2010-12-12

När världen kom till sovsverige

Vid femtiden på lördagen exploderar en bil i korsningen Drottninggatan- Olof Palmes gata i Stockholm. Bilen börjar brinna och det följer flera explosioner. Tio minuter senare hörs ännu en detonation, nu från en sidogata till Drottninggatan som leder ner mot Centralstation. En man hittas blödande och döende på gatan, uppenbarligen har hans buk slitits sönder.

Allt detta bevittnas av tusentals människor ute i julhandeln. Mobilkameror dokumenterar det mesta. Det dröjer inte länge förrän nyheten är ute. De fåtal kommunikéer som skickas ut från polisen i medierna tillbakavisar både terror och samband mellan explosionerna, det talas istället om "en bil lastad med fyrverkeripjäser" och "ett dödsfall utan samband med bilbranden". En kvällstidning söker Länspolismästaren men man menar att hon "inte ska störas så sent på kvällen av operativa frågor".

Men på nätet är snart spekulationerna igång. Efter en timme eller så är bilnumret publicerat, och ägaren till bilen, en man från Tranås, som visar sig i jordansk miljö. Ett vittne som såg mannen på gatan känner igen hans ansikte från bilägarens Facebook. TT har redan publicerat ett hotbrev. På Flashback följer över 30 000 svenskar de täta rapporter, spekulationer och mer eller mindre seriösa politiska uttalanden som snart uppgår till ett tusental.

Men på SVT råder nyhetstystnad. Vid åttatiden börjar nyheten spridas över världen. BBC och Sky News har "breaking news", CNN har en "developing story" och det arabiska Al Jazeera sänder redan reportage från Stockholms gator. Trots att TT redan publicerat det tydliga hotbrev de fått tio minuter innan explosionen, så bryter varken radio eller TV sändningarna. Vid 23-tiden blixtrar det fram att ett extra Rapport ska sändas klockan 23.45. Men det utgår i sista stund. Några lyckas hitta att SVT24 ska sända nyheter vid midnatt. Problemet är bara att många bredbandsbolag saknar just den kanalen i utbudet.

Men sedan timmar är terrordådet redan förstasidesstoff, på kvällstidningarnas webbsidor, bäst rapportering får man från norska och danska tidningar, Der Spiegel, El Pais, Times...Snart vet man mera om bombningarna i London och Paris och Dubai än i Stockholm. Det verkar som om alla är upplysta om Sveriges första självmordsattack från en jihadist - utom Public Service-bolaget Sveriges Radio TV. Strax före tio på kv'llen kommer sammanställningar på webbsidorna hos DN och SvD - då har redan till exempel norska tidningar haft intensiv on-linebevakning. Enligt SvD har mannen identifierats som irakier med starka antipatier gentemot stridande utländska förband i Irak. På hans Facebook-sida citeras mest böner ur Koranen, och det finns redan på kvällen hyllningssidor till hans "martyrium".

Till och med Sveriges utrikesminister Carl Bildt skickar ut ett "Twittermeddelande" om ett "högst oroande försök till terrorattack". Men i statsägda media - intet. När Flashback mfl fora redan har mängder av fakta, så finns inte ett ord på krismyndighetens hemsida krisinformation.se, den som upprättades som en följd av tsunamikatastrofen.

Så - stockholmarna fortsatte att julhandla och trängas med sina barn på adventsmarknaderna, i fullständig okunskap att allmänheten just attackerats mitt i Stockholm med en bil full av gasoltuber, och en vandrande bomb bestående av sex rörbomber, och en ryggsäck full med spik, uppenbarligen med syfte att döda "kvinnor och barn".

Först påföljande dag meddelar polisen det som nätanvändarna redan vetat en timme efter dådet, och nyhetsmedia världen över redan meddelat; att det handlade om ett terrordåd.

Man ska inte drabbas av panik. Men samtidigt är det ju en medborgerlig rättighet att invånarna blir informerade om vad som händer på gator och torg och vilka hot som riktas mot landets folk. Varifrån kommer den uppenbara tveksamheten och fumligheten i detta fall? Det får framtiden utvisa.

2010-12-01

Wikileaks inte nödvändigt i Sverige

En läsare uppmärksammade oss på att vår handelsminister Ewa Björling, utöver sin funktion i regeringen, tydligen tagit på sig ett missionerande uppdrag i den "sexuella hälsans" tecken också. I en artikel i Svenska Dagbladet från april 2009 så relateras om hennes samtal med det katolska Maltas premiärminister, som handlade om något så fjärran bilaterala handelsfrågor som kondomer och AIDS. Här berättar hon också stolt att hon alltid har kondomer med sig på sina resor, som hon delar ut även till katolska präster. Helt klart har hon här ett eget litet ideologiskt privatprojekt, som hon gärna läcker ut om utan att behöva anstränga Wikileaks redan så belastade servrar:


–När jag blev handelsminister funderade jag över hur jag kunde förena de två frågorna. När jag reser i Afrika har jag alltid med mig kondomer i väskan, som jag delar ut till katolska präster. De blir ofta arga och provocerade. Men jag kommer att fortsätta.


En märklig diplomati må man säga. Vi föreslår nu att Den Heliga Stolens alla ambassadörer, de Apostoliska nuntierna, alltid kunde bära med sig små paket med en Rosenkrans och Humanae vitae i engelsk översättning i sin portfölj, och dela ut till varje regeringstjänsteman de möter - i synnerhet om dessa kommer från det "upplysta" Sverige, som - med råge - toppar den föga hedrande abortstatistiken i Europa.

På sin blogg visar frihandelsministern också att hon - liksom många andra - inte har en aning om hur katolska kyrkan fungerar:


Äntligen! Inte en sekund för tidigt att påven inser hur viktiga kondomer är för att skydda liv. I lördags kom det efterlängtade beskedet om att han nu halvvänder i frågan. Det är inte minst väldigt viktigt i flera afrikanska länder med stor HIV-smitta.


Några besked om kursändringar från påvar ges inte via privatsamtal, och som vi tidigare uppmärksammat, så innehåller samtalen med påven inte denna för många så viktiga sanktionering av en praxis som vem som helst ändå kan tillämpa. Som smittskyddsexpert borde Ewa Björling också veta att det bara finns en säkert metod mot hiv-spridning, och det är att leva efter kyrkans sedan tusentals år rekommenderade normer när det gäller sexuell samvaro.

Vår kyrka tycks stå inför en enorm pedagogisk utmaning när det gäller att förklara dess lära, vad den grundas på och vilka möjligheter det finns att göra ändringar i de rekommendationer som kyrkan gör till sina troende och till själasörjarna. Ett minimum av kunskap borde man dock förvänta sig från personer i maktpositioner - inte minst då ministrar och diplomater.