Etisk härdsmälta

I en brännpunktsartikel förklarar representanter från tre av fyra regeringspartier att man kommer med hast driva igenom en lagändring, som tillåter så kallad assisterad befruktning för ensamstående. Man behöver alltså inte ens ha ingått i en parrelation för att "skaffa" barn.

"Vi är övertygade om att människors lämplighet som förälder inte avgörs av huruvida man lever i en parrelation eller inte."

skriver politikerna, och frångår därmed det mest basala principen i vår samhällsorganisation: familjen. Det verkar inte finnas ett uns av medvetande om vilka konsekvenser denna förskjutning av värdegrundande principer som därmed görs.

Inte nog med detta. metoden i sig är medicinskt mycket tveksam. IVF, alltså befruktning utanför livmodern, innebär att man tar ut ett antal äggceller ur sin oerhört reglerade livsmiljö och man för samman dem med sädesceller i en helt annan miljö. Man vet idag att en befruktning innebär en rad kontrollfunktioner, där äggcell och sädescell matchas mot varandra. Men det handlar om ett genetiskt oerhört raffinerat samspel som vi idag har väldigt lite kunskaper om. Man vet också att det bland personer som tillkommit genom IVF finns högre frekvens av ärftliga sjukdomar.

Men framfört innebär metoden en mänsklig selektion av könsceller. Från en enda individ kan det produceras över åtta miljoner olika varianter av könsceller. Det är ur denna variation som en cell matchas med en annan som också kommer från ett urval ur åtta miljoner.

Men här kommer alltså ett mänskligt urval att ske, som bygger på mänskliga omdömen. Pojke eller flicka? Inga otrevliga avvikelser? Idén har funnits sedan genetikens början. Nobelpristagaren Hermann Müller föreslog på 1950-talet att man skulle upprätta statliga projekt för att förbättra den genetiska kvaliteten. Han skrev till Stalin och menade att Sovjetstaten skulle vara utmärkt att genomföra ett sådant projekt i. Ensamma, barnlösa kvinnor skulle användas och sädesceller noga utväljas från exemplariska män.

Nu har etikens sluttande plan alltså fört oss dithän igen. Sjukvården skall missbrukas till ideologiskt motiverade projekt, som inte har någonting med omvårdnad att göra.

Det som pågår i vår riksdag är inget annat än en etisk härdsmälta.

Om den outhärdliga ansamlingen av kvinnor

I Signum.se har ett inlägg publicerats om kvinnans ställning i kyrkan. Det ansluter till stor del till de rörelser som kritiserar kyrkan för dess otidsenliga fasthållande vid det manliga prästämbetet och det faktum att kyrkans "regering", kardinalskollegiet och kurian, enbart består av män. Man skriver bland annat:

”Outhärdligt är det” hur som helst, som den tyska katolska kvinnoorganisationen Heliand i maj 2011 skrev till de tyska katolska biskoparnas ordförande, att se ”ansamlingen av män vid offentliga kyrkliga tillställningar, något som på intet sätt är en avbild av den aktiva delen av Guds folk”.

Den flitige bloggskribenten Bengt Malmgren har hakat på, och som ofta så handlar det om att röra om i grytan av åsikter. Bengt Malmgren menar säkert väl, men man måste vara förvissad om att här handlar det om högst personliga avväganden. Meningar som "I dagens läge kan alltså ingen kvinna bli kardinal." verkar ju självklara. Men med detta "I dagens läge" så sägs ju något som inte är så trivialt som det kan tyckas. "I dagens läge..." men morgondagen vet vi ju inget om?

Just detta vet vi faktiskt en hel del om, vi har till och med säkerhet. Män kan inte bli kvinnor, kvinnor kan inte bli män, och inte heller prästvigda i katolska kyrkan, och därmed heller inte biskopar och kardinaler. Inte i dagens läge och inte i morgondagens heller. Inte någonsin.


Finns det verkligen inget mera outhärdligt än se ett biskopskollegium av män enbart? Jo, det finns. En församling av nästan enbart kvinnor. En del personer och grupper har problem med att korrigera könsfördelningen runt altaret, och på biskopssynoder. Men hur många reagerar på könsfördelningen bland de bedjande? De som deltar i Herrens offer? Mässbesökarna, de bedjande inför vår Herre i Hans Allraheligaste Sakrament? Kvinnor mestadels. Vad är det som gör att detta kan uthärdas, alltså att många män tycks tro sig frälsta genom sin blotta existens medan kvinnor i långt högre grad inställer sig i Herrens hus, i heliga Mässan, tillbedjan, bikt, rosenkransbönen?

Hybris

En lyxkryssare, 114500 ton tung, med 1500 hytter, lång som ett godståg (290 m), 61 meter i höjd, med fem restauranger, sex swimmingpooler, ett spa och en joggingbana, med plats för 3780 passagerare och 1100 besättningsmän, utrustad till tänderna med all tänkbar elektronik och maskinerier för fin-navigering i trånga hamnar - ligger plötsligt på sidan, som en strandad blåval, hjälplöst förlorad.

Alla frågar sig; hur kunde det hända, i fint väder och lugna vatten? Det kan inte hända, säger man. Nej, det SKA inte kunna hända. Men - ändå hände det. En klippa påseglades nära land, så nära att lokalbefolkningen brukar ha den som mål att simma till och dyka från. Nu sitter hela klippan inklämd i det säkra dubbelskrovet i sidan på Costa Concordias imponerande 290 meter långa babordssida.

Dimensionerad för stormiga hav. High Tech. Prislapp: 4 miljarder kronor. Så sjunker hela härligheten på en timme - för ett stenblock inte större än en sopcontainer!

Idag ska sådant inte hända, säger man. Så sade man om Titanic också. Och om Estonia. Och om Concorde.

Mycket kan man bygga in i tekniken. Men inte den mänskliga faktorn. En kapten som vill slå nytt rekord över Atlanten och inte bryr sig om varningarna. En kapten som inte drar ner på farten i sjögång. En flygledare som inte kollat startbanan. En kapten som vill visa upp sitt skepp för att smickras av borgmästaren...

Hybris. Övertro på människan. Idag ska sådant inte hända. Men det kommer att hända. Igen och igen och igen. Iallafall så länge människan tror sig vara säker. När människan vill göra sig till Gud.

Honora patrem tuum

Just nu förekommer det en del publicitet kring några kända personligheter, vars barn ämnat utkomma med mustiga skildringar av sin barndom. Dessa halvdokumentärer, autofiktioner, har mer eller mindre varit menade som en "motbild" av de i offentligheten ofta uppburna föräldrarna. Bland dem kan nämnas Nils Claeson, son till författaren, konstnären och bohemen Stig Claeson, mera känd som SLAS, och Felicia Feldt, dotter till den självutnämnd barnspecialisten Anna Wahlgren. Tidigare har vi ju fått makarna Myrdals uppfostringsmetoder belysta från två av deras barn, Jan Myrdal och Sissela Bok. Ingmar Bergman har skildrat sin far på ett sätt som fick hans syskon att reagera.

Visst kan man med rätta vara besviken på sina föräldrar. Kanske de svikit och missbrukat barnets inneboende förtroende för dem som det måste lita mest till. Kanske de missbrukat alkohol, mat, pengar, varit otrogna...Men har man för den skull rätten att redovisa dessa iakttagelser, besvikelser, bittra känslor, även om de bygger på rena rama sanningen? Det är nästan som offentliga terapisamtal.

Ett av tio Guds bud lyder:

Visa aktning för din far och din mor, så som Herren, din Gud, har befallt dig, så att du får leva länge och det går dig väl i det land som Herren, din Gud, ger dig.

Bibelöversättningen 1917 använder istället "Hedra":

Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig.

eller i Vulgatan:

honora patrem tuum et matrem sicut praecepit tibi Dominus Deus tuus ut longo vivas tempore et bene sit tibi interra quam Dominus Deus tuus daturus est tibi.

Frågan är nu: Visar man verkligen aktning genom att alltid lyda och tiga med oförrätterna?

Gud har ju alltid rätt. Man skall vara glad att man överhuvudtaget blev född, och att det fanns några som såg till att man fick ett hem, mat och kläder. I ljuset av alla dessa som aldrig ens fick se sina föräldrars anleten så borde man stå ut med betydligt mer än föräldrars brister, vare sig det handlar om att bli bortglömd utanför en sporthall, osedd, sviken eller missförstådd. Hav tålamod, fördragsamhet och ställ inte ut pappa eller mamma för allmänheten. Noas söner Sem och Jafet räddade sin far ur en pinsam situation, medan Ham istället valde att berätta vad han sett och på så sätt ställa ut sin fars brister till beskådan. För detta fick hans efterkommande lida.

Man må säga att Bibeln endast förmedlar myter och folkliga föreställningar. Men inget av detta kan frånta de sedan generationer förvärvade visheter den förmedlar.

Finns det sans i vårt rättssystem?

Sverige är unikt. Avvikande. På många sätt. Generellt så är det avvikande genom att inte vara medvetet om detta faktum.. När svenskar råkar illa ut i andra länders rättsssystem så är opinionen inte sen att förfasa sig över dessa länder. Men hur är det i vårt eget land?

I dagarna kom en dom. En man hade plågat ihjäl sin hundvalp- av kamphundsras. Nu får han ett år och tre månader i frihetsberövning. Fängelse.

Nå, men det är väl inte mera än rätt. Eller ska man få plåga ihjäl djuren? Låt oss då se lite på lagstiftningen: För misshandel kan man få fängelse i högs ttvå år. I praktiken, mycket kortare. En man som upprepade gånger misshandlat sin hustru med slag och sparkar fick till exempel två månader. Grov misshandel: lägst ett, högst tio år. "Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet." Vållande till annans död: Högst två år.

Detta gällde våld mot människor. Man kan alltså komma lindrigare undan att misshandla en människa än att döda en hundvalp. Vi försvarar inte djurplågeri. Men är det inte ett slags trendbrott när åklagaren här uttryckligen jämför djurplågeri med "mord"? Mördar vi inte i såfall alla djur som går till slakt och avlivning?

Och hur kan vi motivera att man får fängelse i över ett år att ha strypt sin hund, när läkare kan lägga människofoster, som berövats sin livsmiljö, att sakta strypas, helt lagligt?

Lucia - nedtagen på jorden

Så har det firats Lucia. Helgonet från Syrakusa i en härlig blandning med tomtenissar och stjärngossar, mest påminnande om nazarenerna i Sevillas påskprocession. Dessa firanden är också blandningar av religiöst och profant. Men till skillnad från våra svenska luciatåg kan man tolka varje detalj ur ett andligt perspektiv. Till exempel så är nazarenerna botgörare, och capiroten, struten, är en symbol för närmandet till himlen. Man klipper träden också så på kyrkogårdarna.

Lucia skall alltså påminna oss om himlen, med sitt martyrskap bevarande hon renheten. Att då dra in henne i någon sorts märklig debatt om genus och jordiska jämförelser är ju att effektivt avleda från det himmelska. Det började redan för decennier sedan, när man på våra dagisar plötsligt utsåg samtliga flickor till lucior, så ingen skulle känna sig outvald. Varpå ingen kunde känna sig utvald heller!

I år har man tagit Lucia till ännu en jordisk nivå. En pojke kan ju vara Lucia - varför inte? Jenny Sonesson, folkpartist, kallar det för att "vidga perspektiv". Så rycker genusväktarna in och vill använda Lucia till ett vapen i könsmaktstriden. Och borta var budskapet om renheten och himmelriket som väntar. Vidgat perspektiv? Snarare förvridet.

Kampanjen mot omskärelse: Dunkel agenda

I två artiklar har ett antal debattglada personer krävt förbud mot omskärelse av pojkar. Argumenten lyder att det är ett brott mot barnen enligt barnkonventionen att

"skära i sina barns friska kroppar"

och att fenomenet

"vittnar om en inställning till barns kroppsliga integritet som villkoras av religioners påbud."

Integrationsminister Ullenhag svarar att

”Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har en rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör."

Vilket får debattörerna att ånyo gå ut i en artikel, nu vill de förlägga omskärelsen till "vuxen ålder". Man talar om

"Att hålla fast ett skrikande barn och sedan skära av en del av hans
könsorgan,"

Först och främst så måste man undra varför just dessa personer engagerar sig i denna fråga . Bland undertecknarna finns namn som Staffan Bergström, känd motståndare till det kristna principen att allt liv är skyddsvärt, Annika Borg, som tillsammans med Kjell Sturmark gått till storms mot kyrkans "förtryckande mekanismer", enkannerligen då motståndet mot preventivmedel och abort. Hon sällar sig till Staffan Bergströms mantra, att

"man kan inte vara emot både preventivmedel och abort. Det är emot människan. Det offrar kvinnors hälsa och liv runt om i världen varje timme"

och menar Svenska Kyrkan ska bryta med Rom (!) tills "bättring sker". Per Dannefjord hör till den krets av Humanister som vill stänga alla konfessionella friskolor, och helst ser att kristna lärare utestängs från att undervisa. Eduardo Grutzky är expert på hederskultur och vill svepa bort de muslimska skolorna tillsammans med de kristna, alla skolor ska stängas. PC Jersild, känd skeptisk agnostiker , som frågar sig varför inte själva förekomsten av religion i samhället kan diskuteras, Gunnar Göthberg , kirurg med motvilja till onödiga ingrepp, som han vill göra till allas, Christer Sturmark , som gjort Humanism till varumärke för religionsfientlighet, och religion som varningsflagga för ovetenskaplighet och tankestopp, Torbjörn Tännsjö, etikprofessorn som föraktar kristna (se nedan), Bengt Westerberg, som tror människan skapat Gud och därför vill rensa ut alla gudar ur världspolitiken med hjälp av vetenskapen. Åsa Wihlbeck, TV-läkare och Ellis Wohler slutligen som deklarerat att tron kan stå i motsats till solidaritet när "tron på gudomliga dogmer förhindrar människor att visa solidaritet med homosexuella eller kampen för kvinnors sexuell och reproduktiv hälsa."

Av alla dessa personer ser vi alltså att kanske två skulle vara bekymrade ur en medicinsk, socialpolitisk synvinkel. Alla andra har gjort sig kända som motståndare till religion. Man ser alltså omskärelsen, (som sker med cirka 3000 pojkar årligen) som ett religiöst fenomen, och eftersom religion i sig inte är önskvärd så attackerar man praktiken.

Men är omskärelsen enbart religiös? Av våra judar är det få som praktiserar sin tro. De judiska församlingarna fungerar mera som kulturföreningar, något som de själva betonar. Det är seder och bruk som förstärker den judiska identiteten, mera än bekännelse och tro. Omskärelsen hör till dessa seder. Det kan vara liknande förhållanden i de muslimska sammanhangen. Även kristna praktiserar omskärelse, och icke-troende. En tredjedel av världens manliga befolkning är omskuren, så det är knappast något som är enkelt att lagstifta bort, än mindre ändra i. Det vore som att riksdagen också skulle avskaffa barndopet.

Från de omskurna finns inga protester eller traumor, i alla fall inte omskrivna.

Man måste alltså verkligen ifrågasätta om det är en sannskyldig omsorg om barnen som driver denna kampanj, eller om motiven är rent ideologiska; om de ingår i kampen mot religionen och de som vill utöva den enligt urgamla traditioner. I så fall tycker man att uppropet borde vara tydligare på den punkten. Man vill inte komma åt endast religionens idéer, utan nu alltså även dess konkreta utövning. (Den kvinnliga omskärelsen är ej religiöst grundad, utan etniskt, den är också förbjuden)

Märkligt också att dessa renommerade läkare inte kan skilja mellan könsorgan och hud, det är två olika organ. Vad som avlägsnas är inte en del av könsorganet, utan en liten hud-del. Att då tala om att "skära i kroppar" är väl ändå en ganska kraftig överdrift. Barn får finna sig i en hel del; att bli klädda, klippta, kammade och fostrade som föräldrarna vill, att sättas på skolbänken utan tillfrågan och ibland blir de berövade både tänder och tonsiller utan att de ges talan i frågan.

Läkaren Omid Aghajari har skrivit en fin artikel där han dels pekar på de medicinska fördelarna av omskärelsen, som varit kända sedan årtusenden, och dels på det stora värdet för de folk som praktiserar den att behålla banden till sitt hemlands, och sitt folks, ursprungskultur. Bibelexegeten Magnus Zetterholm understryker att ett förbud mot omskärelse innebär i praktiken ett förbud mot judendomen. Så starkt är symbolvärdet för judarna - ett bevis på att de är det utvalda folket.

Man kan inte låta bli att undra om dessa förnumstiga experter är omedvetna om den kulturimperialistiska aspekten man kan anlägga på deras kampanj: Här ska det regeras och grävas i familjetraditioner, kulturer och religioner. "Vi vet bäst." Och värdegrunden varpå detta sker är den sekulära, liberala, det vill säga en mycket tunn is av humanitet och förment vetenskaplighet med bråddjup under i form av obekymrad abortverksamhet, förslag till utökad eutanasi, samvetstvång och yrkesförbud för troende.