2014-12-31

Olika personer - olika måttsystem

Vi har tidigare rapporterat om händelsena i Limburgs ärkestift, som ledde till att biskop Franz-Peter Tebartz van Elst blev öppen förnedrad, baktalad, sänd till Rom där han fick vänta i ovisshet en dryg vecka på att få möta påven, bara för att sedan få avskedSom kanske enda lilla röst i det kristna Sverige så ifrågasatte vi om det verkligen här handlade om en slösaktig biskop,som med stiftets medel vältrade sig i lyx, eller om det fanns andra bevekelsegrunder bakom den närmast lynchartade behandlingen av biskopen.

Ty det har inte skapat rubriker om liknande - ja än mer storartade  penningrullningar i andra stift. Limburgs biskopscentrum är inte det enda som har renoverats till stora summor. Man talade om att Limburgsprojektet kostat 30 miljoner Euro. Men grannstiftet Rottenburg lade ner 40 miljoner Euro på ett byggprojekt, att samla alla anställda under ett enda tak. Münchens ärkebiskop, kardinal Marx, en i det påvliga rådet,  har nyligen inköpt och renoverat ett "gästhus" i Rom. I själva verket handlar det om ett mindre palats nära Vatikanen, en investering om 20 miljoner Euro. Kardinalen bor annars i Hohlsteinpalatset i München. Det renoverades så sent som 2013 för "blygsamma" 8,7 miljoner Euro.

Vad har då hänt med "bling-bling" biskopens lyxbygge? Blev det kafé? Uppläts sovrummen åt flyktingar, som det föreslogs redan innan biskopen avsattes? Vi får svaret i stiftsnyheterna nu i advent:

Vi vill använda de kommande månaderna för att öppna huset och att "avmystifiera" administrationen. Därför kommer det att finnas guidade turer för anställda och för grupper från stiftet. Det planeras också att konferensrummen skulle kunna användas för möten med olika kommittéer. Det kan också vara utställningar, teologiska och andra kulturevenemang i biskopens hus.

Alltså just så som biskop Tebartz van Elst avsåg använda biskopscentret! Nå - de privata rummen då? Nej de öppnas ej, av hänsyn till privatlivet hos biskopsadminstratorn som bor där i väntan på att ny biskop ska utses.

Uppenbarligen fanns det således helt andra motiv, än bygget av ett konferenscentrum för ett sextiotal personer, att få bort biskopen. Det har talats om biskop Tebartx van Elsts badkar och garderober mm. Men själv huserade han i prästseminariet, väl medveten att han snart skulle förflyttas från detta stift, kanske som efterträdare till kardinal Meisner i Köln. Men så blev det alltså inte. Han passade inte in i den ideologiska miljön i stiftet helt enkelt.


Middagslokal till uthyrning?

Att sedan Vatikanen hyr ut själva Sixtinska kapellet till företag som tyska Porsche, som man gjorde i somras till det facila priset av 4990 Euro, eller 48 000 kr - per person -  har uppenbarligen inte uppfattats som att inbjuda månglarna till templet.  Här handlade det ändock inte om bön utan om visning, konsert- och galamiddag, inne i själva kapellet!. Vi saxar från Porsche direkt:

In a small group limited to just 40 people, you can admire the art treasures of one of the most extensive and important collections in the world. This exclusive guided tour is followed by yet another highlight: a magnificent concert in the Sistine Chapel with its ceiling frescoes painted by Michelangelo. A gala dinner is then served in the midst of the exhibition – surrounded by masterpieces by world-famous artists such as Michelangelo and Raphael.

Går penningen bara åt rätt håll, så tycks lyxen vara desto mer tillåten, om än på bekostnad av respekten för ett av katolska kyrkans mest vördnadsfulla helgedomar.  Lyxbilfabrikanten Porsche kan alltså nu använda Sixtinska som en del av sin marknadsföring.  Detta gäller även OSRAM, ett välkänt företag i belysningsbranchen, som förra året fick använda kapellet - där påvar utses med mera -  som utställningslokal till storkunderna för sin nya LED-teknik.

2014-12-29

Biskop: Kyrkan bör formellt erkänna utomäktenskapliga förhållanden

Homosexualitet  tycks idag vara ett ständigt återkommande ämne - inte minst i kyrkan. Trots att man via enkäter kan konstatera att det är någon hundradel av befolkningen, som själva anser sig vara "homosexuella", så upptar saken betydligt större utrymme än samlevnadsfrågor gällande de flesta; de ensamstående, förhållandet mellan man och kvinna, ansvar, äktenskap, barnuppfostran.

Vi nås nu av nyheten att en katolsk biskop i Antwerpen, Johan Bonny, som utpekats som ärkebiskop Leonards efterträdare som Belgiens primas, uttalat sitt stöd för kyrkans välsignelse av utomäktenskapliga förbindelser:

"Vi måste inom kyrkan ge  formellt erkännande av förhållanden som också förekommer ibland många bi- och homosexuella par. Precis som det finns i samhället en mängd rättsliga ramar för par, bör det också vara en mängd olika former av erkännande inom kyrkan. "

Detta är inte första gången biskop Bonny uttalat missnöjdhet med kyrkans hävdande av läran, som han kallar en "bipolär" inställning, då verkligheten ser annorlunda ut. I ett långt brev förklarar han sin inställning, som är starkt kritisk till ett läroämbete överhuvudtaget. Kyrkan skall vara en reskamrat i en föränderlig verklighet,  inte presentera definitioner som kan verka frånstötande för de troende, som ändå inte följer dem.

I Österrike har en fd präst berättat om ett sorts dubbelliv; i hela sin prästgärning dolde han sin längtan och sitt begär att leva med en annan man. Han vill inte bedriva någon kamp i frågan, men anser att själva celibatet, förbudet för homosexuell praktik, även äktenskapets oupplöslighet,  är ett misstag av kyrkan. Han ser sin läggning som en skaplese av Gud och följaktligen rätten att utöva den, inte bara som en mänsklig, utan även en gudomlig rätt. Han lever idag med en annan man.

Hela saken är gåtfull. Ty om det vore ett så omöjligt "dubbelliv", skulle ju alla andra präster vara lika plågade. Förr brukade man fråga sig på seminarierna, huruvida kandidaterna skulle tänkas kunna vara familjefäder. Om inte, skulle de heller ej passa till att bli präster. Självklart finns tankar på kärlek och tvåsamhet hos många präster och ordensmedlemmar av båda könen. Men detta är något man uppoffrar för något starkare, för kallet att tjäna Gud på "heltid", i kyrkans tjänst.

Vi har i ett antal artiklar tidigare tagit upp dessa ståndpunkter. Det finns anledning att åter upprepa vad kyrkan lär och varför den lär så. Läggning är inte grund för indelningar av mänskligheten, lika lite som skallbas, hudfärg, nationalitet, handikapp, sjukdomar, utseende...Visst talas det i Bibeln om fariséer, sadducéer, judar, greker, egyptier etc. Men då handlar det om tämligen okomplicerade tillhörigheter, inte om dolda egenskaper som eventuellt kan tänkas komma fram i någon manifesterad form, såsom om man föredrar havet eller skogen, kvinnor eller män. 

Dessutom finns det inget som talar för en rätt att utöva det vi uppfattar som vår "läggning". Detta skulle ju medföra ett totalt nederlag för vår civilisation, som bygger på relationer och anpassningar till vår omgivning och de normer som tjänar det allmännas väl i första hand. Individens behov kan tillgodoses bara om detta inte inkräktar på andra och på samhällsordningen..

De enda möjliga vore om man slutar stämpla människor efter läggning, i synnerhet sexuell sådan. Då får man också sluta tala om "bi- och homosexuella". Alla har ändå sin frihet leva hur de vill efter sina samveten och  inom lagarnas ram. Vi kristna vet dock vad Gud anvisat oss, och det finns ingen diskriminering bakom detta, utom mot synden. Kardinal Ratzinger skrev förutseende redan 1986:

Det finns en strävan i vissa länder att påverka Kyrkan och ge en ofta välmenande "hjälp" till hennes präster, genom att förmedla  nödvändigheten av en förändring av civilstatus och lagar. Detta görs för att de ska tvingas in i konformitet med uppfattningen som dessa påtryckningsgrupper har, att (utövad) homosexualitet är åtminstone helt harmlöst, för att inte säga något enbart gott.

Se även :
Är kyrkan humanofob?
Avskaffa begreppet "sexuell läggning"

2014-12-26

Barnarov på Peterplatsen

Nyheten sprids, fast ganska långt ner på löpsedeln, att en barbröstad kvinna försökt stjäla Jesusbarnet ur krubban på Petersplatsen, inför ögonen på häpna pilgrimer från hela världen. Kvinnan räknade med att bli gripen, helst så våldsamt som möjligt, och fotograferad. Varför skulle hon annars ha textat "GOD IS WOMAN" på sin överkropp?

Om FEMEN har vi tidigare skrivit. Det handlar om en grupp med gåtfulla finansiärer i bakgrunden.Kvinnorna utför betalda uppdrag





När en attack utfördes av FEMEN i katolska domkyrkan blev det inga rubriker såsom när moskéer får rutor sönderslagna och väggarna sprejade. Här handlade det istället om "stryptag på aktivist", och "aktivisten", som i själva verket begått minst tre allvarliga brott, intervjuades och fick beklaga sig: - De har inte rätt bli så arga, sade en av inkräktarna om den altartjänare som förde ut de halvnakna kvinnorna från gudstjänsten. Några statsministeruttalanden om att "vi måste skydda människor så att de kan utöva sin religion" kom inte då, inte heller ministeruttalanden om brott mot grundlagen och religionsfriheten hördes den gången. Inte ens från en kristdemokratisk minister. Polisen lyste med sin frånvaro.

Att även katoliker hör till en minoritet i vårt land, som ofta står under stort tryck från ett dominerande sekulärt samhällsklimat framkommer mycket sällan. Ibland undrar man om muslimerna är de enda som inte får störas i sin religionsutövning. Det handlar om hur vår religion skildras i skolundervisningen, hur lite respekt som visas gentemot våra kyrkobyggnader i stadsplaneringen, hur kristna utan lagstöd förhindras att välja vissa yrken, såsom läkare och barnmorska, hur barn tvingas delta i aktiviteter som inkräktar i den intima sfären. Det finns många exempel.

Kristna är dock inte de som beklagar sig och framför krav. Istället finner man sig. Det är ett sätt att överleva när fienden inte vill annat än få orsaker till att slå till med restriktioner och till och med våld. Men i vårt postkristna samhälle undrar man stilla; kunde vi inte en enda gång höja rösten, vi också? Trots allt har vi funnits här i tusen år, hela vårt samhälles etik och lag är grundad på de  värden som kristendomen kom med. Skyddet av kvinnan, det frivilliga äktenskapet, de oföddas och gamlas rätt, sjuk- och fattigvård (Helgeandsholmen var vårt första sjukhus), universitet, bibliotek...inget av detta kan tänkas utan den kristna trons insteg i vårt hörn av världen. Vi kräver inte att alla ska vara katoliker. Men kunde man inte behandla oss ungefär som påven Johannes Paulus II ville att judana ska bemötas; med respekt som för den äldre brodern?

2014-12-10

Är fosterfördrivning en mänsklig rättighet?

Under morgonen har det sagts ett tiotal gånger i radio att abort är en rättighet som är knuten till kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Ibland läser man att abort skulle vara en mänsklig rättighet.

Det finns ett antal fördrag som reglerar mänskliga rättigheter. I första hand tänker man då på vår grundlagar, där varje medborgare tillerkänns rätten att uttrycka sig i tryck och verbalt.

Hur är det då med abortlagen? I denna lag, som inte ändrats sedan 1974, föreskrivs endast att abort  f å r utföras, och att om någon vägras abort så skall Socialstyrelsen få pröva saken. Lagen uttrycker således ingen rättighet. Det är en bedömning, från fall till fall, om ett sjukhus eller en mottagning måste utföra abort. Regleringen ligger ganska långt ner rent rättsligt, nämligen på kontrollmyndighetsnivå.

Lagen anger straffrihet, "får utföras". Men det är således inte samma sak som en skyldighet ("skall utföras"). Något straffansvar gentemot den läkare eller barnmorska som skulle vägra utföra abort finns inte.

Men hör då inte abort till den allmänna sjukvården? Hälso- och sjukvårdslagen definierar vad som skall ingå i den sektorn:

1 § Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna.

Inte ett ord finns i hela denna lag om abort. Det är först hos Socialstyrelsen som abort omnämns som en rättighet. Felaktigt hänvisar man till abortlagen där som om det sägs att kvinnan har rätt. I flera direktiv sägs att abort ingår i hälso- och sjukvården, till exempel i en statlig utredning från 2005 om utländska kvinnors rätt till abort i Sverige:

Tillgång till legala och säkra aborter är av stor betydelse för kvinnors reproduktiva hälsa. 

Inte heller i våra internationella fördrag så finns det något om att kvinnan har rätt till abort. I FN.s deklaration om mänskliga rättigheter fastställs att

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

och att

Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.

Men inget om rätten att avsluta en graviditet. Barnkonventionen, som ratificerats av Sverige, säger att

Barnets bästa ska alltid komma i första rummet.

och att

Varje barn har rätt att överleva och att utvecklas. 

I förordet till samma konvention fastslås att

barnet, på grund av dess fysiska och mentala omognad, kräver särskilt beskydd och omvårdnad, även lagligt skydd, såväl innan som efter födelsen,

Det ska bli intressant att se hur regeringen Löfven får ihop denna mening med svensk abortpraxis. Man deklarerade nämligen i Regeringsförklaringen att man vill göra FN:s barnkonvention till svensk lag.

Inte heller här finns något om reproduktiv hälsa.

Går man till EU så finns det en Europakonvention som sedan 1994 upphöjdes till att stå över svensk lag. Man kan således åberopa denna konvention i EU-domstolen gentemot svensk rättsordning, och hänvisa till tidigare utfall etc. Europakonventionen stöder sig dock på FN:s Barnkonvention.

Det finns även andra riktlinjer inom EU för mänskliga rättigheter. Men de generar ej abortlagstiftningen.  Man anser detta vara upp till varje nation att bestämma i denna fråga.

Sammanfattningsvis finns det således inga fördrag som uttrycker att abort skulle vara en mänsklig rättighet. Det finns heller ingen laglig skyldighet för en läkare eller barnmorska att utföra en abort. Däremot finns det en rad bindande fördrag som hävdar barns rätt att överleva. Likväl hävdas det till och med på regeringens sida om rättigheter, att "säkra" aborter hör till mänskliga rättigheter. Detta är dock ej en allmänt accepterad uppfattning, och den finns ej uttryckt i bindande dokument. Inte ens i svensk lag.

2014-10-26

Brevhälsning från en påve i klausur

När påve Benedikt XVI överraskande meddelade sin avgång den 11 februari 2013 så startade omedelbart spekulationer om hans hälsa. Det sades han var dödssjuk, kanske cancer. Det spreds ett rykte att han hade leukemi. Andra rykten talade om en begynnande demens. Men inget kunde bekräftas.Nu har det gått snart två år, och påve Benedikt verkar alltjämt mycket vital. Han lever isolerad i sitt kloster, Mater Ecclesiae, på vatikankullens topp, med utsikt över hela Rom. Klostret inrättades av påven S. Johannes Paulus II år 1994, när han upptäckte att ingen bad för världen dygnet runt i Vatikanen. I klostret ställdes det Allraheligaste Sakramentet ut för så kallad ständig tillbedjan, och uppgiften anförtroddes några kvinnliga ordnar.

I klostret lever nu alltså en av världshistoriens ytterst få "påvar emeritus". I fullständig klausur. Kontakten med omvärlden sköts av hans sekreterare, ärkebiskop Gänswein.




Nyligen publicerades en längre text av påve Benedikt, som han skrivit med anledning av invigningen av en aula i det påvliga Uraniana-universitetet. Det är en text som andas samma lugna klarhet vi blev bortskämda med under hela påve Benedikts korta pontifikat.

Just nu pågår en konferens i Rom kallad Populus Summorum Pontificum. Det är ett pilgrimsmöte som framförallt drar till sig troende med intresse för den traditionella liturgin, men även allmänt yttringar av folkfromhet såsom sakramentsprocessioner etc. Där finns både unga och gamla från olika länder, och många olika ordnar närvarar också. Flera kardinaler ur kurians topp deltar. såsom kardinalerna Pell, Burke och  Brandmüller, och mässan firas  i själva Peterskyrkan enligt Vetus Ordo, som var brukligt fram till påve PaulusVI:s pontifikat.



Påve Benedikt fick en inbjudan att delta vid den högtidliga mässan i Peterskyrkan på lördagen. I ett brev utan vapen eller andra insignier, med avsändaren "Benedictus XVI, papa emeritus", svarar han att han gläder sig

--- över att usus antiquus nu lever i fred med Kyrkan, och också uppskattas av ungdomar, och att den stöds och firas av stora kardinaler. 

Han avslutar med att förklara att hans tillstånd som

--- munk i klausur inte tillåter en närvaro som också är offentlig. Jag lämnar mitt kloster endast vid speciella tillfällen, då påven inbjuder mig personligen.
Prästernas procession till Heliga Mässan, Petersplatsen i Rom,  lördagen den 25 oktober 2014

2014-10-19

Synoden om familjen - några presslänkar

Det är inte lätt för media att förstå katolska kyrkan. Inför synoden, som skulle handla om den kristna familjen, har det i stort sett endast kommit rapporter om den kristna icke-familjen. Många ord har yttrats om frånskilda, omgifta och inte minst om en svårdefinierbar grupp som går under namnet "homosexuella", eller ännu svårfattade beteckningen HBQT, ett samlingsnamn för ett antal livsstilar som inte innefattar det traditionella äktenskapet eller kyskhet i allmänhet, vare sig man är gift, separerad eller ensamstående.

Ändå var det enligt Vatikanens pressekreterare msgr Lombardi SJ endast ett enda uttalande av 265 som överhuvudtaget nämnde homosexuella.

Det har  knappast framkommit ett ord dock vad till exempel de talrika afrikanska biskoparna yttrat, eller de från Mellersta Österns kyrkor. Detta har de själva klagat över. Kardinal Kasper har till och med försökt förneka några undsluppna ord om "vi" och "de" som tolkats som att han automatiskt sett de tyska biskoparna ha primat över Afrikas röster, som han tyckte hörde hemma mera i deras lokala biskopskonferenser.

I DAGEN, och även i viss mån i Världen idag,  talas det om en splittrad kyrka i Sverige. Men vet vi  verkligen hur det stora flertalet katoliker ställer sig till vad till exempel de tyska biskoparna vill genomdriva? Det verkar vara samma fåtal tongivande röster som vill ha förändringar i största allmänhet - som hörs även gällande äktenskapets oupplöslighet. För till exempel våra orientaliska kristna är det västerländska synsättet främmande. att man innan synoden försökte använda det ortodoxa oeconomia-skälet för att genom driva kommunionen för civilt omgifta ses inte som ett närmande till öst, snarare motsatsen.


Radioprogrammet Människor och Tro kommer ta upp samma tema - den splittrade katolska kyrkan. Man bjuder ständigt in samma personer som skall fånga intresset genom att föra fram uppfattningar och falska förhoppningar om en kyrka som tillfredsställer tidens krav. Det är tragiskt att det tycks finnas små skaror som omhuldar denna beskrivning, och har fullständigt obsoleta idéer angående kyrkans "uppdatering" med avseende på moralteologin, medan den stora majoriteten kämpar med att leva katolskt, fostra sina barn till goda kristna och hålla ihop sina äktenskap.

Dagens Nyheter kallar frågan om de sammanboende homosexuella kan få absolution för "den mest brännande frågan" i synoden, som således skulle handla om den kristna familjen. Men homosexuella förhållanden togs alltså upp i ett enda av 265 tal. Gunilla Hall i Svenska Dagbladet uppehåller sig även hon vid icke-temat i synoden: homosexuella. 

En del tidningar har inte ens försökt förstå kyrkans roll. Denna ledare i Helsngborgs Dagblad hör till bottenrekorden.

Som i alla sådana samlingar utspelades det två scenarier: Det verkliga mötet - och det virtuella som består av förhoppningar, besvikelser, konspirationer, rykten, lögner och en inte så liten bit rena ränkspel. Sådan är människan.

2014-10-12

Svenska kyrkan: Ifrågasätta praxis kan kosta kragen

Vi brukar inte kommentera andra samfunds inre problem här. Men i detta fall handlar det om yttrandefriheten. En präst å västkusten, komminister Olle Fogelqvist i Löftadalens pastorat i Kungsbacka kommun, har efter 35 år i tjänsten, av domkapitlet fått förbud att utöva sitt prästämbete i Svenska kyrkan. Med andra ord har han blivit avskedad och, som man sade förr, avkragad. Varför? Finns det några skandaler? Brott mot sjätte budet? Förskingring?

Nej, i själva fallet handlar det om vad han sagt i en enda predikan. i sin lilla församling med schartauanska rötter. Den 25 augusti förra året så ska pastor Fogelqvist  nämligen ha antytt att att "de som säger ja till prästvigda kvinnor går miste om frälsningen.", detta enligt domkapitlets beslut .



Läser man predikan så verkar det snarare som att den handlar om Paulus maning att följa Guds bud. Gällande kvinnliga präster finns det bara en fundering om det verkligen är grundat i Bibeln.

Pastor Fogelqvist har dock genom sin advokat överklagat med hänvisning till 1. jäv (biskop Per Eckerdal i domkapitlet är själv gift med en kvinnlig präst i sitt andra äktenskap) och 2. att predikan ej lästs i sin helhet av domkapitlet. Man har endast tagit del av ett ljudklipp.

Avskedandet har nu inhiberats av den sk Överklagandenämnden.

Vi som trodde att i Svenska kyrkan är det högst i tak av alla samfund i vårt land. Här kräver man inte dop för att få ta emot nattvarden, såväl jungfrufödseln som uppståndelsen har uttryckligen satts inom metaforens fria ramar, och Jesus har framställts som homosexuell i själva Uppsaladomen, utan några repressalier. Och om den eviga frälsningen får väl prästerna tycka vad de vill.

Men här kom således en anmälan och en snabb dom av domkapitlet, undertecknad biskop Per Eckerdahl. Han har i en intervju förkunnat att

"Detta är inte förenligt med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära."

Men för gemene man är det idag svårt att hitta vad denna tro, bekännelse och lära består av, då man sedan länge frångått Bekännelseskriften med den Augsburgska bekännelsens apologi, Schmalkaldiska artiklarna och Uppsala mötes beslut. Dessa finner man ingenstans på Svenska kyrkans hemsida.

Fredagsmys med grotesk bild av katolsk tro

På fredagskvällen, bästa sändningstid, när familjen är församlad efter en lång vecka,  valde SVT att lägga in en långfilm, med presentation och allt. Den heter Paradis: Tro och är gjord av den österrikiske regissören Ulrich Seidl. Det visade sig vara en grotesk historia om en kvinna, som redan i öppningsscenen halvnaken gisslar sig framför ett krucifix. På dagarna vandrar hon runt med en Mariastaty och besöker mer eller mindre slumartade områden för att omvända människor att söka hjälp hos Guds Moder. På kvällarna sjunger hon frireligiösa sånger för sig själv.  Plöstligt dyker hennes handikappade man upp, han är muslim, har varit borta i två år, kanske i Egypten. Men kvinnan vill inte släppa sin man nära inpå sig, hon har ju Jesus, mera som en låtsasälskare dock än som Vår Frälsare och Gud. Det slutar med att mannen  försöker våldta sin egen hustru och hon gisslar sedan själve Jesus på korset.



Det är uppenbart att det är en dubbelmoral här som ska exponeras, men man vet inte riktigt om filmmakaren också vill göra upp med den tro han själv växt upp med, eller bara skoja med den. Ty allt är så oerhört absurt och man tänker på Monty Pythons surrealistiska humorfilmer.

Men här finns det en helt annan dysterhet och man undrar - till skillnad från till exempel Life of Brian - om det faktiskt i värsta fall är en allvarligt menad film.

Det är alltså ingen fråga ens, för oss som lever den katolska tron, att det här handlar om religiösa kulisser, slagfärdigt kitsch. Sex, sadism och religion är en oemotståndlig kombination. Men hur ska denna burlesk då uppfattas utifrån, av dem som kanske redan har bara vaga föreställningar om vår tro? Den dokumentära filmtekniken är förförisk, den övertygar. De enda personer i hela filmen som är någorlunda normala avvisar all tro på Kristi ord och Guds bud, sådant hör hemma i historien för 2000 år sedan, och hänvisar på välbekant sätt till vars och ens egen rätt att leva som de vill, utan att störas av några religiösa moralföreställningar och sanningar. Man får omedelbart sympati för dem. Ty alla andra verkar fullständigt besatta, eller också socialfall.

I filmen skymtar även såväl Legio Mariae och Radio Maria förbi, organisationer som finns idag och verkar i många länder. Alla verkar de ha något med dessa galenskaper att göra, som huvudpersonen förkroppsligar i ordets bokstavliga mening.

Det går inte undvika frågan: varför göra en sådan film? Och ännu mera gåtfullt: Varför visa den i TV en fredagskväll? För att den fått pris i Venedig? För att den har något att säga om den växande religiösa - ja, katolska! - fundamentalismen?

Nåväl, man kan ju stänga av eller byta kanal, Gud ske lov. Men skulle en film med motsvarande innehåll visas om muslimsk fanatism eller ortodox judendom skulle anmälningarna inte vara sena att komma till granskningsnämnden. Vi katoliker får dock tålas och hoppas det finns lite förnuft kvar hos de som eventuellt bara hade Public Service-kanaler denna mörka höstfredag att roa sig med - eller i detta fall, genomlida.

2014-10-03

Regeringen: Några kristna, några öppet antikristna

Så har vi fått en ny regering. Denna tidskrift tar inte politisk ställning. men några reflektioner kan ändå göras ur katolsk kristen  synpunkt. Det finns ministrar med kristen tro och det finns de som vänder sig öppet mot allt vad religion heter. Gustav  Fridolin var religionslärare på Missionsförbundets folkhögskola och han är positiv till frikyrkorna som folkrörelse.  Ibrahim Baylan säger sig inte ha en gudstro, men han har assyrisk ortodox bakgrund och han känner väl till de kristnas situation i Mellanöstern. Alice Bah Kuhnke , kulturminister, har i DAGEN bekänt sig till en emotionell kristen tro.

Men i regeringen finns nu också flera ministrar med uttalad fientlighet gentemot den kristna religionen och den katolska kyrkan. Morgan Johansson jämställer i svepande ordalag det katolska motståndet mot aborter med muslimsk fundamentalism och han stryker ett streck över all etik som har med religion att göra:

Ett samhälle som baserar sin lagstiftning på religiösa föreställningar kommer snart att skapa oerhörda konflikter och hamna ofantligt fel i en rad etiska dilemman.

Ylva Johansson har aggressivt propagerat för "Kvinnors rätt att själva bestämma över sin egen kropp", som om ett människofoster är en avknoppning av kvinnans kropp. Och allt tal om att försöka begränsa den utbredda abortpraxisen  kallar hon för "Unkna förslag om att inskränka aborträtten". Fast någon sådan rätt inte finns i lagen.

Åsa Regnér slutligen är före detta förbundsordförande i den privata, men ymnigt skattefinansierade, lobbyorganisationen RFSU. Hon blir barn, äldre- och jämställdhetsminister. Frånsett ett rad närmast hatiska uttalanden riktade emot framförallt katolska kyrkan och påven  har hon velat avskaffa alla kyrkors vigselrätt. Hon har deklarerat att Sverige inte behöver följa några resolutioner som man enats om i Europarådet och på ett närmast hånfullt sätt har hon angripit Göran Hägglund för kravet på samvetsfrihet för sjukvårdspersonal, något som Sverige är ensamma om att förvägra sina medborgare. Länder som hon är särskilt bekymrad över är Polen, Malta, Irland, Ungern, Litauen och Slovakien. Är det en slump att dessa är de länder med störst katolsk befolkning i Europa? I Kroatien och Slovakien har man framgångsrikt fått ner aborterna, särskilt tonårsaborterna, utan lagstiftning, men med kyrkans hjälp. I Slovakien har man år 2010 13 aborter per 1000 fertila kvinnor, i Kroatien 4,7. Och i Sverige?  21. Men detta är alltså bara ett skräckscenario för vår nyblivne barn, äldre- och jämställdhetsminister, som tycker den svenska modellen borde anlitas över hela världen, oberoende av vad andra folk tycker om den saken.

2014-09-19

Äktenskapet - kristalliserad sanning eller ämne för omtolkning?

Inför synoden om familjen har en smärre konflikt seglat upp mellan några verkliga tungviktare och framförallt den tyska katolska ledningen. Upptakten är det tal som kardinal Walter Kasper höll vid kardinalskonsistoriet i februari, och då han efterlyste en närmast total pastoral flexibilitet gällande hur kyrkan ska se på kommunion för frånskilda och omgifta katoliker.

Barmhärtighet är inte en billig nåd, som dispenserar från omtanke. Men sakramentet är inte heller  en belöning för gott uppförande och avsett för en elit, och  utesluter dem som  behöver sakramentet mest. 

Om en frånskild omgift beklagar att han misslyckats i sitt första äktenskap, och han kämpar för att få nya krafter, för att leva i tro i det andra civila äktenskapet, kan vi då verkligen neka honom botens sakrament och kommunionen?

Påven Franciskus applåderade kardinal Kaspers text i ett tal efteråt:

Jag vill tacka honom, därför jag fann (i talet) en djup teologi, och värdiga teologiska tankar. Det är trevligt att läsa teologi som är seren. Det gjorde mig gott och jag fick en tanke, om ni ursäktar om jag generar ers Eminens, men idéen är: Det kallas att göra teologi medan man knäböjer. Tack, Tack.

Styrkt av detta så har kardinal Kasper fortsatt att skapa osäkerhet i hur hårt kyrkan faktiskt håller på äktenskapets oupplöslighet. Han har fått med sig tyska biskopskonferensens ordförande kardinal Marx och dess förre ordförande, ärkebiskop Robert Zolltsch.

I juli utkom en artikel av åtta amerikanska välrenommerade dominikaner, där de framhåller riskerna med att överlämna tolkningen av äktenskapets sakrament helt och hållet till enskilda själasörjare.

För några dagar sedan lät det välkända förlaget Ignatius Press meddela att det inom kort kommer ge ut en antologi kallad Remaining in the Truth of Christ: Marriage and Communion in the Catholic Church.

Författarna är till att börja med  fem mycket välkända: kardinaler: Walter Brandmüller; Raymond Burke; Carlo Caffarra; Gerhard Müller och Velasio De Paolis C.S. Sedan tillkommer en augustin och tvenne jesuiter:: professor Robert Dodaro, O.S.A.; Paul Mankowski, S.J.;  och ärkebiskop Cyril Vasil, S.J. Till sist tomisten professor John M. Rist.

Det kanske mest iögonfallande är att prefekten för påvens främsta redskap när det gäller tron, Troskongregationen prefekt kardinal Müller, finns med här. Enligt vissa rykten har detta irriterat även påven. Men redan tidigt har Müller gått ut i försvar för äktenskapets oupplöslighet och att detta måste markeras med en ortopraxi även gällande heliga kommunionen.

Omedelbart har kardinal Kasper reagerat starkt, och anklagat författarna för att skapa ett "krig" inför synoden:

De gör anspråk att veta av sig själva vad sanningen är, men katolsk lära är inget slutet system, utan en levande tradition i utveckling. De vill kristallisera sanningen i vissa formler, traditionens formler.
Inga av mina bröder kardinalerna har talat med mig någonsin. Jag, å andra sidan, har talat med Helige Fadern två gånger, jag ordnade ju allting med honom. Han höll med mig. Vad kan en kardinal göra, utom att bistå påven? Det är inte jag som är målet, det är något annat. Kanske påven. 

Dock finns det endast lovord till påven i boken, som enligt utsago varken Kasper eller påven läst ännu.

Ignatius press, grundat 1976 av fader Joseph Fessio SJ, elev till Joseph Ratzinger,  kommer samma dag även utge ytterligare två¨böcker om familjefrågor: The Hope of the Family, en intervjubok med kardinal Müller, och The Gospel of the Family med förord av kardinal George Pell. Att titeln är exakt densamma som den småskift som utkom  med kardinal Kaspers tal till konsistoriet, är nog ingen slump.

Det är tydligt att det finns skiljelinjer bland såväl kardinaler som biskopar i hur man ser på kyrkans lära och det är oundvikligt att dessa kommer att visa sig när man samlar sig för att diskutera hur kyrkan ska ställa sig inför de sekulariserade samhällenas nya samlevnadsformer.




Andra artiklar om äktenskapet::
Ledare: Förändringarnas farliga passion
Ledare: Det nya idealet: Var och en salig på sin fason
Kardinal Gerhard Müller: Om äktenskapets oupplöslighet och debatten om borgerligt omgifta och sakramenten
Kardinal Carlo Cafarra: Äktenskapet och sekulariseringen
Msgr Nichola Bux: Den ortodoxa kyrkan och de omgifta
Inför familjesynoden:  Många åsikter om undantagen, färre om regeln
Carlo Buzzi: Vad jag anser om kommunionen för de omgifta
Påve Benedikt XVI: Varför jag valde kärlek som ämne för min första encyklika 
 
 

2014-09-13

Från Stefan till - Anders

I en artikel i tidningen Dagen uppmärksammar ett antal katolska akademiker en utställning i Uppsala domkyrka under devisen : ”Från Stefan till Antje”.. Man kritiserar en viss "monopoliserande" skrivning av kristenhetens historia rörande Sverige. Reformationen passerar utställningen nämligen med lätt hand, och de övriga kyrkorna ses mest som exotiska inslag beroende på invandringen. Författarna pekar på "nationalkyrkliga förtecken."  - det vill säga; beskrivningen att det svenska folkets kyrka utgörs av Svenska kyrkan, alltsedan förste biskopen på 1100-talet.

Vi har i en rad inlägg här pekat på exakt samma sak; den Svenska kyrkans svårighet att bejaka sin verkliga historia såsom en av makten under 1500-talet skapad nationalkyrka, och sedan sekelskiftet 2000 reducerad till en frikyrka bland andra. Den förste Uppsalabiskopen i Svenska kyrkan borde således vara Laurentius Petri eller Lars Pettersson från Närke, som introniserades utan vigning år 1531, under den legitima ärkebiskopen Johannes Magnus´ livliga protester från sin påtvingade exil i Rom.

Om man ska se något positivt i detta blundande för en konkret kyrkosplittring så vore det väl att man spårar en viss längtan att tillhöra "fädernas kyrka", det vill säga ha apostolicitet genom vigningar och stolt kunna uppbära de attribut som detta tillhör; kräkla, mitra, ring...

Men när tron inte är densamma framstår såväl de ståtliga biskopsvigningarna som jubileerna och de historiska utställningarna som skådespel - en dröm om att vara vad kyrkan i Sverige en gång var; Heliga Birgittas kyrka, 1400-talets i Europa beundrade kyrkoprovins, med kyrkobyggen i varje landsdel, där adelsmännen skänkte land till klostren och folkfromheten blomstrade.

Men - varför inte då istället söka sig tillbaka till "fädernas kyrka" det vill säga Moderskyrkan, såsom anglokatolikerna i England gjort? På riktigt, i tron, och inte bara i attributen.

Tidigare inlägg i saken:
Fädernas kyrka - men bara när det passar 
Vem kan förstå Svenska kyrkan?
Sekten Svenska kyrkan
Från Nationalkyrkans gyllene tron
Om reformationen och den apostoliska successionen, se:
Svar på frågor beträffande vissa aspekter rörande läran om Kyrkan
Den apostoliska successionen (påve Benedikts katekesföreläsning)
Apostolisk biskop eller kunglig Superintendent?

2014-08-11

Vatikanen: Slå till , innan det är för sent!

Vatikanens sändebud i FN, msgr Silvano Tomaso, förespråkade den 9 augusti ett väpnat ingripande i Irak. "Vi måste agera nu, innan det är för sent" hävdade han och underströk att "vi måste även fysiskt försvara de kristna, även med militärt våld". Detta står i stark kontrast till vad påven sade så sent som den 27 juli, då han framhöll att "Allt går förlorat med krig". Den 10 augusti manade påven till "en effektiv politisk lösning för att återställa freden".
Kyrkan betonar dock att våldsanvändning är ett extremt undantag och hänvisar till Thomas ab Aquinos definitioner om det rättfärdiga kriget, som så sent som år 2000 formulerades av helige påven Johannes Paulus II i nyårsdagens fredsbudskap: "Men när civilbefolkningen riskerar att överfallas av attackerna från en orättfärdig angripare och politiska insatser och instrument för icke-våldsamt försvar inte ger resultat, är det legitimt, ja, det är till och med en plikt, att ta till konkreta åtgärder för att avväpna angriparen. Dock måste dessa initiativ vara begränsade i tid, ha ett tydligt mål, som skall genomföras med fullständig respekt för internationell rätt, säkras hos en erkänd överstatlig nivå och i varje fall myndighet, och aldrig lämnas till vapensystemens kalla logik " (http://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/messages/peace/documents/hf_jp-ii_mes_08121999_xxxiii-world-day-for-peace_en.html)

2014-08-10

Irak: Skomakaren vet bättre

Medan folkmord pågår i Syrien och Irak säker man febrilt efter någon sorts politisk standpoint från våra folkvalda. Men det handlar mest om halvhjärtade uttalanden och chansartade analyser. Ett besök hos lokale skomakaren och hans vänner från Syrien och Irak kan ge betydligt mer än att läsa utrikesminister Bildts blogg. Där är allt yta, och ministern framstår som ordningsmannen i klassen som alltid säger rätt saker men aldrig säger något av värde. Det var inte förrän katolska ungdomar startade en kampanj och skickade et brev till UD som Carl Bildt ägnade mer än en rad åt folkmorden i Irak. Förklaringen var cynisk - han var ju så upptagen med saken att han inte hunnit kommentera den. Men skogsbranden gavs det tid åt uppenbarligen, och Ukraina förstås.

Samtidigt finns det gott om information om de övergrepp som begås en masse, av välbetalda västerländska  jihadister. Unga obeväpnade män skjuts utan rättegång och förhör eller man skär halsen av dem levande. Gamla, kvinnor och barn drivs ut i öknen från sina hem. Men rapporterna i våra svenska medier  är minst sagt sparsamma från dessa händelser. Debattören Johan Lundell undrar, om mediernas nedtoning av folkmorden i Mellersta östern kan bero på, att det på något förvridet sätt kan tolkas som ett stöd för Sverigedemokraterna. I nättidningen Avpixlat koncentreras nämligen mycket på islamisternas framfart. Kanske han har en poäng där.

Men likväl är det skakande att dessa religiösa bandithorder får gå lösa, och president Obama säger; låt dem vara så länge amerikanska intressen inte skadas. Just nu kom de lite för nära oljefälten. Vårt land är synnerligen inblandat, då vi tar emot flyktingar från just dessa krishärdar. Det går inte att avskärma oss från att det pågår en etnisk rensning i Mellanöstern av episka mått.

2014-07-30

Genusrebus

De här är flickor som kallades pojkar - det gick inte bra


Det här är en man som kallades "hon" - det gick bra.




2014-07-29

"En fruktansvärd frestelse"

I dessa regnbågsflaggans dagar kanske det kunde vara lämpligt påminna vad en av våra heliga påvar, den senaste som levde i vår egen tidsatmosfär, helige påven Johannes Paulus II, sade om homosexuella familjebildningar:

Det kan inte vara en riktig familj, den  som bildas av två män eller två kvinnor, och ännu mindre kan en sådan förening ges rätt att adoptera barn. Ty dessa barn orsakas stora skador, i dessa "alternativa familjer" har de ej en far och mor, men "två pappor" eller "två mammor."
Vi får lita på att parlamenten i länderna i Europa kommer att distansera sig från detta synsätt och, i samband med familjeåret, de kommer att vilja skydda samhällets och nationernas grundvalar sedan urminnes tider från denna grundläggande fara. Det råder ingen tvekan dock att vi har att göra med en fruktansvärd frestelse.
(Angelus 20 februari 1994)


Så sent som 2003 kom Troskongregationen under kardinal Joseph Ratzinger ut med ett dokument kallat Considerations Regarding Proposals To Give Legal Recognition To Unions Between Homosexual Persons. Ur denna saxar vi:


Om äktenskapsliknande förening mellan likakönade:

Homosexual unions are also totally lacking in the conjugal dimension, which represents the human and ordered form of sexuality. Sexual relations are human when and insofar as they express and promote the mutual assistance of the sexes in marriage and are open to the transmission of new life.


Om konsekvenserna vid barnadoption:


As experience has shown, the absence of sexual complementarity in these unions creates obstacles in the normal development of children who would be placed in the care of such persons. They would be deprived of the experience of either fatherhood or motherhood. Allowing children to be adopted by persons living in such unions would actually mean doing violence to these children, in the sense that their condition of dependency would be used to place them in an environment that is not conducive to their full human development. This is gravely immoral and in open contradiction to the principle, recognized also in the United Nations Convention on the Rights of the Child, that the best interests of the child, as the weaker and more vulnerable party, are to be the paramount 

Om alla våra politikers ansvar:

When legislation in favour of the recognition of homosexual unions is proposed for the first time in a legislative assembly, the Catholic law-maker has a moral duty to express his opposition clearly and publicly and to vote against it. To vote in favour of a law so harmful to the common good is gravely immoral.

When legislation in favour of the recognition of homosexual unions is already in force, the Catholic politician must oppose it in the ways that are possible for him and make his opposition known; it is his duty to witness to the truth. If it is not possible to repeal such a law completely, the Catholic politician, recalling the indications contained in the Encyclical Letter Evangelium vitae, “could licitly support proposals aimed at limiting the harm done by such a law and at lessening its negative consequences at the level of general opinion and public morality”, on condition that his “absolute personal opposition” to such laws was clear and well known and that the danger of scandal was avoided. This does not mean that a more restrictive law in this area could be considered just or even acceptable; rather, it is a question of the legitimate and dutiful attempt to obtain at least the partial repeal of an unjust law when its total abrogation is not possible at the moment.

2014-07-27

Bekännelse till barbariet

I en lång artikel i Dagens Nyheter av kritikern Kristina Lindqvist tas abortproblematiken upp. Innehållet är gåtfullt: Samtidigt som det konstateras att hotbilden med illegala aborter med hjälp av vispkvistar och galgar är överdriven, så hånas och misstänkliggörs barnmorskor som vill upplysa om vad abort innebär. Mellan raderna anar man en medvetenhet om att det egentligen är något hemskt det handlar om, som måste döljas. Men att detta kanske ändå är en rätt som skall finnas:

den som tror på fri abort måste argumentera för att den gravidas rätt att leva sitt liv trumfar fostrets rätt att bli en fullgången människa. Den förhandlingen måste tas, och vinnas, om igen.

Här argumenteras alltså - fullt öppet och tydligt - för ett vägande av ett helt människoliv gentemot en livsstil "(leva sitt liv"). Och för rätten att döda ett spirande liv, som alltså aldrig ens får uppleva att "leva sitt liv",  för enbart oviljan att ändra sitt eget. Ännu tydligare sägs i artikeln:

Kanske är också foster levande, men kanske har kvinnor ändå rätt att välja.

Detta är en bestialisk och djupt omänsklig tanke, som man knappast kan förknippa med något annat är barbari. och den framförs alltså lugnt och obesvärat i vår största dagstidning. Och denna vägning skall göras i många fall av en tonåring, som aldrig ens fått se hur ett foster ser ut, än mindre fått undervisning om familjebildning, om vilka möjligheter det finns att få stöd att ta hand om barn, och om de långsiktiga följderna av missfall, inte minst framkallade.

Även ett fem år gammalt barn är inte fullgången människa, kanske man även kunde väga dessa barns rätt till liv mot vuxnas på samma sätt?

Hur kan detta ske att sådana handlingar anses möjliga att ens överväga? Endast genom sekularismens dominans, den "ateokrati" som anser sig ha mandat att bestämma över liv och samveten, utan att redovisa närmare vilken människosyn som den styrs av, och ändå anser sig kunna tilldela andra rätten att avbryta mänskliga livsprocesser.

Märkligt nog är det samma författare, som i en annan artikel uppmanar oss alla att agera "fysiskt" mot nynazistiska demonstranter:

Var och en som tror på demokrati och den jämlika människan har helt enkelt en oavvislig plikt att markera dessa värden. Inte bara med ord eller på sociala medier, utan med fysisk närvaro i offentligheten. Att med sin egen kropp, tätt intill andras kroppar, säga detta slitna: De skall icke passera.

Men uppenbarligen innefattar dessa värden och "den jämlika människan" alltså inte de mest sårbara, de ofödda liven.

Det enda positiva i artikeln är väl att det anses att man "måste argumentera" för saken, något som de flesta, inte minst lobbyorganisationen RFSU, anser onödigt, farligt och helst bör undvikas. I synnerhet inom sjukvården. Man utför utan frågor vad som begärs av en av två blivande föräldrar. Ty som bekant har en man inte laglig rätt att beordra att hans barn aborteras och heller inte rätten att förhindra att det aldrig får se sin mor och far.

Se även: DO:s beslut: Kristna utesluts från vårdyrkena

2014-07-25

Muslimer om invasionen i Irak

I Katolsk Magasin läser vi att moderata muslimer är besvikna över muslimska mediers tystnad över inavsionen i Irak. Hur är det i vårt eget land? Vi kollade några centrala muslimska kanaler:

Islamiska förbundet - ingen notis
Stockholms moské - ingen notis
Sveriges Unga Muslimer - tar avstånd från att behöva svara för extrema muslimer
Fråga imamen - ingen notis
Islamiska.org - ingen notis
Islamic-relief.se - artikel om den mänskliga nöden i Irak
islamic.center - ingen notis

De kristna medierna:
Dagen har minst fem aktuella artiklar
Signum har fyra aktuella artiklar
Världen idag har fem aktuella artiklar
Kyrkans tidning har en aktuell artikel 
Katolskt Magasin har tre aktuella artiklar
Katolskakyrkan.se - upprop om bön för de föföljda
Justitia et Pax - ingen notis

2014-07-16

Vad menar påven? Du bestämmer.

Den stora italienska vänstertidningen La Repubblica har åter publicerat en "intervju" med påve Franciskus. Den första väckte stort rabalder, då den innehöll många kontroversiella uttalanden från en påve, och denna gång upprepas detta igen.

Bakom artikeln står den nu nittioårige socialisten Eugenio Scalfari. Han har uppenbarligen öppen dörr till Casa Marta, detta är tredje mötet har haft med påven under drygt ett år.

Det originella i denne journalists metod, är att han aldrig tar noter eller bandar ett samtal. Likväl använder han citattecken flitigt i sina texter. Detta, som skulle underkännas på vilken redaktion som helst, anses på La Repubblica visa på denne legendariske journalists stora auktoritet. Han är en institution som ej kan ifrågasättas.

Att ur minne återge vad en påve säger under en timme borde vara svårt för vem som helst, inte minst om man dessutom själv är ateist, och nått den respektabla åldern av 90 år. Men vem kan stoppa en institution?

Det är framförallt två påståenden som väcker frågor. I artikeln hävdas att påven sagt att två procent av alla präster är "pedofiler" och detta gäller även biskopar och kardinaler. Detta finns det dock ingen faktagrund för Scalfaris påvecitat.

Ingen organisation är kartlagd som kyrkan i detta område. Om påven nu verkligen uppgivit talet 2%, så är det troligt det kommer från ärkestiftet Chicago. Man har där nämligen gått igenom 2200 prästers journaler från 1990 och framåt, och av dessa fanns det 1,8 procent som anmälts (observera att detta inte är samma sak som att något inträffat) för någon form av händelse med sexuell anspelning. Men nu kommer en viktig anmärkning: Av dessa 2200 präster kunde man konstatera upprepade beteenden mot minderåriga som tydde på det man kallar pedofili hos - en enda. Alltså 0,4 promille. Det är naturligtvis för mycket även det. Men bland gifta män uppskattar man att 5 procent har en störning som innebär sexuell dragning till barn.

Angående det prästerliga celibatet, skulle påven sagt att det var först på 1000-talet som celibatet infördes i kyrkan, och att präster av de orientaliska riterna i katolska kyrkan redan idag ju kan gifta sig .Det finns förvisso problem med celibatet, men det är ingen stor sak, detta kan lösas. Texten lyder på italienska:

"Forse lei non sa che il celibato fu stabilito nel X secolo, cioè 900 anni dopo la morte di nostro Signore. La Chiesa cattolica orientale ha facoltà fin d'ora che i suoi presbiteri si sposino. Il problema certamente esiste ma non è di grande entità. Ci vuole tempo ma le soluzioni ci sono e le troverò

Här finns nu inte mycket som stämmer. Vi vet ju att celibatet kan härledas från apostlarnas tid, och redan under de första åren på 300-talet finns det reglerat i koncilietexter. Präster i de orientaliska riterna kan förvisso vara gifta, men väl prästvigda kan de kan inte gifta sig, och aldrig kan en biskop vara gift.

Det fanns flera uppgifter i Scalfaris artikel, som föranledde Vatikanens pressekreterare, den ständigt arbetande fader Lombardi, att snabbt gå ut med ett PM. Detta var inte en intervju utan ett samtal, och man ska inte ta allt bokstavligt. Lombardi påpekade att ett citattecken saknades, och antydde att kanske detta var "ett försök att manipulera vissa naiva läsare".


Så -vad ska vi tro? Presstjänsten meddelar genom fader Lombardi att vi kan försäkra oss om att påvens samtal med Scalfari förts i "en atmosfär av vänskaplighet" och att artikeln i huvudsak avspeglar hur det var, även om en del inte kan garanteras vara påvens egna ord.

Så omvärlden överlåts att själva avgöra vad som är fakta och vad som är spekulation.

Är det acceptabelt i dessa sammanhang? Naturligtvis inte.

Se även: Vatican plans reforms for media operations

2014-07-12

Evangelisation medelst produktplacering?

Vid den så omskrivna Almedalsveckan fanns även representanter med för olika samfund. Ärkebiskop Antje Jackelén från Svenska kyrkan deltog i flera evenemang, och i radio deklarerades att hon utsetts till "Hetast i Almedalen" av en reklambyrå, som gick ut i ett pressmeddelande och  presenterade kandidater efter 99 nomineringar.

Vinnare blev alltså Svenska kyrkans ärkebiskop. Inte så konstigt kanske, då samma reklambyrå arbetar åt just Svenska kyrkan och man i sin handbok förklarar att

Media älskar priser och utnämningar, såväl när ni belönas som när ni delar ut ett pris. Om pristagaren är välkänd kan intresset öka ytterligare.

Reklambyrån, Westander

hjälper företag och organisationer att skapa publicitet, bilda opinion och påverka politiska beslut. 

Företaget avvisar dock kritiken, och bedyrar att man inte hade något uppdrag för Svenska kyrkan - iallafall inte just under Almedagsveckan. Kyrkans tidning meddelar att Svenska kyrkan

betalade under 2013 och 2014 ut cirka 730 tkr till Westander PR. Den största delen av detta är kostnader har avsett insatser för att lyfta klimatfrågorna i samhällsdebatten inför riksdagsvalet 2014.

Svenska kyrkan betalade alltså trekvarts miljon för att påverka väljarkåren - angående klimatfrågan. I april rekryterade Westanders Jacob Risberg, tidigare klimatpolitisk handläggare på Svenska kyrkans internationella avdelning till byrån. Det är svårt att undvika tanken att spinnandet är i full gång.

Intet ont om Antje Jackelén, om hon var omedveten om att hennes pris var "köpt". Men - hur lättförförda får journalister vara? Man hjälpte villigt till att distribuera reklambyråns produkt, alldeles utan ersättning.

Utan att lägga oss i hur andra samfund prioriterar sin verksamhet, så kan vi konstatera att saken väckt en del indignation inom de egna leden. Prästen Patrik Pettersson skriver på sin blogg: 

Det är angeläget att fortsätta att påminna om att vår kyrkas uppgift är att förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Annars riskerar vi och vår kyrka att likt blinda ledas av blinda rakt ner i en grop varifrån vi inte kommer att kunna ta oss upp.

Svenska kyrkan använder ett flertal reklambyråer, har det visat sig. Det är dessa som ger råd om vilka frågor som bäst svarar mot tidens anda - just nu handlar det om miljön.

Låt oss inte i den katolska kyrkan slå in på den vägen, hur lockande det än kan vara att nå framgångar i offentligheten. Vår tro bygger visserligen på det spridda ordet. Men det behöver inte paketeras av reklambyråer. Medier är viktigt. Men basen måste alltid vara sund undervisning, bön och liturgi.

Se även:
Nya biskopen bör lyssna på kyrkans kritiker

2014-07-11

Domstol i USA: Staten har tusen sätt undvika samvetsbrott

I USA pågår för närvarande ett antal mycket intressanta rättegångsprocesser. Det handlar om det sjuk- och hölsovårdsprogram som president Obama under stor möda tvingat igenom. Programmet kallas populärt för Obamacare, dess rätta namn är Patient Protection and Affordable Care Act (PPACA). För den svensk medborgare ter det sig väl inte så revolutionerande att ge alla medborgare en sjukförsäkring, och låta arbetsgivaren betala en del av denna. Förslaget omfattar 1000 sidor text, och det är inte lätt att sammanfatta.

Men det som väckt stor debatt är att sjukförsäkringen inte bara är obligatorisk - den är också förenad med att man som arbetsgivare måste sätta av medel till omfattande program för "sexual health", vilket omfattar även preventivmedel och abort. De sjukvårdsinrättningar som ingår i försäkringen är ålagda även att tillhandahålla preventivmedel och abortpiller, utföra steriliseringar och aborter.

Kritiken går ut på att planen egentligen inte sänker någon kostnad, då alla medborgare drabbas. De redan skyhöha vårdkostnaderna hålls uppe av försäkringsbolag och läkemedelsindustrin. Med Obamacare flyttas en del av kostnaderna över från staten till arbetsgivarna, och alla medborgare tvingas teckna en försäkring, vilket minskar statens kostnad, men ökar individernas. På plussidan finns att betydligt färre står helt utan en försäkring.

Dessutom tvingar den på befolkningen ett hälsoprogram med många ideologiska vinklar. Så kommer preventivmedel och abort, även så kallade abortpiller, att ingå i det försäkringspaket man betalar för, även om man är mot detta enligt sitt samvete.

För de som vägrar delta i programmet väntar dryga böter, rättegångar och förbud att driva hälsovård. En stor feministisk lobbyorganisation, The National Organization for Women Foundation, har publicerat en lista kallad The Dirty 100 (De smutsiga 100), har publicerat ett upprop för att bojkotta etthundra företag och organisationer som av olika anledningar inte vill ingå ett program omfattande gratis preventivmedel, medicinskt inducerade missfall, aborter  - även mycket sena - och självmordshjälp. Texten lyder:

I refuse to support businesses, nonprofits, and religious entities that have decided that their personal beliefs are more important than the rights of their employees. Birth control is a vital – and common – aspect of women’s reproductive healthcare. Ninety-nine percent of sexually active women in the United States have used birth control at some point in their lives. I do not believe that the religious beliefs of an employer trump the religious freedoms and bodily autonomy of their company’s female employees. As such, I cannot support businesses, nonprofits, and religious entities that do not respect the reproductive rights of their employees.

Till listan fogades nyligen  en nunneorden, The Little Sisters of the Poor. De driver framförallt hem för äldre, på fem kontinenter 200 hem och 13000 vårdplatser. Enbart i USA har de ett trettiotal hem. Av klart religiösa skäl fann dessa systrar de inte kunde medverka i ett program, där delar strider direkt emot deras tro. Ändå kommer ju knappast ändra något i deras vård, då den omfattar mest äldre och döende personer.

Men att kalla dem för "smutsiga" fick en TV-kanal, FOX-News att reagera starkt:




Nyligen avgjordes ett fall i högsta domstolen. Ett familjeägt företag, Hobby Lobby, vägrade försäkra sina anställda då detta innebar att man skulle ersätta dem för fyra livshotande preparat, så kallade "dagen-efter-piller", alltså missfallsframkallande mediciner. Staten stämde företaget med höga bötessummor. I Högsta Domstolen vann dock företaget, i domen anförde man den religiösa friheten, som är reglerad i konstitutionen:

There are literally thousands of ways for the government to advance general interests in promoting public health and gender equality without implicating Respondents’ religious exercise. The conflict here arises only because the government has chosen the hardly obvious path of forcing Respondents to pay for religiously objectionable drugs and devices.

Ett annat företag, den världsvida TV-kanalen EWTN som vi ofta samarbetar med, har även den vägrat betala för ett program, som innebär ett ja till preventivmedel, abort och sterilisering. Staten vill tvinga  detta TV-bolag, som grundats av en ordenssyster, att ingå i programmet. Om inte utdöms vite av inte mindre än 35 000 dollar - per dag. Eftersom man uteslutande finansieras med donationer, skulle detta innebära att man tvingas  till nedläggningar. Men man kan ju knappast driva en verksamhet med ett budskap, och samtidigt betala för just det man verkar emot. Detta fall kommer förmodligen även det dras inför domstol. Tills vidare har man fått ett "emergency relief", ett tillfälligt andrum tills Högsta Domstolen behandlat ärendet.

Hur är det då i vårt eget land? Vi har ingen möjlighet välja försäkringspaket. alla får snällt betala för sjuk- och hälsovård som innebär gratisaborter, preventivmedel, steriliseringar, könsbyten, även stöd till privata lobbyorganisationer som RFSL och RFSU, som årligen mottar miljonbelopp  av våra skattemedel. Det är väl bara en tidsfråga innan även eutanasi, assisterat självmord,  kommer ingå, såsom skett i Schweiz, Belgien och Holland. Vad vi som skattebetalare skulle ha för religion eller vad vårt samvete utsätts för när vi tvingas betala för dessa tjänster, som ligger långt utanför vad sjukvården borde handla om, det frågar ingen ens efter. Här handlar det alltså inte om skattemedel, utan försäkringar, som arbetsgivarna är skyldiga att tillhandahålla sina anställda och varje medborgare kommer vara skyldig teckna - med arbetsgivaren eller staten.

En diskussion som den som nu förs i USA skulle i Sverige vara otänkbar. Den skulle beläggas med tabu och omedelbart svartlistas i den politiska världen. Om man invänder mot vår ur vetenskaplig synpunkt utdaterade abortlag, som i år fyller fyrtio år, blir man kallad "mörkerkraft". Skulle någon någonsin ens komma på tanken att vända sig till Högsta Domstolen om vad våra sjukföräkringspengar går till, vore den personen omedelbart inordnad under rubriken "Rättshaverister".

Det kommer därför vara mycket intressant följa händelserna i USA och de ledande rättsfall som nu avgörs.

Se även: DO:s beslut: Kristna utesluts från vårdyrkena

2014-06-22

"Massgraven" på Irland: ingen massgrav, inga odöpta, obegravda barn. Ingen ursäkt.

Nu har historien om de 800 barnliken, som det sades svältfödda till döds av katolska nunnor, och sedan nerkastade i en latrintank av betong, därför att de var oäktingar och odöpta, nått botten. Det vill säga; äntligen har det dykt upp så många fakta att inte ens Associated Press (AP) kunnat värja sig. Man går ut med en " rättelse". Det hela var en så kallad anka, en lögn helt enkelt.

Ursäkten och en förklaring lyser dock med sin frånvaro.

Det tog oss 20 minuter att konstatera att det var något allvarligt fel i hela denna sak från första början. Ingen massgrav var funnen. Vad som fanns var 800 dödsattester. Inget annat. Övriga uppgifter föll på sin osannolikhet, för den som känner bara lite om hur kyrkans ordenssystrar arbetar och hur de tänker.

Ändå spreds nyheten i de verkligt stora medierna, Washington Post, The Guardian, Fox News, och i Sverige TT med påföljd att samma rubrik dök upp i ett trettiotal lokaltidningar, i Text-TV och i kvällspressen. Även  katolska tidskriften Signum tog betet utan att blinka.

Trots att vi skrev till TT direkt och varnade för att detta kanske var en fabrikation, vägrade man tro det. Vi fick svaret, att så mycket "tydde på" att det var sant, att man valt gå ut med det.

Nu får vi se om TT följer AP, och publicerar en rättelse. Annars har vi ju adressen till samtliga de tidningsredaktioner, som valt lägga pengar på TT:s notis. Så vi kan hjälpa dem lite...

Historien är lärorik. Det är ännu alltså så, att etablerade nyhetsbyråer och redaktioner tror de har hegemoni och innehar makten att välja vad som är gångbart, vad som kan publiceras. Att fakta lätt kan kontrolleras i nätverk som vida överträffar de som dessa affärsdrivande informationscentra har tillgång till, tycks man ännu inte förstått. Det påminner om fallet med de påstått gravida nunnorna i Polen. En reporter på SR menade i programmet Publicerat att vi bara var ett gäng tyckare, men han minsann hade informationen, ty han var korrespondent för Sveriges Radio och han satt ju i Warszawa.  I själva verket hade vi i just detta fall tillgång till information från 250 polska präster  i Krakowområdet.

Se även:
De ovälkomna barnen - allas vår skuld

Inget nytt från Tuam

Påven: Maffiaverksamhet exkommunicerar!

Påvens beslut av att inte deltaga i Corpus Christi-processionen gav honom uppenbarligen styrka nog att resa till Kalabrien. Han talade här i närmast inkvisitorisk stil emot maffian:

"De som väljer vägen till det onda i en sådan form som maffian, kan bara inte leva i gemenskap med Gud. De är exkommunicerade"

fastslog överhuvudet för den katolska kyrkan i lördags inför tiotusentals människor i kalabriska Sibari.Påven sade även: 


"Detta onda måste bekämpas,det måste röjas ur vägen helt enkelt.  Kyrkan kommer att använda all sin styrka för att bekämpa den organiserade brottsligheten. "

Han besökte här ett fängelse med 200 interner. Det framgick inte om det var samma inrättning där föräldrarna till den treåring, Nicola "Coco" Campolongo,vars våldsamma död i en attack mot farfar maffialedarens bil upprört hela Italien, hålls häktad. Fadern för grova narkotikabrott, och modern för skyddande av brottsling. Att deras brottsliga verksamhet lett till sonens död tvivlar ingen på. Men påven sade att "påven och kyrkan måste närma sig alla de kvinnor och män som är fängslade" och att "även jag måste be om förlåtelse och ångra mina synder". 

“Idag, ber vi vår Herre att upplysa oss och omvända oss, så att vi verkligen vördar bara Honom och vi avvisar ondskan i alla dess former."

Han avslutade genom att säga att genom att vörda och tillbe Kristus och följa honom, kommer församlingarna växa i tro och kärlek och de kommer vara platser där människor hjälper varandra även i svåra tider.


Många områden i Italien domineras av maffian,och politiker hotas ständigt. De tre största kriminella organisationerna - Ndrangheta i Kalabrien, Cosa Nostra från Sicilien och Camorran i Neapel - har på senare tid genererat en omsättning på 116 miljarder Euro, enligt FN: s beräkningar.

2014-06-21

Romarna: Påven svek oss

I Rom kretsar mycket kring påven. Det senaste är besvikelsen att påven inte deltog i den djupt rotade traditionen med den påvliga Corpus Christiprocessionen under torsdagen. Processionen utgår från påvens egen kyrka, Lateranbasilikan, och går sedan genom gatorna till Santa Maria Maggiore, där den slutliga sakramentala välsignelsen brukar utföras av påven. I år förklarades i allra sista stund,  att påven av hälsoskäl valt att endast delta när Sakramentet redan nått slutstationen, därför att han måste "spara krafterna inför förestående uppdrag". Han ska nämligen om två dagar resa till Kalabrien och besöka fängelser med mestadels maffiamedlemmar. Beskedet kom på torsdagen, alltså samma dag som processionen var, och det mottogs med förvåning. Även uttalandet att påven inte ens i bil skulle följa sakramentet, för att inte "ta uppmärksamhet från det Heliga Sakramentet", togs som en förolämpning av romarna; skulle de inte kunna skilja mellan det Allraheligaste och påven? Man anförde även på sina håll att påven Johannes Paulus II aldrig missade att visa sin vördnad denna dag, inte heller påve Benedikt, trots att båda var betydligt mindre rörliga än påve Franciskus. Man reagerade även i Rom i Stilla veckan, när påven inte kom till sin stiftskyrka - Lateranbasilikan  - under den så oerhört symbolmättade skärtorsdagsliturgin, utan valde att uppsöka ett sjukhus istället. Att påvar utfört fottvagning av fattiga och sjuka  har varit mycket flitigt förekommande, ända sedan medeltiden. Men detta har skett under veckodagarna och inte i själva skärtorsdagsliturgin, som brukar anses som helt avgörande för förståelsen av det särskilda prästämbetets instiftande. 

På den positiva sidan finns en hel del skarpa uttalanden från påven som stöd för de kristna frivilligkrafter som verkar i samhället. . I Italien finns en stark rörelse som vill legalisera marijuana som en "rekreationsdrog". Bruket är förödande, särskilt för ungdomen, som leds in i bruk av tyngre droger. Men framförallt rubbar det omdömet. Människans uppfattning av vad som är sant och gott och rätt förskjuts och förvrids.  Vi är inte skapade för att drogas. "Droger är ondska", och det finns inga kompromisser, enligt påven. Framförallt arbetslös ungdom måste skyddas från droger, och det är staten som måste göra det.

2014-06-07

Om makten över andra

Vi hör i radions Konflikt om polioepidemin, att Hans Rosling - prisbelönad statistiker och läkare, rådgivare till WHO -  upprepar sin önskan att alla ska ha fri tillgång till preventivmedel och ingen borde ha fler än två barn. Detta är en slutsats han på,sitt karaktäristiska sätt har redogjort för på ett TED-föredrag. Han kommer fram till, att befolkningsutvecklingen minskar, över hela världen, medan ekonomin ökar. Detta mer eller mindre oberoende av religion.



Men samtidigt angriper han länder som till exempel Filippinerna, för att tillgången till preventivmedel inte varit självklar, och han menar att religionerna kunde ju lätt ändra sin syn på saken gällande preventivmedel och antalet barn, utan att för den skull överge sina värden. Ty det är de stora barnaskarorna som orsakar barnadödlighet, håller utvecklingen nere och försvårar hälso- och sjukvård.

Det är mycket naivt. För det första borde man väl snarare vara bekymrad, om det är så att fertiliteten, vår mest centrala funktion i hela livsprocessen, minskar. Västvärldens bruk av fertilitetshämmande doping, så kallade p-piller, inte bara stryper människans fertilitet, utan sprider sig ut i vår redan utarmade natur, via avloppsvattnet. Man kan även ifrågasätta, om en utveckling är önskvärd där allt kretsar kring de egna intressena och mindre kring framtiden. Vad är det ultimata hoppet för mänsklighetens framtid, om inte barnen?

För det andra så undrar man vem som ska ha makten att bestämma över barnalstringen; Staten, som i Kina? WHO? Västvärldens statistikexperter? Skall de även bestämma över religionerna och synen på barn som det största gåvan?

I så fall borde de kanske börja med sig själva. Om man skulle följa professor Roslings och WHO:s  ideal, borde inga anställda på WHO få ha fler än 2 barn.

Professor Rosling har tre barn. Men han bor förstås inte i Afrika eller Filippinerna.

Tillägg: Påven kommenterade  häromdagen den barnfientliga kulturen :

“These marriages, in which the spouses do not want children, in which the spouses want to remain without fertility. This culture of well-being from ten years ago convinced us: ‘It’s better not to have children! It’s better! You can go explore the world, go on holiday, you can have a villa in the countryside, you can be care-free…it might be better – more comfortable – to have a dog, two cats, and the love goes to the two cats and the dog. Is this true or is this not? Have you seen it? Then, in the end this marriage comes to old age in solitude, with the bitterness of loneliness. It is not fruitful, it does not do what Jesus does with his Church: He makes His Church fruitful.”

2014-06-06

Inget nytt från Tuam

Medan omvärlden sysslar med rena skräckhistorier om hur barn satts i "dödsrum" i ett katolsk barnhem, därför att de var födda utanför äktenskapet, för att sedan som döda stjälpas ner i en avloppstank, så försöker bybor och lokala journalister hitta svar istället. Man har nu kommit så långt att gräset är klippt över den omtalade "massgraven".

Men ännu finns alltså inga beslut om att öppna platsen. Hur kan man då göra rubriker om 800 funna barnlik? Det hela är klassiskt. Man tar en uppgift och gör om den så den säljer. I detta fall var det en rapport av en lokal historiker, som säger sig hittat 800 dödsattester, men inte funnit några anteckningar om gravar för dessa barn. Uppgifterna har ej kontrollerats. När det sedan dyker upp en länge hävdad uppgift, att barn begravts vid en gammal kyrkogård i närheten av barnhemmet, så blev dödsattesterna plötsligt förvandlade till barnlik. Nu påstods att barnlik grävts ut ur en massgrav, de hade lagts där utan kista och svepning, visste man också.


Men i Tuam har inget hänt. En jordradar drogs igår över platsen, det visade sig vara Irish Mail som betalat saken. Från myndigheterna har inget gjorts, och ingen vet om man någonsin ska öppna platsen, som enligt en berättelse från 1975 av två då tolvåriga pojkar ska vara en grav med "minst 20 skelett", men idag alltså bara är en obruten gräsyta. Några intervjuer med systrarna har inte planlagts, och de enda vittnena till benresterna vill tona ner saken.

Det finns rapporter och vittnesmål som vittnar om missförhållanden, men också om mycket ansvarsfulla och ordningssamma systrar. En statlig inspektion 1935 rapporterade att “Tuam is one of the best managed institutions in the country”. 1944 rapporterade man att man fått fullständig bukt med difteriepidemin, som härjat i decennier i trakten. Antibiotika fanns inte, och många dog i relativt oskyldiga infektioner.

Vad som är sanning får vi kanske aldrig veta, inte om systrarnas arbete och definitivt inte om var de ofta mycket små barnen gravlagts. Inte ens om de återfinns i den beryktade betongtanken är det säkert att de först lagts där. Under många vägprojekt på Irland stötte man på gravplatser och flyttade så helt sonika undan kvarlevorna. Om det nu fanns en betongtank, med någon form av öppning kan ju vem som heklst lägga dit kvarlevor efter barn, som kanske inte fått den vård och det erkännande som de behövt. Hur 20 begravningar om året skulle kunnat ske på denna plats under 40 år, utan att byborna reagerat verkar för många ytterst märkligt. Dessutom; varför har systrarna beställt träkistor, vilket skedde varje år, om de inte också använde dem?

Byborna är delade. En del vill att saken ska utredas och barnen - om de nu hittas - få en anständig begravning, med gravsten och namn. Andra menar att det är bara upprivande att rota i Irlands förflutna, då man dukade nästan under av svält och fattigdom och epidemier. I utlandet har saken främst använts för att skandalisera kyrkan.

Den katolska kyrkan på Irland har redan satts under strålkastare för övergreppen och vanvården på många barnhem. Ingen har någonsin uttalade hårdare ord  om dessa förhållanden än påve em Benedikt XVI. I ett tal till Irlands folk på Josfesdagen den 19 mars 2010 sade han:

Ni har missbrukat det förtroende som unga människor och deras föräldrar givit er och ni måste svara för detta inför den Allsmäktig Gud Fader och inför korrekt upprättade domstolar. Ni har förverkat det irländska folkets akting och bringat skam och vanära över era medbröder. De av er som är präster bröt mot heligheten i Vigningens sakrament i vilket Kristus själv gör sig närvarande i oss och i våra handlingar. Till den omätliga skada som offren fått utstå, måste även tillläggas att Kyrkan tillfogats stor skada, liksom den offentliga bilden av prästerskap och medlemmar i religiösa ordnar har åsamkats stor skada.
Jag ber er att rannsaka era samveten, att ta ansvar för synderna ni begått och att ödmjukt ge uttryck för er sorg.

2014-06-05

Tålamod - nyheter kräver tålamod

Medan världpressen redan vet svaret på alla frågor angående mysteriet med de 800 dödsattesterna under 40 år från ett barnhem på Irland, söker vi fakta. Vad man idag vet är 1. inga 800 barnlik har påträffats i en avloppstank 2. man vet inte var nära 800 barn begravts som det finns dödsattester utfärdade för.

De källor som finns är en intervju med en av de pojkar som är de enda som sett benrester. Det finns också utdrag från den rapport som givit grund till skandalskriverierna, av historikern Catherine Corless. Hennes återgivning av vittnesmål från barnhemmet borde göra varje människa beklämd. Vi vet dock inte vilka förutsättningar systrarna hade att utföra sitt arbete. I denna del av rapporten sägs dock inget om omnämnda massgrav, endast att

I was dismayed to find that in fact the number of children who died in the Home during its existence 1925-1961 numbered nearly 800. I now have all those children’s names, date of death, and age at death, which will be recorded into a special book.
It just did not seem right that all those children lay there unnamed and forgotten. 

Detta är en from tanke, och man kunde önska det fanns flera av Catherine Cortless sort, inte minst i  i vårt eget land. Hur många barn fick aldrig sin grav här?

Det var först efter denna rapport publicerats som spekulationerna om en massgrav kom igång. Men det finns idag endast två vittnen till denna, två tolvåriga pojkar som trampat ner i ett hål och sett ben. Det finns en nyligen gjord intervju med en av dem. Han berättar vad han såg. Av detta kan ingen säker slutsats dras att det ens var människoben han såg.

Man måste således undersöka saken närmare. Inte ens lokalradion och personer som bor i trakten vågar säga något definitivt. Men det vågar uppenbarligen världspress och nyhetsbyråer, inte minst vårt eget TT, som skriver till oss att

varken den irländska regeringen, katolska kyrkan, eller irländska medier tvivlar på att uppgifterna om den stämmer

och man menar då uppenbarligen den förmodade massgrav som ingen undersökt, och inte de 800 dödsattesterna.

Låt oss ha lite tålamod. Världen är inte vacker. Man måste bereda sig på allt, även inifrån kyrkan, vingården, vår moders hägn. Detta vet vi ju ända sedan apostlarnas tid.

Men den blir inte vackrare av snardömdhet. Är sanningen inte värd att vänta ut, även om det kostar på?



En obetalbar poäng...

...gör artikelförfattarna till denna protest emot Uppdrag gransknings totalt misslyckade försåt:

"Totalt obegriplig blir SVT:s anklagelseakt när den ställs vid sidan av den okritiskt framlyfta nya boken ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” som utan omsvep förkunnar möjligheterna att förändra sin sexuella läggning. I det sammanhanget blir det naturligtvis fullständigt ologiskt att döma präster för att de inte svarat att en sådan förändring är omöjlig."

De ovälkomna barnen - allas vår skuld

Det rapporteras i dagarna i flera medier -  och med krigsrubriker - om att en "massgrav" hittats på Irland i anslutning till ett katolskt barnhem. Hemmet drevs mellan åren 1922 och 1961 av en nunneorden inom katolska kyrkan. Huvudsakligen tog man hand om ensamstående mödrar och föräldralösa barn. Förfärliga skildringar kommer om en betongtank, där liken lagts utan kista och utan identifiering.

Vad som inte framgår i många artiklar är att massgraven - eller det som ryktas vara en sådan -  hittades redan 1975 av några pojkar. Sedan dess har platsen välsignats och utmärkts. Siffran 800 grundar sig inte alls på hur många man hittat i graven, utan på hur många dödsattester man funnit under hela perioden utan att hitta gravplatser.Några 800 barnlik har alltså inte påträffats, som rubrikerna skriker, till exempel i GP, Sveriges Radio och SvD. Dessutom har byggnaden använts som barnhem ända sedan 1840. Graven har inte ens öppnats eller grävts ut och kvarlevorna har inte tidsbestämts - de kan lika gärna vara från helt andra tider än när systrarna drev barnhemmet. Allt detta finns i irländsk press och är enkelt att kontrollera.

Det tycks som om detta barnhem, trots statligt ansvar, var kraftigt underbemannat. Endast fyra systrar skulle ta hand om hundratals barn och ge mat, vård och fostran åt både dem och deras mödrar, detta i en tid då den irländska jorden knappt räckte till för att ge matt åt sina invånare och utvandringen därför var stor, framförallt till USA..  Till detta kommer den tidens dödsorsaker, som idag är avlägsna; undernäring, mässlingen, tubekulos, lunginflammation...

Men självklart faller en stor skuld på kyrkan och de biskopar som varit ansvariga. Inte minst borde dessa förhållanden ställa frågan, var fädernas ansvar fanns, alla de män som gjort dessa flickor gravida, för att sedan bara lämna dem åt sitt öde. Och - var fanns deras katolska tro?

Att man tack vare en kvinna, en historiker i trakten, försöker kartlägga dessa öden, är välkommet, inte minst för de anhöriga. En del barn klarade sig bra, och utvandrade, andra gick under i olika sjukdomar och även vanvård.

Men - som utredaren även påpekat -  det vore olyckligt om detta görs till en rättegång mot systrarna som var satta i denna omöjliga uppgift och mot kyrkan idag. Man måste nämligen sätta in dessa uppgifter i ett tidssammanhang. Även i välfärdslandet Sverige har ensamstående mödrar haft det svårt, och blivit behandlade som samhällets olycksbarn. Ett exempel på det synsättet är att det var först 1970 som utomäktenskapliga barn fick arvsrätt efter sin far.  I vårt land har över 300 000 barn under åren 1920-1980 omhändertagits av samhället och placerats på barnhem, eller barnhus, som de kallades, uppfostringsanstalt och fosterhem, ibland under tvång och ibland frivilligt. Många av barnen blev vanvårdade, misshandlade och utsatta för grova övergrepp i foster- och barnhem. En speciell utredning om övergrepp mot placerade barn, kallad Vanvårdsutredningen, tillsattes av regeringen 2006. Slutrapporten var klar 2011. Här framgår att sexuella övergrepp sattes i system på dessa statliga inrättningar. det kan handla om sexuella övergrepp på 125 000 barn från 1920 till 1955. Man har intervjuat 600 före detta barnhemsbarn och av dessa rapporterade närmare hälften om sexuella övergrepp. På Irland anmäldes 4600 fall av misskötsel på de katolska barnhemmen mellan 1930 och 1975, inkluderande allt från för lite mat till mobbning. Dessa personer har ersatts med upp till 250 000 Euro. Det fanns också fall av sexuella övergrepp, vilket har lett till en minst sagt omfattande publicitet.  Under ungefär samma period -  från 1920 till 1955 - kan det alltså handla om 125000 övegrepp på barn i de statliga svenska barnhemmen.
Pojkar för avflyttning till Frimurarehuset, Kristineberg 1930

Övergreppen pågår ännu i många av de av socialmyndigheterna utvalda fosterhemmen.Idag anmäls övergrepp på barn 6 gånger oftare i foster- och familjehem än generellt sett. Det omhändertas över 20 000 barn i Sverige med "heldygnsinsatser" som det så stelt heter, de sätts i fosterhem, ofta utan att de själva vet anledningen. Många av dessa drivs som lönsamma företag och missförhållanden rapporteras ständigt; kränkningar, övergrepp, inlåsningar, självmord...

Det är tydligt att det i första hand är barnen som får lida, när vuxna ser till sina egna intressen. Barn må vara oönskade, men de får aldrig vara ovälkomna, inte i världen och inte innan de ens får se den.