2014-10-19

Synoden om familjen - några presslänkar

Det är inte lätt för media att förstå katolska kyrkan. Inför synoden, som skulle handla om den kristna familjen, har det i stort sett endast kommit rapporter om den kristna icke-familjen. Många ord har yttrats om frånskilda, omgifta och inte minst om en svårdefinierbar grupp som går under namnet "homosexuella", eller ännu svårfattade beteckningen HBQT, ett samlingsnamn för ett antal livsstilar som inte innefattar det traditionella äktenskapet eller kyskhet i allmänhet, vare sig man är gift, separerad eller ensamstående.

Ändå var det enligt Vatikanens pressekreterare msgr Lombardi SJ endast ett enda uttalande av 265 som överhuvudtaget nämnde homosexuella.

Det har  knappast framkommit ett ord dock vad till exempel de talrika afrikanska biskoparna yttrat, eller de från Mellersta Österns kyrkor. Detta har de själva klagat över. Kardinal Kasper har till och med försökt förneka några undsluppna ord om "vi" och "de" som tolkats som att han automatiskt sett de tyska biskoparna ha primat över Afrikas röster, som han tyckte hörde hemma mera i deras lokala biskopskonferenser.

I DAGEN, och även i viss mån i Världen idag,  talas det om en splittrad kyrka i Sverige. Men vet vi  verkligen hur det stora flertalet katoliker ställer sig till vad till exempel de tyska biskoparna vill genomdriva? Det verkar vara samma fåtal tongivande röster som vill ha förändringar i största allmänhet - som hörs även gällande äktenskapets oupplöslighet. För till exempel våra orientaliska kristna är det västerländska synsättet främmande. att man innan synoden försökte använda det ortodoxa oeconomia-skälet för att genom driva kommunionen för civilt omgifta ses inte som ett närmande till öst, snarare motsatsen.


Radioprogrammet Människor och Tro kommer ta upp samma tema - den splittrade katolska kyrkan. Man bjuder ständigt in samma personer som skall fånga intresset genom att föra fram uppfattningar och falska förhoppningar om en kyrka som tillfredsställer tidens krav. Det är tragiskt att det tycks finnas små skaror som omhuldar denna beskrivning, och har fullständigt obsoleta idéer angående kyrkans "uppdatering" med avseende på moralteologin, medan den stora majoriteten kämpar med att leva katolskt, fostra sina barn till goda kristna och hålla ihop sina äktenskap.

Dagens Nyheter kallar frågan om de sammanboende homosexuella kan få absolution för "den mest brännande frågan" i synoden, som således skulle handla om den kristna familjen. Men homosexuella förhållanden togs alltså upp i ett enda av 265 tal. Gunilla Hall i Svenska Dagbladet uppehåller sig även hon vid icke-temat i synoden: homosexuella. 

En del tidningar har inte ens försökt förstå kyrkans roll. Denna ledare i Helsngborgs Dagblad hör till bottenrekorden.

Som i alla sådana samlingar utspelades det två scenarier: Det verkliga mötet - och det virtuella som består av förhoppningar, besvikelser, konspirationer, rykten, lögner och en inte så liten bit rena ränkspel. Sådan är människan.

2014-10-12

Svenska kyrkan: Ifrågasätta praxis kan kosta kragen

Vi brukar inte kommentera andra samfunds inre problem här. Men i detta fall handlar det om yttrandefriheten. En präst å västkusten, komminister Olle Fogelqvist i Löftadalens pastorat i Kungsbacka kommun, har efter 35 år i tjänsten, av domkapitlet fått förbud att utöva sitt prästämbete i Svenska kyrkan. Med andra ord har han blivit avskedad och, som man sade förr, avkragad. Varför? Finns det några skandaler? Brott mot sjätte budet? Förskingring?

Nej, i själva fallet handlar det om vad han sagt i en enda predikan. i sin lilla församling med schartauanska rötter. Den 25 augusti förra året så ska pastor Fogelqvist  nämligen ha antytt att att "de som säger ja till prästvigda kvinnor går miste om frälsningen.", detta enligt domkapitlets beslut .



Läser man predikan så verkar det snarare som att den handlar om Paulus maning att följa Guds bud. Gällande kvinnliga präster finns det bara en fundering om det verkligen är grundat i Bibeln.

Pastor Fogelqvist har dock genom sin advokat överklagat med hänvisning till 1. jäv (biskop Per Eckerdal i domkapitlet är själv gift med en kvinnlig präst i sitt andra äktenskap) och 2. att predikan ej lästs i sin helhet av domkapitlet. Man har endast tagit del av ett ljudklipp.

Avskedandet har nu inhiberats av den sk Överklagandenämnden.

Vi som trodde att i Svenska kyrkan är det högst i tak av alla samfund i vårt land. Här kräver man inte dop för att få ta emot nattvarden, såväl jungfrufödseln som uppståndelsen har uttryckligen satts inom metaforens fria ramar, och Jesus har framställts som homosexuell i själva Uppsaladomen, utan några repressalier. Och om den eviga frälsningen får väl prästerna tycka vad de vill.

Men här kom således en anmälan och en snabb dom av domkapitlet, undertecknad biskop Per Eckerdahl. Han har i en intervju förkunnat att

"Detta är inte förenligt med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära."

Men för gemene man är det idag svårt att hitta vad denna tro, bekännelse och lära består av, då man sedan länge frångått Bekännelseskriften med den Augsburgska bekännelsens apologi, Schmalkaldiska artiklarna och Uppsala mötes beslut. Dessa finner man ingenstans på Svenska kyrkans hemsida.

Fredagsmys med grotesk bild av katolsk tro

På fredagskvällen, bästa sändningstid, när familjen är församlad efter en lång vecka,  valde SVT att lägga in en långfilm, med presentation och allt. Den heter Paradis: Tro och är gjord av den österrikiske regissören Ulrich Seidl. Det visade sig vara en grotesk historia om en kvinna, som redan i öppningsscenen halvnaken gisslar sig framför ett krucifix. På dagarna vandrar hon runt med en Mariastaty och besöker mer eller mindre slumartade områden för att omvända människor att söka hjälp hos Guds Moder. På kvällarna sjunger hon frireligiösa sånger för sig själv.  Plöstligt dyker hennes handikappade man upp, han är muslim, har varit borta i två år, kanske i Egypten. Men kvinnan vill inte släppa sin man nära inpå sig, hon har ju Jesus, mera som en låtsasälskare dock än som Vår Frälsare och Gud. Det slutar med att mannen  försöker våldta sin egen hustru och hon gisslar sedan själve Jesus på korset.



Det är uppenbart att det är en dubbelmoral här som ska exponeras, men man vet inte riktigt om filmmakaren också vill göra upp med den tro han själv växt upp med, eller bara skoja med den. Ty allt är så oerhört absurt och man tänker på Monty Pythons surrealistiska humorfilmer.

Men här finns det en helt annan dysterhet och man undrar - till skillnad från till exempel Life of Brian - om det faktiskt i värsta fall är en allvarligt menad film.

Det är alltså ingen fråga ens, för oss som lever den katolska tron, att det här handlar om religiösa kulisser, slagfärdigt kitsch. Sex, sadism och religion är en oemotståndlig kombination. Men hur ska denna burlesk då uppfattas utifrån, av dem som kanske redan har bara vaga föreställningar om vår tro? Den dokumentära filmtekniken är förförisk, den övertygar. De enda personer i hela filmen som är någorlunda normala avvisar all tro på Kristi ord och Guds bud, sådant hör hemma i historien för 2000 år sedan, och hänvisar på välbekant sätt till vars och ens egen rätt att leva som de vill, utan att störas av några religiösa moralföreställningar och sanningar. Man får omedelbart sympati för dem. Ty alla andra verkar fullständigt besatta, eller också socialfall.

I filmen skymtar även såväl Legio Mariae och Radio Maria förbi, organisationer som finns idag och verkar i många länder. Alla verkar de ha något med dessa galenskaper att göra, som huvudpersonen förkroppsligar i ordets bokstavliga mening.

Det går inte undvika frågan: varför göra en sådan film? Och ännu mera gåtfullt: Varför visa den i TV en fredagskväll? För att den fått pris i Venedig? För att den har något att säga om den växande religiösa - ja, katolska! - fundamentalismen?

Nåväl, man kan ju stänga av eller byta kanal, Gud ske lov. Men skulle en film med motsvarande innehåll visas om muslimsk fanatism eller ortodox judendom skulle anmälningarna inte vara sena att komma till granskningsnämnden. Vi katoliker får dock tålas och hoppas det finns lite förnuft kvar hos de som eventuellt bara hade Public Service-kanaler denna mörka höstfredag att roa sig med - eller i detta fall, genomlida.

2014-10-03

Regeringen: Några kristna, några öppet antikristna

Så har vi fått en ny regering. Denna tidskrift tar inte politisk ställning. men några reflektioner kan ändå göras ur katolsk kristen  synpunkt. Det finns ministrar med kristen tro och det finns de som vänder sig öppet mot allt vad religion heter. Gustav  Fridolin var religionslärare på Missionsförbundets folkhögskola och han är positiv till frikyrkorna som folkrörelse.  Ibrahim Baylan säger sig inte ha en gudstro, men han har assyrisk ortodox bakgrund och han känner väl till de kristnas situation i Mellanöstern. Alice Bah Kuhnke , kulturminister, har i DAGEN bekänt sig till en emotionell kristen tro.

Men i regeringen finns nu också flera ministrar med uttalad fientlighet gentemot den kristna religionen och den katolska kyrkan. Morgan Johansson jämställer i svepande ordalag det katolska motståndet mot aborter med muslimsk fundamentalism och han stryker ett streck över all etik som har med religion att göra:

Ett samhälle som baserar sin lagstiftning på religiösa föreställningar kommer snart att skapa oerhörda konflikter och hamna ofantligt fel i en rad etiska dilemman.

Ylva Johansson har aggressivt propagerat för "Kvinnors rätt att själva bestämma över sin egen kropp", som om ett människofoster är en avknoppning av kvinnans kropp. Och allt tal om att försöka begränsa den utbredda abortpraxisen  kallar hon för "Unkna förslag om att inskränka aborträtten". Fast någon sådan rätt inte finns i lagen.

Åsa Regnér slutligen är före detta förbundsordförande i den privata, men ymnigt skattefinansierade, lobbyorganisationen RFSU. Hon blir barn, äldre- och jämställdhetsminister. Frånsett ett rad närmast hatiska uttalanden riktade emot framförallt katolska kyrkan och påven  har hon velat avskaffa alla kyrkors vigselrätt. Hon har deklarerat att Sverige inte behöver följa några resolutioner som man enats om i Europarådet och på ett närmast hånfullt sätt har hon angripit Göran Hägglund för kravet på samvetsfrihet för sjukvårdspersonal, något som Sverige är ensamma om att förvägra sina medborgare. Länder som hon är särskilt bekymrad över är Polen, Malta, Irland, Ungern, Litauen och Slovakien. Är det en slump att dessa är de länder med störst katolsk befolkning i Europa? I Kroatien och Slovakien har man framgångsrikt fått ner aborterna, särskilt tonårsaborterna, utan lagstiftning, men med kyrkans hjälp. I Slovakien har man år 2010 13 aborter per 1000 fertila kvinnor, i Kroatien 4,7. Och i Sverige?  21. Men detta är alltså bara ett skräckscenario för vår nyblivne barn, äldre- och jämställdhetsminister, som tycker den svenska modellen borde anlitas över hela världen, oberoende av vad andra folk tycker om den saken.

2014-09-19

Äktenskapet - kristalliserad sanning eller ämne för omtolkning?

Inför synoden om familjen har en smärre konflikt seglat upp mellan några verkliga tungviktare och framförallt den tyska katolska ledningen. Upptakten är det tal som kardinal Walter Kasper höll vid kardinalskonsistoriet i februari, och då han efterlyste en närmast total pastoral flexibilitet gällande hur kyrkan ska se på kommunion för frånskilda och omgifta katoliker.

Barmhärtighet är inte en billig nåd, som dispenserar från omtanke. Men sakramentet är inte heller  en belöning för gott uppförande och avsett för en elit, och  utesluter dem som  behöver sakramentet mest. 

Om en frånskild omgift beklagar att han misslyckats i sitt första äktenskap, och han kämpar för att få nya krafter, för att leva i tro i det andra civila äktenskapet, kan vi då verkligen neka honom botens sakrament och kommunionen?

Påven Franciskus applåderade kardinal Kaspers text i ett tal efteråt:

Jag vill tacka honom, därför jag fann (i talet) en djup teologi, och värdiga teologiska tankar. Det är trevligt att läsa teologi som är seren. Det gjorde mig gott och jag fick en tanke, om ni ursäktar om jag generar ers Eminens, men idéen är: Det kallas att göra teologi medan man knäböjer. Tack, Tack.

Styrkt av detta så har kardinal Kasper fortsatt att skapa osäkerhet i hur hårt kyrkan faktiskt håller på äktenskapets oupplöslighet. Han har fått med sig tyska biskopskonferensens ordförande kardinal Marx och dess förre ordförande, ärkebiskop Robert Zolltsch.

I juli utkom en artikel av åtta amerikanska välrenommerade dominikaner, där de framhåller riskerna med att överlämna tolkningen av äktenskapets sakrament helt och hållet till enskilda själasörjare.

För några dagar sedan lät det välkända förlaget Ignatius Press meddela att det inom kort kommer ge ut en antologi kallad Remaining in the Truth of Christ: Marriage and Communion in the Catholic Church.

Författarna är till att börja med  fem mycket välkända: kardinaler: Walter Brandmüller; Raymond Burke; Carlo Caffarra; Gerhard Müller och Velasio De Paolis C.S. Sedan tillkommer en augustin och tvenne jesuiter:: professor Robert Dodaro, O.S.A.; Paul Mankowski, S.J.;  och ärkebiskop Cyril Vasil, S.J. Till sist tomisten professor John M. Rist.

Det kanske mest iögonfallande är att prefekten för påvens främsta redskap när det gäller tron, Troskongregationen prefekt kardinal Müller, finns med här. Enligt vissa rykten har detta irriterat även påven. Men redan tidigt har Müller gått ut i försvar för äktenskapets oupplöslighet och att detta måste markeras med en ortopraxi även gällande heliga kommunionen.

Omedelbart har kardinal Kasper reagerat starkt, och anklagat författarna för att skapa ett "krig" inför synoden:

De gör anspråk att veta av sig själva vad sanningen är, men katolsk lära är inget slutet system, utan en levande tradition i utveckling. De vill kristallisera sanningen i vissa formler, traditionens formler.
Inga av mina bröder kardinalerna har talat med mig någonsin. Jag, å andra sidan, har talat med Helige Fadern två gånger, jag ordnade ju allting med honom. Han höll med mig. Vad kan en kardinal göra, utom att bistå påven? Det är inte jag som är målet, det är något annat. Kanske påven. 

Dock finns det endast lovord till påven i boken, som enligt utsago varken Kasper eller påven läst ännu.

Ignatius press, grundat 1976 av fader Joseph Fessio SJ, elev till Joseph Ratzinger,  kommer samma dag även utge ytterligare två¨böcker om familjefrågor: The Hope of the Family, en intervjubok med kardinal Müller, och The Gospel of the Family med förord av kardinal George Pell. Att titeln är exakt densamma som den småskift som utkom  med kardinal Kaspers tal till konsistoriet, är nog ingen slump.

Det är tydligt att det finns skiljelinjer bland såväl kardinaler som biskopar i hur man ser på kyrkans lära och det är oundvikligt att dessa kommer att visa sig när man samlar sig för att diskutera hur kyrkan ska ställa sig inför de sekulariserade samhällenas nya samlevnadsformer.




Andra artiklar om äktenskapet::
Ledare: Förändringarnas farliga passion
Ledare: Det nya idealet: Var och en salig på sin fason
Kardinal Gerhard Müller: Om äktenskapets oupplöslighet och debatten om borgerligt omgifta och sakramenten
Kardinal Carlo Cafarra: Äktenskapet och sekulariseringen
Msgr Nichola Bux: Den ortodoxa kyrkan och de omgifta
Inför familjesynoden:  Många åsikter om undantagen, färre om regeln
Carlo Buzzi: Vad jag anser om kommunionen för de omgifta
Påve Benedikt XVI: Varför jag valde kärlek som ämne för min första encyklika 
 
 

2014-09-13

Från Stefan till - Anders

I en artikel i tidningen Dagen uppmärksammar ett antal katolska akademiker en utställning i Uppsala domkyrka under devisen : ”Från Stefan till Antje”.. Man kritiserar en viss "monopoliserande" skrivning av kristenhetens historia rörande Sverige. Reformationen passerar utställningen nämligen med lätt hand, och de övriga kyrkorna ses mest som exotiska inslag beroende på invandringen. Författarna pekar på "nationalkyrkliga förtecken."  - det vill säga; beskrivningen att det svenska folkets kyrka utgörs av Svenska kyrkan, alltsedan förste biskopen på 1100-talet.

Vi har i en rad inlägg här pekat på exakt samma sak; den Svenska kyrkans svårighet att bejaka sin verkliga historia såsom en av makten under 1500-talet skapad nationalkyrka, och sedan sekelskiftet 2000 reducerad till en frikyrka bland andra. Den förste Uppsalabiskopen i Svenska kyrkan borde således vara Laurentius Petri eller Lars Pettersson från Närke, som introniserades utan vigning år 1531, under den legitima ärkebiskopen Johannes Magnus´ livliga protester från sin påtvingade exil i Rom.

Om man ska se något positivt i detta blundande för en konkret kyrkosplittring så vore det väl att man spårar en viss längtan att tillhöra "fädernas kyrka", det vill säga ha apostolicitet genom vigningar och stolt kunna uppbära de attribut som detta tillhör; kräkla, mitra, ring...

Men när tron inte är densamma framstår såväl de ståtliga biskopsvigningarna som jubileerna och de historiska utställningarna som skådespel - en dröm om att vara vad kyrkan i Sverige en gång var; Heliga Birgittas kyrka, 1400-talets i Europa beundrade kyrkoprovins, med kyrkobyggen i varje landsdel, där adelsmännen skänkte land till klostren och folkfromheten blomstrade.

Men - varför inte då istället söka sig tillbaka till "fädernas kyrka" det vill säga Moderskyrkan, såsom anglokatolikerna i England gjort? På riktigt, i tron, och inte bara i attributen.

Tidigare inlägg i saken:
Fädernas kyrka - men bara när det passar 
Vem kan förstå Svenska kyrkan?
Sekten Svenska kyrkan
Från Nationalkyrkans gyllene tron
Om reformationen och den apostoliska successionen, se:
Svar på frågor beträffande vissa aspekter rörande läran om Kyrkan
Den apostoliska successionen (påve Benedikts katekesföreläsning)
Apostolisk biskop eller kunglig Superintendent?

2014-08-11

Vatikanen: Slå till , innan det är för sent!

Vatikanens sändebud i FN, msgr Silvano Tomaso, förespråkade den 9 augusti ett väpnat ingripande i Irak. "Vi måste agera nu, innan det är för sent" hävdade han och underströk att "vi måste även fysiskt försvara de kristna, även med militärt våld". Detta står i stark kontrast till vad påven sade så sent som den 27 juli, då han framhöll att "Allt går förlorat med krig". Den 10 augusti manade påven till "en effektiv politisk lösning för att återställa freden".
Kyrkan betonar dock att våldsanvändning är ett extremt undantag och hänvisar till Thomas ab Aquinos definitioner om det rättfärdiga kriget, som så sent som år 2000 formulerades av helige påven Johannes Paulus II i nyårsdagens fredsbudskap: "Men när civilbefolkningen riskerar att överfallas av attackerna från en orättfärdig angripare och politiska insatser och instrument för icke-våldsamt försvar inte ger resultat, är det legitimt, ja, det är till och med en plikt, att ta till konkreta åtgärder för att avväpna angriparen. Dock måste dessa initiativ vara begränsade i tid, ha ett tydligt mål, som skall genomföras med fullständig respekt för internationell rätt, säkras hos en erkänd överstatlig nivå och i varje fall myndighet, och aldrig lämnas till vapensystemens kalla logik " (http://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/messages/peace/documents/hf_jp-ii_mes_08121999_xxxiii-world-day-for-peace_en.html)