Påvens stora ja

Tidningen Dagen har hittat några referat från Vatikanveteranen, journalisten Marco Politi, där han med påtaglig vitriolsmak beskriver påven Benedikt som en man med bara "nej". Nej till FN-resolutioner, stamcellsforskning, homosexrelationer. Nej till annuleringar av äktenskap. Nej till förändringar av prästämbetet, etc. Och han menar att påven är otillgänglig och svår. Ja, han vänder till och med ryggen åt folket (i den heliga mässan nyligen, firad mot öster).

Politi, som skrivit böcker om Johannes Paulus II:s politiska betydelse, vill uppenbarligen se påven som en aktivist och världsförbättrare. Men påven har inte den uppgiften. Påven ska försvara det stora JA som finns bakom varje litet nej. Och det kan han göra ofta genom att inte göra något alls. Han behöver inte ens vara omtyckt för att fullgöra sitt ämbete. Precis som Petrus måste han vara på sin vakt emot dem som vill bryta ny mark med hänvisning till folkets önskemål och tidens krav.

Nu verkar det som om Politi inte uppmärksammat hur målmedvetet påven verkar för den rena förståelsen av Evangeliet och av kyrkan. I den ena lysande framställningen efter den andra framställer han kyrkan i all sin skönhet och rikedom - och nu talar vi inte om penningens guld, utan sanningens. Det är tanken och ordet som är denne påves talenter, och han använder dem fullt ut på ett sätt som är så osjälviskt att det förvånar även de mest initierade bedömare. Betydande framsteg har gjorts i dialogen med muslimska företrädare och med Östkyrkan har klimatet inte varit så vänskapligt sedan sekler. Benedikts Jesusbok såldes ut i alla förstaupplagor, och märkligt nog tycks det inte vara ungdomen som finner honom svår att förstå, utan de som i likhet med Politi var unga runt 1968.

Ibland kan förändring vara svårt även för en journalist.