2009-11-10

Vem kan förstå Svenska kyrkan?


Bilden ovan är historisk. Vi ser alltså kungaparet omge tvenne biskopar, Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund tillhörande Svenska kyrkan. Båda är kvinnor och den ena har dessutom öppet förklarat att hon lever i äktenskapsliknande förhållande med kvinna och barn. Vi ser att de bär kräkla, mitra, kåpa och stola. Eva Brunne bär även ett biskopskors.

Att kungaparet deltar kunde ses som att statskyrkosystemet ännu i praktiken fungerar. Å andra sidan kan kungaparet besöka även andra samfund i Sverige - i katolska Domkyrkan känner de sig ganska hemma efter ett flertal besök. Att kvinnor och samboende utses till biskopar är heller inte så mycket att orda om. Luther menade ju att prästadömet enbart är funktionellt och ej sakramentalt. Vem som helst skulle kunna bli präst, det skulle vara upp till församlingarna att utse någon av dem. Och detta skulle inte betyda att han var mera präst än de andra. Ty alla är vi präster.

Märkligare är då pompan och ståten. Här har biskopar inbjudits från alla de nordiska länderna, från Baltikum, England och Sydafrika och Filippinerna...Och som sagt alla de påvliga biskopsattributen finns på plats, de som reformationen avskaffade med hänvisning till Luther:

När det gäller smorning av en påve eller en biskop, tonsur, prästvigning, konsekrering, och kläder som avviker från vad lekmännen bär - allt detta kan ju skapa en hycklare och en idiotisk marionett, men aldrig en kristen eller en andlig människa. [Martin Luther: Till Tysklands kristna adel (1520) Övers: Red.]

Luther åtlyddes i några hundra år. Biskopskorset återinfördes av Gustav IV Adolf. I Borgå användes inte mitra sedan reformationen förrän av förre biskopen.

Så - vi har en kyrka som kastat av sig prästadömet men ändå vill ha det. Som medvetet lämnat trosgemenskapen med lutheraner, anglikaner och de evangeliska samfunden, men ändå talar om ekumenik och dialog. Som säger sig ledas av bibeltolkningar men ändå väljer att följa riksdagsbeslut avsedda att utplåna kristna värden i det offentliga. Som frigjorts från staten men ändå låter sig ledas av lokalpolitiker. Som brutit alla bindningar till bekännelse och Skrift men ändå använder handpåläggning och stolt redovisar biskopslängder sedan medeltiden.

Vem kan få det att gå ihop?

13 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för underhållningen. Höll på sätta morgonkaffet i halsen av den här artikeln.

Instämmer helt med personen som skrivit inlägget. /Ignatius

Andreas Kjernald sa...

Instämmer till fullo!

Nils Gevert sa...

Nej, ekvationen "Svenska kyrkan" är svårlöst. Det politiska styret i SvK har pågått under många decennier, och även efter år 2000, då kyrkan skildes från staten, fortsätter politiska agendor att göra sig gällande, märkligt nog änne starkare nu än före 2000.

En domkapitelledamot i ett av kyrkans stift hävdar att kristendom är lika med demokrati, och då kan man ju börja ana hur man inom SvK får ihop ekvationen.

Angelica sa...

Utomordentligt intressant skrivet och noterat! Jag lider med den förnedring och alla de pinsammheter Sv.Kyrkan utsätts för/utsätter sig själv för.
Det som dock kan vara positivt med detta onda är att det numera är betydligt svårare, för att inte säga omöjligt, för den seriöse kristne i Sv.Kyrkan att upprätthålla några illusioner om Sv.Kyrkan, fienden har ju helt tagit över där, och att ta steget mot den Kyrka Kristus själv grundade nu blir lättare att ta. Låt oss bedja för dem, och hjälpa dem dit - Rome Sweet Home.

Anonym sa...

De "biskopar" vi ser här på bilden tillhör ett ämbete som egentligen inte finns eftersom det är reducerat och närmast avskaffat av Sv. Ky. Någon har också sagt att Sv. Ky. har passerat alla varningsmärken och det går nu bara utför. Vi måste hoppas på Gud nåd och barmhärtighet mot det elände som kommer i Sv Ky.

Anonym sa...

Svenska Kyrkan - inte min “cup of thea”

Jag gick med i Svenska Kyrkan för att jag trodde att dom följde Bibeln och dess normer, men jag hade tydligen fel.

Jag är en vanlig människa med “normala” normer och sätter mig inte till doms över andra människor. Jag har mina fel och brister, men jag försöker att leva efter Gud och Hans ord utan att jag går i kyrkan. Min tro har jag inom mig och jag “känner” den varje dag.

Men det jag inte fattar är hur Svenska Kyrkan kan bestämma hur svenskarna ska kunna acceptera en vigsel mellan samkönade par. Det står i Första Korinthier-brevet vers 6 och som jag har lärt mig sedan barnsben att det är inte rätt och riktigt att samkönade lever tillsammans, som Gud har lärt oss:

”Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkan eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiva eller själviska, inga drinkare, ovettiga eller utsugare - ingen sådan får ärva Guds rike. Så har somliga av er levt, men har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjort rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande.”

Jag skulle rada upp flera utkast, men detta tycker jag säger en hel del. Jag är övertygat att Gud menade att kvinna och man skulle leva tillsamman och föröka sig, men som utvecklingen har gått så är det på god väg att spåra ut totalt. Jag säger inte om det, det är upp till var och en att leva som han eller hon vill. Men be mig inte att acceptera det för det kan jag inte göra, varken med min starka tro eller med min själ. Därför kommer jag att gå ut ur Svenska Kyrkan p.g.a att den inte lär oss det som Bibeln säger. För mig betyder detta en svek, som Svenska Kyrkan har gjort sig skyldig till - både till oss som tror på Herren Gud och Hans Enfödde Son Jesus Kristus. Sedan har Svenska Kyrkan slagit sönder all vår tro, som vi lärde oss som små i söndagsskolan, och förvandlat det till något som i mina ögon verkar gå emot Guds bud. Men det finns också falska människor, människor som man inte kan lita på, falska profeter, onda människor och mycket annat. Visst ska man behandla människor med kärlek, det säger jag inget om - men det gäller också att vi är uppmärksam på att alla människor är olika och det gäller att vi skiljer på goda och onda människor för likväl som det finns gott i världen så finns det också onska - tänk på det.

Men å andra sidan så försöker jag att respektera varje människa med den respekt han eller hon förtjänar utan med några som helst moralpredikningar så länge som jag blir mött med respekt.

T.S. sa...

Till Nils G.
Vill nog snarare påstå att det politiska styret av SvK pågått i århundraden. Alltsedan Deformationen har den snarare varit ett statligt styrorgan mera än en andlig enhet.

Jonas sa...

Pompa och ståt är det förvisso alltid vid biskopsvigningar; jag närvarande själv när biskop Thomas vigdes förra året. Och det är helt i sin ordning; vi får inte hemfalla oss åt någon bokstavstolkning av Luther. Vad Luther skriver måste också ses i ljuset av den politiska situationen. Varför skulle inte de svenska lutherska biskoparna klä sig i stola, mitra, kåpa och så vidare när de anglikanska biskoparna gör det?

Enligt successionsordningen så måste Kungen och Kungafamiljen tillhöra den "rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är". Vidare: "Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten."

Nu kan man ju fundera på om Svenska kyrkan - officiellt - fortfarande bekänner sig till den rena evangeliska läran med tanke på det som skett på senare tid, särskilt gällande äktenskapet. Därför är jag inte så säker på att Kungen måste bevista en pinsam begivenhet som denna, utan istället skulle kunna bevista Missionsprovinsens nästa biskopsvigning. Tänk vad underbart det hade varit om Kronprinsessan och Kungen sagt: vi vill inte att det är ärkebiskopen som viger Kronprinsessan utan istället vill vi ha biskop Ragnar som i vart fall har en annan uppfattning om äktenskapet.

Bengt; angående sakramenten och präst- och biskopsvigningen. Jag antar att du inte har läst Bo Giertz klassiker Kristi Kyrka?! Om du läst den eller studerat den Augsburgska bekännelsens apologi, artikel XIII om sakramentens antal och bruk, framgår det att man enligt luthersk traditition inte har något emot att kalla prästvigningen (och biskopsvigningen) för ett sakrament; så länge man inte ser prästämbetet som ett offerprästämbete. Och då syftar man på hur man uppfattade att katolska kyrkan såg på mässoffret: att det återupprepades, inte att det var ett och samma offer som åter gjordes gällande. Vars syn Svenska kyrkan delar även om man inte i sig bekänner sig till dogmen om mässoffret.

Den övriga beskrivningen från katolk vision tycker jag inte riktigt stämmer. Reformationen i Sverige gick till på ett helt annat sätt än i andra länder; katolskt vigda präster fungerade som sådana i många år och reformationen genomfördes gradvis och långsamt och var inte avslutad förrän i början av 1600-talet. Och snarare var det under Gustav IV och hans efterträdare som den absoluta bottenpunkten var i Svenska kyrkan ur ett allmänkyrkligt hänseende innan man började komma tillbaka till hur det var tidigare.

Anonym sa...

Jonas,
Tyvärr låter du som estet-maskin från barocco. Det kan inte vara något riktigt strongt.
Vi lever här och nu!
Aux armes, catholiques!

Lars Flemström sa...

Kan bara instämma i det som sign Jonas skriver här. Min aversion mot katolicismen bara ökar av den stöddighet som övriga skribenter här ger uttryck för. Hur många gånger ska jag behöva upprepa att Luther var ingen luthersk ofelbar påve? Dessutom har Svenska kyrkan aldrig varit en renlärigt luthersk kyrka. Beklagligtvis hänvisar man till detta, för att försvara nuvarande avsteg från den lutherska läran. Men det är ett avsteg i motsatt riktning jämfört med tidigare. Dessutom ändrade sig Luther själv flera gånger under livet. Den äldre, och inte lika radiala Luther, ansåg att bikten var så viktig, så att endast präster med sakramental prästvigning kunde handskas med biktens sakrament.

Dessutom har Jonas alldeles rätt i att början av 1800-talet var en tid av andligt förfall i Svk, men att det blev en strålande come back för Svk under andra hälften av 1800-talet. Och vad Svk beträffar så var porten öppen för en återförening med Rom under första hälften av 1900-talet.

Två katolska präster har givit klarsignal för min upptagning i Katolska kyrkan. Men när katolska lekmän förtalar den kyrka, som givit mig min kristna tro, förnekar de även min tro, och jag börjar tvivla på att katoliker är kristna. Man kan inte bli invandrare i sitt eget land!

Anonym sa...

Bengt. Vi är i svenska kyrkan inte så styrda av externa politiker som oftast sägs. De politiker som styr kyrkan är oftast vanligt kristet folk som varit med i sin församling i åratal, och både de som var skarpast för och emot samkönad vigsel var särpräglat interna nomineringsgrupper som annars har många liknande åsikter om att just fjärma den gängse partipolitiken från kyrkan, eftersom vanligt folk får fel "vibbar" av partinamnen. Jag kollade listorna inför valet i höstas, och visst var det präster, diakoner, teol.stud. kyrkorådsordf. och liknande som var överst i för och emot även i min valkrets.

Däremot har du helt rätt i att vi är lite löjligt fåfänga, men det är inte en tros- eller bekännelsefråga utan bara en estetisk ordningsfråga. Det är väl inget som hindrar att Sturmark skaffar kräkla och mitra när han talar ex officio.

Ann sa...

Svenska kyrkan står upp för människor som traditionellt varit och är förtryckta i många sammanhang. Dit hör tyvärr bland andra kvinnor och homosexuella. Detsamma gjorde Jesus. Vissa bibeltexter kan uppenbarligen tolkas misogynt och homofobiskt, men det är irrelevant. Oavsett åsikt kan man hitta en lösryckt bibelvers som stöder den. Frigör er från rädsla och maktbegär! Jesus hade skällt ut er efter noter.

J Nilsson sa...

Kyrkliga förfallsperioder hör tyvärr till normalt kyrkoliv. Frågan är om det finns något redskap att komma vidare och få lämna det gamla bakom sig. Med Bibeln som normerande rättesnöre finns den unika möjligheten både för den enskilde, för församlingen som för kyrka och folk.