2016-05-17

När vetenskapen förlorar

Det har kommit nya vetenskapliga observationer. Först väcker de misstänksamhet. Sedan nyfikenhet. Är de säkra? Visserligen har vi haft våra aningar - jo så är det nog. Men vad kommer dessa upptäckter egentligen betyda? Måste vi ändra vår världsbild? Vårt sätt att se på människan och existensen? Ändra till och med lagar? Bäst kanske att tysta ner det hela - för att inte oroa folket.

Men så kommer ytterligare observationer, en och en och en och en… Till slut framstår saken som klar.  Etablissemanget har problem:

"Vi har ju lagen, vi har alla dessa institutioner som följer den, en väletablerad praxis. Hur ska det gå med allt detta om vi plötsligt säger oss omfatta några andra sanningar - som motsäger den tidigare?"

Man väljer koppla in inkvisitionen. Det vill säga: De som hävdar det som motsäger det gamla skall till varje prisas tystas ner, marginaliseras, förlöjligas. I sista hand beskrivas som ett hot mot samhällsordningen, ja mot människan själv, hennes frihet. De ska berövas alla ställningar, i synnerhet de platser där de kan tänkas ha inflytande, insitutionerna som helt och hållet håller sig till traditionen. Deras teckningar och bilder ska inte visas, observationerna - om än vetenskapligt belagda  - ska inte undervisas om i skolorna.

Vad handlar detta om? Fallet Galilei och kyrkans tröghet och hårdnackade motstånd mot den heliocentriska världsbilden?  Naturligtvis!

Nej, faktiskt inte. Det är en beskrivning av hur man idag, i Herrens år 2016,  förhåller sig till de alltmer övertygande observationerna om livets komplexitet och dess fullhet, från den första stunden till den sista. En människa är alltid en människa, aldrig en fisk eller ödla eller bara lite halvt människa. Människan har inte gälar och inte svans.

Den framstående genetikern Jerome Lejéune, som upptäckte orsakerna till Downs syndrom, sade:

- Om en av mina studenter inte kan skilja en mänsklig zygot (ett befruktat ägg) från andra däggdjur, så blir denne inte kvar på min institution!

Vi vet nu således mer än tillräckligt för att aldrig kunna tala om människor som "cellklumpar" eller "delar" av en annans kropp.

Vi står inför ett val: Skall vi klamra oss fast vid ideologiska positioner, vägra ändra vår politik, låta högmodet segra, eller böja oss för sanningen?

Detta som kommentar till noteringen härunder.

2016-05-16

Förvirrat om abortförbud (2)

I söndagens "Godmorgon världen" "kåserar" kulturjournalisten Ulrika Knutsson om aborter. Hon driver tesen att abortförbud är något som hittats på i senare tid.

Också katoliker har grälat om saken, menar Knutsson triumferande. Sade inte Thomas ab Aquino att vi blir människor gradvis, men hänvisning till Aristoteles?

Tanken att abort är synd kom till först på 1800-talet, påstår Knutsson, och missar helt att våra tidiga landskapslagar grundades på katolsk etik och undervisning; "bälgmord" var strikt förbjudet, men det var inte kvinnan som straffades, utan den som medverkat till att det kunde ske. Att de kristna skulle tagit över abortförbudet - angivet redan i Didache på 70-80 talet e.Kr. -  från romarna på grund av bristen på barn är bara en av hennes absurda slutsatser.

Illegala aborter blev industri på 1900-talet, sägs det vidare. Och naturligtvis levereras "Klintbergare"  (vandringshistorier) på rad, att aborter genomförs med kemtvättsgalgar om det illegaliseras etc.

Grundtesen är att det finns en manlig konspiration här mot kvinnan. Det går inte bra

när filosoferna, prästerna och domarna har försökt bestämma över hennes kropp

Är detta uttalande inte ett bevis på den svenska skolans misslyckande? Ty för denne högst bildade kvinna verkar biologin vara ett helt vitt område i kunskapsbasen. Här finns inte en enda tanke att vi faktiskt vet betydligt mer om hur en människa kommer till idag än på Tomas ab Aquinos tid. Det var ju först Leonardo da Vinci  som beskrev ett foster i livmodern detaljerat.

Idag vet vi att det redan innan en människa av honkön föds, finns hundratusentals ägganlag i hennes äggstockar, redo att mogna ut till könsceller, var och en med sin fullständigt unika genuppsättning. De är inte delar av kvinnans egen vävnad, de kommer alla att lämna hennes kropp. Det befruktade ägget växer inte fram som ett utskott av kvinnans kropp, utan det får bara näring och syre från hennes blod. Allt annat är unikt.




Vad  läroböcker, ungdomsmottagningar och mödravårdscentraler inte kan visa idag. Ett 12 veckor gammalt mänskligt foster. Allt finns redan - hjärta, hjärna, sinnesorgan, till och med matspjälkningssystem.  

Sedan vår abortlagstiftning kom till 1973 har tekniken utvecklats enormt. Man kan idag skapa konstgjorda livmödrar och rädda för tidigt födda redan i 22:a veckan, vilket visar att vad "kvinnans kropp" i första hand erbjuder, är en livsmiljö för en mycket ung och mycket skör människoindivid. Med tredimensionellt ultraljud kan man följa utvecklingen in i minsta detalj, och det råder inget tvivel om att allt finns redan från befruktningen, all den unika information som binder ihop vår lekamen. Organbildningen är i princip färdig redan i vecka 9, därefter handlar allt om tillväxt. Redan i tredje veckan påbörjas vårt tidigaste sinnesorgan - örat - att bildas. I vecka åtta finns hörsel.

Även hos en vuxen människa byts flertalet celler ut inom en period av sju år. Det som är en människa är framförallt alltså - information. Inte materia. Idag är livmodern den farligaste platsen att vistas på, alla kategorier. Här råder ingen nolltolerans, här finns inga skyddsombud eller regler eller rättigheter, utom en: Kom ihåg, här är varje individ helt utlämnad åt sin mamma, om hon vill ta emot livet eller ej. Ett annat liv.

Om Ulrika Knutsson vill att abort ska vara en kvinnans egen rättighet, att inget ska få påverka henne, inte vetenskap, inte filosofi, och allraminst religion, och att samhället ska stå henne bi att få den gjord -  må det vara hänt. Men det är falskt att spinna in budskapet i masker av felinformation och med hänvisning till medeltidens kunskaper om människans fysiologi. Säg som det är: "Vi vet att det handlar om att döda en oskyldig människa, och vi tycker att detta är en rättighet varje kvinna har, utan inblandning från andra, inte ens den man som kunde bli far till ett barn. Och självklart är det en skyldighet att vår allmänna sjukvård skall ställa upp med läkare och barnmorskor för att få saken gjord, kliniskt och effektivt."

2016-05-02

Förvirrat om abortförbud

Ett offentligt brev till katolska biskopskonferensen i Polen har väckt en del uppmärksamhet. Vad det handlar om är en uppmaning till biskoparna och den polska regeringen att tänka om gällande abortlagstiftningen. Det publicerades i en stor polsk dagstidning,. Listan på undertecknare är lång - inte mindre än nittio katolska aktivister, de allra flesta kvinnor. Här återfinns barnläkare, forskare, psykologer, teologer från flera länder. till och med en ordenssyster från vårt eget stift. En del är välkända kritiker till den kyrka de tillhör.

I brevet anför man att man visst respekterar att varje mänskligt liv är heligt, men menar att abortlagen ändå måste tillåta vissa undantag. Till dem hör när kvinnans liv är hotat och då fostret är behäftat med allvarliga sjukdomar, om kvinnor blivit gravida genom våldtäkt eller utan att önska det, till exempel i unga år. Vid en skärpning av lagen skulle dessa betraktas som brottslingar, tror man. 

Detta tillvägagångssätt verkar vara ett svek mot vädjan om nåd och barmhärtighet, som här - i likhet påven Franciskus ständiga påminnelse  - måste stå i centrum av evangeliets goda nyhet.

Man menar att om det lagrum för abort som finns i Polen idag tas bort kommer det inte finnas

tillgång till tidig, säker och laglig abort

och att inga förbud räddar livet på ofödda, utan riskerar istället livet på både kvinnor och barn. 

Man går dock längre än så. Brevet anklagar kyrkan för att reducera kvinnan till ett verktyg, ett objekt för att föda fram det nya livet, detta genom att inte

garantera dem tillgång till effektiva metoder för födelsekontroll. Förneka dem denna tillgång och samtidig kriminalisera  abort verkar vara verktyg för instrumentalisering av kvinnor som reproduktionsorganismer i stället för att behandla dem som fullvärdiga, lika människor som skapats till en avbild av Gud.


Men vi har ju facit i vårt eget land hur den metoden fungerar. Trots mycket tidig "sex- och samlevnadsundervisning" i skolorna och ymnig tillgång till preventivmedel så ligger aborttalen kring 120 - inte om året utan dagligen -  året runt.

Man menar att de brott som möjligen gäller gentemot katolska kyrkans bud inte ska lagföras - samhället består ju av så många andra också. Låt samvetet bestämma, uppmanar man.  Alternativet blir att fattiga kvinnor riskerar sina liv i illegala aborter, tror artikelförfattarna. 


Hur ser då kyrkans lära ut inom detta område? Om fostret offras för moderns skull, även för hennes fysiska liv, så är det en svår synd. Om det däremot ej kan undvikas, att fostret dör på grund av en operation som ändå måste utföras, är det ej en synd. Man får alltså ej offra ett foster för att rädda ett annat liv. Detta verkar komplicerat, men det är det inte: I varje fall där fostret attackeras explicit, så är det ett brott. Man må erinra sig att kyrkan kanoniserat en kvinna, Gianna Beretta Molla, som kunde rädda sitt liv genom att offra sitt fjärde barn. Hon valde istället föda barnet, med fara för sitt eget liv. Till skillnad från barnet kunde hon aktivt välja detta. (Om aborter för att rädda kvinnans liv, se; se https://www.ewtn.com/library/PROLIFE/INDIRECT.TXT)

Detta innebär inte att varje kvinna måste vara beredd dö vid en graviditet, men det säger en del om med vilket värde vår tro tillmäter det ofödda barnet. 

Detta är dock ingen intern katolsk eller kristen angelägenhet. Livet är lika mycket värt,  när, hur och var det än kommer till. I själva verket så innebär Polens lagstiftning att det är en av få som följer FN:s barnkonvention. Där finns tydligt angivet i förordet, att

barnet, mot bakgrund av dess fysiska och mentala omognad, kräver särskilt beskydd och omvårdnad, som innefattar lämplig lagligt stöd, innan såväl som efter födelsen.

Att intellektuella katoliker inte kan förstå detta utan skriver under på en formulering som anklagar kyrkan för att se kvinnan som blott ett ”verktyg för att föda fram det nya livet ", är ofattbart. I själva verket så har vi här ett samspel mellan stat och kyrka som överensstämmer väl med vad man tänkte sig under det Andra Vatikankonciliet, och som beskrevs framförallt i Gaudium et Spes. Staten är inte underordnad kyrkan, men tar intryck av dess principer när det gäller naturrättsliga frågor.


Brevet drar sig heller inte för att jämföra en abortsituation med Guds Moder Maria. Enligt brevskrivarna så gav Gud Maria en inbjudan till att få barn

...och att uttrycka sina önskemål. Maria hade frihet att bestämma om hon skulle befruktas eller vägra att ta emot ett barn.  Många kvinnor och flickor ges inte möjligheten att åtnjuta av en sådan frihet.

Men menar man verkligen att lösningen på detta skulle vara rätten till abort? Om Gud inte genom ängeln gav Maria valet, skulle hon övervägt att själv välja bort den Frälsare som Gud redan givit mänskligheten, som redan fanns i hennes livmoder? Och skulle ett rättfärdigt, barmhärtigt  och Gudi behagligt samhälle stå berett med instrumenten för att tillmötesgå sådana önskemål?

2016-04-25

Vad angår oss Polens affärer? (2)

Under förmiddagen sände P1 programmet Kaliber. Det är ett program för "grävande journalistik" Dagens sändning gick under etiketten "nyhetsdokumentär". Man väntar sig då få någorlunda saklig beskrivning av saker och ting man annars inte har möjlighet informera sig om.

I detta program, som går under etiketten "nyhetsdokumentär", alltså nyheter presenterade sakligt i ett lite längre program, får man följa en reporter på resa i Polen. Med sig har han en ciceron och tolk, som visade sig vara mycket negativ till utvecklingen i Polen med den nya regeringen, som programmet igenom stämplades som "nationalkonservativ". De enda man hittade som var positiva var en dam i en spritbutik och en pensionär. Men grundtonen var att nu går Polen mot splittring och en oviss framtid.

Ja - vilket europeiskt land gör inte det?

Sedan följde en sorts exposé över hur den nya regeringen anställer konspirationsteoretiker och  - ve och fasa  - så hade man en gudstjänst utanför presidentpalatset till minne av de som omkom i flygkraschen i Smolensk i Ryssland.

Katolska kyrkan identifieras i programmet med något konservativt och närmast ett hot:

Katolicismen blev närmast synonym med polsk identitet. Under kommunisttiden en symbol för motstånd och inre frihet. Och idag lever regeringspartiet PiS i nära symbios med kyrkans konservativa församlingar. 

Att kyrkan inte sysslar med partipolitik borde tillagts.  Men man fortsätter:

”Som katolik följer jag biskoparnas råd.”Så sa nyligen Kaczynski till stöd för deras förslag om totalförbud mot abort. Blir förslaget verklighet får inte ens den graviditet avbrytas som tillkommit genom våldtäkt.

Ja, vad skulle han säga: "Som katolik bryr jag mig inte om biskoparnas råd"?

"Nyhetsdokumentären" fortsätter. Man är utanför presidentpalatset och ser till sin fasa människor som knäfaller:

Det sekulära Polen lyser med sin frånvaro utanför presidentpalatset. Böner blandas med patriotiska tal. Den religiösa ritualen och det politiska mötet smälter samman.


Att det var en minnesceremoni för Smolensk-offren har redan nämnts dock .

Detta program ger inte lyssnaren en minsta chans att själv bilda sig en uppfattning. Tonläget är redan satt från början: Polen styrs av en "högerkatolsk", "nationalkonservativ", regering som tar över på ett sätt som närmast kan liknas vid en statskupp.

När partsinlagor presenteras oss  förklädda till nyheter brukar man tala om "desinformation". Det paradoxala i detta program var att en stor del av det handlade även om regeringskontrollen över de polska medierna:

PiS instiftar en ny medielag som ökar den politiska kontrollen över statliga medier. Journalister avskedas – och ersätts av andra som är mer lojala med PiS.

Man fruktar alltså att Polens befolkning inte får korrekt information, utan styrd sådan. Och så gör man obekymrat likadant; styr informationen mot en enda riktning - i hela programmet.

(För en bedömning av Polens president, som fick närmare 52 % av rösterna i två på varandra följande val, se hans tal med anledning av Polen som kristen nation 1050 år. )

2016-03-28

Moder Angelicas märkliga kallelse

För alla som sysslar med katolsk media kan moder Angelicas liv och verk inte förbises. Det finns ett otal anekdoter om hur hon lyckades med det omöjliga. Idag utgör hennes garage-TV ett nätverk av TV-stationer som når 140 länder och 250 miljoner hushåll. Till detta måste man foga ett nära samarbete med en mängd nyhetsbyråer som CNA och Vatikanradion. Även radio som många använder i bilkön och vid spisen. Idag finns inte mindre än 500 lokala radiostationer som är knutna till det koncept som innebär rak och korrekt - , ja, även kontrollerad när det gäller det läromässiga - information om katolsk tro. Tillkommer appar och andra anpassningar för yngre skarors teknikvanor. Man drar sig inte för att sända Rosenkransbön, heliga Mässan och långa samtalsprogram, där ingen blir avbruten.



Vi fick en intervju med presidenten Michael Warsaw om deras filosofi: Att vara


Som en kanal som kan dela allt det vackra som Kyrkan bär på, kyrkans rikedomar i alla dess avseenden, hennes liturgier, hennes tillbedjan, hennes lära, konst, musik, kultur – allt detta som är delar av den katolska kyrkan, av de katolska traditionernas rikedom och att EWTN är del i dessa ting och önskar förmedla dem

Allt bygger på donationer, det finns ingen annan finansiering, inte från kyrkan och inte från näringsverksamhet. Moder Angelica var inte okontroversiell. Hon leddes av Den Helige Ande vilket ibland kunde innebär konflikter med andra - inte minst ärkestiftet. Konflikten med kardinal Mahoney varade i åratal, det gick så långt att han försökte ta ifrån henne både kommunitet, kloster och donerad mark. Ofta var hon hånad och behandlad som ett skämt. Men omvändelserna och kallelserna har alltid varit många kring henne och allt vad hon startat. Hon var ihärdig, och lyckades med det mesta på de mest oväntade sätt. 

Själv sammanfattade hon med ett råd till oss alla: 

Dare the ridiculous to open for the miracolous!

Våga det löjliga för att öppna för det mirakulösa! 

Må hon vila i frid och må hon få skåda det eviga ljuset. Låt oss be för hennes själ, hon skulle bli arg på oss annars!

Helige Erik dog enligt "legenden"

Nyligen rapporterade flera tidningar, däribland DN, om resultaten av de undersökningar av relikerna av vårt lands skyddspatron, helige Erik, som utförts efter att skrinet öppnats. Vi har tidigare kommenterat öppnandet av relikskrinet och avlägsnandet av gravkronan. Är inte detta en form av gravplundring? Frågan vi ställde då, för två år sedan, var:

Vem borde ha den rättmätiga ägarrätten? Det var ju den katolska kyrkan som helige Erik tillhörde och den kyrka varigenom Sverige kristnades. Fädernas kyrka. 

Och vi föreslog att

 Det mest logiska vore att relikerna translateras till katolska domkyrkan.

Utspelet uppmärksammades i en artikel i DAGEN.

Erikslegenden har systematiskt ifrågasatts under modern tid. Man anser det vara ett politiskt utspel som saknar motsvarighet i verkligheten. I läroböckerna talas det om en "standardlegend" för medeltida helgon (god vandel, martyrdöd, källa, mirakler...) utan någon som helst verklighetsbakgrund. Det fanns starka politiska intressen att skapa en nationell kult motsvarande vad Norge och Danmark lyckats med, kring sina kungar Olav och Knut.

Vad säger då legenden om Eriks död? Vi återger från Svenska kyrkan:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen.
Han säges då ha svarat: 'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska.
Den helige Erik dog år 1160 efter Herrens födelse, den 18 maj, då påven Alexander III förestod den romerska kyrkan under Vår Herres Jesu Kristi styre, som vare heder och ära i evighet."

Nu har man fingranskat skelettet och det visar sig att han var 35 år gammal, var ovanligt vältränad, i nivå med dagens elitidrottsmän såsom brottare och kampsportare. Det fanns såväl gamla som nya skador på hans skelett. De oläkta var elva till antalet, varav ett jack i kraniet. Det dödande hugget mot hans hals måste kommit snett framifrån. Och man kunde även konstatera han ätit mycket fisk i sin diet. Erik var beundrad för sin observans av kyrkans fasteregler, något som det nog var lite si och så med annars hos stridstränande riddare.

Projektledare Sabine Sten undersöker Erik den heliges kvarlevor. Foto: Uppsala universitet

Med andra ord ger undersökningarna i varje detalj stöd för allt som berättas i legenden. Vi nämnde redan tidigare att

Det har många gånger visat sig hur de tidiga helgonberättelserna  varit förvånande exakta - muntliga traditioner skall aldrig underskattas

Likväl har generationer skolbarn matats med lögnen att medeltida helgonskildringar bara är sagor. (I samma anda säger man att evangelierna och påskpassionen inte har någon sanningsbakgrund, detta trots att man kan dela ut livstidsstraff på grundval av vittnesmål som är betydligt svagare än de som avges i evangelierna om Jesu sista dagar. )

Vi finner nu allt starkare skäl att ifrågasätta varför Svenska kyrkan skall ansvara för dessa reliker, enligt dem själva enbart av "historiska skäl". De behandlas som om de vore vilka museiföremål som helst. Man kan ju då imorgon gallra ut dem också av "historiska skäl",  såsom det görs i många museilager just nu.

Kung Erik bevistar heliga Mässan. Uppsala domkyrka.  Albertus Pictor, 1400-tal.

Domprosten i Uppsalakatedralen har sagt han gläds när det kommer grupper att besöka relikerna. Så: Kanske det vore på sin plats att vi stiftet gör en massiv vallfärd till Eriksskrinet för att visa vår vördnad för denne stridbare och modige man, en smord konung som utan tvekan riskerade sitt liv hellre än lämnade heliga Mässan innan den var fullbordad. Låt det bli några tusen i processionen!

2016-03-26

Om fottvagning - och fottvagning

I pressen valsar nu bilderna runt på den 79-årige påven som mödosamt och omsorgsfullt tvättar fötterna på flyktingar av olika religioner och kön. Detta tolkas med all rätt som ett tecken på ödmjukhet från påvens och kyrkans sida.

Men man måste ändå reflektera över saken, när man hör läsningarna. Ty vad Jesus gör är inte primärt att uppvisa sin egen ödmjukhet, utan framförallt lära upp apostlarna  som inte alltid var ödmjuka, om vad det innebär att tjäna. I läsningarna hör vi Jesu egen förklaring till akten:

Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så. (Joh. 13:14-15)

Här stipulerar han alltså ett "Mandatum", ett exempel för dem han tvagar fötterna på. Skärtorsdagens  fottvagning är en påminnelse om vad som hände just denna kväll. Biskopen - i detta fall påven - får således ikläda sig Kristi roll och de som tvagas är ju i de tröga apostlarnas plats, de som riskerade falla in i högmod.

Tidigare ingick denna akt inte i liturgin. Den utfördes, men inte offentligt. Det var först med Pius XII som den tillfogades skärtorsdagsliturgin, som alltid firades i Lateranbasilikan. Skärtorsdagen är ju också dagen för Instiftelsen av Eukaristin och prästämbetet.

Hur är det då med Jesu uppmaning att "ni ska göra det som jag gjort"? Vi vet inte vad apostlarna gjorde. Men det är känt att ett flertal påvar tog in fattiga från gatan och tvättade deras fötter. Kyrkofadern Ambrosius i Milano gjorde det så ofta att man tyckte han var underlig. Han tvättade till exempel alltid de vuxna nydöptas fötter. Detta var på 300-talet.

Det är således lite olyckligt att påvens direktiv ändrar just i Skärtorsdagsliturgin. Risken är att symboliken förloras. Åtminstone kunde man förvänta sig en bättre förklaring än bara en referens till påvens vilja, att detta skulle genomföras. Nu kom bara ett mycket kort dekret i januari i år, grundat på ett brev från påven till Gudstjänstkongregationens ordförande, kardinal Sarah,  redan från december 2014. Det sägs att kardinal Sarah, som är från Guinea, varit bekymrad över hur detta med fottvagning av kvinnor skall kunna tas emot i vissa kulturområden, inte minst hans eget, där fysiska kontakter mellan könen är strikt kontrollerade. I dekretet finns en liten brasklapp även, att detta inte är Gudstjänstkongregationens verk, utan kommer från påven själv: "est Summo Pontifici Francisco normam variare". Men man man måste då understryka, att det är påvars rätt att göra just sådana ändringar, precis som Pius XII införde fottvagningen i liturgin 1955, detta med hänvisning till att den en gång fanns där tidigare.

Inte oväntat har reformen också kritiserats från olika håll. Latin Mass Society i England och Wales - som annars är mycket lågmälda och mycket lojala gentemot Rom - invänder:

Detta dekret kan ses som en anslutning till redan existerande praxis, och dess goda avsikter är uppenbara. Däremot kan det underminera försöken att "återsakralisera" den Ordinära mässordningen och detta påskyndar trenden att präster alltmer omgärdas av kvinnor i själva Mässan, som altartjänare, lektorer, extraordinära kommunionsutdelare.  Otvivelaktigt innebär detta att det exklusivt manliga prästämbetet blir allt svårare att förstå.

Och de avslutar, inte helt överraskande, med tanke vad det är denna sammanslutning verkar för:

Det är i den Extraordinära formen (av mässordningen) som Kyrkans liturgiska traditioner bevaras.

Låt oss dock ta det goda med påvens reform - en uppmaning att vi alla ska följa Evangelium och tjäna och älska vår nästa, även om det bara är en möjlighet och ingen plikt att visa det just på detta "nya" sätt i Skärtorsdagskvällens liturgi.