2014-12-10

Är fosterfördrivning en mänsklig rättighet?

Under morgonen har det sagts ett tiotal gånger i radio att abort är en rättighet som är knuten till kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Ibland läser man att abort skulle vara en mänsklig rättighet.

Det finns ett antal fördrag som reglerar mänskliga rättigheter. I första hand tänker man då på vår grundlagar, där varje medborgare tillerkänns rätten att uttrycka sig i tryck och verbalt.

Hur är det då med abortlagen? I denna lag, som inte ändrats sedan 1974, föreskrivs endast att abort  f å r utföras, och att om någon vägras abort så skall Socialstyrelsen få pröva saken. Lagen uttrycker således ingen rättighet. Det är en bedömning, från fall till fall, om ett sjukhus eller en mottagning måste utföra abort. Regleringen ligger ganska långt ner rent rättsligt, nämligen på kontrollmyndighetsnivå.

Lagen anger straffrihet, "får utföras". Men det är således inte samma sak som en skyldighet ("skall utföras"). Något straffansvar gentemot den läkare eller barnmorska som skulle vägra utföra abort finns inte.

Men hör då inte abort till den allmänna sjukvården? Hälso- och sjukvårdslagen definierar vad som skall ingå i den sektorn:

1 § Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna.

Inte ett ord finns i hela denna lag om abort. Det är först hos Socialstyrelsen som abort omnämns som en rättighet. Felaktigt hänvisar man till abortlagen där som om det sägs att kvinnan har rätt. I flera direktiv sägs att abort ingår i hälso- och sjukvården, till exempel i en statlig utredning från 2005 om utländska kvinnors rätt till abort i Sverige:

Tillgång till legala och säkra aborter är av stor betydelse för kvinnors reproduktiva hälsa. 

Inte heller i våra internationella fördrag så finns det något om att kvinnan har rätt till abort. I FN.s deklaration om mänskliga rättigheter fastställs att

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

och att

Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.

Men inget om rätten att avsluta en graviditet. Barnkonventionen, som ratificerats av Sverige, säger att

Barnets bästa ska alltid komma i första rummet.

och att

Varje barn har rätt att överleva och att utvecklas. 

I förordet till samma konvention fastslås att

barnet, på grund av dess fysiska och mentala omognad, kräver särskilt beskydd och omvårdnad, även lagligt skydd, såväl innan som efter födelsen,

Det ska bli intressant att se hur regeringen Löfven får ihop denna mening med svensk abortpraxis. Man deklarerade nämligen i Regeringsförklaringen att man vill göra FN:s barnkonvention till svensk lag.

Inte heller här finns något om reproduktiv hälsa.

Går man till EU så finns det en Europakonvention som sedan 1994 upphöjdes till att stå över svensk lag. Man kan således åberopa denna konvention i EU-domstolen gentemot svensk rättsordning, och hänvisa till tidigare utfall etc. Europakonventionen stöder sig dock på FN:s Barnkonvention.

Det finns även andra riktlinjer inom EU för mänskliga rättigheter. Men de generar ej abortlagstiftningen.  Man anser detta vara upp till varje nation att bestämma i denna fråga.

Sammanfattningsvis finns det således inga fördrag som uttrycker att abort skulle vara en mänsklig rättighet. Det finns heller ingen laglig skyldighet för en läkare eller barnmorska att utföra en abort. Däremot finns det en rad bindande fördrag som hävdar barns rätt att överleva. Likväl hävdas det till och med på regeringens sida om rättigheter, att "säkra" aborter hör till mänskliga rättigheter. Detta är dock ej en allmänt accepterad uppfattning, och den finns ej uttryckt i bindande dokument. Inte ens i svensk lag.

2014-10-26

Brevhälsning från en påve i klausur

När påve Benedikt XVI överraskande meddelade sin avgång den 11 februari 2013 så startade omedelbart spekulationer om hans hälsa. Det sades han var dödssjuk, kanske cancer. Det spreds ett rykte att han hade leukemi. Andra rykten talade om en begynnande demens. Men inget kunde bekräftas.Nu har det gått snart två år, och påve Benedikt verkar alltjämt mycket vital. Han lever isolerad i sitt kloster, Mater Ecclesiae, på vatikankullens topp, med utsikt över hela Rom. Klostret inrättades av påven S. Johannes Paulus II år 1994, när han upptäckte att ingen bad för världen dygnet runt i Vatikanen. I klostret ställdes det Allraheligaste Sakramentet ut för så kallad ständig tillbedjan, och uppgiften anförtroddes några kvinnliga ordnar.

I klostret lever nu alltså en av världshistoriens ytterst få "påvar emeritus". I fullständig klausur. Kontakten med omvärlden sköts av hans sekreterare, ärkebiskop Gänswein.




Nyligen publicerades en längre text av påve Benedikt, som han skrivit med anledning av invigningen av en aula i det påvliga Uraniana-universitetet. Det är en text som andas samma lugna klarhet vi blev bortskämda med under hela påve Benedikts korta pontifikat.

Just nu pågår en konferens i Rom kallad Populus Summorum Pontificum. Det är ett pilgrimsmöte som framförallt drar till sig troende med intresse för den traditionella liturgin, men även allmänt yttringar av folkfromhet såsom sakramentsprocessioner etc. Där finns både unga och gamla från olika länder, och många olika ordnar närvarar också. Flera kardinaler ur kurians topp deltar. såsom kardinalerna Pell, Burke och  Brandmüller, och mässan firas  i själva Peterskyrkan enligt Vetus Ordo, som var brukligt fram till påve PaulusVI:s pontifikat.



Påve Benedikt fick en inbjudan att delta vid den högtidliga mässan i Peterskyrkan på lördagen. I ett brev utan vapen eller andra insignier, med avsändaren "Benedictus XVI, papa emeritus", svarar han att han gläder sig

--- över att usus antiquus nu lever i fred med Kyrkan, och också uppskattas av ungdomar, och att den stöds och firas av stora kardinaler. 

Han avslutar med att förklara att hans tillstånd som

--- munk i klausur inte tillåter en närvaro som också är offentlig. Jag lämnar mitt kloster endast vid speciella tillfällen, då påven inbjuder mig personligen.
Prästernas procession till Heliga Mässan, Petersplatsen i Rom,  lördagen den 25 oktober 2014

2014-10-19

Synoden om familjen - några presslänkar

Det är inte lätt för media att förstå katolska kyrkan. Inför synoden, som skulle handla om den kristna familjen, har det i stort sett endast kommit rapporter om den kristna icke-familjen. Många ord har yttrats om frånskilda, omgifta och inte minst om en svårdefinierbar grupp som går under namnet "homosexuella", eller ännu svårfattade beteckningen HBQT, ett samlingsnamn för ett antal livsstilar som inte innefattar det traditionella äktenskapet eller kyskhet i allmänhet, vare sig man är gift, separerad eller ensamstående.

Ändå var det enligt Vatikanens pressekreterare msgr Lombardi SJ endast ett enda uttalande av 265 som överhuvudtaget nämnde homosexuella.

Det har  knappast framkommit ett ord dock vad till exempel de talrika afrikanska biskoparna yttrat, eller de från Mellersta Österns kyrkor. Detta har de själva klagat över. Kardinal Kasper har till och med försökt förneka några undsluppna ord om "vi" och "de" som tolkats som att han automatiskt sett de tyska biskoparna ha primat över Afrikas röster, som han tyckte hörde hemma mera i deras lokala biskopskonferenser.

I DAGEN, och även i viss mån i Världen idag,  talas det om en splittrad kyrka i Sverige. Men vet vi  verkligen hur det stora flertalet katoliker ställer sig till vad till exempel de tyska biskoparna vill genomdriva? Det verkar vara samma fåtal tongivande röster som vill ha förändringar i största allmänhet - som hörs även gällande äktenskapets oupplöslighet. För till exempel våra orientaliska kristna är det västerländska synsättet främmande. att man innan synoden försökte använda det ortodoxa oeconomia-skälet för att genom driva kommunionen för civilt omgifta ses inte som ett närmande till öst, snarare motsatsen.


Radioprogrammet Människor och Tro kommer ta upp samma tema - den splittrade katolska kyrkan. Man bjuder ständigt in samma personer som skall fånga intresset genom att föra fram uppfattningar och falska förhoppningar om en kyrka som tillfredsställer tidens krav. Det är tragiskt att det tycks finnas små skaror som omhuldar denna beskrivning, och har fullständigt obsoleta idéer angående kyrkans "uppdatering" med avseende på moralteologin, medan den stora majoriteten kämpar med att leva katolskt, fostra sina barn till goda kristna och hålla ihop sina äktenskap.

Dagens Nyheter kallar frågan om de sammanboende homosexuella kan få absolution för "den mest brännande frågan" i synoden, som således skulle handla om den kristna familjen. Men homosexuella förhållanden togs alltså upp i ett enda av 265 tal. Gunilla Hall i Svenska Dagbladet uppehåller sig även hon vid icke-temat i synoden: homosexuella. 

En del tidningar har inte ens försökt förstå kyrkans roll. Denna ledare i Helsngborgs Dagblad hör till bottenrekorden.

Som i alla sådana samlingar utspelades det två scenarier: Det verkliga mötet - och det virtuella som består av förhoppningar, besvikelser, konspirationer, rykten, lögner och en inte så liten bit rena ränkspel. Sådan är människan.

2014-10-12

Svenska kyrkan: Ifrågasätta praxis kan kosta kragen

Vi brukar inte kommentera andra samfunds inre problem här. Men i detta fall handlar det om yttrandefriheten. En präst å västkusten, komminister Olle Fogelqvist i Löftadalens pastorat i Kungsbacka kommun, har efter 35 år i tjänsten, av domkapitlet fått förbud att utöva sitt prästämbete i Svenska kyrkan. Med andra ord har han blivit avskedad och, som man sade förr, avkragad. Varför? Finns det några skandaler? Brott mot sjätte budet? Förskingring?

Nej, i själva fallet handlar det om vad han sagt i en enda predikan. i sin lilla församling med schartauanska rötter. Den 25 augusti förra året så ska pastor Fogelqvist  nämligen ha antytt att att "de som säger ja till prästvigda kvinnor går miste om frälsningen.", detta enligt domkapitlets beslut .



Läser man predikan så verkar det snarare som att den handlar om Paulus maning att följa Guds bud. Gällande kvinnliga präster finns det bara en fundering om det verkligen är grundat i Bibeln.

Pastor Fogelqvist har dock genom sin advokat överklagat med hänvisning till 1. jäv (biskop Per Eckerdal i domkapitlet är själv gift med en kvinnlig präst i sitt andra äktenskap) och 2. att predikan ej lästs i sin helhet av domkapitlet. Man har endast tagit del av ett ljudklipp.

Avskedandet har nu inhiberats av den sk Överklagandenämnden.

Vi som trodde att i Svenska kyrkan är det högst i tak av alla samfund i vårt land. Här kräver man inte dop för att få ta emot nattvarden, såväl jungfrufödseln som uppståndelsen har uttryckligen satts inom metaforens fria ramar, och Jesus har framställts som homosexuell i själva Uppsaladomen, utan några repressalier. Och om den eviga frälsningen får väl prästerna tycka vad de vill.

Men här kom således en anmälan och en snabb dom av domkapitlet, undertecknad biskop Per Eckerdahl. Han har i en intervju förkunnat att

"Detta är inte förenligt med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära."

Men för gemene man är det idag svårt att hitta vad denna tro, bekännelse och lära består av, då man sedan länge frångått Bekännelseskriften med den Augsburgska bekännelsens apologi, Schmalkaldiska artiklarna och Uppsala mötes beslut. Dessa finner man ingenstans på Svenska kyrkans hemsida.

Fredagsmys med grotesk bild av katolsk tro

På fredagskvällen, bästa sändningstid, när familjen är församlad efter en lång vecka,  valde SVT att lägga in en långfilm, med presentation och allt. Den heter Paradis: Tro och är gjord av den österrikiske regissören Ulrich Seidl. Det visade sig vara en grotesk historia om en kvinna, som redan i öppningsscenen halvnaken gisslar sig framför ett krucifix. På dagarna vandrar hon runt med en Mariastaty och besöker mer eller mindre slumartade områden för att omvända människor att söka hjälp hos Guds Moder. På kvällarna sjunger hon frireligiösa sånger för sig själv.  Plöstligt dyker hennes handikappade man upp, han är muslim, har varit borta i två år, kanske i Egypten. Men kvinnan vill inte släppa sin man nära inpå sig, hon har ju Jesus, mera som en låtsasälskare dock än som Vår Frälsare och Gud. Det slutar med att mannen  försöker våldta sin egen hustru och hon gisslar sedan själve Jesus på korset.



Det är uppenbart att det är en dubbelmoral här som ska exponeras, men man vet inte riktigt om filmmakaren också vill göra upp med den tro han själv växt upp med, eller bara skoja med den. Ty allt är så oerhört absurt och man tänker på Monty Pythons surrealistiska humorfilmer.

Men här finns det en helt annan dysterhet och man undrar - till skillnad från till exempel Life of Brian - om det faktiskt i värsta fall är en allvarligt menad film.

Det är alltså ingen fråga ens, för oss som lever den katolska tron, att det här handlar om religiösa kulisser, slagfärdigt kitsch. Sex, sadism och religion är en oemotståndlig kombination. Men hur ska denna burlesk då uppfattas utifrån, av dem som kanske redan har bara vaga föreställningar om vår tro? Den dokumentära filmtekniken är förförisk, den övertygar. De enda personer i hela filmen som är någorlunda normala avvisar all tro på Kristi ord och Guds bud, sådant hör hemma i historien för 2000 år sedan, och hänvisar på välbekant sätt till vars och ens egen rätt att leva som de vill, utan att störas av några religiösa moralföreställningar och sanningar. Man får omedelbart sympati för dem. Ty alla andra verkar fullständigt besatta, eller också socialfall.

I filmen skymtar även såväl Legio Mariae och Radio Maria förbi, organisationer som finns idag och verkar i många länder. Alla verkar de ha något med dessa galenskaper att göra, som huvudpersonen förkroppsligar i ordets bokstavliga mening.

Det går inte undvika frågan: varför göra en sådan film? Och ännu mera gåtfullt: Varför visa den i TV en fredagskväll? För att den fått pris i Venedig? För att den har något att säga om den växande religiösa - ja, katolska! - fundamentalismen?

Nåväl, man kan ju stänga av eller byta kanal, Gud ske lov. Men skulle en film med motsvarande innehåll visas om muslimsk fanatism eller ortodox judendom skulle anmälningarna inte vara sena att komma till granskningsnämnden. Vi katoliker får dock tålas och hoppas det finns lite förnuft kvar hos de som eventuellt bara hade Public Service-kanaler denna mörka höstfredag att roa sig med - eller i detta fall, genomlida.

2014-10-03

Regeringen: Några kristna, några öppet antikristna

Så har vi fått en ny regering. Denna tidskrift tar inte politisk ställning. men några reflektioner kan ändå göras ur katolsk kristen  synpunkt. Det finns ministrar med kristen tro och det finns de som vänder sig öppet mot allt vad religion heter. Gustav  Fridolin var religionslärare på Missionsförbundets folkhögskola och han är positiv till frikyrkorna som folkrörelse.  Ibrahim Baylan säger sig inte ha en gudstro, men han har assyrisk ortodox bakgrund och han känner väl till de kristnas situation i Mellanöstern. Alice Bah Kuhnke , kulturminister, har i DAGEN bekänt sig till en emotionell kristen tro.

Men i regeringen finns nu också flera ministrar med uttalad fientlighet gentemot den kristna religionen och den katolska kyrkan. Morgan Johansson jämställer i svepande ordalag det katolska motståndet mot aborter med muslimsk fundamentalism och han stryker ett streck över all etik som har med religion att göra:

Ett samhälle som baserar sin lagstiftning på religiösa föreställningar kommer snart att skapa oerhörda konflikter och hamna ofantligt fel i en rad etiska dilemman.

Ylva Johansson har aggressivt propagerat för "Kvinnors rätt att själva bestämma över sin egen kropp", som om ett människofoster är en avknoppning av kvinnans kropp. Och allt tal om att försöka begränsa den utbredda abortpraxisen  kallar hon för "Unkna förslag om att inskränka aborträtten". Fast någon sådan rätt inte finns i lagen.

Åsa Regnér slutligen är före detta förbundsordförande i den privata, men ymnigt skattefinansierade, lobbyorganisationen RFSU. Hon blir barn, äldre- och jämställdhetsminister. Frånsett ett rad närmast hatiska uttalanden riktade emot framförallt katolska kyrkan och påven  har hon velat avskaffa alla kyrkors vigselrätt. Hon har deklarerat att Sverige inte behöver följa några resolutioner som man enats om i Europarådet och på ett närmast hånfullt sätt har hon angripit Göran Hägglund för kravet på samvetsfrihet för sjukvårdspersonal, något som Sverige är ensamma om att förvägra sina medborgare. Länder som hon är särskilt bekymrad över är Polen, Malta, Irland, Ungern, Litauen och Slovakien. Är det en slump att dessa är de länder med störst katolsk befolkning i Europa? I Kroatien och Slovakien har man framgångsrikt fått ner aborterna, särskilt tonårsaborterna, utan lagstiftning, men med kyrkans hjälp. I Slovakien har man år 2010 13 aborter per 1000 fertila kvinnor, i Kroatien 4,7. Och i Sverige?  21. Men detta är alltså bara ett skräckscenario för vår nyblivne barn, äldre- och jämställdhetsminister, som tycker den svenska modellen borde anlitas över hela världen, oberoende av vad andra folk tycker om den saken.

2014-09-19

Äktenskapet - kristalliserad sanning eller ämne för omtolkning?

Inför synoden om familjen har en smärre konflikt seglat upp mellan några verkliga tungviktare och framförallt den tyska katolska ledningen. Upptakten är det tal som kardinal Walter Kasper höll vid kardinalskonsistoriet i februari, och då han efterlyste en närmast total pastoral flexibilitet gällande hur kyrkan ska se på kommunion för frånskilda och omgifta katoliker.

Barmhärtighet är inte en billig nåd, som dispenserar från omtanke. Men sakramentet är inte heller  en belöning för gott uppförande och avsett för en elit, och  utesluter dem som  behöver sakramentet mest. 

Om en frånskild omgift beklagar att han misslyckats i sitt första äktenskap, och han kämpar för att få nya krafter, för att leva i tro i det andra civila äktenskapet, kan vi då verkligen neka honom botens sakrament och kommunionen?

Påven Franciskus applåderade kardinal Kaspers text i ett tal efteråt:

Jag vill tacka honom, därför jag fann (i talet) en djup teologi, och värdiga teologiska tankar. Det är trevligt att läsa teologi som är seren. Det gjorde mig gott och jag fick en tanke, om ni ursäktar om jag generar ers Eminens, men idéen är: Det kallas att göra teologi medan man knäböjer. Tack, Tack.

Styrkt av detta så har kardinal Kasper fortsatt att skapa osäkerhet i hur hårt kyrkan faktiskt håller på äktenskapets oupplöslighet. Han har fått med sig tyska biskopskonferensens ordförande kardinal Marx och dess förre ordförande, ärkebiskop Robert Zolltsch.

I juli utkom en artikel av åtta amerikanska välrenommerade dominikaner, där de framhåller riskerna med att överlämna tolkningen av äktenskapets sakrament helt och hållet till enskilda själasörjare.

För några dagar sedan lät det välkända förlaget Ignatius Press meddela att det inom kort kommer ge ut en antologi kallad Remaining in the Truth of Christ: Marriage and Communion in the Catholic Church.

Författarna är till att börja med  fem mycket välkända: kardinaler: Walter Brandmüller; Raymond Burke; Carlo Caffarra; Gerhard Müller och Velasio De Paolis C.S. Sedan tillkommer en augustin och tvenne jesuiter:: professor Robert Dodaro, O.S.A.; Paul Mankowski, S.J.;  och ärkebiskop Cyril Vasil, S.J. Till sist tomisten professor John M. Rist.

Det kanske mest iögonfallande är att prefekten för påvens främsta redskap när det gäller tron, Troskongregationen prefekt kardinal Müller, finns med här. Enligt vissa rykten har detta irriterat även påven. Men redan tidigt har Müller gått ut i försvar för äktenskapets oupplöslighet och att detta måste markeras med en ortopraxi även gällande heliga kommunionen.

Omedelbart har kardinal Kasper reagerat starkt, och anklagat författarna för att skapa ett "krig" inför synoden:

De gör anspråk att veta av sig själva vad sanningen är, men katolsk lära är inget slutet system, utan en levande tradition i utveckling. De vill kristallisera sanningen i vissa formler, traditionens formler.
Inga av mina bröder kardinalerna har talat med mig någonsin. Jag, å andra sidan, har talat med Helige Fadern två gånger, jag ordnade ju allting med honom. Han höll med mig. Vad kan en kardinal göra, utom att bistå påven? Det är inte jag som är målet, det är något annat. Kanske påven. 

Dock finns det endast lovord till påven i boken, som enligt utsago varken Kasper eller påven läst ännu.

Ignatius press, grundat 1976 av fader Joseph Fessio SJ, elev till Joseph Ratzinger,  kommer samma dag även utge ytterligare två¨böcker om familjefrågor: The Hope of the Family, en intervjubok med kardinal Müller, och The Gospel of the Family med förord av kardinal George Pell. Att titeln är exakt densamma som den småskift som utkom  med kardinal Kaspers tal till konsistoriet, är nog ingen slump.

Det är tydligt att det finns skiljelinjer bland såväl kardinaler som biskopar i hur man ser på kyrkans lära och det är oundvikligt att dessa kommer att visa sig när man samlar sig för att diskutera hur kyrkan ska ställa sig inför de sekulariserade samhällenas nya samlevnadsformer.




Andra artiklar om äktenskapet::
Ledare: Förändringarnas farliga passion
Ledare: Det nya idealet: Var och en salig på sin fason
Kardinal Gerhard Müller: Om äktenskapets oupplöslighet och debatten om borgerligt omgifta och sakramenten
Kardinal Carlo Cafarra: Äktenskapet och sekulariseringen
Msgr Nichola Bux: Den ortodoxa kyrkan och de omgifta
Inför familjesynoden:  Många åsikter om undantagen, färre om regeln
Carlo Buzzi: Vad jag anser om kommunionen för de omgifta
Påve Benedikt XVI: Varför jag valde kärlek som ämne för min första encyklika