2010-08-15

Självisk självspäkning = OK

Midnattsloppet i Stockholm har slagit alla tidigare rekord. Den 14 augusti tog sig 21 000 personer runt gatorna på Södermalm under karnevalsliknande omramning. Nåja - kanske översteg deltagarantalet åskådarnas antal, vi vet inte. Men bara att stå en dryg timme och betrakta denna myrliknande ström av löpare krävde en hel del tålamod.

Många såg vältränade ut. Men det dröjde inte länge förrän man såg tomma blickar och krumma kroppar. Man blev orolig för om en del verkligen skulle orka ta sig i mål och för deras hälsa. Mycket riktigt rapporteras det nu att två löpare avled, och många fick tas in på sjukhus.

Vad har nu detta med vår katolska rapportering att göra? Jo - när det visat sig att påven Johannes Paulus II använde självspäkning och bland annat slog sig med ett bälte, så rapporterades detta i alla våra tidningar, inte sällan med en ironisk ton. En människa som slår sig själv kan inte vara mentalt frisk, och den religion som tillåter detta måste ju vara pervers. Ungefär så löd mången kommentar. Men här släpar sig alltså tiotusentals vanliga svenskar runt på Stockholms gator under uppenbart svåra plågor, detta helt frivilligt och dessutom utan andra mål än att bevisa för sig själva att de klarar av det. I botten finns kanske också en målsättning att hålla hälsan vid liv och de kroppsliga funktionerna alerta. Men utmattning, smärta, blod, svett och tårar saknas knappast.

Johannes Paulus II - liksom många andra kristna genom seklerna - utförde således sina privata övningar (betydligt blygsammare rent fysiskt) för den andliga hälsan, och då för att försaka sitt själv. Men motionärerna pålägger sig sina plågor enbart för den lekamliga hälsan och självkänslan. Det förstnämnda exemplet väcker offentligt spe, men ingen reagerar negativt över det andra - inte ens när det skördar dödsfall.


För den "själviska självspäkningen" finns det hur många metoder och inrättningar som helst. Det finns till och med särskilda maskinhallar avsedda för att utsätta kroppens muskler och leder för allsköns plågor, detta medelst sinnrikt konstruerade vikter, dragskruvar och fjädrar. Detta låter ju som en beskrivning från en medeltida tortyrkammare. Men vad det handlar om är tjänster man får betala ansenliga summor att utsätta sig för.

I mindre utvecklade, och mindre sekulariserade, länder är dock fenomenet okänt.

2010-08-05

Fotboll som samhällssymptom

Vi läser i Expressen att "Vatikanen rasar" över att man behagar förlägga fortbollsmatcherna i italienska elitserien - Serie A - till klockan 12.30 på söndagarna. Artikeln kompletteras med en ofördelaktig bild på påven för att skapa det eftersökta löjets skimmer över de katolska galningarna i "Vatikanen". Och naturligtvis fälls kommentarer därefter.

Nu var det inte "Vatikanen" utan en biskop Mazza i Modenaområdet, (Mazza har ungefär lika mycket med Vatikanen att göra som vår egen biskop Anders) som uttryckte en oro över vad spelschemat kommer att ställa till med i det fotbollstokiga Italien. Ännu har nämligen den postmoderna livsstilen inte hunnit slå igenom fullt så markant i detta land som i norra Europa. Många håller på traditionen att söndagen skall äras Gud och familjen, heliga mässan på förmiddagen, gärna följd av en lång lunch med tjocka släkten och helst på en restaurang så man slipper hushållsgörat. Och sedan kanske lite fotboll på TV om man nu är intresserad av det.

Inget är så sammanhållande som måltider, där alla generationer umgås under trivsamma former. Här kan man sammanfatta veckans händelser och förmedla erfarenheter till varandra, detta som numera görs via korthuggna loggar i Facebook och enstaviga chatdialoger.

Om de populära ligamatcherna sänds klockan 12.30 så hotas ännu en familjesammanhållande faktor. Det är i själva verket ett symptom på den förändrade livsstilen. Individen skall frigöras både kyrkans och familjens gemenskap, men istället för frihet väntar ensamhet och ett rotlöst sökande efter förströelser. I ett katolskt land är det biskopens uppgift att uppmärksamma konsekvenserna av ändrade vanor. Men det kan ju kanske vara svårt att förstå för Facebookgenerationen i kalla Norden, där allt skall vara individuellt och religionen en ren privatsak.