2016-07-14

Katolska intryck från USA (1)

Vi har tidigare haft här en sorts reseskildringar från olika hörn av vår värld och vi fortsätter nu en traditionen med några intryck från USA, närmare bestämt Texas och Alabama. Bakom rapporterna, såsom  i allt som publiceras här,  står hela redaktionen. Men just dessa är signerade redaktören.


Texas är det mest växande staten i USA när det gäller katoliker. Man har erfarit en ojämförlig tillväxt sedan 1990, trots de evangelikalas aktivism. Uppseendeväckande var när påve Benedikt XVI öppnade för anglikaners anslutning till Rom, och för alla överraskande att fd biskop Jeffery Steenson, konvertit sedan 2007,  utsågs som ledare för en av de absolut första "masskonversionerna" som upplevdes under påve Benedikts av barmhärtighet och  enhetssträvan präglade pontifikat. En utförlig intervju om hans upplevelser under sina första tre år som ledare för detta andra historiska anglo-katolska ordinatariat finns här.


I Houston är det katolska livet påtagligt. I en vanlig församling ser man många komma till den ofta mycket tidiga morgonmässan. Novus Ordo dominerar men det finns variationer. Många kyrkor har altare och sakrament placerade så man enkelt kunde fira mässan enligt påve Benedikts önskemål, nämligen ad orientem. Tabernaklet är ofta placerat i centrum bakom altaret.


Dock ej i katedralen, där det finns långt från altaret, på sidan.



Man ser många kvinnor bära slöja och det är inte ovanligt att heliga kommunionen tas emot på knä. Texasborna verkar på det hela taget väldigt katolska. Även om man ser mest medelålders och äldre i heliga mässan, så är det en självklarhet hos även den yngre generationen ansluta till "fädernas kyrka" genom att delta i olika aktiviteter, såsom scouting mm. Det finns kallelser, både till prästämbetet och till ordnarna.

Men naturligtvis undergår även detta samhälle samma sekularisering som vi alla upplever; för barnen är tron och kyrkobesök inte alltid det första valet man gör. Man kanske inte förstår vikten av heliga tron när allt ändå verkar gå bra för dem som inte har tro. Så varför då bry sig, spendera tid i kyrkor och bön?

Detta är vår tids utmaningar - vi som har svaren måste våga ge dem -. med våra ord och framförallt - vårt exempel! Och informera, såsom man gör genom små fina foldrar utlagda i vapenhuset.





2016-06-25

Om EU och "den katolska faran" - en tillbakablick

De som var uppe natten till midsommarafton och hade BBC på TV kunde uppleva ett drama som är svårt att hitta jämförelser till. Den absolut förstklassiga journalistiken bjöd på direktsänd folkomröstning kring huruvida Great Britain ska vara en del av den europeiska gemenskapen, eller - med risk att bli ett "not-so-great" England - gå ur. Resultatet var oväntat. Man vill inte bli styrd av okända krafter utomlands. Ungefär så gick argumentet från de som röstat på "Leave".

Liknande tongångar hördes när Sverige gick till folkomröstning om man skulle gå med i EU. Sverige höll folkomröstning om medlemskap i EU den 13 november 1994. En knapp majoritet, 52.5 %,  sade ja. Partierna var kluvna. Den mest energiska förkämpen för ett medlemskap var Carl Bildt.

Men det fanns de som menade att Sverige med ett medlemskap skulle vara underkastade mörkerkrafter i Europa, inte minst då katolska politiker. Under hela 1970-talet hade Europa närmast betraktats som en icke-fråga, något bakåtvänt. Framstegen söktes i socialistiska förebilder. såsom Kuba, Vietnam och Nicaragua. Allt katolskt var ett hot mot "den svenska modellen".

År 1992 intervjuades biskop Hubertus Brandenburg med anledning av sina fyrtio år som katolsk präst. Han fick då frågan:

 - Vi går nu emot en allt större internationalisering och integrering i den europeiska gemenskapen. Kommer detta innebära att det katolska tänkesättet blir mera känt och respekterat än det kanske har varit tidigare?

Han svarar:

 - Det är ett ämne som är mycket aktuellt och jag några i vårt samhälle som möter sådana frågor med rädsla. Jag tror det är nödvändigt för Sverige att ansluta sig till den europeiska gemenskapen som så småningom kommer växa fram. Jag tror att nackdelarna vore alltför stora och alltför farliga om Sverige skulle stå utanför. Men om man befarar att Sverige skulle ge upp sin identitet - både den kulturella och nationella - om man ansluter sig till denna gemenskap, så är det absolut del.---Att man kommer närmare den europeiska kontinenten med all sin kultur och tradition och religiositet innebär att det öppnas nya möjligheter för Sverige. Det är en illusion att tro att den europeiska gemenskapen är katolskt präglad och att vi blir katolskt dominerade om vi ansluter oss till denna gemenskap. De som säger så känner inte Europa. Kontinentaleuropa är inte alls katolskt dominerat. Det finns katolska rötter, men det finns också starka påverkningar genom reformationens tradition. . Alltså: varje form av "katolikskräck" i anslutning till den europeiska gemenskapen är orealistisk. Vi katoliker är medvetna om att vi har ett ansvar för Europa. Vi måste bidra till att Europa inte glömmer bort sin kristna tradition och sina värderingar. Men vi skall göra det på ett sätt som är fritt från maktlystnad och strävan efter politiskt inflytande, så att man istället tjänar samhället genom att bygga upp värderingar som är bärande och kraftfulla och framförallt sprida sanningen och kärleken människor emellan.
(Intervju av Ulf Silfverling i tidningen Domkyrkan 1992)


Men idag är det istället de katolska länderna som fruktar den europeisk gemenskapens ingrepp i deras kultur och  tvingas värja sig mot beslut som tas i Bryssel som strider mot vad de folkvalda beslutat. Detta sker idag när det gäller Polens abortlagstiftning och även Ungerns politik har starkt förkastats av utomparlamentariska EU-tjänstemän. Så visst hade biskop Brandenburg rätt, att Europa knappast är så katolikdominerat. Men han missbedömde såsom mången annan vilka vägar gemenskapen skulle leda in på: Inte ett närmande till Europas idétradition utan snarare ett avlägsnande. Bort från det kristna arvet.

2016-06-19

Svenska kyrkan: Äktenskap som födkrok och underhållning

Vi brukar inte lägga oss i andra samfunds interna angelägenheter. Men i detta fall finns det flera anledningar. Det handlar om ett TV-program som heter Gift vid första ögonkastet och sänds med inte mindre än åtta avsnitt i varje omgång. Idén är att någon välbetald entreprenör får para ihop utvalda sökande män med sökande kvinnor. De får inte träffa varandra förrän vid själva vigseltillfället, som innebär en borgerlig vigsel. Sedan följer man upp hur det går.

Ofta går det inte alls bra. De flesta skiljer sig efter en kort betänketid.

I programmet deltar en präst från Svenska kyrkan. Men han inte där egenskap av präst främst, utan som relationsexpert - betald konsult - om han än presenterar sig som präst:

"Som präst hjälper jag till att matcha ihop singlar i hopp om att ett arrangerat äktenskap kan vara vägen till den stora kärleken. 

Tingström har nämligen som många andra präster i Svenska kyrkan egen konsultverksamhet. Den bedrivs med prästkragen på. ( I katolska kyrkan vore detta otänkbart.)

Att para ihop människor i TV som ett kommersiellt jippo synes knappast vara något som en kristen kyrka skulle applådera åt.

Men enligt Gösta Tingström är det han som står för moralen. Nyligen gick han nämligen ut med en bitskt kritisk artikel där han angriper sin kyrka för en tystnadskultur och för att inte engagera sig kring höga skilsmässosiffror mm. Istället går man på krogen.

Enligt Tingström finns ingen annan kyrka i Sverige än den lutherska:

"Kyrkan lever i en monopolbransch. Låt oss uttala detta. Antingen är man med i Svenska kyrkan eller så är man, med viss överdrift, inte med i något religiöst sammanhang alls."

I Tingströms värld existerar således ingen  katolsk, kaldeisk, ortodox eller ens andra evangeliska frikyrkor.

Tingström vill nu 

ta bladet från munnen och berätta om många av de tokigheter som kyrkan rymmer. Jag gör det för att jag vill se en reformation av kyrkan. Det var 500 år sen sist. Det är hög tid att det sker en radikal förändring på nytt.

Och han ställer till slut frågan:

”Vad skulle Jesus ha sagt?” I ljuset av vad som nu kommer fram hisnar man i det perspektivet.

Men vad som framkommer här är ju faktiskt en präst som - helt utanför sin prästerliga löften (bland annat "att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga skrift och som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten") -  säljer sig för pengar  till cyniska äktenskapsexperiment med människor, allt för att enbart skapa underhållningsvärde.

Förvisso hisnar man i det perspektivet.

2016-05-17

När vetenskapen förlorar

Det har kommit nya vetenskapliga observationer. Först väcker de misstänksamhet. Sedan nyfikenhet. Är de säkra? Visserligen har vi haft våra aningar - jo så är det nog. Men vad kommer dessa upptäckter egentligen betyda? Måste vi ändra vår världsbild? Vårt sätt att se på människan och existensen? Ändra till och med lagar? Bäst kanske att tysta ner det hela - för att inte oroa folket.

Men så kommer ytterligare observationer, en och en och en och en… Till slut framstår saken som klar.  Etablissemanget har problem:

"Vi har ju lagen, vi har alla dessa institutioner som följer den, en väletablerad praxis. Hur ska det gå med allt detta om vi plötsligt säger oss omfatta några andra sanningar - som motsäger den tidigare?"

Man väljer koppla in inkvisitionen. Det vill säga: De som hävdar det som motsäger det gamla skall till varje prisas tystas ner, marginaliseras, förlöjligas. I sista hand beskrivas som ett hot mot samhällsordningen, ja mot människan själv, hennes frihet. De ska berövas alla ställningar, i synnerhet de platser där de kan tänkas ha inflytande, insitutionerna som helt och hållet håller sig till traditionen. Deras teckningar och bilder ska inte visas, observationerna - om än vetenskapligt belagda  - ska inte undervisas om i skolorna.

Vad handlar detta om? Fallet Galilei och kyrkans tröghet och hårdnackade motstånd mot den heliocentriska världsbilden?  Naturligtvis!

Nej, faktiskt inte. Det är en beskrivning av hur man idag, i Herrens år 2016,  förhåller sig till de alltmer övertygande observationerna om livets komplexitet och dess fullhet, från den första stunden till den sista. En människa är alltid en människa, aldrig en fisk eller ödla eller bara lite halvt människa. Människan har inte gälar och inte svans.

Den framstående genetikern Jerome Lejéune, som upptäckte orsakerna till Downs syndrom, sade:

- Om en av mina studenter inte kan skilja en mänsklig zygot (ett befruktat ägg) från andra däggdjur, så blir denne inte kvar på min institution!

Vi vet nu således mer än tillräckligt för att aldrig kunna tala om människor som "cellklumpar" eller "delar" av en annans kropp.

Vi står inför ett val: Skall vi klamra oss fast vid ideologiska positioner, vägra ändra vår politik, låta högmodet segra, eller böja oss för sanningen?

Detta som kommentar till noteringen härunder.

2016-05-16

Förvirrat om abortförbud (2)

I söndagens "Godmorgon världen" "kåserar" kulturjournalisten Ulrika Knutsson om aborter. Hon driver tesen att abortförbud är något som hittats på i senare tid.

Också katoliker har grälat om saken, menar Knutsson triumferande. Sade inte Thomas ab Aquino att vi blir människor gradvis, men hänvisning till Aristoteles?

Tanken att abort är synd kom till först på 1800-talet, påstår Knutsson, och missar helt att våra tidiga landskapslagar grundades på katolsk etik och undervisning; "bälgmord" var strikt förbjudet, men det var inte kvinnan som straffades, utan den som medverkat till att det kunde ske. Att de kristna skulle tagit över abortförbudet - angivet redan i Didache på 70-80 talet e.Kr. -  från romarna på grund av bristen på barn är bara en av hennes absurda slutsatser.

Illegala aborter blev industri på 1900-talet, sägs det vidare. Och naturligtvis levereras "Klintbergare"  (vandringshistorier) på rad, att aborter genomförs med kemtvättsgalgar om det illegaliseras etc.

Grundtesen är att det finns en manlig konspiration här mot kvinnan. Det går inte bra

när filosoferna, prästerna och domarna har försökt bestämma över hennes kropp

Är detta uttalande inte ett bevis på den svenska skolans misslyckande? Ty för denne högst bildade kvinna verkar biologin vara ett helt vitt område i kunskapsbasen. Här finns inte en enda tanke att vi faktiskt vet betydligt mer om hur en människa kommer till idag än på Tomas ab Aquinos tid. Det var ju först Leonardo da Vinci  som beskrev ett foster i livmodern detaljerat.

Idag vet vi att det redan innan en människa av honkön föds, finns hundratusentals ägganlag i hennes äggstockar, redo att mogna ut till könsceller, var och en med sin fullständigt unika genuppsättning. De är inte delar av kvinnans egen vävnad, de kommer alla att lämna hennes kropp. Det befruktade ägget växer inte fram som ett utskott av kvinnans kropp, utan det får bara näring och syre från hennes blod. Allt annat är unikt.



Vad  läroböcker, ungdomsmottagningar och mödravårdscentraler inte kan visa idag. Ett 12 veckor gammalt mänskligt foster. Allt finns redan - hjärta, hjärna, sinnesorgan, till och med matspjälkningssystem.  Källa: http://www.babycenter.com

Sedan vår abortlagstiftning kom till 1973 har tekniken utvecklats enormt. Man kan idag skapa konstgjorda livmödrar och rädda för tidigt födda redan i 22:a veckan, vilket visar att vad "kvinnans kropp" i första hand erbjuder, är en livsmiljö för en mycket ung och mycket skör människoindivid. Med tredimensionellt ultraljud kan man följa utvecklingen in i minsta detalj, och det råder inget tvivel om att allt finns redan från befruktningen, all den unika information som binder ihop vår lekamen. Organbildningen är i princip färdig redan i vecka 9, därefter handlar allt om tillväxt. Redan i tredje veckan påbörjas vårt tidigaste sinnesorgan - örat - att bildas. I vecka åtta finns hörsel.

Även hos en vuxen människa byts flertalet celler ut inom en period av sju år. Det som är en människa är framförallt alltså - information. Inte materia. Idag är livmodern den farligaste platsen att vistas på, alla kategorier. Här råder ingen nolltolerans, här finns inga skyddsombud eller regler eller rättigheter, utom en: Kom ihåg, här är varje individ helt utlämnad åt sin mamma, om hon vill ta emot livet eller ej. Ett annat liv.

Om Ulrika Knutsson vill att abort ska vara en kvinnans egen rättighet, att inget ska få påverka henne, inte vetenskap, inte filosofi, och allraminst religion, och att samhället ska stå henne bi att få den gjord -  må det vara hänt. Men det är falskt att spinna in budskapet i masker av felinformation och med hänvisning till medeltidens kunskaper om människans fysiologi. Säg som det är: "Vi vet att det handlar om att döda en oskyldig människa, och vi tycker att detta är en rättighet varje kvinna har, utan inblandning från andra, inte ens den man som kunde bli far till ett barn. Och självklart är det en skyldighet att vår allmänna sjukvård skall ställa upp med läkare och barnmorskor för att få saken gjord, kliniskt och effektivt."

Förvirrat om abortförbud (2)

I söndagens "Godmorgon världen" "kåserar" kulturjournalisten Ulrika Knutsson om aborter. Hon driver tesen att abortförbud är något som hittats på i senare tid.

Också katoliker har grälat om saken, menar Knutsson triumferande. Sade inte Thomas ab Aquino att vi blir människor gradvis, men hänvisning till Aristoteles?

Tanken att abort är synd kom till först på 1800-talet, påstår Knutsson, och missar helt att våra tidiga landskapslagar grundades på katolsk etik och undervisning; "bälgmord" var strikt förbjudet, men det var inte kvinnan som straffades, utan den som medverkat till att det kunde ske. Att de kristna skulle tagit över abortförbudet - angivet redan i Didache på 70-80 talet e.Kr. -  från romarna på grund av bristen på barn är bara en av hennes absurda slutsatser.

Illegala aborter blev industri på 1900-talet, sägs det vidare. Och naturligtvis levereras "Klintbergare"  (vandringshistorier) på rad, att aborter genomförs med kemtvättsgalgar om det illegaliseras etc.

Grundtesen är att det finns en manlig konspiration här mot kvinnan. Det går inte bra

när filosoferna, prästerna och domarna har försökt bestämma över hennes kropp

Är detta uttalande inte ett bevis på den svenska skolans misslyckande? Ty för denne högst bildade kvinna verkar biologin vara ett helt vitt område i kunskapsbasen. Här finns inte en enda tanke att vi faktiskt vet betydligt mer om hur en människa kommer till idag än på Tomas ab Aquinos tid. Det var ju först Leonardo da Vinci  som beskrev ett foster i livmodern detaljerat.

Idag vet vi att det redan innan en människa av honkön föds, finns hundratusentals ägganlag i hennes äggstockar, redo att mogna ut till könsceller, var och en med sin fullständigt unika genuppsättning. De är inte delar av kvinnans egen vävnad, de kommer alla att lämna hennes kropp. Det befruktade ägget växer inte fram som ett utskott av kvinnans kropp, utan det får bara näring och syre från hennes blod. Allt annat är unikt.



Vad  läroböcker, ungdomsmottagningar och mödravårdscentraler inte kan visa idag. Ett 12 veckor gammalt mänskligt foster. Allt finns redan - hjärta, hjärna, sinnesorgan, till och med matspjälkningssystem.  Källa: http://www.babycenter.com

Sedan vår abortlagstiftning kom till 1973 har tekniken utvecklats enormt. Man kan idag skapa konstgjorda livmödrar och rädda för tidigt födda redan i 22:a veckan, vilket visar att vad "kvinnans kropp" i första hand erbjuder, är en livsmiljö för en mycket ung och mycket skör människoindivid. Med tredimensionellt ultraljud kan man följa utvecklingen in i minsta detalj, och det råder inget tvivel om att allt finns redan från befruktningen, all den unika information som binder ihop vår lekamen. Organbildningen är i princip färdig redan i vecka 9, därefter handlar allt om tillväxt. Redan i tredje veckan påbörjas vårt tidigaste sinnesorgan - örat - att bildas. I vecka åtta finns hörsel.

Även hos en vuxen människa byts flertalet celler ut inom en period av sju år. Det som är en människa är framförallt alltså - information. Inte materia. Idag är livmodern den farligaste platsen att vistas på, alla kategorier. Här råder ingen nolltolerans, här finns inga skyddsombud eller regler eller rättigheter, utom en: Kom ihåg, här är varje individ helt utlämnad åt sin mamma, om hon vill ta emot livet eller ej. Ett annat liv.

Om Ulrika Knutsson vill att abort ska vara en kvinnans egen rättighet, att inget ska få påverka henne, inte vetenskap, inte filosofi, och allraminst religion, och att samhället ska stå henne bi att få den gjord -  må det vara hänt. Men det är falskt att spinna in budskapet i masker av felinformation och med hänvisning till medeltidens kunskaper om människans fysiologi. Säg som det är: "Vi vet att det handlar om att döda en oskyldig människa, och vi tycker att detta är en rättighet varje kvinna har, utan inblandning från andra, inte ens den man som kunde bli far till ett barn. Och självklart är det en skyldighet att vår allmänna sjukvård skall ställa upp med läkare och barnmorskor för att få saken gjord, kliniskt och effektivt."

2016-05-02

Förvirrat om abortförbud

Ett offentligt brev till katolska biskopskonferensen i Polen har väckt en del uppmärksamhet. Vad det handlar om är en uppmaning till biskoparna och den polska regeringen att tänka om gällande abortlagstiftningen. Det publicerades i en stor polsk dagstidning,. Listan på undertecknare är lång - inte mindre än nittio katolska aktivister, de allra flesta kvinnor. Här återfinns barnläkare, forskare, psykologer, teologer från flera länder. till och med en ordenssyster från vårt eget stift. En del är välkända kritiker till den kyrka de tillhör.

I brevet anför man att man visst respekterar att varje mänskligt liv är heligt, men menar att abortlagen ändå måste tillåta vissa undantag. Till dem hör när kvinnans liv är hotat och då fostret är behäftat med allvarliga sjukdomar, om kvinnor blivit gravida genom våldtäkt eller utan att önska det, till exempel i unga år. Vid en skärpning av lagen skulle dessa betraktas som brottslingar, tror man. 

Detta tillvägagångssätt verkar vara ett svek mot vädjan om nåd och barmhärtighet, som här - i likhet påven Franciskus ständiga påminnelse  - måste stå i centrum av evangeliets goda nyhet.

Man menar att om det lagrum för abort som finns i Polen idag tas bort kommer det inte finnas

tillgång till tidig, säker och laglig abort

och att inga förbud räddar livet på ofödda, utan riskerar istället livet på både kvinnor och barn. 

Man går dock längre än så. Brevet anklagar kyrkan för att reducera kvinnan till ett verktyg, ett objekt för att föda fram det nya livet, detta genom att inte

garantera dem tillgång till effektiva metoder för födelsekontroll. Förneka dem denna tillgång och samtidig kriminalisera  abort verkar vara verktyg för instrumentalisering av kvinnor som reproduktionsorganismer i stället för att behandla dem som fullvärdiga, lika människor som skapats till en avbild av Gud.


Men vi har ju facit i vårt eget land hur den metoden fungerar. Trots mycket tidig "sex- och samlevnadsundervisning" i skolorna och ymnig tillgång till preventivmedel så ligger aborttalen kring 120 - inte om året utan dagligen -  året runt.

Man menar att de brott som möjligen gäller gentemot katolska kyrkans bud inte ska lagföras - samhället består ju av så många andra också. Låt samvetet bestämma, uppmanar man.  Alternativet blir att fattiga kvinnor riskerar sina liv i illegala aborter, tror artikelförfattarna. 


Hur ser då kyrkans lära ut inom detta område? Om fostret offras för moderns skull, även för hennes fysiska liv, så är det en svår synd. Om det däremot ej kan undvikas, att fostret dör på grund av en operation som ändå måste utföras, är det ej en synd. Man får alltså ej offra ett foster för att rädda ett annat liv. Detta verkar komplicerat, men det är det inte: I varje fall där fostret attackeras explicit, så är det ett brott. Man må erinra sig att kyrkan kanoniserat en kvinna, Gianna Beretta Molla, som kunde rädda sitt liv genom att offra sitt fjärde barn. Hon valde istället föda barnet, med fara för sitt eget liv. Till skillnad från barnet kunde hon aktivt välja detta. (Om aborter för att rädda kvinnans liv, se; se https://www.ewtn.com/library/PROLIFE/INDIRECT.TXT)

Detta innebär inte att varje kvinna måste vara beredd dö vid en graviditet, men det säger en del om med vilket värde vår tro tillmäter det ofödda barnet. 

Detta är dock ingen intern katolsk eller kristen angelägenhet. Livet är lika mycket värt,  när, hur och var det än kommer till. I själva verket så innebär Polens lagstiftning att det är en av få som följer FN:s barnkonvention. Där finns tydligt angivet i förordet, att

barnet, mot bakgrund av dess fysiska och mentala omognad, kräver särskilt beskydd och omvårdnad, som innefattar lämplig lagligt stöd, innan såväl som efter födelsen.

Att intellektuella katoliker inte kan förstå detta utan skriver under på en formulering som anklagar kyrkan för att se kvinnan som blott ett ”verktyg för att föda fram det nya livet ", är ofattbart. I själva verket så har vi här ett samspel mellan stat och kyrka som överensstämmer väl med vad man tänkte sig under det Andra Vatikankonciliet, och som beskrevs framförallt i Gaudium et Spes. Staten är inte underordnad kyrkan, men tar intryck av dess principer när det gäller naturrättsliga frågor.


Brevet drar sig heller inte för att jämföra en abortsituation med Guds Moder Maria. Enligt brevskrivarna så gav Gud Maria en inbjudan till att få barn

...och att uttrycka sina önskemål. Maria hade frihet att bestämma om hon skulle befruktas eller vägra att ta emot ett barn.  Många kvinnor och flickor ges inte möjligheten att åtnjuta av en sådan frihet.

Men menar man verkligen att lösningen på detta skulle vara rätten till abort? Om Gud inte genom ängeln gav Maria valet, skulle hon övervägt att själv välja bort den Frälsare som Gud redan givit mänskligheten, som redan fanns i hennes livmoder? Och skulle ett rättfärdigt, barmhärtigt  och Gudi behagligt samhälle stå berett med instrumenten för att tillmötesgå sådana önskemål?