2014-08-11

Vatikanen: Slå till , innan det är för sent!

Vatikanens sändebud i FN, msgr Silvano Tomaso, förespråkade den 9 augusti ett väpnat ingripande i Irak. "Vi måste agera nu, innan det är för sent" hävdade han och underströk att "vi måste även fysiskt försvara de kristna, även med militärt våld". Detta står i stark kontrast till vad påven sade så sent som den 27 juli, då han framhöll att "Allt går förlorat med krig". Den 10 augusti manade påven till "en effektiv politisk lösning för att återställa freden".
Kyrkan betonar dock att våldsanvändning är ett extremt undantag och hänvisar till Thomas ab Aquinos definitioner om det rättfärdiga kriget, som så sent som år 2000 formulerades av helige påven Johannes Paulus II i nyårsdagens fredsbudskap: "Men när civilbefolkningen riskerar att överfallas av attackerna från en orättfärdig angripare och politiska insatser och instrument för icke-våldsamt försvar inte ger resultat, är det legitimt, ja, det är till och med en plikt, att ta till konkreta åtgärder för att avväpna angriparen. Dock måste dessa initiativ vara begränsade i tid, ha ett tydligt mål, som skall genomföras med fullständig respekt för internationell rätt, säkras hos en erkänd överstatlig nivå och i varje fall myndighet, och aldrig lämnas till vapensystemens kalla logik " (http://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/messages/peace/documents/hf_jp-ii_mes_08121999_xxxiii-world-day-for-peace_en.html)

2014-08-10

Irak: Skomakaren vet bättre

Medan folkmord pågår i Syrien och Irak säker man febrilt efter någon sorts politisk standpoint från våra folkvalda. Men det handlar mest om halvhjärtade uttalanden och chansartade analyser. Ett besök hos lokale skomakaren och hans vänner från Syrien och Irak kan ge betydligt mer än att läsa utrikesminister Bildts blogg. Där är allt yta, och ministern framstår som ordningsmannen i klassen som alltid säger rätt saker men aldrig säger något av värde. Det var inte förrän katolska ungdomar startade en kampanj och skickade et brev till UD som Carl Bildt ägnade mer än en rad åt folkmorden i Irak. Förklaringen var cynisk - han var ju så upptagen med saken att han inte hunnit kommentera den. Men skogsbranden gavs det tid åt uppenbarligen, och Ukraina förstås.

Samtidigt finns det gott om information om de övergrepp som begås en masse, av välbetalda västerländska  jihadister. Unga obeväpnade män skjuts utan rättegång och förhör eller man skär halsen av dem levande. Gamla, kvinnor och barn drivs ut i öknen från sina hem. Men rapporterna i våra svenska medier  är minst sagt sparsamma från dessa händelser. Debattören Johan Lundell undrar, om mediernas nedtoning av folkmorden i Mellersta östern kan bero på, att det på något förvridet sätt kan tolkas som ett stöd för Sverigedemokraterna. I nättidningen Avpixlat koncentreras nämligen mycket på islamisternas framfart. Kanske han har en poäng där.

Men likväl är det skakande att dessa religiösa bandithorder får gå lösa, och president Obama säger; låt dem vara så länge amerikanska intressen inte skadas. Just nu kom de lite för nära oljefälten. Vårt land är synnerligen inblandat, då vi tar emot flyktingar från just dessa krishärdar. Det går inte att avskärma oss från att det pågår en etnisk rensning i Mellanöstern av episka mått.

2014-07-30

Genusrebus

De här är flickor som kallades pojkar - det gick inte bra


Det här är en man som kallades "hon" - det gick bra.




2014-07-29

"En fruktansvärd frestelse"

I dessa regnbågsflaggans dagar kanske det kunde vara lämpligt påminna vad en av våra heliga påvar, den senaste som levde i vår egen tidsatmosfär, helige påven Johannes Paulus II, sade om homosexuella familjebildningar:

Det kan inte vara en riktig familj, den  som bildas av två män eller två kvinnor, och ännu mindre kan en sådan förening ges rätt att adoptera barn. Ty dessa barn orsakas stora skador, i dessa "alternativa familjer" har de ej en far och mor, men "två pappor" eller "två mammor."
Vi får lita på att parlamenten i länderna i Europa kommer att distansera sig från detta synsätt och, i samband med familjeåret, de kommer att vilja skydda samhällets och nationernas grundvalar sedan urminnes tider från denna grundläggande fara. Det råder ingen tvekan dock att vi har att göra med en fruktansvärd frestelse.
(Angelus 20 februari 1994)


Så sent som 2003 kom Troskongregationen under kardinal Joseph Ratzinger ut med ett dokument kallat Considerations Regarding Proposals To Give Legal Recognition To Unions Between Homosexual Persons. Ur denna saxar vi:


Om äktenskapsliknande förening mellan likakönade:

Homosexual unions are also totally lacking in the conjugal dimension, which represents the human and ordered form of sexuality. Sexual relations are human when and insofar as they express and promote the mutual assistance of the sexes in marriage and are open to the transmission of new life.


Om konsekvenserna vid barnadoption:


As experience has shown, the absence of sexual complementarity in these unions creates obstacles in the normal development of children who would be placed in the care of such persons. They would be deprived of the experience of either fatherhood or motherhood. Allowing children to be adopted by persons living in such unions would actually mean doing violence to these children, in the sense that their condition of dependency would be used to place them in an environment that is not conducive to their full human development. This is gravely immoral and in open contradiction to the principle, recognized also in the United Nations Convention on the Rights of the Child, that the best interests of the child, as the weaker and more vulnerable party, are to be the paramount 

Om alla våra politikers ansvar:

When legislation in favour of the recognition of homosexual unions is proposed for the first time in a legislative assembly, the Catholic law-maker has a moral duty to express his opposition clearly and publicly and to vote against it. To vote in favour of a law so harmful to the common good is gravely immoral.

When legislation in favour of the recognition of homosexual unions is already in force, the Catholic politician must oppose it in the ways that are possible for him and make his opposition known; it is his duty to witness to the truth. If it is not possible to repeal such a law completely, the Catholic politician, recalling the indications contained in the Encyclical Letter Evangelium vitae, “could licitly support proposals aimed at limiting the harm done by such a law and at lessening its negative consequences at the level of general opinion and public morality”, on condition that his “absolute personal opposition” to such laws was clear and well known and that the danger of scandal was avoided. This does not mean that a more restrictive law in this area could be considered just or even acceptable; rather, it is a question of the legitimate and dutiful attempt to obtain at least the partial repeal of an unjust law when its total abrogation is not possible at the moment.

2014-07-27

Bekännelse till barbariet

I en lång artikel i Dagens Nyheter av kritikern Kristina Lindqvist tas abortproblematiken upp. Innehållet är gåtfullt: Samtidigt som det konstateras att hotbilden med illegala aborter med hjälp av vispkvistar och galgar är överdriven, så hånas och misstänkliggörs barnmorskor som vill upplysa om vad abort innebär. Mellan raderna anar man en medvetenhet om att det egentligen är något hemskt det handlar om, som måste döljas. Men att detta kanske ändå är en rätt som skall finnas:

den som tror på fri abort måste argumentera för att den gravidas rätt att leva sitt liv trumfar fostrets rätt att bli en fullgången människa. Den förhandlingen måste tas, och vinnas, om igen.

Här argumenteras alltså - fullt öppet och tydligt - för ett vägande av ett helt människoliv gentemot en livsstil "(leva sitt liv"). Och för rätten att döda ett spirande liv, som alltså aldrig ens får uppleva att "leva sitt liv",  för enbart oviljan att ändra sitt eget. Ännu tydligare sägs i artikeln:

Kanske är också foster levande, men kanske har kvinnor ändå rätt att välja.

Detta är en bestialisk och djupt omänsklig tanke, som man knappast kan förknippa med något annat är barbari. och den framförs alltså lugnt och obesvärat i vår största dagstidning. Och denna vägning skall göras i många fall av en tonåring, som aldrig ens fått se hur ett foster ser ut, än mindre fått undervisning om familjebildning, om vilka möjligheter det finns att få stöd att ta hand om barn, och om de långsiktiga följderna av missfall, inte minst framkallade.

Även ett fem år gammalt barn är inte fullgången människa, kanske man även kunde väga dessa barns rätt till liv mot vuxnas på samma sätt?

Hur kan detta ske att sådana handlingar anses möjliga att ens överväga? Endast genom sekularismens dominans, den "ateokrati" som anser sig ha mandat att bestämma över liv och samveten, utan att redovisa närmare vilken människosyn som den styrs av, och ändå anser sig kunna tilldela andra rätten att avbryta mänskliga livsprocesser.

Märkligt nog är det samma författare, som i en annan artikel uppmanar oss alla att agera "fysiskt" mot nynazistiska demonstranter:

Var och en som tror på demokrati och den jämlika människan har helt enkelt en oavvislig plikt att markera dessa värden. Inte bara med ord eller på sociala medier, utan med fysisk närvaro i offentligheten. Att med sin egen kropp, tätt intill andras kroppar, säga detta slitna: De skall icke passera.

Men uppenbarligen innefattar dessa värden och "den jämlika människan" alltså inte de mest sårbara, de ofödda liven.

Det enda positiva i artikeln är väl att det anses att man "måste argumentera" för saken, något som de flesta, inte minst lobbyorganisationen RFSU, anser onödigt, farligt och helst bör undvikas. I synnerhet inom sjukvården. Man utför utan frågor vad som begärs av en av två blivande föräldrar. Ty som bekant har en man inte laglig rätt att beordra att hans barn aborteras och heller inte rätten att förhindra att det aldrig får se sin mor och far.

Se även: DO:s beslut: Kristna utesluts från vårdyrkena

2014-07-25

Muslimer om invasionen i Irak

I Katolsk Magasin läser vi att moderata muslimer är besvikna över muslimska mediers tystnad över inavsionen i Irak. Hur är det i vårt eget land? Vi kollade några centrala muslimska kanaler:

Islamiska förbundet - ingen notis
Stockholms moské - ingen notis
Sveriges Unga Muslimer - tar avstånd från att behöva svara för extrema muslimer
Fråga imamen - ingen notis
Islamiska.org - ingen notis
Islamic-relief.se - artikel om den mänskliga nöden i Irak
islamic.center - ingen notis

De kristna medierna:
Dagen har minst fem aktuella artiklar
Signum har fyra aktuella artiklar
Världen idag har fem aktuella artiklar
Kyrkans tidning har en aktuell artikel 
Katolskt Magasin har tre aktuella artiklar
Katolskakyrkan.se - upprop om bön för de föföljda
Justitia et Pax - ingen notis

2014-07-16

Vad menar påven? Du bestämmer.

Den stora italienska vänstertidningen La Repubblica har åter publicerat en "intervju" med påve Franciskus. Den första väckte stort rabalder, då den innehöll många kontroversiella uttalanden från en påve, och denna gång upprepas detta igen.

Bakom artikeln står den nu nittioårige socialisten Eugenio Scalfari. Han har uppenbarligen öppen dörr till Casa Marta, detta är tredje mötet har haft med påven under drygt ett år.

Det originella i denne journalists metod, är att han aldrig tar noter eller bandar ett samtal. Likväl använder han citattecken flitigt i sina texter. Detta, som skulle underkännas på vilken redaktion som helst, anses på La Repubblica visa på denne legendariske journalists stora auktoritet. Han är en institution som ej kan ifrågasättas.

Att ur minne återge vad en påve säger under en timme borde vara svårt för vem som helst, inte minst om man dessutom själv är ateist, och nått den respektabla åldern av 90 år. Men vem kan stoppa en institution?

Det är framförallt två påståenden som väcker frågor. I artikeln hävdas att påven sagt att två procent av alla präster är "pedofiler" och detta gäller även biskopar och kardinaler. Detta finns det dock ingen faktagrund för Scalfaris påvecitat.

Ingen organisation är kartlagd som kyrkan i detta område. Om påven nu verkligen uppgivit talet 2%, så är det troligt det kommer från ärkestiftet Chicago. Man har där nämligen gått igenom 2200 prästers journaler från 1990 och framåt, och av dessa fanns det 1,8 procent som anmälts (observera att detta inte är samma sak som att något inträffat) för någon form av händelse med sexuell anspelning. Men nu kommer en viktig anmärkning: Av dessa 2200 präster kunde man konstatera upprepade beteenden mot minderåriga som tydde på det man kallar pedofili hos - en enda. Alltså 0,4 promille. Det är naturligtvis för mycket även det. Men bland gifta män uppskattar man att 5 procent har en störning som innebär sexuell dragning till barn.

Angående det prästerliga celibatet, skulle påven sagt att det var först på 1000-talet som celibatet infördes i kyrkan, och att präster av de orientaliska riterna i katolska kyrkan redan idag ju kan gifta sig .Det finns förvisso problem med celibatet, men det är ingen stor sak, detta kan lösas. Texten lyder på italienska:

"Forse lei non sa che il celibato fu stabilito nel X secolo, cioè 900 anni dopo la morte di nostro Signore. La Chiesa cattolica orientale ha facoltà fin d'ora che i suoi presbiteri si sposino. Il problema certamente esiste ma non è di grande entità. Ci vuole tempo ma le soluzioni ci sono e le troverò

Här finns nu inte mycket som stämmer. Vi vet ju att celibatet kan härledas från apostlarnas tid, och redan under de första åren på 300-talet finns det reglerat i koncilietexter. Präster i de orientaliska riterna kan förvisso vara gifta, men väl prästvigda kan de kan inte gifta sig, och aldrig kan en biskop vara gift.

Det fanns flera uppgifter i Scalfaris artikel, som föranledde Vatikanens pressekreterare, den ständigt arbetande fader Lombardi, att snabbt gå ut med ett PM. Detta var inte en intervju utan ett samtal, och man ska inte ta allt bokstavligt. Lombardi påpekade att ett citattecken saknades, och antydde att kanske detta var "ett försök att manipulera vissa naiva läsare".


Så -vad ska vi tro? Presstjänsten meddelar genom fader Lombardi att vi kan försäkra oss om att påvens samtal med Scalfari förts i "en atmosfär av vänskaplighet" och att artikeln i huvudsak avspeglar hur det var, även om en del inte kan garanteras vara påvens egna ord.

Så omvärlden överlåts att själva avgöra vad som är fakta och vad som är spekulation.

Är det acceptabelt i dessa sammanhang? Naturligtvis inte.

Se även: Vatican plans reforms for media operations