2016-12-26

Brott och straff i Vatikanen

Vi läser i Signum om att

Påven Franciskus har benådat den spanske prästen, monsignore Lucio Angel Vallejo Balda, som redan har avtjänat hälften av sitt 18 månader långa fängelsestraff för att ha läckt konfidentiella dokument från Vatikanen i vad som brukar betecknas som ”Vatileaks”.

För det första en rättelse: Detta handlar inte om "Vatileaks". Med den ordleken avses de personliga brev som publicerades efter att påve Benedikts kammartjänare läckt dem, för att göra omvärlden varse om hur kringränd påven var av illasinnade krafter. I detta fall var det helt andra uppgifter, nämligen om penningtvätt och hur konsultbolag skor sig på Vatikanen och enskilda kuriamedlemmar använder Peterspenningen till lyxrenoveringar av sina palats.

Redan två dagar efter att msgr Vallejo Balda tillsammans med sju andra utsetts att ingå i den kommission (Commissione di Studio sulle Attività Economiche e Amministrative, COSEA) som skulle utreda Vatikanens finanser så varnade vi för följderna:

Säkert behöver Vatikanens rutiner ses över. Säkert fruktar många förlora sina privilegier. Och säkert kommer det bli många dramer i det fördolda; ty i Italien vet vi att där kapital finns, där finns också maffia. Och där makt finns, där finns frimureri.
Det som oroar här är bara: Förstår dessa personer kyrkan och hennes väsen? Förstår de behoven och att kyrkan ibland måste få vara olönsam? Att man heller aldrig får spela med kyrkans kapital? Finns det inte risk att de med all den information de får kan komma att utnyttja den i affärsvärlden? Och sist men inte minst: kommer det läckas ut vad som framkommer - får vi flera skandaler i transparensens magiska namn? Skall kyrkan, vår ärevördiga Moder, få utstå än mera hån? Eller kanske är det just detta som behövs, nya fräscha krafter, som ser allt med nya ögon? Den som lever får se.

Och läckte gjorde det. En ung konsult i kommissionen, Francesca Immacolata Chaouqui, twittrade om det mesta till och med om påve Benedikts hälsotillstånd - att han hade leukemi och snart skulle dö. Detta var 2013 alltså. Msgr Vallejo Balda var en stor beundrare av påve Franciskus, och fick därför mycket förtroende. Hur alla uppgifterna om fastigheter och de personliga handskrivna brev som han fått från påven kommit ut för publicering i en bok är okänt. Det var till stöd för påven som han släppte dokumenten sägs det, när hans egen karriär blev stoppad av inflytelserika medlemmar i kurian.

Men straffet föll hårt: 18 månaders fängelse att avtjänas i Vatikanens fängelse, som vaktas av franciskaner.  I vårt land krävs nästan mordförsök eller grovt rån för jämförbart straff.

Här handlade det således om att viss information kom ut - enligt många knappast så sensationell ens. I själva verket handlade det om just de upplysningar om korruption i kurian som påve Franciskus ville ta itu med. Nu blev det för öppen ridå så att säga.

Kommissionen är sedan länge upplöst - dess arbete gav knappast mer än att en del fick skrämselhicka - i bästa fall.

Msgr Vallejo Balda släpptes således nu till jul, villkorligt, efter 6 månaders häktningstid och 9 månader innanför lås och bom.  Den kammartjänare till påve Benedikt som hade stulit en mängd dokument från påvens skrivbord, vilka han förvarade på sitt rum, dömdes till 18 månaders fängelse. Men han benådades av påve Benedikt efter dryga två månader i fängelse. 

2016-12-01

Om att fråga - och ifrågasätta

Som vi rapporterat om ganska utförligt  så har det väckt en del agg på olika håll att fyra  kardinaler publicerat några frågor de ställt till Troskongregationen angående påvens exhortation (ung. "uppmaning") Amoris laetitia. En tidskriftsredaktör och nära vän till påven blev så upprörd att han gått ut på sociala medier för att påminna om att påvens ord är Läroämbetets och det finns intet att tillägga eller förklara utöver dessa. Till och med hävdas det att det är en "kampanj" mot påven av den förmodat inte så vänligt inställde kardinal Raymond Burke. Han har haft synpunkter på påvens encyklika Laudato si tidigare och under familjesynoden blev han angripen för att han uttalade sig kritiskt  till att vissa förslag från framförallt  kardinal Kasper fått så stor uppmärksamhet, trots att det fanns många  andra  synodfäder som ställde sig helt avvisande till kardinal Kaspers idéer.

En ledamot av Vatikanens domstol,  fader Pinto, gick så långt att  han menade frågorna var

en mycket allvarlig skandal som till och med kan leda till att Helige Fadern tar tillbaka deras röda kardinalshattar. Ty de ifrågasätter två biskopssynoder om äktenskap och familj, inte  en, utan två...Man kan inte tvivla på den Helige Andes verk!

För det första så har verkligen inte kardinalerna ifråga satt hela synoder. Det handlade om fem frågor i ett  mycket begränsat område. För det andra har det alltid varit sed att fråga kyrkan vid oklarheter. I själva verket utgör en stor del av kyrkans lära just svar på inkomna frågor. Det finns en klassisk samling  av lärosatser och uttalanden som gjordes på 1800-talet av en viss Heinrich Denzinger - Enchiridion symbolorum et definitionum. Förutom kyrkofäderna, trosbekännelser, påveutlåtanden, koncilebeslut och rena trossatser finns här besked som Läroämbetet har avgivit  på frågor av olika  slag; om man kan fira eukaristin med fisk och vatten istället för bröd och vin som offergåvor, om en präst kan fira mässan tre gånger samma dag, om söndagsplikten uppfylls i en apostolisk, men schismatisk församling etc etc.

I vår tid  finns också sådana lärosatser som knappast skulle kommit till utan de troendes frågor. Troskongregationen får mängder med brev, och många kommer till just för att man vill ha förtydliganden. Kardinal Ratzinger gav ut en mängd sådana brevsvar, om allt från om en viss mässa  på Hawaii är giltig till om samma sak ska gälla för Skandinaviens frimurare som för Portugals  och Italiens. Och som påve Benedikt XVI gav han ut en mängd tillägg och förtydliganden av tidigare uttalanden. Vi kan nämna några:

1. I juli i 2007 besvarade Troskongregationen fem frågor angående uttrycket subsistit in, vilka ställts av olika personer. Svaret gavs ut under en audiens 2007 med påve Benedikt XVI, då han även undertecknade det. Namnet var Responses to Some Questions Regarding Certain Aspects of the Doctrine on the Church". Här var det således ett uttryck som förekommer i ett konciliedokument, Lumen gentium. Men ingen ansåg frågeställarna därför ifrågasatte Helige Andes verk.

2. Påvens tal vid Universitetet  i Regensburg gav upphov till en mängd märkliga reaktioner till och med upplopp. Han citerade nämligen en dialog som kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425) omkring år 1391 i vinterlägret i Ankara förde med en bildad perser om kristendomen och islam och om båda religionernas sanningshalt. Påven gick tveklöst ut med förtydliganden som infördes i en not till hans tal:

Citatet ur kejsar Manuel II:s text gällde uteslutande hans uppfattning om det väsentliga sammanhanget mellan tro och förnuft. På denna punkt instämmer jag med kejsar Manuel, utan att fördenskull vara införstådd med hans polemik.

3. I en intervjubok som skrevs av journalisten Peter Seewald 2010 tolkades en mening som att påven ändrat kyrkans avrådande att använda kondomer. Saken fick rättas till av påven själv genom informationssekreteraren.

4. Efter upphävandet av exkommunikationen av de fyra sk Lefbvrebiskoparna, som påven gjorde av barmhärtighet och för enighetens skull,   följde en fullständig hatkampanj mot påven. Veckan innan hade nämligen en av dem, biskop Williamson, uttalat sina privata tankar om omfattning och metoder för avrättning i Hitlers koncentrationsläger. Påve Benedikt gick då ut i ett långt brev, där han inte tog tillbaka sin akt,  men förklarade sina tankar bakom beslutet. Han skrev:

Därför känner jag mig tvungen, kära medbröder, att ta till orda och ge er en förklaring som jag hoppas skall hjälpa er att förstå vilka de avsikter var som ledde mig och de ansvariga organen inom den Heliga Stolen till att ta detta beslut. Jag hoppas på detta sätt kunna bidraga till att åter skapa frid inom kyrkan.

Det finns fler exempel. med detta visar att det alls inte är kontroversiellt att fråga påve och läroämbete om förtydliganden och det är verkligen inte skandalöst att kräva svar, om det handlar om viktiga frågor. Om inte annat för att "åter skapa frid inom kyrkan"!

2016-11-21

Hur kontrolleras public service - egentligen?

I radioprogrammet Medierna håller man det fria ordet högt. Under året har det förekommit ett flertal inslag om hur pressfriheten hotas av statlig kontroll, framförallt då i Polen, men även Ungern och Kroatien och Tjeckien. Den 15 oktober sändes ett inslag om "hotet" mot vår egen förmodade pressfrihet. I en motion till riksdagen hör nämligen miljöpartisten  Niklas Malmberg ifrågasatt dagens ordning och han menar man måste ändra reglerna. Ty vad skulle hända om ett parti - enkannerligen Sverigedemokraterna - skulle få majoritet och hamna i regeringsposition? Man kunde ju då tillsätta sina handplockade chefer på SVT och SR. Idag utses styrelseordförande och sex ledamöter efter valet, ordföranden för fyra år övriga för åtta år. Detta anser motionären vara en risk för statsstyrning:

teoretiskt skulle en situation kunna uppstå att en regering som vill kunna utöva direkt inflytande över public service efter ett regeringsskifte utser ordförande och hälften av stiftelsens styrelseledamöter i sådant syfte. Dessa utgör då en majoritet i styrelsen och kan därefter utse styrelseledamöter i public service-ledamöter efter eget bevåg.


Han föreslår istället man bara ska få utse fyra ledamöter, så majoritet inte uppstår.

Vad både Niklas Malmberg och Medierna inte insett är att regeringen redan idag styr tillsättningarna genom Förvaltningsstiftelsens ordförande, som alltid har vägande röst. Det är politiker som kontrollerar utnämningar av cheferna, utan att medborgarna kan ta del av vilka överväganden som gjorts, om de är av yrkesmässiga eller politiska, ideologiska skäl till exempel.

Den stiftelse som ska vara "buffert" mellan stat och public service tillåter ingen som helst insyn, få ledamöter deltar i sammanträdena, vars protokoll är hemliga. Telefonnummer saknas.

Av årsberättelsen framgår dock vilken typ av program man önskar av public service. Så vill den som vill behålla sitt chefsjobb veta vad den ska leverera, gäller det läsa årsberättelsen. Kanske ta lite andra kontakter också.

Ordföranden utses direkt av kulturministern. Att ordföranden idag är en fd Aktuelltchef som driver ett konsultföretag  med inriktning att lära myndigheter skydda sig mot granskande journalistik, tycks inte var något problem. Inte heller att stiftelsen avböjt att public service´ verksamhet skall övervakas av de folkvalda i regering och riksdag - inte ens av oberoende forskare. Istället vill man ha den kontrollen själva.

Eftersom distansen mellan staten och programbolagen så långt möjligt bör upprätthållas, bör det inte ankomma på regering och riksdag att utse viss eller vissa forskningsinstitutioner eller vissa forskare att svara för granskningen. Denna uppgift kan lämpligen läggas på Förvaltningsstiftelsen. (Betänkande 2005)


Så var det med "bufferten" Vore detta i Polen - en helt annan sak!

Om public service i Sverige, se:

Polen, Sverige: Grandet och bjälken 

Svenska public-servicechefer agerar politiskt


Valet i USA: Ett medialt magplask

Valkampanjen i USA är över. För personer med bara liten känsla för anständighet så nådde den hittills okänt bottenrekord. Kandidaterna körde ett sorts "chicken race", det vill säga man försökte överträffa varandra i låghet och personangrepp för att få den andre att framstå som än en smart brottsling och än ett fall för psykiatrin. Väljarna drogs motvilligt in i cirkusen. Som någon sade i USA, med aspelning på 9/11:  som att välja mellan att brinna levande eller hoppa.

Några som däremot inte var motvilliga var media. I USA finns det många TV-.kanaler,. Två är dock outstanding när det gäller internationella tittare: CNN och FoxNews. Dessa intog tidigt sina skyttegravar, FoxNews ägs av magnaten Murdoch, ingen stor vän av Trump och högst tveksam om att detta skulle vara bäste person att representerar Republikanerna. FoxNews har dock hela tiden vinklat till Hillary Clintons nackdel. CNN uppträdde mer och mer som regeringsorgan för den framtida Clinton-administrationen. Man var så säker på valresultatet att man kunde kosta på sig att utmåla Trump som mentalsjuk, detta bara två dagar innan valet.

När så valnatten kom fanns det många tappade hakar. en del togs ur tjänst. CNN har sedan fortsatt misstänkliggöra den valde presidenten och hans medarbetare för allt från att han kommer driva Vita Huset som familjeföretag (så sade man inte om Clintonfamiljen)  till  att han orsakat nationell oro och att rasism rasar på skolmatsalar(!) och gator. Häromdagen sade man att om Trump rör Obamacare och homoäktenskapslagen, kommer det bli "riots" i New York , dvs upplopp. Det lät mera som ett hot än en profetia.

I Sverige då: Det har varit mycket svårt att få någon som helst saklig information om valet. Likväl har man tagit ställning, från lokaltidningar till public servicekanalerna och ända upp i riksdag och regering. Valet handlade inte om en kandidat mot en annan, ett ledarskap mot ett annat. Nej vad det handlade om, påstods det,  var demokrati och globalt ansvarstagande  mot hatfull populism, ja, diktatur. Syndabockar söktes. Man fann bara "bittra vita män på landsbygden" som svar. Varför dessa - om det också vore sant - inte skulle ha rätten att påverka ett demokratiskt val kunde man dock ej förklara. Chefredaktören för DN tappade helt fattningen, och talade om att isande vindar nu kommer svepa över hela världen, det var profetior av rent bibliska mått som en affärsman i Vita huset, som femtiofem miljoner väljare röstat på, alltså var anledning till.

Många amerikanska medborgare kände mest skam över hur båda presidentkandidaterna uppträdde i debatter och tal. Men det fanns faktiskt också lite längre intervjuer, framförallt med Donald Trump. Men de försvann bakom skandalrubrikerna.

Det finns även artiklar som nyanserar bilden av Trumps medarbetare.En av dem, Steve Bannon, har i svensk press utmålats som rasist, antisemit och dyrkare av Satan. Men ingen har bemödat sig förstå hans ironiska sarkasmer. Man tar tacksamt första bästa bete. Att Bannon är katolik nämns inte. Men det är inte oväsentligt; då hyllar man knappast mörkrets furste, även om man kanske inte lever ut sin tro.

Bannon kommer från en irländsk demokratisk pro-Kennedy-bakgrund. Han har i en längre intervju givit sin syn på världen och han framstår som en knappast så kontroversiell konservativ tänkare. Han har en mångfasetterad bakgrund i både finans- (Goldman-Sachs) och filmvärlden (Seinfeldt bl.a. ). Så mycket mer vet vi inte om honom, några strödda vårdslösa citat bara, och  att han skapat en plattform för  personer med  åsikter från de politiska ytterkanterna. Men det väl alltid en risk man får leva med i en demokrati.

Det saknades även en beskrivning av den som skulle bli Hillary Clintons närmaste rådgivare i Vita Huset. John Podesta framstår som en ren lobbyist, hans privatägda Podesta group har inte nämnts i pressen trots att den arbetar inte bara för en rad storföretag utan även stater som Albanien, Georgien, Kenya och Egypten.  Podesta är även han katolik, han övervägde att använda påven Franciskus politiskt i valkampanjen.  Vilket knappast skapade rubriker. Det blev heller inga rubriker om hans närmast besatta intresse för - UFO:s.

Båda dessa fall är exempel på hur media svikit i faktaredovisning , och istället valt en propagandistisk linje byggd på halvsanningar och s.k. one-liners från Twitter. Kanske man inspirerats av en viss vald president?
  
Från katolsk håll har den amerikanska biskopskonferensen gratulerat Donald Trump och förklarat man ser fram emot gott samarbete gällande det allmännas väl. Under biskopskonferensen nyligen underströk man att den måste vara human utan att för den skull äventyra landets säkerhet. Katolska biskopskonferensen mottar årligen mer än 10 miljoner dollar för stöd till papperslösa från staten.

I Vatikanen finns det - som på många håll -  blandade känslor.

Det som man inte kan ändra på, och inte vet något om är det nog bäst att tiga om - och överlåta orostankarna åt Vår Herre och Hans Moder att upplösa.


2016-11-06

Tack, påve Franciskus!

I efterdyningarna av det historiska påvebesöket i Lund och Malmö kan vi konstatera att det givit vår diaspora en riktig vitamininjektion. Det var längesedan så många positiva framställningar har gjorts om vår kyrka i Sverige och om den andlige världsledaren utan jämförelse, påven i Rom. Det var också ett tillfälle för ledarna för åtminstone en stor del av den lutherska delen av kristenheten att möta varandra och utbyta tankar om vår värld.

Det finns en hel del att säga om hur förberedelserna skötts - för oss som ville vara på plats var det stora utmaningar in i det sista. Att den Heliga Mässan skulle firas var inte alls självklart. Men när det till slut blev bestämts så var det en höjdpunkt naturligtvis för de katoliker som lyckades ta sig dit trots den oerhört korta förberedelsetiden. Här kunde man mötas från alla landsdelar, lekfolk, ordensmedlemmar, präster, unga och gamla... Och via SVT:s utmärkta sändningar fick sig svenska folket en rejäl lektion i hur vi katoliker tänker och vad det är som är viktigast i våra liv.

De har funnits negativa kommentarer, men de har varit försvinnande få. Vi försöker täcka upp hur påvebesöket bevakats i Sverige och i andra länder.

Ett stort tack måste ändå riktas till den Helige Fadern för att han så frimodigt och generöst  gjorde plats i sitt redan fullspäckade schema för oss i förskingringen, och firade Heliga Mässan med oss.

2016-10-30

Sorgliga nyheter

Vi konstaterar att påve Franciskus nu bytt ut i stort sett samtliga de personer i Liturgikongregationen (CDW),som påve Benedikt omsorgsfullt plockade ut för att om möjligt rädda liturgin, som undergått förändringar som inte haft med Andra Vatikankonciliets liturgireform att göra. Det är naturligt att det sker personalförändringar med påvebyten, men när man ser att det är namn som knappast kan förknippas med deras engagemang för liturgin, och som dessutom hämtats upp från "gångna tider"så är det svårt att förstå. Vi har en mycket auktoritär påve, det har tidigare beslut visat också.Att nyheten kommer just när konferensen Summorim Pontificum pågår i Rom, är säkert en slump. Men märkligt; denna sammankomst kom till just som en hyllning till påve Benedikts beslut att släppa den äldre mässordningen fri ur ett förbud som ej fanns, och därmed räddade han inte bara en tusenårig västerländsk liturgi från att helt dö ut eller vara hänvisad till närmast sekteristiska sammanhang, utan även de lägre vigningarnas existens.

Många av de som nu får gå har vi haft kontakter med och publicerat en rad fina texter av. Vi kommer återpublicera  dem, som ett postumt tack för vad de kämpade för - en värdig liturgi där tradition och vördnad för sakramentet samsas med de troendes deltagande.

Det är en del av påve Benedikts mest tongivande insatser under sitt pontifikat som nu slås i spillror. Varför? Tiden får visa.

2016-08-29

Den normativa skolans återkomst

Attackerna mot sk konfessionella friskolor har åter blossat upp. I Aktuellt yttrade skolborgarrådet Olle Burell att skolor med separata idrottslektioner har "mycket att jobba med" -  han talar om kulturella och religiösa vanföreställningar som skolan är till för att bryta. Han menar att lagen är fel om den tillåter att pojkar och flickor åtskiljs någon timme i veckan.  I Aftonbladet menar Lena Mellin att alla konfessionella skolor ska stängas direkt. Hon tycks inte förstå att en skola inte bara är lokaler och undervisning. Det är också en miljö, där eleverna ska känna sig trygga och deras grundläggande ethos ska inte behöva ifrågasättas så länge den inte hotar andras.

Lena Mellin verkar lida av närmast fobiska tankar om religionens inverkan:

De religiösa skolorna får inte utöva religionen i undervisningen. Men var går gränsen? Om det hänger ikoner, kors eller andra religiösa motiv i hela skolan och musikundervisningen enbart omfattar psalmer kunde man kanske tycka att skolan är lite mer än konfessionellt inriktade. De är i det fallet indoktrinerande.

En så självklar sak som könsseparerade gymnastiklektioner måste således tolkas som en religiös vanföreställning och ett kors på väggen som indoktrinering. Skolborgarrådet Burell (S) accepterar inte lagen och Lena Mellin vill kringgå Europakonventionen - därför att den ger föräldrarna rätten välja undervisning i enlighet med deras värdegrund. 

Vanföreställningar sades det. Men hur skolan ska kunna undervisa utan indoktrinering är det ingen som kan förklara. I dagens skola råder det en  ideologisering som är så auktoritär att inte ens vetenskapliga sanningar kan hävdas, trots de står i stark motsats till vad som undervisas.  Passar de inte in i så rensas de ut, helt enkelt. Normkritiken är den allt överordnade normen, som under inga omständigheter får kritiseras, paradoxalt nog. Man kan faktiskt tala om det som ett fenomen - ideologism.

Vi har tidigare i flera artiklar pekat på motsägelserna och den svenska skolans allt snävare definitioner för vad man får veta, tycka och tro. Perspektivet är nationellt, isolationistiskt och auktoritärt. Den normativa svenska folkuppfostrande skolan, som skulle ersättas med undervisning byggd på "vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet", har gjort sin återkomst. Fast med helt andra normer förstås.

Se även:
Den konfessionella svenska skolan
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?

Är den svenska skolan normerande för världen?

DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan

 

 

När könsideologerna får bestämma ska barnen tiga

En skola i en Stockholmsförort gick tillbaka till den beprövade ordningen att ha flickor och pojkar åtskilda på gymnasiklektionerna., Omedelbart kom det rubriker och debattartiklar. Till och med utbildningsministern gick ut med indignerat tonfall och lovade att "se över lagen". Man anar nämligen här en "förfärlig uppgivenhet för religiösa inslag i undervisningen". Det hjälper inte att gymnastiklärarna i berörda skolan intygar att de skulle förordat samma sak även om skolan inte ägdes av en muslimsk organisation.

Skolan riskerar att sexualisera barn. --- Att kulturrelativistiskt tillåta könsuppdelade lektioner skickar en uppgiven signal.

skrev Jenny Sonesson, "liberal debattör och tidigare politiskt sakkunnig regeringskansliet", i Expressen. Men för alla som gick tolv år i skolan innan dessa ideologer fick inträde i skolvärlden så var gymnastiklektionerna bara ett välkommet inslag, där man kunde få vara pojke till 100%, använda sin kropp i utveckling fullt ut och låta den gryende manligheten få utlopp i lagsport och olika kraftmätningar. Helt osexuellt. så att säga, till skillnad från det mesta som hände i klassrummen och på skolgården.

I många länder finns det skolor för flickor enbart och för pojkar. Det finns väl knappast några undersökningar som visar att dessa barn utvecklas till monster eller förtryckta individer. I Skolverkets målbeskrivning finns en tydlig skrivning att pedagogiken skall vila

"på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet".

Nå  - det finns nog inget som är mera vetenskapligt grundat och framförallt beprövat än att undervisningen i idrott ger utmärkta resultat, om pojkar och flickor skiljs åt, särskilt under dessa känsliga år då alla är i fysisk och psykisk utveckling av sina sekundära könsegenskaper.

Så - låt nu för en gång skull skolan och ungdomarna få vara fredade från politiskt bestickande ideologiska projekt "von oben".


2016-07-31

Korrigering angående ukrainska flyktingar i Polen

Vi skrev i en artikel nedan att

att Polen tagit emot upp emot 2,5 miljoner flyktingar från Ukraina under de senaste åren, man uppskattar antalet nu integrerade flyktingar till dryga 500 000. 

Detta är uppgifter som dock måste ifrågasättas. I flyktingfrågan förekommer stora mått av desinformation, från flera håll. Helsinki Foundation for Human Rights (HFHR) uppger att 2318  ukrainska medborgare sökt politisk asyl i Polen 2014, eller 34% av samtliga ansökande. Utöver detta kommer ett stort mått av gästarbetare -  ukrainare, som avser återvända. Det är snarare dessa som man räknat med som "flyktingar" i vissa medier. Polen tog emot 66 000 invandrare från icke-EU-länder år 2014, Sverige tog samma år emot 84000 icke EU-medborgare. Det innebär att av den totala invandringen var 33% från icke-EU.länder, medan i Sverige var det 66%. Men Polen har alltså invandring, större än Sveriges, 222 000 mot i Sverige 127 000 år 2014.

Angående syriska flyktingar är de enligt polska myndigheter garanterade politisk asyl. Men det inkom under 2015 endast 57 ansökningar. Flera reste sedan vidare efter egna beslut. President Duda har deklarerat att Polen är öppet för flyktingmottagning. men kvoterad sådan skulle innebära att landet tvingar flyktingar att stanna mot sin vilja. Det skulle bildas ett slags fångläger.

Vi har inte hört några protester mot att Saudiarabien, Kuwait, Quatar och Förenade Arabemiraten inte tar emot en enda flykting från närbelägna krigsområden. Detta trots en utmärkt ekonomi. I Mecka står tältläger tomma för tre miljoner tillfälliga besökare. Dessa är dock reserverade för enbart pilgrimer.




Katolska intryck från USA (2)

I  delstaten Alabama dominerar baptistkyrkan och de evangeliska samfunden. Endast 6,6 % av befolkningen är katoliker. Ändå välde några fattiga klarissnunnor från Ohio att bygga kloster där. Detta var 1962. En av dem visade sig ha en gåva - att skriva små uppbyggliga texter om allt mellan himmel och jord. I klostret inrättades ett litet tryckeri. Skrifterna fick sin spridning i tusental. Den första serien hette Journey into Prayer. Några lekmän tyckte samma budskap kanske kunde spridas via TV. Man kontaktade befintliga TV-stationer.



Men när modern, Angelica, fick se vad man sände för övrigt så insåg hon att hon hellre startade eget. Med 200 dollar i kassan  startade moder Angelica TV från garaget utanför klostret. Detta var 1981. Snart ökade trafiken till klostret, TV-sändningarna utökades hela tiden. Klostret var alltmer besökt av olika yrkesmän  och systrarna fick alltmer att göra med att ta emot besökare, göra trycksaker mm. Enligt dåvarande trend slutade man bära habit och lättade på regeln.

Men efter WYD1993 fick moder Angelica nog av aktivism och upplösningen av den traditionella ordningen. Hon tog systrarna med sig in i klausuren igen i ordensdräkt  och tystnaden.




Man hittade en bit mark en timme ut i naturen, i en vacker dalgång. Ett företag skänkte marken. Man byggde ett nytt kloster. Samtidigt utökades TV-stationen man sände nu även i Sydamerika. I Bogotá tyckte sig moder Angelica höra jesusbarnet befalla henne att bygga en helgedom (shrine) till Hans ära. Hon förstod inte hur det skulle gå till. Men snart kom det medel. Fem familjer sköt till ett stort kapital, en halv miljard. totalt. De var inte ens katoliker.


I anslutning till klostret byggdes nu på blott tre år en imponerande helgedom, en nygotisk kyrka med stor krypta, stor uteplats, samlingslokal och trädgårdar. Till klosteranläggningen köptes även en bondgård in, med kreatur. Detta för försörjningen. Kyrkan invigdes i december 1999 under namnet "The Shrine of the Most Blessed Sacrament".

Idag besöks denna vallfartsort av över hundratusen pilgrimer varje år. Omvändelserna är många. Mässan firas klockan sju varje morgon och systrarnas entoniga sång hörs från deras dolda kor. Sakramentet är utställt för ständig tillbedjan och någon turism, såsom i Peterskyrkan, tillåts helt enkelt inte. Detta är ett ställe för bön och tillbedjan.










2016-07-30

Petrusämbetet och WYD2016: Fenomen som trotsar tiderna

Vi har hör tidigare kommenterat hur Polen  - och då i synnerhet dess regering -  behandlats i våra medier. Nu ska vi istället kommentera fenomenet påveämbetet. Ty det är mycket sällan detta tas upp i ljuset av vad världen erbjuder när det gäller ledare.

Påven är alltså inte tillsatt enligt demokratiska principer. Han utses bland dem som tidigare påvar har utnämnt till kardinaler. Här finns inga kapitalstarka lobbyorganisationer bakom, inga kampanjorganisationer och ingen TV-reklam.  Valet är en kombination av mänskliga omdömen och Den helige andes ingripande i historien. Så säger oss vår tro. Detta avviker från allt vi förknippar med modernitet. Men vi ser ju hur demokratin knappast får fram bättre ledare och politiker genom
de närmast odiskutabla statsskick som västvärlden behärskas av.

Om vi sedan kommer till själva fenomenet  - Petrusämbetet - så är det obegripligt att inte omvärlden visar lite mera häpnad och uppmärksamhet. Medan andra stormaktsledare omger sig av de mest rigorösa säkerhets apparater - så reser påven obekymrat runt i en enklare personbil och visar sig helt öppet mitt i högriskområden, såsom i Rio de Janeiro. När president Obama besökte Stockholm stängde man av tre mil av en europaväg och stoppade all trafik kring leden;  luftrum, järnvägar och broar stängdes av. Presidenten åkte i ett pansarbeklätt specialfordon, som flugits in tidigare. Omkring sig hade han en mindre armé. Påven åker i en mindre standardbil och han hälsar gärna på folk utmed vägen, kysser barn och välsignar gamla..

Man kan ju ha synpunkter på det kloka i detta. Men det är en del i detta ämbete att Petrus ska vara tillgänglig. I Krakow samlades över en miljon ungdomar från 140 länder för att be tillsammans med påven. Man gör det i total tystnad. Vilken statschef träffar ens 200 medborgare under dessa öppna förhållanden, utan säkerhetskontroller och dessutom utomhus? Vilken ledare möter sina medborgare på ett öppet torg varje onsdag, öga mot öga, hand mot hand? Vem skulle våga och vem skulle ens ha motiv till det?



Påveämbetet är fullständigt unikt. Det ska därför skyddas och ej förändras, Varje modernisering kan innebära att vi till slut får en slipad politiker istället för en Guds tjänares tjänare. Det finns redan varningssignaler; i Polen sades att den som kommer påven  för nära hotas att få en kula från säkerhetspersonalen.

Få påvar har skytt kontakt med de troende av säkerhetsskäl. Tidigare har de inte rest så mycket, men detta har inte inneburit isolering. Även under kriget tog Pius XII emot flyktingar från stridande nationer, detta skedde även under första världskriget. Och vem minns inte påve Johannes Paulus II:s besök hos sin attentatsman Mehmet Ali Ağca i fängelset och de samtal som de där förde? Vilken annan stadsledare skulle ens komma på tanken?



Världsungdomsdagarna förtjänar mer uppmärksamhet. Det är förvisso en katolsk tilldragelse. Men de är också ett unikt fenomen, i en alltmer splittrad och mediefixerad värld. Ungdomarna gav själva sin  kritik av tidsandan i en sketch, där en dansare sökte kontakt med andra, men de var alla instängda i sina glasburar av mobiltelefoner, läsplattor och musikmaskiner.


Mest gripande under kvällens vaka var kanske den syriska flicka, som berättade om hur det är att leva i Syrien; att aldrig veta om hemmet och de kära finns kvar när man kommer hem från skolan eller om man själv kommer överleva dagen. Flickan vittnade om alla sina vänner hon förlorat, om barn som dödats, ja, hon ställde Gud mot väggen: Varför sker allt detta, varför kan Du inte stoppa denna meningslösa ondska?

I slutet kom hon dock fram till att det enda hopp som finns är tron på Jesus Kristus. Ty människor kan man inte lita på.

Detta budskap borde ingå i våra unga generationers fostran och utbildning: Utan insikten om att det finns något mer bakom allt vi ser och hör och upplever, om tillvarons transcendens, så förlorar allt snart sin mening. Och livet  blir ett  meningslöst, löjligt sprattlande och döden ett mera seriöst alternativ.

Vakan övergick i tyst tillbedjan inför Herren i det Allraheligaste Sakramentet.  En miljon ungdomar i absolut tystnad i solnedgången. Men så långt från stumhet man kan komma.



Polen: Katolskt! Gud bevare oss.

Efter den fasansfulla attacken mot en stillsam småstadsförsamling, som resulterade i en 85-årig katolsk präst fick sin hals avskuren, tvingad på knä framför altaret efter morgonmässan, under rop på arabiska att "Gud är stor," förväntar man sig en samlad enhet  i vår civilisation kring saken. I synnerhet från katolskt och kristet håll. Men från Svenska kyrkan har inget hörts. Inte heller från den katolska. Inga pressmeddelanden, inga utskick till församlingarna - ingenting. Inte heller från våra politiker.

När så radioprogrammet "Människor och tro" går ut i etern på fredagskvällen trodde man detta skulle vara en självklar förstanyhet. Men icke. Inte heller där finns ett enda ord om saken. I ett program alltså som kallas "Människor och tro".

Vi lever alltså under ett potentiellt hot - uttalat och bevisat att det är på allvar -  mot våra kyrkor och präster men - ingenting.

Istället tar man upp påvens besök i Polen och undrar om nu

påven kommer utmana de polska makthavarna

och om det inte finns en spricka mellan honom och den polska regeringen, då den förklarat att detta genomkatolska folk inte är berett, varken praktiskt eller mentalt,  att ta emot flyktingar från muslimska länder enligt kvottal. Pater  Ulf Jonsson SJ får svara. Han tar omedelbart betet och konstaterar påvens tal

var ganska tydligt när det gäller flyktingfrågan 

 och att

Polen måste vara berett ta emot flyktingar uinder krig och hungerkatastrofer

och

att visa solidaritet med de som berövats sina grundläggande rättigheter. Polen behöver en ny portion vishet och barmhärtighet så att man övervinner rädslan för de som kommer utifrån

Pater  Jonsson konstaterade att påven inte fick några applåder, men han avstod att reflektera över varför det var så. Det var synd. 

Ty vad p Jonsson glömde (?) nämna var dels att den polska regeringen är den första sedan det Andra Vatikankonciliet som i någon mån följer de rekommendationer som gavs i dokumentet Gaudium et spes (1) och flera andra texter. Man följer kyrkans råd angående en rad frågor, abort, familjepolitik, religionsfrihet, medicinsk etik och man har ökat bidragen till barnfamiljer och gamla. Alltså alla utsatta. Angående flyktingpolitiken nämndes aldrig i programmet att Polen tagit emot upp emot 2,5 miljoner flyktingar från Ukraina under de senaste åren, man uppskattar antalet nu integrerade flyktingar till dryga 500 000. De kommer huvudsakligen från Donets och Krim och de flyr undan krig och förföljelser, precis som alla de flyktingar Polen tagit emot under decennier från de baltiska länderna.

Det är som om dessa flyktingar inte räknas i Vatikanens och påvens ögon. Inte heller finns det en förståelse för en regering, som faktiskt försöker harmoniera sin politik i praktiken med kyrkans sociallära, med ambitiösa koncilietexter och biskopskonferenser. Ty dessa politiker vill inte stå i konflikt med sina biskopar. Detta förvisso till priset av populariteten hos övriga regeringar och EU-politiker.

Men de luggas således i örat även av - Rom. Detta är minst sagt - häpnadsväckande.

Och ja - applåderna uteblev. Så märkligt!

(1) Till exempel: The Church and the political community in their own fields are autonomous and independent from each other. Yet both, under different titles, are devoted to the personal and social vocation of the same men. The more that both foster sounder cooperation between themselves with due consideration for the circumstances of time and place, the more effective will their service be exercised for the good of all. For man's horizons are not limited only to the temporal order; while living in the context of human history, he preserves intact his eternal vocation.

2016-07-14

Katolska intryck från USA (1)

Vi har tidigare haft här en sorts reseskildringar från olika hörn av vår värld och vi fortsätter nu en traditionen med några intryck från USA, närmare bestämt Texas och Alabama. Bakom rapporterna, såsom  i allt som publiceras här,  står hela redaktionen. Men just dessa är signerade redaktören.


Texas är det mest växande staten i USA när det gäller katoliker. Man har erfarit en ojämförlig tillväxt sedan 1990, trots de evangelikalas aktivism. Uppseendeväckande var när påve Benedikt XVI öppnade för anglikaners anslutning till Rom, och för alla överraskande att fd biskop Jeffery Steenson, konvertit sedan 2007,  utsågs som ledare för en av de absolut första "masskonversionerna" som upplevdes under påve Benedikts av barmhärtighet och  enhetssträvan präglade pontifikat. En utförlig intervju om hans upplevelser under sina första tre år som ledare för detta andra historiska anglo-katolska ordinatariat finns här.


I Houston är det katolska livet påtagligt. I en vanlig församling ser man många komma till den ofta mycket tidiga morgonmässan. Novus Ordo dominerar men det finns variationer. Många kyrkor har altare och sakrament placerade så man enkelt kunde fira mässan enligt påve Benedikts önskemål, nämligen ad orientem. Tabernaklet är ofta placerat i centrum bakom altaret.


Dock ej i katedralen, där det finns långt från altaret, på sidan.



Man ser många kvinnor bära slöja och det är inte ovanligt att heliga kommunionen tas emot på knä. Texasborna verkar på det hela taget väldigt katolska. Även om man ser mest medelålders och äldre i heliga mässan, så är det en självklarhet hos även den yngre generationen ansluta till "fädernas kyrka" genom att delta i olika aktiviteter, såsom scouting mm. Det finns kallelser, både till prästämbetet och till ordnarna.

Men naturligtvis undergår även detta samhälle samma sekularisering som vi alla upplever; för barnen är tron och kyrkobesök inte alltid det första valet man gör. Man kanske inte förstår vikten av heliga tron när allt ändå verkar gå bra för dem som inte har tro. Så varför då bry sig, spendera tid i kyrkor och bön?

Detta är vår tids utmaningar - vi som har svaren måste våga ge dem -. med våra ord och framförallt - vårt exempel! Och informera, såsom man gör genom små fina foldrar utlagda i vapenhuset.





2016-06-25

Om EU och "den katolska faran" - en tillbakablick

De som var uppe natten till midsommarafton och hade BBC på TV kunde uppleva ett drama som är svårt att hitta jämförelser till. Den absolut förstklassiga journalistiken bjöd på direktsänd folkomröstning kring huruvida Great Britain ska vara en del av den europeiska gemenskapen, eller - med risk att bli ett "not-so-great" England - gå ur. Resultatet var oväntat. Man vill inte bli styrd av okända krafter utomlands. Ungefär så gick argumentet från de som röstat på "Leave".

Liknande tongångar hördes när Sverige gick till folkomröstning om man skulle gå med i EU. Sverige höll folkomröstning om medlemskap i EU den 13 november 1994. En knapp majoritet, 52.5 %,  sade ja. Partierna var kluvna. Den mest energiska förkämpen för ett medlemskap var Carl Bildt.

Men det fanns de som menade att Sverige med ett medlemskap skulle vara underkastade mörkerkrafter i Europa, inte minst då katolska politiker. Under hela 1970-talet hade Europa närmast betraktats som en icke-fråga, något bakåtvänt. Framstegen söktes i socialistiska förebilder. såsom Kuba, Vietnam och Nicaragua. Allt katolskt var ett hot mot "den svenska modellen".

År 1992 intervjuades biskop Hubertus Brandenburg med anledning av sina fyrtio år som katolsk präst. Han fick då frågan:

 - Vi går nu emot en allt större internationalisering och integrering i den europeiska gemenskapen. Kommer detta innebära att det katolska tänkesättet blir mera känt och respekterat än det kanske har varit tidigare?

Han svarar:

 - Det är ett ämne som är mycket aktuellt och jag några i vårt samhälle som möter sådana frågor med rädsla. Jag tror det är nödvändigt för Sverige att ansluta sig till den europeiska gemenskapen som så småningom kommer växa fram. Jag tror att nackdelarna vore alltför stora och alltför farliga om Sverige skulle stå utanför. Men om man befarar att Sverige skulle ge upp sin identitet - både den kulturella och nationella - om man ansluter sig till denna gemenskap, så är det absolut del.---Att man kommer närmare den europeiska kontinenten med all sin kultur och tradition och religiositet innebär att det öppnas nya möjligheter för Sverige. Det är en illusion att tro att den europeiska gemenskapen är katolskt präglad och att vi blir katolskt dominerade om vi ansluter oss till denna gemenskap. De som säger så känner inte Europa. Kontinentaleuropa är inte alls katolskt dominerat. Det finns katolska rötter, men det finns också starka påverkningar genom reformationens tradition. . Alltså: varje form av "katolikskräck" i anslutning till den europeiska gemenskapen är orealistisk. Vi katoliker är medvetna om att vi har ett ansvar för Europa. Vi måste bidra till att Europa inte glömmer bort sin kristna tradition och sina värderingar. Men vi skall göra det på ett sätt som är fritt från maktlystnad och strävan efter politiskt inflytande, så att man istället tjänar samhället genom att bygga upp värderingar som är bärande och kraftfulla och framförallt sprida sanningen och kärleken människor emellan.
(Intervju av Ulf Silfverling i tidningen Domkyrkan 1992)


Men idag är det istället de katolska länderna som fruktar den europeisk gemenskapens ingrepp i deras kultur och  tvingas värja sig mot beslut som tas i Bryssel som strider mot vad de folkvalda beslutat. Detta sker idag när det gäller Polens abortlagstiftning och även Ungerns politik har starkt förkastats av utomparlamentariska EU-tjänstemän. Så visst hade biskop Brandenburg rätt, att Europa knappast är så katolikdominerat. Men han missbedömde såsom mången annan vilka vägar gemenskapen skulle leda in på: Inte ett närmande till Europas idétradition utan snarare ett avlägsnande. Bort från det kristna arvet.

2016-06-19

Svenska kyrkan: Äktenskap som födkrok och underhållning

Vi brukar inte lägga oss i andra samfunds interna angelägenheter. Men i detta fall finns det flera anledningar. Det handlar om ett TV-program som heter Gift vid första ögonkastet och sänds med inte mindre än åtta avsnitt i varje omgång. Idén är att någon välbetald entreprenör får para ihop utvalda sökande män med sökande kvinnor. De får inte träffa varandra förrän vid själva vigseltillfället, som innebär en borgerlig vigsel. Sedan följer man upp hur det går.

Ofta går det inte alls bra. De flesta skiljer sig efter en kort betänketid.

I programmet deltar en präst från Svenska kyrkan. Men han inte där egenskap av präst främst, utan som relationsexpert - betald konsult - om han än presenterar sig som präst:

"Som präst hjälper jag till att matcha ihop singlar i hopp om att ett arrangerat äktenskap kan vara vägen till den stora kärleken. 

Tingström har nämligen som många andra präster i Svenska kyrkan egen konsultverksamhet. Den bedrivs med prästkragen på. ( I katolska kyrkan vore detta otänkbart.)

Att para ihop människor i TV som ett kommersiellt jippo synes knappast vara något som en kristen kyrka skulle applådera åt.

Men enligt Gösta Tingström är det han som står för moralen. Nyligen gick han nämligen ut med en bitskt kritisk artikel där han angriper sin kyrka för en tystnadskultur och för att inte engagera sig kring höga skilsmässosiffror mm. Istället går man på krogen.

Enligt Tingström finns ingen annan kyrka i Sverige än den lutherska:

"Kyrkan lever i en monopolbransch. Låt oss uttala detta. Antingen är man med i Svenska kyrkan eller så är man, med viss överdrift, inte med i något religiöst sammanhang alls."

I Tingströms värld existerar således ingen  katolsk, kaldeisk, ortodox eller ens andra evangeliska frikyrkor.

Tingström vill nu 

ta bladet från munnen och berätta om många av de tokigheter som kyrkan rymmer. Jag gör det för att jag vill se en reformation av kyrkan. Det var 500 år sen sist. Det är hög tid att det sker en radikal förändring på nytt.

Och han ställer till slut frågan:

”Vad skulle Jesus ha sagt?” I ljuset av vad som nu kommer fram hisnar man i det perspektivet.

Men vad som framkommer här är ju faktiskt en präst som - helt utanför sin prästerliga löften (bland annat "att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga skrift och som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten") -  säljer sig för pengar  till cyniska äktenskapsexperiment med människor, allt för att enbart skapa underhållningsvärde.

Förvisso hisnar man i det perspektivet.

2016-05-17

När vetenskapen förlorar

Det har kommit nya vetenskapliga observationer. Först väcker de misstänksamhet. Sedan nyfikenhet. Är de säkra? Visserligen har vi haft våra aningar - jo så är det nog. Men vad kommer dessa upptäckter egentligen betyda? Måste vi ändra vår världsbild? Vårt sätt att se på människan och existensen? Ändra till och med lagar? Bäst kanske att tysta ner det hela - för att inte oroa folket.

Men så kommer ytterligare observationer, en och en och en och en… Till slut framstår saken som klar.  Etablissemanget har problem:

"Vi har ju lagen, vi har alla dessa institutioner som följer den, en väletablerad praxis. Hur ska det gå med allt detta om vi plötsligt säger oss omfatta några andra sanningar - som motsäger den tidigare?"

Man väljer koppla in inkvisitionen. Det vill säga: De som hävdar det som motsäger det gamla skall till varje prisas tystas ner, marginaliseras, förlöjligas. I sista hand beskrivas som ett hot mot samhällsordningen, ja mot människan själv, hennes frihet. De ska berövas alla ställningar, i synnerhet de platser där de kan tänkas ha inflytande, insitutionerna som helt och hållet håller sig till traditionen. Deras teckningar och bilder ska inte visas, observationerna - om än vetenskapligt belagda  - ska inte undervisas om i skolorna.

Vad handlar detta om? Fallet Galilei och kyrkans tröghet och hårdnackade motstånd mot den heliocentriska världsbilden?  Naturligtvis!

Nej, faktiskt inte. Det är en beskrivning av hur man idag, i Herrens år 2016,  förhåller sig till de alltmer övertygande observationerna om livets komplexitet och dess fullhet, från den första stunden till den sista. En människa är alltid en människa, aldrig en fisk eller ödla eller bara lite halvt människa. Människan har inte gälar och inte svans.

Den framstående genetikern Jerome Lejéune, som upptäckte orsakerna till Downs syndrom, sade:

- Om en av mina studenter inte kan skilja en mänsklig zygot (ett befruktat ägg) från andra däggdjur, så blir denne inte kvar på min institution!

Vi vet nu således mer än tillräckligt för att aldrig kunna tala om människor som "cellklumpar" eller "delar" av en annans kropp.

Vi står inför ett val: Skall vi klamra oss fast vid ideologiska positioner, vägra ändra vår politik, låta högmodet segra, eller böja oss för sanningen?

Detta som kommentar till noteringen härunder.

2016-05-16

Förvirrat om abortförbud (2)

I söndagens "Godmorgon världen" "kåserar" kulturjournalisten Ulrika Knutsson om aborter. Hon driver tesen att abortförbud är något som hittats på i senare tid.

Också katoliker har grälat om saken, menar Knutsson triumferande. Sade inte Thomas ab Aquino att vi blir människor gradvis, men hänvisning till Aristoteles?

Tanken att abort är synd kom till först på 1800-talet, påstår Knutsson, och missar helt att våra tidiga landskapslagar grundades på katolsk etik och undervisning; "bälgmord" var strikt förbjudet, men det var inte kvinnan som straffades, utan den som medverkat till att det kunde ske. Att de kristna skulle tagit över abortförbudet - angivet redan i Didache på 70-80 talet e.Kr. -  från romarna på grund av bristen på barn är bara en av hennes absurda slutsatser.

Illegala aborter blev industri på 1900-talet, sägs det vidare. Och naturligtvis levereras "Klintbergare"  (vandringshistorier) på rad, att aborter genomförs med kemtvättsgalgar om det illegaliseras etc.

Grundtesen är att det finns en manlig konspiration här mot kvinnan. Det går inte bra

när filosoferna, prästerna och domarna har försökt bestämma över hennes kropp

Är detta uttalande inte ett bevis på den svenska skolans misslyckande? Ty för denne högst bildade kvinna verkar biologin vara ett helt vitt område i kunskapsbasen. Här finns inte en enda tanke att vi faktiskt vet betydligt mer om hur en människa kommer till idag än på Tomas ab Aquinos tid. Det var ju först Leonardo da Vinci  som beskrev ett foster i livmodern detaljerat.

Idag vet vi att det redan innan en människa av honkön föds, finns hundratusentals ägganlag i hennes äggstockar, redo att mogna ut till könsceller, var och en med sin fullständigt unika genuppsättning. De är inte delar av kvinnans egen vävnad, de kommer alla att lämna hennes kropp. Det befruktade ägget växer inte fram som ett utskott av kvinnans kropp, utan det får bara näring och syre från hennes blod. Allt annat är unikt.



Vad  läroböcker, ungdomsmottagningar och mödravårdscentraler inte kan visa idag. Ett 12 veckor gammalt mänskligt foster. Allt finns redan - hjärta, hjärna, sinnesorgan, till och med matspjälkningssystem.  Källa: http://www.babycenter.com

Sedan vår abortlagstiftning kom till 1973 har tekniken utvecklats enormt. Man kan idag skapa konstgjorda livmödrar och rädda för tidigt födda redan i 22:a veckan, vilket visar att vad "kvinnans kropp" i första hand erbjuder, är en livsmiljö för en mycket ung och mycket skör människoindivid. Med tredimensionellt ultraljud kan man följa utvecklingen in i minsta detalj, och det råder inget tvivel om att allt finns redan från befruktningen, all den unika information som binder ihop vår lekamen. Organbildningen är i princip färdig redan i vecka 9, därefter handlar allt om tillväxt. Redan i tredje veckan påbörjas vårt tidigaste sinnesorgan - örat - att bildas. I vecka åtta finns hörsel.

Även hos en vuxen människa byts flertalet celler ut inom en period av sju år. Det som är en människa är framförallt alltså - information. Inte materia. Idag är livmodern den farligaste platsen att vistas på, alla kategorier. Här råder ingen nolltolerans, här finns inga skyddsombud eller regler eller rättigheter, utom en: Kom ihåg, här är varje individ helt utlämnad åt sin mamma, om hon vill ta emot livet eller ej. Ett annat liv.

Om Ulrika Knutsson vill att abort ska vara en kvinnans egen rättighet, att inget ska få påverka henne, inte vetenskap, inte filosofi, och allraminst religion, och att samhället ska stå henne bi att få den gjord -  må det vara hänt. Men det är falskt att spinna in budskapet i masker av felinformation och med hänvisning till medeltidens kunskaper om människans fysiologi. Säg som det är: "Vi vet att det handlar om att döda en oskyldig människa, och vi tycker att detta är en rättighet varje kvinna har, utan inblandning från andra, inte ens den man som kunde bli far till ett barn. Och självklart är det en skyldighet att vår allmänna sjukvård skall ställa upp med läkare och barnmorskor för att få saken gjord, kliniskt och effektivt."

Förvirrat om abortförbud (2)

I söndagens "Godmorgon världen" "kåserar" kulturjournalisten Ulrika Knutsson om aborter. Hon driver tesen att abortförbud är något som hittats på i senare tid.

Också katoliker har grälat om saken, menar Knutsson triumferande. Sade inte Thomas ab Aquino att vi blir människor gradvis, men hänvisning till Aristoteles?

Tanken att abort är synd kom till först på 1800-talet, påstår Knutsson, och missar helt att våra tidiga landskapslagar grundades på katolsk etik och undervisning; "bälgmord" var strikt förbjudet, men det var inte kvinnan som straffades, utan den som medverkat till att det kunde ske. Att de kristna skulle tagit över abortförbudet - angivet redan i Didache på 70-80 talet e.Kr. -  från romarna på grund av bristen på barn är bara en av hennes absurda slutsatser.

Illegala aborter blev industri på 1900-talet, sägs det vidare. Och naturligtvis levereras "Klintbergare"  (vandringshistorier) på rad, att aborter genomförs med kemtvättsgalgar om det illegaliseras etc.

Grundtesen är att det finns en manlig konspiration här mot kvinnan. Det går inte bra

när filosoferna, prästerna och domarna har försökt bestämma över hennes kropp

Är detta uttalande inte ett bevis på den svenska skolans misslyckande? Ty för denne högst bildade kvinna verkar biologin vara ett helt vitt område i kunskapsbasen. Här finns inte en enda tanke att vi faktiskt vet betydligt mer om hur en människa kommer till idag än på Tomas ab Aquinos tid. Det var ju först Leonardo da Vinci  som beskrev ett foster i livmodern detaljerat.

Idag vet vi att det redan innan en människa av honkön föds, finns hundratusentals ägganlag i hennes äggstockar, redo att mogna ut till könsceller, var och en med sin fullständigt unika genuppsättning. De är inte delar av kvinnans egen vävnad, de kommer alla att lämna hennes kropp. Det befruktade ägget växer inte fram som ett utskott av kvinnans kropp, utan det får bara näring och syre från hennes blod. Allt annat är unikt.



Vad  läroböcker, ungdomsmottagningar och mödravårdscentraler inte kan visa idag. Ett 12 veckor gammalt mänskligt foster. Allt finns redan - hjärta, hjärna, sinnesorgan, till och med matspjälkningssystem.  Källa: http://www.babycenter.com

Sedan vår abortlagstiftning kom till 1973 har tekniken utvecklats enormt. Man kan idag skapa konstgjorda livmödrar och rädda för tidigt födda redan i 22:a veckan, vilket visar att vad "kvinnans kropp" i första hand erbjuder, är en livsmiljö för en mycket ung och mycket skör människoindivid. Med tredimensionellt ultraljud kan man följa utvecklingen in i minsta detalj, och det råder inget tvivel om att allt finns redan från befruktningen, all den unika information som binder ihop vår lekamen. Organbildningen är i princip färdig redan i vecka 9, därefter handlar allt om tillväxt. Redan i tredje veckan påbörjas vårt tidigaste sinnesorgan - örat - att bildas. I vecka åtta finns hörsel.

Även hos en vuxen människa byts flertalet celler ut inom en period av sju år. Det som är en människa är framförallt alltså - information. Inte materia. Idag är livmodern den farligaste platsen att vistas på, alla kategorier. Här råder ingen nolltolerans, här finns inga skyddsombud eller regler eller rättigheter, utom en: Kom ihåg, här är varje individ helt utlämnad åt sin mamma, om hon vill ta emot livet eller ej. Ett annat liv.

Om Ulrika Knutsson vill att abort ska vara en kvinnans egen rättighet, att inget ska få påverka henne, inte vetenskap, inte filosofi, och allraminst religion, och att samhället ska stå henne bi att få den gjord -  må det vara hänt. Men det är falskt att spinna in budskapet i masker av felinformation och med hänvisning till medeltidens kunskaper om människans fysiologi. Säg som det är: "Vi vet att det handlar om att döda en oskyldig människa, och vi tycker att detta är en rättighet varje kvinna har, utan inblandning från andra, inte ens den man som kunde bli far till ett barn. Och självklart är det en skyldighet att vår allmänna sjukvård skall ställa upp med läkare och barnmorskor för att få saken gjord, kliniskt och effektivt."

2016-05-02

Förvirrat om abortförbud

Ett offentligt brev till katolska biskopskonferensen i Polen har väckt en del uppmärksamhet. Vad det handlar om är en uppmaning till biskoparna och den polska regeringen att tänka om gällande abortlagstiftningen. Det publicerades i en stor polsk dagstidning,. Listan på undertecknare är lång - inte mindre än nittio katolska aktivister, de allra flesta kvinnor. Här återfinns barnläkare, forskare, psykologer, teologer från flera länder. till och med en ordenssyster från vårt eget stift. En del är välkända kritiker till den kyrka de tillhör.

I brevet anför man att man visst respekterar att varje mänskligt liv är heligt, men menar att abortlagen ändå måste tillåta vissa undantag. Till dem hör när kvinnans liv är hotat och då fostret är behäftat med allvarliga sjukdomar, om kvinnor blivit gravida genom våldtäkt eller utan att önska det, till exempel i unga år. Vid en skärpning av lagen skulle dessa betraktas som brottslingar, tror man. 

Detta tillvägagångssätt verkar vara ett svek mot vädjan om nåd och barmhärtighet, som här - i likhet påven Franciskus ständiga påminnelse  - måste stå i centrum av evangeliets goda nyhet.

Man menar att om det lagrum för abort som finns i Polen idag tas bort kommer det inte finnas

tillgång till tidig, säker och laglig abort

och att inga förbud räddar livet på ofödda, utan riskerar istället livet på både kvinnor och barn. 

Man går dock längre än så. Brevet anklagar kyrkan för att reducera kvinnan till ett verktyg, ett objekt för att föda fram det nya livet, detta genom att inte

garantera dem tillgång till effektiva metoder för födelsekontroll. Förneka dem denna tillgång och samtidig kriminalisera  abort verkar vara verktyg för instrumentalisering av kvinnor som reproduktionsorganismer i stället för att behandla dem som fullvärdiga, lika människor som skapats till en avbild av Gud.


Men vi har ju facit i vårt eget land hur den metoden fungerar. Trots mycket tidig "sex- och samlevnadsundervisning" i skolorna och ymnig tillgång till preventivmedel så ligger aborttalen kring 120 - inte om året utan dagligen -  året runt.

Man menar att de brott som möjligen gäller gentemot katolska kyrkans bud inte ska lagföras - samhället består ju av så många andra också. Låt samvetet bestämma, uppmanar man.  Alternativet blir att fattiga kvinnor riskerar sina liv i illegala aborter, tror artikelförfattarna. 


Hur ser då kyrkans lära ut inom detta område? Om fostret offras för moderns skull, även för hennes fysiska liv, så är det en svår synd. Om det däremot ej kan undvikas, att fostret dör på grund av en operation som ändå måste utföras, är det ej en synd. Man får alltså ej offra ett foster för att rädda ett annat liv. Detta verkar komplicerat, men det är det inte: I varje fall där fostret attackeras explicit, så är det ett brott. Man må erinra sig att kyrkan kanoniserat en kvinna, Gianna Beretta Molla, som kunde rädda sitt liv genom att offra sitt fjärde barn. Hon valde istället föda barnet, med fara för sitt eget liv. Till skillnad från barnet kunde hon aktivt välja detta. (Om aborter för att rädda kvinnans liv, se; se https://www.ewtn.com/library/PROLIFE/INDIRECT.TXT)

Detta innebär inte att varje kvinna måste vara beredd dö vid en graviditet, men det säger en del om med vilket värde vår tro tillmäter det ofödda barnet. 

Detta är dock ingen intern katolsk eller kristen angelägenhet. Livet är lika mycket värt,  när, hur och var det än kommer till. I själva verket så innebär Polens lagstiftning att det är en av få som följer FN:s barnkonvention. Där finns tydligt angivet i förordet, att

barnet, mot bakgrund av dess fysiska och mentala omognad, kräver särskilt beskydd och omvårdnad, som innefattar lämplig lagligt stöd, innan såväl som efter födelsen.

Att intellektuella katoliker inte kan förstå detta utan skriver under på en formulering som anklagar kyrkan för att se kvinnan som blott ett ”verktyg för att föda fram det nya livet ", är ofattbart. I själva verket så har vi här ett samspel mellan stat och kyrka som överensstämmer väl med vad man tänkte sig under det Andra Vatikankonciliet, och som beskrevs framförallt i Gaudium et Spes. Staten är inte underordnad kyrkan, men tar intryck av dess principer när det gäller naturrättsliga frågor.


Brevet drar sig heller inte för att jämföra en abortsituation med Guds Moder Maria. Enligt brevskrivarna så gav Gud Maria en inbjudan till att få barn

...och att uttrycka sina önskemål. Maria hade frihet att bestämma om hon skulle befruktas eller vägra att ta emot ett barn.  Många kvinnor och flickor ges inte möjligheten att åtnjuta av en sådan frihet.

Men menar man verkligen att lösningen på detta skulle vara rätten till abort? Om Gud inte genom ängeln gav Maria valet, skulle hon övervägt att själv välja bort den Frälsare som Gud redan givit mänskligheten, som redan fanns i hennes livmoder? Och skulle ett rättfärdigt, barmhärtigt  och Gudi behagligt samhälle stå berett med instrumenten för att tillmötesgå sådana önskemål?

2016-04-25

Vad angår oss Polens affärer? (2)

Under förmiddagen sände P1 programmet Kaliber. Det är ett program för "grävande journalistik" Dagens sändning gick under etiketten "nyhetsdokumentär". Man väntar sig då få någorlunda saklig beskrivning av saker och ting man annars inte har möjlighet informera sig om.

I detta program, som går under etiketten "nyhetsdokumentär", alltså nyheter presenterade sakligt i ett lite längre program, får man följa en reporter på resa i Polen. Med sig har han en ciceron och tolk, som visade sig vara mycket negativ till utvecklingen i Polen med den nya regeringen, som programmet igenom stämplades som "nationalkonservativ". De enda man hittade som var positiva var en dam i en spritbutik och en pensionär. Men grundtonen var att nu går Polen mot splittring och en oviss framtid.

Ja - vilket europeiskt land gör inte det?

Sedan följde en sorts exposé över hur den nya regeringen anställer konspirationsteoretiker och  - ve och fasa  - så hade man en gudstjänst utanför presidentpalatset till minne av de som omkom i flygkraschen i Smolensk i Ryssland.

Katolska kyrkan identifieras i programmet med något konservativt och närmast ett hot:

Katolicismen blev närmast synonym med polsk identitet. Under kommunisttiden en symbol för motstånd och inre frihet. Och idag lever regeringspartiet PiS i nära symbios med kyrkans konservativa församlingar. 

Att kyrkan inte sysslar med partipolitik borde tillagts.  Men man fortsätter:

”Som katolik följer jag biskoparnas råd.”Så sa nyligen Kaczynski till stöd för deras förslag om totalförbud mot abort. Blir förslaget verklighet får inte ens den graviditet avbrytas som tillkommit genom våldtäkt.

Ja, vad skulle han säga: "Som katolik bryr jag mig inte om biskoparnas råd"?

"Nyhetsdokumentären" fortsätter. Man är utanför presidentpalatset och ser till sin fasa människor som knäfaller:

Det sekulära Polen lyser med sin frånvaro utanför presidentpalatset. Böner blandas med patriotiska tal. Den religiösa ritualen och det politiska mötet smälter samman.


Att det var en minnesceremoni för Smolensk-offren har redan nämnts dock .

Detta program ger inte lyssnaren en minsta chans att själv bilda sig en uppfattning. Tonläget är redan satt från början: Polen styrs av en "högerkatolsk", "nationalkonservativ", regering som tar över på ett sätt som närmast kan liknas vid en statskupp.

När partsinlagor presenteras oss  förklädda till nyheter brukar man tala om "desinformation". Det paradoxala i detta program var att en stor del av det handlade även om regeringskontrollen över de polska medierna:

PiS instiftar en ny medielag som ökar den politiska kontrollen över statliga medier. Journalister avskedas – och ersätts av andra som är mer lojala med PiS.

Man fruktar alltså att Polens befolkning inte får korrekt information, utan styrd sådan. Och så gör man obekymrat likadant; styr informationen mot en enda riktning - i hela programmet.

(För en bedömning av Polens president, som fick närmare 52 % av rösterna i två på varandra följande val, se hans tal med anledning av Polen som kristen nation 1050 år. )

2016-03-28

Moder Angelicas märkliga kallelse

För alla som sysslar med katolsk media kan moder Angelicas liv och verk inte förbises. Det finns ett otal anekdoter om hur hon lyckades med det omöjliga. Idag utgör hennes garage-TV ett nätverk av TV-stationer som når 140 länder och 250 miljoner hushåll. Till detta måste man foga ett nära samarbete med en mängd nyhetsbyråer som CNA och Vatikanradion. Även radio som många använder i bilkön och vid spisen. Idag finns inte mindre än 500 lokala radiostationer som är knutna till det koncept som innebär rak och korrekt - , ja, även kontrollerad när det gäller det läromässiga - information om katolsk tro. Tillkommer appar och andra anpassningar för yngre skarors teknikvanor. Man drar sig inte för att sända Rosenkransbön, heliga Mässan och långa samtalsprogram, där ingen blir avbruten.



Vi fick en intervju med presidenten Michael Warsaw om deras filosofi: Att vara


Som en kanal som kan dela allt det vackra som Kyrkan bär på, kyrkans rikedomar i alla dess avseenden, hennes liturgier, hennes tillbedjan, hennes lära, konst, musik, kultur – allt detta som är delar av den katolska kyrkan, av de katolska traditionernas rikedom och att EWTN är del i dessa ting och önskar förmedla dem

Allt bygger på donationer, det finns ingen annan finansiering, inte från kyrkan och inte från näringsverksamhet. Moder Angelica var inte okontroversiell. Hon leddes av Den Helige Ande vilket ibland kunde innebär konflikter med andra - inte minst ärkestiftet. Konflikten med kardinal Mahoney varade i åratal, det gick så långt att han försökte ta ifrån henne både kommunitet, kloster och donerad mark. Ofta var hon hånad och behandlad som ett skämt. Men omvändelserna och kallelserna har alltid varit många kring henne och allt vad hon startat. Hon var ihärdig, och lyckades med det mesta på de mest oväntade sätt. 

Själv sammanfattade hon med ett råd till oss alla: 

Dare the ridiculous to open for the miracolous!

Våga det löjliga för att öppna för det mirakulösa! 

Må hon vila i frid och må hon få skåda det eviga ljuset. Låt oss be för hennes själ, hon skulle bli arg på oss annars!

Helige Erik dog enligt "legenden"

Nyligen rapporterade flera tidningar, däribland DN, om resultaten av de undersökningar av relikerna av vårt lands skyddspatron, helige Erik, som utförts efter att skrinet öppnats. Vi har tidigare kommenterat öppnandet av relikskrinet och avlägsnandet av gravkronan. Är inte detta en form av gravplundring? Frågan vi ställde då, för två år sedan, var:

Vem borde ha den rättmätiga ägarrätten? Det var ju den katolska kyrkan som helige Erik tillhörde och den kyrka varigenom Sverige kristnades. Fädernas kyrka. 

Och vi föreslog att

 Det mest logiska vore att relikerna translateras till katolska domkyrkan.

Utspelet uppmärksammades i en artikel i DAGEN.

Erikslegenden har systematiskt ifrågasatts under modern tid. Man anser det vara ett politiskt utspel som saknar motsvarighet i verkligheten. I läroböckerna talas det om en "standardlegend" för medeltida helgon (god vandel, martyrdöd, källa, mirakler...) utan någon som helst verklighetsbakgrund. Det fanns starka politiska intressen att skapa en nationell kult motsvarande vad Norge och Danmark lyckats med, kring sina kungar Olav och Knut.

Vad säger då legenden om Eriks död? Vi återger från Svenska kyrkan:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen.
Han säges då ha svarat: 'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska.
Den helige Erik dog år 1160 efter Herrens födelse, den 18 maj, då påven Alexander III förestod den romerska kyrkan under Vår Herres Jesu Kristi styre, som vare heder och ära i evighet."

Nu har man fingranskat skelettet och det visar sig att han var 35 år gammal, var ovanligt vältränad, i nivå med dagens elitidrottsmän såsom brottare och kampsportare. Det fanns såväl gamla som nya skador på hans skelett. De oläkta var elva till antalet, varav ett jack i kraniet. Det dödande hugget mot hans hals måste kommit snett framifrån. Och man kunde även konstatera han ätit mycket fisk i sin diet. Erik var beundrad för sin observans av kyrkans fasteregler, något som det nog var lite si och så med annars hos stridstränande riddare.

Projektledare Sabine Sten undersöker Erik den heliges kvarlevor. Foto: Uppsala universitet

Med andra ord ger undersökningarna i varje detalj stöd för allt som berättas i legenden. Vi nämnde redan tidigare att

Det har många gånger visat sig hur de tidiga helgonberättelserna  varit förvånande exakta - muntliga traditioner skall aldrig underskattas

Likväl har generationer skolbarn matats med lögnen att medeltida helgonskildringar bara är sagor. (I samma anda säger man att evangelierna och påskpassionen inte har någon sanningsbakgrund, detta trots att man kan dela ut livstidsstraff på grundval av vittnesmål som är betydligt svagare än de som avges i evangelierna om Jesu sista dagar. )

Vi finner nu allt starkare skäl att ifrågasätta varför Svenska kyrkan skall ansvara för dessa reliker, enligt dem själva enbart av "historiska skäl". De behandlas som om de vore vilka museiföremål som helst. Man kan ju då imorgon gallra ut dem också av "historiska skäl",  såsom det görs i många museilager just nu.

Kung Erik bevistar heliga Mässan. Uppsala domkyrka.  Albertus Pictor, 1400-tal.

Domprosten i Uppsalakatedralen har sagt han gläds när det kommer grupper att besöka relikerna. Så: Kanske det vore på sin plats att vi stiftet gör en massiv vallfärd till Eriksskrinet för att visa vår vördnad för denne stridbare och modige man, en smord konung som utan tvekan riskerade sitt liv hellre än lämnade heliga Mässan innan den var fullbordad. Låt det bli några tusen i processionen!

2016-03-26

Om fottvagning - och fottvagning

I pressen valsar nu bilderna runt på den 79-årige påven som mödosamt och omsorgsfullt tvättar fötterna på flyktingar av olika religioner och kön. Detta tolkas med all rätt som ett tecken på ödmjukhet från påvens och kyrkans sida.

Men man måste ändå reflektera över saken, när man hör läsningarna. Ty vad Jesus gör är inte primärt att uppvisa sin egen ödmjukhet, utan framförallt lära upp apostlarna  som inte alltid var ödmjuka, om vad det innebär att tjäna. I läsningarna hör vi Jesu egen förklaring till akten:

Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så. (Joh. 13:14-15)

Här stipulerar han alltså ett "Mandatum", ett exempel för dem han tvagar fötterna på. Skärtorsdagens  fottvagning är en påminnelse om vad som hände just denna kväll. Biskopen - i detta fall påven - får således ikläda sig Kristi roll och de som tvagas är ju i de tröga apostlarnas plats, de som riskerade falla in i högmod.

Tidigare ingick denna akt inte i liturgin. Den utfördes, men inte offentligt. Det var först med Pius XII som den tillfogades skärtorsdagsliturgin, som alltid firades i Lateranbasilikan. Skärtorsdagen är ju också dagen för Instiftelsen av Eukaristin och prästämbetet.

Hur är det då med Jesu uppmaning att "ni ska göra det som jag gjort"? Vi vet inte vad apostlarna gjorde. Men det är känt att ett flertal påvar tog in fattiga från gatan och tvättade deras fötter. Kyrkofadern Ambrosius i Milano gjorde det så ofta att man tyckte han var underlig. Han tvättade till exempel alltid de vuxna nydöptas fötter. Detta var på 300-talet.

Det är således lite olyckligt att påvens direktiv ändrar just i Skärtorsdagsliturgin. Risken är att symboliken förloras. Åtminstone kunde man förvänta sig en bättre förklaring än bara en referens till påvens vilja, att detta skulle genomföras. Nu kom bara ett mycket kort dekret i januari i år, grundat på ett brev från påven till Gudstjänstkongregationens ordförande, kardinal Sarah,  redan från december 2014. Det sägs att kardinal Sarah, som är från Guinea, varit bekymrad över hur detta med fottvagning av kvinnor skall kunna tas emot i vissa kulturområden, inte minst hans eget, där fysiska kontakter mellan könen är strikt kontrollerade. I dekretet finns en liten brasklapp även, att detta inte är Gudstjänstkongregationens verk, utan kommer från påven själv: "est Summo Pontifici Francisco normam variare". Men man man måste då understryka, att det är påvars rätt att göra just sådana ändringar, precis som Pius XII införde fottvagningen i liturgin 1955, detta med hänvisning till att den en gång fanns där tidigare.

Inte oväntat har reformen också kritiserats från olika håll. Latin Mass Society i England och Wales - som annars är mycket lågmälda och mycket lojala gentemot Rom - invänder:

Detta dekret kan ses som en anslutning till redan existerande praxis, och dess goda avsikter är uppenbara. Däremot kan det underminera försöken att "återsakralisera" den Ordinära mässordningen och detta påskyndar trenden att präster alltmer omgärdas av kvinnor i själva Mässan, som altartjänare, lektorer, extraordinära kommunionsutdelare.  Otvivelaktigt innebär detta att det exklusivt manliga prästämbetet blir allt svårare att förstå.

Och de avslutar, inte helt överraskande, med tanke vad det är denna sammanslutning verkar för:

Det är i den Extraordinära formen (av mässordningen) som Kyrkans liturgiska traditioner bevaras.

Låt oss dock ta det goda med påvens reform - en uppmaning att vi alla ska följa Evangelium och tjäna och älska vår nästa, även om det bara är en möjlighet och ingen plikt att visa det just på detta "nya" sätt i Skärtorsdagskvällens liturgi.