Inom redaktionsvärldens murar

SvD uppmärksammar den världsvida katolska kyrkan och dess ledare för en gångs skull. Det har varit väldigt lite av den varan, t.ex. vid ungdomsmötet i Tyskland och succén i Sydney, dit en halv miljon ungdomar vallfärdade från hela världen. Nu däremot ägnas löpsedel och två hela dubbeluppslag åt påven. Till söndagsfrukosten möts man av en knappast smickrande bild av påven, när hans capa slår upp över ansiktet i den friska vinden. Bilden av en påve i korsdrag visar sig vara temat för hela artikeln. Det verkar dock som om SvD-redaktionen har lite problem med omvärldsorienteringen, ty man har missförstått en hel del, som vi här hjälper att rätta till. Det sägs att

1. Ena dagen har homosexualitet fördömts, nästa har skilsmässor och dödshjälp förkastats.

Ja , detta är väl knappast något specifikt för denne påve. Allt det där finns i katekesen som tillkom under den förre påven och i samråd med tusentals biskopar. Om det är det beryktade jultalet som avses, så råder vi att läsa denna artikel.

2. Han har aldrig gjort någon hemlighet av sin konservativa hållning och kritiska inställning till Andra Vatikankonciliet som moderniserade kyrkan på 1960-talet.

Men påven var ju en av konciliets stora påhejare! Han skulle aldrig ifrågasätta det – det är en del av hela hans historia. Om tolkningen av konciliet; vi rekommenderar denna artikel, som en god början. Konservativ… ja det säger man ju om ALLA påvar!

3. Påvens muslimska ”faux pas” slutade med att han fick hålla bönestund tillsammans med Istanbuls mufti i Blå Moskén, vänd mot Mecka. Det retade gallfeber på konservativa katoliker.

Helt fel. Påven gick en runda i moskén – de bad inte mot Mecka – påven sade efteråt att han bad Fader Vår! Allt visades i direktsändning. Regensburgstalet ledde till en förnyad dialog med ledande muslimer - utan motstycke sedan medeltiden. En stor framgång!

4. Därpå kom ytterligare en provokation när Benedictus föreslog att naziårens påve Pius XII, som kritiserats för att bemöta judeutrotningen med tystnad, skulle saligförklaras – första steget på vägen mot helgonförklaring.

Om Pius XII:s insatser råder numera ingen tvekan. Dessutom - helighet har ingenting med världspolitik att göra.

5. I onsdags gjorde påven en pudel och erkände att hävandet av bannlysningen var ”ett misstag”.

En världsnyhet i så fall! Brevet anger ju motsatsen: Att han gjorde vad han gjorde: Här ett lysande försvar för saken:

”Om alltså kampen om tron, om hoppet och om kärleken i världen utgör den sanna prioriteten för kyrkan i denna tid (och i olika former alltid utgjort det), då tillhör även de små eller medelstora försöken till försoning detta. Det är bara att inse att den stilla åtbörden av en utsträckt hand blivit till ett öronbedövande oväsen och just därigenom blivit motsatsen till det som var avsett. Men nu vill jag fråga: Är det verkligen fel att även i denna sak gå sin broder till mötes, den bror ”som har något otalt med dig” (Matt 5:23 ff.), och försöka nå fram till försoning?”

Och vi svarar: Nej - det är inte fel. Det är helt rätt.

6. Så utsåg påven Gerhard Maria Wagner till biskop i österrikiska Linz, medveten om Wagners omstridda åsikter att orkanen Katrina i New Orleans var ett straff för syndfullt leverne och att Harry Potter-böckerna sprider satanism. En protestvåg följde och Wagner hoppade av.

Nej – sådana uttalanden (som kan ha fällts under predikningar i ett sammanhang) utgör inte vägande skäl för eller mot en biskopsutnämning. Wagner hoppade inte av – han blev utmanövrerad genom att falska rykten spreds om honom, och biskopen drog undan stödet för honom. Från hans församling och ungdomsföreningarna uttryckte man sitt fulla stöd.

7. Hundratals tyska katoliker lämnade kyrkan under februari, avhoppen var 40 procent högre än året före i vissa områden, enligt Der Spiegel. I Österrike lämnade fyra gånger så många katoliker kyrkan i Linz under februari jämfört med året före, enligt tv-kanalen ORF.

Lämnar man kyrkan på grund av dessa saker så är man inte inne i den innan heller. Man har redan problem. Kyrkan är inget politiskt parti!

8. Medan Johannes Paulus II var mediernas gunstling och dialogernas mästare är Benedictus XVI varken särskilt intresserad av omvärlden eller av att stå på balkonger och vinka. Benedictus är en tänkare som helst sitter på sin kammare och läser.

Se hans program. Varje onsdag kan man möta honom på Petersplatsen. Vi har en länk till kameran där, om nu någon betvivlar att han är på balkongen. Dessa audienser har samlat större skaror än någonsin under Johannes Paulus II:s pontifikat. Finns det någon motsvarighet i världen till dessa personliga möten? Påven uppges vara mycket direkt och enkel att få kontakt med, därom vittnade särskilt de ungdomar som mötte honom i Tyskland, USA och Australien.

9. Så återinfördes exempelvis den tridentinska (latinska) mässan 2007, såsom SSPX önskat.

Detta var inget önskemål bara från SSPX, utan en sedan 40 år angelägen fråga för ett betydligt större antal katoliker och rörelser, som undrade hur något kunde kräva tillåtelse som inte någonsin förbjudits.

10. Men Benedictus har siktet inställt åt höger och tycks bara ha ögon för traditionalister.

Så är det inte. Kyrkan är ingen riksdag. Traditionen är viktig, det är en av stöttepelarna: Skrift, Tradition, Läroämbete. Så har det alltid varit. Men det går långt utöver höger-vänsterskalan.

Slutligen talas det i artikeln om korsdrag kring påven. Men detta korsdrag har snarare varit i katolikfientliga media och bland tyska biskopar. (Inte alla dock.) Svenska Dagbladet glömde nämna det imponerande stöd påven har bland lekmännen och generellt i världen utanför Europa. Betyder det ingenting? Det nämns hur illa muslimerna skulle tagit vid sig vid påvens Regensburgstal. Men – hur vi katoliker upplever att se en förnedrande bild på vår påve – en av de absolut största i vår tid – ta upp ett helt uppslag i en av Sveriges största dagstidningar tycks inte reflekteras över. Det underlättar knappast livet för katoliker i minoritet, när tvångsskruvarnas dras åt på alla plan. Friskolor misstänkliggörs hos myndigheterna, i TV-sofforna häcklas vår kyrka och själva tron dras inför rätta i olika media och i riksdagsdebatter. Visst – så har det ju varit alltid, mer eller mindre, i dessa kalla trakter norr om Alperna. Men man kunde kanske förvänta någon sorts balansering från en rikstidning i alla fall.

Redaktionerna överlag tycks ha svårt att använd media - inte minst Internet - kritiskt, nyanserat och fingertoppslätt. De borde lära av de principer vår kommunikationsintresserade påve själv så sent som i januari rekommenderar till ungdomarna: Att bidra till en kultur av respekt, dialog och vänskap.