2018-06-23

Påven och hans kardinaler: Ord mot ord?

Problemen fortsätter med påvens relation till kardinalerna och medierna. Nu har han åter haft samtal med pressen, denna gång Reuters nyhetsbyrå. I en intervju kommenterade påven en mängd olika frågor varav flera av rent politisk art. Bland dem fanns familjesplittringarna till följd av illegal invandring till USA, som han fördömde, precis som den amerikanska biskopskonferensen gjort sedan något år tillbaka. Påven kallade all invandrarfientlig politik för populism och gällande Europa menade han att populism skapar "en psykos" som är ödesdiger då Europa går mot "en stor demografisk vinter" som bara kan undvikas med invandring. "Annars kommer Europa bli tömt på folk".

I slutet av intervjun kommenterar påven de så kallade dubierna, som fyra kardinaler sände till påven i september 2016 med anlednng av alla de frågor om uppstått med anledning av exhortationen Amor Laetitia, och då kapitlet åtta, som antyder att kommunionen kan ges till  frånskilda och civilt omgifta eller sammanboende personer på grundval av individuell urskiljning enbart. Han svarade då att det kom till hans kännedom först "genom pressen - ett tillvägagångssätt som är - låt oss säga  - inte  så kyrkligt, men vi gör alla våra misstag".

Det är välkänt att påven uppfattade publiceringen av brevet som en gest av illojalitet. Och blev personligen sårad. Vid varje kardinalskollegium lovar kardinalerna lojalitet till påven och hans arbete. Samtidigt säger kardinal Gerhard Müller, som varit prefekt för självaste Troskongregationen,  att det finns de som utnyttjar lojaliteten för att uppnå själviska mål. Och de  - inklusive kardinal Müller - som menar att den måste vara självskriven, men ändå aldrig får gå emot vad vi lärt av uppenbarelsen, skrift och tradition.

Nu har två av de fyra kardinalerna - de två kvarvarande i livet - båda svarat att de lät kardinal Cafarra överlämna dubierna personligen till påven, och sände dem även till Troskongregationens perfekt kardinal Gerhard Müller, detta två månader innan de lät publicera dem.  Kardinal Müller har sagt han fick order av påven att inte publicera något i frågan.

Onekligen var dubierna adresserade till påven själv med kopia till Troskongregationen. Man får utgå från att kardinalerna visste hur processen skall ske så att brevet når adressaterna. Att kardinalerna känner sig förtalade råder ingen tvekan om.

Frågan är nu bara om man kan lita på Reuters intervju, om påven förstod frågan rätt till exempel. Det har inte kommit något från Vatikanens presstjänst som klargör saken. Det är heller inte känt vilka som var närvarande vid denna intervju för Reuters nyhetsbyrå, som knappast är kända för sin positiva inställning till katolska kyrkan. 

Åter står vi publicister inför en omöjlig uppgift;  att återge nyheter där ord står mot ord. Man kan bara gissa vad som är med sanningen överensstämmande. Det är oacceptabelt i långa loppet. Alla vet vi påvens svåra uppgift och ansvar, och just därför borde han få stöd vid intervjusituationer som denna. Ingen katolik vill annat än påvens väl. Och ingen vill han skall utnyttjas eller missuppfattas.

Man tycker också att kardinaler kunde tala med varandra istället för att kommunicera via media och direkt i offentligheten, i synnerhet om så centrala frågor som det Allraheligaste Sakramentets förvaltning.

(Om Vatikanens media-etik har Troskongregationens före prefekt kardinal Müller uttryckt stor oro, bland annat i denna intervju. )

Den existentiella ångesten delar vi alla

Erkännanden av allas vår existentiella ångest är kanske inte det som massmedia kastar sig över. Istället fylls radio och TV av skildringar av ångesten över dåliga hantverkare, fellagad mat, totalhavererad privatekonomi, opassande kroppsvikt,  för att inte tala om kärleksbekymmer. Men ibland kan frågan om varifrån och varthän komma fram, och då inte bara i samtal med radiopsykologen, eller något nattligt specialistprogram för filosofi-intresserade.

I några inslag i P1 igår kom saken dock fram. Först Midsommarversionen av Allvarligt talat, där Horace Engdahl bekände sin barndomsupplevelse av en gudlös värld, som något fasansfullt. Och den kloka författaren Lena Andersson som menade att om vi nu kastat av oss religionen, måste vi åtminstone ta tillbaka filosofin för att behandla de existentiella frågorna. I ett program kallat OBS behandlar Ulrika Knutson  Lars Gyllenstens tveksamma ateism med följande ord:

– Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten.
Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande".
Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik – och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor.

Detta är ju åtminstone ett trevande efter banden tillbaka - religion. Re-ligio betyder just detta: att återknyta. Det är trevande och lite försagt, och så skall det vara. Ty vi sitter ju alla i samma båt, i samma exisentiella gåta, med samma frågor, om än svaren skiljer oss.

Fast en sak kan vi vara säkra på: Om det händer att döden närmar sig hastigt och vi ser den, så inte ropar vi på vetenskapens svar, eller ens filosofins. Pubertalt eller ej - men alla ropar vi efter  - Gud.

2018-06-08

Tyskland och sakramentspraxis: Rom har talat

I februari 2018 meddelade Tysklands primas, kardinal Reinhard Marx att en utveckling redan är på väg mot sk interkommunion mellan katoliker och protestanter. Det vill säga att även döpta personer som inte tillhör någon apostolisk kyrka skulle kunna ta emot kommunionen, endast genom att de är gifta med en katolik. Undervisning, upptagning och bikt skulle ej vara nödvändigt. Under den sk Katholikentag i maj upprepade han att utvecklingen redan är genomförd i vissa stift i Tyskland och att det är upp till varje biskop att bestämma detta, och det inte är konstigt om det finns olika praxis i olika stift.

"Biskopskonferensen kan inte tillgripa lagliga medel gentemot lokala stift", 

sade kardinal Marx då.

Kardinal Marx öppnade därmed för den "ortopraxi" som särskilt S. Johannes Paulus II varnade för redan 1986, det vill säga man låter praxis gå före skrift, tradition och läroämbete.

Likväl så planerades under våren att utge en "handbok" med pastoral vägledning till stiften, detta från Biskopskonferensen, ledd av kardinal Marx.

Sju tyska biskopar besökte i maj påven och uttryckte oro över denna handbok och de konsekvenser som det leder till om olika praxis får råda i det allra heligaste sakramentet som kyrkan har att förvalta. De efterlyste ett klarläggande från Läroämbetet i Rom.

De skickades dock tillbaka utan besked om saken. I slutet av maj sade påven att han uppskattade "den ekumeniska hängivenheten" hos de tyska biskoparna, och bad dem finna

"ett resultat så enhälligt som möjligt, i en anda av kyrklig gemenskap". 

Man kom tillbaka till ruta ett så att säga.

Beskedet väckte reaktioner hos några mycket respekterade kardinaler, däribland kardinal Francis Arinze, som menade att

Firandet av Eukaristin är inte en ekumenisk tjänst. Det är inte en sammankomst för de som tror på Kristus och som uppfinner en bön för tillfället, det är ett firande av mysterierna, Kristi mysterier, Han som dog för oss på korset, som förvandlade bröd till sin lekamen och vin till sitt blod, och bad apostlarna: "Gör detta till åminnelse av mig!".

I Holland uttalade sig kardinal Wilem Eijk i ett öppet brev men hänvisningar till en mängd lärodokument och sammanfattade:

Katolska Kyrkans praxis, baserad på hennes tro, är inte bestämd av lokala biskopar och kan inte statistiskt ändras då en majoritet i en biskopskonferens röstar för något, om än resultatet är enhälligt.

Kardinalen efterlyste klarläggande från Rom.

Men så kom oväntat ett brev ut från Troskongregationen daterat den 25 maj. Dess prefekt msgr. Luis Francisco Ladaria Ferrer SJ fastslår lakoniskt, att frågan inte kan avgöras ute i stiften, inte heller av biskopskonferenser.

Där konstateras att mötet den 3 maj med de tyska biskoparna

reser en mängd problem av yttersta betydelse. Den Helige Fadern har därför kommit till slutsatsen att dokumentet (handboken för interkommunion) inte är färdigt att publiceras. 

Brevet väckte omedelbart reaktioner, först från kardinal Marx själv, som blev "överraskad" att brevet sänts från Rom innan Biskopskonferensen nått konsensus. Från kardinal Walter Kasper kom ett kraftfullt uttalande där han menar:

Ett kommunionsmottagande av icke-katolska makar är inte alls fundamentalt uteslutet och behöver inte "förtydligas av den universella kyrkan".

Kardinalen betonar vidare att publiceringen av msgr Ladarias brev också väckte frågor  om denne som person. Det gör kardinal Kasper "arg" att brevet var "blottlagt".  

Vad som gör mig rasande är att detta brev - som uppenbarligen var personligt adresserat (till  kardinal Marx med kopia till de sju biskoparna som haft dubier över handledningen ö.a.) läcktes till själva de medier vars anti-Franciskushållning är välkänd (1) . Detta är en fortsättning i Vatileaks-stilen och en paus i lojaliteten hos kurians anställda, som inte bara skadat de tyska biskoparnas auktoritet, utan också kurians och påvens, såväl som kyrkans rykte, vilket orsakar förvirring bland de troende.  Man måste förvänta sig att de ansvariga kommer att stå till svars och de bör förvänta sig konsekvenser.

(1) Brevet publicerades av bl.a. Sandro Magister Settimo Cielo
 

2018-03-21

Vatikanens presschef avgår

(katobs.se) Vatikanradion meddelar idag den 21 mars 2018 att prefekten för det påvliga kommunikationssekretariatet SPC, msgr. Dario Edoardo Viganò har bett att få avgå. Ansökan har beviljats av påve Franciskus. Händelsen är en konsekvens av publiceringen av ett privat brev från påve em. Benediktus i samband med lanseringen av en skriftserie om påve Franciskus teologi. Brevets innehåll redovisades endast delvis, vilket gav ett annat intryck av det än vad som framkom när det - först efter påtryckningar - till slut publicerades i sin helhet. Även en avbildning av brevet hade manipulerats. De publicistiska regler som gäller här är i stort sett desamma som gäller för skoluppsatser mm, och om detta inte iakttas av en presschef vid Vatikanen, så är det allvarligt. Se

2018-03-18

Vatikanens mediaetik i blickpunkten

Det finns uppenbarligen problem att lösa inom Vatikanens pressavdelningar. För närvarande fungerar inte länkar till den officiella nyhetsbyrån VIS, inte heller Vaticannews.va. Inte heller museivaticano.va fungerar.

I Spanien är många upprörda över att Vatikanen låtit stämma en liten ideell  blogg inför domstol, detta på grund av namnintrång. Bloggen heter Infovaticana, den har funnits under många år. En del menar man går för långt i kritiken av biskopar och även påven. Men samtidigt så tar man också fram positiva uttalanden och man försvarar kyrkan mot angrepp. När till exempel Opus Dei stod som mest i skottgluggen så gick man till stöd för rörelsen. Framförallt så erbjuder man uppbyggelse i form av katekestexter, böner och kyrkliga dokument. Även översättningar av artiklar från andra länder till spansktalande.

Vatikanen har anlitat Baker & Mckenzie, en av de dyraste advokatbyråer som finns, dessutom en global lobbyist som hjälper även regeringar, i frågor om "gender equality" och miljöfrågor mm. Detta för att få siten stängd. Men menar det inte handlar om innehållet, utan om namnet. Infovaticana har svarat att man är förstående, och man har lovat vara tydligare att det inte handlar om en officiell site. Man har också erkänt att man förmedlat okontrollerade uppgifter några gånger. Men man har aldrig heller tvekat rätta till fel och be eventuellt drabbade om ursäkt. Man är öppen för att tillmötesgå Vatikanens önskemål. Men inte stänga ner.

Men advokatbyrån är obeveklig, man tillåter inga förhandlingar överhuvudtaget. Siten ska stängas, punkt, slut. Ärendet ligger nu hos spanska patentverket.

Samtidigt så florerar mängder av siter med namnet vatican, vaticano mm. Vatican.com är en kommersiell sida för hotellbokningar etc. Man har inte ingripit mot Vatican Insider, en underdomain till La Stampa, och inte heller mot InsidetheVatican.com , en likaledes nyhetskommenterande blog.

Låt oss hoppas det utökade nya pressekretariatet kan rätta till dessa  hotfulla metoder.  De skapar inget annat än rädsla, misstro och splittring. Sanningen måste alltid stå i främsta rummet, om den än är obekväm ibland. I det nya rådet finns professionaliet i form av till exempel EWTN:s Michael Warsaw och Graham Ellis, vice direktör för BBC Radio, och Michael Paul Unland från Catholic Media Council.

2018-03-17

Vatikanens presstjänst: Höga journalistiska ideal föll pladask

Att bedriva publicism handlar om att bedöma fakta från andra källor, granska dem noga, och göra bedömningar. Också att värdera källorna. I vår tid är snart sagt var man publicist, detta genom de tusentals olika medier där man kan publicera sig, utan kontroll. Fakta kan fabriceras, bilder duperas. Ofta väntar man sig mera av etablerade nyhetsbyråer och dagstidningar än av privata källor. Störst  förtroende har "public service" enligt vissa enkäter. Alltså de statsägda nyhetskanalerna.

Hur är det då med Vatikanen? Vi vet ju hur påven vill ha det:

en journalism som är trovärdig och står emot falskheter, retoriska grepp och sensationella rubriker.

Hur förmedlas nyheterna därifrån? Naturligtvis via nuntiaturerna och biskoparna. Men det finns faktiskt också en mycket etablerad papperstidning, l´Osservatore Romano. Tidigare kunde man köpa den i tidningskioskerna, iallafall i Rom. En postutsänd Weekly Edition fanns, som var mycket populär hos präster m.fl. världen över. Vatikanradion har spelat en enorm roll med alla sina redaktioner för olika länder. Den finns kvar - men inte så mycket i etern som på webben,  och kan sägas delvis vara en officiell förmedling av vad som händer närmast kring påven och alla kontoren i kurian - presskonferenser kommenteras, påvens katekes finns i översättning mm.

Tidigare har följande medier delat på ansvaret: Pontifical Council for Social Communications; L’Osservatore Romano; Vatikanradion, CTV, VIS, Heliga Kyrkans presskontor; Fides missionary news agency; Vatican.va website; news.va; LEV (bokförlag); och tryckeriet Vatican Press.

I juli 2015 beslutade påve Franciskus att bilda ett sekretariat för att samordna nyhetsverksamheten, så det inte kom ut motstridiga uppgifter mm. Vidare för att anpassa nyhetsservicen till moderna medier som FaceBook, Twitter m.fl. Idag består detta av 23 personer, varav fem kardinaler och sju biskopar. Preses är msgr Dario Viganó som tidigare var chef för Vatikanens TV, CTV.

Under påve Franciskus tycks presstalesmannen ha fått en mindre roll än tidigare. Påven meddelar sig ofta via informella kanaler som tidningsintervjuer,  och inte heller kongregationerna används som förr. Påven kallas ibland för en fotnoternas påve, då det är där man får en uppfattning om trender och tendenser och även konkreta planer, mera än genom hans tal och predikningar. Hans närmaste medarbetare använder inte sällan andra medier än kyrkans egna, inte minst Vatican Insider, som hör till tidningen La Stampa. Även Twitter.

Helt nyligen samlade informationskontoret vid Vatikanen till presskonferens. Man lanserade där tolv småskrifter "La Teologia di Papa Francesco” av olika författare. Här läste msgr Vigano upp ett brev han fått av påve em. Benedikt XVI, ett svar på en förfrågan om en teologisk kommentar till samlingen, som kunde tolkas som att denne läst volymerna och uppskattat dem för deras teologiska och filosofiska innehåll. Ett pressmeddelande skickades också ut där ett stycke ur brevet citerades.

Foto: Vatican media

Det fanns även ett foto av brevet och skriftsamlingen. Kontentan av meddelandet var att påve Benedikt skulle blivit hjälpt av dem att

visa den inre kontinuiteten mellan de båda pontifikaten, även med alla skillnader i stil och temperament beaktade

och att han

välkomnar detta initiativ och önskar vända mig mot den dumma fördomen att påven Franciskus bara skulle vara en praktisk man utan särskild teologisk eller filosofisk bildning.

Många såg en tydlig passning till dem som haft synpunkter på påvens metod att förmedla lärofrågor utifrån "pastoral praxis" mera än teologi. Kommunikén fick stor spridning.

Men några rader av brevet hade suddats ut i fotot, och böckerna täcker andra sidan av brevet. Endast påve Benedikts namnteckning syns. En uppmärksam journalist, Sandro Magister, hade bandat vad msgr Viganó läste upp, och han berördes av att man i pressmeddelandet manipulerat bilden på brevet, så delar av det inte kunde läsas. Endast de som hörde det läsas upp kunde gissa vad där stod. Hela brevet - eller det man trodde var hela - publicerades utifrån bandinspelningarna, detta i National Catholic Register och CNA. Msgr Vigano meddelade att visst, man hade dolt delar av texten, men det var ju aldrig meningen att brevet skulle publiceras i dess helhet.

Men det stycke som dolts visade bland annat att påve Benedikt meddelade att han inte kunde göra önskade teologisk betraktelse över dem, då han är förhindrad av andra uppgifter. Sandro Magister anade -  utifrån brevpapperstorleken - att ännu ett stycke av brevet inte hade redovisats. Han begärde ut en fotokopia. Men Sekretariatet hänvisade till att brevet var privat.

Men när detta kom fram på lördagen, och flera upprörts av manipulationen av fotot, däribland nyhetsbyrån AP,  så kom till slut hela brevtexten ut på lördagskvällen. Det sista stycket, som alltså inte heller lästes upp, lyder:

Bara vid sidan, skulle jag vilja uttrycka min förvåning över det faktum att bland författarna finns också professor Hünemann, som under mitt pontifikat utmärkte sig genom att leda anti-påvliga initiativ. Han spelade en huvudroll i publiceringen av Kölnförklaringen, som i relation till Veritatis Splendor, våldsamt attackerade påvens läromässiga auktoritet, särskilt gällande frågor om moralteologi. Även “Europaische Theologengesellschaft”, som han grundade, var ursprungligen bildat av honom som en organisation i opposition till det påvliga magisteriet. Senare, tack vare många teologers känsla för kyrkan, blev organisationen ett normalt instrument för utbyte mellan teologer.

Jag är övertygad om att Ni förstår mitt avstående och hälsar er vänligen.

Med andra ord verkar det ju snarare som påve Benedikt varit ganska ovillig att recensera böckerna och högst tveksam till åtminstone vissa av författarna.

Men det stora felet som gjordes här var ju att msgr Viganó offentligjorde ett brev märkt konfidentiellt och privat på kuvertet. Och dessutom inte hela, utan delar. Detta försätter pressekretaritet i en förtroendekris, ja, hela Vatikanen. Det handlade kanske inte här om en konspiration, bara en marknadsföringsidé. Men i andra fall kanske det är betydligt viktigare dokument som offentliggörs, och det får då inte finnas minsta misstanke att manipulation har gjorts - i synnerhet inte avbildningar av dokument. (Man tänker osökt på den sk tredje Fátimahemligheten.)

Amerikanska biskopskonferensens nyhetsbyrå CNS skriver:

Hela incidenten är en påminnelse att i en media-sofistikerad tid med en media-omnipresent påve, måste Vatikanens medier vara hängivna till både transparens och de bästa journalistiska metoderna. Allt annat utgör en björntjänst (disservice) till kyrkan.

Översättningar: Red.



2018-03-13

Dags läsa läxan, Shekarabi

För någon vecka sedan fick vi veta att Stockholms stad inte kommer hyra ut lokaler till "konfessionella friskolor". Nu deklarerar socialdemokratiska riskpolitiker även att man vill förbjuda alla friskolor som ägs kyrkor och samfund:

– I svensk skola ska det vara lärare och rektorer som styr – inte präster och imamer, skriver civilminister Ardalan Shekarabi på twitter.

Saken är pinsam. Ty vi har ingen "konfessionell undervisning" inom det allmänna skolväsendet i Sverige, det är redan förbjudet enligt Skollagen. Vad det istället handlar om är huvudmannaskapet. En skola kan ägas av en kyrka eller en folkrörelse. Men undervisningen är strikt reglerad. 

Skolor ska ha behöriga lärare. Men om de sedan dessutom har andra utbildningar, som till exempel till präst, det kan nog knappast någon statsmakt förbjuda.

Tydligen har dessa politiker inte studerat varken Skollagen eller direktiven. Om nu  huvudmannen inte får vara konfessionellt partisk, får den vara partipolitiskt och ideologiskt partisk? Konsekvensen av politikernas utspel lär ju bli att man får stänga de rörelseägda folkhögskolorna; Arbetarrörelsen folkhögskola, Bona (v), LO-skolan, Brunnsvik, Långholmen många fler. Vem ska ta över de 5000 barnen från Svenska kyrkans alla förskolor? Så får man ju stänga de katolska och evangeliska skolorna också, som funnits i mer än ett sekel. Vill dessa politiker verkligen ta den striden?

Tidigare artiklar i ämnet:
Den svenska skolan enligt (S): Blågult ska det vara!
Den konfessionella svenska skolan

Är den svenska skolan normerande för världen?
Är friskolor brott mot grundlagen eller en mänsklig rättighet?

Meningsutbyte med anledning av en artikel i Expressen
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?

Den normativa skolans återkomst
DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan
När könsideologerna får bestämma ska barnen tiga