2015-08-01

En lovsång till världen utan Gud

Under kvällen sände man i Kunskapskanalen ett program om "Vetenskapens stjärnor - Richard Dawkins och Lawrence Krauss ". Det visade sig vara ett sorts idolporträtt av tvenne populärvetenskapliga författare som ägnar sin tid att förklara krig mot all religion och hylla vetenskapen som det enda vi behöver. Religion är ondska fick vi veta bland annat. Båda dessa personligheter vekar älska attt framträda i stora sammanhang. Det som var oroande var att de slirade betänkligt i sina egna ämnen, fast de hela tiden bedyrade sitt överlägsna vetande gentemot motståndarna, bland annat kardinal Pell. Hans skämt tog Dawkins på allvar, vilket ju var ganska dråpligt, när skämten användes som inteckning på att Pell inte hade en susning om evolution. I själva verket hade Dawkins strax innan avslöjat han inte hade en susning om katolska kyrkans syn på evolutionen. Han var osäker om han skulle möta en "fundamentalist". 

Dawkins är en profet för den sk neodarwinismen, som håller sig strikt till Darwins teori om små förändringar under lång tid och det naturliga urvalet som skapande kraft. "Ingen föds av föräldrar som tillhör en annan art" sades det till exempel, och Dawkins menade att små omärkliga förändringar under långa tidsepoker gör att vi i verkligheten egentligen aldrig kan uppfatta evolutionen. Den kan bara studeras med hjälp av fossiler.Men detta är inte riktigt vad dagens evolutionsforskare är överens om, långt därifrån . Visst kan nya livsformer och arter uppstå över en enda generation. Överhuvudtaget är synen på biodiversifiering, alltså hur biologisk mångfald uppstår, mycket komplex. Nya data rasar in, modeller tvingas skrotas och nya hypoteser kommer ständigt. För en del innebär detta bara något normalt, men dessvärre finns det de som v prestigeskäl vill hålla sig kvar vid etablerade synsätt. Naturligtvis är det svårt ändra uppfattning om man byggt en hel karriär på att en vetenskaplig hypotes håller måttet..

Herrarna Dawkins/Krauss missade inte ett enda tillfälle att håna framförallt den kristna läran, ja, även utövande muslimer pekades det finger åt. Dawkins är upprörd att Fadern offrar Sonen blodigt för att rätta till vad Adam "som ju inte funnits", ställt till med. Här visar Dawkins sin oförmåga att överhuvudtaget ta till sig filosofisk och teologisk kunskap. Adams fall var ju inte resultatet av en mutation, utan en andlig verklighet, precis som korsoffret. Visst fanns Adam, visst levde, dog och uppstod Jesus. Att kräva naturvetenskapliga belägg för detta är dock som att avkräva sina föräldrar bevis för vad de säger vara rätt och fel. 

Krauss menar att något kan uppstå ur intet och sannolikheten för detta är 100 % - om man räknar med ett oändligt antal universa visserligen. Så var även den existentiella frågan löst med vetenskapens hjälp. Krauss hävdade även att homosexualitet är något naturligt som evolutionen har tagit fram, ty det finns hos många djurarter. Religionen hade fel även här alltså. Men här begår han ett klassiskt misstag; djur och människor skiljer sig åt -  djurens beteende styrs av helt andra impulser än de som får människan att göra sina val.
På fullt allvar hävdar båda dessa vetenskapens hallelujapredikanter -  att religionen är ett hinder i människans utveckling och kunskapsinhämtande. De har uppenbarligen inte studerat idéhistoria, ty båda lever i föreställningen att kristendom och islam utplånat grekisk filosofi. Tydligen har de missat den epok då naturvetenskapen växte fram tack vare den kristna filosofin och tron på sanningen,  nämligen på 1200-talet, samma tid då påven grundade universiteten utan vilka varken Dawkins eller Krauss skulle ha  någon professorstitel. Att en bedövande majoritet av banbrytarna inom biologi och fysik också varit övertygade kristna tycks inte vara en fråga ens hos dessa fanatiker. Vetenskapen kan enligt dem endast ses som sanningen med stort S, och religion är mänsklighetens desperata lögner för att minska sin dödsångest. "Jag hatar Gud" sade bl.a. Krauss.

Till eftertexten fick ett antal personer "vittna" om sin övertygelse att det inte finns någon Gud, en kvinna var chockad över texten In God  we Trust i en domstolslokal. Texter berättar om dessa stjärnor som hjältar som visar att man kan leva utan tro, och ändå hoppas.

Aldrig har väl ett så suspekt fenomen i samhällsdebatten propagerats för så oblygt. Scientism kallas det, och dess nuvarande form växte fram under vetenskapsideologer som Ernst Haeckel, ännu citerad evolutionsbiolog och grundare av Monistiska sällskapet. Han ville tvätta vetenskapen ren från allt samröre  med dualistisk kristendom, metafysik och "irrationaliitet" (som han kallade grundläggande filosofi))  och förklara evolutionsteorin som Teorin om Allt (TOE). Att denna emancipation tjänade väl såväl nationalsocialisterna som kommunisterna är ingen hemlighet precis. Likväl får monismen breda ut sig i läroböcker och populärvetenskapliga medier. Dessa program distribueras till våra skolor av UR. Man kunde kräva någon form av kritik eller åtminstone en förklaring.  Eller ska skolan vara en plattform för ren ideologism? 

Se även:
Svar på den nya ateismen (förord)
Inbjudan till en betydande abortpropagandist
Dawkins trasslar till begreppen 



2015-07-30

Pride: Enfärgad regnbåge

Så var det dags igen med den sk prideveckan . Årets tema är "Gör slut" . Vi ska göra slut på det "heteronormativa samhället" nämligen. Normen Vi överöses med regnbågsflaggor och i TV sänder man timsvis med dokumentärer om olika fenomen, som bara har det gemensamma att de sorteras in under den märkliga kategorin HBTQ. TV-programmen kan handla om så så vitt skilda saker som ett homosexuellt rugbylag, en ung flicka som helst ville vara "maskulin", ett kvinnligt vänpar som fick barn genom insemination, en man som tyckte om att klä sig i kvinnokläder. Tre män som jämförde sitt tal, vilket som var mest "fjolligt". Det var svårt se någon röd tråd, och personerna i programmet vittnade själva om en sorts förvirring. De gav alla ett sympatiskt intryck, men mycket handlade om yta, om ett sorts famlande efter bekräftelse på något, som man själva inte kunde definiera. Här och där snuddades det vid någon form av existentiellt djuplodande. Men framförallt var det attribut, form, uttryck, utseende, tycke och smak, som diskuterades.

Låt oss se lite på själva kategorin HBTQ. H står alltså för homosexuella av båda kön. Men de har väl knappast mer att göra med varandra än vilka som helst man möter på gatan, eller i jobbet. Homosexuella män: här finns ju de som vill vara "gay" alltså utstråla en viss livsstil. Så finns det vänner, som älskar varandra, men inte avviker i något annat avseende när det gäller livsstil. Lesbiska kvinnor har inte mycket gemensamt med homosexuella män. B står för Bisexuell, alltså man kan tänka sig ha kärleksrelationer med personer av både motsatta och samma kön. Samma här, måste detta etiketteras på utsidan? Slår man ihop det med en av motsatt kön så avviker man förstås från H-normen. T står för Trans, alltså att man upplever sig ha fått fel kön från födseln. Man vantrivs med sin kropp och könsidentitet. Detta skiljer sig ju helt från de andra. Transvestiter däremot leker med de sekundära könsegenskaperna tillfälligt så att säga, utan att det är knutet till någon särskild sexuell läggning. Ett slags lustfyllda charader. Q står för queer, Ett svårdefinierat begrepp, men ofta signalerar det att man öht inte accepterar könsnormer och könet anses som en social konstruktion. En ideologi alltså. Här får man omedelbart problem med H och B, som ju definierar sig just utifrån sin upplevda biologi, som man till och med  med emfas fastslår höra till konstitutionen; de sexuella preferenserna och könsidentiteten är medfödda. Till detta kommer den ytterst lilla gruppen (några hundratal) intersexuella. Dessa har inget alls med något av allt detta att göra, det handlar om genverkan och medfödda störningar i fosterutvecklingen av oftast de sekundära könsegenskaperna. Syndrom. 

Så - att få HBTQ till en grupp i samhället är ett akrobatnummer i sig.

Budskapet är att man skall få vara som man vill, och särskilt då när det gäller sexualitet. Men få förknippar nog regnbågsflaggan med kärnfamilj, evig trohet och sexuell förening  som en självutgivelse med förpliktelser inom äktenskapet. Regnbågsflaggan omfattar ju knappast heller ett liv i försakelse av all utövad sexualitet. Många lever så. Är deras liv ofullkomligt? Varför finns de inte i regnbågsekvationen? 

Det sägs att andelen personer med homosexuella preferenser uppgår till 2 - 5 % av befolkningen. Alltså betydligt färre än till exempel aktiva kristna i Sverige. Men även de kristna utgör en föga respekterad minoritet. Vi katoliker är kanske en procent. Och ändå: Det är framförallt denna minoritet som pride-ideologerna vänder sig emot. De få som vill se det oupplösliga äktenskapet som en trygg norm för familjebildning. Men är det inte lite väl mycket manifesterande emot en fiende, som inte har någon möjlighet till vare sig förtryck eller påverkan, och knappast finns ens på pappret? Åtminstone inte i vårt land.

Man brukar hävda att Pride är en kamp för "lika rättigheter för alla", Men den nämns sällan vilka rättigheter som skulle förmenas denna heterogena grupp. Kristna av olika samfund samlar sig till en "Jesusmanifestation" en gång om året. Men den leder inte till flaggor på SL-bussarna, TV-dokumentärer om hur kristna upplever det att till exempel inte kunna bli barnmorskor, eller hur de tvingas fly från orter på grund av mobbning, och hur de förbjuds låta barnen få fostran och utbildning i enlighet med sin tro. Om hur skolan förolämpar den etik och de ideal som de kristna har, och ohejdat exponerar sexuella praktiker i ord och bild, som barn inte ens kan fantisera om. 




Vi ska vara glada för det. Ty det kunde lätt väcka upp den latenta "kristofobin" i många kretsar. Redan den enkla reklamen bekostad av Evangeliska alliansen, för äktenskap mellan man och kvinna. som lades ut på tunnelbanan för några år sedan, blev anledning till hatiska utfall mot allt kristet. RFSL kallade det "osmakligt och stötande" och man tillägger: Det är den normen som "leder till våld och förtryck mot homo- och bisexuella personer." Den kristna synen på äktenskap och familj alltså. Man kritiserade SL för att driva "ideologiska projekt". Vi visste inte att just RFSL gjort sig särskilt kända för god smak. Och vad är regnbågsflaggan, om inte en symbol för ett ideologiskt tänkande - en ideologism?

Den enda färgen i regnbågen är i själva verket den som står för "Gör slut!". Slut på äktenskapet, på alla normer, utom de vi själva bestämmer! 


Äktenskapet är dock konstituerat av man och kvinna och sexuell förening måste ses  i ett sammanhang för hela mänskligheten, inte bara ett självförverkligande. Äktenskap, familj och föräldraskap kommer alltid handla om uppdrag, om självförsakelse och osjälvisk kärlek. Det finns utrymme i vår värld även för vänskap och kärlek som inte innebär denna speciella förening mellan man och kvinna. Och det finns utrymme för olika personligheter; vi behöver inte kategorisera människan efter samhällsklass, läggningar, preferenser, utseende, hudfärg, ras och dylikt. Detta leder bara till konstlade motsättningar. 

För övrigt håller vi med vad en ung kvinna sade i ett av TV-programmen: 

Varför måste jag bli kallad något, höra till någon "grupp"?  Jag är kvinna, det vill jag inte ändra på. Men jag vill också vara en maskulin människa.

Se även: 
Avskaffa begreppet sexuell läggning
Var den helige Augustinus sexualfientlig?

Pride - manifestation av ett misslyckande 
Är kyrkan humanofob?


Sommar med egon

Sommaren lider mot sitt ovillkorliga slut och de regniga dagarna har man kanske ägnat åt att pyssla hemma och lyssna på radio. Programmet "Sommar" är en klassiker. Här kan en enda person under inte mindre än 90 minuter få prata om i stort sett vad som helst, med avbrott för egenvald (?) musik.

Vilket gyllene tillfälle ta upp saker av allmänintresse! Men vi tvingas konstatera att förr de allra flesta kanske 90 %, så har de funnit berättelsen om sina egna liv som det mest intressanta, i synnerhet då barndom, uppväxt och karriär. Det verkar som man lever helt i sin egen bubbla, och det är den som är det mest intressanta att delge omvärlden.

Men om nu läsaren av detta tror att denna not ska utmynna i ett i ett trött "det var bättre förr" så tar ni fel. Ty låt oss reflektera ett snäpp till, vilka insikter  dessa vittnesmål egentligen kan ge oss Uppenbarligen finns det hos varje människa en berättelse att berätta, med många detaljer och minnen som påverkat emotionellt och format denna personlighet. Visst, man kan ha tagit fel, man kanske lägger till och framförallt drar man ifrån. Men ändock; här finns en historia att berätta, en unik historia. S. Thomas ab Aquino använde Boethius definitioner och beskrev människan utifrån att varje individ utgör en värld i sig, ett mikrokosmos eller en "minor mundus". Han går så långt som att säga att människan är en avbild av hela universum, då hela skapelsen syftar till Guds avbild:  Den fria, självmedvetna varelsen - människan.

Så på ett sätt vittnar dessa ogenerade beskrivningar av upplevd barndom om människans sanna väsen. Var och en har en historia som är unik, som åtminstone delvis kan återberättas. Detta ska vi förundras över, om än historien i sig själv kanske inte har så stort allmänintresse eller befrämjar det allmännas väl, och kanske inte ens har underhållningsvärde. Alltid finns det saker och ting att förundras över.

Men visst saknar man en Lars Ulvenstam eller Per Gunnar Evander, som alltid hade tänkvärdheter som låg utanför den privata upplevelsens bubbla av navelskådande.

2015-07-09

Barbro Westerholm - det sluttande planets mästare

Vi läser att riksdagsman Barbro Westerholm (fp) fått ännu en utmärkelse. Denna gång handlar det om  Sokratespriset för "sina insatser i hbtq-frågor och för att hon är en av vår tids största folkbildare". Det finns åtskilliga intervjuer med henne, till exempel detta långa samtal under rubriken "Min sanning". Den välrenommerade ämbetsmannen och politikern visar ingen osäkerhet precis, när det gäller sina  ställningstaganden och åtgärder i det officiella. Det har hon aldrig gjort. Det som borde förvåna många är hennes genom åren ständiga vidhållande att preventivmedel - främst då P-piller - är läkemedel. Hon var mycket aktiv i att introducera denna biokemiska metod att avbryta naturliga livsprocesser hos kvinnan. Läkemedel används väl dock mot sjukdomar, och graviditet är motsatsen till sjukdom; i själva verket är det den mest centrala livsprocess som vi kan finna hos vårt släkte.

Men för folkbildaren, med.dr. medicinalrådet och forskaren, Barbro Westerholm handlade det om att införa ett nytt "läkemedel". Vi förknippar väl knappast användningen av anabola steroider inom idrottsvärlden som medicinering mot någon sjukdom.

Att P-pillret banade vägen för de rekordhöga aborttalen - 100 om dagen idag mot 20 om dagen  år 1965 (illegala utgjorde ett fåtal fler, inte trettiotusen...)  - råder det ingen tvekan om. Angående biverkningar är de numera välkända och om det var osäkra evidenser på 1970-talet är de desto mera kartlagda idag. Men detta har aldrig bekymrat det f.d. medicinalrådet.



På samma sätt är Barbro Westerholm en av de första att beskriva abort som en vårdinsats, en laglig rättighet. Men graviditet är ingen sjukdom som kan "vårdas" bort och följaktligen tar sjukvårdslagen inte upp abort. Abortlagen anger inte heller den några rättigheter eller skyldigheter. Vår abortverksamhet är en icke straffbelagd praxis, det finns inget lagrum att bestraffa den som utför aborter inom sjukvården, men heller inte den som vägrar utföra aborter.

Överhuvudtaget har hon väldigt kategoriskt avslagit all kritik från etiskt och kyrkligt håll. När kritik kommer, så svarar hon inte, eller också menar hon att det är religionerna som ska ändra sig så att "människorna kan leva sina liv som de själva vill." Det finns väl inga katoliker som hindras i detta, utom då möjligen barnmorskor.

Det sluttande planet - alltså att en relativt oskyldig regeländring kan snabbt leda till flera som har djupa konsekvenser - tycks inte vara något som Barbro Westerholm har bekymrats av. Snarare har hon sett det som en möjlighet; man börjar i smått och fortsätter i stort.

Barbro Westerholm genomdrev också att fosterdiagnostik skulle genomföras utan misstankar om missbildningar, endast på föräldrarnas önskan. Att två procent av testerna ledde till missfall var inget som störde henne. Man offrade alltså under decennier två friska foster av hundra för att ta reda på om de var friska. Denna upplysning framfördes aldrig på MVC i samband med de obligatoriska erbjudandena om fosterdiagostik, när kvinnan var över 33 år gammal. Även om missfallsrisken har minskat så kvarstår den än idag. Och ingen kan hindra en kvinna att begära abort på grund av fel kön på fostret.

Barbro Westerholm var även den mest drivande - jämte numera katoliken Andreas Carlgren -  att bana vägen för  - som hon själv uttrycker det

partnerskapslagen 1994 som sedan omvandlades till könsneutralt äktenskap. 

Lagförslaget mötte först motstånd från samtliga utom Miljöpartiet. De första invändningarna  stödde sig på att hela äktenskapsbalken bygger på äktenskapet mellan man och kvinna. Men till slut fick Barbro Westerholm som hon ville - ett antal relativt oansenliga motioner om partnerskap ledde till att äktenskapet omdefinierades.

Därmed kan man tillåta och förorda surrogatmödrar, assisterad befruktning och allas rätt till både äktenskap och barn - om än det är andra som genererar och föder barnen. Detta är ett brott mot den lagstiftning vi haft sedan de första landskapslagarnas skydd emot godtyckliga avtal angående giftermål och barn. (Att man inte kan förbjuda kärlek är ju också ett märklig devis. Det finns ju mycken kärlek som är förbjuden, inte minst om den skulle innebära sexuell förening; till minderåriga, till redan upptagna, inom familjer, i yrkesroller, betalad... )

Inte ens Svenska kyrkan vågade protestera - man avvaktade att säga något förrän riksdagen avgjort vad ett äktenskap är - ett avtal mellan två personer.  Den evangelisk-lutherska kyrkan lät riksdag och regering definiera äktenskapet - vilket således inte är ett sakrament i detta samfund.

Här kan man tydligt se vilken betydelse en enda politiker kan ha när det gäller att introducera argumentationskedjor, som med hjälp av  felbenämningar  - avsiktliga eller ej - kan få långtgående konsekvenser.

Låt oss vara på vår vakt.

2015-06-20

Rättmätig indignation - eller censur?

En nyhet når redaktionen, att en av de mest pålitliga "vaticanistas" - det vill säga informatörer om händelserna i kyrkans nav - förlorat sin för verksamheten livsviktiga ackreditering. Det handlar om Sandro Magister, som började som en rapp och ofta kyrkokritisk skribent för den liberala tidningen L´ Espresso, men under åren blev alltmer defensiv gentemot attackerna mot kyrkan och heliga tron, både utifrån och inifrån. Han inmutade dock sin lilla hörna av den extremliberala, vänsterpolitiska publikationen, där han kunde tjäna läsarna med informationer från Rom, men även världens alla hörn. I en intervju med KATOLSK OBSERVATÖR .beskriver han sin yrkesmässiga roll mycket tydligt:

Tidskriften Espresso lyder under en redaktionsgrupp som även ger ut tidningen Repubblica, som är den största vänstertidningen i Italien. Denna redaktionsgrupp har intresse även att täcka ämnen som är intressanta för en mycket stor och mycket varierad läsarkrets. Mitt arbete innebar alltså att vända sig till en speciell grupp bland läsarna. Min webb-site, för mitt viktigaste arbete gör jag i en webb-site, har en publik i hela världen som Espresso inte skulle nå annars. Och denna redaktionsgrupp berömmer sig av att täcka in många register och finnas till för många olika grupper av läsare och det är där som jag passar in. Det är lite av förklaringen till mitt arbete för denna tidningsgrupp. Men på grund av att jag inte är direkt underställd dem utan arbetar självständigt, har de upprättat ett samarbetskontrakt med mig. Men jag arbetar autonomt, står inte under någon som  helst kontroll av dem.

Han har alltså nu förlorat sin ackreditering, och på ett sätt förklarats vara en persona non grata att sprida information om händelserna runt påven och kurian. Detta handlar till ytan endast om att han länkade till en redan spridd utgivning av encyklikan Laudato Si, som enligt påvens informationstjänst handlade om ett "utkast" och inte den definitiva versionen, som annonserats utges den 18 juni. Bara detta är kontroversiellt - aldrig har man väl hört encyklikor utges i utkastform.  

Vi har ännu inte kunnat finna någon skillnad mellan detta "utkast" som alltså läckt ut i flera dagar, och originalitet, som utkom på torsdagen. Gällande brottet mot publiceringsförbudet, som går under namnet "embargo" så  var det var inte Sandro Magister som publicerade - utan L´Espresso.Sandro Magister undrar själv hur det kom ut: "

Jag har inte den blekaste aning...varför texten förmedlades till förläggaren av L´Espresso. Jag tror det var en slump. Det är ju dussintals kopior av encyklikan som har flutit runt under de senaste dagarna. Detta var ju oundvikligt att det hände (att den publicerades).

Känns det igen? Ingen av dessa förläggare och publicister bröt emellertid mot embargot. Det var någon av biskoparna som fått förtroende från Helige Fadern - och bröt det. Ingen påve skickar väl ut ofärdiga encyklikor "för påseende". I så fall är misstaget inte pressens. Att frånta Sandro Magister - denne vingårdsarbetare i den kyrkliga, inofficiella, informationens tjänst - ackrediteringen, verkar för en utomstående långt från den barmhärtighet man borde visa de som med sina talenter försöker bidra till kyrkan. 

Förvisso kan man kritisera varje oförsiktig publikation av rykten och inofficiella texter. Och man kan förvånas att en såpass garvad vatikanist gjorde dena tavla, att lägga ut en encyklika innan dess officiella publicering. Det är onekligen ett flagrant misstag i jobbet som begåtts. 

Men i första hand är det alltid läckorna som ska identifieras och straffas, inte de som gör sitt jobb som förmedlare och budbärare. Förtroendet gavs inte dem, utan andra, och det borde alltid vara de som bryter ett förtroende och löfte som i första hand måste ställas  inför skampålen. 

Frågan är alltså: Var detta en enskild handling, eller handlar det om en sorts "censur" av en rapportör, som inte alltid kanske varit positiv till allt som utgår från påvens informationskanaler? Han anklagas ibland att vara alltför tillbakablickande mot påve Benedikts mera tydliga pontifikat, och därmed till och med stämplad som "traditionalist". För oss som har följt denne eminente publicist så är detta dock en ur många aspekter märklig anklagelsepunkt. Det är bara att läsa alla hans krönikor och rapporter, så ser man att sanningslidelse faktakunskap och objektivitet är hans kännetecken. Att sedan personliga markeringar görs ibland - ja så måste varje tänkande människa göra, annars kan man ersätta skribenten med en maskin. Vem skulle då vilja läsa dessa krönikor?

Vi kan inte undvika att här se att det kanske inte främst är de fria rapportörerna, som Sandro Magister, som ska rannsaka sin verksamhet, utan de verkliga manipulatörerna, det vill säga vissa av påvens  förtrogna som alla avgivit löften, precis som varje biskop, och varje präst under biskopen. Och som uppenbarligen sviker. Till och med i samband med  konklaven svek man. Det ger inte kyrkan en bra image, om den nu försöker rätta till sina inre problem, genom att slå mot den omgivning, som försöker läsa avsikterna  och sprida de ord som på ett eller annat sätt kommer påverka oss troende.

2015-05-30

Oklart kön - oklar "information"

P1 har sina fasta program. Det känns tryggt och ofta är det förstklassig journalistik av erfarna reportrar och producenter. All lyssna på radio tillåter dessutom andra aktiviteter samtidigt - köra bil, städa, diska, laga mat! Radion är därvid helt oöverträffad - den slår ut både TV, dator och smartphones!

Programmet Kropp och själ sändes i veckan, handlade om att "få barn med oklart kön". Programmet inleddes med ett reportage där en mamma berättade om sina upplevelser är det upptäcktes att hennes flickebarn inte var "normalt". Det handlade framförallt om att könsorganet inte såg ut som vanligt. Sedan fick man en ganska utförlig information om dessa avvikelser. För att inte säga v ä l d i g t  utförlig, detta med tanke på att det handlar om ytterst ovanliga fall.

Den dominerande orsaken i dessa fall är ett syndrom som kallas "congenital adrenal hyperplasia", CAH. Den drabbar ett barn på 10 000, vilket är 8-10 fall per år eller 0,1 promilles risk. Tillkommer kromosom-avvikelser och andra störningar, men ändå  kan det handla om ett tjugotal barn om året som har otydliga könsegenskaper när de föds. Man kan till exempel jämföra med blödarsjuka, som drabbar 1 på 5000, vilket medför det idag finns c.a 900 personer i hela landet med blödarsjuka.

Sveriges Radio satsar alltså relativt stor programtid, på en väldigt sällsynt sjukdom. Kanske några hundra kommer i kontakt med problemet som föräldrar.

Efter tjugo minuter ställs frågan till en psykolog vad det är som avgör vilket kön man känner sig tillhöra. Här görs alltså plötsligt en perspektivförskjutning, från medfödd intersexualitet av olika grad, till en rent psykologisk aspekt på hur ungdomar och vuxna "upplever" sin könstillhörighet. Resten av programmet handlar sedan om könsidentitet utöver könskromosomer. Det sägs det finns så många olika faktorer som kan påverka. Man intervjuar sedan en tysk läkare och möjligheten att välja ett "tredje kön" så man senare kan bestämma vad man vill vara. Man ska alltså kunna ändra kön efter vad man upplever sig ha för kön. Detta beskrivs som en "internationell trend", som borde studeras även i Sverige.

Men detta är alltså något helt annat än CAH och medfödda hormonrubbningar. Man måste ställa sig frågan, om detta markerades tydligt nog i programmet. Eller var det en medveten otydlighet här?

Idag talas nämligen mycket om  sk könsbyten, som det undervisas om numera som om det vore möjligt. Man borde särskilja mellan dessa otroligt ovanliga fallen av medfödd intersexualitet (CAH)  och de psykosociala experimenten med att förändra de sekundära könsegenskaperna, som endast handlar om yttre förändringar, med hormonbehandlingar, smärre operationer, klädsel, beteende etc. Detta är ju något helt annat än genetiska avvikelser och störningar hos bildningen av könskörtlarna.

Inom däggdjursvärlden existerar inte könsbyten. Hos andra djurgrupper förekommer tvåkönade former, s.k. protandiska hermafroditer.  Men det finns bland däggdjur inte trekönade, eller sju kön, som hos vissa protozoer. Att djur föds med ett kön och sedan byter till ett annat - förekommer inte. Det finns de som skiftar könsegenskaper, men då har de två kön redan från början.

Till förvillelsen hörde även ett uttalande, att alla är vi likadana från början. Könet bestäms under den första tredjedelen av fosterutvecklingen, och då kan det gå lite hur som helst, sägs det i programmet. Förvisso liknar alla äggceller varandra. Men allt finns ju redan bestämt genom den genkombination som det befruktade ägget har. I själva verket så är hälften av kromosomerna hos varje individ utvalda redan innan mammans födelse, i bildandet av äggcellerna.

I 9 999 fall av 10 000 så är det uppenbart vilken kön en människa har vid födseln. Den process som lett till ett kön kan inte köras om, vare sig med hjälp av hormoner, operationsinstrument,  terapisamtal eller byte av personnummer.

Risken att inte skilja mellan primära och sekundära könsegenskaper är att det resulterar i en form av desinformation. Gonader, könskörtlarna som producerar nya könsceller,  och den genetiska kombinationen i varje cell kan man inte "korrigera",  lika lite som verklig ålder. Man kan uppleva sig yngre och äldre än man är. Man kan tycka man hamnat i fel åldersgrupp. Det kan handla om barn i skolåldern och det kan handla om nyblivna pensionärer. Det finns olika sätt att gå det problemet till mötes. Men hittills har det inte kommit fram förslag att man också ska få bestämma sin egen ålder, alltså införa en "juridisk ålder", särskild från den faktiska. 

Intressant också att överläkare och barnendokrinolog Kjell Asplund, säger om resultaten av sk könsbyten:

"Vi har inte kunnat dra några säkra slutsatser om detta." 

Så - låt oss då heller inte fokusera på saken, framförallt inte presentera "könsbyte" i skolan som en vetenskaplig sanning och  faktisk möjlighet.

2015-05-16

Vik hädan - frihet!

På lördagseftermiddagen, då mången stökar i köket eller njuter av stugvärmen, så sänds programmet Människor och Tro i radions program 1. Denna lördag handlade programmet om "Satan som symbol"; finns han, eller är det en metafor för allt som går oss emot?

För den kristne torde svaret vara enkelt. Hela vårt andliga liv handlar ju om kampen mellan gott och ont, himmel och helvete, Gud och Satan.

Eller är det inte så? I programmet intervjuades Madeleine Fredell, som presenterades som katolsk teolog och dominikansyster. Svaret förvånade till och med intervjuaren:

(Sr Fredell) - När man säger "satan, djävulen", så associerar ju det till nån slags varelse, ande, vad man nu vill...och som sådan så finns inte vederbörande för mig. Skulle det finnas en sådan makt då vore ju det en konkurrens till Gud och om Gud är Skaparen med stort S och allgod osv, då kan det ju inte finnas någon annan makt som skulle vara i konkurrens med Gud,. däremot så säger jag inte att det inte finns ondska för det gör det ju men det är andra skäl till det, det är inte drivet av någon makt utifrån.

Satan finns inte som skapad varelse - allt som vi uppfattar som ondska kommer bara från oss själva och våra fria val alltså. Detta är knappast vad vår katekes lär oss och våra barn och ungdomar. Där omnämns Satan i minst tio kapitel. Uttryckligen sägs att

2851   --- det onda (år) inte något abstrakt, utan betecknar en person, Satan, den Onde, ängeln som gör uppror mot Gud. ”Djävulen” (dia-bolos) är den som ”motsätter sig” Guds plan och hans ”frälsningsverk”, som fullgjorts i Kristus. [391]

Katekesen talar om förföraren och lägger till och med hela världen i den Ondes händer:

2852     ”Han har varit en mördare från första början... ty han är en lögnare och lögnens fader” (Joh 8:44), ”Satan, han som förför hela världen” (Upp 12:9) – genom honom har synden och döden kommit in i världen och det är genom hans slutliga nederlag som hela skapelsen skall ”befrias från synd och död”.[89] – ”Vi vet att de som är födda av Gud inte syndar. Han som föddes av Gud bevarar dem, och den Onde kan inte röra dem. Vi vet att vi är från Gud, och att hela världen ligger i den Ondes våld” (1 Joh 5:18-19):

Men hur kan man då säga att det bara handlar om "andra skäl"? Intervjuaren ville gärna få en förklaring till ondskan, om den nu bara är en frånvaro av Guds ingripande:

(Intervjuaren) - Men om det inte finns någon djävul, sanktionerar Gud ondskan?
(Sr Fredell) - Nej, Gud sanktionerar inte ondskan men Gud har skapat oss fria. Så vi väljer ju hur vi kan handla. Då får vi naturligtvis ett annat problem. därför att är då Gud allsmäktig? Jag föredrar tala om Gud som barmhärtig. Och människan är ju representant för Gud på jorden, vi är skapade till Guds avbild och likhet, och ska alltså på något sätt leva upp till den här barmhärtigheten. Det klarar vi inte av. men vi har en fri vilja, vi kan välja.Och den respekterar Gud, annars vore Gud inte barmhärtig. Men sedan är det barmhärtigheten som måste segra, ta överhanden, och det är även barmhärtigheten som vi borde mima från Gud själv, att ja - förlåta  Det går inte heller. Den grövsta ondskan har vi egentligen ingen möjlighet kanske att förlåta, vi kan upprätta förövare i den mån den erkänner vad de har gjort.

Tja just detta finns det ju svar på i vår katekes:

95        Men Satans makt är inte obegränsad. Han är bara en skapad varelse, visserligen mäktig därför att han är ren ande, men han är ändå en skapad varelse. Han kan inte hindra uppbyggandet av Guds rike. Vad än Satan gör av hat mot Gud och hans rike i Jesus Kristus, och vilka svåra skador hans agerande än förorsakar – av andlig art och även indirekt av fysisk art – för varje människa och för samhället, så är det ändå Guds försyn som låter detta ske och som med kraft och mildhet styr människans och världens historia. Att Gud låter djävulen verka är ett stort mysterium, men ”vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda” (Rom 8:28). [309; 1673; 412;

Om man endast vill beskriva ondskan som en följd av den frihet Gud givit oss, måste man påpeka att Gud ju gav samma frihet till änglarna. Och en av dem utnyttjade denna genom att gå emot Gud. Om man nu vill avskaffa Satan som skapad, måste man med samma resonemang förneka även änglarna såsom skapade varelser, eller åtminstone deras frihet. Och om änglarna inte skapades fria, så är inte heller människan skapad fri.

Men man kan inte avskaffa den Onde, inte heller helvetets realitet. Man kan besegra honom eller duka under för honom. Förutom att vi ju genom Guds uppenbarelse fått tillräcklig "information" om dessa saker så leder en sådan syn märkligt nog till en ofri mänsklighet. Ty om vi endast kan förklara ondskan med vår frihet och svaghet, hur kan vi då bekämpa den? Genom att begränsa friheten. Det är ju då friheten som vi måste ta avstånd ifrån, inte Satan. Även den andliga friheten. Därigenom förlorar också all andlig strävan sin djupaste mening. Gud är ju alltid barmhärtig och respekterar våra val, och Satan finns inte, så vi kan lugnt förverkliga oss såsom vi finner bäst. Med denna vantro blir vi ovillkorligen fångade i det egenmäktiga träsket.

Hur kan det komma sig att en ordenssyster och teologiutbildad - som dessutom finns i stiftets teologiska råd - så uppenbart talar emot vad allas vår katekes undervisar? Handlar det om personliga tankar endast, privata reflektioner? Vi vet ju inte det.

 
Professor Herbert Haag

Men saken är inte ny. År 1969 höll en tysk  teolog, Herbert Haag, ett anförande  kallat "Avsked till Djävulen". Detta utbyggdes senare till en bok med samma namn som utkom 1972. I boken förklarar Haag för det första att arvsynden inte existerar - ingen människa kan tänkas födas ond. I linje med detta så kan ondskan endast tillskrivas människan själv genom  hennes handlingar. Djävulen är ett arv från medeltida bildspråk. Något bibliskt stöd finns inte för vare sig arvsynd eller en ond makt, enligt Herbert Haag.

Boken väckte diskussioner. Professor Haag undervisade vid katolska lärosäten i Lucern och Tübingen. Kunde man ha en teologi som förklarade Satan vara en uppfinning, en mänsklig ursäkt för våra brister och tillkortakommanden?

Under denna tid  leddes Troskongregationen av den dynamiske och nitiske kroatiske kardinalen Franjo Seper. Han ville borra i frågan och skrev flera gånger till Haag, men fick aldrig något svar ens. Man kan inte lära en sak här och en annan där, det har alltid varit kyrkans övertygelse att den fått av Kristus nåden att inte motsäga sig själv, precis som Gud aldrig kan motsäga sig själv, då Gud är Sanningen. Men teologen Haag vände Rom ryggen




Kardinal Franjo Seper, prefekt i Troskongregationen 1968-1981


Haag fick dock behålla sin lärostol, fram till pensioneringen. Han var ofta i konflikt med biskopskonferensen och särskilt Basels dåvarande biskop Kurt Koch tog starkt avstånd från honom.  Detta i sin tur ledde till en febril aktivitet hos denne teolog, som utgav en rad skrifter och uttalanden, som syftade att ifrågasätta det mesta; inte bara helvetet, utan även den apostoliska successionen, prästämbetet, celibatet, sakramenten, heliga mässoffret, påvedömet, ja även själva kyrkan som sådan. Han grundade 1985 en stiftelse som premierar de som på något sätt kommit i konflikt med kyrkan, framförallt då gällande ämbetsfrågan, men även andra lärokonflikter. Först i raden var befrielseteologen Leonardo Boff. År 1997 utkom han med en skrift som beskyllde kyrkan för att ha inrättat ett klassystem, där prästerna är överklassen och lekmännen tjänstefolket. Mycket av Herbert Haags tankegods har tagits in i proteströrelser som det sk Kyrkoherdeinitiativet i Österrike och Wir Sind Kirche.

Så sipprade det också  ut en liten rännil av detta tysk-österrikisk-schweiziska fenomen  i svenska lördagsradion.