2018-08-27

Fallet McCarrick: Motsägelser saknas knappast

Fallet McCarrick och ärkebiskop Viganós brev har skildrats på annat håll. Eftersom detta är en presskommenterande blogg, så noterar vi bara några motsägelser:

1. Påven vill inte kommentera saken utan hänvisar till journalisternas goda omdöme. Man kan inte läsa det på annat sätt än att han tycker att saken inte borde ha publicerats. Men brevet finns i original i National Catholic Register, LifeSiteNews och några andra tidskrifter. Det länkades inom kort till ett tusental andra källor. Samtliga katolska större nyhetsbyråer och tidskrifter refererade brevet, däribland CNA, Crux , CNS (amerikanska biskopskonferensens nyhetsbyrå),  AciPrensa, AciStampa, The Tablet, NCReporter, Kath.net, alla stora amerikanska tidningar, till exempel New York Times. Inte dock på News.va och heller inget från den österrikiska biskopskonferensen, Kathpress. Saken har kommenterats även på många stiftssidor, inte minst det norska ärkestiftet i Oslo. Och i Sverige, Signum.

Skulle ett förtigande av det öppna "vittnesmålet" från en toppkraft i själva kurian verkligen vara förenat med den transparens som påven hävdat ska känneteckna katolska medier, och

En journalism skapad av människor för människor, en som är i allas tjänst, särskildt de  - och de är i majoritet i vår värld - som inte har någon röst.
(Message of His Holiness Pope Francis For World Communication Days 24 January 2018)
?
2. Brevet är långt och innehåller en rad detaljer, många är svåra att bedöma och kontrollera. Det är även motsägande i vissa stycken. Till exempel skriver ärkebiskop Vigano att han skrivit att

det vore rekommendabelt att för en gångs skull de kyrkliga myndigheterna skulle ingripa innan de civila, och om möjligt innan skandalen kommit ut i pressen. Detta skulle ha återupprättat något av den värdighet hos en Kyrka som är så prövad och förolämpad av så många avskyvärda handlingar från en del präster. Om detta skulle göras, skulle civila myndigheter inte behöva döma en kardinal, utan en präst som kyrkan redan hade vidtagit lämpliga åtgärder mot för att förhindra att en kardinal kunde göra övergrepp och fortsätta skapa oskyldiga offer. 

Men handlar detta råd inte just om det förtigande som ärkebiskopen går till angrepp emot?

3. Flera medier, däribland New York Times, några biskopar även, och imorse fd vatikanambassadören Ulla Gudmundsson antyder att publiceringen är ett led i en utstuderad kampanj riktad mot påven och hans "reformprogram". Bakom står "traditionalisterna". En konspirationsteori framförs alltså mot de medier som vill komma åt just konspirationer ibland präster och biskopar. Saken blir särskilt olycklig när epitetet "traditionalist" kan rikta sig mot allt från vissa som inte gillar delar av det Andra Vatikankonciliets ymniga texter, till de som föredrar den latinska Mässan, extraordinär ordning. Inget som har det minsta med övergrepp eller påvens hantering av kardinal McCarrick att göra alltså. Men likväl skapar splittring och misstänksamhet bland de troende, ända in i församlingarna.


2018-08-14

Den nya ultramontanismen?

Ultramontanism var en rörelse på 1800-talet i syfte att stärka påvens makt gentemot nationalstaterna och även den sk konciliarismen, som ville hävda att koncilierna stod över påven. Man trodde vi idag befinner oss långt från dessa strider. Men så kommer en artikel av fdr Thomas Rosica CSB (1), för  det kanadensiska mediebolaget Salt & Light en artikel som går ännu längre . Nu ska påven inte bara stå över koncilier och nationer, utan även Skrift och Tradition:

Påven Franciskus bryter katolska traditioner närhelst han vill, eftersom han är "fri från ohälsosamma bindningar". Vår kyrka har faktiskt gått in i en ny fas: med denna första jesuitpåves ankomst är den öppet styrd av en individ snarare än genom Skriftens auktoritet ensam eller ens dess egna diktat av tradition och skrift. Påven Franciskus har tagit  en jesuitisk intellektualism till Petri ämbete.  Genom att välja namnet Franciskus, bekräftar han också kraften i ödmjukhet och enkelhet. Påven Franciskus, den argentinska jesuiten, försäkrar inte bara komplementariteten mellan de Ignatianska och Franciskanska spåren. Han pekar varje dag på hur sinnet och hjärtat möts i kärleken till Gud och nästan. Och mest av allt påminner han oss varje dag hur mycket vi behöver Jesus, och också hur mycket vi behöver varandra på resan.


Det är en absolut hörnsten i vår katolska tro att den bygger på Uppenbarelsen som den givits oss genom vittnesmål, i Skrift och Tradition genom två årtusenden, ja längre än så om man räknar med profetiorna.

Visst kan man bryta mot tradition och skrift, det ser vi dagligen. Men att påven som person skulle vara fri att  bryta mot dessa, närhelst han vill och hur han vill, och vi har att följa detta, är inte bara en felaktighet. Det är en omöjlighet, enligt vad S. Bellarmin SJ så omsorgsfullt har formulerat. Och ja, utifrån sin "jesuitiska intellektualism".

Vi tror inte kyrkan styrs av en enda individ, och vi tror inte påve Franciskus skulle vara så primitiv att han inte tar hänsyn till skrift och tradition. Det vore ju knappast kärleksfullt till den kyrka Vår Herre grundat och skänkt så mycket nåd.

Vi kommer fortsätta hålla oss till vår devis, "Tro och sanning" och, som det står i Impressum:

Utan att vara ett officiellt kyrkligt organ strävar KATOLSK OBSERVATÖR efter en trogen hållning gentemot den katolska kyrkans tro och tradition.

(1) Fdr Thomas Rosica CSB är verkställande direktör i den katolska kanadensiska TV-kanalen  Salt & Light Television. Han tjänade tidigare som assisterande pressekreterare i Vatikanen, jämte p. Lombardi. Fdr Rosica uppmärksammades 2015 för att hota én bloggare med skadestånd genom en advokatbyrå, för att han påstått Rosica ville manipulera utkomsten av extrasynoden om familjen.

2018-07-24

Tyskland: Ytterligare klosternedläggningar


(katobs.se) Vi har tidigare rapporterat om att det sista birgittinklostret i Tyskland, det ärevördiga Altomünsterklostret, stängts och egendomen beslagtagits av ärkestiftet i München. Detta trots att både finansiering och kallelser fanns. Författaren Peter Seewald har nu rapporterat om att ännu ett stort kloster stängs, "Mödrarna av Heliga Korset" i Reutberg, Bayern. Grundat 1618 har det skötts av franciskannunnor, som försörjt sig själva med öltillverkning mm. De är kända för sin eukaristiska spiritualitet.

Sr Doris stiger upp halv fyra varje morgon
för att sköta bryggeriet och be.

Man har nekats fylla tomma luckor med systrar från andra kommuniteter i München och Tanzania, och förvägrats även ta emot volontärer att hjälpa till. En omfattande plan från staden för nystart med förstärkt kloster och vårdhem, framfördes för ett år sedan, men har inte beaktats. Klostrets spiritual  har förflyttats varvid de kvarvarande nunorna berövats heliga mässan. En ekonomisk administrator knuten till ett företag, men band till ärkestiftet, har tagit över ekonomin, med åtföljande ökade kostnader. Mönstret från Altomünster har följts, att systrarna sedan åratal varit berövade möjligheten sköta ekonomin själva och ta emot donationer, som erbjudits av till och med borgmästaren. Byborna har demonstrerat, de vill ha klostret kvar.


Det finns omfattande egendomar i klostrets ägo. Men ärkestiftet svarar bara att det är inget beslut, utan det handlar om en oundviklig utveckling - nya tider. Men ärkestiftet arbetar målmedvetet, och det verkar snarare vara så att man avsiktligt avvecklar klostren i fruktan att de omfattande kapitalen annars ska förbli oåtkomliga. Eller som Sr. Agnesita Dobler, ekonomidirektör och  generalsekreterare för tyska Ordenskonferensen sade redan 2014:

Processen att omvandla religiösa institutioner till andra affärsverksamheter har skett i många år. Arbetet sköts i regel av kyrkliga institutioner. För de medarbetare som är vana att arbeta med religiösa ordnar kan detta vara en märkbar förlust. Men efter några år framträder en ny kultur. Precis som kyrkan är närvarande eller inte närvarande i samhället, så är det analogt med de enskilda religiösa institutionerna.


Men nya tider har det ju alltid varit, och som S. Augustinus redan påpekade. Vad är tiderna? Tiderna, det är vad vi själva gör dem till. Vad vi vill de ska vara.

Petition till ärkestiftet
Vänförening med information, länkar mm
Ärkestiftets förklaring till situationen

2018-06-23

Påven och hans kardinaler: Ord mot ord?

Problemen fortsätter med påvens relation till kardinalerna och medierna. Nu har han åter haft samtal med pressen, denna gång Reuters nyhetsbyrå. I en intervju kommenterade påven en mängd olika frågor varav flera av rent politisk art. Bland dem fanns familjesplittringarna till följd av illegal invandring till USA, som han fördömde, precis som den amerikanska biskopskonferensen gjort sedan något år tillbaka. Påven kallade all invandrarfientlig politik för populism och gällande Europa menade han att populism skapar "en psykos" som är ödesdiger då Europa går mot "en stor demografisk vinter" som bara kan undvikas med invandring. "Annars kommer Europa bli tömt på folk".

I slutet av intervjun kommenterar påven de så kallade dubierna, som fyra kardinaler sände till påven i september 2016 med anlednng av alla de frågor om uppstått med anledning av exhortationen Amor Laetitia, och då kapitlet åtta, som antyder att kommunionen kan ges till  frånskilda och civilt omgifta eller sammanboende personer på grundval av individuell urskiljning enbart. Han svarade då att det kom till hans kännedom först "genom pressen - ett tillvägagångssätt som är - låt oss säga  - inte  så kyrkligt, men vi gör alla våra misstag".

Det är välkänt att påven uppfattade publiceringen av brevet som en gest av illojalitet. Och blev personligen sårad. Vid varje kardinalskollegium lovar kardinalerna lojalitet till påven och hans arbete. Samtidigt säger kardinal Gerhard Müller, som varit prefekt för självaste Troskongregationen,  att det finns de som utnyttjar lojaliteten för att uppnå själviska mål. Och de  - inklusive kardinal Müller - som menar att den måste vara självskriven, men ändå aldrig får gå emot vad vi lärt av uppenbarelsen, skrift och tradition.

Nu har två av de fyra kardinalerna - de två kvarvarande i livet - båda svarat att de lät kardinal Cafarra överlämna dubierna personligen till påven, och sände dem även till Troskongregationens perfekt kardinal Gerhard Müller, detta två månader innan de lät publicera dem.  Kardinal Müller har sagt han fick order av påven att inte publicera något i frågan.

Onekligen var dubierna adresserade till påven själv med kopia till Troskongregationen. Man får utgå från att kardinalerna visste hur processen skall ske så att brevet når adressaterna. Att kardinalerna känner sig förtalade råder ingen tvekan om.

Frågan är nu bara om man kan lita på Reuters intervju, om påven förstod frågan rätt till exempel. Det har inte kommit något från Vatikanens presstjänst som klargör saken. Det är heller inte känt vilka som var närvarande vid denna intervju för Reuters nyhetsbyrå, som knappast är kända för sin positiva inställning till katolska kyrkan. 

Åter står vi publicister inför en omöjlig uppgift;  att återge nyheter där ord står mot ord. Man kan bara gissa vad som är med sanningen överensstämmande. Det är oacceptabelt i långa loppet. Alla vet vi påvens svåra uppgift och ansvar, och just därför borde han få stöd vid intervjusituationer som denna. Ingen katolik vill annat än påvens väl. Och ingen vill han skall utnyttjas eller missuppfattas.

Man tycker också att kardinaler kunde tala med varandra istället för att kommunicera via media och direkt i offentligheten, i synnerhet om så centrala frågor som det Allraheligaste Sakramentets förvaltning.

(Om Vatikanens media-etik har Troskongregationens före prefekt kardinal Müller uttryckt stor oro, bland annat i denna intervju. )

Den existentiella ångesten delar vi alla

Erkännanden av allas vår existentiella ångest är kanske inte det som massmedia kastar sig över. Istället fylls radio och TV av skildringar av ångesten över dåliga hantverkare, fellagad mat, totalhavererad privatekonomi, opassande kroppsvikt,  för att inte tala om kärleksbekymmer. Men ibland kan frågan om varifrån och varthän komma fram, och då inte bara i samtal med radiopsykologen, eller något nattligt specialistprogram för filosofi-intresserade.

I några inslag i P1 igår kom saken dock fram. Först Midsommarversionen av Allvarligt talat, där Horace Engdahl bekände sin barndomsupplevelse av en gudlös värld, som något fasansfullt. Och den kloka författaren Lena Andersson som menade att om vi nu kastat av oss religionen, måste vi åtminstone ta tillbaka filosofin för att behandla de existentiella frågorna. I ett program kallat OBS behandlar Ulrika Knutson  Lars Gyllenstens tveksamma ateism med följande ord:

– Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten.
Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande".
Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik – och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor.

Detta är ju åtminstone ett trevande efter banden tillbaka - religion. Re-ligio betyder just detta: att återknyta. Det är trevande och lite försagt, och så skall det vara. Ty vi sitter ju alla i samma båt, i samma exisentiella gåta, med samma frågor, om än svaren skiljer oss.

Fast en sak kan vi vara säkra på: Om det händer att döden närmar sig hastigt och vi ser den, så inte ropar vi på vetenskapens svar, eller ens filosofins. Pubertalt eller ej - men alla ropar vi efter  - Gud.

2018-06-08

Tyskland och sakramentspraxis: Rom har talat

I februari 2018 meddelade Tysklands primas, kardinal Reinhard Marx att en utveckling redan är på väg mot sk interkommunion mellan katoliker och protestanter. Det vill säga att även döpta personer som inte tillhör någon apostolisk kyrka skulle kunna ta emot kommunionen, endast genom att de är gifta med en katolik. Undervisning, upptagning och bikt skulle ej vara nödvändigt. Under den sk Katholikentag i maj upprepade han att utvecklingen redan är genomförd i vissa stift i Tyskland och att det är upp till varje biskop att bestämma detta, och det inte är konstigt om det finns olika praxis i olika stift.

"Biskopskonferensen kan inte tillgripa lagliga medel gentemot lokala stift", 

sade kardinal Marx då.

Kardinal Marx öppnade därmed för den "ortopraxi" som särskilt S. Johannes Paulus II varnade för redan 1986, det vill säga man låter praxis gå före skrift, tradition och läroämbete.

Likväl så planerades under våren att utge en "handbok" med pastoral vägledning till stiften, detta från Biskopskonferensen, ledd av kardinal Marx.

Sju tyska biskopar besökte i maj påven och uttryckte oro över denna handbok och de konsekvenser som det leder till om olika praxis får råda i det allra heligaste sakramentet som kyrkan har att förvalta. De efterlyste ett klarläggande från Läroämbetet i Rom.

De skickades dock tillbaka utan besked om saken. I slutet av maj sade påven att han uppskattade "den ekumeniska hängivenheten" hos de tyska biskoparna, och bad dem finna

"ett resultat så enhälligt som möjligt, i en anda av kyrklig gemenskap". 

Man kom tillbaka till ruta ett så att säga.

Beskedet väckte reaktioner hos några mycket respekterade kardinaler, däribland kardinal Francis Arinze, som menade att

Firandet av Eukaristin är inte en ekumenisk tjänst. Det är inte en sammankomst för de som tror på Kristus och som uppfinner en bön för tillfället, det är ett firande av mysterierna, Kristi mysterier, Han som dog för oss på korset, som förvandlade bröd till sin lekamen och vin till sitt blod, och bad apostlarna: "Gör detta till åminnelse av mig!".

I Holland uttalade sig kardinal Wilem Eijk i ett öppet brev men hänvisningar till en mängd lärodokument och sammanfattade:

Katolska Kyrkans praxis, baserad på hennes tro, är inte bestämd av lokala biskopar och kan inte statistiskt ändras då en majoritet i en biskopskonferens röstar för något, om än resultatet är enhälligt.

Kardinalen efterlyste klarläggande från Rom.

Men så kom oväntat ett brev ut från Troskongregationen daterat den 25 maj. Dess prefekt msgr. Luis Francisco Ladaria Ferrer SJ fastslår lakoniskt, att frågan inte kan avgöras ute i stiften, inte heller av biskopskonferenser.

Där konstateras att mötet den 3 maj med de tyska biskoparna

reser en mängd problem av yttersta betydelse. Den Helige Fadern har därför kommit till slutsatsen att dokumentet (handboken för interkommunion) inte är färdigt att publiceras. 

Brevet väckte omedelbart reaktioner, först från kardinal Marx själv, som blev "överraskad" att brevet sänts från Rom innan Biskopskonferensen nått konsensus. Från kardinal Walter Kasper kom ett kraftfullt uttalande där han menar:

Ett kommunionsmottagande av icke-katolska makar är inte alls fundamentalt uteslutet och behöver inte "förtydligas av den universella kyrkan".

Kardinalen betonar vidare att publiceringen av msgr Ladarias brev också väckte frågor  om denne som person. Det gör kardinal Kasper "arg" att brevet var "blottlagt".  

Vad som gör mig rasande är att detta brev - som uppenbarligen var personligt adresserat (till  kardinal Marx med kopia till de sju biskoparna som haft dubier över handledningen ö.a.) läcktes till själva de medier vars anti-Franciskushållning är välkänd (1) . Detta är en fortsättning i Vatileaks-stilen och en paus i lojaliteten hos kurians anställda, som inte bara skadat de tyska biskoparnas auktoritet, utan också kurians och påvens, såväl som kyrkans rykte, vilket orsakar förvirring bland de troende.  Man måste förvänta sig att de ansvariga kommer att stå till svars och de bör förvänta sig konsekvenser.

(1) Brevet publicerades av bl.a. Sandro Magister Settimo Cielo
 

2018-03-21

Vatikanens presschef avgår

(katobs.se) Vatikanradion meddelar idag den 21 mars 2018 att prefekten för det påvliga kommunikationssekretariatet SPC, msgr. Dario Edoardo Viganò har bett att få avgå. Ansökan har beviljats av påve Franciskus. Händelsen är en konsekvens av publiceringen av ett privat brev från påve em. Benediktus i samband med lanseringen av en skriftserie om påve Franciskus teologi. Brevets innehåll redovisades endast delvis, vilket gav ett annat intryck av det än vad som framkom när det - först efter påtryckningar - till slut publicerades i sin helhet. Även en avbildning av brevet hade manipulerats. De publicistiska regler som gäller här är i stort sett desamma som gäller för skoluppsatser mm, och om detta inte iakttas av en presschef vid Vatikanen, så är det allvarligt. Se