Konsten att kunna glädjas

Påven framträdde i morse, pigg och leende, i Jesu födelsestad, Nasaret, inför en stor skara troende, som knappast kunde hejda sin entusiasm ens under själva heliga mässan.

Hittills har påvebesöket i Mellanöstern varit en stor succé, därom finns det många vittnesmål. Det började redan i det muslimska Jordanien, där han togs emot som en hjälte. Turistministeriet lade upp en hemsida som är en enda hyllning till påven. Detta i ett land med färre katoliker än i Sverige. Förvisso - här, i detta land som ofta berömmer sig självt för sin fredsvilja, är tongångarna inte alltid fullt så hjärtliga.

Man ska glädjas när man kan, även när man inte tycker sig kunna det. Men visst är det lite sorgligt att en del har så svårt med detta. I DN skriver den erfarna ledarskribenten Barbro Hedvall en tidig kommentar till resans utfall, som bara har surt och beskt i sig. Hon tror resans mål är att upprepa påve Johannes Paulus II:s uppmärksammade besök, och ser hela resan som ett på förhand misslyckat försök att skaffa politiska poänger. Men det är dödsdömt menar hon, och därför ska inte media ens bevaka. Ty det skulle ju bara handla om en "automatisk efterreaktion".

Ty i Barbro Hedvalls ögon kan katolska kyrkan bara bli intressant om den lämnar sina grundvalar och ansluter till liberalismens credo. Dessutom: Påven Benedikt

saknar sin företrädares politiska kapital, och alldeles uppenbart också hans talang. Medan Johannes Paulus förstod att läsa sin tid och handla har Benedictus hittills misslyckats på ett uppseendeväckande klumpigt sätt.

Man kan undra vilken talang hon menar. Om det är att fomulera tankar klart och tydligt så kan nog ingen frånta Benedikt den gåvan. När det gäller påvens "misslyckanden" kan man ju också se det hela som pressens misslyckanden att lyssna till hans verkliga budskap. Regensburgstalet visade sig öppna för en sällan skådad dialog med muslimska tänkare om sanningens väsen. Upphävningen av exkommuniceringen av de s.k. lefebvrebiskoparna ingav nytt hopp för hundratusentals troende, som inte längre känner sig obegripligt utfrysta av snävt kyrkopolitiska skäl. Och Afrikaresan slutligen, visade ett fullständigt bedövande stöd för hans linje från dem som lever med aidsproblemen dagligen.

Men allt detta har gått Barbro Hedvall förbi. Även det faktum att han kommer som en pilgrim och herde som besöker sin flock, och inte som en politisk fredsmäklare. Hon ser påven som en gammal kraftlös man som inte förstår mycket, och vars makt bara är en diffus titel. Här finns plötsligt inget kvar av den liberala tolerans till tankar, religion och ålder (sic!) som man kanske borde ikläda sig som representant för de som

tror på tolerans och fritt tänkande.

Låt oss istället glädjas åt påvens fantastiska odyssé på helig mark. Med allas blickar riktade mot sig har han på ett enastående sätt lyckats vinna förtroende i många läger och ingjutit hopp om fred, om samförstånd och om religiös samexistens på väldefinierade grunder.