2016-12-01

Om att fråga - och ifrågasätta

Som vi rapporterat om ganska utförligt  så har det väckt en del agg på olika håll att fyra  kardinaler publicerat några frågor de ställt till Troskongregationen angående påvens exhortation (ung. "uppmaning") Amoris laetitia. En tidskriftsredaktör och nära vän till påven blev så upprörd att han gått ut på sociala medier för att påminna om att påvens ord är Läroämbetets och det finns intet att tillägga eller förklara utöver dessa. Till och med hävdas det att det är en "kampanj" mot påven av den förmodat inte så vänligt inställde kardinal Raymond Burke. Han har haft synpunkter på påvens encyklika Laudato si tidigare och under familjesynoden blev han angripen för att han uttalade sig kritiskt  till att vissa förslag från framförallt  kardinal Kasper fått så stor uppmärksamhet, trots att det fanns många  andra  synodfäder som ställde sig helt avvisande till kardinal Kaspers idéer.

En ledamot av Vatikanens domstol,  fader Pinto, gick så långt att  han menade frågorna var

en mycket allvarlig skandal som till och med kan leda till att Helige Fadern tar tillbaka deras röda kardinalshattar. Ty de ifrågasätter två biskopssynoder om äktenskap och familj, inte  en, utan två...Man kan inte tvivla på den Helige Andes verk!

För det första så har verkligen inte kardinalerna ifråga satt hela synoder. Det handlade om fem frågor i ett  mycket begränsat område. För det andra har det alltid varit sed att fråga kyrkan vid oklarheter. I själva verket utgör en stor del av kyrkans lära just svar på inkomna frågor. Det finns en klassisk samling  av lärosatser och uttalanden som gjordes på 1800-talet av en viss Heinrich Denzinger - Enchiridion symbolorum et definitionum. Förutom kyrkofäderna, trosbekännelser, påveutlåtanden, koncilebeslut och rena trossatser finns här besked som Läroämbetet har avgivit  på frågor av olika  slag; om man kan fira eukaristin med fisk och vatten istället för bröd och vin som offergåvor, om en präst kan fira mässan tre gånger samma dag, om söndagsplikten uppfylls i en apostolisk, men schismatisk församling etc etc.

I vår tid  finns också sådana lärosatser som knappast skulle kommit till utan de troendes frågor. Troskongregationen får mängder med brev, och många kommer till just för att man vill ha förtydliganden. Kardinal Ratzinger gav ut en mängd sådana brevsvar, om allt från om en viss mässa  på Hawaii är giltig till om samma sak ska gälla för Skandinaviens frimurare som för Portugals  och Italiens. Och som påve Benedikt XVI gav han ut en mängd tillägg och förtydliganden av tidigare uttalanden. Vi kan nämna några:

1. I juli i 2007 besvarade Troskongregationen fem frågor angående uttrycket subsistit in, vilka ställts av olika personer. Svaret gavs ut under en audiens 2007 med påve Benedikt XVI, då han även undertecknade det. Namnet var Responses to Some Questions Regarding Certain Aspects of the Doctrine on the Church". Här var det således ett uttryck som förekommer i ett konciliedokument, Lumen gentium. Men ingen ansåg frågeställarna därför ifrågasatte Helige Andes verk.

2. Påvens tal vid Universitetet  i Regensburg gav upphov till en mängd märkliga reaktioner till och med upplopp. Han citerade nämligen en dialog som kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425) omkring år 1391 i vinterlägret i Ankara förde med en bildad perser om kristendomen och islam och om båda religionernas sanningshalt. Påven gick tveklöst ut med förtydliganden som infördes i en not till hans tal:

Citatet ur kejsar Manuel II:s text gällde uteslutande hans uppfattning om det väsentliga sammanhanget mellan tro och förnuft. På denna punkt instämmer jag med kejsar Manuel, utan att fördenskull vara införstådd med hans polemik.

3. I en intervjubok som skrevs av journalisten Peter Seewald 2010 tolkades en mening som att påven ändrat kyrkans avrådande att använda kondomer. Saken fick rättas till av påven själv genom informationssekreteraren.

4. Efter upphävandet av exkommunikationen av de fyra sk Lefbvrebiskoparna, som påven gjorde av barmhärtighet och för enighetens skull,   följde en fullständig hatkampanj mot påven. Veckan innan hade nämligen en av dem, biskop Williamson, uttalat sina privata tankar om omfattning och metoder för avrättning i Hitlers koncentrationsläger. Påve Benedikt gick då ut i ett långt brev, där han inte tog tillbaka sin akt,  men förklarade sina tankar bakom beslutet. Han skrev:

Därför känner jag mig tvungen, kära medbröder, att ta till orda och ge er en förklaring som jag hoppas skall hjälpa er att förstå vilka de avsikter var som ledde mig och de ansvariga organen inom den Heliga Stolen till att ta detta beslut. Jag hoppas på detta sätt kunna bidraga till att åter skapa frid inom kyrkan.

Det finns fler exempel. med detta visar att det alls inte är kontroversiellt att fråga påve och läroämbete om förtydliganden och det är verkligen inte skandalöst att kräva svar, om det handlar om viktiga frågor. Om inte annat för att "åter skapa frid inom kyrkan"!

2016-11-21

Hur kontrolleras public service - egentligen?

I radioprogrammet Medierna håller man det fria ordet högt. Under året har det förekommit ett flertal inslag om hur pressfriheten hotas av statlig kontroll, framförallt då i Polen, men även Ungern och Kroatien och Tjeckien. Den 15 oktober sändes ett inslag om "hotet" mot vår egen förmodade pressfrihet. I en motion till riksdagen hör nämligen miljöpartisten  Niklas Malmberg ifrågasatt dagens ordning och han menar man måste ändra reglerna. Ty vad skulle hända om ett parti - enkannerligen Sverigedemokraterna - skulle få majoritet och hamna i regeringsposition? Man kunde ju då tillsätta sina handplockade chefer på SVT och SR. Idag utses styrelseordförande och sex ledamöter efter valet, ordföranden för fyra år övriga för åtta år. Detta anser motionären vara en risk för statsstyrning:

teoretiskt skulle en situation kunna uppstå att en regering som vill kunna utöva direkt inflytande över public service efter ett regeringsskifte utser ordförande och hälften av stiftelsens styrelseledamöter i sådant syfte. Dessa utgör då en majoritet i styrelsen och kan därefter utse styrelseledamöter i public service-ledamöter efter eget bevåg.


Han föreslår istället man bara ska få utse fyra ledamöter, så majoritet inte uppstår.

Vad både Niklas Malmberg och Medierna inte insett är att regeringen redan idag styr tillsättningarna genom Förvaltningsstiftelsens ordförande, som alltid har vägande röst. Det är politiker som kontrollerar utnämningar av cheferna, utan att medborgarna kan ta del av vilka överväganden som gjorts, om de är av yrkesmässiga eller politiska, ideologiska skäl till exempel.

Den stiftelse som ska vara "buffert" mellan stat och public service tillåter ingen som helst insyn, få ledamöter deltar i sammanträdena, vars protokoll är hemliga. Telefonnummer saknas.

Av årsberättelsen framgår dock vilken typ av program man önskar av public service. Så vill den som vill behålla sitt chefsjobb veta vad den ska leverera, gäller det läsa årsberättelsen. Kanske ta lite andra kontakter också.

Ordföranden utses direkt av kulturministern. Att ordföranden idag är en fd Aktuelltchef som driver ett konsultföretag  med inriktning att lära myndigheter skydda sig mot granskande journalistik, tycks inte var något problem. Inte heller att stiftelsen avböjt att public service´ verksamhet skall övervakas av de folkvalda i regering och riksdag - inte ens av oberoende forskare. Istället vill man ha den kontrollen själva.

Eftersom distansen mellan staten och programbolagen så långt möjligt bör upprätthållas, bör det inte ankomma på regering och riksdag att utse viss eller vissa forskningsinstitutioner eller vissa forskare att svara för granskningen. Denna uppgift kan lämpligen läggas på Förvaltningsstiftelsen. (Betänkande 2005)


Så var det med "bufferten" Vore detta i Polen - en helt annan sak!

Om public service i Sverige, se:

Polen, Sverige: Grandet och bjälken 

Svenska public-servicechefer agerar politiskt


Valet i USA: Ett medialt magplask

Valkampanjen i USA är över. För personer med bara liten känsla för anständighet så nådde den hittills okänt bottenrekord. Kandidaterna körde ett sorts "chicken race", det vill säga man försökte överträffa varandra i låghet och personangrepp för att få den andre att framstå som än en smart brottsling och än ett fall för psykiatrin. Väljarna drogs motvilligt in i cirkusen. Som någon sade i USA, med aspelning på 9/11:  som att välja mellan att brinna levande eller hoppa.

Några som däremot inte var motvilliga var media. I USA finns det många TV-.kanaler,. Två är dock outstanding när det gäller internationella tittare: CNN och FoxNews. Dessa intog tidigt sina skyttegravar, FoxNews ägs av magnaten Murdoch, ingen stor vän av Trump och högst tveksam om att detta skulle vara bäste person att representerar Republikanerna. FoxNews har dock hela tiden vinklat till Hillary Clintons nackdel. CNN uppträdde mer och mer som regeringsorgan för den framtida Clinton-administrationen. Man var så säker på valresultatet att man kunde kosta på sig att utmåla Trump som mentalsjuk, detta bara två dagar innan valet.

När så valnatten kom fanns det många tappade hakar. en del togs ur tjänst. CNN har sedan fortsatt misstänkliggöra den valde presidenten och hans medarbetare för allt från att han kommer driva Vita Huset som familjeföretag (så sade man inte om Clintonfamiljen)  till  att han orsakat nationell oro och att rasism rasar på skolmatsalar(!) och gator. Häromdagen sade man att om Trump rör Obamacare och homoäktenskapslagen, kommer det bli "riots" i New York , dvs upplopp. Det lät mera som ett hot än en profetia.

I Sverige då: Det har varit mycket svårt att få någon som helst saklig information om valet. Likväl har man tagit ställning, från lokaltidningar till public servicekanalerna och ända upp i riksdag och regering. Valet handlade inte om en kandidat mot en annan, ett ledarskap mot ett annat. Nej vad det handlade om, påstods det,  var demokrati och globalt ansvarstagande  mot hatfull populism, ja, diktatur. Syndabockar söktes. Man fann bara "bittra vita män på landsbygden" som svar. Varför dessa - om det också vore sant - inte skulle ha rätten att påverka ett demokratiskt val kunde man dock ej förklara. Chefredaktören för DN tappade helt fattningen, och talade om att isande vindar nu kommer svepa över hela världen, det var profetior av rent bibliska mått som en affärsman i Vita huset, som femtiofem miljoner väljare röstat på, alltså var anledning till.

Många amerikanska medborgare kände mest skam över hur båda presidentkandidaterna uppträdde i debatter och tal. Men det fanns faktiskt också lite längre intervjuer, framförallt med Donald Trump. Men de försvann bakom skandalrubrikerna.

Det finns även artiklar som nyanserar bilden av Trumps medarbetare.En av dem, Steve Bannon, har i svensk press utmålats som rasist, antisemit och dyrkare av Satan. Men ingen har bemödat sig förstå hans ironiska sarkasmer. Man tar tacksamt första bästa bete. Att Bannon är katolik nämns inte. Men det är inte oväsentligt; då hyllar man knappast mörkrets furste, även om man kanske inte lever ut sin tro.

Bannon kommer från en irländsk demokratisk pro-Kennedy-bakgrund. Han har i en längre intervju givit sin syn på världen och han framstår som en knappast så kontroversiell konservativ tänkare. Han har en mångfasetterad bakgrund i både finans- (Goldman-Sachs) och filmvärlden (Seinfeldt bl.a. ). Så mycket mer vet vi inte om honom, några strödda vårdslösa citat bara, och  att han skapat en plattform för  personer med  åsikter från de politiska ytterkanterna. Men det väl alltid en risk man får leva med i en demokrati.

Det saknades även en beskrivning av den som skulle bli Hillary Clintons närmaste rådgivare i Vita Huset. John Podesta framstår som en ren lobbyist, hans privatägda Podesta group har inte nämnts i pressen trots att den arbetar inte bara för en rad storföretag utan även stater som Albanien, Georgien, Kenya och Egypten.  Podesta är även han katolik, han övervägde att använda påven Franciskus politiskt i valkampanjen.  Vilket knappast skapade rubriker. Det blev heller inga rubriker om hans närmast besatta intresse för - UFO:s.

Båda dessa fall är exempel på hur media svikit i faktaredovisning , och istället valt en propagandistisk linje byggd på halvsanningar och s.k. one-liners från Twitter. Kanske man inspirerats av en viss vald president?
  
Från katolsk håll har den amerikanska biskopskonferensen gratulerat Donald Trump och förklarat man ser fram emot gott samarbete gällande det allmännas väl. Under biskopskonferensen nyligen underströk man att den måste vara human utan att för den skull äventyra landets säkerhet. Katolska biskopskonferensen mottar årligen mer än 10 miljoner dollar för stöd till papperslösa från staten.

I Vatikanen finns det - som på många håll -  blandade känslor.

Det som man inte kan ändra på, och inte vet något om är det nog bäst att tiga om - och överlåta orostankarna åt Vår Herre och Hans Moder att upplösa.


2016-11-06

Tack, påve Franciskus!

I efterdyningarna av det historiska påvebesöket i Lund och Malmö kan vi konstatera att det givit vår diaspora en riktig vitamininjektion. Det var längesedan så många positiva framställningar har gjorts om vår kyrka i Sverige och om den andlige världsledaren utan jämförelse, påven i Rom. Det var också ett tillfälle för ledarna för åtminstone en stor del av den lutherska delen av kristenheten att möta varandra och utbyta tankar om vår värld.

Det finns en hel del att säga om hur förberedelserna skötts - för oss som ville vara på plats var det stora utmaningar in i det sista. Att den Heliga Mässan skulle firas var inte alls självklart. Men när det till slut blev bestämts så var det en höjdpunkt naturligtvis för de katoliker som lyckades ta sig dit trots den oerhört korta förberedelsetiden. Här kunde man mötas från alla landsdelar, lekfolk, ordensmedlemmar, präster, unga och gamla... Och via SVT:s utmärkta sändningar fick sig svenska folket en rejäl lektion i hur vi katoliker tänker och vad det är som är viktigast i våra liv.

De har funnits negativa kommentarer, men de har varit försvinnande få. Vi försöker täcka upp hur påvebesöket bevakats i Sverige och i andra länder.

Ett stort tack måste ändå riktas till den Helige Fadern för att han så frimodigt och generöst  gjorde plats i sitt redan fullspäckade schema för oss i förskingringen, och firade Heliga Mässan med oss.

2016-10-30

Sorgliga nyheter

Vi konstaterar att påve Franciskus nu bytt ut i stort sett samtliga de personer i Liturgikongregationen (CDW),som påve Benedikt omsorgsfullt plockade ut för att om möjligt rädda liturgin, som undergått förändringar som inte haft med Andra Vatikankonciliets liturgireform att göra. Det är naturligt att det sker personalförändringar med påvebyten, men när man ser att det är namn som knappast kan förknippas med deras engagemang för liturgin, och som dessutom hämtats upp från "gångna tider"så är det svårt att förstå. Vi har en mycket auktoritär påve, det har tidigare beslut visat också.Att nyheten kommer just när konferensen Summorim Pontificum pågår i Rom, är säkert en slump. Men märkligt; denna sammankomst kom till just som en hyllning till påve Benedikts beslut att släppa den äldre mässordningen fri ur ett förbud som ej fanns, och därmed räddade han inte bara en tusenårig västerländsk liturgi från att helt dö ut eller vara hänvisad till närmast sekteristiska sammanhang, utan även de lägre vigningarnas existens.

Många av de som nu får gå har vi haft kontakter med och publicerat en rad fina texter av. Vi kommer återpublicera  dem, som ett postumt tack för vad de kämpade för - en värdig liturgi där tradition och vördnad för sakramentet samsas med de troendes deltagande.

Det är en del av påve Benedikts mest tongivande insatser under sitt pontifikat som nu slås i spillror. Varför? Tiden får visa.

2016-08-29

Den normativa skolans återkomst

Attackerna mot sk konfessionella friskolor har åter blossat upp. I Aktuellt yttrade skolborgarrådet Olle Burell att skolor med separata idrottslektioner har "mycket att jobba med" -  han talar om kulturella och religiösa vanföreställningar som skolan är till för att bryta. Han menar att lagen är fel om den tillåter att pojkar och flickor åtskiljs någon timme i veckan.  I Aftonbladet menar Lena Mellin att alla konfessionella skolor ska stängas direkt. Hon tycks inte förstå att en skola inte bara är lokaler och undervisning. Det är också en miljö, där eleverna ska känna sig trygga och deras grundläggande ethos ska inte behöva ifrågasättas så länge den inte hotar andras.

Lena Mellin verkar lida av närmast fobiska tankar om religionens inverkan:

De religiösa skolorna får inte utöva religionen i undervisningen. Men var går gränsen? Om det hänger ikoner, kors eller andra religiösa motiv i hela skolan och musikundervisningen enbart omfattar psalmer kunde man kanske tycka att skolan är lite mer än konfessionellt inriktade. De är i det fallet indoktrinerande.

En så självklar sak som könsseparerade gymnastiklektioner måste således tolkas som en religiös vanföreställning och ett kors på väggen som indoktrinering. Skolborgarrådet Burell (S) accepterar inte lagen och Lena Mellin vill kringgå Europakonventionen - därför att den ger föräldrarna rätten välja undervisning i enlighet med deras värdegrund. 

Vanföreställningar sades det. Men hur skolan ska kunna undervisa utan indoktrinering är det ingen som kan förklara. I dagens skola råder det en  ideologisering som är så auktoritär att inte ens vetenskapliga sanningar kan hävdas, trots de står i stark motsats till vad som undervisas.  Passar de inte in i så rensas de ut, helt enkelt. Normkritiken är den allt överordnade normen, som under inga omständigheter får kritiseras, paradoxalt nog. Man kan faktiskt tala om det som ett fenomen - ideologism.

Vi har tidigare i flera artiklar pekat på motsägelserna och den svenska skolans allt snävare definitioner för vad man får veta, tycka och tro. Perspektivet är nationellt, isolationistiskt och auktoritärt. Den normativa svenska folkuppfostrande skolan, som skulle ersättas med undervisning byggd på "vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet", har gjort sin återkomst. Fast med helt andra normer förstås.

Se även:
Den konfessionella svenska skolan
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?

Är den svenska skolan normerande för världen?

DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan

 

 

När könsideologerna får bestämma ska barnen tiga

En skola i en Stockholmsförort gick tillbaka till den beprövade ordningen att ha flickor och pojkar åtskilda på gymnasiklektionerna., Omedelbart kom det rubriker och debattartiklar. Till och med utbildningsministern gick ut med indignerat tonfall och lovade att "se över lagen". Man anar nämligen här en "förfärlig uppgivenhet för religiösa inslag i undervisningen". Det hjälper inte att gymnastiklärarna i berörda skolan intygar att de skulle förordat samma sak även om skolan inte ägdes av en muslimsk organisation.

Skolan riskerar att sexualisera barn. --- Att kulturrelativistiskt tillåta könsuppdelade lektioner skickar en uppgiven signal.

skrev Jenny Sonesson, "liberal debattör och tidigare politiskt sakkunnig regeringskansliet", i Expressen. Men för alla som gick tolv år i skolan innan dessa ideologer fick inträde i skolvärlden så var gymnastiklektionerna bara ett välkommet inslag, där man kunde få vara pojke till 100%, använda sin kropp i utveckling fullt ut och låta den gryende manligheten få utlopp i lagsport och olika kraftmätningar. Helt osexuellt. så att säga, till skillnad från det mesta som hände i klassrummen och på skolgården.

I många länder finns det skolor för flickor enbart och för pojkar. Det finns väl knappast några undersökningar som visar att dessa barn utvecklas till monster eller förtryckta individer. I Skolverkets målbeskrivning finns en tydlig skrivning att pedagogiken skall vila

"på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet".

Nå  - det finns nog inget som är mera vetenskapligt grundat och framförallt beprövat än att undervisningen i idrott ger utmärkta resultat, om pojkar och flickor skiljs åt, särskilt under dessa känsliga år då alla är i fysisk och psykisk utveckling av sina sekundära könsegenskaper.

Så - låt nu för en gång skull skolan och ungdomarna få vara fredade från politiskt bestickande ideologiska projekt "von oben".