Påvens populäritet besvärar

I Dagens Nyheter kunde man läsa på påskdagen att påven är isolerad . Från en ingress på förstasidan leds man in till en artikel som förkunnar:

– Påven är i dag en ensam man i Vatikanen och kan bara kan räkna med en handfull helt lojala medarbetare, säger journalisten och Vatikanexperten Sandro Magister.

Våra trogna läsare känner säkert igen namnet Sandro Magister. Vi har ofta krönikor av honom. Och mycket riktigt, den 2 februari berättar Sandro Magister att det finns en viss tröghet i de påvliga utskotten. Man levererar inte till pressekreteraren. Statssekretariatet utgör en bromskloss, även om dess ledare kardinal Bertone är lojal, är han mest på resande fot och lämnar tjänstemännen åt sitt öde:

It is possible that some of them deliberately oppose this pontificate. It is certain that most of them simply do not understand it, do not measure up to it.

Men den 27 mars skildrar Sandro Magister i sin krönika påvens folkliga popularitet, som märks under hans resor och hans audienser.

So the facts outlined above already provide a glimpse of the substance of the question: that Benedict XVI's popularity has its source precisely in the way in which he carries out his mission as successor of Peter

Att han då skulle ha bara en handfull medarbetare med sig verkar otroligt. Vi har också i flera artiklar skildrat hur livligt flera av påvens medarbetare försvarar hans beslut och reagerar mot den oförstående pressen. Där finns bland annat den italienska biskopskonfensens ordförande, kardinal Bagnasco. Kardinal Ruini har utförligt sökt förklara påvens strategier, och kardinal Angelo Sodano, åldermannen i kardinalskollegiet, rusade till påvens försvar när Hans Küng attackerade honom:

"Fraternal criticism has always been possible in the church, from the times of Sts. Peter and Paul. Bitter criticism, on the other hand, especially when it's so broad, does not contribute to the unity of the church, for which Pope Benedict is working so hard"

I själva verket ansluter Dagens Nyheter bara till den mediabild som frammanats av bland annat Times, som citerar den liberale vatikankritikern Marco Politi, av en påve i blåsväder. Även SvD följer den utlagda linjen.

Alla pontifikat har sin prägel, och alla kritiseras. Det behöver inte vara något fel i det. Men det bekymmersamma i den kritik som framkommit det senaste halvåret, är att den bygger på missförstånd och ren desinformation och framförallt, ovilja att förstå, illvilja. Istället för att analysera fenomenet katolska kyrkan, vill man komma åt den; stämpla, såra. De "blunders" som påven sägs ha gjort har visat sig vara antingen påhittade av media eller utbasunerade för att man ogillat själva budskapet.

Även inom kyrkan har myten om påvens "klavertramp" och isolering odlats flitigt. Ingenstans har man velat erkänna sina misstag, när de väl uppdagats. Och nog är det anmärkningsvärt att endast en person offentligt har bett påven om förlåtelse för det han utsatts för, två gånger till och med: "Terroristen" Williamson.