2018-11-20

Är sterilitet en fråga om hälsa?

TT rapporterar att steriliseringar av män i Sverige har ökat. I Stockholm t.ex har antalet fördubblats under bara ett år. Man tror det beror på att kvinnor tröttnat på P-piller, det som en del kallar "kemisk korsett".

Vad handlar det då om? Jo, ett i stort sett irreversibelt ingrepp:

Vid manlig sterilisering, vasektomi, skärs sädesledarna av, vilket innebär att mannen blir ofruktsam.

Utan tvekan är det således en sorts könsstympning. Precis som när det gäller "könsbyten" så handlar detta inte om hälsa, utan snarare om att göra ingrepp som reducerar den "reproduktiva hälsan" dramatiskt. Likväl så hänvisas just till reproduktiv hälsa gällande dessa ingrepp, som i många landsting bekostas av den allmänna sjukvårdskassan.


För en katolik är äktenskapet inte fullständigt utan den sexuella föreningen mellan man och kvinna, där barn alltid kan vara en möjlighet. Förvisso kan varje förening inte resultera i barn. Naturen har sin egen rytm här. Sedan kan permanent barnlöshet också finnas, det kan bero på många orsaker, både medfödda och uppkomna, inte minst pga ålder. Men då är det inte orsakat av människans eget beslut, som i detta fall dessutom är oåterkalleligt.

Utlösningen är bara fri från spermier – och målet är uppnått, säger Niklas Envall.

Men det är bara det mänskliga målet som är uppnått - att frikoppla sexualakten från dess naturliga mål. Hela fortplantningen, från attraktion till befruktning - ingår i ett otroligt sofistikerat biologiskt maskineri , vars mål är inte bara är en hastigt övergående sensation och ett uppfyllt behov, nej, inte ens endast fortplantning, utan också genetisk variation, förnyelse, mångfald, skapelse. Ett stort mysterium.

Och i grunden finns också det vi kallar kärlek, till en person, till barn, till livet - och till Gud.

2018-08-27

Fallet McCarrick: Motsägelser saknas knappast

Fallet McCarrick och ärkebiskop Viganós brev har skildrats på annat håll. Eftersom detta är en presskommenterande blogg, så noterar vi bara några motsägelser:

1. Påven vill inte kommentera saken utan hänvisar till journalisternas goda omdöme. Man kan inte läsa det på annat sätt än att han tycker att saken inte borde ha publicerats. Men brevet finns i original i National Catholic Register, LifeSiteNews och några andra tidskrifter. Det länkades inom kort till ett tusental andra källor. Samtliga katolska större nyhetsbyråer och tidskrifter refererade brevet, däribland CNA, Crux , CNS (amerikanska biskopskonferensens nyhetsbyrå),  AciPrensa, AciStampa, The Tablet, NCReporter, Kath.net, alla stora amerikanska tidningar, till exempel New York Times. Inte dock på News.va och heller inget från den österrikiska biskopskonferensen, Kathpress. Saken har kommenterats även på många stiftssidor, inte minst det norska ärkestiftet i Oslo. Och i Sverige, Signum.

Skulle ett förtigande av det öppna "vittnesmålet" från en toppkraft i själva kurian verkligen vara förenat med den transparens som påven hävdat ska känneteckna katolska medier, och

En journalism skapad av människor för människor, en som är i allas tjänst, särskildt de  - och de är i majoritet i vår värld - som inte har någon röst.
(Message of His Holiness Pope Francis For World Communication Days 24 January 2018)
?
2. Brevet är långt och innehåller en rad detaljer, många är svåra att bedöma och kontrollera. Det är även motsägande i vissa stycken. Till exempel skriver ärkebiskop Vigano att han skrivit att

det vore rekommendabelt att för en gångs skull de kyrkliga myndigheterna skulle ingripa innan de civila, och om möjligt innan skandalen kommit ut i pressen. Detta skulle ha återupprättat något av den värdighet hos en Kyrka som är så prövad och förolämpad av så många avskyvärda handlingar från en del präster. Om detta skulle göras, skulle civila myndigheter inte behöva döma en kardinal, utan en präst som kyrkan redan hade vidtagit lämpliga åtgärder mot för att förhindra att en kardinal kunde göra övergrepp och fortsätta skapa oskyldiga offer. 

Men handlar detta råd inte just om det förtigande som ärkebiskopen går till angrepp emot?

3. Flera medier, däribland New York Times, några biskopar även, och imorse fd vatikanambassadören Ulla Gudmundsson antyder att publiceringen är ett led i en utstuderad kampanj riktad mot påven och hans "reformprogram". Bakom står "traditionalisterna". En konspirationsteori framförs alltså mot de medier som vill komma åt just konspirationer ibland präster och biskopar. Saken blir särskilt olycklig när epitetet "traditionalist" kan rikta sig mot allt från vissa som inte gillar delar av det Andra Vatikankonciliets ymniga texter, till de som föredrar den latinska Mässan, extraordinär ordning. Inget som har det minsta med övergrepp eller påvens hantering av kardinal McCarrick att göra alltså. Men likväl skapar splittring och misstänksamhet bland de troende, ända in i församlingarna.


2018-08-14

Den nya ultramontanismen?

Ultramontanism var en rörelse på 1800-talet i syfte att stärka påvens makt gentemot nationalstaterna och även den sk konciliarismen, som ville hävda att koncilierna stod över påven. Man trodde vi idag befinner oss långt från dessa strider. Men så kommer en artikel av fdr Thomas Rosica CSB (1), för  det kanadensiska mediebolaget Salt & Light en artikel som går ännu längre . Nu ska påven inte bara stå över koncilier och nationer, utan även Skrift och Tradition:

Påven Franciskus bryter katolska traditioner närhelst han vill, eftersom han är "fri från ohälsosamma bindningar". Vår kyrka har faktiskt gått in i en ny fas: med denna första jesuitpåves ankomst är den öppet styrd av en individ snarare än genom Skriftens auktoritet ensam eller ens dess egna diktat av tradition och skrift. Påven Franciskus har tagit  en jesuitisk intellektualism till Petri ämbete.  Genom att välja namnet Franciskus, bekräftar han också kraften i ödmjukhet och enkelhet. Påven Franciskus, den argentinska jesuiten, försäkrar inte bara komplementariteten mellan de Ignatianska och Franciskanska spåren. Han pekar varje dag på hur sinnet och hjärtat möts i kärleken till Gud och nästan. Och mest av allt påminner han oss varje dag hur mycket vi behöver Jesus, och också hur mycket vi behöver varandra på resan.


Det är en absolut hörnsten i vår katolska tro att den bygger på Uppenbarelsen som den givits oss genom vittnesmål, i Skrift och Tradition genom två årtusenden, ja längre än så om man räknar med profetiorna.

Visst kan man bryta mot tradition och skrift, det ser vi dagligen. Men att påven som person skulle vara fri att  bryta mot dessa, närhelst han vill och hur han vill, och vi har att följa detta, är inte bara en felaktighet. Det är en omöjlighet, enligt vad S. Bellarmin SJ så omsorgsfullt har formulerat. Och ja, utifrån sin "jesuitiska intellektualism".

Vi tror inte kyrkan styrs av en enda individ, och vi tror inte påve Franciskus skulle vara så primitiv att han inte tar hänsyn till skrift och tradition. Det vore ju knappast kärleksfullt till den kyrka Vår Herre grundat och skänkt så mycket nåd.

Vi kommer fortsätta hålla oss till vår devis, "Tro och sanning" och, som det står i Impressum:

Utan att vara ett officiellt kyrkligt organ strävar KATOLSK OBSERVATÖR efter en trogen hållning gentemot den katolska kyrkans tro och tradition.

(1) Fdr Thomas Rosica CSB är verkställande direktör i den katolska kanadensiska TV-kanalen  Salt & Light Television. Han tjänade tidigare som assisterande pressekreterare i Vatikanen, jämte p. Lombardi. Fdr Rosica uppmärksammades 2015 för att hota én bloggare med skadestånd genom en advokatbyrå, för att han påstått Rosica ville manipulera utkomsten av extrasynoden om familjen.

2018-07-24

Tyskland: Ytterligare klosternedläggningar


(katobs.se) Vi har tidigare rapporterat om att det sista birgittinklostret i Tyskland, det ärevördiga Altomünsterklostret, stängts och egendomen beslagtagits av ärkestiftet i München. Detta trots att både finansiering och kallelser fanns. Författaren Peter Seewald har nu rapporterat om att ännu ett stort kloster stängs, "Mödrarna av Heliga Korset" i Reutberg, Bayern. Grundat 1618 har det skötts av franciskannunnor, som försörjt sig själva med öltillverkning mm. De är kända för sin eukaristiska spiritualitet.

Sr Doris stiger upp halv fyra varje morgon
för att sköta bryggeriet och be.

Man har nekats fylla tomma luckor med systrar från andra kommuniteter i München och Tanzania, och förvägrats även ta emot volontärer att hjälpa till. En omfattande plan från staden för nystart med förstärkt kloster och vårdhem, framfördes för ett år sedan, men har inte beaktats. Klostrets spiritual  har förflyttats varvid de kvarvarande nunorna berövats heliga mässan. En ekonomisk administrator knuten till ett företag, men band till ärkestiftet, har tagit över ekonomin, med åtföljande ökade kostnader. Mönstret från Altomünster har följts, att systrarna sedan åratal varit berövade möjligheten sköta ekonomin själva och ta emot donationer, som erbjudits av till och med borgmästaren. Byborna har demonstrerat, de vill ha klostret kvar.


Det finns omfattande egendomar i klostrets ägo. Men ärkestiftet svarar bara att det är inget beslut, utan det handlar om en oundviklig utveckling - nya tider. Men ärkestiftet arbetar målmedvetet, och det verkar snarare vara så att man avsiktligt avvecklar klostren i fruktan att de omfattande kapitalen annars ska förbli oåtkomliga. Eller som Sr. Agnesita Dobler, ekonomidirektör och  generalsekreterare för tyska Ordenskonferensen sade redan 2014:

Processen att omvandla religiösa institutioner till andra affärsverksamheter har skett i många år. Arbetet sköts i regel av kyrkliga institutioner. För de medarbetare som är vana att arbeta med religiösa ordnar kan detta vara en märkbar förlust. Men efter några år framträder en ny kultur. Precis som kyrkan är närvarande eller inte närvarande i samhället, så är det analogt med de enskilda religiösa institutionerna.


Men nya tider har det ju alltid varit, och som S. Augustinus redan påpekade. Vad är tiderna? Tiderna, det är vad vi själva gör dem till. Vad vi vill de ska vara.

Petition till ärkestiftet
Vänförening med information, länkar mm
Ärkestiftets förklaring till situationen

2018-06-23

Påven och hans kardinaler: Ord mot ord?

Problemen fortsätter med påvens relation till kardinalerna och medierna. Nu har han åter haft samtal med pressen, denna gång Reuters nyhetsbyrå. I en intervju kommenterade påven en mängd olika frågor varav flera av rent politisk art. Bland dem fanns familjesplittringarna till följd av illegal invandring till USA, som han fördömde, precis som den amerikanska biskopskonferensen gjort sedan något år tillbaka. Påven kallade all invandrarfientlig politik för populism och gällande Europa menade han att populism skapar "en psykos" som är ödesdiger då Europa går mot "en stor demografisk vinter" som bara kan undvikas med invandring. "Annars kommer Europa bli tömt på folk".

I slutet av intervjun kommenterar påven de så kallade dubierna, som fyra kardinaler sände till påven i september 2016 med anlednng av alla de frågor om uppstått med anledning av exhortationen Amor Laetitia, och då kapitlet åtta, som antyder att kommunionen kan ges till  frånskilda och civilt omgifta eller sammanboende personer på grundval av individuell urskiljning enbart. Han svarade då att det kom till hans kännedom först "genom pressen - ett tillvägagångssätt som är - låt oss säga  - inte  så kyrkligt, men vi gör alla våra misstag".

Det är välkänt att påven uppfattade publiceringen av brevet som en gest av illojalitet. Och blev personligen sårad. Vid varje kardinalskollegium lovar kardinalerna lojalitet till påven och hans arbete. Samtidigt säger kardinal Gerhard Müller, som varit prefekt för självaste Troskongregationen,  att det finns de som utnyttjar lojaliteten för att uppnå själviska mål. Och de  - inklusive kardinal Müller - som menar att den måste vara självskriven, men ändå aldrig får gå emot vad vi lärt av uppenbarelsen, skrift och tradition.

Nu har två av de fyra kardinalerna - de två kvarvarande i livet - båda svarat att de lät kardinal Cafarra överlämna dubierna personligen till påven, och sände dem även till Troskongregationens perfekt kardinal Gerhard Müller, detta två månader innan de lät publicera dem.  Kardinal Müller har sagt han fick order av påven att inte publicera något i frågan.

Onekligen var dubierna adresserade till påven själv med kopia till Troskongregationen. Man får utgå från att kardinalerna visste hur processen skall ske så att brevet når adressaterna. Att kardinalerna känner sig förtalade råder ingen tvekan om.

Frågan är nu bara om man kan lita på Reuters intervju, om påven förstod frågan rätt till exempel. Det har inte kommit något från Vatikanens presstjänst som klargör saken. Det är heller inte känt vilka som var närvarande vid denna intervju för Reuters nyhetsbyrå, som knappast är kända för sin positiva inställning till katolska kyrkan. 

Åter står vi publicister inför en omöjlig uppgift;  att återge nyheter där ord står mot ord. Man kan bara gissa vad som är med sanningen överensstämmande. Det är oacceptabelt i långa loppet. Alla vet vi påvens svåra uppgift och ansvar, och just därför borde han få stöd vid intervjusituationer som denna. Ingen katolik vill annat än påvens väl. Och ingen vill han skall utnyttjas eller missuppfattas.

Man tycker också att kardinaler kunde tala med varandra istället för att kommunicera via media och direkt i offentligheten, i synnerhet om så centrala frågor som det Allraheligaste Sakramentets förvaltning.

(Om Vatikanens media-etik har Troskongregationens före prefekt kardinal Müller uttryckt stor oro, bland annat i denna intervju. )

Den existentiella ångesten delar vi alla

Erkännanden av allas vår existentiella ångest är kanske inte det som massmedia kastar sig över. Istället fylls radio och TV av skildringar av ångesten över dåliga hantverkare, fellagad mat, totalhavererad privatekonomi, opassande kroppsvikt,  för att inte tala om kärleksbekymmer. Men ibland kan frågan om varifrån och varthän komma fram, och då inte bara i samtal med radiopsykologen, eller något nattligt specialistprogram för filosofi-intresserade.

I några inslag i P1 igår kom saken dock fram. Först Midsommarversionen av Allvarligt talat, där Horace Engdahl bekände sin barndomsupplevelse av en gudlös värld, som något fasansfullt. Och den kloka författaren Lena Andersson som menade att om vi nu kastat av oss religionen, måste vi åtminstone ta tillbaka filosofin för att behandla de existentiella frågorna. I ett program kallat OBS behandlar Ulrika Knutson  Lars Gyllenstens tveksamma ateism med följande ord:

– Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten.
Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande".
Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik – och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor.

Detta är ju åtminstone ett trevande efter banden tillbaka - religion. Re-ligio betyder just detta: att återknyta. Det är trevande och lite försagt, och så skall det vara. Ty vi sitter ju alla i samma båt, i samma exisentiella gåta, med samma frågor, om än svaren skiljer oss.

Fast en sak kan vi vara säkra på: Om det händer att döden närmar sig hastigt och vi ser den, så inte ropar vi på vetenskapens svar, eller ens filosofins. Pubertalt eller ej - men alla ropar vi efter  - Gud.

2018-06-08

Tyskland och sakramentspraxis: Rom har talat

I februari 2018 meddelade Tysklands primas, kardinal Reinhard Marx att en utveckling redan är på väg mot sk interkommunion mellan katoliker och protestanter. Det vill säga att även döpta personer som inte tillhör någon apostolisk kyrka skulle kunna ta emot kommunionen, endast genom att de är gifta med en katolik. Undervisning, upptagning och bikt skulle ej vara nödvändigt. Under den sk Katholikentag i maj upprepade han att utvecklingen redan är genomförd i vissa stift i Tyskland och att det är upp till varje biskop att bestämma detta, och det inte är konstigt om det finns olika praxis i olika stift.

"Biskopskonferensen kan inte tillgripa lagliga medel gentemot lokala stift", 

sade kardinal Marx då.

Kardinal Marx öppnade därmed för den "ortopraxi" som särskilt S. Johannes Paulus II varnade för redan 1986, det vill säga man låter praxis gå före skrift, tradition och läroämbete.

Likväl så planerades under våren att utge en "handbok" med pastoral vägledning till stiften, detta från Biskopskonferensen, ledd av kardinal Marx.

Sju tyska biskopar besökte i maj påven och uttryckte oro över denna handbok och de konsekvenser som det leder till om olika praxis får råda i det allra heligaste sakramentet som kyrkan har att förvalta. De efterlyste ett klarläggande från Läroämbetet i Rom.

De skickades dock tillbaka utan besked om saken. I slutet av maj sade påven att han uppskattade "den ekumeniska hängivenheten" hos de tyska biskoparna, och bad dem finna

"ett resultat så enhälligt som möjligt, i en anda av kyrklig gemenskap". 

Man kom tillbaka till ruta ett så att säga.

Beskedet väckte reaktioner hos några mycket respekterade kardinaler, däribland kardinal Francis Arinze, som menade att

Firandet av Eukaristin är inte en ekumenisk tjänst. Det är inte en sammankomst för de som tror på Kristus och som uppfinner en bön för tillfället, det är ett firande av mysterierna, Kristi mysterier, Han som dog för oss på korset, som förvandlade bröd till sin lekamen och vin till sitt blod, och bad apostlarna: "Gör detta till åminnelse av mig!".

I Holland uttalade sig kardinal Wilem Eijk i ett öppet brev men hänvisningar till en mängd lärodokument och sammanfattade:

Katolska Kyrkans praxis, baserad på hennes tro, är inte bestämd av lokala biskopar och kan inte statistiskt ändras då en majoritet i en biskopskonferens röstar för något, om än resultatet är enhälligt.

Kardinalen efterlyste klarläggande från Rom.

Men så kom oväntat ett brev ut från Troskongregationen daterat den 25 maj. Dess prefekt msgr. Luis Francisco Ladaria Ferrer SJ fastslår lakoniskt, att frågan inte kan avgöras ute i stiften, inte heller av biskopskonferenser.

Där konstateras att mötet den 3 maj med de tyska biskoparna

reser en mängd problem av yttersta betydelse. Den Helige Fadern har därför kommit till slutsatsen att dokumentet (handboken för interkommunion) inte är färdigt att publiceras. 

Brevet väckte omedelbart reaktioner, först från kardinal Marx själv, som blev "överraskad" att brevet sänts från Rom innan Biskopskonferensen nått konsensus. Från kardinal Walter Kasper kom ett kraftfullt uttalande där han menar:

Ett kommunionsmottagande av icke-katolska makar är inte alls fundamentalt uteslutet och behöver inte "förtydligas av den universella kyrkan".

Kardinalen betonar vidare att publiceringen av msgr Ladarias brev också väckte frågor  om denne som person. Det gör kardinal Kasper "arg" att brevet var "blottlagt".  

Vad som gör mig rasande är att detta brev - som uppenbarligen var personligt adresserat (till  kardinal Marx med kopia till de sju biskoparna som haft dubier över handledningen ö.a.) läcktes till själva de medier vars anti-Franciskushållning är välkänd (1) . Detta är en fortsättning i Vatileaks-stilen och en paus i lojaliteten hos kurians anställda, som inte bara skadat de tyska biskoparnas auktoritet, utan också kurians och påvens, såväl som kyrkans rykte, vilket orsakar förvirring bland de troende.  Man måste förvänta sig att de ansvariga kommer att stå till svars och de bör förvänta sig konsekvenser.

(1) Brevet publicerades av bl.a. Sandro Magister Settimo Cielo
 

2018-03-21

Vatikanens presschef avgår

(katobs.se) Vatikanradion meddelar idag den 21 mars 2018 att prefekten för det påvliga kommunikationssekretariatet SPC, msgr. Dario Edoardo Viganò har bett att få avgå. Ansökan har beviljats av påve Franciskus. Händelsen är en konsekvens av publiceringen av ett privat brev från påve em. Benediktus i samband med lanseringen av en skriftserie om påve Franciskus teologi. Brevets innehåll redovisades endast delvis, vilket gav ett annat intryck av det än vad som framkom när det - först efter påtryckningar - till slut publicerades i sin helhet. Även en avbildning av brevet hade manipulerats. De publicistiska regler som gäller här är i stort sett desamma som gäller för skoluppsatser mm, och om detta inte iakttas av en presschef vid Vatikanen, så är det allvarligt. Se

2018-03-18

Vatikanens mediaetik i blickpunkten

Det finns uppenbarligen problem att lösa inom Vatikanens pressavdelningar. För närvarande fungerar inte länkar till den officiella nyhetsbyrån VIS, inte heller Vaticannews.va. Inte heller museivaticano.va fungerar.

I Spanien är många upprörda över att Vatikanen låtit stämma en liten ideell  blogg inför domstol, detta på grund av namnintrång. Bloggen heter Infovaticana, den har funnits under många år. En del menar man går för långt i kritiken av biskopar och även påven. Men samtidigt så tar man också fram positiva uttalanden och man försvarar kyrkan mot angrepp. När till exempel Opus Dei stod som mest i skottgluggen så gick man till stöd för rörelsen. Framförallt så erbjuder man uppbyggelse i form av katekestexter, böner och kyrkliga dokument. Även översättningar av artiklar från andra länder till spansktalande.

Vatikanen har anlitat Baker & Mckenzie, en av de dyraste advokatbyråer som finns, dessutom en global lobbyist som hjälper även regeringar, i frågor om "gender equality" och miljöfrågor mm. Detta för att få siten stängd. Men menar det inte handlar om innehållet, utan om namnet. Infovaticana har svarat att man är förstående, och man har lovat vara tydligare att det inte handlar om en officiell site. Man har också erkänt att man förmedlat okontrollerade uppgifter några gånger. Men man har aldrig heller tvekat rätta till fel och be eventuellt drabbade om ursäkt. Man är öppen för att tillmötesgå Vatikanens önskemål. Men inte stänga ner.

Men advokatbyrån är obeveklig, man tillåter inga förhandlingar överhuvudtaget. Siten ska stängas, punkt, slut. Ärendet ligger nu hos spanska patentverket.

Samtidigt så florerar mängder av siter med namnet vatican, vaticano mm. Vatican.com är en kommersiell sida för hotellbokningar etc. Man har inte ingripit mot Vatican Insider, en underdomain till La Stampa, och inte heller mot InsidetheVatican.com , en likaledes nyhetskommenterande blog.

Låt oss hoppas det utökade nya pressekretariatet kan rätta till dessa  hotfulla metoder.  De skapar inget annat än rädsla, misstro och splittring. Sanningen måste alltid stå i främsta rummet, om den än är obekväm ibland. I det nya rådet finns professionaliet i form av till exempel EWTN:s Michael Warsaw och Graham Ellis, vice direktör för BBC Radio, och Michael Paul Unland från Catholic Media Council.

2018-03-17

Vatikanens presstjänst: Höga journalistiska ideal föll pladask

Att bedriva publicism handlar om att bedöma fakta från andra källor, granska dem noga, och göra bedömningar. Också att värdera källorna. I vår tid är snart sagt var man publicist, detta genom de tusentals olika medier där man kan publicera sig, utan kontroll. Fakta kan fabriceras, bilder duperas. Ofta väntar man sig mera av etablerade nyhetsbyråer och dagstidningar än av privata källor. Störst  förtroende har "public service" enligt vissa enkäter. Alltså de statsägda nyhetskanalerna.

Hur är det då med Vatikanen? Vi vet ju hur påven vill ha det:

en journalism som är trovärdig och står emot falskheter, retoriska grepp och sensationella rubriker.

Hur förmedlas nyheterna därifrån? Naturligtvis via nuntiaturerna och biskoparna. Men det finns faktiskt också en mycket etablerad papperstidning, l´Osservatore Romano. Tidigare kunde man köpa den i tidningskioskerna, iallafall i Rom. En postutsänd Weekly Edition fanns, som var mycket populär hos präster m.fl. världen över. Vatikanradion har spelat en enorm roll med alla sina redaktioner för olika länder. Den finns kvar - men inte så mycket i etern som på webben,  och kan sägas delvis vara en officiell förmedling av vad som händer närmast kring påven och alla kontoren i kurian - presskonferenser kommenteras, påvens katekes finns i översättning mm.

Tidigare har följande medier delat på ansvaret: Pontifical Council for Social Communications; L’Osservatore Romano; Vatikanradion, CTV, VIS, Heliga Kyrkans presskontor; Fides missionary news agency; Vatican.va website; news.va; LEV (bokförlag); och tryckeriet Vatican Press.

I juli 2015 beslutade påve Franciskus att bilda ett sekretariat för att samordna nyhetsverksamheten, så det inte kom ut motstridiga uppgifter mm. Vidare för att anpassa nyhetsservicen till moderna medier som FaceBook, Twitter m.fl. Idag består detta av 23 personer, varav fem kardinaler och sju biskopar. Preses är msgr Dario Viganó som tidigare var chef för Vatikanens TV, CTV.

Under påve Franciskus tycks presstalesmannen ha fått en mindre roll än tidigare. Påven meddelar sig ofta via informella kanaler som tidningsintervjuer,  och inte heller kongregationerna används som förr. Påven kallas ibland för en fotnoternas påve, då det är där man får en uppfattning om trender och tendenser och även konkreta planer, mera än genom hans tal och predikningar. Hans närmaste medarbetare använder inte sällan andra medier än kyrkans egna, inte minst Vatican Insider, som hör till tidningen La Stampa. Även Twitter.

Helt nyligen samlade informationskontoret vid Vatikanen till presskonferens. Man lanserade där tolv småskrifter "La Teologia di Papa Francesco” av olika författare. Här läste msgr Vigano upp ett brev han fått av påve em. Benedikt XVI, ett svar på en förfrågan om en teologisk kommentar till samlingen, som kunde tolkas som att denne läst volymerna och uppskattat dem för deras teologiska och filosofiska innehåll. Ett pressmeddelande skickades också ut där ett stycke ur brevet citerades.

Foto: Vatican media

Det fanns även ett foto av brevet och skriftsamlingen. Kontentan av meddelandet var att påve Benedikt skulle blivit hjälpt av dem att

visa den inre kontinuiteten mellan de båda pontifikaten, även med alla skillnader i stil och temperament beaktade

och att han

välkomnar detta initiativ och önskar vända mig mot den dumma fördomen att påven Franciskus bara skulle vara en praktisk man utan särskild teologisk eller filosofisk bildning.

Många såg en tydlig passning till dem som haft synpunkter på påvens metod att förmedla lärofrågor utifrån "pastoral praxis" mera än teologi. Kommunikén fick stor spridning.

Men några rader av brevet hade suddats ut i fotot, och böckerna täcker andra sidan av brevet. Endast påve Benedikts namnteckning syns. En uppmärksam journalist, Sandro Magister, hade bandat vad msgr Viganó läste upp, och han berördes av att man i pressmeddelandet manipulerat bilden på brevet, så delar av det inte kunde läsas. Endast de som hörde det läsas upp kunde gissa vad där stod. Hela brevet - eller det man trodde var hela - publicerades utifrån bandinspelningarna, detta i National Catholic Register och CNA. Msgr Vigano meddelade att visst, man hade dolt delar av texten, men det var ju aldrig meningen att brevet skulle publiceras i dess helhet.

Men det stycke som dolts visade bland annat att påve Benedikt meddelade att han inte kunde göra önskade teologisk betraktelse över dem, då han är förhindrad av andra uppgifter. Sandro Magister anade -  utifrån brevpapperstorleken - att ännu ett stycke av brevet inte hade redovisats. Han begärde ut en fotokopia. Men Sekretariatet hänvisade till att brevet var privat.

Men när detta kom fram på lördagen, och flera upprörts av manipulationen av fotot, däribland nyhetsbyrån AP,  så kom till slut hela brevtexten ut på lördagskvällen. Det sista stycket, som alltså inte heller lästes upp, lyder:

Bara vid sidan, skulle jag vilja uttrycka min förvåning över det faktum att bland författarna finns också professor Hünemann, som under mitt pontifikat utmärkte sig genom att leda anti-påvliga initiativ. Han spelade en huvudroll i publiceringen av Kölnförklaringen, som i relation till Veritatis Splendor, våldsamt attackerade påvens läromässiga auktoritet, särskilt gällande frågor om moralteologi. Även “Europaische Theologengesellschaft”, som han grundade, var ursprungligen bildat av honom som en organisation i opposition till det påvliga magisteriet. Senare, tack vare många teologers känsla för kyrkan, blev organisationen ett normalt instrument för utbyte mellan teologer.

Jag är övertygad om att Ni förstår mitt avstående och hälsar er vänligen.

Med andra ord verkar det ju snarare som påve Benedikt varit ganska ovillig att recensera böckerna och högst tveksam till åtminstone vissa av författarna.

Men det stora felet som gjordes här var ju att msgr Viganó offentligjorde ett brev märkt konfidentiellt och privat på kuvertet. Och dessutom inte hela, utan delar. Detta försätter pressekretaritet i en förtroendekris, ja, hela Vatikanen. Det handlade kanske inte här om en konspiration, bara en marknadsföringsidé. Men i andra fall kanske det är betydligt viktigare dokument som offentliggörs, och det får då inte finnas minsta misstanke att manipulation har gjorts - i synnerhet inte avbildningar av dokument. (Man tänker osökt på den sk tredje Fátimahemligheten.)

Amerikanska biskopskonferensens nyhetsbyrå CNS skriver:

Hela incidenten är en påminnelse att i en media-sofistikerad tid med en media-omnipresent påve, måste Vatikanens medier vara hängivna till både transparens och de bästa journalistiska metoderna. Allt annat utgör en björntjänst (disservice) till kyrkan.

Översättningar: Red.



2018-03-13

Dags läsa läxan, Shekarabi

För någon vecka sedan fick vi veta att Stockholms stad inte kommer hyra ut lokaler till "konfessionella friskolor". Nu deklarerar socialdemokratiska riskpolitiker även att man vill förbjuda alla friskolor som ägs kyrkor och samfund:

– I svensk skola ska det vara lärare och rektorer som styr – inte präster och imamer, skriver civilminister Ardalan Shekarabi på twitter.

Saken är pinsam. Ty vi har ingen "konfessionell undervisning" inom det allmänna skolväsendet i Sverige, det är redan förbjudet enligt Skollagen. Vad det istället handlar om är huvudmannaskapet. En skola kan ägas av en kyrka eller en folkrörelse. Men undervisningen är strikt reglerad. 

Skolor ska ha behöriga lärare. Men om de sedan dessutom har andra utbildningar, som till exempel till präst, det kan nog knappast någon statsmakt förbjuda.

Tydligen har dessa politiker inte studerat varken Skollagen eller direktiven. Om nu  huvudmannen inte får vara konfessionellt partisk, får den vara partipolitiskt och ideologiskt partisk? Konsekvensen av politikernas utspel lär ju bli att man får stänga de rörelseägda folkhögskolorna; Arbetarrörelsen folkhögskola, Bona (v), LO-skolan, Brunnsvik, Långholmen många fler. Vem ska ta över de 5000 barnen från Svenska kyrkans alla förskolor? Så får man ju stänga de katolska och evangeliska skolorna också, som funnits i mer än ett sekel. Vill dessa politiker verkligen ta den striden?

Tidigare artiklar i ämnet:
Den svenska skolan enligt (S): Blågult ska det vara!
Den konfessionella svenska skolan

Är den svenska skolan normerande för världen?
Är friskolor brott mot grundlagen eller en mänsklig rättighet?

Meningsutbyte med anledning av en artikel i Expressen
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?

Den normativa skolans återkomst
DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan
När könsideologerna får bestämma ska barnen tiga 

2018-03-04

Nunnor utför husligt arbete - skandal?

Flera tidningar och text-TV har idag söndag en TT-nyhet om att

Vatikanen ”utnyttjar nunnor som arbetskraft"

och att detta kommer från Heliga Stolens tidning L'Osservatore Romano, dess månadstidning "Kvinnor , kyrka värld". Men uppgiften tas från The Guardian. Vad saken handlar om är en artikel av många i ett supplement till Vatikanens tidning l´Osservatore Romano som heter Donne chiesa mondo. Man kan i denna upplaga hitta rubriker som



Il lavoro domestico: socio occulto del capitalismo, 

(ung Hemarbetet; kapitalismens dolda samhälle.) Just denna artikel är en intervju av Mercedes Alesandro, doktor i "feministisk ekonomi", ett ämne hon själv introducerat vid några statliga universitet i Argentina. Hon menar att männen utnyttjar kvinnan som tvingas vara hemma och väl på arbetsmarknaden får de lägre lön än männen.

Fattigdomen är i grunden sexistisk, 

säger hon.
Bild ur artikeln

Det handlar alltså om feminism. Gott så, kan säkert behövas i många sammanhang. Med här saknas varje anknytning till katolsk tro och idévärld.

En annan artikel ifrågasätter kyrkofäderna och även påven S Johannes Paulus II:s definitiva utsago att det inte funnits kvinnliga apostlar, detta utifrån aposteln Junias namn. Junia, som här fastslås som en kvinnlig apostel, är

ett bra exempel på hur kvinnor med auktoritet har gjorts osynliga.

sägs det. Det finns andra artiklar, som präglas av en sorts morbiditet, ett vulgärt språk och mycket otydliga budskap. Mycket handlar om kvinnans hopplösa plats i samhället, i äktenskapet, utanför äktenskapet, i kyrkan.. "Vara kvinna är att födas till tårar", är en rubrik.

Inget har dock någon anknytning eller referenser överhuvudtaget till katolsk tro , tradition och lära. Det är ju märkligt med tanke på att det är Vatikanen som står som utgivare för tidskriften.

För att återgå till artikeln om nunnorna som känner sig utnyttjade, som The Guardian hittat.  Den är skriven av Marie-Lucile Kobacki, en ung journalist på tidskriften La Vie. Det är väldigt få ordenssystrar som omnämns; någon har hört talas om en nunna som doktorerat i teologi och därför blir chockad att behöva hjälpa till i hushållsarbete, en annan säger sig ha hört att någon var förnärmad av att inte bli inbjuden att äta vid de bord hon ombetts duka upp för präster och biskopar; "alla är vi ju vigda". Man konstaterar även att de flesta systrar som hjälper i hushåll idag hämtas från Afrika och fattiga länder, och får de hjälp från sin orden till sjuka släktingar, så hamnar de i ett sorts skuldberoende vilket skapar oro. Man konstaterar vidare att visserligen "vissa säger de är lyckliga" men detta är därför att de inte förstår problemet. Vidare tas en del ansvarsfrågor upp om systrarnas arbetstider, kontrakt, sjukvård med mera, och vem som ska betala deras räkningar. "Men detta är ju inget maskulint problem" konstateras det.

En enkel reflektion av allt detta är ju, att ordenssystrar idag ofta kommer från de länder där det finns kallelser. Det har inget att göra med utnyttjande av fattiga länder således. Och precis som ordensbröder avlägger de löften om fattigdom, kyskhet och lydnad. Då borde man kanske inte vänta sig lön att disponera fritt. Även väl utbildade män gör enkla arbeten i till exempel benediktinklostren, hos franciskaner och kartusianer mfl. Birgittasystrarna saknar knappast utbildning, men de sköter gästhem med allt vad detta innebär. Våra Maria- och Serafimsystrar med flera varav många har utbildning i sjukvård mm, sköter några församlingar och hem för äldre. Det är inget konstigt i detta, utan det handlar om barmhärtighetsidealet. Det finns även mängder av lekmän som valt att tjäna kyrkan genom att hjälpa församlingar och präster med praktiska saker utan varje lön eller arvode. Det brukar kallas volontärt eller karitativt arbete.

En annan är att i budskapet finns en nedvärdering av praktiskt och husligt arbete, som om det skulle vara mindre värt och inte vara till för dem med högre utbildning och kunskaper. Det har aldrig varit en sådan syn i kyrkan - tvärtom så är ju omvårdnaden av fattiga och sjuka, av barn och gamla, och ja, även av kyrkans tjänare, såsom präster och biskopar och påvar, ett av många sätt att tjäna Gud.

Det sägs i en artikel att påve Franciskus inte har några nunnor till hjälp, till skillnad från till exempel S. Johannes Paulus II som hade en stab av polska nunnor, att han istället "bor på hotell" med "avlönad personal". Men man frågar sig inte vad dessa tjänster kostar kyrkan, vilka säkerhetsrisker det innebär för alla och huruvida det verkligen kan anses vara mera ödmjukt bo på hotell än i en kommunitet av nunnor som givit sitt liv för att tjäna. Och här går alltså utgifterna in i privata händer istället för tillbaka till kyrkan. (För påven handlade valet av Santa Marta nog mera om rädslan att bli isolerad än om lyx.)

Bakom rubrikerna finns således något helt annat än arbetskraftsutnyttjande, även om det naturligtvis finns missförhållanden på sina håll -  som i samhället i övrigt med andra ord.  

2018-02-19

Sveriges Radio på slak lina

Det finns inte många program som kommenterar och analyserar religionens värld i Public Service. Ett är radions Människor och Tro. I fredags behandlades "Relationen mellan de kristna i USA och president Trump." Upplägget var tydligt - att finna så många anmärkningsvärda relationer som möjligt mellan "de kristna" i USA och president Trump som fenomen. Programmet inleds med ett raljerande inslag, där man undrar hur de evangelikala kan stödja en president som har haft "påstådda kärleksaffärer" med en porrstjärna etc. Flera gånger nämner man kristna som "dom", ibland lägger man till "evangelikala" och till och med "vita evangelikala".  Man talar förvisso också om den "kristna vänstern" och då tycks det avses kristna som inte sympatiserar med Donald Trump. De som gör det hör till en "bokstavstrogen miljö" sägs det också.

Redan här ser man att generaliseringarna står som  spön i backen. För den som vet lite om USA så är det betydligt mera komplext . De fyrtiotusen olika evangelikala samfunden uppvisar knappast homogenitet, varken i presidentlojalitet eller tro. Tillkommer dryga 70 miljoner katoliker. Dessa nämns inte ens i programmet. Bland dem finner man bland annat mycket aktiva hjälporganisationer för att hålla samman invandrarfamiljer och förhindra att de splittras genom utvisningar. Dessa kan dock knappast klassas som "vänsterkristna". De handlar om kristna helt enkelt, från hela världen. En hel del röstade nog också på Trump, då de inte kunde se att deras tro är förenlig med demokraternas politik i många centrala frågor.

Men detta betyder som sagt inte att man inte är kritisk till nuvarande administration. Ibland måste man välja mellan pest och kolera.

Presidentvalet i USA handlar om att välja mellan i slutet två kandidater. De är inte alltid så lätt. Att valkampanjen var smutsig förnekade varken republikanerna eller demokraterna. Många valde avstå att välja, andra beskrev det som valet mellan att brinna eller hoppa, med syftning på 9/11. Att då en svensk redaktion kan vara så säker på vilket som är ont och gott i saken är - fascinerande. Reportern frågar en forskare, hur kristna, som talar om sanning och moral, kan stödja president Trump - är det inte en "paradox"? Här har Clintonskandalerna där själva Ovala rummet använts för osedliga aktiviteter fallit i glömska och även den omfattande lobbyverksamheten från Clintonkampanjen, som bland annat innefattade att avsiktligt splittra de kristna, katolikerna i synnerhet. Detta har aldrig förnekats. Att sedan ta in en forskare, Fredrik Gregorius,  med satanism och asatro som specialiteter, att förmedla olika galna konspirationsteorier, samtliga utmålande Trumpmotståndet som djävulska planer - är det verkligen seriös journalistik? Sådant kan man hitta i alla läger, så fort det handlar om världspolitik.

Men värst är de rena faktafel som förmedlas  programmet. Så hävdas till exempel att det är först president Trump som beslutat erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Redaktionen hade med en enkel googling kunnat finna The Jerusalem Act från 1995 - alltså då Bill Clinton, make till Hillary Clinton, var president. Där fastslås det att Jerusalem skall vara en odelad stad med garanterade rättigheter för alla minoriteter, att Jerusalem skall erkännas som staten Israels huvudstad, att ambassaden skall flyttas till Jerusalem senast den 31 maj 1999. Akten antogs av Senaten och Representanthuset och blev federal lag utan presidentens undertecknande. En deadline fastslogs för flyttningen av ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem; 1999. Man budgeterade till och med för kostnaderna. Varken president Clinton, Bush eller Obama har haft annan inställning än ett odelat Jerusalem och ambassadflytt. Men av säkerhetsskäl har man skjutit upp saken rent praktiskt, detta har skett varje halvår.  Det är således inte alls så att president Trump har "beslutat att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad",  som sades flera gånger av både programledare och forskare. Beslutet var redan fattat av lagstiftande församling, detta 1995. Detta måste rättas till.

Även gällande invandringspolitiken har de två tidigare presidenterna varit mycket tydliga - den måste begränsas. Flera av de åtgärder som föreslagits har Sverige redan haft sedan decennier.  Man kan vara kritisk mot politiken, men den har varit densamma under de tre senaste presidentperioderna.

Till sist måste man reagera för språkbruket i programmet. Här talas om "vita evangelikala kristna", som om deras tro och hudfärg binder dem vid en viss politisk lojalitet, som dessutom utmålas som högst problematisk. De som gav Trump sitt stöd är enligt forskaren män, vita, äldre, högerextremister, arbetarklass från områden som inte är framgångsrika. Att idag dela in mänskligheten efter hudfärg på detta sätt kan vara ett lagbrott. Frånsett detta är det ett märkligt uttalande från en forskare, när alla vet att det lades 63 miljoner röster på Trump,

Man måste sannerligen ifrågasätta om denna redaktion beaktat de regler som finns och regleras av Myndigheten för radio och TV, särskilt då opartiskhet och saklighet.  Här finns  tydliga politiska ställningstaganden, faktafel och sist men inte minst utpekande av vissa grupper i samhället, vilket kan drabba även enskilda (kristna, vita, äldre män ur arbetarklassen).

SR själva skriver på sin hemsida att "Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet." Detta var varken trovärdigt eller opartiskt.

2018-01-24

Varning: Desinformation!

Desinformationen antar alltmer subtila former, och våra statsstyrda medier hänger inte med. I SVT diskuterades sanningen under en timme i programmet Idévärlden. Initiativet är lovvärt, och fastän statsvetaren Åsa Wikforss hade en del viktiga påpekanden om vad som är fakta och endast ett urval, så blev man ändå chockerad över att erfarna mediegranskare som Lars Truedsson också ansluter till relativismen. Information har helt enkelt inte så mycket med sanning att göra. Utan behov. Här framstod journalistens uppgift som om den är att ge det som mottagaren kan tänkas svälja i främsta rummet. Såvida det förstås inte handlar om "populister" och "faktaimmuna" grupperingar. President Trump nämndes flera gånger, fast mest i mungipan, med ett leende.

Den från båda läger smutsiga presidentkampanjen i USA har förändrat medieklimatet radikalt. Termen "fake news" brukar tillskrivas president Trump. Men det var Hillary Clinton som först använde ordet, då om falska rykten om en "pedofilring" inom det demokratiska partiet. Man har även hänvisat till president Trumps administration för uttrycket "alternate facts", vilket oftast idag betyder en självpåtagen rätt att ljuga. Men från början handlade det om olika uppgifter, som båda var sanna. Det sades i Vita Husets första presskonferens under president Trump att hans installation var den mest välbesökta i historien. Detta motsades med foton från Obamas installation, då folkmassorna fyllde Capitol Hill, medan man visade tomma ytor vid Trumps installation. Det vara bara det att dessa foton var tagna tre timmar innan akten skulle börja, och vakterna hade just börjat släppa in folk. CNN presenterade senare högupplösta bilder från när presidenten anlänt, och där kan man se att platsen var välfylld, även kanterna. Dessutom hade presstalesmannen Sean Pencer tydligt förklarat, att han grundade sitt uttalande på uppgifter från TV-kabelbolag. Tillkom alla som sett akten streaming över sina telefoner. Det handlade då om 50 miljoner som bevittnat installationen, flera än någonsin. Det missvisande fotot från Trumps installation och uppgifterna som Pencer uttalande byggde på var verkligen alternativa beskrivningar. Men det spelar ingen roll -  om en desinformation redan rotat sig är det mycket svårt att utplåna den.

Idag har det blivit mer sofistikerat som sagt. En blogg eller tidning kan presentera en mängd uppgifter som ser relevanta ut och tilltalar ´vissa grupperingar, som sprider uppgifterna. Sedan kommer plötsligt något riktigt komprometterande i samma medium. Och man kan belasta anhängarna med just dessa saker, vilket minskar sympatierna för dem. Det som i själva verket tycktes vara en fantastisk källa var i själva verket en fälla. Det är en välkänd taktik, det användes i de forna öststaterna. Den har använts i flera presidentkampanjer, inte minst den senaste, av båda sidor.

Dessvärre har metoden nu kommit in även i vår kyrka. Ingen vill se en delad kyrka, och påven borde vara den enande faktorn, som alla kan samlas under, stödja och försvara, då vi vet att han är satt att förvalta vår heliga tro, att så att säga vara värd för den. Men istället bevittnar vi ett propagandakrig, där desinformationen flödar. Några exempel: Diskussionen kring Amor laetitia skulle väl kunna föras som en fråga om lära och pastorala tillämpningar av densamma. Istället har den urartat till ett ställningskrig, där man talar om saken som å ena sidan ett paradigmskifte, som  - anfört av påven själv - hotar hela kyrkans lära, dess tro på sakramenten, och att det öppnar för relativism i allt. Å andra sidan talas om att påven i egenskap av sin auktoritet, bestämmer allt, och måste åtlydas utan diskussion. Andra ståndpunkter betraktas som utslag av rigiditet (sic) och behöver ej beaktas då de kommer från  "påvens fiender", som framställs så osympatiskt det bara går. Man känner igen mönstret från till exempel den sk Williamsonaffären, fast det då var omvända roller så att säga.

I desinformationen kan utdelandet av en påvlig orden anföras som ett tecken på en ny trend, denna gång delades Gregoriusorden slarvigt ut till en kvinnlig abortförespråkare.  Trots att påven aldrig ens haft del i saken, tolkades detta som att påven planerar en total vindkantring i denna fråga. Men inga sådana farhågor hördes när samma orden delades ut under Johannes Paulus II:s pontifikat till Bob Hope, Rupert Murdoch, Barron Hilton och Ray Disney, knappast några förebilder för katolska tron. Men inom desinformationen kan allt användas, inte minst personuppgifter, vare sig de är falska eller ej, för att skapa en viss bild av verkligheten.

Desinformationen kommer idag dessvärre även från Vatikanen. Tidigare litade man ju till l´Osservatore Romano. Idag är detta dock en tidskrift, som sällan citeras. Sedan kunde man man för lärofrågor vända sig till Troskongregationens dokument och utlåtanden, allt från utredningar till brevsvar till enskilda, som publicerades för att reda ut missförstånd och spekulationer. Men idag kommer inte mycket från Troskongregationen. Istället får man gissa sig till vad som gäller, ofta via kanaler som det enligt rykten bara ska vara "påvens röst". Det kan handla om någon viss kardinal eller till och med en ateistisk redaktör, som La Repubblicas grundare Eugen Scalfarro, som påven haft samtal med, överraskande för till och med hans informationstjänst.  Idag nämns Vatican Insider som är en del av La Stampa, som en sådan kanal.

Just där finner vi en längre artikel om hur påven själv ser på journalistiken. Han avslutar med:

där det finns tveksamhet, låt oss bringa klarhet...där det är sensationalism, låt oss använda nykterhet...där det finns fientlighet, låt oss skapa respekt; där det finns falskhet, låt oss ta fram sanning.

Visst, just så! Men dessvärre blir det inte så väl mottaget ens från kyrkligt håll när man verkligen uppriktigt söker klarhet. Vi har i några olika fall fått erfara detta. Aldrig har det varit så svårt att bevaka Vatikanen. Ofta kommer uttalanden som man inte vet är sanna, de officiella texterna stämmer inte med vad som sägs, eller det kan handla om andra- tredjehandsuppgifter, ja, rykten, som plötsligt upphöjs till att vara Läroämbetets röst. Många olika tolkningar börjar cirkulera, och det blir ytterst svårt att avgöra vad som är i görningen.

För varje publicerad artikel riskerar man betraktas som dissident, i synnerhet om det handlar om att förmedla röster som visar oro just för splittringen inom kyrkan. Då avstår man hellre att publicera.

Två exempel: Nyligen kom nyheten om att påven ringt en spansk teolog och före detta jesuit, José-Maria Castillo,  och tackat för hans stöd, i artiklar som denna, allt förmedlat av Religión Digital, Spaniens stora katolska nyhetsplattform, som står biskopskonferensen mycket nära och har tillstånd från påven själv att förmedla hans ord. När man sedan läser om vad denne teolog skriver idag, så blir man förvirrad. Ty han vill avskaffa prästerskapet helt, detta för att släppa in kvinnorna i kyrkan, tillåta vem som helst ta emot eukaristin, han avfärdar helgonförklaringar som  "affärsidéer", och menar att ingen -allraminst kyrkan alltså -  kan tala om för någon annan vad som är rätt och fel.  Bara Gud själv. Han anser katolska kyrkan inte vara evangelisk och ger påven S. Johannes Paulus II skulden för detta. Och han vill avskaffa själva påvedömet också. Vi vet ju inte om påven verkligen ringt.  Det kan vara en information - eller en desinformation. Det är lika illa båda.

Och vad kan man tro om "nyheten" att påven ad hoc vigde ett pilotpar på ett flygplan mellan Chile och Peru, bara på grundval av deras muntliga historia? Kardinalernas nedklottrade vittnesmål uppvisas på ett rivet pappersark. Men snart framgår att saken var planerad sedan i december. Varför inte i en kyrka, vid ett altare - i sådana fall?

Sannerligen, det är inte lätt vara publicist i dessa tider av desinformation.





2018-01-07

Är ett av Guds bud orsak till övergrepp på kvinnor?

Rubriken verkar kanske förryckt Men detta är just vad som insinueras i en artikel i katolska magasinet Signum med rubriken Nionde budet och #metoo. Författaren, Minna Salminen Karlsson,  docent i sociologi samt "jämställdhetsspecialist" vid Uppsala universitet,   pekar på ett systemfel som redan alltså i ett av de bud som Gud gav Moses:

För det första exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru”, och avsaknaden av ett motsvarande ”du skall inte ha begär till din nästas make”, det som både kvinnorna och männen fortfarande på olika sätt får lära sig: att männens sexualitet är starkare och mer okontrollerbar, att det är svårare för männen att behärska sig och att följa de normer kring sexualitet som olika religioner och samhällsstrukturer har byggt upp.

Exemplifieringen är således ett uttryck för att buden knappast kan komma från Gud, utan från människor, närmare bestämt; män.

Författaren nöjer inte med detta angrepp på det bud som enligt Moseboken "Gud skrev med sitt finger".  Hon spårar även ett sorts ägande i budet.

För det andra exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru” en djupt rotad uppfattning om män som de som agerar och äger – och kvinnorna som något som kan ägas.

Hon avslutar med att konstatera att budorden inte räcker för oss människor. Men här antyder hon inte bara detta, utan att vi faktiskt inte kan acceptera budorden som de är. Det är kampanjer i våra medier som visar evangeliet mera än Guds ord, tycks hon mena: 

#metoo-kampanjen visar på ett hittills skymt område som vi behöver ta itu med, som individer i våra dagliga sammanhang såväl som på samhällsnivå.


Men för en kristen har övergrepp på kvinnor knappast varit ett ideal, eller betraktats som en följd av deras natur, aldrig någonsin. Inte heller har tron att en man kan äga sin hustru, som en slav, funnits. Inte hos apostlarna och inte hos våra kyrkofäder och heliga. Är det inte aposteln Petrus själv, den förste påven, som skriver att män och kvinnor är jämlika arvingar till livets nåd (1 Pet 3:7)? Alla troende - oavsett kön - är Guds barn, Guds arvingar och Kristi medarvingar (Rom 8:15-17). Det var med de kristna landskapslagarna som tvångsgiftermål förbjöds och kvinnan fick arvsrätt. Har dessutom författaren helt missat Jesu tal till kvinnan vid Sykars brunn, om hennes män och att hon måste sluta synda? Hon ägdes inte av någon.

Skall nu ideologismen tillåtas angripa och förvrida innebörden i till och med de tio budorden Gud skrev själv "med sitt finger"?

Amor Laetitia: Fortsatt splittring bland biskoparna

Den påvliga exhortationen Amor laetitia (Glädjen att älska) skapar fortfarande splittring bland de katolska stiften i världen. Det handlar om helt olika tolkningar av något så centralt som två av  kyrkans heliga sakrament; äktenskapet och den heliga Eukaristin. Splittringen finns inte bara bland de troende, utan den har visat sig kanske främst bland biskoparna. Inte ens kardinalerna kan tydligt tala om hur man ska tolka några meningar om äktenskapets oupplöslighet i den påvliga skriften . Detta går inte att förtiga, när de troende själva kan se hur praxis kan vara olika från stift till stift, från församling till församling. Beroende på vilken sida man bor av en flod kan det finnas två helt olika synsätt i något så centralt som vad som menas med "i nådens tillstånd".

Inte ens bland de mest inflytelserika kardinalerna råder konsensus. Ett antal upprop har skapat rubriker, inte minst då fyra kardinaler som krävt klargöranden från påven själv. En del har tolkat detta som motstånd mot påven i största allmänhet, mot hans själva person. Med åtföljande personangrepp i sin tur på kardinalerna.  Andra menar det är en självklarhet att läran förkunnas så man kan förstå den i ljuset av skrift och tradition. Medelvägen representeras av de som menar att inget har förändrats i själva läran, vad det handlar om är ett nytt språk, som bättre lever upp till den verklighet som dagens generationer lever i, och som visar på en förståelse för att man inte alltid kan leva upp till idealen. Ingen skall känna sig utestängd på grund av sina misslyckanden, vilken man menar många gör idag genom den katekes och regler som upplevs som alltför hårt dömande. Därför kan man tänka sig i enskilda fall  ge heliga kommunionen även till de som lever i äktenskapsliknande förhållanden, fast de är bundna av ett giltigt äktenskap redan. Eller, som Amor laetitia uttrycker saken:

"Den kristna församlingens omsorg om sådana personer skall inte betraktas som en försvagning av dess tro och vittnesbörd om äktenskapets oupplöslighet; snarare är en sådan omsorg ett särskilt uttryck för dess kärlek".

Nu senast har tre biskopar i Kazakstan på förra årets sista dag skrivit ett sorts öppet brev till omvärlden. De ansluter här till de "dubier" som skickats till påven själv av fyra välrenommerade kardinaler, Meisner, Brandmüller, Burke och Cafarra, i september 2016.  Troskongregationens förre prefekt, kardinal Gerhard Müller, har uttryckt tanken att påven borde skapa ett råd som ser över saken.

Men från påven finns inga klarläggande ord om saken. Endast ett brev till de argentinska biskoparnas fråga, om de tolkat saken rätt. Påven säger att

Det finns inga andra tolkningar. Och jag är säker på att detta kommer göra mycket gott.

Den argentinska tolkningen lyder:
 
Om man kommer till slutsatsen att det i vissa fall finns begränsningar som förminskar  ansvaret och skyldigheterna (se Amor Laetitia 301-302), särskilt när en person bedömer att han skulle falla in i följdfel genom att skada barnen i den nya föreningen, så öppnar Amoris Laetitia möjligheten att få tillgång till Botens och Eukaristins sakrament (se fotnoter 336 och 351). Dessa i sin tur disponerar personen för att kunna fortsätta mogna och växa med hjälp av nåden. (Övers. red.)

Denna har publicerats i kyrkans officiella arkiv, “Acta Apostolicae Sedis”. Därmed borde väl saken vara klar: "Roma locuta; causa finita est".

Men biskoparna i Kazakstan menar att situationen i praktiken innebär att kyrkan ger upp sin lära om äktenskapets oupplöslighet, vilket inte ens påven har behörighet till att ändra:

Enligt kyrkans lära bildar det sakramentala äktenskapliga förbundet en "hemmets kyrka" (se Andra Vatikankonciliets encyklika Lumen gentium , 11). Tillträdet av de "omgifta skilda" troende till heliga kommunionen, som är det högsta uttrycket för Kristi enhet, Brudgummen med sin kyrka, innebär i praktiken en form av bekräftelse eller legitimitet av äktenskapsbrott och i den meningen en form av äktenskapsbrott inom kyrkan.

Med citat från Skriften, koncilietexter, påvliga dokument och med referens till några av våra helgon så argumenterar biskoparna för sin sak och avslutar:

När vi framlägger denna offentliga bekännelse inför vårt samvete och inför Gud som kommer att döma oss, så är vi uppriktigt övertygade om att vi har gjort en tjänst av kärlek i sanning för vår kyrka och för påven, efterträdaren till den helige Petrus och ställföreträdare för Kristus på jorden.

Till skrivelsen har redan flera andra biskopar anslutit sig, däribland ärkebiskopen Luigi Negri från Ferrara-Comacchio, förre apostoliske nuntien i USA Carlo Maria Viganò och Lettlands primas emeritus, kardinal Janis Pujats (Riga, Lettland). Andreas Laun, emeritushjälpbiskop i Salzburg, är den första tysktalande biskopen som undertecknar dokumentet.

Den Nordiska Biskopskonferensen avgav i april 2017 ett uttalande som inte tar ställning i frågan (som till exempel den polska biskopskonferensen gjorde).  Man använder dock där uttrycket "frånskilda omgifta", kanske med tanke på att det ska vara enkelt förstå vad saken handlar om. Men det är också lite vårdslöst, ty detta kan tolkas -  felaktigt - som att de Nordiska biskoparna ansluter till det sekulära samhällets definition av äktenskapet som en form av personlig relation, som kan ingås upprepat, snarare än en gudomlig förening. Även Kazakstanbiskoparna använder uttrycket, men då inom citationstecken.


Sammanfattning av Amor laetita på svenska