2013-12-31

Om boxning och bristen på etisk kompass

I en uppmärksammad artikel på DN/ Debatt hävdar professor Torbjörn Tännsjö och fil dr. Claudio Tamburrini, timlärare vid Filosofiska fakulteten i Stockholms universitet, att boxningen bör kriminaliseras.Om detta inte går så bör utövarna åtminstone stå för alla sjukvårdskostnader som kan uppstå i samband med skador, inte minst dyr intensivvård och livslång invaliditet:

"Vill en inte göra detta, vill en särskilt godta och lagreglera den professionella boxningen, bör en åtminstone se till så att allmänheten, som inte alls vill befatta sig med verksamheten, hålls ekonomiskt skadefri."

Artikeln väckte omedelbart reaktioner, framförallt från boxningskonstens vänner. Paolo Roberto, känd katolik, hade en minst sagt het ordväxling med Torbjörn Tännsjö i radions P1, som gick ut på att i sådana fall borde alla idrottsutövare och äventyrare stå för kostnaderna, då ju skaderisken finns i större utsräckning i andra idrotter och ett  fysiskt aktivt liv. Men det som retade honom mest var när Torbjörn Tännsjö menade att boxningen som aktivitet i sig är omoralisk, då den utgör en dålig förebild för människor från "arbetarklassen". Enligt Paolo Roberto så har boxningen räddat inte bara hans liv, utan också många andra i och med att de lärt sig en disciplin och fått ordning på sin aggressioner. En annan boxningsledare menade att man lär sig inte att skada sin motståndare utan att försvara sig och att vinna.

Vi ska inte här på in på boxningskonstens överkurs. Och vi ska heller inte sjunga boxningens varken väl eller ve. Vi kan dock först och främst konstatera att filosoferna utvalt endast en av många sporter, den klassiska och den kanske minst skadande av alla de andra, inte minst andra kampsporter. Idag är ju till och med MMA (Mixed Marsial Arts) tillåtet i Sverige, alltså den sport där man och med extremt få avbrott i kampen låter kombattanterna, utan skyddande mjuka handskar, få drabba samman stående såväl som  liggande, och där slag och sparkar mot kroppens alla delar tillåts, även huvudet i försvarslöst läge.

Men man borde kunna kräva mera av lärare i filosofi. Om vi nu alltså, skulle så att säga utvälja fall där den allmänna sjukvården skulle vara aktuell och andra fall där den inte skulle bekostas av staten, så leder detta utan tvekan till det så kallade sluttande planet, där något iögonfallande etiskt korrekt, snart leder till de mest groteska konsekvenser. Skall då inte också rökare betala sin egen kostbara sjukvård? Och bilister. Och hur ska vi egentligen ställa oss till personer som inte haft vett att sköta sin kosthållning enligt de statliga rekommendationerna? Ska de verkligen  vara berättigade till fri sjukvård? Vem ska betala en eventuell   intensivvård efter ett misslyckat självmordsförsök? Vi andra som sköter oss och är lyckliga? Borde dessa haverister inte själva betala för sina tilltag? Eller - kunde vi inte hjälpa dem så de får sin vilja igenom? Detta vore väl det mest ekonomiska. Och hur ska vi ställa oss till de 40 000 aborter som genomförs på våra kliniker, är inte dessa också självförvållade? Ska staten verkligen betala för detta? Abort kan ju endast i yttersta undantagsfall hänföras till sjukvårdande insatser, då det snarare är ett friskhetstecken att bli gravid.

Vem ska betala?

Vi ha tidigare uppmärksammat Torbjörn Tännsjös provokativa uttalanden, och ifrågasatt honom som universitetslärare, när han sagt att han a priori föraktar de (studenter) som är kristna eller troende över huvudtaget, då han anser det vara mindervärdigt att hålla sig med en "låtsaspappa" i  vuxen ålder. Han menar alltså den första orsaken till all existens, Gud.

I det statliga medicinska-etiska rådet har Tännsjö med flera verkat för en extrem liberalism gällande hur man ska få använda könsceller, ägg, och embryon på en totalt avreglerad marknad.

Undertecknarna till artikeln i DN om boxningens samhällsfara  hör till en grupp som kallas Stockholm Centre for Healthcare Ethics (CHE). Gruppen har givit ut några publikationer, där man tydligt ser en trend: Den medicinska vetenskapens primat över både filosofi och etik. Naturligtvis också religion och den enskilda människans överväganden. Ja till och med över lagen, då det i flera artiklar framhålls att lagen måste göras om, så den ger läkarna ett sorts privilegium att göra sina bedömningar utan inblandning utifrån, inte  ens i efterhand, från berörda patienter, polis och åklagarmyndigheter.  (Ack om detta kunde gälla även lärare till exempel, där en inom området formellt inkompetent minister ger detaljinstruktioner hur jobbet ska skötas!).

Här handlar det om att så att säga övertyga människan - för hennes eget bästa .- om att det som läkaren föreslår alltid skall föredras. Det kan handla om att hon måste acceptera en insatt terapi, eller en innovation som kräver av henne att till exempel donera sina organ, eller att  delta i olika experiment, för mänsklighetens goda. (Det var inte länge sedan man erbjöd nyblivna barnföräldrar att deras fyraåring skulle få delta i ett experiment för att utprova ett nytt kikhostevaccin. Det fanns fyra prover, två var de vanliga vaccinen, som funnits länge, ett var blindprov, det vill säga inget vaccin. och det sista det nya - som eventuellt kunde vara det bästa, och eventuellt även ha okända biverkningar. Men tänk om man fick det bästa, det som ingen annan fått! Vilket vinstlott - så presenterades det på BVC.)

I en av det medicinsk-etiska centrets publikationer tas det faktum upp att en del (kvinnliga!) patienter kanske kan delges bristfälliga, ja till och med falska, diagnoser av hänsyn till deras mentala hälsa, i en annan talas det om att  "de-tabooing dying control", det vill säga man skall komma bort från alla intuitiva känslor när det gäller att sätta in aktiv dödshjälp, detta för att främja en utveckling, en

assumed secular process starting with open awareness contexts of dying half a century ago, and continuing with the growth of the palliative care movement and later euthanasia and PAS legislation."

PAS betyder Physician-Assisted Suicide; en "läkare" utför ett mord med samtycke från den som dödas. Nota bene uttrycket "secular process" - alltså är man medveten om att man här frångår en insikt som bygger på andra värden än de sekulära - den värdegrundade. Istället söker man det rent rationella resonemanget, där vinster kan göras för samhället. Och man kallar detta för "etiskt".

Det sägs också i en av gruppens publikationer, att aktiv dödshjälp (PAS, eller mildare uttryckt, palliative care) normalt inte är det som efterfrågas av långtidssjuka, men däremot av unga, hastigt insjuknade patienter. Och det är just därför man är positiv till vad som utspelar sig just nu i benelux-länderna, som i Belgien, där en tolvåring kan få sitt liv utsläckt av läkare, utan att ens vårdnadshavarna har givit sitt samtycke. Allt för  "samhällets bästa".

Detta är alltså en av de "etiska" instanser som sjukvården håller sig med; läkare och filosofiprofessorer som föraktar varje form av metafysisk insikt och personlig tro, som kan väga varje vårdinsats mot om man verkligen förtjänat den eller rentav diskvalificerat sig till den av oaktsamhet.

Om detta inte borde väcka en tanke om det religionsbefriade och på vetenskap byggda samhällets sluttande plan gällande människans och livets värde -  vad kan då göra det?

2013-12-12

Mandela och våldet som födslorätt

I DN.s kulturbilaga finns det nu en sällsynt artikel om Nelson Mandela. Den är nämligen kritisk gentemot det närmast helgonliknande hjälterykte som spridits av våra medier, politiker och ämbetsmän de senaste dagarna. Statsledare har tävlat att hylla Mandela och rubriker har inte saknats i stil med att "Han offrade sin frihet för andra" etc. Påve Franciskus skickade ett kort kondoleanstelegram där det mest handlade om det allmännas väl. Sådana telegram har skickats av påvar för, till mången som började sin ungdomliga kamp som terrorister, kom till makten genom coup d´etat och dog som diktatorer. Även hos högst okatolska katoliker som bröderna Kennedys vandel sminkades upp i diplomatiskt korrekta ordalag.

Vad artikeln tar upp i DN, skribenten heter Kajsa Ekis Ekman, är det faktum att Mandela mycket medvetet övergick från fredliga demonstrationer till terrorhandlingar. Han styrde ANC mot våldet, precis som han styrde det från våldet. Hans politik har alltid varit pragmatisk och föga ideell.

"Jag kan inte sälja min födslorätt" 

var hans svar när han först erbjöds amnesti mot att sluta uppvigla massorna till våld. På så sätt har han kunnat rättfärdiga sina 156 kriminella handlingar han satt inne för, några så svåra att det hade lett till dödsstraff vid tiden i England och USA.

Att hans fängelseår idag presenteras som utslag av apartheidpolitiken är inte sant. Inte ens Amnesty Internationell kunde behandla hans fall som ett brott mot mänskliga rättigheter. De brott han var dömd för var alltför uppenbara, och att han även från fängelset  - med de privilegier han åtnjöt - styrde sin organisation har ingen försökt dölja.

Det är lite oklart om DN-artikeln vill fördöma Mandelas verksamheter, eller istället bara korrigera hans levnadshistoria, och så att säga helgonförklara även det våld som han faktiskt stod bakom. Den nämner inte de systematiska brott som skett inom ANC även efter hans makttillträde och den obegripliga upprustning som skett av Sydafrikas armé. Under Mandela har det förhandlats med regimer som Kuba, Kambodja, Libyen och den pragmatiske Mandela har utan problem kunnat umgås med vilka korrupta makthavare som helst, så länge det klirrat till i kassan. Ubåtar och jaktplan har inköpts till miljardbelopp.

Inte bara detta gör att man som fredsvän och kristen måste vara ytterst tveksam att instämma i kören av hyllningar. 1996 skrev Nelson Mandela under en av världens mest "liberala" (inte för levande foster) abortlagar, som tillåter att vem som helst utan hinder kan få ett foster dödat och borttaget upp till 20 veckan. Vidare tillåter lagen att barnmorskor och sjuksköterskor kan utföra aborter upp till 12:e veckan. Sedan lagen införts har mer än en miljon lagliga aborter utförts.

Dessutom har Sydafrikas regering varit ytterst ovillig så fort det handlade om att att sätta in åtgärder mot HIV-spridningen som innebär en nödvändig beteendeförändring. Detta stred emot Mandelas princip om allas rätt till frihet. Istället har han infört lagar som ger full sanktion åt alla former av sexuella riskbeteenden, som polygami, homosexuell promiskuitet (gay-klubbar etc), same-sex-marriage med mera. I ett land med skenande HIV-AIDS-epidemi innebär detta naturligtvis att offren blir många fler än om en annan politik hade valts.

Det goda sidorna har beskrivits väl och mångordigt av andra. Att han valde försoning istället för inbördeskrig. Han blev aldrig en Mugabe. Han har själv sagt att han inte är en frälsare, utan en bristfällig människa. Medan han har ångrat att han inte tog hand om sin familj på grund av fängelsetiden, har han dock aldrig aldrig tvekat angående våldshandlingarna.

Mandela var döpt, hans mor var baptist, fast hennes far var polygamist. Fadern  kom från en högt stående, kunglig  klan, Thembu, med vana att ha makten. Därför fanns redan de privilegier han hade som gav honom möjligheter till högskolestudier.

Vi skall alltid be för de döda, det är det bästa vi kan göra. Lovord på begravningar, sanna eller falska, hjälper inte deras själar.

2013-12-03

Prästinna - om man själv vill

För en tid sedan öppnades Priscillakatakomberna efter en omfattande restaurering av både gångar och målningar. Efter att den otroliga Google map lagt in en möjlighet att praktiskt taget gå in i katakomberna och se sig om, så kom ett antal artiklar i världpressen som framställde en kvinnofigur i en av kamrarna som om det vore ett bevis för tidiga kvinnliga präster i den katolska kyrkan. Till exempel meddelar man i National Catholic Reporter att en viss Bridget Mary Meehan som påstås vara en "ordinerad kvinnlig biskop" (en omöjlighet) utropat att

"Det glädjer oss att Vatikanen har restaurerat dessa fresker som föreställer kvinnopräster när de firar Eukaristin i Priscillakatakomberna i Rom "


Samma nyhet har sedan valsats runt i världspressen; Att det nu finns "bevis" för att fornkyrkan hade kvinnliga präster, något som sedan förtigits och dolts av den patriarkala kyrkoordning, som infördes först i och med att kejsar Konstantin gjorde kristendomen till romersk statsreligion.  Så brukar historieskrivningen göras av vissa intressegrupper. Och nyhetsbyråerna sväljer betet med hull och hår.

Hur är det nu då med fresken, vad föreställer den? I mitten ser vi en gestalt med utsträckta armar och öppna händer. Det framgår inte tydligt att det är en kvinna, men av huvuddoket att döma så borde det vara en kvinna. Till höger sitter en man och håller något i händerna, svårt att se vad det är. Till vänster ser man tre gestalter, en äldre skäggbeväxt man och två yngre män. Mannen i mitten håller en öppen bok. Alla är iklädda tunikor med lodräta ränder, utom möjligen den unge mannen som står längst bak. 

Det är en kvinnlig orante och en "filosof" som sitter vid sidan, förmodligen den äkta mannen. Motivet är välkänt från många katakomber och det finns på gravmonument, som detta:
  

Man lade till anletsdragen först efter det äkta parets död. Man kan tolka det som en hyllning till kvinnans fromhet och mannens vishet. Men troligare är det en bildlig framställning av själarnas frid i himlen och det har alltså inte det minsta med liturgi att göra. Detta var förmodligen ett slags mode som förekom bland välbeställda kristnas gravmonument.. Här bara några till, män och kvinnor och barn som orantes:





Man har till och med tolkat tunikans mönster på kvinnan som en stola, och därmed alltså att det är en officerande kvinnlig präst. Men stolan kom långt senare, på 600-talet. Priscillamålningarna är från slutet av  tvåhundratalet. Dessutom så bars inte stolan rak, som idag, utan alltid korsad. Korsningen kommer från de två band de romerska soldaterna bar, dels svärdet, och dels persedelväskan. Detta påminner prästen att han både strider med ordet och förser oss med andlig näring.

Men kunde det inte vara en dalmatika, och kvinnan då alltså vara en diakon? Som liturgisk dräkt introducerades dalmatikan först på 400-talet, och då endast i Rom. Påven bar den under mässhaken och de romerska diakonerna kunde bära dalmatika men endast efter påvens tillstånd.

Som kläderdräkt var dalmatikan vanlig hos överklassen i Bysans och detta spreds till Rom, särskilt bland den kristna aristorkratin. Om man sträcker ut armarna bildar dalmatikan ett kors.

Att Priscillamålningen kan vara en kvinnlig dalmatika ser man dels på att den är fotsid och dels att den är skuren i vinkel i de jämfört med männen vidare ärmarna. De lodräta vävda ornamentala ränderna, clavi, var vanliga och har ingen liturgisk betydelse. Den typ som Priscillakvinnan  - och de anhöriga - har, kallas clavus angustus och bars av riddare i den kejserliga armén. Det kan således helt enkelt handla om en kristen romersk officersfamiljs gravrum.

Traditionen att avbilda själar i himlen som orantes har följt med in i den den ortodoxa ikontraditionen. Där framställs Guds Moder Maria som en orante, till exempel så som här, i den berömda monumentala mosaiken Sophia Orante i Kiev:

Men det är alltså ingen bild av en helig prästinna som firar Eukaristin, inte ens den jordiska Maria, utan Marias själ i himmelen, såsom den också beskrivs i den fantastiska Akathistoshymnen, här i ortodox översättning av Tito Colliander.

2013-11-21

Om attacker och demonstrationer

Den 12 november fanns det på sina håll minneshögtider för att påminna om den sk Kristallnatten i Tyskland då pogromen mellan den 7 och 13 november 1938 ledde till att  omkring 400 judar dödades, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades.I Buenos Aires skulle man ha en minnesstund i katedralen med ärkebiskopen, den apostoliske nuntien, borgmästaren och representanter för den judiska kommuniteten. Men redan i början av ceremonin stördes den av en mindre grupp som reciterade rosenkransen på latin, mycket ljudligt. En ung man delade ut lappar till de som tagit plats i stolar  framför altaret. En man tog även en mikrofon och anförde ett tal emot att man använder kyrkan till annat än katolska gudstjänster och tillbedjan. Det hela slutade i ett tumult. Församlade fotografer - som var omotiverat många - samlades runt demonstranterna. De flesta var mycket unga, de såg ut som skolungdomar. Man gick fram till dem och försökte få dem att avbryta sin högljudda bön. Men det gjordes heller inga avgörande försök att avbryta det hela. Borgmästaren väste ett "löjliga nazister" mot ungdomarna, men man såg inga försök att avvisa dem från platsen. Det hela pågick i kanske tjugo minuter, tills plötsligt hela gruppen reste sig och gick ut under det man sjöng Salve Regina. Polisen var då redan tillkallad, men de ingrep aldrig.

I pressen rapporterades de snabbt som att
Ultra-traditionalistiska romersk-katoliker öppet hade trotsat påve Franciskus (AP)
och man identifierade omedelbart fast utan egentlig grund gruppen som tillhörande det omskrivna prästbrödraskapet Fraternité Sacerdotale Saint-Pie X (FSSPX) och det tolkades som ett utslag av antisemitism, förintelseförnekelse och till och med att det var nazister som attackerade judar som inbjudits till en katolsk kyrka för att ihågkomma upptakten till Förintelsen. 

Om man går till SSPX hemsida i Argentina finns där en kommuniké från deras superior. Där framgår tydligt vad saken handlar om - ett aggressivt motstånd mot all form av interreligiös verksamhet, i synnerhet i katolska kyrkor. Detta stöder man med citat från encyklikan Mortalium animos. Man säger bestämt ifrån att det handlade om något riktat mot judisk tro eller judar eller historietolkning.

Detta är ju inte precis några nyheter. Assisimötena har alltid varit en källa till polemik och konflikt för SSPX, och där fannsfrämst  representanter från andra religioner än judendomen. Att det sedan finns extrema element - och den i Argentina tidigare verksamme, numera helt isolerade biskop Wiliiamson får man ju räkna dit - som har sina historierevisionism om allt från förintelsen till 9/11 - det behöver ju inte betyda att detta skulle ha varit en yttring av judehat och nazism. Det handlade inte om en antijudiisk demonstration, utan snarare en antisynkretistisk och antiekumenisk. 

Man kan dock inte bortse från inslagen av antisemitism och konspirationsteorier som finns utbredda särskilt i Europa - inte minst Ryssland och Polen -  men också i Argentina. Men de är alltså inte begränsade till vissa grupper, i synnerhet inte katolska präster, utan de finns spridda inom befolkningen. Man måste också konstatera att tillfället för denna demonstration var mycket illa valt, och även själva metoden. Man använder inte bön som ett tillhygge, och att uppträda på detta sätt i samband med Kristallnattens åminnelse  kan verkligen ge associationer till de gäng som härjade under dessa ödesdigra dagar 1938. Men att därför kalla det för en fascistisk eller nazistisk eller ens antisemitisk attack, det finns det inget underlag för. Är det något man ska kritisera är det metoden i sig, att skapa skandal i kyrkorummet för att protestera mot vad man själv anser vara skandalöst. Att dessutom sammanblanda en minnesstund för en tragisk period i vår västerländska nutidshistoria med religionsblandning och liturgisk synkretism,  är klumpigt. Detta är vad kritiken borde gå ut på, samt bristen på lydnad och respekt för den lokale biskopen. Istället valde många medier att göra en  grov stämpling av traditionalistiska katoliker som varande antisemiter och nazister.

I februari 2012 störde några unga kvinnor bönen i Kristus Frälsares katedral i Moskva. Maskerade med rånarluvor mimade de en sång framför ikonostasen och inför ett antal TV-kameror. En film klipptes ihop och en bakgrundssång lades på, som handlade om att "kyrkan hyllar ruttna diktatorer" och Guds Moder Maria uppmanas bli feminist. Filmen fick snabb spridning på Internet och först efter detta blivit annonserat av en grupp aktivister, arresterades kvinnorna och dömdes till fängelsestraff.  Reaktionen i pressen var att en klar majoritet visade stöd för kvinnornas aktion och man tävlade om att få intervjua dem. Aktionen riktade sig mot makten menade man, och inte mot kyrkan. Även delar av den katolska pressen ställde sig på demonstranternas sida.

I Frankrike har kristna av olika bekännelser, även muslimer, demonstrerat mot  regeringens sätt att genomdriva lagar som i praktiken upphäver äktenskapets konstitution och hotar även föräldraskapet. Ungdomar har kastas in i häkten, präster har misshandlats av polis och ett sorts ikonoklasm (bildstorm) har införts, där logotyper för intresseorganisationen La Manif pour tous, förbjuds på allmän plats. Om detta har inget alls rapporterats i media.

Den 17 november, i söndags alltså, attackerades den välbesökta kyrkan Saint Nicholas du Chardonnet i Paris, mitt under 10.30-mässan, inte dock med Rosenkransbön och papperslappar, utan med ett antal rök- och stinkbomber. Under natten målades fasaden med slagord i rött. Attacken utfördes av ett gäng ungdomar som kallade sig för "antifa", alltså "antifascister". Ingen är ännu gripen. Händelsen rapporterades knappast i pressen och det kom inga telegram från AP om saken. Man har kunnat läsa om den i halvofficiella katolska medier, som "Le Salon Biege". Saint Nicholas du Chardonnet administreras sedan 1977 av Fraternité Sacerdotale Saint-Pie X (FSSPX).


I Frankrike och Belgien har ett stort antal kyrkor vandaliserats under senare tid och i Belgien har deras primas, ärkebiskop Leonard, ett flertal gånger blivit attackerat av halvnakna kvinnor med vatten och tårtor och annat köksavfall. Om detta har de internationella nyhetsbyråerna inte heller rapporterat.

Uppenbarligen har antisemitism ett större marknadsvärde än antikatolicism, och det går alltid att använda det förstnämnda  i syftet av det sistnämnda utan särskilt stor noggrannhet i faktaunderlaget..

2013-11-15

Katolsk artikelservice lockar på nätet

Alexa är ett grovt instrument för att ranka världens alla hemsidor. Man registrerar antalet unika användare, besöksfrekvenser och länkningar och kommer fram till en inbördes ordning. I Sverige har följaktligen google.se förstaplatsen. Aftonbladet.se kommer på plats 6 och svd.se på sjuttonde plats etc.

Om man plockar ut de få kristna webbtidkrifter som finns på nätet kan man få fram följande lista:



Nu undrar kanske en del varför inte flera tidskrifter finns med, som till exempel signum.se och keryx.se. Detta beror på att de har så låg besöksfrekvens att de inte kommer med i registreringen. Rena bloggsajter är heller inte med - vad som krävs är egna domäner på Internet.

Detta är naturligtvis bara ett sätt att räkna. Om man dessutom lägger till tidsperioder för de som besöker sidorna etc kan man få helt annan lista. Man måste också ta med i beräkningen att en del tidskrifter har sin trogna läsarskara bland de som läser den tryckta upplagan.

Men ändå måste vi förvånas av att vi till exempel ligger före dagen.se, en stor dagstidning med kapital i ryggen, som dessutom använder telemarketing för att söka upp prenumeranter via telefon, även de som läser webbsidan. Även Kyrkans Tidning har en stor stab av anställda och de vänder sig till en betydligt större målgrupp; medlemmar i Svenska kyrkan. KATOLSK OBSERVATÖR har inga anställda och inga arvoden. Vi har aldrig bedrivit marknadsföring. Artiklarna som publiceras är ganska krävande och därför är det förvånande att att vi ändå kan nå ut till i runda tal 8000 användare. Och naturligtvis glädjande.

2013-11-11

Katastrofen i Filippinerna: Tycks mest handla om Sverige


Katastroferna  i världen avlöser varandra. Nu senast har det tappra filippinska folket blivit drabbat först av en av de kraftigaste jordbävningarna under decennier, med stora materiella skador som följd. Detta hände på ön Bohol. men även angränsande områden drabbades. Många historiska kyrkor föll samman som korthus, och tusentals familjer blev hemlösa. Bara två veckor senare kommer så tyfonen Haiyan med hittills okända vindstyrkor. Det slår till mot öarna Samar, Leyte, Iloilo, norra Cebu, mitt i Visayas,  ett område som normalt är känt för lugna vatten, oskadade korallrev och rena stränder. Även norra Palawan och Coron drabbades. En stad i Nyköpings storlek, Leytes metropol Tacloban, har i stort sett blivit utplånad. Hur det gått med alla små fiskebyar och befolkningarna på småöarna är okänt. Man kan föreställa sig, när inte ens moderna betongbyggnader klarat sig undan den formliga gigantiska högtrycksbesprutningen, med påföljande skyfall. Många har omkommit i de havsvågor som spolades in över kusten, man vittnade om att de var högre än de högsta kokospalmerna, alltså mer än 20 meter. Man räknar med att ett tiotal miljoner invånare är drabbade på ett eller annat sätt.

Hjälpbehovet är enormt, främst gällande mat, vatten och sjukvård och mediciner. Men även naturligtvis bostäder, el, bränsle och vägröjning. Även den normalt sett intensivt uppodlade marken är förstörd av regnen. Och fiskarna kan inte gå ut med sina båtar, de är i spillror och fiskevattnen är störda.

Man måste bara känna ödmjukhet och medlidande med ett folk som drabbas så hårt. Många skickades under loppet av en halvtimme direkt in i fattigdom, deras försörjningskanaler är utplånade.Det gäller alla, från enkla jordbrukare till tjänstemän och egenföretagare. Och många familjer har många munnar att mätta.

Att i detta läge få käcka reportage från hur ett enda Herkulesflygplan lastas med kommunikationsutrustning på Arlanda och höra vår biståndsminister känna stolthet för hur mycket lilla Sverige hjälper, detta kan väl inte uppfattas som annat än en fadäs. Och i samma andetag beklagar sig biståndsministern  att nu kommer många kvinnor och barn drabbas av sexuella övergrepp. Är det detta man i första hand ska misstänka ett drabbat folk för, som inte ens har vatten att dricka? Även på SIDA verkar det viktigast att tala om hur duktigt "Sverige"=SIDA är.

Med tanke på att Sverige drog in allt bistånd från Filippinerna 2008, det blev ett "utfasningsland" - borde man då inte ligga lite lågt när det gäller att uttrycka stolthet? Man satsade på de tolv länder som man såg ha en potential för

"satsningar inom prioriterade områden såsom demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljö och klimat."

och kunna

"bidra till förändring" 

och

"där Sverige har ett tydligt mervärde"

länder alltså som Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och Bolivia. Även andra politiska motiv finns uppenbarligen: Till Palestina gav man år 2008 hela  471 mkr, mer än till hela Sydamerika.

Före biståndsministern Gunilla Carlsson skrev 2007 i en sorts programförklaring:

De frågor vi ställt är bland annat: Hur omfattande är fattigdomen och var är behoven störst? Går utvecklingen i rätt riktning när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati? Om inte, har vi möjlighet att påverka den? Hur kan Sverige bidra? Finns andra givare som har bättre förutsättningar att göra nytta?

Och biståndet till bland annat Filippinerna, som bekostade skolor och hälsovård (dock ej abortkliniker) upphörde helt. Man tycker då kanske att vår nuvarande biståndsminister Hillevi Engström - som väl borde känna till denna eliminering av biståndet till ett av Asiens fattigaste länder -  kunde vara lite mera blygsam.

Sverige drog 2007 som enda nordiska land in sin ambassad i Filippinerna. (Det då bankrutta Island behöll sin ambassad.) Som följd av detta så lades Filippinernas ambassad i Stockholm, som täckte alla de skandinaviska länderna, och de baltiska, ner för bara något år sedan. Under flera år hade UD fel president i sin landsbeskrivning av Filippinerna, någon man ändrade först på vårt påpekande. (Den som nämndes riskerade dessutom ett långvarigt fängelsestraff.). Och idag är den senaste ekonomiska rapporten från Filippinerna på UD:s sida daterad 2008. Se där intresset för detta land som kanske är så svalt beroende på den för svenska politiker hopplöst katolska inställningen gällande födelsekontroll och abortpraxis. 

Så länge som vårt bistånd ges med villkoren att vi ska "betyda något" för landet, något annat alltså än att hjälpa nödställda, så finns ingen plats för stolthet.. Man frestas tänka på historien från helige Augustinus, om pojken som räddar enstaka av stormen uppspolade krabbor genom att kasta ner dem i havet, detta på en strand fylld av tiotusentals krabbor i samma situation. Augustinus frågar pojken varför han gör detta, han kan ju ändå inte hjälpa så många av alla. "Men de jag hjälper får ju livet, och de är nog glada för det." svarar pojken och fortsätter kasta tillbaka krabbor.  Han frågade inte sig själv huruvida hans hjälp var effektiv eller om det fanns andra som var bättre.

Vi borde skämmas.

Malteserhjälpen (https://www.secure-malteser-international.org/index.php?id=102073&L=1)
Röda Korset (http://www.redcross.se/teman/filippinerna/akutinsamling-fillippinerna/)
Caritas Internationalis (https://secure.caritas.org/donation.aspx?DonationTo=E&Emergency=50)
CNN informerar mera om hjälpkanaler: (http://edition.cnn.com/2013/11/09/world/iyw-how-to-help-typhoon-haiyan/index.html?sr=sharebar_facebook)

2013-11-01

P-pillret - en dystopi

Förra veckans program Kropp och själ i P1 tog upp p-pillret ur en ovanlig aspekt - som ett "förtryck av kvinnokroppen". Huvudpoängen är att P-pillret numera väljs bort av olika anledningar. I programmet tas ett antal biverkningar upp. För tio år sedan använde var fjärde kvinna p-pillret. Bara detta är anmärkningsvärt om man reflekterar över vad det är som pillret gör med människokroppen. Det manipulerar hormonproduktionen i kroppen så att det ska förhindra ägglossning och förändra den oerhört raffinerade  livmoders-slemhinnan. Kort sagt så medför det en nedsatt livsfunktion. Att detta innebär att hela organismen påverkas säger sig självt. Vad kvinnorna i programmet berättar om är nedstämdhet, mindre sexlust och det finns även fall av blodproppar. Men även bröstspänningar, illamående, småblödningar, akne, viktökning, magsmärta, huvudvärk, humörförändringar och smärtsamma eller oregelbundna menstruationer.

P-pillret skrivs ut slentrianmässigt till flickor så lågt ner i åldrarna som 13 år, som medicin mot mensvärk.

P-pillret - villkor för ett normalt kvinnoliv?

P-pillret är alltså en form av hormonmanipulation, precis som andra dopingmedel. När det gäller doping är det förbjudet enligt lag att införa en del medel. Det gäller syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat,. tillväxthormon och kemiska substanser som ökar produktion eller frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon.  Dessa medel får varken  "införas till landet, överlåtas,  framställas,  förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning,  innehas, eller  brukas" (Lag (2011:112). Straffet är från böter till fängelse i upp till två år.

Finns det inte en märklig paradox här, att i ett sammanhang delas preparat ut gratis till tonåringar i skolorna, i ett annat leder bruket av liknande preparat till fängelse? I idrottens värld kan bruket av doping leda till livstids avstängning, återtagande av titlar och priser och utfrysning från gemenskapen. I den moderna kvinnans värld är det ett outtalat villkor för ett framgångsrikt "sexliv" och en frigörelse från "oönskade graviditeter". I det ena fallet anses manipulatuion av de fysiska förutsättningarna vara fusk och bedrägeri, i det andra rekommenderas det som ett medel att uppnå lycka och individuell frihet.

I programmet framträder flera specialister, bland annat en från Läkemedelsverket.  De talar endast om att man ska individualisera förskrivningen mera. Riskerna tonas ner, och det enda man tycks vara bekymrad över är den nedsatta sexlusten.

Specialisten vid Karolinska Institutet, Angelica Linden-Hirschberg, tittar nu på hur unga kvinnor mår. Även här saknas ens en antydan till övergripande frågor. Det enda som man undersöker är hur kvinnans självförtroende och tillit förändras av p-pillret.

I programmet tas andra preventivmedel upp, och särskilt nämns då kopparspiralen. Den nämns som "up-and-coming". Här handlar det om en fysisk irritation av slemhinnan, som ska förhindra att spermierna överlever och ägget implanteras i livmodersväggen. Dessutom en utsöndring av koppar inuti kroppen. Koppar är en tungmetall, ett gift som man försöker skydda miljön mot. Biverkningarna av spiralen är desamma som för kopparförgiftning; håravfall, hjärtflimmer, ledvärk, trötthet, huvudvärk...Att spiralen är en artefakt som kroppen själv försöker stöta ut, nämns som ett praktiskt problem snarare än ett tecken på att det är en disharmoni som introduceras i hela organismen. 
 
Det mest anmärkningsvärda är aningslösheten och bristen på distans till själva fenomenet, nämligen att kvinnor förgiftas systematiskt, enbart för att kunna frikoppla sexuell aktivitet från fortplantning.  Detta tycks vara en icke-fråga. Att dessa gifter även kommer ut i miljön, så att plankton,  fiskar och groddjur får sin fertilitet nedsatt är också ett problem som fullständigt bortses ifrån. Vi vill skydda miljön, men vi förgiftar den genom att förgifta oss själva, och detta införs redan på ungdomsmottagningarna och hos skolsköterskan.Man gör stora ansträngningar för att förhindra att ungdomar använder tobak, alkohol och droger. Men samtidigt låter man dem dopa sig för att störa deras fertilitet.

I slutet av programmet framträder Barbro Westerholm, den som kanske mest kämpat för vår extrema abortlag och kvinnans emancipation från sin egen natur. För Barbro Westerholm  utgör moral ett hot mot kvinnan och hon vittnar om skräcken att bli med barn och utmålar skräckscener med kvinnor som tar livet av sig därför att de blivit gravida etc.

Men - är det alltså så, att vi skapats med en brist, och att vi måste förgifta oss själva och vår miljö för att kompensera för denna.? (Barbro Westerholm kallar förresten p-pillret för "läkemedel", en intressant syn på ett dopingpreparat att införa defekter, snarare än att läka, detta uttalat av en läkare dessutom). Finns det verkligen inte en naturens eget regleringssystem och en naturlig ordning, en moral, som tjänar det allmännas väl - utan att vi behöver tillgripa gifter och fostermord? På slutet nämns bara i en mening den sk naturliga metoden att undvika graviditeter. Men inte en enda gång beskrivs den fantastiska förmågan att alstra nytt liv som en gåva som vi fått - det som ligger i allas vår natur, driften att överföra nytt liv, föda fram nya generationer. Den tycks snarare vara en tung börda som vi ska begränsa till varje pris.


2013-10-31

Religionskrig anno 2013

Morgonens nyhet om att en imam vid Medborgarplatsens moské ägnar sig åt vapensmuggling till Syrien i stor omfattning är ingen överraskning. Vi läser om våldsdåd efter våldsdåd med klart religiösa förtecken. Men från moskéerna kommer inga uttalanden. Tystnaden är kompakt. När man kommer in på våld och religion brukar korstågen nämnas, inkvisitionen  och albigenserkriget under 1200-talet. Men det var i andra tider, och våldet ingick i samhällsbilden på ett annat sätt, det stod den världsliga makten för. I de summariska rättegångar som filmas från Syrien läser man upp texter ur Koranen för att sedan avrätta människor, till och med barn, på de mest bestialiska sätt. Här är det religionen som är den alltigenom avgörande faktorn, inte strid om mark eller vatten eller egendom, utan striden om den rätta tolkningen av Koranen. Man förstör ju allt av värde, i synnerhet om det tillhör kristna. Att imamer utifrån deltar i den väpnade attacken mot Syriens armé och befolkning är alltså bara en logisk följd av en religion där våld faktisk tillåts och våldet dessutom verkar vara en del av själva trosutövningen. Hur ska man kunna undvika att göra denna observation? Om det handlade om att "skydda civilbefolkningen" varför då dessa fullständigt bestialiska attacker mot obeväpnade människor, kvinnor och barn, som vi har hur många bevis för som helst? Och varför finns inga sådana initiativ från kristet håll att "skydda civilbefolkningen"? Man kunde ju föreställa sig världssamfundets dom om det hade varit en biskop eller präst i en kristen katedral som övergått till vapenhantering och ansett sig med stöd från Bibeln döda kvinnor och barn och krossa deras heliga platser och föremål.

Vi emotser nu ett officiellt fördömande av våldet i namn av Allah -  från Medborgarplatsens moské till exempel.

2013-10-14

Världen vigd åt Den Obefläckade - men Ryssland?

Söndagens heliga Mässa på Petersplatsen var en mariansk fest. Vi firade 96:e året efter de märkliga Fatimaundret, då tre barn vittnade om att de mött Guds moder Maria och hon anförtrott dem tre hemligheter. Det var också 96 år sedan hundratusentals människor såg solen dansa, såsom utlovats av Vår Fru, och barnen för sista gången såg henne och hörde henne. Om allt detta har det skrivits många böcker. Många påvar har varit mycket berörda av Fatimahändelserna, och för påven B. Johannes Paulus II var de direkt livsavgörande enligt honom själv. Den kula som var avsedd att döda honom en majdag år 1981, ändrade riktning just innan den skulle slita slita av hans pulsåder. Han har tillskrivit Vår Fru av Fatima detta under.

 Originalstatyn från Fátima. Den utfördes 1920 av skulptören  José Ferreira.
Den är gjord av cederträ från Brasilien och den är 1,1 m hög.

När nu statyn fraktats till Rom från Fátima, alltså den staty med Vår Fru av Fatima, krönt med en krona vari kulan som skulle döda påven Johannes Paulus II också är innefattad, fanns det stora förväntningar vilken bön påven skulle framföra. Skulle han be en bön till den Obefläckade och viga Ryssland i hennes namn, såsom många menar att Vår Fru bett om i Fátima?

Påven gick fram till statyn just innan mässan och efteråt återvände han dit. Han fick ett ark papper i handen. Med mycket svag röst, nästan mumlande, framförde han en bön till Guds Moder. Men i den nämndes varken det Obefläckade hjärtat, Ryssland eller världens fred. Det var en bön om trons ljus, om att ledas på vägen till helgelse, men ingenting om världens nationer. Det var en vacker bön om barmhärtighet, gentemot mänskligheten. Men inget om omvändelsen som hela världens enda räddning.

Vi vet inte varför det blev så. En mycket besviken person borde vara den kontroversielle fader Nicholas Grüner, som ser det som sitt kall och sin livsuppgift att verka för denna konsekrering och för Fátimafromheten. Fader Grüner driver en rörelse, The Fátima Newtwork, som har många anhängare, även en del kardinaler och biskopar. Men tidigare kritiska uttalanden om både påvar och kuriemedlemmar och fått honom på onåd. Han saknar inkardering i något stift, men för fader Grüner handlar det om att rädda världen undan krig och undergång, och då verkar det som om hans ställning i förhållande till Rom spelar mindre roll för honom. Fader Grüner emottog nyheten om påve Franciskus efter konklaven med stor förväntan, då han omedelbart såg att påven har en självklar mariafromhet, särskilt som påven lät Kardinal Jose da Cruz Policarpo av Lissabon viga pontifikatet åt Vår Fru av Fátima.

I Fatima samlades nästan ofattbara 200 000 troende i heliga Mässan på söndagen, som leddes av statssekreteraren kardinal Bertone. han går i pension den 15 oktober.  Platsen tar varje år emot fyra miljoner pilgrimer.


2013-10-08

Ett tragiskt fall av vantro

Det meddelas att professor Hans Küng i sin senaste memoarbok pläderar för assisterat självmord. Han har drabbats av Parkonson och riskerar bli blind. "Och vad är det för en professor som inte kan läsa och skriva" säger han och menar det borde vara en rättighet att själv få bestämma när man vill sluta sitt liv. "Det är ju bara att lämna tillbaka det som Gud givit" säger han. Man ska inte tvingas att dö, men heller inte tvingas att leva, anser professor Küng och framhåller Schweiz eutanasi-tillåtande lagstiftning som förebildande för andra länder. .

Det hela är tragiskt. Professor Küng har genom åren angripit kyrkan från olika håll. Han deltog som peritus i Andra Vatikankonciliet, var nära vän med en annan professor, nämligen Joseph Ratzinger. Men när han från sin lärostol attackerade ett antal dogmer och menade den kyrka vi har idag inte är Kristi kyrka, så avstängdes han från all undervisning 1979 redan. Han har sedan fortsatt ge ut skrifter i panreligiös stil, det vill säga ett likställande av alla religioner utifrån minsta gemensamma nämnare. En stor av sin verksamhet har han ägnat åt att sätta sig in i andra religioner och många iakttagelser är mycket intressanta och ovanliga. Han har också velat införa kvinnligt prästämbete, pläderat för full frihet gällande tolkningen av Skrift och lära och alltid reagerat när kyrkan ingripit disciplinärt, utom i ett fall: När påve Benedikt lyfte exkommuniceringen av de fyra sk Lefebvrebiskoparna., då reagerade Küng med att direkt attackera påven och kräva hårda tag av det läroämbete, han tidigare velat avskaffa.  De fyra skulle hållas utanför kyrkans sakrament, ansåg Küng.


Redan 1989 skrev Küng en bok med titeln "Dying with dignity"  som förordade eutanasi. Det är en stoisk hållning som inte har något med kristen livssyn att göra.

För det första, att anse lidande och sjukdom vara något som är människan ovärdigt, kan leda till att man vill befria mänskligheten inte bara från sjukdom och lidande, men också från sjuka och svaga.

För det andra så är det inte vi som ska lämna tillbaka vad Gud ger, utan Gud själv. Men hur är det då med alla dessa som självmant offrat sina liv, S. Maximilian Kolbe till exempel, som överlät sig för att dödas i koncenrationslägret? Jo - men han gjorde det för en annan människas skull, en familjefader. Han gjorde det inte för att bespara sig själv något lidande eller skräcken att hamna i ett "ovärdigt" tillstånd..

För det tredje så finns det många exempel på hur mycket en handikappad människa kan uträtta. Vi behöver ju bara minnas hur självklart påve Johannes Paulus II var kvar i sitt ämbete trots sjukdom. Han ville lyfta fram människan även i sin svaghet. I lördags firade vi heliga Anna Schäffer. Hon var sängbunden och starkt funktionsnedsatt i större delen av sitt liv. Ändå kunde hon hjälpa många med bön och goda råd. Att en teologiprofessor inte anser bönen vara produktiv och en fullt tillräcklig aktivitet är också anmärkningsvärt.

Låt oss be för denne förvirrade människa, att han ska finna själsfrid och överlåta allt i Guds händer istället för att försöka klamra sig fast i den bedrägliga självkontrollens frestelse. Och att han inte ska sprida dessa vanföreställningar till andra.

2013-09-20

Syndaren och lärjungen - vem är det?

Intervjun med påve Franciskus som utgavs idag kommer säkert analyseras in i minsta detalj. Vi kommer naturligtvis också att följa dessa kommentarer i olika media. Vi inleder med en liten intressant pastisch. Påven nämner i intervjun att han på sina sällsynta besök i Rom brukade besöka kyrkan San Luigi dei Francesi för att se målningen av Caravaggio som visar när Jesus utvalde Matteus till lärjunge.

 "Det där Jesu finger som pekar mot Matteus, det är mig det pekar på. Jag känner som han gör, Matteus. Det är Matteus gest som slår mig; han håller ihop sina penningar som för att säga; Nej, inte jag! Nej, dessa pengar är mina, se mig, en syndare som som Herren fäst sin blick på. Och det är vad jag sade när de frågade mig om jag skulle acceptera valet av mig till påve".
(Övers. red.)




Men i konsthistorien har det alltid varit den skäggige mannen som ansetts föreställa Matteus. Caravaggio har nämligen med honom i flera målningar, föreställande Matteus. Helt nyligen - i början av augusti -  uppstod dock en debatt i en italiensk TV-kanal, eftersom en ung konsthistoriker, Sara Magister, hävdade att det är den unge mannen som räknar pengarna som är Matteus och den äldre pekar på honom och inte på sig själv. Huruvida det är en slump att påven just i samma månad tar upp samma tolkning av detta konstverk vet vi inte. Men den vanligtvis lite kritiska krönikören Sandro Magister gladde det säkert att hans dotters tolkning också är påvens - och, frågar man barn så har de också i allmänhet samma uppfattning; Matteus är ynglingen, han vill inte låtsas om att han är utvald.

Nå  - vem är det som Jesus utvalt? Vad tror ni? Mästerverket av Caravaggio kan ses högupplöst i denna länk.

2013-09-19

Sällström: Gasen var sarin - allt annat oklart

"Det är inte entydigt vem som kan stå bakom, vem som har tillgång till vapnen eller vem som har mest att vinna på att använda dem." 

Så säger professor Åke Sellström, FN-experten på kemiska stridsmedel, idag i en mycket fyllig intervju i DN. Han var på plats, han såg attacken från hotellfönstret och han och hans team genomförde en mängd provtagningar på överlevande och talade med många syrier på båda sidor i konflikten, direkt på platsen för gasattackerna . Ändå vet han inte ens något om den potentiella vapentillgången. Än mindre om antalet dödsoffer:

Siffrorna varierar mellan 400 döda till upp emot 1.500 döda och 400 kan säkert stämma men vi har inga bevis för hur många som egentligen dog.


Men statssekreteraren  Kerry hade ju bevis, och han visste vilka som var skyldiga och även antalet döda. Och utrikesministern Carl Bildt visste vilken sida som var skyldig redan timmar efter dådet. 

Men vi ser här hur svårt det är att veta något med säkerhet om vad som hänt egentligen. Åke Sellström är ett proffs, det märker man i denna intervju. Han åker nu tillbaka för att undersöka gasanfall utförda i augusti - som har anmälts av Assadregimen.  Utan att bli känslokall så håller han sig till det han vet. Spekulationerna får andra göra. Många gör det. Vi avstår. 


Hur president Assad ser på uppgörelsen med USA och kriget, se denna färska och högaktuella intervju på Fox News:

VIDEOS: Interview with Assad Part 1 | Part 2 | Part 3 | Part 4 Part 5 'Special Report' panel reacts 

2013-09-18

Den gåtfulla politiken

I ett inslag i P1 Morgon om det sk kyrkovalet intervjuas en representant för Sverigedemokraterna, Julia Kronlid, riksdagsledamot, och redaktör Helle Klein, präst i Svenska kyrkan. Kronlind betonar frågan om Svenska kyrkans identitet som kristen kyrka och kulturbärare. Hon vädjar till respekten för den demokratiska ordningen, detta då det framgår att SD-medlemmar skall utröstas medelst allianser. Helle Klein svarar

När man hör från Julia Kronlind att det är det kristna som ska bevaras så är det i en inskränkt mening till skillnad från Jesus som ville ha öppenheten mot andra så är det här en inskränkthet och det ser jag jätteallvarligt på.

Men uppenbarligen sträcker sig den öppenheten inte så långt som till att släppa in  Sverigedemokrater i kyrkofullmäktige. De klassas av Klein som "rasister och fascister".

Om man fördjupar sig lite i den terminologin så betyder ordet rasism att man delar in människor efter raser, och värderar vissa raser högre än andra. Om man angriper detta synsätt i termer av antirasism finns det en risk att man själv faller i samma grop, ty om man menar alla raser ha samma värde så har man därmed accepterat det sedan länge utrensade rasbegreppet som sådant. (Detta inträffade i själva lagstiftningen, som för bara några år sedan angav ras som en definition av folkgrupp. Mycket pinsamt, tills man upptäckte fadäsen.)

Med fascism menas en nationalistisk och synnerligen auktoritär politisk ideologi som man förknippar med diktatur och militärmakt.

Man måste nog utgå från att Helle Klein här blandar ihop rasism med främlingsfientlighet, alltså en kritisk inställning till invandringspolitiken som bygger på oron över att invandringen hotar vår nationella identitet. Frågan är om det är en medveten begreppslapsus.

Att SD har nationalistiska drag är inte svårt att se. Å andra sidan hittar vi dem även i många andra partier, inte minst Socialdemokraterna och Moderaterna och Folkpartiet, som alla framhåller den svenska modellen som överlägsen allt annat, och Sverige som toleransens och den rationella utvecklingens högborg på jorden. Svenskars insatser utomlands värderas ofta högre än andras, i kraft av den nationella tillhörigheten. Den för katolskt tänkande helt främmande främlingsfientliga inställningen, som ofta åläggs Sverigedemokraterna, finns också  tydligt uttalad hos de andra partierna, men då i en omedveten form av fientlighet gentemot "främmande" kulturers värderingar. De kan angripas och nonchaleras utan debatt. Vem minns inte våra parlamentarikers föraktfulla uttalanden om maltesen Tonio Borgs lämplighet som EU-kommissionär? Och igår ifrågasattes Elisabeth Svantesson för sin för "Sverige" främmande syn på aborter, när hon tillträdde - som arbetsmarknadsminister.

Dock fanns det inget i Julia Kronlinds framställning i detta inslag som röjde varken en nationalistisk, rasistisk eller fascistisk inställning, snarare vädjade hon ju till en demokratisk inställning.  Att vilja att det kristna skall bevaras i en kristen kyrka kan väl ändå knappast tyda på någon form av extremism. Det är mycket svårt - för att inte säga omöjligt - att  förstå citatet från Helle Klein ovan, i synnerhet med vetskapen om att det är en präst i Svenska kyrkan som uttalar detta. Om inte det kristna bevaras i en kristen kyrka - vad är den då? Att hon dessutom öppet intar en generell partipolitisk ställning är anmärkningsvärt - det skulle i vår kyrka omedelbart leda till reprimander.

Från katolsk synpunkt finns det problem i samtliga partiers program. Det är inte svårt hitta punkter och principer som strider mot vår kristna katolska tro. Men detta behöver inte hindra oss att rösta och det finns katoliker i samtliga partiers medlemsmatriklar.  Det handlar om att rösta på det parti man tror bäst kan verka för det allmännas väl, i värsta fall det som minst kan skada vår sak. Den bedömningen måste var och en göra själv, utan inblandning av prästerskapet.


Greider i elfenbenstornet

Det finns inte så många talradiokanaler i Sverige. I själva verket två bara. Men den ena, en privatkanal kallas Radio1, är någon sorts vulgärunderhållning för deltagarna själva, utan innehåll. I den statliga radion kan man ibland hitta kvalitet, inte minst de skickligt gjorda dokumentärerna som sänds i P3 - Verkligheten i P3. Så har vi förstås den folkkära institutionen P1, som alla svenskar kanske växt upp med. Här sänds på söndagsmorgnarna programmet Godmorgon Världen, som ska spegla veckans händelser. Det finns fasta inslag - och dessvärre innebär det också upprepade och ack så förutsägbara mönster. Man låter samma personer göra sina krönikor och analyser och man har till och med en tyckarpanel, där det återkommer samma röster igen och igen och igen.

En av dem tillhör Göran Greider, redaktör vid Dalademokraten. Av någon anledning tillåts han uttala sig om allt mellan himmel och jord, och han blir sällan korrigerad trots de mest hisnande gissningar han gör.

 Oraklet Greider

I det senaste i raden blev panelen tillfrågad om kyrkovalet räddar Svenska kyrkan från marginaliseringen i samhället. Då svarar Goran Greider  - Nej, och menar att Svenska kyrkan varit en

"plats för de tunga frågorna, jämställdhet, klimat, HBQT,

detta enbart tack vare inblandningen av politiker utifrån

"till skillnad från den katolska kyrkan som är helt avskuren från politiken och då blir den väldigt reaktionär".

Vi ska inte ge oss in i debatten om det svenska märkliga kyrkovalet, där 12% av medlemmarna röstar och rösterna ändå räknas. Men vi kan konstatera att Göran Greider borde reflektera lite över sina egna ord. Den katolska kyrkan är global, den har världens största och äldsta diplomatiska nätverk. Det finns ett oräkneligt antal organisationer som är engagerade i världsliga frågor, inte minst hjälporganisationer som alltid är först på plats, som Malteserhjälpen och Caritas. Och Justitia et Pax sysslar enbart med rättvise- och fredsfrågor. Till detta kommer ordnar som är extremt utåtriktade. Har inte Göran Greider hört talas om diskussionen om den amerikanska kvinnliga ordensledningens politiska engagemang? Dessutom framträder påven varje onsdag på Petersplatsen inför - och mitt ibland! -  fyrtiotusen åhörare  och kommenterar då ofta världshändelserna utifrån de exceptionella underrättelser han får. Från påvarnas penna kommer det hela tiden kommentarer och varningar, råd och vädjanden vända till världens folk och makthavare.

Så har det alltid varit. Missade Greider att det var katolska kyrkan som först varnade för den  nationalsocialistiska människosorteringen, i påve Pius XI:s rundskrivelse Mit Brennender Sorge som skrevs redan 1937 och spreds med flygblad över Tyskland? Under denna tid behandlade Greiders partikamrat Per Albin Hansson Hitler som en politisk broder - trots allt var det ju ett arbetareparti han ledde - och Tyskland var vår viktigaste handelspartner. Tyder det faktum att den lilla Vatikanstaten tog emot flera judiska flyktingar under kriget än USA och England tillsammans, på politisk isolering?

Har det gått Greider förbi helt att det är framförallt de katolska och ortodoxa kyrkorna som engagerat sig för Syrien, medan den Svenska kyrkan tigit som muren? Förra söndagen bad påven i fyra timmar på Petersplatsen tillsammans med hundratusen katoliker för freden i Syrien. Skulle det vara tänkbart att ärkebiskop Weijryd samlade ens hundra människor på Vaksala torg i Uppsala för en sådan sak?  Greider har också tydligen helt missat det Andra Vatikankonciliet, vars texter tar upp praktiskt tagit allt mellan himmel och jord. Det finns i stort ingenting som inte kyrkan uttalat sig om i vår moderna tid, från jordreformer i Sydamerika till människohandel och storbanker.

Att sedan Greider betraktar diskussioner om miljön, feminism och sexuella minoriteter,  som "tunga frågor", när vi står inför gungande samhällsfundament,  civilisationskonflikter och uppenbara risker för världskrig, ja det borde kanske också någon höja ett litet ögonbryn för.  Vem är det nu egentligen som isolerat sig i sitt torn?

2013-08-24

Vilka formar vår bild av Egypten? Del 2

Radions P1: Lördagsprogrammet Konflikt sändes från Kairo. Utrikeskorrarna sammanfattade under en hel timme de senaste händelserna i Egypten. Man intervjuade folk på gatan och en människorättsaktivist.

Men man lyckades med bedriften att inte med ett enda ord nämna de massiva attackerna mot kristna kyrkor, skolor, institutioner och hem som utfördes under två dygn, i hela landet, direkt efter president Mursi tvingats avgå då han vägrade förhandla med någon part. Korrespondenterna behandlade endast ytligt händelserna och man var förvånad över det lugn som nu råder. Det antyddes att man nu är tillbaka på ruta ett, militären har makten och Mubarak är fri igen. Och ingen inföll då att Mubarak inte har någon som helst makt, han är en sjuk gammal man i husarrest. Inte heller nämndes en inte helt oväsentlig skillnad - nämligen att nyval ska hållas inom sex månader. Att rapporteringen i de utländska medierna varit missvisande antyddes endast mycket vagt.

Man missade ju helt också att på något sätt beröra varför Muslimska Brödraskapet dragit på sig ett sådant massivt missnöje i de breda folklagren. Folkrörelsen Tamarod framställdes som något suspekt.  Men ingen organisation i världen kan få ut 23 miljoner invånare på gator och torg och samla 20 miljoner namnunderskrifter, om det inte fanns ett verkligt missnöje.

Man blandade slarvigt ihop "armén" med "säkerhetsstyrkor" och "polis" - det påtagliga övervåldet, noga redovisat av "Human Rights Watch, stod inte armén för, utan den ökända och relativt självständiga kravallpolisen.

I programmet lät det också som om Egypten nu är en militärdiktatur. Men det finns ju en välmeriterad interimsregering bestående av 33 ministrar.bland andra Nabil Fahmy, före USA-ambassadören, Ahmed Galal, Världsbankens före ordförande, nobelpristagaren Mohamed ElBaradei och Ines Abdel Dayem, operachefen blir kulturminister. Hon sparkades av president Mursi som inte ville ha kvinnor i några ledande ställningar. I denna interrimsregering ingår tre kvinnor  och tre kristna. Och ett fd fotbollsproffs. Allt otänkbart under president Morsis ledning.

Den egyptiska människorättsaktivisten
chefen för Human Rights Watch i Egypten, Heba Morayef, påpekade det komplexa i situationen och det faktum att det inte enbart var en reaktion mot "terrorister" som orsakade kuppen, utan att presidenten uppmuntrat till lynchningar av shiamuslimer, till inskränkt pressfrihet och religionsfrihet.

Och som sagt: nyval i januari. Borde kanske tillagts i programmet.

2013-08-23

Vilka formar vår bild av Egypten?

Mellanöstern är en krutdurk - kanske mer idag än någonsin. Läget är extremt komplext, med fraktioner som strider mot varandra, och med avsikter som ofta har kommit bort i stridens hetta. Det verkar ibland som om konfrontationen själv är målet. Det är förståeligt att det blir svårt för oss som lever så långt från konflikterna att kunna bilda oss en uppfattning. Våra medier har inte så många korrespondenter., och de arbetar hårt med sina rapporter.

Ändå tycker man att gränsen mellan rapport och analyser och ställningstaganden suddas ut betänkligt. Under den sk arabiska våren var korrespondenterna stundtals så tagna av upplevelsen att stå på torgen med folket, att de tappade helt distansen till händelserna. När det Muslimska Brödraskapet kom till makten talades det om Egyptens första demokratiskt valda president, och man framställde den nya regimen som en modern muslimsk demokrati. Att det inkommit 260 000 protestbrev emot valprocessen fick man inhämta i andra medier.

Men vad som saknades helt i rapporterna var en beskrivning av vad  Brödraskapet står för, dess historia och grundläggande ideologi. I ett inslag som är typiskt i SVT: morgonnyheter, så intervjuas SVT:s egen korrespondent, Samir Abu Eid, han skiftar plötsligt roll från rapportör till analytiker. Men inte ens då lyckas man komma in en enda gång på den helt avgörande frågan: Vilken politik har Brödraskapet? Vad vill de? Vilket stöd har de? I programmet sägs å ena sidan miljontals, å andra några tiotusen. Det sägs att det är Brödraskapet mot resten, att Egypten är tudelat. Frilansjournalisten Erik O. Tortsensson skriver på SVT:s debattsida direkt efter Mursis tillträde att egyptierna nu kunde

tillåta sig att dra en liten suck av lättnad. Märkta av den kraft med vilken protesterna på Tahrir-torget gjorde slut på Mubaraks oinskränkta välde kommer framtida ledare att gå mer försiktigt till väga och vara mer uppmärksamma på folkets politiska sympatier. 

Men Mursi började med att utse nya guvernörer från de egna leden och snickrade sedan ihop en konstitution som inte många ens begrep, men innebar sjumilasteg mot sharia. De kristna som skulle vara med i utformningen fann att de inte respekterades på en enda punkt.  Missnöjet med hur Mursi förhöll sig likgiltig till den ekonomiska krisen, medan han prioriterade Brödraskapets medlemmar och politik, och fördelade utländska biståndsmedel mellan dem,  blev till till slut så stort, att folket krävde hans avgång. Fyra ministrar avgick och regeringen kollapsade. Utanför demonstrerade tre miljoner egyptier. Inte en affär plundrades, inte en ruta krossades ens. Men Morsi sade bara: "Jag eller kaos." Och hans anhängare lovade bränna ner Egypten om han skulle röras.

När 16 poliser sköts till döds av krypskyttar från Mursianhängarna så svarade polisen med kraftigt våld. Det faktum att 60 poliser dödades visar att det fanns gott om vapen bland demonstranterna. Hur många av Mursianhängarna som sköts är oklart. Talet 300 gäller hela Egypten under dessa dagar.




Sammanfattningsvis är det alltså en komplex situation. Att i det läget låta journalister och frilansskribenter sköta analyserna är våghalsigt. Till detta krävs åtskilliga historiska studier och även att man förstår den religiösa verkligheten i dessa länder. Men även rapporteringen kunde vara mindre selektiv. Det väljs bland demonstrationerna, vilka som ska rapporteras med eufori och vilka som ska förtigas. (Om den landsomfattande och ojämförliga kyrkbränningen - 100 kyrkor på två dagar - som utfördes av Morsis anhängare, rapporterades knappast ens). Man får en starkt förenklad bild.

Att vår utrikesminister kanske har de mest kategoriska uttalandena av alla -  och de kommer väldigt snabbt - är inget som lugnar. Visst - militärt övertagande kan inte accepteras i vårt samhällsskick. Vi kan avsätta en regering genom att våra folkvalda förklarar misstroende i riksdagen. Men i Egypten, hade i praktiken regeringen kollapsat av inre splittringar och ett kompakt misstroende bland en luttrad befolkning. Inte heller i Sverige hade nog någon regering kunnat sitta kvar, om tre miljoner stått utanför och protesterat. Och hur många statsledningar som Sverige erkänner har egentligen tillkommit på demokratisk väg?

2013-08-16

Höjdhoppare på lågnivå

Alla sportintresserade kan idag via sportredaktionerna ta del av något som inte har det minsta med sport att göra. Två höjdhoppsstjärnor har gjort små uttalanden gentemot Ryssland utifrån en sorts vanföreställning att man i detta land lagstiftat emot kärlek mellan människor av samma kön. Kärlek alltså! Känslor, åtaganden, löften!

I själva verket handlar det om en lag mot manipulering av minderårigas sexualitet. Denna åtskillnad är tydligen väldigt svår att göra - men desto viktigare i dessa sammanhang. Det känns som om våra höjdshoppstjärnor inte ens förstått vad det hela handlar om, detta trots att den ena. Kajsa Bergqvist, lever med en annan kvinna. Hon om någon borde väl vara påläst i frågan. Kanske de bara utnyttjas dock i en offentlighetens till synes självklara ställningstagande, där åsikter väger mera än fakta och logik.

Vad skulle du göra om din minderårige son eller dotter kom hem och berättade att någon kommit fram och berättat detaljer om hur man umgås sexuellt med en av samma kön och delat ut explicit bildmaterial och dessutom berättat var man kan träffa homosexuella? Rycka på axlarna och vara glad att barnet blev informerat? Eller gå till  polisen?

Det är detta som lagen i Ryssland förbjuder. I Sverige kunde den personen vara ditt barns lärare, och du har inte rätt att ens ta barnet ut ur undervisningen.

Vi håller med den ryska stavhopperskan, den karismatiska världsmästarinnan Jelena Isinbajeva.  Hon säger:

– Vi är ryssar, kanske är vi annorlunda än folk från andra länder, men vi har våra lagar som alla måste respektera. När vi kommer till ett annat land försöker vi följa deras regler. Vi försöker inte sätta våra regler över deras.


Hon har reagerat emot den svenska, fullständigt okänsliga kulturimperialismen. Synd att inte flera gör det i vårt eget land, inte minst sportreaktionen på Sveriges Radio och kvällspressen, som tror att ryskans uttalande är skandalöst och ett tecken på skrämmande otidsenlighet. I själva verket borde väl alla sträva efter att skydda sina barn  från sexuell påverkan utifrån, och alla borde väl kunna skilja kärlek från sexuella prioriteringar. Existerar inte längre vänskapens kärlek?  Skolorna och RFSU verkar ha en hel del att jobba med framöver. För att inte tala om våra politiker. (Måste vi tillägga att mobbning och misshandel av homosexuella skall behandlas som de brott de är -  vilka detta än drabbas av?)  De som har synpunkter på Rysslands lag emot (homo)sexuell propaganda riktad mot minderåriga borde dessutom studera FN.s barnkonvention, särskilt då punkterna 3 och 5.

Jelena Isinbajeva gjorde ett tydligt och modigt uttalande.Vem skulle våga något liknande för att försvara våra egna lagar, om de skulle angripas av idrottsmän från andra länder? Men - risken är mycket liten att detta händer.