2014-09-19

Äktenskapet - kristalliserad sanning eller ämne för omtolkning?

Inför synoden om familjen har en smärre konflikt seglat upp mellan några verkliga tungviktare och framförallt den tyska katolska ledningen. Upptakten är det tal som kardinal Walter Kasper höll vid kardinalskonsistoriet i februari, och då han efterlyste en närmast total pastoral flexibilitet gällande hur kyrkan ska se på kommunion för frånskilda och omgifta katoliker.

Barmhärtighet är inte en billig nåd, som dispenserar från omtanke. Men sakramentet är inte heller  en belöning för gott uppförande och avsett för en elit, och  utesluter dem som  behöver sakramentet mest. 

Om en frånskild omgift beklagar att han misslyckats i sitt första äktenskap, och han kämpar för att få nya krafter, för att leva i tro i det andra civila äktenskapet, kan vi då verkligen neka honom botens sakrament och kommunionen?

Påven Franciskus applåderade kardinal Kaspers text i ett tal efteråt:

Jag vill tacka honom, därför jag fann (i talet) en djup teologi, och värdiga teologiska tankar. Det är trevligt att läsa teologi som är seren. Det gjorde mig gott och jag fick en tanke, om ni ursäktar om jag generar ers Eminens, men idéen är: Det kallas att göra teologi medan man knäböjer. Tack, Tack.

Styrkt av detta så har kardinal Kasper fortsatt att skapa osäkerhet i hur hårt kyrkan faktiskt håller på äktenskapets oupplöslighet. Han har fått med sig tyska biskopskonferensens ordförande kardinal Marx och dess förre ordförande, ärkebiskop Robert Zolltsch.

I juli utkom en artikel av åtta amerikanska välrenommerade dominikaner, där de framhåller riskerna med att överlämna tolkningen av äktenskapets sakrament helt och hållet till enskilda själasörjare.

För några dagar sedan lät det välkända förlaget Ignatius Press meddela att det inom kort kommer ge ut en antologi kallad Remaining in the Truth of Christ: Marriage and Communion in the Catholic Church.

Författarna är till att börja med  fem mycket välkända: kardinaler: Walter Brandmüller; Raymond Burke; Carlo Caffarra; Gerhard Müller och Velasio De Paolis C.S. Sedan tillkommer en augustin och tvenne jesuiter:: professor Robert Dodaro, O.S.A.; Paul Mankowski, S.J.;  och ärkebiskop Cyril Vasil, S.J. Till sist tomisten professor John M. Rist.

Det kanske mest iögonfallande är att prefekten för påvens främsta redskap när det gäller tron, Troskongregationen prefekt kardinal Müller, finns med här. Enligt vissa rykten har detta irriterat även påven. Men redan tidigt har Müller gått ut i försvar för äktenskapets oupplöslighet och att detta måste markeras med en ortopraxi även gällande heliga kommunionen.

Omedelbart har kardinal Kasper reagerat starkt, och anklagat författarna för att skapa ett "krig" inför synoden:

De gör anspråk att veta av sig själva vad sanningen är, men katolsk lära är inget slutet system, utan en levande tradition i utveckling. De vill kristallisera sanningen i vissa formler, traditionens formler.
Inga av mina bröder kardinalerna har talat med mig någonsin. Jag, å andra sidan, har talat med Helige Fadern två gånger, jag ordnade ju allting med honom. Han höll med mig. Vad kan en kardinal göra, utom att bistå påven? Det är inte jag som är målet, det är något annat. Kanske påven. 

Dock finns det endast lovord till påven i boken, som enligt utsago varken Kasper eller påven läst ännu.

Ignatius press, grundat 1976 av fader Joseph Fessio SJ, elev till Joseph Ratzinger,  kommer samma dag även utge ytterligare två¨böcker om familjefrågor: The Hope of the Family, en intervjubok med kardinal Müller, och The Gospel of the Family med förord av kardinal George Pell. Att titeln är exakt densamma som den småskift som utkom  med kardinal Kaspers tal till konsistoriet, är nog ingen slump.

Det är tydligt att det finns skiljelinjer bland såväl kardinaler som biskopar i hur man ser på kyrkans lära och det är oundvikligt att dessa kommer att visa sig när man samlar sig för att diskutera hur kyrkan ska ställa sig inför de sekulariserade samhällenas nya samlevnadsformer.




Andra artiklar om äktenskapet::
Ledare: Förändringarnas farliga passion
Ledare: Det nya idealet: Var och en salig på sin fason
Kardinal Gerhard Müller: Om äktenskapets oupplöslighet och debatten om borgerligt omgifta och sakramenten
Kardinal Carlo Cafarra: Äktenskapet och sekulariseringen
Msgr Nichola Bux: Den ortodoxa kyrkan och de omgifta
Inför familjesynoden:  Många åsikter om undantagen, färre om regeln
Carlo Buzzi: Vad jag anser om kommunionen för de omgifta
Påve Benedikt XVI: Varför jag valde kärlek som ämne för min första encyklika 
 
 

2014-09-13

Från Stefan till - Anders

I en artikel i tidningen Dagen uppmärksammar ett antal katolska akademiker en utställning i Uppsala domkyrka under devisen : ”Från Stefan till Antje”.. Man kritiserar en viss "monopoliserande" skrivning av kristenhetens historia rörande Sverige. Reformationen passerar utställningen nämligen med lätt hand, och de övriga kyrkorna ses mest som exotiska inslag beroende på invandringen. Författarna pekar på "nationalkyrkliga förtecken."  - det vill säga; beskrivningen att det svenska folkets kyrka utgörs av Svenska kyrkan, alltsedan förste biskopen på 1100-talet.

Vi har i en rad inlägg här pekat på exakt samma sak; den Svenska kyrkans svårighet att bejaka sin verkliga historia såsom en av makten under 1500-talet skapad nationalkyrka, och sedan sekelskiftet 2000 reducerad till en frikyrka bland andra. Den förste Uppsalabiskopen i Svenska kyrkan borde således vara Laurentius Petri eller Lars Pettersson från Närke, som introniserades utan vigning år 1531, under den legitima ärkebiskopen Johannes Magnus´ livliga protester från sin påtvingade exil i Rom.

Om man ska se något positivt i detta blundande för en konkret kyrkosplittring så vore det väl att man spårar en viss längtan att tillhöra "fädernas kyrka", det vill säga ha apostolicitet genom vigningar och stolt kunna uppbära de attribut som detta tillhör; kräkla, mitra, ring...

Men när tron inte är densamma framstår såväl de ståtliga biskopsvigningarna som jubileerna och de historiska utställningarna som skådespel - en dröm om att vara vad kyrkan i Sverige en gång var; Heliga Birgittas kyrka, 1400-talets i Europa beundrade kyrkoprovins, med kyrkobyggen i varje landsdel, där adelsmännen skänkte land till klostren och folkfromheten blomstrade.

Men - varför inte då istället söka sig tillbaka till "fädernas kyrka" det vill säga Moderskyrkan, såsom anglokatolikerna i England gjort? På riktigt, i tron, och inte bara i attributen.

Tidigare inlägg i saken:
Fädernas kyrka - men bara när det passar 
Vem kan förstå Svenska kyrkan?
Sekten Svenska kyrkan
Från Nationalkyrkans gyllene tron
Om reformationen och den apostoliska successionen, se:
Svar på frågor beträffande vissa aspekter rörande läran om Kyrkan
Den apostoliska successionen (påve Benedikts katekesföreläsning)
Apostolisk biskop eller kunglig Superintendent?

2014-08-11

Vatikanen: Slå till , innan det är för sent!

Vatikanens sändebud i FN, msgr Silvano Tomaso, förespråkade den 9 augusti ett väpnat ingripande i Irak. "Vi måste agera nu, innan det är för sent" hävdade han och underströk att "vi måste även fysiskt försvara de kristna, även med militärt våld". Detta står i stark kontrast till vad påven sade så sent som den 27 juli, då han framhöll att "Allt går förlorat med krig". Den 10 augusti manade påven till "en effektiv politisk lösning för att återställa freden".
Kyrkan betonar dock att våldsanvändning är ett extremt undantag och hänvisar till Thomas ab Aquinos definitioner om det rättfärdiga kriget, som så sent som år 2000 formulerades av helige påven Johannes Paulus II i nyårsdagens fredsbudskap: "Men när civilbefolkningen riskerar att överfallas av attackerna från en orättfärdig angripare och politiska insatser och instrument för icke-våldsamt försvar inte ger resultat, är det legitimt, ja, det är till och med en plikt, att ta till konkreta åtgärder för att avväpna angriparen. Dock måste dessa initiativ vara begränsade i tid, ha ett tydligt mål, som skall genomföras med fullständig respekt för internationell rätt, säkras hos en erkänd överstatlig nivå och i varje fall myndighet, och aldrig lämnas till vapensystemens kalla logik " (http://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/messages/peace/documents/hf_jp-ii_mes_08121999_xxxiii-world-day-for-peace_en.html)

2014-08-10

Irak: Skomakaren vet bättre

Medan folkmord pågår i Syrien och Irak säker man febrilt efter någon sorts politisk standpoint från våra folkvalda. Men det handlar mest om halvhjärtade uttalanden och chansartade analyser. Ett besök hos lokale skomakaren och hans vänner från Syrien och Irak kan ge betydligt mer än att läsa utrikesminister Bildts blogg. Där är allt yta, och ministern framstår som ordningsmannen i klassen som alltid säger rätt saker men aldrig säger något av värde. Det var inte förrän katolska ungdomar startade en kampanj och skickade et brev till UD som Carl Bildt ägnade mer än en rad åt folkmorden i Irak. Förklaringen var cynisk - han var ju så upptagen med saken att han inte hunnit kommentera den. Men skogsbranden gavs det tid åt uppenbarligen, och Ukraina förstås.

Samtidigt finns det gott om information om de övergrepp som begås en masse, av välbetalda västerländska  jihadister. Unga obeväpnade män skjuts utan rättegång och förhör eller man skär halsen av dem levande. Gamla, kvinnor och barn drivs ut i öknen från sina hem. Men rapporterna i våra svenska medier  är minst sagt sparsamma från dessa händelser. Debattören Johan Lundell undrar, om mediernas nedtoning av folkmorden i Mellersta östern kan bero på, att det på något förvridet sätt kan tolkas som ett stöd för Sverigedemokraterna. I nättidningen Avpixlat koncentreras nämligen mycket på islamisternas framfart. Kanske han har en poäng där.

Men likväl är det skakande att dessa religiösa bandithorder får gå lösa, och president Obama säger; låt dem vara så länge amerikanska intressen inte skadas. Just nu kom de lite för nära oljefälten. Vårt land är synnerligen inblandat, då vi tar emot flyktingar från just dessa krishärdar. Det går inte att avskärma oss från att det pågår en etnisk rensning i Mellanöstern av episka mått.

2014-07-30

Genusrebus

De här är flickor som kallades pojkar - det gick inte bra


Det här är en man som kallades "hon" - det gick bra.




2014-07-29

"En fruktansvärd frestelse"

I dessa regnbågsflaggans dagar kanske det kunde vara lämpligt påminna vad en av våra heliga påvar, den senaste som levde i vår egen tidsatmosfär, helige påven Johannes Paulus II, sade om homosexuella familjebildningar:

Det kan inte vara en riktig familj, den  som bildas av två män eller två kvinnor, och ännu mindre kan en sådan förening ges rätt att adoptera barn. Ty dessa barn orsakas stora skador, i dessa "alternativa familjer" har de ej en far och mor, men "två pappor" eller "två mammor."
Vi får lita på att parlamenten i länderna i Europa kommer att distansera sig från detta synsätt och, i samband med familjeåret, de kommer att vilja skydda samhällets och nationernas grundvalar sedan urminnes tider från denna grundläggande fara. Det råder ingen tvekan dock att vi har att göra med en fruktansvärd frestelse.
(Angelus 20 februari 1994)


Så sent som 2003 kom Troskongregationen under kardinal Joseph Ratzinger ut med ett dokument kallat Considerations Regarding Proposals To Give Legal Recognition To Unions Between Homosexual Persons. Ur denna saxar vi:


Om äktenskapsliknande förening mellan likakönade:

Homosexual unions are also totally lacking in the conjugal dimension, which represents the human and ordered form of sexuality. Sexual relations are human when and insofar as they express and promote the mutual assistance of the sexes in marriage and are open to the transmission of new life.


Om konsekvenserna vid barnadoption:


As experience has shown, the absence of sexual complementarity in these unions creates obstacles in the normal development of children who would be placed in the care of such persons. They would be deprived of the experience of either fatherhood or motherhood. Allowing children to be adopted by persons living in such unions would actually mean doing violence to these children, in the sense that their condition of dependency would be used to place them in an environment that is not conducive to their full human development. This is gravely immoral and in open contradiction to the principle, recognized also in the United Nations Convention on the Rights of the Child, that the best interests of the child, as the weaker and more vulnerable party, are to be the paramount 

Om alla våra politikers ansvar:

When legislation in favour of the recognition of homosexual unions is proposed for the first time in a legislative assembly, the Catholic law-maker has a moral duty to express his opposition clearly and publicly and to vote against it. To vote in favour of a law so harmful to the common good is gravely immoral.

When legislation in favour of the recognition of homosexual unions is already in force, the Catholic politician must oppose it in the ways that are possible for him and make his opposition known; it is his duty to witness to the truth. If it is not possible to repeal such a law completely, the Catholic politician, recalling the indications contained in the Encyclical Letter Evangelium vitae, “could licitly support proposals aimed at limiting the harm done by such a law and at lessening its negative consequences at the level of general opinion and public morality”, on condition that his “absolute personal opposition” to such laws was clear and well known and that the danger of scandal was avoided. This does not mean that a more restrictive law in this area could be considered just or even acceptable; rather, it is a question of the legitimate and dutiful attempt to obtain at least the partial repeal of an unjust law when its total abrogation is not possible at the moment.

2014-07-27

Bekännelse till barbariet

I en lång artikel i Dagens Nyheter av kritikern Kristina Lindqvist tas abortproblematiken upp. Innehållet är gåtfullt: Samtidigt som det konstateras att hotbilden med illegala aborter med hjälp av vispkvistar och galgar är överdriven, så hånas och misstänkliggörs barnmorskor som vill upplysa om vad abort innebär. Mellan raderna anar man en medvetenhet om att det egentligen är något hemskt det handlar om, som måste döljas. Men att detta kanske ändå är en rätt som skall finnas:

den som tror på fri abort måste argumentera för att den gravidas rätt att leva sitt liv trumfar fostrets rätt att bli en fullgången människa. Den förhandlingen måste tas, och vinnas, om igen.

Här argumenteras alltså - fullt öppet och tydligt - för ett vägande av ett helt människoliv gentemot en livsstil "(leva sitt liv"). Och för rätten att döda ett spirande liv, som alltså aldrig ens får uppleva att "leva sitt liv",  för enbart oviljan att ändra sitt eget. Ännu tydligare sägs i artikeln:

Kanske är också foster levande, men kanske har kvinnor ändå rätt att välja.

Detta är en bestialisk och djupt omänsklig tanke, som man knappast kan förknippa med något annat är barbari. och den framförs alltså lugnt och obesvärat i vår största dagstidning. Och denna vägning skall göras i många fall av en tonåring, som aldrig ens fått se hur ett foster ser ut, än mindre fått undervisning om familjebildning, om vilka möjligheter det finns att få stöd att ta hand om barn, och om de långsiktiga följderna av missfall, inte minst framkallade.

Även ett fem år gammalt barn är inte fullgången människa, kanske man även kunde väga dessa barns rätt till liv mot vuxnas på samma sätt?

Hur kan detta ske att sådana handlingar anses möjliga att ens överväga? Endast genom sekularismens dominans, den "ateokrati" som anser sig ha mandat att bestämma över liv och samveten, utan att redovisa närmare vilken människosyn som den styrs av, och ändå anser sig kunna tilldela andra rätten att avbryta mänskliga livsprocesser.

Märkligt nog är det samma författare, som i en annan artikel uppmanar oss alla att agera "fysiskt" mot nynazistiska demonstranter:

Var och en som tror på demokrati och den jämlika människan har helt enkelt en oavvislig plikt att markera dessa värden. Inte bara med ord eller på sociala medier, utan med fysisk närvaro i offentligheten. Att med sin egen kropp, tätt intill andras kroppar, säga detta slitna: De skall icke passera.

Men uppenbarligen innefattar dessa värden och "den jämlika människan" alltså inte de mest sårbara, de ofödda liven.

Det enda positiva i artikeln är väl att det anses att man "måste argumentera" för saken, något som de flesta, inte minst lobbyorganisationen RFSU, anser onödigt, farligt och helst bör undvikas. I synnerhet inom sjukvården. Man utför utan frågor vad som begärs av en av två blivande föräldrar. Ty som bekant har en man inte laglig rätt att beordra att hans barn aborteras och heller inte rätten att förhindra att det aldrig får se sin mor och far.

Se även: DO:s beslut: Kristna utesluts från vårdyrkena