firar vi den store martyren Thomas Becket. Vad som utmynnade i hans martyrium var frågan om staten och kyrkan. I den sk Constitution of Clarendon krävde kung Henrik II att hans rätt skulle stå över kyrkolagens, att präster skulle straffas enligt den civila lagen, inte den kyrkliga. Ärkebiskopen försvarade envist och modigt kyrkans syn, att man inte kan ålägga en kyrkans tjänare både själsligt (exkommunicering) och fysiskt (döden) straff - det räckte med ett. Men kungen ville att biskopar skulle jämställas med baroner och vara föremål för samma behandling som dem att efter summarisk rättegång i kunglig domstol riskera

loss of limbs or death

Kungen krävde också att kyrklig skatt och egendom skulle tillfalla honom om det inte kunde bevisas att den skulle användas till välgörande ändamål.

Kungen lyckades aldrig få ärkebiskopen att acceptera och uttryckte sin frustration över detta. Några adelsmän såg sin chans att göra en kunglig tjänst. En liten riddartrupp tog sig an jobbet. Ärkebiskopens huvud blev kluvet under förberedelserna till en vesper, detta hände den 29 december 1170.

Vi ser här en klassisk spänning mellan stat och kyrka, där staten frånsäger kyrkan allt inflytande och som argument letar fram varje svaghet, varje antydan till privilegium eller dubbelmoral. Men det är inte svårt att ana att det knappast handlar om ömma rättvisefrågor, utan om makt och pengar.

Paralleller till våra sekulära demokratiskt valda regimer saknas inte. De försöker till varje pris marginalisera kyrkans inflytande i samhället, och med civila lagar motverka de kyrkliga lagarna. Medan det i Thomas Beckets England handlade om att präster och biskopar skulle tvingas att bli kungliga undersåtar, är det i vårt samhälle de ofödda, äktenskapet, familjen och sk genderfrågor som slaget står om. Mycket är sig likt, men då handlade det om prästers undkommande av fysiska straff, idag om kyrkans särställning på arbetsmarknaden, då om skattemedel, nu om bidrag, då om kungamakten över präster och biskopar, nu om statens och arbetsgivares makt över katolska samveten. En radikal skillnad mellan vår tid och 1100-talet är vår verklighetsbeskrivning. Under medeltiden var den ännu ganska homogen när det gällde de yttersta frågorna. Idag är man inte överens ens om de mest basala värden som samhället bygger på, annat än möjligen ett antal negationer. Även klassiskt katolska länder ser nu hur kristna principer och lagar, ja, själva tron, hånas och körs över av lagstiftande makt, värre än någonsin kung Henrik skulle kunnat föreställa sig.

Helige Thomas Becket är och förblir en förebild för modet att stå emot den världsliga maktens orättfärdiga påbud.

2009-12-26

Vetenskapens upplysta och av kunskap präglade tidevarv

Medan Expressen tycker en fysisk attack mot påven är en
hämnande inkarnation av alla de kvinnor och barn som kyrkan har plågat genom seklerna.

så anser en debattör i Aftonbladet att all sändning av gudstjänster i radio och TV skall betraktas som reklam för trossamfund.

Religionen åtnjuter en otillbörlig respekt i dag

menar Mikael Nilsson och passar sedan på att avfärda alla religionerna i en enda mening:

De monoteistiska religionerna bygger i stället på skrifter som legitimerar etnisk rensning, bigotteri, (kvinno)hat och förtryck, slaveri och folkmord.

Så var det gjort! Vidare är de kristna motståndare till kunskap, får vi överraskande veta.

De antar vidare att vi förvisats ur ett ursprungligt tillstånd av lycka, okunskap och enhet med Gud genom att äta av kunskapens frukt, det vill säga kunskap är av ondo.

Här borde debattören nog läst på lite bättre - kanske Augustinus hade hjälpt eller varför inte beakta universitetsväsendets framväxt under påvarnas beskydd? Debattören tycker att vi ska ha en totalstädning av allt som inte kan hänföras till "verklighetsförankring" och det är public service-kanalernas skyldighet att

motverka religionens vanföreställningar

Artikeln avslutas med en uppmaning:

Frigör SVT från religionens skamgrepp och plocka ner dess vidskepelser på jorden en gång för alla!

"En gång för alla" - har vi inte hört det förut? Var det - i München eller Moskva?

Expressen och hämnden mot påven


Tidningen Expressen lyckas med ännu ett bottenrekord. I en ledare kommenteras kvinnan bakom det brutala överfallet på påven i Peterskyrkan med att
man kan se henne som en av Dickens spöken från svunna jular, en hämnande inkarnation av alla de kvinnor och barn som kyrkan har plågat genom seklerna.

I samma stil fortsätter ledaren att pusta ut en serie föraktfulla påståenden.


En man som våldtar sin 11-åriga styvdotter får syndernas förlåtelse. Men den 11-åriga flicka som blir med barn genom våldtäkten kan inte räkna med kyrklig medkänsla. Abort är en dödssynd. Hon måste föda sitt barn även om hennes liv riskeras.

Här har man lyckats få en enda mening rätt av fyra. Abort är en döddsynd, ja. Men allt det andra är ju fel - bara att kolla med till exempel Respekt:

Beträffande medicinskt motiverade ingrepp som genomförs för att rädda moderns liv, men som leder till det ofödda barnets död, anser kyrkan att dessa är moraliskt befogade. I sådana fall genomförs de för att rädda ett liv då både kvinnans och det ofödda barnets liv är i fara.

I övrigt kunde man läst in sig på fallet här, och se att kyrkan gjorde allt som stod i deras makt för flickan och hennes mor. Expressenledaren fortsätter sedan ösa förakt över kvinnor i u-länder, som bara de finge preventivmedel så

uppphör de att föda tjogvis med barn

Detta skulle ju spara en masssa pengar, som kunde användas långsiktigt, inte som männen i "fattiga länder" gör; spendererar dem på "alkohol, bilar och vapen".

Åldersdiskriminering är heller inget främmande för liberala Expressen. Påven är man, och han är gammal. Bara vräka bort:

Det är inte snällt att knuffa omkull gamla påvar. Det är mycket bättre att avsätta dem

Vi talar nu alltså om en ledare för världens största kyrka, till vilken även många av våra invandrare hör; dessa latinamerikaner, polacker, kaldéer, nigerianer m.fl med sina "tjogvis med barn"... Hade denna artikel handlat om muslimer eller judar med sina "tjogvis med barn" så hade den varit föremål för en rad anmälningar. Har chefredaktören julledigt kanske?

2009-12-08

Händelsrika fyra år

Idag fyller katobs.se fyra år. Det var den 8 december 2005 som vi utkom officiellt på nätet. Men innan dess hade vi provkört i ett år. Projektet var dock förberett sedan 1995, då idén bollades i några historiska fax mellan msgr Johannes Koch och redaktören att förmedla katolska nyheter och artiklar elektroniskt.

Vi kan inte se att det var en dålig idé.

2009-11-21

Många heliga platser - och ingen

I en förvånande brist på andra väsentliga frågor så diskuterades SVT:s rätt att filma i Peterskyrkan, detta i deras eget debattprogram. Kokar man ner den frågan så handlade det om huruvida det var ett allmänt hållet förbud eller ett speciellt avsett för Jonas Gardell på grund av hans tidigare yttranden - eller hans höga personlighet som sådan. Båda versionerna har hörts, vilket orsakat viss förvirring.

Rent allmänt kan man väl säga att kyrkorummet inte ska användas för intervjuer, föredrag, konferenser och liknande saker. Här har nog åtskilliga församlingar, inklusive biskopens egen, "syndat" ett antal gånger. Men detta är inte för att det är en "helig plats", utan därför att det är en plats för bön. Kristna har inga heliga platser rent geografiskt, vi tillber inte stenar eller murar eller markområden. Den enda heliga "platsen" för kristna är det himmelska Jerusalem. Men i Herrens närvaro så är man också i förbindelse med himmelen. Därför kallas ju också kyrkorna för Guds hus.

Kardinal van Thuan berättar hur han i fängelsecellen kunde läsa mässan tack vare lite vin han fått som "medicin" och några smulor av en hostia. Han läste mässan för sina medfångar och hela natten tillbad man sakramentet, även buddhister. Denna cell förvandlades till en helig plats , tack vare Herrens närvaro och ingenting annat. Så är det också med alla våra kyrkor.

Nu återstår att se hur Vatikanen hanterar dagens stora evenemang i Sixtinska kapellet, dit 250 "artister" av högst dubiös inriktning har inbjudits. Ytterst få av dessa utövande konstnärer har uppvisat någon större uppskattning av den storstartade kristna traditionen att söka uttrycka livets heligaste värden, skönhet och sanning. Istället har de uttryckt raka motsatsen i sin konstutövning - antikatolsk, antikristen. (Bilden här bredvid är en skulptur av en av de inbjudna, den holländske skulptören Caspar Berger - ett nidporträtt av påven Innocentius X.)

Man får hoppas påvens ord vinner deras hjärtan:

Be grateful, then, for the gifts you have received and be fully conscious of your great responsibility to communicate beauty, to communicate in and through beauty!


2009-11-10

Vem kan förstå Svenska kyrkan?


Bilden ovan är historisk. Vi ser alltså kungaparet omge tvenne biskopar, Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund tillhörande Svenska kyrkan. Båda är kvinnor och den ena har dessutom öppet förklarat att hon lever i äktenskapsliknande förhållande med kvinna och barn. Vi ser att de bär kräkla, mitra, kåpa och stola. Eva Brunne bär även ett biskopskors.

Att kungaparet deltar kunde ses som att statskyrkosystemet ännu i praktiken fungerar. Å andra sidan kan kungaparet besöka även andra samfund i Sverige - i katolska Domkyrkan känner de sig ganska hemma efter ett flertal besök. Att kvinnor och samboende utses till biskopar är heller inte så mycket att orda om. Luther menade ju att prästadömet enbart är funktionellt och ej sakramentalt. Vem som helst skulle kunna bli präst, det skulle vara upp till församlingarna att utse någon av dem. Och detta skulle inte betyda att han var mera präst än de andra. Ty alla är vi präster.

Märkligare är då pompan och ståten. Här har biskopar inbjudits från alla de nordiska länderna, från Baltikum, England och Sydafrika och Filippinerna...Och som sagt alla de påvliga biskopsattributen finns på plats, de som reformationen avskaffade med hänvisning till Luther:

När det gäller smorning av en påve eller en biskop, tonsur, prästvigning, konsekrering, och kläder som avviker från vad lekmännen bär - allt detta kan ju skapa en hycklare och en idiotisk marionett, men aldrig en kristen eller en andlig människa. [Martin Luther: Till Tysklands kristna adel (1520) Övers: Red.]

Luther åtlyddes i några hundra år. Biskopskorset återinfördes av Gustav IV Adolf. I Borgå användes inte mitra sedan reformationen förrän av förre biskopen.

Så - vi har en kyrka som kastat av sig prästadömet men ändå vill ha det. Som medvetet lämnat trosgemenskapen med lutheraner, anglikaner och de evangeliska samfunden, men ändå talar om ekumenik och dialog. Som säger sig ledas av bibeltolkningar men ändå väljer att följa riksdagsbeslut avsedda att utplåna kristna värden i det offentliga. Som frigjorts från staten men ändå låter sig ledas av lokalpolitiker. Som brutit alla bindningar till bekännelse och Skrift men ändå använder handpåläggning och stolt redovisar biskopslängder sedan medeltiden.

Vem kan få det att gå ihop?

2009-11-07

Europadomstolens ikonoklasm kan börja

Många har säkert redan noterat den häpnadsväckande domen från Europadomstolen, som tillerkänner en kvinna 5000 Euro i skadestånd för att hennes två barn tvingats åse Kristus på korset i den statliga italienska skola de gick. Fallet har dansat runt i lokala italienska domstolar, som alla konstaterat att krucifixet inte bara är en symbol för "katolsk tro" utan också en del av Italiens kulturarv och en symbol för den italienska nationen.

Men några jurister med de mest skiftande karriärer bakom sig , allt från kriminologi till handelsjuridik - konstaterade att krucifix på klassrumsväggen är ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, nämligen Protokoll 2, artikel 1, (tillägg från 1952). Hur lyder denna artikel?

Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Ett kors på väggen skulle alltså utgöra ett brott mot denna artikel. Ingen frågar sig emellertid då hur de kristna föräldrarnas rätt skall tillgodoses, om deras barn aldrig får höra ett ord om kyrkan i skolan eller ens skymta en ikon eller ett krucifix, än mindre bevista en kyrka. Kanske det är läge för kristna föräldrar att anmäla en undervisning, där det förkunnas att religion är en vidskepelse från medeltiden och vetenskapen sedan länge bevisat dess falskhet? Och där väggarna i skolan kan prydas av - i stort sett vad som helst?

Bilden här intill är utförd av konstnärinnan Ann-Caroline Breig. Hon förklarar sin konst som

a fast automatic translation from dreams and thoughts to action and happenings, with an overtone of the unstoppable and unpredictable strength of nature and our drives.

Målningen finns i en högstadieskola i Söderhamn. Europadomstolen får nog mycket jobb framöver om de ska vakta Protokoll 2, artikel 1 - låt oss se till det!

2009-10-27

Ekumeniken är död - leve ekumeniken!

När påven öppnar dörren för anglikaner som känner sig kallade, att behålla sin rit och ändå uppgå i den apostoliska gemenskapen med påven, så handlar detta om ett historiskt beslut. Det är ett ekumeniskt konkret framsteg som kan beröra tiotusentals troende. Redan kan man räkna många anglikanska präster som kan tänka sig att konvertera och sätta sig på skolbänken. Rörelsen Forward in Faith har tusen, sedan tillkommer Traditional Anglican Community med hundratals präster. Hur många som kommer att söka sig under påvens jurisdiktion är okänt - men intresset växer snabbt.

Detta måste väl ha skapat stora rubriker? I England - ja. Härhemma har det inte kommenterats med en enda rad på Svenska kyrkans hemsida, och dess biskopar har inget sagt. Man har väl varit fullt upptagen med sin egen splittring kanhända. I Kyrkans Tidning fanns endast en liten notis med den märkliga, och fullständigt missvisande, rubriken:

Anglikansk konvertit slipper celibat

En del medier pekar på en ny form av ekumenik, som inte bara utgår från att diskutera i det oändliga för att visa ömsesidig respekt, utan fastmer siktar på den sakramentala enheten och på konkreta beslut utan att fördenskull enheten i tron förbigås. Med Svenska kyrkans beslut att ta avstånd från äktenskapets konstitution, dess sakramentala, bibliska natur, inser man att ekumenik inte är vad detta samfund önskar. Man vill gå sin egen väg, ut ur kristenheten. Det är inte svårt att instämma i det sorgfälliga konstaterande som tvenne biskopar i Church of England skrev i sitt varningsbrev till Anders Weijryd nyligen:

Det är så mycket vi inte förstår angående er situation.

Allvarliga siffror

I Metro fanns en notis den 12 oktober med rubriken "Mer än ett barn dör varje dag". Vad det handlade om var att mellan 400 och 500 svenska barn av okänd anledning dör i sin mammas mage efter 22:a graviditetsveckan. Anders Printz, chef på Socialstyrelsen menar att

Det här är allvarliga siffror.

Myndigheten kommer att väcka frågan om en utökad forskning på området.

Där har vi en viktig uppgift. Vi har sett att dödlighet på andra områden minskat betydligt under senare år, men så är inte fallet när det gäller detta.

Mera forskning alltså. Detta är väl bra. Man kunde kanske reflektera en liten stund varför Socialstyrelsen inte begär mera forskning för att besvara frågan varför Sverige alltjämt ligger i topp i Europa när det gäller en annan dödlighet, nämligen den som beror på sjukvårdens ingrepp i moderlivet. Här dör det 38 053 människoliv (år 2008), eller 104 om dagen, lördag, söndag och helgdag inräknat. Vi har ett nationellt rekord förra året. Det är mer än en tredjedel av alla födda, levande, barn.

År 1960 hade vi 2 792 registrerade aborter i landet. Men detta var ju innan lagstiftning och propaganda gjorde sitt. Och innan P-pillret. Det introducerades 1968, varefter abortfrekvensen steg till 16100 (år 1970). Men - skulle det inte vara just preventivmedlen som förhindrade oönskade graviditeter? Bolla gärna frågan vidare till våra socialpolitiker.

2009-10-08

Mysteriet löst

Mysteriet med de två versionerna av en intervju med kardinal Castrillón Hoyos, som publicerats på Süddeutsche Zeitung samt Zenit, är löst. Från den bayerska tidningen meddelas att intervjun är ett resultat av två telefonintervjuer med kardinalen. Den senare tillkom efter att TV-progammet Uppdag granskning sänts den 23 september. Tidningen valde då att fälla in kommentarer som gjordes av kardinal Castrillón Hoyos i den andra intervjun. Detta är tydligen inget ovanligt förfarande:

Även intervjuer med politiker behandlar vi på detta sätt och inte annorlunda,

säger man, men erkänner också att citatet om det "tyska felet" var ett misstag att ta med. Så sanningen låg alltså någonstans mittemellan. Allt som återgivits har kardinal Castrillón Hoyos sagt, men inte i det sammanhang det återgavs.Vilket naturligtvis utgör en källa till missförstånd.

2009-10-05

Sanningen röjer ny väg

Nu har det bekräftats, det som vi anade. Intervjun med kardinalen i Süddeutscher Zeitung (se nedan) har förvanskats, på ett sätt som kunde så split och osäkerhet inom episkopatet. Var detta meningen? Vi vet inte. Men det är helt uppenbart att det funnits en agenda på den stora tyska vänsterliberala tidningen i denna fråga, annat har man ju svårt att tro. Varför annars dessa utstuderade trollerinummer med texten?

Men samtidigt så måste man glädja sig att bloggvärlden är så oerhört alert. Texter jämförs omedelbart med varandra och även om det ofta kan ge upphov till yviga spekulationer, så kristalliserar sanningen förr eller senare ut sig. Som kardinalen själv sade: sanningen "se abre campo", den hittar alltid nytt land.

Hård kritik mot kardinal med krokodilhud

Kardinal Dário Castrillón Hoyos tycks inte ha många vänner i medievärlden. Ändå uppvisar hans CV en närmast oförvitlig gärning i kyrkans tjänst. Han har gått den långa vägen. I sitt hemland blev han som biskop närmast legendarisk för sina nattliga vandringar för att förse gatubarn med mat. Och förklädd till mjölkbud lyckades han komma in till Medellinkartellens fruktade ledare Pablo Escobar för att få honom att omvända sig. Bikt blev det - men kort därefter sköts knarkkungen av polisen under ett försök att fånga in honom.

För dem som vill inmuta Hoyos i ett konservativt-traditionalistiskt sammanhang kan det vara intressant att veta att han ledde Cursillorörelsen och också hade radiofonkurser - alltså kurser med flera deltagare via amatörradiosändare. Och han har själv berättat hur han efter att ha utsetts till Ecclesia Deikommisionens ordförande år 2000 fick börja läsa in allt om den gamla liturgin först på flygplanet till Rom.

Kardinalen var en av de få som omnämndes som papabili under konklaven, alltså en tänkbar påve. Men nu har kardinalen hamnat i ordentligt blåsväder på gamla dar. Och det råder en viss förvirring varför han gör det. Han gjordes till syndabock i fallet Williamson och han försvarade sig i en lång intervju, som nu finns i ett antal versioner på nätet. Någon publicist därute har inte så stora krav på sig när det gäller att återge det som sades och inget annat. Vi har försökt reda ut det hela, men det kräver ytterligare lite grävande. Tills dess sanningen kommer fram gör man nog bäst att bemöta de påstådda anklagelserna mot biskop Arborelius med stor skepsis. Likaså anklagelserna mot kardinalen.

2009-09-30

Uppdrag granskning: Ingen kassasuccé denna gång

Så har stormen efter Uppdrag granskning blåst över. Redan innan sändningen hade många väntat sig något sorts "biskop Williamsonskandalen II". Desperat försökte man lansera nya avslöjanden av vad Vatikanen visste. Den stora boven i dramat skulle vara en kardinal Castrillón Hoyos som till varje pris skulle skydda påven från information som kunde hindra projektet att få ett prästbrödraskap rumsrent i kyrkan, hette det. Men när det uppdagades för hela världen att det enda som programmet byggde på var ett förkommet eller försenat brev, som dessutom var inadekvat i sammanhanget, så sjönk temperaturen betydligt. Att detta handlar om något mycket inomkyrkligt - och kanske till och med snävt internt inom kyrkan - visar inte minst kommentarsfälten hos svt. Två inkomna kommentarer har registrerats, varav en från Norge och en från en nationalist som vill tala politik.

Under tiden går livet vidare. Påven vill att prästerna ska använda Internet förnuftigt och ett norskt företag har anlitats av kyrkan för att kartlägga hur bloggare med intresse för inomkyrkliga frågor påverkar informationslandskapet. Ty helt klart har bloggandet just nu övertaget över dagstidningarna och de etablerade nyhetsbyråerna, som alltid ligger ett steg efter. Kompetensen har flyttats till de fria kanalerna. Det är där som de skarpaste analyserna också återfinns. I detta fall skedde nog en stor underskattning av dessa källor från Sveriges TV:s sida. Man ville göra ett scoop, men hade helt förbisett att de snabba informationsvägarna mellan de katolska nätverken effektivt skulle avslöja en undermålig programidé.

2009-09-25

På förekommen anledning...

Detta forum är en nyhetskommenterade blogg avsedd för tankeutbyte. Det är tänkt att dialogen skall koncentreras kring de nyheter som kommenteras.

Vidare måste det åter understrykas: "Nytt och Noterat" är fristående från tidskriften. Läsarkommentarer tas in oberoende av redaktionens eventuella sympatier eller antipatier. Granskning av sakinnehåll och källor görs ej av dessa kommentarer. Att de ej bemöts av redaktionen betyder inte att innehållet bejakas.

Vi ser som vår redaktionella uppgift att i första hand förmedla information, ej bilda opinion. Detta gäller även bloggen, även om den är till för ”tankeutbyte i friare form”.

Vi hänvisar därför kritik - både positiv och negativ - av de redaktionella övervägandena till redaktionens postadress eller mail. Som tidigare påpekats är synpunkter på den redaktionella profilen alltid välkomna, även negativa. Med brev och avsändare kommer denna kritik vara betydligt effektivare än genom kommentarer som knappast tjänar något allmänintresse.

Red.

2009-09-24

Var inte rädda!

"Uppdrag granskning" har försökt gräva vidare i affären Williamson. Nog måste väl påven ha känt till åsikterna hos denne man? Och nog är det väl så att SSPX - egentligen - är en "grupp" med politiskt dunkla avsikter? Det framkom inte så mycket i den vägen, trots att det riktades många menande blickar mot påvens närmaste omgivning. Alla skyllde på alla och ingen ville tala om vad problemet egentligen handlar om: Kyrkans tro.

Varje tid har sin utmaning att formulera vad kyrkan tror och bekänner sig till. Det Andra Vatikankonciliet var en smältdegel av olika idéer och tendenser, präglade av sin tid. Där fanns en viljornas kamp. Några ansåg sig segra, andra hamnade på sidan, betydligt flera hoppade av. Många goda ting kom fram. Men nu - fyrtio år senare - måste man åter se vad som egentligen beslutades. Msgr Bux sade nyligen att

Genom en anda av samförstånd kan man nu äntligen tolerera och korrigera de marginella felen.

Alla måste anstränga sig att lägga ner brösttonerna. Alla måste vi anstränga oss att skilja mellan det vi kan tro från det vi inte kan tro och det vi måste tro. Det är detta som diskussionerna bland annat handlar om i Rom. Alltså mellan dessa präster som utmålats som mörkrets förklädda tjänare och några av påvens mest kunniga och vidsynta personer. Låt oss hoppas att samtalen leder framåt, till samförstånd och till klarhet. Ingen äger sanningen, men vi har den stora nåden att kunna söka den och finna den. Och rätta oss efter den.

2009-09-22

Ny omgång antikatolsk granskning

Det meddelas från biskopen att Uppdrag granskning ska ha ett uppföljarprogram till den beryktade sändningen i januari då biskop Williamson chockade omvärlden med sin syn på förintelsen. Man kan undra varför detta ska vara nödvändigt. Uppenbarligen är målet denna gång inte Svenska kyrkans stackars kyrkoråd, som hyrt ut lokaler, inte heller "minan" biskop Williamson, som redan är oskadliggjord. Och inte SSPX, det katolska prästbrödraskap som inte ingår i några stift. Målet är "Vatikanen". Och vår kyrka skall åter finna sig att behandlas som en trasdocka?

Den flitige bloggaren Bengt Malmgren påpekar att katolska kyrkan inte ändrat något i synen på det judiska folket sedan Johannes Paulus II. Men det är kanske just detta som man nu vill påskina genom att låta alla skudda av sig Williamsondammet i riktning mot Rom.

Från biskopsämbetet andas det redan nu en total pessimism angående de doktrinära samtalen mellan SSPX och företrädare för påven, som ska inledas i mitten av oktober. Det är lite tråkigt. Varför kan man inte strunta i förspelet och låta samtalen leda dit Anden leder? Bedjen och hoppas!

2009-09-21

Till minne av Bertil Gärtner

Tidigt på måndagsmorgonen når oss sorgebudet att Svenska kyrkans biskop em. Bertil Gärtner avlidit i en ålder av 84 år. Vi har ju ibland uttryckt kritiska synpunkter på Svenska kyrkans vägval. Men detta är inget gentemot vad denne modige och självständige man gjort. Bertil Gärtner representerade den svenskyrkliga fromhet man finner bland fiskare och bönder på västkusten. Han motsatte sig det riksdagsbeslut som släppte in kvinnliga präster i Svenska kyrkan och han har alltid varit stridbar i frågor om ämbete och Svenska kyrkans förnyelse. Han var ledande i den sk synoden, en rebellrörelse inom kyrkan som arbetade för trohet till den lutherska bekännelsen och till Bibeln. Det är intressant att läsa hans blogg, där det senaste inlägget är daterat den 19 september, alltså dagen före hans hädanfärd. Med bitsk klarhet kritiserar han där hur kyrkovalet tycks handla om en kyrka som inte är Kristi, utan

en spegelbild av vad folk i allmänhet tycker i olika moraliska frågor.

Detta hans livs sista blogginlägg inleds med denna historiska mening:

Jag trodde att en kyrka har en bekännelse som grundar sig på vad hennes Herre säger.

Låt oss be för denne man som i hela sitt liv försökte leva efter sin kyrkas bekännelse och "vad hennes Herre säger".

Sturmark har rätt

I en debattartikel på den sponsorfinansierade bloggen Newsmill yttrar sig Christer Sturmark om Svenska kyrkan, detta i samband med kyrkovalet. Sturmark tycker att Svenska kyrkan sysslar med mycket som inte borde ligga i dess intresse och att den förvaltar för mycket mark och egendom. Kyrkan borde istället

fokusera på kärnverksamheten: kristendomen. Hela poängen med Svenska kyrkan är att sprida sin egen version av evangeliet. Det är där fokus borde ligga, inte på miljö, jämställdhet, traditioner, eller vad kyrkan nu blir utnyttjad till.

När man lyssnar på en radiogudstjänst - jo de finns kvar - så är man benägen att ge Sturmark rätt. Ty då kan man konstatera att predikan ofta byts ut mot "samtal" om världsliga ting och istället för bön hörs musik av alla de slag. Guds ord har ersatts av - människors ord.

Detta är Svenska kyrkans val och ordning. Men även i vår katolska miljö finns det starka influenser att förmänskliga innehållet. Dialogpredikningar och populärmusik i heliga mässan är vanligt utomlands och det förekommer även här; dagsfrågorna trycker på utanför kyrkväggarna, de vill gärna komma in i vår liturgi och ta över bönelivet.

Så visst kan även vi ta åt oss Sturmarks ord: Fokusera på att sprida evangelium!

Guds likabehandlingsplan

Jesuitpater Philip Geister har i ett kort meddelande rättat den debattartikel som skrevs av Gert Gelotte och Iréne Nordgren, och som det refereras till nedan. Newmaninstitutet har ingen prästutbildning.

Debattörerna får väl nu gå vidare och syna prästseminariets likabehandlingsplan. Vi vet inte om det finns en sådan, men utan tvekan har katolska kyrkan formulerat en långt innan det ens var påtänkt av våra lagstiftare, nämligen i Gaudium et Spes från 1965:

Man måste övervinna och avlägsna varje form för diskriminering som gäller personens grundläggande rättigheter, antingen man nu grundar den på kön, härkomst, hudfärg, sociala villkor, språk eller religion. Ty allt detta står i motsättning till Guds avsikter.

Med det heter också i katekesen att

De skillnader som Kristus har velat upprätta mellan lemmarna i sin kropp tjänar dess enhet och uppdrag. I kyrkan är alla kallade att delta i uppdraget men uppgifterna är olika.

Att uppgifter fördelas behöver inte innebära diskriminering, avskiljning. Det är här som jämlikhetssträvan ofta går över styr. Uppgifterna tillskrivs olika värden, varefter de förknippas med personen som utför dem. Vissa anses ha högre värde än andra. Och vips står vi inför diskrimineringsärenden en masse.

Men olika betyder inte olika värda, och uppgift är ej detsamma som person. Detta vet varje flerbarnsförälder, om inte andra.

2009-09-13

Pinsamt, Kyrkans Tidning!

Kyrkans Tidning fortsätter att vara huvudforum för "katolsk" kverulans. Nu har redaktör Gelotte åter fått in en inlaga. Denna gång förfasar han sig över Newmaninstitutets likabehandlingsplan. Det måste ju vara en dubbelmoral, när alla vet att kyrkan inte släpper in kvinnor till diakonatet, menar han.

Man häpnar. Ty det borde väl en journalist veta, att varje utbildningplats som står under Skolverkets eller Högskoleverkets uppsikt är skyldig att ha en Likabehandlingsplan, med just de standardformuleringar som presenteras. Man finner dem i lagtexten. Det är ett politiskt beslut, som på intet sätt berör vilka principer ägaren - eller för all del lärarna - har i annan verksamhet. Dokumentet är en lagstadgad avsiktsförklaring gällande utbildningsanordnarens statligt godkända kursverksamhet. Punkt, slut.

Artikeln skjuter alltså fullständigt över målet.

2009-08-21

En ambassadörs uppdrag

Med tanke på den livliga debatt som just nu pågår om vad en ambassadör egentligen får och bör göra, så undrar vi varför man inte åberopar Wienkonventionen. Där finns allt reglerat. Ambassadörens uppdrag består inter alia i att

promoting friendly relations between the sending State and the receiving State, and developing their economic, cultural and scientific relations.

Kanske det var detta som inspirerade ambassadören att uttala sig om Aftonbladets spekulativa artikel.

Huruvida ambassadör Ulla Gudmundsson läst Wienkonventionen vet vi ej. Iallafall tycks hon ha sitt eget sätt att bygga "friendly relations" på, nämligen att gå till några av Vatikanens verkliga belackare och i deras forum öppet försäkra att det ligger i hennes uppdrag att påverka kyrkan så att den kan

komma bort från underkastelseteologin

Hon vill ha "resultat" på denna och några andra punkter


preventivmedel, abort, synen på homosexualitet och inte minst på kvinnor

och ursäktar sig närmast att hon måste vara lite välvilligt inställd ibland


Men min uppfattning är att jag om jag vill ha resultat måste bemöda mig om att förstå den officiella katolska positionen och vad som ligger till grund för den.

Här har vi en ambassadör som agerar högst självständigt. Eller hur är det med den saken - kanske hon verkligen har UD:s uppdrag? Vi kunde föreställa oss om den Apostoliske Nuntien, Vatikanens ambassadör i Sverige, skulle gå ut med liknande saker, kanske använda sig av Sverigedemokraternas forum, för att leverera några väl valda salvor mot den svenska statens syn på preventivmedel och abort, och förklara att det ligger i hans uppdrag att påverka staten i rätt riktning.

Nu är den risken mycket liten, för att inte säga obefintlig. Men vi undrar - varför var det så tyst kring ambassadör Gudmundsson märkliga tolkning av sitt uppdrag, att det handlar om att "försöka få påven att ändra uppfattning"?


2009-08-19

Liberalismens frestelser

På tidskriften Signums bloggsida reflekterar p. Ulf Jonsson SJ över lagen mot kränkning av religion som antagits på Irland. Rubriken talar för sig själv: Teokratins frestelse. Ulf Jonsson menar att en sådan lag inte hör hemma i en demokrati:

den som har förmånen att leva i en demokrati får också lov att finna sig i att ibland möta åsikter som man starkt ogillar. Grannen har samma rätt som jag att ge uttryck för sina övertygelser.

Men är det inte en övertolkning att genast börja tala om teokrati så fort någon försiktigt vill att staten skall skydda religiösa värden? Enligt klassisk katolsk uppfattning har staten sin del att verka för det allmännas bästa. Men det får aldrig ske på bekostnad av kyrkans uppdrag att verka för själarnas bästa och evig frälsning åt sina döpta medlemmar. När Jonsson nämner att kyrkan själv iscensatte nedläggningen av statskyrkosystemen i Italien, Spanien och Irland så glömmer han att nämna konsekvenserna av detta. Kyrkan attackerades omgående och fick se den ena lagen efter den andra stiftas som strider mot det allmännas väl och skapar förvirring bland de troende. Vi kan bara nämna lagen om samkönade äktenskap eller lagar förbjuder trosundervisning och moralisk fostran i skolan. Det sistnämnda strider dessutom mot kyrkolagen (Can. 799 ff). I Spanien har ju stat och kyrka bedrivit formliga ställningskrig mot varandra, och flera gånger har medborgarna demonstrerat i hundratusental mot lagar som strider mot naturrätten. I Irland har kyrka och stat varit separerade redan 1937, men det var först efter att en formulering om den katolska kyrkans särställning ströks 1973 som lagförslag kom om skilsmässa, preventivmedel och nu ligger även samkönade äktenskap som ett lagförslag, och livliga diskussioner förs om allt från kyrkans ägande till de katolska skolorna.

Vi ser alltså ett mönster: När den lagstiftande makten styrs av enbart opinioner så upphör dess förmåga att tjäna det allmännas väl. Den tjänar bara - opinionen. Om den politiska majoriteten inte vill kyrkan väl så kan staten mycket väl aktivt begränsa kyrkans möjligheter att tjäna sina medlemmar. Även i Sverige har det rests krav att kyrkan ska omfatta den utveckling som sker i övriga samhället, gällande jämställdhet mellan könen, synen på sex och samlevnad etc. Denna liberalism har man från katolskt håll varit mycket medveten om och varnat för alltsedan franska revolutionen.

Politiskt ledarskap kan alltså ej endast bestå i skicklighet att hantera dagsfrågor och vinna val, utan det måste finnas oeftergivliga moraliska principer, en grundläggande uppfattning om vilka värden samhället skall grundas på. I vår grundlag står att

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Skall detta mål uppnås måste politiken grundas på en insikt om vad som utgör människans väl. Kyrkan kan låta kejsaren vara. Men om "rågången mellan andligt och politisk ledarskap" leder till oandligt politiskt ledarskap - då finns det bara förlorare.

2009-08-14

Sverige är sig självt nog

Medan kondoleansböckerna för den filippinska nationalhjälten Corazon Aquino världen över fylls med namnteckningar från presidenter, kungligheter och ambassadörer så undrar man stillsamt om det finns något namn med från vår egen högt aktade demokrati. I Manila köade ambassadörerna vid kistan i katedralen. Men från Sverige fanns bara en honorärskonsul vid namn Carla Limcaoco. Ty som bekant har regeringen förra året behagat lägga ner ambassaden i världens tredje största katolska nation och en av de största asiatiska nationerna. Vi är nu det enda nordiska land som saknar ambassad i Manila, medan vi dock har ambassad i Luxemburg, Guatemala och Makedonien t.ex. Till och med Island, som nästan är bankrutt, anser sig ha råd med en ambassad i den orientaliska metropolen.

Tidigare har man också tagit foten ur Vatikanen, världens äldsta diplomatcentrum med förbindelser till inte mindre än 174 stater. Inne i själva Vatikanstaten finns idag 47 ambassader. Men Sverige tycker tydligen att man sitter lika bra på UD vid Gustav Adolfs torg, detta med en ambassadör, Ulla Gudmundsson, som också tar hand om det likaledes katolska Malta. Hon anser att "kyrkan har mycket att lära av feministiskt tänkande när det gäller att komma bort från underkastelseteologin" och att det ligger i hennes uppdrag att påverka Vatikanen i den riktningen. Undras om det också är hon som författat UD:s presentation av Vatikanstaten där det förkunnas att

Benedictus räknas som en av de främsta moderna katolska teologerna men har också mött stark kritik från omvärlden och från många europeiska katoliker. Benedictus uppfattas som en stark förespråkare för traditionella katolska värden.

Jo - kan det förvåna någon annan än svenska UD?

Den lilla Vatikanstaten dock har en ordentlig ambassad i Djursholm, en så kallad apostolisk nuntiatur. Denna flyttades från Köpenhamn för att om möjligt ge en fingervisning att det vore klokt om Sverige behöll sin ambassad i Vatikanen. Men förgäves.

2009-08-03

Att leda ett folk

I skrivandes stund förs Corazon Aquinos kista genom Manila i kortege till katedralen. Miljontals människor följer hennes väg och från skyskraporna regnar det gul konfetti, det vinkas med gula flaggor, till minne av den gula revolutionen 1986, då den korrumperade diktatorn Ferdinand Marcos tvingades till landsflykt, efter valfusk. Stridsvagnarna stoppades med rosenkransböner - överallt där änkan Aquino uppträdde samlade hon enorma folkmassor.



Aquino omnämndes av sin närmaste vapendragare, kardinal Sin, som "Guds gåva till Filippinerna". Själv betonade hon ofta att hon blivit utvald av Gud att tjäna det filippinska folket. Detta skulle förmodligen betraktas som ett högst magstarkt uttalande i det svenska samhällsklimatet. Men "Mama Cory" framstod aldrig som en makthungrig madame (vilket hennes nuvarande efteträdare Gloria Macapagal Arroyo ofta beskylls för). Istället finns det ett drag av ödmjukhet kring hennes person och hela hennes livshistoria. Den är väl värd att studera, inte minst av våra egna politiker. För Corazon Aquino var det viktigaste inte det som uppnåddes för dagen, utan för evigheten. Med siktet inställt att tjäna Gud i första hand ledde hon en jättenation ut ur krigsekonomi och förlamande despotism och gav folket en identitet och stolthet som denna dag visar sig tydligare än någonsin.

2009-07-26

Kontraster

Nationalhjälten Corazon Aquino ligger för döden i Manila. Påven har skrivit till henne och det börjar strömma in vittnesmål om hur hon fått personer i sin närhet att omvända sig.

Samtidigt känner filippinernas president Gloria Macapagal-Arroyo isvindarna från folket, oron infinner sig. Efter hennes åtta år vid makten har visserligen storföretagens vinster ökat femfaldigt. Men samtidigt har fattigdomen också ökat. En tredjedel av folket lever under svältgränsen och miljöproblemen är alltjämt oöverskådliga. Utbildningssektorn brottas med problem som ärvts sedan tidigare, och går ut på att både mängd och kvalitet saknas. Man halkar ständigt efter de andra asiatiska länderna, trots att engelska är ett andra modersmål för de flesta.

Vad gör då presidenten? Hon är fullt upptagen att bita sig kvar vid makten, ty det är ett känt mönster att när man väl förlorat makten så är det domstolen nästa för utredning av de korruptionsaffärer som tillhör ämbetet i detta land. När inga lagliga medel återstår så får man ändra lagen. Och det kan man enklast göra under undantagstillstånd, med hänvisning till säkerheten. Skulle det uppstå oro i landet skulle detta alltså välkomnas främst av den sittande makteliten.

Mot dessa hot protesterar nu många. En biskop i Bacolod, Negros, har uppmanat alla skolor att stänga imorgon, dagen för presidentens sista "state of nation", en redovisning av hur nationen har det, och protestera mot hennes fasthållande vid makten. Kardinal Rosales uppmanar henne att inte försköna.

Samtidigt kandiderar den gamle filmstjärnan, expresidenten Joseph Estrada, åter för presidentskapet, trots att han suttit i fängelse för korruption tidigare. Men det hindrar honom inte från att köpa röster med utdelning av mobiltelefoner och reda pengar i handen, 500 dollar får den som besöker hans möten! En annan rubrikskapare, guvernören Eddie Panlilio, kandiderar också, till sin ärkebiskops stora förtvivlan. Ty - han är katolsk präst.

Allt detta kan man läsa i söndagsupplagan av The Inquirer. Och mitt i denna vildavästernpolitik en krönika av Carl Bildt om Sveriges förestående förträffliga insatser som EU-ordförandeland.

2009-07-22

Om livsglädjens grunder

Redaktören fortsätter att reflektera utifrån ett helt annat kulturklimat. Medan Humanisterna i Europa går ut med anslag på bussar med det märkliga påståendet att man kan vara god utan Gud, sa pryds här i Filippinerna bussar med texten "In God we trust" eller "Pray the Rosary every day". I flygplatsens vänthall intar vår Fru av Lourdes en självklar plats och på regeringstjänstemannens kontor pryds väggen av ett krucifix. Minsta lilla expedition har sitt husaltare, med ikon och tänt ljus. Detta är dock inget tecken på en stark kyrklig maktstruktur. I själva verket förlorar kyrkan hela tiden inflytande. Många filippiner kommer hem med god ekonomi och importerar värderingar från den sekulariserade västvärlden. Prästbristen är tilltagande och endast en liten del av befolkningen får katekesundervisning. Men ändå är folkfromheten alltså påtaglig - mycket kan man ifrågasatta, men aldrig religionen i sig. Den är precis som familjen en del av livets själva konstitution. Och just därför något att vara tacksam för.

Kanske vår tendens att förlöjliga religionen i själva verket är en del av den existentiella kris som följer i barnbegränsningens fotspår. Om man inte ens kan välkomna det liv som gives, hur ska man då kunna förstå någonsin skapelsens oändliga möjligheter, och fyllas av tacksamhet för allt detta som Skaparen frambringat?

2009-07-16

Nytt och Noterat från Asien

Redaktören är på semester i Filippinerna, men kan inte låta bli att sända några noteringar från en annan horisont. Den ledsnad som präglar svenskt kulturliv tycks vara nästan institutionaliserad. När en kolumnist som Lena Andersson i DN efterlyser bildningssträvan som "leder bort från torftigheten" är det knappast med någon större entusiasm, utan snarare den vanliga kvasiradikala gäspningen. Att ifrågasätta äktenskapets konstitution och könsrollerna är numera inte bara kulturradikalt - det har blivit en del av borgerlighetens försök att bryta tristessen.

I detta tropiska öland skulle en sådan diskussion leda till omedelbara misstankar om depression. Det är i familjen själva livet utspelar sig, någon rikedom i egentlig mening finns liksom ingen annanstans. Pengar är alltid välkomna, men om de inte kommer familjen till del skulle det vara en olycka. De enorma barnaskaror man möter var man än kommer i detta land är inget utslag av bristande kunskap, läs sexualundervisning. Tvärtom är det ett bevis på en alldeles förträfflig livsvisdom. Det är i barnen som framtiden ses, inte i det självcentrerade förverkligandet. Barn är alltid välkomna och alltid älskade, vare sig de är egna eller adopterade eller närståendes, innanför eller utanför äktenskapet. Och en förutsättning att ta hand om så många barn med knappa omständigheter är just en grundmurad familjestruktur, en välutvecklad sammanhållning där resurserna fördelas mera effektivt åtminstone på bynivå, än någonsin ett välståndssamhälle som Sverige kan åstadkomma. Just detta gör att ett lagstadgat tvåbarnsprogram inte har någon som helst framtid här. Och detta beror inte på kyrkan, utan på folkmentaliteten. Att sedan samhället brottas med korruptionen och i dess kölvatten enorma infrastrukturella brister, det är liksom en helt annan historia.

2009-06-21

Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?

I Dn har ett antal namnkunniga personer ur Förbundet Humanisterna skrivit en artikel om det sekulära samhällets förträfflighet, och religionens förfärliga inverkan på utvecklingen. Religionen skall tas från planen, menar man. Sedan kan var och en ansluta i privat diskretion, ungefär som man väljer fotbollslag eller politiskt parti. Men till skillnad från fotbollen och politiken så skall religionen inte få framträda offentlig, och definitivt inte i undervisningen:

I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.

Vad är då religiös indoktrinering? Kan det vara en beskrivning av den kristna synen på skapelsen? Kors på väggen? Eller att studera Bibeln eller Koranen på lektionstid? Lära ut Tio Guds bud? Be bordsbön? Skolavslutning i kyrkan? Eller kanske att läraren i förskolan säger till barnen att hon tror på Gud?

Problemet här är att den kommunala skolan är genomsyrad av indoktrinering - av påtvingande läror. Medan läroplanen förkunnar högtidligt att

Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

så beställer politikerna genom Skolverket vad de tycker ska läras ut. När det gäller etik, religion och historia så är det inte ovanligt att de katolska idealen presenteras som fenomen tillhörande "nationella minoriteter" och som sådana alltså knappast värda att ta på allvar. Den svenska modellen däremot skall vara normerande, inte minst när det gäller synen på sex och samlevnad, jämlikhet, familj och internationella frågor. Att utifrån den kompakta sekulära och starkt individualistiska propaganda som skolan idag ohämmat förkunnar, själv "välja livsåskådning" är lättare sagt än gjort. Vi vet ju att det är just detta som idag är den svagaste punkten hos ungdomar - deras bristande självtillit och verklighetsuppfattning. Skolan ger inga eller motsägelsefulla besked. Den är helt enkelt mycket dålig på att ge ungdomarna de redskap de behöver för själva livet.

Föräldrar som sätter sina barn i en konfessionell skola gör detta av olika skäl. Det vanligaste brukar vara att de tror skolan erbjuder bra undervisning och fostran. Men undervisningen får enligt skollagen inte vara konfessionell. Skolan måste dock kunna erbjuda något som den kommunala skolan saknar för att motivera sin existens. Många föräldrar vill vara förvissade att skolan inte undervisar i strid mot barnens tro - mot deras religion. Detta är de inte när det gäller den kommunala skolan.

Alla måste ha rätt till en undervisning som bygger på våra samlade kunskaper och erfarenheter, fri från antireligiös indoktrinering. Denna rätt är inskriven i skollagen, men detta faktum verkar inte bekomma Humanisternas ideologer, när de efterlyser det religionslösa samhällsklimatet.

2009-06-08

Stiftets nya hemsida äntligen sjösatt

Efter en lång väntan - i över en månad - då bland annat påven varit i Heliga Landet och vi firat både Kristi himmelsfärd och Pingst, så är Stockholms katolska stift åter ute på nätet. Hemsidan har legat nere i väntan på ny. Vad som orsakat detta brott i kommunikationen är inte känt. Vi kan dock konstatera att en ny hemsida nu finns uppe, med möjlighet att hitta till församlingar och stiftsorgan mm.

Det finns en hel del att glädjas åt. Förutom att hela katekesen finns lätt åtkomlig så har man åstadkommit en väldigt enkel minikatekes, alldeles lagom för den helt ovetande att snabbt informera sig om våra sakrament. Att dagens helgon också presenteras i en liten text är lovvärt, även om det känns lite svårt att hitta dit. Sidan med Eukaristisk tillbedjan och välsignelse är ett mycket gott initiativ. En inledning förklarar vad det hela handlar om. Sedan kan man se direkt var sakramentet finns utställt för tillbedjan, och mellan vilka tider. En stor hjälp för den resande katoliken.

Men det går inte att komma ifrån att detta är en ansats, där man förväntar sig att det under rubrikerna skall komma lite fylligare information än vad som idag finns. Vi kan bara se hur det danska och norska stiften lyckats med det nya mediet genom ett målmedvetet arbete. Här finns åtskilligt att hämta, från ordböcker till hagiografier. Det tar tid och kraft att bygga upp sådana informationsbaser, vilket ofta underskattas. Vi ser fram emot att Stockholms katolska stift får en plattform där alla intresserade kan hitta adekvata svar på sina frågor, allt från skolungdom till journalister.

Rent spontant så saknar vi länkar till just de källor som man ofta söker: Till kyrkofäder och lärare, koncilietexter och lärodokument från alla tider. Kanske borde länkarna också varudeklareras lite bättre. Till exempel leder en länk under rubriken "Portaler" till ”Kyrktorget”. Där finns adresser till en uppsjö församlingar; pingtsrörelsen, EFS, Livets ord, Svenska kyrkan, och slumpvis en och annan katolsk församling finns representerad där. Det ger för den oinvigde ett ganska förvirrat intryck.

Under rubriken Recensioner finns det tre böcker anmälda. Av de lakoniska texterna att döma är detta knappast fråga om recensioner, utan snarare annonstexter. Samtliga böcker är från Veritas förlag, som tillhör stiftet.

Här finns således mycket att utveckla. Det går inte att underskatta betydelsen av en stiftshemsida med fyllig information i dessa tider, med ett samhällsklimat där desinformationen ständigt hotar ta kommando över människornas förnuft.

2009-06-07

Intresse för katekesen från oväntat håll

Det är många som har synpunkter på katolska kyrkans ställningstaganden. Nu senast har Barbro Westerholm - pensionerad fd generaldirektör för Socialstyrelsen och kandidat till Europaparlamentet - lyckats med bedriften att felcitera påven - det citat som vi lyckades få DN att ta tillbaka, men ändå spreds över stora delar av mediasverige. Pater Ulf Jonsson bad henne korrigera, utan att gå in på sakfrågan. Vilket resulterade i ännu en attack, denna gång på vår katekes. Hon tycker den motsäger uppmaningen att inte diskriminera homosexuella personer:

Jag skulle önska att Katolska kyrkan sa ett tydligt ja till homo-, bi- och transsexuella människors önskan att leva sina liv som de själva vill så länge ingen annan skadas. Med ett tydligt ja skulle den inte längre riskera att bli felciterad, misstolkad eller utsättas för negativa påhopp.

Men katekesen är en handledning för kristna, katolskt troende. Den riktar sig inte till alla - även om det finns mycket att hämta för alla och envar där. Att som Barbro Westerholm försöka få denna till en orsak att människor inte kan leva sina liv som de vill - även icke-katoliker? - det är ju en märklig slutsats. Visst kan alla leva sina liv som de vill. Det kan även katoliker. Men om kyrkan skulle godkänna alla livsstilar, bara de inte skadar andra, vore det detsamma som att vara likgiltig inför den sanning som uppenbarats av Gud själv. Och det är väl knappast så medmänskligt.

2009-05-23

Existens på ytan

Sveriges TV har ett religionsprogram, Existens, som med rörlig handkamera och urbana miljöer skall locka ungdomliga tittare. Veckans program ställde frågan hur det är möjligt att katolska kyrkan kan få nya anhängare, trots dess otidsenliga budskap. Det blev ett skummande på ytan, som bara bröts av konvertiten Thomas Idergard, vars hänvisning till kunskap och sanning och längtan att bli en "lite bättre människa", var betydligt mera övertygande än de varningens och fördömandenas ord som inhämtades från ett par tongivande kritiker till kyrkan. Annika Borg, konsult, kunde inte förstå hur man försvarar en kyrka som utgör "ett hinder för kvinnors reproduktiva hälsa" och vars principer kostar liv. Och "avhopparen", den öppenhjärtiga Ia Modin, ansåg att det självständiga tänkandet och självkänslan minskar ju djupare man sänker sig i den katolska teologin. Kvar finns till slut bara en känsla av skam och skuld.

Här var det alltså personliga uttryck som fick göra sig gällande. Det är alltid intressant att höra olika synsätt och se personer förklara dem. Var och en kan jämföra med sin egen uppfattning och ta ställning själv.

Värre var att producenterna inte brytt sig om att kontrollera fakta. I dokumentärliknande inslag förkunnades flera gånger att kyrkan uteslutit ("bannlyst") en nioårig flicka för att hon genomgått abort efter en våldtäkt. Detta tragiska fall har vi rapporterat om i flera artiklar. Det är aldrig lätt att veta vad som hänt i enskilda fall. Men här lyckades man få det till att något hänt som är fullständigt omöjligt; att ett minderårigt barn, som kanske inte ens gjort sin första kommunion, utesluts ur kyrkan.

Vidare menade man att påven kan göra en dogm av en idé närhelst det passar honom, och allt han säger måste följas, ty han är ofelbar. Även detta är naturligtvis en omöjlighet. Påven är främst en tjänare, han kan bara bekräfta det som redan är uppenbarat i Skrift och Tradition. Allt annat kan ifrågasättas och diskuteras och vara utsatt för förändring.

Båda dessa uppgifter kan kontrolleras lätt. Man hade bara behövt fråga en präst, eller läst katekesen, som finns på svenska på nätet. Eller låtit någon kunnig katolik faktagranska hela programmet innan sändning. Istället låter man obekymrat fördomarna förstärkas.

I slutet av programmet svarade biskop Anders Arborelius på påståendet att kyrkan står för död och inte liv. På sitt stillsamma sätt påpekade han att kyrkan aldrig kan ställa sig bakom att ett liv underlättas genom att ett annat utsläcks och att det faktum att en tredjedel av alla barn inte får födas i Sverige knappast kan sägas vara tecken på en framgångsrik sekulär livets kultur.

2009-05-14

Konsten att kunna glädjas

Påven framträdde i morse, pigg och leende, i Jesu födelsestad, Nasaret, inför en stor skara troende, som knappast kunde hejda sin entusiasm ens under själva heliga mässan.

Hittills har påvebesöket i Mellanöstern varit en stor succé, därom finns det många vittnesmål. Det började redan i det muslimska Jordanien, där han togs emot som en hjälte. Turistministeriet lade upp en hemsida som är en enda hyllning till påven. Detta i ett land med färre katoliker än i Sverige. Förvisso - här, i detta land som ofta berömmer sig självt för sin fredsvilja, är tongångarna inte alltid fullt så hjärtliga.

Man ska glädjas när man kan, även när man inte tycker sig kunna det. Men visst är det lite sorgligt att en del har så svårt med detta. I DN skriver den erfarna ledarskribenten Barbro Hedvall en tidig kommentar till resans utfall, som bara har surt och beskt i sig. Hon tror resans mål är att upprepa påve Johannes Paulus II:s uppmärksammade besök, och ser hela resan som ett på förhand misslyckat försök att skaffa politiska poänger. Men det är dödsdömt menar hon, och därför ska inte media ens bevaka. Ty det skulle ju bara handla om en "automatisk efterreaktion".

Ty i Barbro Hedvalls ögon kan katolska kyrkan bara bli intressant om den lämnar sina grundvalar och ansluter till liberalismens credo. Dessutom: Påven Benedikt

saknar sin företrädares politiska kapital, och alldeles uppenbart också hans talang. Medan Johannes Paulus förstod att läsa sin tid och handla har Benedictus hittills misslyckats på ett uppseendeväckande klumpigt sätt.

Man kan undra vilken talang hon menar. Om det är att fomulera tankar klart och tydligt så kan nog ingen frånta Benedikt den gåvan. När det gäller påvens "misslyckanden" kan man ju också se det hela som pressens misslyckanden att lyssna till hans verkliga budskap. Regensburgstalet visade sig öppna för en sällan skådad dialog med muslimska tänkare om sanningens väsen. Upphävningen av exkommuniceringen av de s.k. lefebvrebiskoparna ingav nytt hopp för hundratusentals troende, som inte längre känner sig obegripligt utfrysta av snävt kyrkopolitiska skäl. Och Afrikaresan slutligen, visade ett fullständigt bedövande stöd för hans linje från dem som lever med aidsproblemen dagligen.

Men allt detta har gått Barbro Hedvall förbi. Även det faktum att han kommer som en pilgrim och herde som besöker sin flock, och inte som en politisk fredsmäklare. Hon ser påven som en gammal kraftlös man som inte förstår mycket, och vars makt bara är en diffus titel. Här finns plötsligt inget kvar av den liberala tolerans till tankar, religion och ålder (sic!) som man kanske borde ikläda sig som representant för de som

tror på tolerans och fritt tänkande.

Låt oss istället glädjas åt påvens fantastiska odyssé på helig mark. Med allas blickar riktade mot sig har han på ett enastående sätt lyckats vinna förtroende i många läger och ingjutit hopp om fred, om samförstånd och om religiös samexistens på väldefinierade grunder.

2009-04-13

Kors i taket!

För en gång skull skrivs något om katolsk kyrkan, som inte skramlar med skandalskallrorna. DN har varit i domkyrkan på påskdagen. Detta med anledning av att man konstaterat att katolska kyrkan växer, mest genom invandringen. Några katoliker får komma till tals, och de konstaterar att mediebilden av kyrkan är fördomsfull och negativ. En nybliven konvertit säger att

- Media lyfter mest fram negativa saker om katolska kyrkan. Men jag har inte märkt den attityden hos människor jag möter. De flesta är ödmjuka och intresserade.

Att den katolska tron och påven inte ges rättvisa är man också överens om:

- Det mesta är fördomar om hur vi ser på påven eller uttalanden som påven har gjort, som har tagits ur sitt sammanhang.

Påvens populäritet besvärar

I Dagens Nyheter kunde man läsa på påskdagen att påven är isolerad . Från en ingress på förstasidan leds man in till en artikel som förkunnar:

– Påven är i dag en ensam man i Vatikanen och kan bara kan räkna med en handfull helt lojala medarbetare, säger journalisten och Vatikanexperten Sandro Magister.

Våra trogna läsare känner säkert igen namnet Sandro Magister. Vi har ofta krönikor av honom. Och mycket riktigt, den 2 februari berättar Sandro Magister att det finns en viss tröghet i de påvliga utskotten. Man levererar inte till pressekreteraren. Statssekretariatet utgör en bromskloss, även om dess ledare kardinal Bertone är lojal, är han mest på resande fot och lämnar tjänstemännen åt sitt öde:

It is possible that some of them deliberately oppose this pontificate. It is certain that most of them simply do not understand it, do not measure up to it.

Men den 27 mars skildrar Sandro Magister i sin krönika påvens folkliga popularitet, som märks under hans resor och hans audienser.

So the facts outlined above already provide a glimpse of the substance of the question: that Benedict XVI's popularity has its source precisely in the way in which he carries out his mission as successor of Peter

Att han då skulle ha bara en handfull medarbetare med sig verkar otroligt. Vi har också i flera artiklar skildrat hur livligt flera av påvens medarbetare försvarar hans beslut och reagerar mot den oförstående pressen. Där finns bland annat den italienska biskopskonfensens ordförande, kardinal Bagnasco. Kardinal Ruini har utförligt sökt förklara påvens strategier, och kardinal Angelo Sodano, åldermannen i kardinalskollegiet, rusade till påvens försvar när Hans Küng attackerade honom:

"Fraternal criticism has always been possible in the church, from the times of Sts. Peter and Paul. Bitter criticism, on the other hand, especially when it's so broad, does not contribute to the unity of the church, for which Pope Benedict is working so hard"

I själva verket ansluter Dagens Nyheter bara till den mediabild som frammanats av bland annat Times, som citerar den liberale vatikankritikern Marco Politi, av en påve i blåsväder. Även SvD följer den utlagda linjen.

Alla pontifikat har sin prägel, och alla kritiseras. Det behöver inte vara något fel i det. Men det bekymmersamma i den kritik som framkommit det senaste halvåret, är att den bygger på missförstånd och ren desinformation och framförallt, ovilja att förstå, illvilja. Istället för att analysera fenomenet katolska kyrkan, vill man komma åt den; stämpla, såra. De "blunders" som påven sägs ha gjort har visat sig vara antingen påhittade av media eller utbasunerade för att man ogillat själva budskapet.

Även inom kyrkan har myten om påvens "klavertramp" och isolering odlats flitigt. Ingenstans har man velat erkänna sina misstag, när de väl uppdagats. Och nog är det anmärkningsvärt att endast en person offentligt har bett påven om förlåtelse för det han utsatts för, två gånger till och med: "Terroristen" Williamson.

2009-04-03

Från nationalkyrkans gyllene tron

I Kyrkans Tidning (officiell tidning för det evangelisk-lutherska trossamfundet Svenska kyrkan) pågår just nu en intensiv debatt som startades av Annika Borg, präst i nämnda trossamfund, numera dock "främst verksam som skribent, författare, föreläsare och universitetslärare", med en krönika kallad "Bryt med Rom tills bättring sker". I krönikan förfasar sig (fattas bara annat) Annika Borg över ett TV-program hon sett om sexuella övergrepp gjorda av katolska präster. Men detta menar hon vara det slutgiltiga beviset på att den katolska kyrkans system är uppbyggt

just för att få tillgång till sex.

Inte bara organisationen utan även teologin

är riggad så att frälsningen förvaltas av kyrkan och prästen representerar Kristus i bokstavlig mening. Det blir övergrepp i Guds namn.

Övergrepp, motstånd mot preventivmedel, hivspridning, abortmotstånd som gör att en nioåring

ska tvingas föda barn

allt detta är

en mörk kvävande olja

med avsändare den katolska kyrkan. Svenska kyrkan och alla andra kyrkor och konungariket Sverige bör bryta alla förbindelser med den slemma katolska kyrkan tills bättring sker, menar Annika Borg.

Inlägget inbjuder knappast till dialog. Istället trevar man med Mauriac efter "hoppets plymförsedda kask, trons tomahawk och kärlekens dubbeleggade stridsyxa".

Men låt oss avstå frestelsen! Istället kan vi konstatera att inlägget startade en förhållandevis stor aktivitet hos några troende, inte bara katoliker. Diakon Björn Håkonsson, katolik och specialist på frågot om sexuella övergrepp, konstaterar att Svenska kyrkan saknar kartläggning överhuvudtaget av övergrepp, liksom alla andra organisationer:

Vad vi ser är faktiskt ett kulturellt fenomen med tonvikt på tiden från ungefär 1968 - 1980. Men bara katolska kyrkan har tagit itu med problematiken.

Här finns alltså mörker, mera mörker att utforska: Till exempel rapporterade häromdagen tidningen Metro att var tionde anmälan till Domkapitlet gällande präster är sexrelaterad.

En annan insändare uppmanar, mest med tanke på upprördheten att katoliker inte vill taga sin avkomma av daga:

...låt oss katoliker leva enligt de regler vi har. Respektera och smutskasta oss inte. Vår påve är som Johannes Döparen eller Paulus. Han vågar stå för kyrkans lära.

Ytterligare en insändare uppmärksammar den Svenska kyrkans nyorientering i frågor om sexualitet och äktenskap:

I ett slags upphöjt gnosis tror sig Svenska kyrkan gå före, hon har sett ljuset och förhåller sig så till övrig kristenhet i en slags nykolonial anda.

Det katolska biskopsämbetets pressekreterare pekar på fakatafel i ett skarpt inlägg, och får som svar från Annika Borg en lista retoriska "Är det inte sant"-frågor. Alla kan dock enkelt besvaras: - Nej, det är inte sant. Så hävdas också att

avfärda kritik med att den är osaklig och försöka blanda bort korten är enkla knep

För oss som tror på sanningens primat över osanningar så förefaller faktafel vara inte helt oväsentliga. Till sist kastar sig två personer in i debatten och vädjar till Annika Borg att ta med dem på vagnen mot en "ny kärleksteologi".

Borgs bannlysning skulle även drabba oss och andra katoliker som delar hennes förtvivlade raseri och som arbetar för förändring och förnyelse i kyrkan. Vart skulle vi ta vägen? Vi tänker inte lämna katolska kyrkan. Också vi är katoliker! Varför vill Annika Borg säga upp bekantskapen med oss?

Men tyvärr, svaret är iskallt, upphöjt, som viskat från kejsarens gyllene tron:

...ni måste också hjälpa er själva. Jag tror precis som artikelförfattarna att Katolska kyrkan står inför förstening eller förändring, men till skillnad från dem anser jag inte att vi längre som kyrkor eller land kan le och niga inför Vatikanens maktelit.

Vi avvaktar ett tecken hur den Svenska kyrkans ledning ställer sig till den världsvida katolska apostlakyrkan. För en av dess präster, Annika Borg, är dialog uppenbarligen otänkbart och faktasanningar oväsentliga.

Kvarstår då tron. Ännu sägs den Svenska kyrkans uppgift enligt deras egen ordning vara att

...för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär

Någon dialog tycks alltså inte möjlig tills ytterligare några viskningar hörs från den gyllene tronen - klargörande ord om tro, bekännelse och lära.

2009-03-26

Dyster debatt om liv och död

Många säger liv, andra säger död...Med denna text i rocktakt inleds TV2-programmet Debatt. I tisdags var det dock mest död. Skandalerna kring påven avhandlades i rast takt, först pedofilprästerna i USA, sedan flickan i Brasilien, och sist påvens uttalande om AIDS-frågan i Afrika. I debattprogram skall åsikter brytas mot varandra, krafter mätas. Det är själva idén, och skulle någon förfasas över vissa åsikter så har man kommit till fel program. Man kan väl dock tycka att deltagarna borde ha läst på någorlunda innan och förberett sig. Redan i ingressen så visade det sig dock att programledaren knappast läst påvens uttalande, och inte heller satt sig in i fallet med den nioåriga flickan i Brasiliens, som sades ha blivit "bannlyst". Så var tonen anlagd.

Fakta stod inte högt under denna kväll. Man led med alla deltagarna: Hur kunna säga något i två meningar med risk att bli avbruten i även dessa? I pedofilfrågan hade man önskat en hänvisning till att fallen fullständigt exploderat sedan man under 70-talet släppt på seminariedisciplinen som rådde tidigare. När det gäller det tragiska abortfallet i Brasilien hade tydligen bara en av deltagarna, en ung man, följt rapporteringen från de inblandade personerna Brasilien, som vi också har översatt och rapporterat om. Här framgår ju tydligt att flickans liv inte var hotat, att ärkebiskop Sobrinho bara redogjort för vad kyrkolagen säger, detta dagen innan aborterna skedde. Och att han med sina präster, med läkare och advokat, gjort allt för att rädda tre liv. Men han blev summariskt dömd, såsom även alla andra, inte minst påven själv.

Man hade önskat att någon kunde lyfta fram det budskap om kärlek och hopp och tron på människans förmåga att skapa sig ett värdigt liv som påven ständigt framför. Ja, i själva det citat som nu kastas mot honom, om AIDS-kampen i Afrika, som en projektil, säger han att för synbara resultat måste "sexualiteten humaniseras".

Även vår katolska debatt måste humaniseras. Ett första steg är att man måste skaffa relevanta kunskaper och kontrollera alla fakta. Ty tro och sanning är oskiljaktiga. Nästa steg är att förstå hur motståndaren tänker. Ofta bygger hatet mot kyrkan på okunskap och rena missförstånd. Det är en stor utmaning att se mera än bara illvilja bakom angreppen mot påven. Här finns framförallt stora kunskapsluckor att fylla. Det åligger varje katolik, ja, varje kristtroende, att bidra till detta. Fakta, vetenskap, statistik kan vara bra. Men framförallt: Sprida kunskapen om vad vi tror om människan; vem människan är, vilken uppgift hon har.

2009-03-22

Intetsägande statistik

DN rapporterar med ett meddelande från TT/AFP att "Franska katoliker sänker påven"; fyra av tio fransmän vill att påven ska bytas ut och att 80 % vill att kyrkan ska ändra sin uppfattning om "preventivmedel och aborter."

Går man till källan så visar det sig att man för tidningen L´Express´ räkning ringt 612 franska katoliker från 18 års ålder. Det framgår dock inte hur många av dessa som överhuvudtaget praktiserar sin tro eller har något engagemang för kyrkan.

Redan 2007 meddelades att Frankrike inte längre är ett katolskt land, då mindre än hälften av befolkningen själva inte anser sig vara katoliker. Detta alltså även om de är döpta i den katolska kyrkan.

Skulle man fråga mässbesökare skulle svaren alltså med största säkerhet bli helt andra.

2009-03-21

Pinsamt, Expressen!

Tidningen Expressen har synpunkter på påven. I en ledare menar man att

Han vandrar på samma stig av otäck moralkonservatism som muslimska och protestantiska fundamentalister, där dogm går före barmhärtighet.

Expressens ledarredaktion gläder sig över detta, ty det har väckt oppositionen inom kyrkan:
Vinterns katolska skandaler tycks rentav ha varit nyttiga för kyrkan. Det finns vissa, glädjande tecken på ett ökat ifrågasättande inifrån. Att den tyska förbundskanslern Angela Merkel, katolik och partiledare för Kristligt demokratiska unionen, vågade sätta sig upp mot påven!

Nå, ska vi reda ut lite här kanske. För det första är Angela Merkel inte katolik. Som dotter till en luthersk präst så har hon knappast några lydnadsrelationer till påven. För det andra har man helt missat det enorma stöd påven har från lekmännen. Ett antal listor har cirkulerat, där hundratusentals katoliker förklarat påven, att de står bakom hans ageranden i dessa frågor. Han har självt tackat för allt stöd han fått; från vanligt folk, från de spanska biskoparna, från Afrika och Latinamerika, och nu senast från kardinal Pell i Australien. Expressen har också missat att anhållan om hävningen av exkommuniceringarna framställdes framförallt genom en ren lekmannarörelse, där det insamlades 1 703 000 böner i denna sak. Det många inte förstår i vårt land är att det är den lilla klicken som hörs, den som utsett sig själv att representera "katoliker". Här finns några tyska och österrikiska biskopar men framförallt högljudda lekmän. Man måste se vad som finns bakom dessa röster. För det mesta ett stort tomrum. Kan man inte se kyrkans tidlösa budskap bakom påvens agerande, så är det - tomt. Expressen tycker att

Alla katoliker som inte står bakom påvens medeltida påbud måste fortsätta sätta press på sin högste andlige ledare.

Det behövs knappast mera press på påven, det kan vi lova. Om påvens påbud betraktas som "medeltida", så kan vi stå ut med det. Ty vad påven predikar är enhet i sanning och barmhärtighet.


2009-03-19

Nygamla nyheter

Veckans icke-nyhet måste väl ändå vara att påven inte ser kondomer som en lösning på AIDS-epidemin. För det första har detta varit Heliga Stolens politik i tjugofem år, för det andra så har han rätt. Sjukdomar som sprids genom ändrade beteenden kan inte stoppas med teknik. På lång sikt är det alltid beteendet som måste ändras. Det gäller allt, från pest till sjukhussjuka. I detta fall så permanentar tekniken riskbeteendet istället för ändrar det. Det är detta som påven menar.

Om alla levde som kyrkan lär skulle problemet inte finnas. Men nu finns det - och då är det kyrkans fel. Är det logiskt?


2009-03-15

Inom redaktionsvärldens murar

SvD uppmärksammar den världsvida katolska kyrkan och dess ledare för en gångs skull. Det har varit väldigt lite av den varan, t.ex. vid ungdomsmötet i Tyskland och succén i Sydney, dit en halv miljon ungdomar vallfärdade från hela världen. Nu däremot ägnas löpsedel och två hela dubbeluppslag åt påven. Till söndagsfrukosten möts man av en knappast smickrande bild av påven, när hans capa slår upp över ansiktet i den friska vinden. Bilden av en påve i korsdrag visar sig vara temat för hela artikeln. Det verkar dock som om SvD-redaktionen har lite problem med omvärldsorienteringen, ty man har missförstått en hel del, som vi här hjälper att rätta till. Det sägs att

1. Ena dagen har homosexualitet fördömts, nästa har skilsmässor och dödshjälp förkastats.

Ja , detta är väl knappast något specifikt för denne påve. Allt det där finns i katekesen som tillkom under den förre påven och i samråd med tusentals biskopar. Om det är det beryktade jultalet som avses, så råder vi att läsa denna artikel.

2. Han har aldrig gjort någon hemlighet av sin konservativa hållning och kritiska inställning till Andra Vatikankonciliet som moderniserade kyrkan på 1960-talet.

Men påven var ju en av konciliets stora påhejare! Han skulle aldrig ifrågasätta det – det är en del av hela hans historia. Om tolkningen av konciliet; vi rekommenderar denna artikel, som en god början. Konservativ… ja det säger man ju om ALLA påvar!

3. Påvens muslimska ”faux pas” slutade med att han fick hålla bönestund tillsammans med Istanbuls mufti i Blå Moskén, vänd mot Mecka. Det retade gallfeber på konservativa katoliker.

Helt fel. Påven gick en runda i moskén – de bad inte mot Mecka – påven sade efteråt att han bad Fader Vår! Allt visades i direktsändning. Regensburgstalet ledde till en förnyad dialog med ledande muslimer - utan motstycke sedan medeltiden. En stor framgång!

4. Därpå kom ytterligare en provokation när Benedictus föreslog att naziårens påve Pius XII, som kritiserats för att bemöta judeutrotningen med tystnad, skulle saligförklaras – första steget på vägen mot helgonförklaring.

Om Pius XII:s insatser råder numera ingen tvekan. Dessutom - helighet har ingenting med världspolitik att göra.

5. I onsdags gjorde påven en pudel och erkände att hävandet av bannlysningen var ”ett misstag”.

En världsnyhet i så fall! Brevet anger ju motsatsen: Att han gjorde vad han gjorde: Här ett lysande försvar för saken:
”Om alltså kampen om tron, om hoppet och om kärleken i världen utgör den sanna prioriteten för kyrkan i denna tid (och i olika former alltid utgjort det), då tillhör även de små eller medelstora försöken till försoning detta. Det är bara att inse att den stilla åtbörden av en utsträckt hand blivit till ett öronbedövande oväsen och just därigenom blivit motsatsen till det som var avsett. Men nu vill jag fråga: Är det verkligen fel att även i denna sak gå sin broder till mötes, den bror ”som har något otalt med dig” (Matt 5:23 ff.), och försöka nå fram till försoning?”
Och vi svarar: Nej - det är inte fel. Det är helt rätt.

6. Så utsåg påven Gerhard Maria Wagner till biskop i österrikiska Linz, medveten om Wagners omstridda åsikter att orkanen Katrina i New Orleans var ett straff för syndfullt leverne och att Harry Potter-böckerna sprider satanism. En protestvåg följde och Wagner hoppade av.

Nej – sådana uttalanden (som kan ha fällts under predikningar i ett sammanhang) utgör inte vägande skäl för eller mot en biskopsutnämning. Wagner hoppade inte av – han blev utmanövrerad genom att falska rykten spreds om honom, och biskopen drog undan stödet för honom. Från hans församling och ungdomsföreningarna uttryckte man sitt fulla stöd.

7. Hundratals tyska katoliker lämnade kyrkan under februari, avhoppen var 40 procent högre än året före i vissa områden, enligt Der Spiegel. I Österrike lämnade fyra gånger så många katoliker kyrkan i Linz under februari jämfört med året före, enligt tv-kanalen ORF.

Lämnar man kyrkan på grund av dessa saker så är man inte inne i den innan heller. Man har redan problem. Kyrkan är inget politiskt parti!

8. Medan Johannes Paulus II var mediernas gunstling och dialogernas mästare är Benedictus XVI varken särskilt intresserad av omvärlden eller av att stå på balkonger och vinka. Benedictus är en tänkare som helst sitter på sin kammare och läser.

Se hans program. Varje onsdag kan man möta honom på Petersplatsen. Vi har en länk till kameran där, om nu någon betvivlar att han är på balkongen. Dessa audienser har samlat större skaror än någonsin under Johannes Paulus II:s pontifikat. Finns det någon motsvarighet i världen till dessa personliga möten? Påven uppges vara mycket direkt och enkel att få kontakt med, därom vittnade särskilt de ungdomar som mötte honom i Tyskland, USA och Australien.

9. Så återinfördes exempelvis den tridentinska (latinska) mässan 2007, såsom SSPX önskat.

Detta var inget önskemål bara från SSPX, utan en sedan 40 år angelägen fråga för ett betydligt större antal katoliker och rörelser, som undrade hur något kunde kräva tillåtelse som inte någonsin förbjudits.

10. Men Benedictus har siktet inställt åt höger och tycks bara ha ögon för traditionalister.

Så är det inte. Kyrkan är ingen riksdag. Traditionen är viktig, det är en av stöttepelarna: Skrift, Tradition, Läroämbete. Så har det alltid varit. Men det går långt utöver höger-vänsterskalan.


Slutligen talas det i artikeln om korsdrag kring påven. Men detta korsdrag har snarare varit i katolikfientliga media och bland tyska biskopar. (Inte alla dock.) Svenska Dagbladet glömde nämna det imponerande stöd påven har bland lekmännen och generellt i världen utanför Europa. Betyder det ingenting? Det nämns hur illa muslimerna skulle tagit vid sig vid påvens Regensburgstal. Men – hur vi katoliker upplever att se en förnedrande bild på vår påve – en av de absolut största i vår tid – ta upp ett helt uppslag i en av Sveriges största dagstidningar tycks inre reflekteras över. Det underlättar knappast livet för katoliker i minoritet, när tvångsskruvarnas dras åt på alla plan. Friskolor misstänkliggörs hos myndigheterna, i TV-sofforna häcklas vår kyrka och själva tron dras inför rätta i olika media och i riksdagsdebatter. Visst – så har det ju varit alltid, mer eller mindre, i dessa kalla trakter norr om Alperna. Men man kunde kanske förvänta någon sorts balansering från en rikstidning i alla fall.

Redaktionerna överlag tycks ha svårt att använd media - inte minst Internet - kritiskt, nyanserat och fingertoppslätt. De borde lära av de principer vår kommunikationsintresserade påve själv så sent som i januari rekommenderar till ungdomarna: Att bidra till en kultur av respekt, dialog och vänskap.

2009-03-12

Exkommunicering eller exkommunikation?

Uppmärksamma läsare har säkert noterat att vårt språkbruk avviker en aning från andra katolska media. Vi använder formen "exkommunicering", medan det vanliga är att man skriver "exkommunikation". Vad är rätt?

Vi kontaktade det utmärkta Språkrådet. Efter en liten utredning kom man fram till följande: Båda formerna används, båda kan användas. Men inte blandat, då det finns risk för att man uppfattar det som olika saker i samma text. Eftersom exkommunicering bättre ansluter till verben exkommunicera och kommunicera är denna form att föredra. Kommunikation betyder

förbindelse; samfärdsel; kontakt mellan människor; överföring av information m.m.

medan kommunicering är substantiv av verbet kommunicera som enligt SAOL är att

meddela sig med; stå i förbindelse med;

Vi väljer således att konsekvent använda ordet exkommunicering. Man står inte längre i förbindelse med sakramenten. Låt oss hoppas det inte behöver användas så ofta!

Idag klockan tolv...

...kommer ett exceptionellt brev från påven till alla biskopar att offentliggöras i Rom. En presskonferens är utlyst till 11.30.

I vanlig ordning har brevet läckt ut före utsatt tid. KATOLSK OBSERVATÖR vill dock ej medverka till att utnyttja dessa ständiga läckor på kongregationer och nuntiaturer. Vi publicerar brevet efter klockan 12.00, då på svenska.

2009-03-11

Nätets makt

Påven själv har nu drabbats av "nätets" makt att styra händelseförlopp. Bränd av detta lär han meddela han i ett historiskt brev till alla biskopar att man måste "ta större hänsyn till denna underrättelsekälla".

Men i botten ser vi att han är djupt besviken på angreppen mot Petri stol som kommit från katoliker mest, de "som egentligen borde ha förstått bättre". Men som alltså ansåg att de förstod bättre, och att det var påven som inte hängde med.

Det paradoxala är att i en tid när möjligheterna att informera sig via urkunder är större än någonsin, så väljer många att bilda sig en uppfattning utifrån första bästa nyhetsbulletin, ett rykte eller en bloggkommentar. Nätets makt tar över det sunda förnuftets eftertanke.

Att göra ont är inte att göra gott

Ett fall låter nu upprörda känslor storma mot "Vatikanen" - alltså katolska kyrkan. Vad det handlar om är en exceptionell händelse. En nioårig flicka har våldtagits av sin styvfar och blivit med tvillingar, vilka har aborterats i sextonde veckan. Deras alla organ är då fullt utvecklade.

Självklart tycker världen. Flickan har ingen skuld, inte heller läkarna. Endast hennes styvfar kan anklagas. Ändå har kyrkan fräckheten att döma flickan och läkarna, men inte styvfadern.

Men faller är extremt. Och man kan knappast låta undantagen forma principerna. Att göra abort är att döda. Men - om nu flickans liv också var hotat?

Det går inte att ge ett enkelt svar. Vi vet inte om det var så. Undantag är alltid undantag. Människan har tio fingrar och tio tår. Likväl föds det människor med tolv fingrar och tolv tår.

Man kan förstå denna flickas situation. Men det förändrar inte handlingens innebörd i sig. Att göra ont är inte att göra gott.

Många har reagerat över detta fall. Men få reagerar över att fyrtio tusen aborter begås i vårt land under helt andra omständigheter; kvinnor i sina mest fertila år som väljer att avbryta gravidideter för att barn inte passar in i deras liv.

2009-02-12

Våra sakliga korrespondenter

SVT 1 hade just ett program kallat "Korrespondenterna". Förutom att servera gammal skåpmat från "Uppdrag Granskning" så hade man yxat till några reportage med den sammanhållande tråden att det värsta för Europa är 1. Påven 2. Katolska kyrkan. Dessa framställdes som motståndare till ett öppet, utvecklat Europa och till ”folket”. Påven ansågs vara än konservativ aktivist, än lurad av högerextremister.

Vilka var då inte lurade?

1. En laiserad gift präst
2. En tv-reporter
3. En tonårsflicka
4. En medelålders ordenssyster
5. En representant för We are Church
6. Tre svenska utrikeskorrespondenter

Detta var sakkunskapen. Påven hörde inte dit. Samtidigt erkändes att frågan var så svår att knappast någon utomstående förstår den.

Men omdömen kan man ju alltid fälla - även utan ett uns av sakkunskap, och trots att det hela blir närmast parodiskt. Så, vad svenska folket (nåja...tittarna!) fick sig till livs var följande: Katolska kyrkan – med påven i spetsen - utgör en farlig makt som strävar bakåt, som alltid manipulerar i kulisserna, som bara förmår se i tusenårsperspektiv, som inte förstår folket, inte är i takt med tiden och dessutom är hopplöst mediadum. Bilder av påven i blåsväder visades ständigt.

Tur att det inte handlade om muslimer eller - Gud förbjude - judar. Men nu är det ju bara katoliker som drabbas av dessa elaka rykten, tillmälen och lögner - dvs konservativa (detta nya invektiv) katoliker, sådana som tror att kyrkan genom nåd och samlad vishet möjligen vet l i t e bättre än var och en för sig själv. Och dessa vill ju ingen ändå ha att göra med, ty de enda normala katolikerna är de som opponerar gentemot sin kyrkas ledning. Om de inte dessutom är konservativa, vill säga.

En icke oansenlig portion av programmet ägnades åt att förhärliga programmet "Uppdrag Granskning" för dess avslöjande. Glädjen stod högt i tak för den skandal det åstadkommit. Man borde bjuda biskop Williamson på en jordenruntresa!

2009-02-05

Kyrkan - världens "pelele"

Det är omöjligt att täcka upp allt som skrivs och sägs just nu - om påven, om katolska kyrkan, om det prästbrödraskap, som för två veckor sedan knappast någon ens hört talas om i vårt land. Allt sammanblandas till en sorts gröt, där det är svårt att skilja det ena från det andra. Ord som antisemitism, förintelseförnekare, rasism...klistras högst godtyckligt lite här och var, än på katolska präster, än på påven, än på lekmän utan förskyllan. En biskop baserad i Argentina, som först sades inte ens vara katolik, blev orsak till att vi tycks få en ny sorts medlemskap i kyrkan - man kan vara i kommunion med påven, erkänna honom, fast ändå inte vara godkänd i gemenskapen. En katolik ska anamma allt i ett koncilium som varade i arton år och producerade fyra konstitutioner, nio dekret och tre deklarationer, sägs det. Allt detta är nyheter. Hur många kan passera denna inkvisition? Man får kanske vända sig till en upplyst katolsk präst om besked.

Våra högst respekterade "kollegor", stiftsorganet Katolskt Magasin och kulturtidskriften Signum, har nu på allvar givit sig ut i intenetvärldens on-linetillvaro. Signum har öppnat en "signumblogg", vilket är mycket glädjande. Vi gratulerar! Det kan gå långt annars mellan pressläggningarna. (Att vi däremot inte kan instämma i allt, det får man väl se som ett tecken på ett levande debattklimat i vårt lilla katolska stift.)

Det sägs på Signumbloggen att "Det sannolika scenariot framöver är väl att förhandlingarna med SSPX nu läggs på is" - och man anar knappast några tårar fälls för den saken. Men faktum är att istället verkar det nu byggas många broar, låsningar släpper. Biskop Fellays trupper är fulla av arbetslust - ett publikt seminarium är utlyst till på onsdag om "framtidsperspektiv" och man hanterar ryktena om utbredd antisemitism med största allvar och öppenhet.

Prästerna befinner sig ännu i ett sorts kyrkorättsligt ingenmansland, knappt värt ens ordet "provisorium". De är bakbundna; även om de vill dela ut sakramenten lagligt så kan de inte utan att de upptas i ett stift eller en orden. Eller en egen jurisdiktion. Men att det skulle handla om förhandlingar mellan katolska kyrkan å ena sidan och och en grupp helt avskild från den katolska trosgemenskapen å den andra, det språkbruket skulle aldrig påven själv godkänna. Därom finns det hur många bevis som helst. Istället handlar det om en spricka i tolkningarna av var kyrkan står i vissa frågor. "Beslutet av Benedikt XVI är en ny möjlighet som givits för att gemenskapens kraft ska övervinna splittringens", som den optimistiske ärkebiskopen av Paris nyligen sade.

Medan tongångarna är mycket hetsiga här så kan man i fransk och schweizisk TV följa lugna studiodebatter där alla får komma till tals.

Så - man behöver inte tycka om alla örter i Herrens vingård. Men att låta våra medier behandla vår heliga kyrka och hennes ledargestalt som en "pelele", en trasdocka, det måste vi hjälpas åt att stoppa. Och det gör vi nog bäst genom att sprida kyrkans tro på sanningen och genom att ödmjukt återge de faktiska förhållandena precis som de är.