Finns det sans i vårt rättssystem?

Sverige är unikt. Avvikande. På många sätt. Generellt så är det avvikande genom att inte vara medvetet om detta faktum.. När svenskar råkar illa ut i andra länders rättsssystem så är opinionen inte sen att förfasa sig över dessa länder. Men hur är det i vårt eget land?

I dagarna kom en dom. En man hade plågat ihjäl sin hundvalp- av kamphundsras. Nu får han ett år och tre månader i frihetsberövning. Fängelse.

Nå, men det är väl inte mera än rätt. Eller ska man få plåga ihjäl djuren? Låt oss då se lite på lagstiftningen: För misshandel kan man få fängelse i högs ttvå år. I praktiken, mycket kortare. En man som upprepade gånger misshandlat sin hustru med slag och sparkar fick till exempel två månader. Grov misshandel: lägst ett, högst tio år. "Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet." Vållande till annans död: Högst två år.

Detta gällde våld mot människor. Man kan alltså komma lindrigare undan att misshandla en människa än att döda en hundvalp. Vi försvarar inte djurplågeri. Men är det inte ett slags trendbrott när åklagaren här uttryckligen jämför djurplågeri med "mord"? Mördar vi inte i såfall alla djur som går till slakt och avlivning?

Och hur kan vi motivera att man får fängelse i över ett år att ha strypt sin hund, när läkare kan lägga människofoster, som berövats sin livsmiljö, att sakta strypas, helt lagligt?

Lucia - nedtagen på jorden

Så har det firats Lucia. Helgonet från Syrakusa i en härlig blandning med tomtenissar och stjärngossar, mest påminnande om nazarenerna i Sevillas påskprocession. Dessa firanden är också blandningar av religiöst och profant. Men till skillnad från våra svenska luciatåg kan man tolka varje detalj ur ett andligt perspektiv. Till exempel så är nazarenerna botgörare, och capiroten, struten, är en symbol för närmandet till himlen. Man klipper träden också så på kyrkogårdarna.

Lucia skall alltså påminna oss om himlen, med sitt martyrskap bevarande hon renheten. Att då dra in henne i någon sorts märklig debatt om genus och jordiska jämförelser är ju att effektivt avleda från det himmelska. Det började redan för decennier sedan, när man på våra dagisar plötsligt utsåg samtliga flickor till lucior, så ingen skulle känna sig outvald. Varpå ingen kunde känna sig utvald heller!

I år har man tagit Lucia till ännu en jordisk nivå. En pojke kan ju vara Lucia - varför inte? Jenny Sonesson, folkpartist, kallar det för att "vidga perspektiv". Så rycker genusväktarna in och vill använda Lucia till ett vapen i könsmaktstriden. Och borta var budskapet om renheten och himmelriket som väntar. Vidgat perspektiv? Snarare förvridet.

Kampanjen mot omskärelse: Dunkel agenda

I två artiklar har ett antal debattglada personer krävt förbud mot omskärelse av pojkar. Argumenten lyder att det är ett brott mot barnen enligt barnkonventionen att

"skära i sina barns friska kroppar"

och att fenomenet

"vittnar om en inställning till barns kroppsliga integritet som villkoras av religioners påbud."

Integrationsminister Ullenhag svarar att

”Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har en rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör."

Vilket får debattörerna att ånyo gå ut i en artikel, nu vill de förlägga omskärelsen till "vuxen ålder". Man talar om

"Att hålla fast ett skrikande barn och sedan skära av en del av hans
könsorgan,"

Först och främst så måste man undra varför just dessa personer engagerar sig i denna fråga . Bland undertecknarna finns namn som Staffan Bergström, känd motståndare till det kristna principen att allt liv är skyddsvärt, Annika Borg, som tillsammans med Kjell Sturmark gått till storms mot kyrkans "förtryckande mekanismer", enkannerligen då motståndet mot preventivmedel och abort. Hon sällar sig till Staffan Bergströms mantra, att

"man kan inte vara emot både preventivmedel och abort. Det är emot människan. Det offrar kvinnors hälsa och liv runt om i världen varje timme"

och menar Svenska Kyrkan ska bryta med Rom (!) tills "bättring sker". Per Dannefjord hör till den krets av Humanister som vill stänga alla konfessionella friskolor, och helst ser att kristna lärare utestängs från att undervisa. Eduardo Grutzky är expert på hederskultur och vill svepa bort de muslimska skolorna tillsammans med de kristna, alla skolor ska stängas. PC Jersild, känd skeptisk agnostiker , som frågar sig varför inte själva förekomsten av religion i samhället kan diskuteras, Gunnar Göthberg , kirurg med motvilja till onödiga ingrepp, som han vill göra till allas, Christer Sturmark , som gjort Humanism till varumärke för religionsfientlighet, och religion som varningsflagga för ovetenskaplighet och tankestopp, Torbjörn Tännsjö, etikprofessorn som föraktar kristna (se nedan), Bengt Westerberg, som tror människan skapat Gud och därför vill rensa ut alla gudar ur världspolitiken med hjälp av vetenskapen. Åsa Wihlbeck, TV-läkare och Ellis Wohler slutligen som deklarerat att tron kan stå i motsats till solidaritet när "tron på gudomliga dogmer förhindrar människor att visa solidaritet med homosexuella eller kampen för kvinnors sexuell och reproduktiv hälsa."

Av alla dessa personer ser vi alltså att kanske två skulle vara bekymrade ur en medicinsk, socialpolitisk synvinkel. Alla andra har gjort sig kända som motståndare till religion. Man ser alltså omskärelsen, (som sker med cirka 3000 pojkar årligen) som ett religiöst fenomen, och eftersom religion i sig inte är önskvärd så attackerar man praktiken.

Men är omskärelsen enbart religiös? Av våra judar är det få som praktiserar sin tro. De judiska församlingarna fungerar mera som kulturföreningar, något som de själva betonar. Det är seder och bruk som förstärker den judiska identiteten, mera än bekännelse och tro. Omskärelsen hör till dessa seder. Det kan vara liknande förhållanden i de muslimska sammanhangen. Även kristna praktiserar omskärelse, och icke-troende. En tredjedel av världens manliga befolkning är omskuren, så det är knappast något som är enkelt att lagstifta bort, än mindre ändra i. Det vore som att riksdagen också skulle avskaffa barndopet.

Från de omskurna finns inga protester eller traumor, i alla fall inte omskrivna.

Man måste alltså verkligen ifrågasätta om det är en sannskyldig omsorg om barnen som driver denna kampanj, eller om motiven är rent ideologiska; om de ingår i kampen mot religionen och de som vill utöva den enligt urgamla traditioner. I så fall tycker man att uppropet borde vara tydligare på den punkten. Man vill inte komma åt endast religionens idéer, utan nu alltså även dess konkreta utövning. (Den kvinnliga omskärelsen är ej religiöst grundad, utan etniskt, den är också förbjuden)

Märkligt också att dessa renommerade läkare inte kan skilja mellan könsorgan och hud, det är två olika organ. Vad som avlägsnas är inte en del av könsorganet, utan en liten hud-del. Att då tala om att "skära i kroppar" är väl ändå en ganska kraftig överdrift. Barn får finna sig i en hel del; att bli klädda, klippta, kammade och fostrade som föräldrarna vill, att sättas på skolbänken utan tillfrågan och ibland blir de berövade både tänder och tonsiller utan att de ges talan i frågan.

Läkaren Omid Aghajari har skrivit en fin artikel där han dels pekar på de medicinska fördelarna av omskärelsen, som varit kända sedan årtusenden, och dels på det stora värdet för de folk som praktiserar den att behålla banden till sitt hemlands, och sitt folks, ursprungskultur. Bibelexegeten Magnus Zetterholm understryker att ett förbud mot omskärelse innebär i praktiken ett förbud mot judendomen. Så starkt är symbolvärdet för judarna - ett bevis på att de är det utvalda folket.

Man kan inte låta bli att undra om dessa förnumstiga experter är omedvetna om den kulturimperialistiska aspekten man kan anlägga på deras kampanj: Här ska det regeras och grävas i familjetraditioner, kulturer och religioner. "Vi vet bäst." Och värdegrunden varpå detta sker är den sekulära, liberala, det vill säga en mycket tunn is av humanitet och förment vetenskaplighet med bråddjup under i form av obekymrad abortverksamhet, förslag till utökad eutanasi, samvetstvång och yrkesförbud för troende.

Etikprofessor vill ge läkare rätten att döda

Det mycket tragiska fallet med ett spädbarn som uppenbarligen felbehandlats och sedan fått sådana hjärnskador, att hennes liv inte gick att rädda, har det skrivits mycket om. Anledningen till detta är att ansvarig läkare polisanmäldes och åtalades för dråp. Föräldrarna förstod aldrig dödsorsaken helt. När så ett bedövningsmedel hittades i ett blodprov i en halt som aldrig tidigare påvisats högre, så polisanmäldes läkaren.

Att läkaren blev friad var väntat. Konsekvenserna av en annan dom hade varit stora. Domstolen tog emellertid inga principresonemang, utan man gick efter tekniska uppgifter, och då räckte inte bevisningen. Man kunde heller inte hitta tydligt uppsåt.

Mera oroväckande är emellertid att etikprofessor Torbjörn Tännsjö finner domen som ett "nederlag" och han menar att

Nu kommer läkare att vara rädda, vi som patienter kommer inte att få den hjälp vi behöver, då det är vår tur att dö.

Tännsjö menar att det felaktiga här är att läkaren faktiskt skulle kunnat fällas för dråp, ifall bevisen skulle hålla. Han vill med andra ord att lagen skall tillåta eutanasi, aktiv dödshjälp. Ingen nyhet precis, men att han alltså även kan tänka sig detta utövas på barn är betänkligt, dessutom utan föräldrarnas vetskap? Bara det konstateras "en nära förestående och säker död" så borde det vara fritt fram att plocka fram sprutan, menar Tännsjö.

Tännsjö är utilitarist och menar att man visst kan döda då och då. Allt beror på frivillighet och de praktiska fördelar man kan uppnå, till exempel att låta sjukvården förkorta sitt liv så att anhöriga blir avlastade eller ge en plats till de som bäst behöver den.

I samma utilitaristiska anda så avvisar han terrorism enbart på grund av de praktiska konsekvenserna den medför, inte för att handlingen i sig skulle vara fel. Han har också jämställt abort med att avstå från samlag eller använda preventivmedel; i praktiken leder ju alla dessa val till samma sak nämligen; inget barn.

Tännsjö har heller inget emot selektiv abort av "sjuka" foster, som barn med Downs syndrom eller döva, och han kan tänka sig en "förbättring" av den genetiska sammansättningen hos befolkningen genom genterapi, även om det skulle leda till vår undergång:

Vi bör bejaka möjligheten att förändra människan genom genterapi. Varför inte se till att våra barn har lätt för matematik, är fysiskt starka och har moraliskt värdefulla egenskaper? Om individerna själva – och inte staten – får välja hur tekniken ska utnyttjas hotas inte den genetiska mångfalden. Och det är ingen katastrof om mänskligheten går under till följd av genterapi – om den ersätts av en art med bättre förutsättningar att leva lycklig.

Att selektivt abortera barn av visst kön är också något som Tännsjö förespråkar. I valet mellan att förbjuda, reglera eller tillåta så menar Tännsjö man ska tillåta och lämna allt till individen och

ge fri tillgång till teknikerna.

Professor Tännsjö tycker också att vi ska låta oss avlyssnas och övervakas mot att SÄPO ska öppna sina hemliga arkiv, utan hänsyn till vad detta kunde medföra för liv och hälsa för de som förekommer med namn där, ty

sådana hänsyn bör inte tas i ett öppet och demokratiskt samhälle 

menar han, och tycker dessutom att spioneri är något nyttigt, Wennerström "har gjort världen säkrare" och om landsförrädare generellt säger han att

vi är dem tack skyldiga.

Torbjörn Tännsjö är verksam som professor i etik vid Karolinska Institutet och ledamot i Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor och även vid Donationsrådets etiska kommitté. Tännsjö undervisar vid Stockholms Universitet i Praktisk filosofi.

Man ska nog som student tiga om sin eventuella religiösa tro, ty han har i radio (11:40) sagt helt lugnt att han principiellt föraktar människor med en gudstro, han har en

lägre utgångsbedömning av sådana människor

och

är mindre intresserad av en sådan person

Med samma inställning som grundskolelärare skulle man bli omedelbart tagen ur tjänst.

Sverige: Där eftertanken är debattens stora fiende

När det gäller de pressetiska reglerna och debattklimatet så finns det nu för en gångs skull i DN en sansad artikel under rubriken I Debattsverige kan ingen höra dig skrika. Det stämmer att TV-debatterna blivit mycket råa och den som inte kan leverera sin åsikt i tre rader blir snabbt avbruten. Det är programledarens program och ingen annans, detta markeras mycket tydligt.

Även radion har antagit att detta är av underhållningsvärde. Med sitt "Ring P1" så tvekar man inte att förnedra inringare genom att helt enkelt avbryta dem eller ännu värre bara dra ner volymen. Den värsta i den vägen är programledaren Täppas Fogelberg som heller inte drar sig för att chikanera den person som ringer och bedriva ett slags lyteskomik. Detta alltså trots att det är just de personer som ringer som programmet lever på, utan att några som helst arvoden utbetalas.  Utom till programledaren förstås.

Vilken fröjd är det då inte att höra någon utfrågas i samtalsform under en timme eller två. Detta kan man få uppleva i lite udda kanaler som Axxess. Eller för all del surfa in på någon fransk, tysk, italiensk kanal, där människor får tala till punkt. Att tillåta detta är att lita på tittarens eller lyssnarens omdöme och överlåta åt dem att själva bilda sig en uppfattning. Men inte ens i partiledardebatter har man det förtroendet här. Allt skall rättas till, beskäras och editeras så att det passar in i en liten, liten ruta, som är fördefinierad. Och är det så att det finns uppfattningar som inte passar i rutan, så tar man med dem just bara för detta, inte för innehållet i sig.

Det sistnämnda gäller i hög grad debattforumet Newsmill. Där skyfflas formligen åsikter ut, om allt mellan himmel och jord, och helst med kända namn, så man kan locka till repliker. Vad står redaktionen för? Det kan nog ingen ens gissa. Man talar om att "läsarna vet bättre än vi" och ett "redaktörsdrivet och användargenererat" innehåll som "sätter agendan i debatten". Men det höga omsättningen av ämnen och artiklar gör att ingen ser röken av en agenda. Det blir bara en åsiktskvarn, där allt mals ner till samma demokratiska blandfärs.

Påminnelse i tiden

Med anledning av drevet mot Håkan Juholt är det läge att påminna om de pressetiska regler, som varje redaktion borde ha på väggen,. eller helst på en gul lapp på bildskärmen. Så läs här nu Jan Helin mfl chefredaktörer - och lär:

Etiska regler för press, TV och radio 

Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
---
I. PUBLICITETSREGLER
Ge korrekta nyheter
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.
3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.
---
5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat.
---


7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
---
13. ---Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.
14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.
---17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.

Till Juholts försvar

Det finns inget överraskande i åklagarmyndighetens beslut att lägga ner förundersökningen mot Håkan Juholt angående den omskrivna hyresersättningen. Att dessa uppgifter överhuvudtaget givit sådana rubriker säger en hel del om det svenska mediaklimatet, och hur lättlett folket är i att låta media dupera omdömet. Det har ingen betydelse huruvida det fanns regler eller ej - Juholt har öppet redovisat att det fanns en till som delade boendet - ändå har Riksdagsförvaltningen betalat ut hela hyran. Samma sak gäller hans eventuella felregistreringar av resor. Om det nu visar sig att Juholt dubbeldebiterat för privatbil och hyrbil så är det inte han som gjort utbetalningen - utan Riksdagsförvaltningen. Ska någon polisanmälas vore det alltså de som gör uttagen från allmänna medel. Och dessa uttag står inte Juholt för.

Man kan jämföra med de bilar som biskoparna fick i Filippinerna - som vi tidigare rapporterat om. Här konstaterades att brottet inte var mottagarnas, utan avsändarnas. Och samma sak borde gälla i dessa fall. Man kunde också  jämföra med ogiltiga avdrag på självdeklarationen. Det är inte straffbart, så länge det är verkliga kostnader som redovisas. Det är upp till myndigheten att godkänna eller underkänna.

Men här handlar det inte om rätt och fel, utan om politik och om lösnummerförsäljning och lättköpta journalistiska bedrifter. Och då skys inga medel. Inga alls.

Att sedan stora delar av det socialdemokratiska partiet plötsligt drabbats av en närmast viktorianskt småborgerlig moralfeber är uppseendeväckande, när samma parti utan att blinka kan vilja lägga ner utredningen av barnhemsövergrepp, när sanningen började torna upp sig.   Det finns flera exempel...

Kristna i Mellanöstern - vem bryr sig?

De senaste rapporterna från Egypten, om förföljelser mot kristna, överraskar nog bara UD och våra utrikeskorrespondenter i SR och SVT. Ty trenden har varit mycket tydlig. Alltsedan den så kallade "arabiska våren" inleddes så har vi pekat på faran för de kristna minoriteterna i Mellanöstern. De kommer få det ännu värre efter den revolt som Sveriges radios utrikeskorrespondenter så naivt besjungit i sina rapporter. Av Cecilia Uddéns hundratals rapporter har endast en enda tagit upp terrorn mot kopterna i Egypten, då i något svala ordalag. Istället har rapporterna talat om folket som rest sig mot sina förtryckare, på ett närmast romantiskt sätt. Men vilket förtryck som istället kommer, det har det varit tyst om.  I radions "Ring P1" säger en Täppas till en inringande lyssnare, som pekar på det systematiska "korståg" mot kristna som pågår i hela Mellanöstern, att "vad gjorde då dessa demontranter?" , som om skulden fanns hos dem, och "det här är ju något nytt". Men det är verkligen inget nytt för den som engagerar sig för de kristna i Orienten. Vår religions ursprungsländer håller på att tömmas på kristna, med de mest bestialiska metoder. Och vår regering talar bara om "minoriteter" - när det handlar om vår egen civilisations ursprungsreligion och ursprungsområde.

AB Åsiktsmaskiner med prästkrage

I den Svenska kyrkan är det högt i tak sägs det, så högt att man till och med är beredd att offra sin kyrkas bekännelse för tidsandan. Det hörs inte så mycket om dem som inte vill vara med om detta, trots att det säkert är en hel del. Kvinnoprästfrågan har varit orsak till infekterade strider, som även orsakat avknoppningar, den sk Missionsprovinsen. En annan fråga är det sk könsneutrala äktenskapet och förhållandet mellan kyrka och stat. En mycket aktiv, för att inte säga aggressiv, röst i frågan är debattören och prästen Helle Klein, och en annan är Annika Borg. Vi ska inte gå in i själva dessa frågor, då det är den Svenska kyrkans egna angelägenheter. Men det är intressant att konstatera att två av de präster som mest hörs till stöd för folkrörelsen Svenska kyrkan, också är näringsidkare i livsfrågebranschen. Båda bjuder ut sina klokheter till försäljning, Helle Klein i eget aktiebolag med namnet Helle Klein AB.

Så finns ju också Prästbyrån AB, som säger sig

ha djupa kunskaper inom psykoterapi, teologi och ledarskap. Vi har stor vana vid att arbeta i skarpt läge, bokstavligt talat från vaggan till graven. 

Hos många arbetsgivare, till och med den kommunala skolan, skulle detta betraktas som konkurrerande verksamhet, och man skulle ligga illa till hos sin arbetsgivare. Så - taket är verkligen högt i Svenska Kyrkan. Utom när det gäller genus- och äktenskapsfrågor.

Ett rum för Guds tjänares tjänare (84)

Påven anländer imorgon lördag till Freiburg, där han kommer att tillbringa 28 timmar, varav 19 på prästseminariet. Någon vila lär det knappast bli där - han ska nämligen dela korridor med 45 prästseminarister, som inte "hunnit" utrymma. Så - det bidde bara ett 12 kvadratmeter stort studentrum till efterträdaren till Prinsen av Apostlarna, biskopen av Rom, Kristi ställföreträdare, Italiens primas, Ärkebiskopen och Metropoliten av den romerska provinsen och Vatikanstatens suveräne överhuvud. Liksom Världskyrkans. Han kommer äta med de andra i matsalen. Om han också ska diska har inte stiftet i Freiburg avslöjat. På Badische Zeitung finns det flera foton över hur det ser ut där påven ska försöka få sin obegripligt välbehövliga vila under ett program som enligt flera källor skulle vara ansträngande även för en student att genomföra.

Ska han göra det - igen?

Påven fortsätter sin odyssé i Förbundsrepubliken Tyskland, nu ankommen till den lilla pilgrimsbyn och Mariavallfartsorten Etzelsbach. Ett tiotusentals människor är samlade med de gröna kullarna som vacker fond. Det går här inte att ta miste på den hjärtliga stämningen i denna lilla katolska enklav i det forna DDR.

Tidigare har han mött judar och muslimer. Under förmiddagen så höll han sitt med förväntan emotsedda tal till den Evangeliska kyrkan, detta i Luthers första kloster i Erfurt. Det antyddes försiktigt från värdhåll att en enhet var önskvärd, och man menade då förmodligen den "interkommunion" som på sina håll praktiseras just i Tyskland, mellan den katolska och den lutherska kyrkan. Naturligtvis i strid med kyrkolagen.  Påven å sin sida betonade, att vi ska inte göra som reformationens företrädare, bara uppehålla oss vid skillnader, utan i tacksamhet ta emot vad vi får i form av Guds sanning:

It was the error of the Reformation period that for the most part we could only see what divided us and we failed to grasp existentially what we have in common in terms of the great deposit of sacred Scripture and the early Christian creeds.

Nu verkar det ju dessvärre så att varken skriften eller de tidiga trosbekännelserna tycks spela någon roll för de evangeliska kyrkornas företrädare, möjligen kanske för en del av dess medlemmar.Därför betonade Benedikt - precis som Johannes Paulus II i det legendariska talet i Uppsala domkyrka 1989 - att enheten kan bara bygga på samma tro i Jesus Kristus:

Yet it is not by watering the faith down, but by living it today in its fullness that we achieve this.

Nu firar han alltså Mariavesper med tillbedjan i solnedgången alldeles invid den lilla pilgrimskyrkan Etzelbach, leende, sjungande och uppenbarligen i god vigör, trots det mördande programmet han hitills haft (sex tal och två  predikningar, fem flygturer och hundratals möten med enskilda personer, detta på två dagar).

Demonstrationerna i Berlin kom av sig och det verkar som om påven gör det igen, som han gjorde både i England och Spanien; han vänder opinionens vindar - såvida den inte är helt "olärbar".

Non est propheta sine honore nisi in patria sua

Påven Benedikt anlände till sitt hemland som en främling. Många hade hotat med demonstrationer, däribland Amnesty International. Har påven också satt oskyldiga i fängelse? Der Spiegel fyller sitt omslag med bilden av en påve som enligt denna tidskrift är "olärbar", han "låter tyskarna avfalla från tron". Den ena gemena artikeln följer på den andra om hur urbota ute kyrkan är - och allt är påvens fel som inte välsignar den heliga homosexualiteten och släpper gifta män och kvinnor till altaret.

I Berlin togs han kyligt emot och påmindes omedelbart om reformatorns betydelse - Luther hette han. Etthundra riksdagsmän lämnade sina stolar tomma i det ultramoderna riksdagshuset. Den 84-årige påven sattes på en kontorsstol av plast, innan han fick ståplats för att hålla sitt nästan halvtimmeslånga och som vanligt mästerliga tal om tro och politik. En del ledamöter använde tiden till att leka med sina mobiler, andra somnade helt enkelt till en stund.

Den heliga mässan i Olympiastadion började inte så heligt precis med jazzmusik, trummor, elgitarrer, saxofon och bas. Högdjuren såg ut som om de väntade på välkomstdrinken.

Jazzen trängde sig även in i själva den heliga mässan. Incensering till skorrande elgitarr. Korsbärare och akolyter var tonårsflickor, altarkorset minimerat och knäfallsbänken för den påvliga kommunionsutdelningen  lyste med sin frånvaro.  Allt detta i strid med vad påven själv upprepade gånger uttryckt vara liturgins väsen -  och likväl läroämbetet i sina mycket tydliga instruktioner. Man kunde inte riktigt undgå att se det som en demonstration av det tyska biskopskollegiet: Här gör vi som VI vill, och påven är bara en kollega bland andra.

Så slutade också mässan med profan underhållningsmusik - jazz -  som tog vid utan en sekunds tystnad efter Ite missa est. Är det så de utvecklingspropsande tyskarna tror att kyrkan skall kunna locka sina troende tillbaka till den heliga gemenskapen?

DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan

I Uppsala har några föräldrar upprörts över att förskolebarn (5-6-åringar) fått frågor om sexuell läggning och gudstro. Frågorna kommer från Diskrimineringsombudsmannen (DO). Myndigheten och kommunen slår ifrån sig och menar att dessa frågor inte alls skulle ställas till barnen, utan till personalen och föräldrarna.

Men går man in på DO:s hemsida så hittar man ett digert material om att "förebygga diskriminering och kränkande behandling i förskolan". Det låter lovansvärt. En stor del av materialet handlar dock om sexualitet, homo- bi- och trans. För oss föräldrar som trodde att dessa frågor hör till de övre tonåren möjligen så menar DO att de är viktigare än allt annat även för barn från två till fem år. Och därför måste personalen på våra kommunala förskolor ingripa, göra en "handlingsplan" som introducerar dessa frågor hos barnen.

En målsättning är att

se till att homo- och bisexualitet blir en lika självklar och integrerad del i verksamheten som heterosexuella normer och förebilder är idag.

Detta ska man göra bland annat

genom att förklara exempelvis insemination och adoption. En annan främjande insats är att inte slentrianmässigt spekulera i om Meja och Max, två och ett halvt år, fattat tycke för varandra och är ett blivande par, att undvika att förstärka heteronormen som det enda självklara och naturliga i den egna verksamheten.

Här ska alltså två och ett halvt år gamla barn undervisas om insemination och homosexrelationer. Men det räcker ju inte. Det finns ju också de som vill byta kön:

Exempel på vad som kan vara diskriminering och trakasserier som har samband med könsöverskridande identitet eller uttryck: Sedan ett år tillbaka markerar Erik, 5 år, tydligt att hon helst vill vara flicka och kallas hon och henne. Föräldrarna har gått med på hennes önskemål att bära klänning. En dag är Erik ledsen när pappa kommer till förskolan för att hämta henne. Hon berättar att hon inte fick följa med på utflykt eftersom hon vägrade att ta på sig ett par byxor. Pappa frågar personalen varför Erik skulle byta till byxor och får svaret: ”Det får vara någon måtta med tramset.” Pappan blir också uppmanad att i fortsättningen klä Erik i ”riktiga kläder” eftersom några barn har börjat reta henne för att hon bär klänning. [diskriminering och trakasserier]

Det här verkar ju som att man tillmötesgår en förälders önskemål om hur barnet klär sig bara. Men observera att pojken kallas "hon" och "henne" i exemplet. Man låter alltså pojken få avgöra sitt "kön" och låtsas som om detta är något helt normalt. Förvirring skapas naturligtvis hos barnen - flickor heter inte Erik. Känner man bara lite till hur barn fungerar så är det uppenbart att risken för att en mobbningssituation skapas är betydligt större än att den undviks..

Om religion heter det att

Enligt läroplanen ska alla föräldrar kunna lämna sina barn till förskolan förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller den andra åskådningen. Förskolan är skyldig att se till barnets bästa och alla barn har rätt till kunskap och lärande, tankefrihet och religionsfrihet. Föräldrar har också rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sin tro. Det gäller för förskolan att respektera alla dessa rättigheter.

Detta låter som en omöjlig ekvation. Att å ena sidan undervisa om könsbyte och homosexrelationer, och å andra sidan inte ensidigt påverka barnen, det går inte ihop. Man undrar med vilken rätt personalen påtvingar barnen dessa exempel på sexuella avvikelser. Läroplanen förskriver inte någon sådan undervisning. Man betonar istället att

Förskolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran, utveckling och växande. Förskolans uppgift innebär att i samarbete med föräldrarna verka för att varje barn får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar.

Det är samarbetet med föräldrarna som är det viktigaste. och då kan man inte pressa in barnen i något ytterst extremt ideologiskt tänkande kring sexualitet - detta redan alltså innan barnen fyllt fem år. En förälder i Uppsala sade mycket klokt man på detta sätt skapar problem hos barn, som inte existerade innan. Man gör tillvaron mer komplicerad än vad den är. Barnen måste också kunna lita på att den fostran de får av föräldrarna inte motsägs av personalen på förskolan och framställs som något fel. I så fall går personalen in som en kil mellan föräldrar och barn. Detta gäller ju i synnerhet sexuella frågor.

Diskrimineringsombudsmannen verkar alltså i motsatt riktning vad den borde - i riktning mot en ökad diskriminering av föräldrarna och deras självklara rätt att fostra barnen i intima och religiösa frågor.

Det verkar som om behovet av konfessionella skolor aldrig varit större.

Det segregerade landet

Apropå friskolor och segregering, så är det nog våra kommunala skolor vi ska vara uppmärksamma på. Låt oss nu säga att jag är lärare och ordnar ett grupparbete i geografi. Några elever får uppdraget att skriva om Filippinerna. Man söker information, och hamnar direkt på UD:s sida om Filippinerna. Där kan man läsa "Senaste nytt från Filippinerna" att

sedan 2001 leds landet av president Gloria Macapagal Arroyo.

Man fortsätter att söka och kommer till ambasaden i Bangkok. Det finns nämligen ingen ambassad för Sverige i Asiens sjunde största land. Där finns"Landfakta Filippinerna", daterat 2008. Man får uppgiften:

"Stats- och regeringschef: President Gloria Macapagal Arroyo (1 juli 2004).

I en rapport om Mänskliga rättigheter på regeringssidan har man visserligen noterat att presidenten sedan maj 2010 heter Aquino. Men man drar sig inte för värderingar som denna;

Den katolska kyrkans starka inflytande över det filippinska samhället har generellt sett en negativ inverkan på hur homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer) behandlas. Äktenskap mellan två människor av samma kön erkänns inte av vare sig staten eller kyrkan.

Detta är ett märkligt uttalande, då homosexualiteten där är mycket synligare än i Sverige utan att detta leder till några trakasserier. Att äktenskap, varken civila eller kyrkliga, mellan två människor av samma kön inte accepteras i några asiatiska länder överhuvudtaget kanske är en information som borde finnas med, med tanke på hänvisningen till "kyrkans starka inflytande". Det är dessutom endast tio länder i världen som erkänner samkönade äktenskap civilrättsligt och en enda kyrka förrättar samkönade vigningar: Den lutherska Svenska kyrkan, som först efter hänsyn till riksdagens beslut bestämde sig.

Det konstateras vidare i rapporten att "fattigdomen är mycket utbredd". Märkligt då att

Det svenska biståndet till Filippinerna håller under 2010 på att fasas ut.

Kan det ha att göra med det nästan öppet demonstrerade ointresset för detta stora katolska land i Asien, som visar sig i att inte ens vår regering vet vem som är president?

Så undervisas vi i det land som oroar sig för de internationella skolornas "segregering".

Se även ledaren "Sekten Sverige".

Är den svenska skolan normerande för världen?

Vår redaktör har skrivit en artikel i anledning av professor Rothtsteins debattinlägg i tidningen Expressen, där han menar att alla friskolor på religiös eller etnisk grund utgör ett brott mot grundlagen. Artikeln publicerades häromdagen på debattforumet Newsmill.

Professor Rothstein har haft vänligheten att själv besvara artikeln i tvenne brev. Vi länkar här till brevväxlingen.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att professor Rothstein fullständigt missförstått vilken betydelse som ett ägarskap har för undervisningen i skolan. Det verkar som om professor Rothstein menar att ägarskapet automatiskt medför en särbehandling i själva bedömningen av elevernas kunskaper. Ty det är bara den som innebär en myndighetsutövning.

Detta är ett tankesätt som är främmande för varje lärare. Om det finns särbehandling av enstaka elever på grund av andra orsaker än deras skolarbete, så skall detta behandlas som en enskild ärende, ett tjänstefel, och inte som ett systematiskt brott mot grundlagen. Hur denna särbehandling skulle se ut är dessutom svårt att se i skolor som den judiska och katolska, och även de muslimska, där ju övervägande delen av eleverna hör till samma religion.

Det verkar alltså som att det finns en föreställning om att i kristna skolor läser man bara Bibeln och i muslimska skolor rabblas koranverser och att de elever som inte är så pigga på det åsidosätts. Detta är fördomar och inget annat.

Det finns också en förhärskande uppfattning om att religiösa friskolor innebär en segregering, så att eleverna inte får kontakt med det svenska samhället. Men i själva verket så är det svenska samhället i många avseenden segregerat från omvärlden, och värderingar som i stora kulturområden anses besynnerliga och skadliga för barnen, förmedlas som om de vore det enda rätta. Barn i skolor med internationell prägel får en betydligt mer nyanserad världsbild. Inte minst gäller det de stora världsreligionerna, som i den svenska skolan ofta framställs på ett mycket tendentiöst sätt utifrån ett perspektiv som är allt annat än objektivt.

Tolfte största landet i världen - vit fläck i Sverige

Filippinerna är ett av Asiens stora länder, de tolfte största i världen när det gäller folkmängd. Förutom landets 101 miljoner invånare så lever 11 miljoner filippiner i andra länder över hela världen. Manila hör till världens absolut största städer med sina dryga 11 miljoner invånare. Dessutom är detta asiatiska öland till 93% kristet, och det officiella språket är engelska. Kulturen är en blandning av spanskt och amerikanskt med inslag från inhemsk kultur och andra asiatiska länder.

Sverige drog in sin ambassad i detta land redan för dygt två år sedan. Vi rapporterade direkt från förre presidenten och nationalhjälten Corazón Aquinos begravning, att medan alla nordiska länder, till och med fattiga Island, hade ambassadörer närvarande, så sände Sverige en obetydlig honorärskonsul.

Det verkar nu som om konungariket Sverige bestämt att helt lämna Filippinerna i glömskans rike. Vi kollade Utrikesdepartementets sidor, slog man upp "Senaste om Filippinerna", uppdaterad 28 april 2011, kunde man idag läsa att

Den politiska oppositionen har gjort flera försök att avsätta nuvarande president Gloria Macapagal Arroyo

och att

Sedan 2001 leds landet av president Gloria Macapagal Arroyo.

Att detta jätteland - det tolfte största i världen alltså - fick en ny president i maj 2010, Benigno "Noynoy" Aqiuino III, son till Corazón, var tydligen okänt för UD, innan vi ringde dem. Nu ska detta vara ändrat, lovar man på UD.

Även på Sveriges Radio och TV har man under åratal ignorerat detta land. Så finns det i SR:s rapportering ingenting från detta jätteland förutom enstaka rapporter om naturkatastrofer. Att nu landets förra president står under hot om åtal för nio fall av plundring av statskassan och att hon förmodligen under två mandatperioder aldrig haft presidentlegitimitet, det är inget som angår det svenska folket, tycks man tro på SR, vars två Asienkorrespondenter begränsar sig till Kina och Pakistan.

Inte heller om gränskonflikterna mellan Kina och Filippinerna har det rapporterats. Det handlar om en stort oljerikt havsområde i Sydkinesiska sjön - eller som filippinerna föredrar kalla "Västfilippinska havet". Kina söker ständigt utöka sina positioner i Asien. I Filippinerna handlar det om att äga stora företag, köpcentra, hotellkedjor, gruvor, rederier. Och kanske även politikerna?

Ett folks själstillstånd

Medan regnet vräker ner fortsätter skandalerna i detta land. Det förra presidenten Gloria Macapagal Arroyo, dotter till ännu en president, tillträdde efter att filmstjärnan Estrada avsatts genom en folklig kupp, kallad EDSA II. Man gick man ur huse för att säga stopp till stölderna från statskassan och för att avsätta en president med lite för nära nära till flaskor och flickor. Presidenten sattes i husarrest.

Nu blev det nyval och en liten bestämd kvinna väckte allas hopp. Men det dröjde inte länge förrän korruptionsskandalerna haglade även runt henne och hennes man. Nu står hon under risk att åtalas för fem fall av plundring och tre fall av mycket grovt valfusk. Det är frågan om hon någonsin haft legitimitet till makten.

Man blir häpen när man läser om omfattningen och metoderna. Ett statligt spelsyndikat, jämfört med vårt Svenska Spel, gav bostadsrätter åt 66 av sina tjänstemän så att de inte skulle ha problem med den saken. men ingen av lägenheterna har använts. Naturligtvis hamnade en del av köpesumman i privata fickor. En lotteriverksamhet smusslade undan alla outtagna lotterivinster och plötsligt blev några tjänstemän väldigt rika. Och presidenten själv delade frikostigt ut 800 statliga miljoner peso till sina vänner och till sin efterträdares motståndare, detta bara fyra dagar innan hon slutade sin tjänst. Maken i sin tur sålde sina (!) fem helikoptrar som nya till polisen, fast de var ju begagnade.

Nu kan varken Gloria eller hennes man njuta så mycket av alla sina miljoner - båda är sjuka och genomgår omfattande medicinska program. De katolska biskoparna välkomnar alla utredningar. men frågan är om man inte också borde se framåt. Det måste finnas ett sätt att få slut på den inbyggda korruptionen och släktskapsprivilegierna. Här har kyrkan ett stort ansvar i ett land, där den ändå ännu har ett visst inflytande. Nyligen fanns det en ungdomskonferens kallad State of the Soul. Där fanns det många bra förslag från en generation, som inte roas av dessa ständiga skandaler, utan vill göra rätt för sig och få ordning på ett land, med så många möjligheter, och så mycket meningslöst arbete bara för att man inte kan motstå frestelsen att ta för sig när möjligheten bjuds. Det hedrar inte ett katolskt land att det är mest känt för sina sopberg och sin fattigdom och korruption. Fattigdomen skulle vara betydligt mindre om rikedomen minskade, inte genom socialisering, utan genom bättre regelverk och hederligt polisarbete.

Reflektioner från ett "katolskt" land

I Filippinerna tillhör fler än 80% av den stora befolkningen den katolska kyrkan. Men hur katolskt är egentligen landet? Kyrkorna är alltid välfyllda, men om det beror på fromhet eller prästbrist är en inte oväsentlig fråga. Av alla äktenskap som ingås är 40% kyrkligt bekräftade. Konsumtionshysterin är obegränsad och tilltagande. Och landet har en brottsstatistik som inga andra asiatiska länder kommer i närheten av.

Så - är detta ett katolskt land? Och hur visar detta sig så fall? För att besvara den frågan måste man gå tillbaka till tiden för kristnandet på 1500-talet. De spanska kolonisatörerna bestod av en säregen blandning av hängivna munkar, fromma adelsfamiljer och ett avskrap av kriminellt belastade individer som inte tolererades i det egna landet. De sistnämnda utgjorde stora delar av armén och ordningsmakten. Folket var inte svårt att undervisa om den gode Guden. Det fanns redan en naturlig benägenhet att lita till övernaturlig övermakt. Och trots de grymma övergreppen från kolonialmakten så vände man sig inte mot kyrkan.Det finns martyrer, men dessa har dödats av banditer och rövare.

Det är denna missionssituation som i viss mån ännu råder. Man samlas gärna och sjunger och lyssnar till visa ord från prästen. Kyrkan blir ännu en gemenskap utöver familjen.

Om någon skulle tro att det är en maktfullkomlig kyrka som härskar över ett obildat och fattigt folk, så kan det inte vara mera fel. Gudstro är inget konstigt hos detta folk, utan det självklara. Men om man sedan vill se något lite mera; kunskap om kyrkan, om dess lära, om katekesen, påvens göranden, eller en liturgisk observans, då är det plötsligt mycket magert, även från prästerligt håll. Det finns till och med teologer här som vill reformera liturgin, så att den ska bli ännu enklare och kortare, med motiveringen att folket förstår ändå inte...

Å andra sidan - är det inte så lite överallt? Det som skiljer Filippinerna från Västeuropa är den självklara folkfromheten och överlåtelsen av livets gåtor till Gud själv. I detta av ständiga naturkatastrofer drabbade land så anklagar ingen Gud eller överger Honom, utan man överlåter sig istället med än större hängivenhet. Detta i stunder då man kanske förlorat sitt hem för femte gången, eller inte har mat för dagen åt sina barn. Därför skrivs böneanrop på allt från bussar till skyskrapor, och därför kan man se även gatubarn bära korset runt sin hals.

Pressfrihet? Nja....

I Filippinerna lever journalister farligt. För inte så länge sedan konstaterades att mord på journalister var vanligast i hela världen just här, i denna demokrati - fler än i till exempel Ryssland. I ett land med institutionaliserad korruption så är sanningen alltid en riskfaktor - den kan användas som utpressningsmedel, den kan handlas med. Och går inte det så får man tysta ner den på ett mera våldsamt sätt.

Det finns ett tjugotal dagstidningar i landet, de största är Manila Bulletin, The Inquirer och succétidningen The Star. Den sistnämnda tidningen fyllde igår 25 år, vilket resulterade i en fullständig flod av självförhärligande artiklar i femton bilagor med helsidesannonser för Cartier, BMW, Rolex och andra för livets nödtorft viktiga produkter.

Tidningen är inte dålig. Den har ofta inlett upprullningar av affärer. Men när man ser att senatorerna för skattepengar (?) köpt en helsidesannons för att hylla tidningen för dess “balanserade rapportering och sanningslidelse”, så undrar man hur det egentligen är ställt med just balanseringen. Föreställ er att Fredrik Reinfeldt skulle sätta in en helsidesannons i SvD för att tacka tidningen för dess rapportering, med ett foto på hela regeringen under!

I Manila Bulletin har man satt in en annons med ett stort foto på presidenten och lyckönskar honom på sitt andra regeringsår.. Samma sak här: kan man lita på att dessa tidningar verkligen lägger korten på bordet?

Här finns ingen Uppdrag granskning, däremot grävande journalister, som dock öppet berättar att varje projekt kan innebära fara för dem själva och deras familj. Det finns en “Ombudsman” - ja, det heter så här, en export från Sverige, som kämpar ack så ensam att övervaka de folkvaldas tricks.

Det finns mycket att göra här för "Ombudsman".

Filippinerna: Respekt för livet - hur länge?

Förhållandet mellan stat och kyrka har alltid varit bra i detta katolska land. Relationen är i stort sett identisk med den i USA; staten är helt sekulär och kyrkor och samfund får klara sig själva. Men sedan president Aquino dammat av ett gammalt förslag om att införa “Reproductive Health” (RH) som ett nationellt projekt så har ett intensivt medialt krig startat mellan regeringen och biskopskonferensen. Förslaget innefattar omfattande information om preventivmedel och familjeplanering, på skolor och hälsokliniker. Det som upprört kyrkan mest är att man även vill propagera för och distribuera “dagen efter”-pillret, ett preparat som bortstöter redan befruktade ägg.

Huvudargumentet för förespråkarna för denna “RH bill”, som alla kommer från det ekonomiska toppskikten, är att landet lider under överbefolkning, och att det är detta som är orsak till fattigdom och att man kommer på efterkälken gentemot det övriga Asien. Man har till och med föreslagit en tvåbarnspolitik liknande den i Kina. (Men är landet verkligen överbefolkat? I vissa delar har befolkningen klumpats ihop i trånga kvarter, medan landsbygden är glest bebodd, utom utefter de få landsvägar som finns. Den långsmala stora ön Palawan befolkas till exempel bara av 900 000 invånare och de urgamla risterasserna i norr på huvudön Luzon håller på att förfalla på grund av brist på arbetskraft. (En annan orsak är överimport av ris. Så mat saknas således inte, det är distributionen som brister.)

Ännu har inte abortfrågan tagits in i debatten - Filippinerna är ett land där abort inte tillåts. De förekommer naturligtvis aborter, en del talar om 90 000 om året (att jämföras med våra 45 000 på en tiondel av folkmängden). Men någon “pro choice”-rörelse finns ännu inte. Många befarar dock - med all rätt - att RH-frågan är den plogbill som ska bryta isen och öppna för en legalisering av även aborter. Vilket som bekant resulterar i färre illegala aborter, men mångdubbelt fler aborter.

Presidenten nämnde inte denna fråga i sitt tal, vilket förvånade många. Från senatorerna hoppas man att kunna inleda mindre infekterade “förhandlingar” med nya personer i biskopskonferensen. Vilket visar att kyrkan ändå möts med respekt här. Vem skulle i vårt land ens komma på idén att förhandla med våra kyrkor om ett lagförslag som går emot kristen etik?

(Bilden: Palawan, Filippinerna - överbefolkat land?)

Normaliserad brottslighet

Medan de tropiska regnen avlöser varandra fortsätter vi att direktrapportera från Filippinerna, det katolska landet i Asien.

Så har president Aquino hållit sitt årliga SONA - State of the Nation Adress - en motsvarighet till vår regeringsförklaring. Han höll talet på folkspråket Tagalog och inte på engelska vilket var en nyhet. President Benigno “Noynoy” Aquino III valdes med 84 % av folkets röster som efterträdare till Gloria Macapagal Arroyo förra året. Han är enda son till den legendariska Corazon Aquino och till landshjälten Benigno "Ninong" Aquino.

Presidenterna här har ofta smeknamn. Så kallas nuvarande presidenten bara för Noy (ung. “grabben”) i tidningarna, eller P-Noy, en ordlek då en filippin generellt kallas “pinoy”. Förra presidenten Gloria Macapagal Arroyo går oftast under förkortningen GMA, medan den gamle filmstjärnan Estrada, som hade makten innan dess, bara kallades “Erap” - kompis! Påven nämns sällan, men visst, även han har smeknamn: “Papa Benny“.

Noy valdes framförallt för han ansågs “ren” när det gäller korruption. Detta är unikt ibland de ledande politikerna i detta land. Korruptionen är en del av institutionen och en övervägande orsak till fattigdom och svält. Det försvinner stora belopp ur statskassan på alla nivåer, och varje vecka har ett par fall redovisade i tidningarna. Det kan handla om handelsgödsel som betalats av staten, men aldrig nått bönderna. Istället fick de en liten slant och ett hot. Pengarna hamnade på några personers egna konton istället. En statlig välgörenhetsfond, med ständig lotteriverksamhet, hamnade i blåsväder, då det visade sig att ej utlösta vinster inte användes till välgörenhet, utan till bilar och lyxvillor åt tjänstemännen. Och fallet med biskoparnas bilar, som vi tidigare berättat om, var en version av den klassiska metoden att köpa begagnat men redovisa som nytt. Mellanskillnaden hamnade på familjekontot för några tjänstemän.

Även med svenska mått mätt handlar korruptionen om jättesummor. Personer skaffar sig lyxliv och bygger upp förmögenheter på de fattigas bekostnad. Och det är få som åker dit. Inte ens Emelda Marcos, änkan efter diktatorn Ferdinand Marcos, har suttit en dag bakom galler, trots att ofattbara summor slussats ut till banker i Schweiz, pengar som tillhör det filippinska folket. Alla går att muta, även åklagare och domare, och går inte det så hittar man alltid någon paragraf som kan tolkas till egen fördel.

Presidenten har lovat ta itu med saken, men än har man inte sett så mycket mera än några senatorförhör i TV. En favoritmåltavla är hans företrädare på presidentposten, Gloria Macapagal Arroyo, som nu står under direkt hot att åtalas för “plundring”. Men hon ler bara och säger att det där har hon “folk som kan ta hand om”.

Filippinerna: Lyx och fattigdom

Filippinerna är ett paradoxernas land. Å ena sidan fattigdom, överbefolkning och svält. Å andra sidan ofattbar kosumtionshysteri och lyx som man får leta efter i Europa. I Manila byggs nu den ena skyskrapan efter den andra för att sedan säljas som andelar i ett condominio. Med detta menas ett samhälle i samhället. Man ska inte behöva lämna sitt hus. Här finns allt från restauranger, affärer, spa till internationella skolor, golfbanor (på taket) och bibliotek. Vad man lockar med är ett sorts liv i lyx, som taget från en hollywoodfilm. Och naturligtvis står säkerheten högt på programmet. Ingen ska behöva möta några obehagliga överraskningar. Men vem vill leva ett sådant liv såsom i ett strandat kryssningsfartyg? Det är den växande medelklassen, personer som lyckats utomlands eller som har företag. Manila är också en omtyckt spelplan för sydkoreanska, taiwanesiska, japanska och kinesiska affärsmän. På kabelTV finns det fler kinesiska och koreanska kanaler än västerländska, detta trots att det är en främmande kultur för filippiner, som hellre håller sig till USA. Det kinesiska inslaget är påtagligt, och det handlar alltid om bättre bemedlade personer.

Ett annat lyxfenomen är de överdådiga kuranläggningar - resorter - som man hittar i stort sett var som helst. En liten sandö kan förvandlas till en drömanläggning med sjöstora pooler, sviter, restauranger och stränderna plockas varje dag rena från varje liten tång- eller vassbit. Här finns det inga gränser för vad man kan åstadkomma. En anläggning på Bohol försågs till exempel med et jättelikt soltak, så att gästerna kan röra sig fritt i hela området i behaglig skugga. Naturligtvis är hela området dygnetrunt-bevakat, allmänheten äger inte inträde ens till stränderna eller havet utanför.

När det kommer till det offentliga är ambitionerna på en helt annan nivå. Ännu brottas landet med en betänkligt dålig infrastruktur. Vägar byggs inte färdigt, järnväg saknas och Manila stad förlitar sig i stort på privatägda bussar och “jeepneys”, dvs bullriga trånga dieseljeepar med plats för tretton. Energisituationen är problematisk, med elkostnader som toppar hela Asien. Många är trångbodda och de sanitära förhållandena obeskrivliga i vissa områden. En minimilön är 418 peso om dagen, lite drygt 60 kr. Men många lever under även denna nivå. Många arbeten går ut på att vänta på kunder eller uppdrag, och väntetiden är helt obetald. Så kan en motorcykeltaxi -en sk tricycel - stå i timmar varje dag, utan att föraren får ett öre betalt. När han väl får en körning får han behålla 10 procent av avgiften. En bra månad kan en förare få 500 körningar, vilket innebär 500 gånger 10 peso. Hans månadslön är 5000 peso, eller 650 kronor. Då är han tillgänglig på sin station 10 timmar om dagen, sex dagar i veckan.

Någon A-kassa eller socialbidrag finns ej. Arbeta eller gå hungrig. Det har väckt stort uppseende att president Aquino nu föreslagit att vissa “kvalificerade” familjer ska kunna få ett försörjningsbidrag om 1500 peso i månaden, alltså 225 kr. Det är knappast förvånande att människor i denna situation gör vad som helst för att hitta en försörjning för sin familj. Det har till exempel rapporterats flera dödsfall bland fiskare. Dessa väljer att lägga nät vid korallrev, där det alltid finns mycket fisk. Men näten måste läggas vid sidan om reven, för att inte fastna. Det gäller sedan att skrämma fisken från korallerna. En lågbetald man skickas ner med åtta kilo järnskrot om midjan. Luften får han från en kompressor i båten, som pumpar luft i en hjälm. Fiskaren går sedan på de vassa korallerna och för oväsen, detta på upp till tio meters djup. Man har skadat sig, fått dykarsjuka och naturligtvis också drunknat när kompressorn har stannat.

En arbetsgivare äger i princip sin anställda. Arbetsgivaren kan bestämma allt, till och med vilka kläder den anställde får bära. Fackföreningar, kollektivavtal och arbetsrätt är inget man hor talas om. I provinserna råder ett förhållande mellan arbetsgivare och anställd som närmast liknar ett feodalsystem. Brukaren av jorden får en plats att bo och nödvändiga livsmedel, resten av avkastningen tar markägaren hand om.

Kyrkan i Filippinerna under attack

Redaktören är på resa i Filippinerna. Här har det seglat upp en skandal i pressen, som går ut på att biskopar tagit emot fem nya, dyra SUV-fordon, Mitsubishi Pajero, av förra presidenten Arroyo. En biskop hade fått fordonet som en “födelsedagspresent”. Medlen hade presidenten utverkat från en statlig välgörenhetsorganisation. Det antyds att detta var för att köpa biskoparnas lojalitet inför presidentvalet.

Presskampanjen mot kyrkans biskopar följdes av demonstrationer och hån på öppen gata. Eftersom konstitutionen förbjuder staten att aktivt stödja rent religiösa ändamål, så seglade frågan upp inför konstitutionsutskottet. En mängd biskopar blev kallade till förhör, som sändes direkt i TV, detta har aldrig hänt tidigare. En ursinnig kvinnlig statsåklagare upplyste allmänheten om att orsaken till hela frågan var dålig kunskap om konstitutionen, urusla budgetrutiner och inkompetenta personer som “inte valts av folket utan av sig själva”. Hon syftade då till de tjänstemän i den statliga biståndsorganisationen, som läckt ut nyheten om fordonen. Det framkom sedan som en total nyhet under förhöret att det alls inte handlade om medel till några lyxåk, utan vad amn använde var tio-femton år gamla fordon, som avlägsna stift använt för att kunna nå fattiga i byarna med medicin och tandvård. I de södra provinserna omfattar den humanitära hjälpen även många muslimer. En biskop fick pressad medge att jo - någon gång handlade det också om att meddela katekesundervisning till byar i väglöst land.

Källan till informationen var den statliga hjälpfondens tjänstemän, som nu stammande fick försöka trassla sig ur det hela. Samtidigt är de själva misstänkta för att ha missbrukat medel och de är underkastade en “lifestyle checkup“. Att släppa uppgifterna om bilarna till biskoparna var en skenmanöver.

Några reflektioner kan man direkt göra. Kyrkan i Filippinerna saknar alltså statsbidrag. Om bidrag utgår till något religiöst samfund måste de vara riktade till andra ändamål än religiösa. Det tas heller inte upp någon kyrkoskatt. Detta i ett land med 80% katoliker. Kyrkan lever alltså uteslutande av frivilliga bidrag, vilket är anmärkningsvärt med tanke på dess storlek.

Biskopskonferensen bad skamset om ursäkt för att biskoparna tagit emot dessa ringa gåvor, och man återlämnade dem utanför regeringsbyggnadens port, detta för att utplåna varje misstanke om utnyttjande av statliga medel. Men, som den legendariske senatsordföranden Ponce Enrile sade; Om något gått orätt till, så vilar ansvaret inte hos mottagarna, utan hos de som skänkte gåvan.

Samtidigt letar journalisterna efter nya skandaler. Man rotar nu i biskoparnas personkonton och har funnit aktieplaceringar. Att en del biskopar kommer från förmögna familjer, som faktiskt bidrar med medel till kyrkan, bekommer inte dem som till varje pris vill hitta något graverande. Många betraktar kyrkan som en bromsklots för att genomföra lagändringar; skilsmässa, preventivmedelspropaganda, laglig abort står på programmet. Känns det igen?

Fåret som rymde

Det har nu framkommit ytterligare fakta i fallet med den karismatiske fader John Corapi, som vi berättat om tidigare. Hans superior berättar nu att en utredning gjorts av en tremannadelegation. Och vad de funnit är inte hedrande precis för en man som predikat omvändelse och bot. Han har levt med en prostituerad, och haft umgänge med hennes systrar. Han har använt droger och medlen som influtit efter försäljning av hans predikningar har använts till inköp av snabba bilar, motorcyklar och båtar. Han har erbjudits att lämna allt detta bakom sig, flytta till sin kommunitet och göra bot och bättring. Istället för att omfamna korset, så valde han lämna sitt prästämbete och fortsätta som lekman.

Det finns mycket i detta drama som är oklart. Helt klart är dock att det finns något i fader Corapis livsstil som talar emot att han verkligen avsett leva som katolsk präst fullt ut. Han har så att säga valt att stå kvar med ena benet i sitt tidigare liv. Så gick det som det gick. Hans böcker reas nu ut för en fjärdedel av priset och istället för ett rörande tecken på omvändelsens kraft har han blivit en stötesten, ett falskt vittne. Allt är inte guld som glimmar.

PS John Corapi har på sin nya hemsida "Blacksheepdog" gått i svaromål på sin forna orders uttalanden.

Katoliker röstar mot kyrkans tro

Det rapporteras att Liechtensteins katolska befolkning med 68,8 procent har röstat för registrerat partnerskap mellan homosexuella. Liechtenstein är ännu ett av få länder där katolicism är statsreligion (Landeskirche). 90 % hör till den katolska kyrkan.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Den enda förklaringen är att katekesundervisningen under de senaste 40 åren har havererat. Att leva tillsammans som ett par utan att vara gift är enligt katolsk tro en synd, ett brott mot sjätte budet. Det utesluter från heliga kommunionen och därmed alltså från en fullvärdig gemenskap med Vår Herre. Att dessutom leva med en person av samma kön, som om man vore gifta, bryter mot naturrätten. Äktenskap kan bara ingås av en man och en kvinna. Det hör till "materialis", alltså ett villkor för sakramentets giltighet, precis som vatten är en del av dopets konstitution. Detta är enkla principer på biblisk grund.

Men folket har alltså sagt sitt - Guds bud, bibel och tradition överges för ett politiskt försök att utplåna den ordning som finns inbyggd i alla och som dessutom uppenbarats av Gud själv. Naturligtvis dödsdömt.

Och fursten, Hans Adam II, tiger.

En piedestalprästs fall?

I katolska kretsar i USA och många andra länder chockades många av beskedet i söndags, den 19 juni, att fader John Corapi inte längre vill kallas fader. Han kommer enligt egen utsago inte längre framträda som katolsk präst, därför att

There are certain persons in authority in the Church that want me gone, and I shall be gone..

Vad det handlar om är en kraftfull predikant som häpnat många framförallt med sin konversionshistoria, från drog- och sexmissbrukare till katolsk präst och doktor "Magna cum Laude" i teologi vid Navarras universitet. Men också med en förmåga att framställa katolsk tro på ett övertygande och självklart sätt. Han formulerar sig väl utan att bli intellektuellt svår, och han kan konsten att fånga människor som kommit lite på avvägar, både med sina liv och förhållande till tro och kyrka. Många vittnar om att de omvänts av fader Corapis starka ord och börjat praktisera sin tro.

Fader Corapis "predikningar" har funnits som stående inslag i den stora TV-kanalen EWTN och han har haft fasta radiotider. På detta sätt har hans anhängarskara vuxit, det senaste offentliga framträdandet samlade utan problem elvatusen åhörare.

Nu lämnades beskedet att fader Corapi av sitt apostolat tillfälligt fråntagits sin prästerliga befogenhet, detta beroende på en anmälan till biskopen om "olämpligt uppträdande". Vi vet inte vad det egentligen handlar om, bara att det inte är övergrepp av något slag och inget brottsligt. Han har reagerat kraftigt genom att själv avsäga sig prästtiteln och öppna en hemsida

to continue to dispense truth and hope to a world so much in need of it.

Av bloggkommentarerna att döma har han långt fler anhängare än motståndare. Gissningarna är legio, från att det är en komplott mot en närmast helig präst, till att detta bara var en tidsfråga - Corapi har ju inte verkat som präst på länge, heter det.

Helt klart är att han inte levt i den prästgemenskap, som hans apostolat (Society of Our Lady of the Most Holy Trinity)inbjudit honom till. Istället har han valt leva på en ranch, omgiven av medarbetare som fått skriva under tystnadslöften, och genom sitt självägda företag spridit sina tal och böcker med stor omsättning. Och det sägs att det är en av dessa medarbetare som anmält hans beteende, vilket resulterat i en civilrättslig stämning från fader Corapi mot denna person.

Det är omöjligt att avgöra vad som är i botten av denna historia, vilka anklagelser som finns och varför han tillfälligt suspenderades. Men självklart är det alltid en risk när en präst får idolstatus. Detta skedde även med helige Padre Pio, och det skapade problem för både honom själv och kyrkan. Man får många vänner - och många fiender.

Men helgonkulten då - är inte den just en form av idoldyrkan? Nej, helgonen är bara avtryck av en och samma tro, och en och samma person, den andra i Treenigheten, Vår Herre Jesus Kristus som var Gud men också människa.

Om "piedestalpräster" skriver en annan präst mycket klokt, att de kan skymma sikten mot Gud själv. De blir till sist viktigare än budskapet. Vägen till helighet är knagglig och kräver insikt om vem man är - och vem den uppburne prästen man helst vill ledas av verkligen är.

Till fader Corapis försvar och för att klargöra en del missförstånd har även en biskop em. Rene Henry Gracida skrivit dessa ord. Om själva rättsförfarandet och riskerna med "nolltolerans", se denna artikel.

Ödesdigra "felsägningar"

Abortdiskussionen har blossat upp efter ännu flera vittnesmål om hur personalen upplever att låta människofoster gå en långsam kvävningsdöd till mötes. "Jätteobehagligt!" Det handlar om sena aborter efter vecka 18 vars antal har ökat från 196 till 410, högst någonsin. I ett reportage i radions P1 talar man om att

kvinnan får ett par olika läkemedel som framkallar missfall.

Vi trodde att läkemedel används för att läka, inte för att avbryta naturliga livsprocesser. Den gravida kvinnan kallas i programmet för "patient" och vi undrar vilken sjukdom hon lider av. Och Marc Bygdeman, professor em. i obsterik och gynekologi, redogör för processen hur man lägger foster i en duk i rummet bredvid och

ägnar sig åt mamman sedan tar man hand om fostret och då visar det inga livstecken längre.

Observera att professor Bygdeman här kallar kvinnan för "mamman". Men mammans barn ligger och dör i rummet bredvid. Man upplever detta som ett

problem som kom i och med att vi fått nya abortmetoder.

Livet självt har alltså blivit ett problem. Intressant - och skrämmande - är också att kriminalitet kan vara skäl för sen abort, liksom dålig ekonomi eller brist på nätverk. Sena aborter på grund av fosterskador beviljas till 100 %. Det handlar dock inte om medicinska avvägningar utan mera om föräldrarnas reaktion. Man nämner den fader som inte kunde tänka sig få ett barn med gomspalt, då han själv haft negativa upplevelser av detta. Bort det!

Man undrar ju hur den värdegrund ser ut som tillåter att friska foster sakta dör på våra sjukhus, ryckta ur sin livsmiljö. Samtidigt upprörs många över att kor slaktas utan bedövning.

Konsten att bekämpa fattigdom med mera fattigdom

Socialdemokraternas ledare, Håkan Juholt, vill nu stoppa en lucka i lagen, enligt Aftonbladet - nämligen ett

"förbud mod mot de så kallade frivilliga utgifter som förekommer i skolorna"

Med retorisk känslosamhet talar sig Håkan Juholt varm för de stackars fattigbarn som inte har råd med skolresan eller bidraget till klasskassan.

Vad det handlar om är alltså inte skolavgifter, som varje förälder i de fattiga länderna kämpar ihop till. Istället rör det sig om de hundralappar och kanske tusenlappar som krävs för att en klass ska kunna genomföra en utflykt. Det är de kommunala neddragningarna som orsakat, att sådana aktiviteter måste man samla in till genom att sälja bullar eller spara undan varje månad. I Sankt Eriks katolska skola avslutar man grundskolan med en pilgrimsresa till Rom. Till den samlar klasserna in egna medel. Föräldrarna ger ett frivilligt bidrag till en förening, som sedan kan komplettera genom att söka medel från stiftelser och andra föreningar.

Om nu några föräldrar inte skulle ha råd att avstå ens hundra kronor i månaden? Då löses detta genom att söka bidrag utifrån.

Med Juholts förslag blir det ingen Romresa, och ingen utflykt till Birka, inte ens en glass på Sankt Eriksdagen. I rättvisans namn alltså. Bättre att alla blir besvikna än några, lyder budskapet.

Så kreativt är detta ju inte. Borde inte Håkan Juholt istället fråga sig varför skolan inte har råd att genomföra klassresor? Varför den inte ens har råd att köpa nya fotbollar till rasterna? Och sist men inte minst - hur det kan komma sig att man inte kan lösa problemet för de föräldrar som inte kan avvara hundra kronor i månaden för sina barn?

Principen känns igen med de så omdebatterade skolavslutningarna i kyrkan. Om några elever kanske inte gillar att höra en psalm och en bön, så ska inga elever få uppleva detta.

En konung som trasdocka

Vi skrev för ganska länge sedan om kyrkan som världens trasdocka. Nu måste vi konstatera att vår konung Carl XVI Gustaf blivit det officiella Sveriges trasdocka. Vi behöver kanske inte rekapitulera. En röst ur folket gör en koncenterad metafor över det inträffade:

"Jag har snackat med min granne som hört av sin kusin i Stockholm att en person som kanske är ledarskribent eller journalist på DN en gång på 90-talet besökt en klubb som kanske var en svartklubb där det kanske fanns nakna damer och där det kanske fanns något som kanske var narkotiska preparat. Dags för DN att lägga korten på bordet och till 100% bevisa att inget av detta är sant."

Denna artikel sammanfattar annars på ett utmärkt sätt vad det hela handlar om. Man kunde ju tillägga att författarna till boken "Den motvillige monarken" knappast utgör toppen av vad vi har när det gäller grävande journalister - de är alla inblandade i liknande sammanhang som de vill dra in vår konung i.

Men detta hindrar inte att Aftonbladet kräver i dagens ledare att konung Carl Gustaf skall abdikera - "för folkets skull". Karin Pettersson - talesperson för det svenska folket alltså.

Har man kollat lite vilka orsaker som lett sådana dramatiska beslut tidigare? Inser man vad en monarki är? Att det handlar om ett statsskick, vars stabilitet alltså - numera - kan hotas, inte av krig eller adelsmännens uppror eller folkets svält, utan av att en notorisk utpressare (han misslyckades med Björn Borg, fejkade bilder) och andra ljusskygga element ur den undre världens avkok används som källor att konungen eventuellt närvarit där andra också närvarit, som inte borde ses i samma rum med en statschef?

En fråga som inställer sig är: Från vilken tidpunkt blev Aftonbladet och TV4 och TT omvända att omfatta en närmast viktoriansk moral? Eller handlar det bara om skenbigotta tricks för krass vinningslystnads skull, utan hänsyn till vare sig person eller anhöriga eller statsskick eller nation?

Den judiska rätten, som avskaffades i och med den romerska, firar nu åter sina triumfer: Man är skyldig tills motsatsen bevisats. Och vår regeringen tiger - i samtycke till mobben, eller bara av feghet?

Media tiger om miljoner kristna araber

Den senaste tiden har en rad rapporter kommit från det så kallade arabupproret, eller de folkliga resningar som har spridits som en löpeld, från Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain. Radions två utrikeskorrespondenter (två av tre i Asien och Mellanöstern....) har gjort så gott de kunnat för att leverera skildringar från torgen, gränderna och slagfälten och i helgerna har program som "Konflikt" och "Godmorgon världen" oreserverat ställt sig på "folkets" sida gentemot diktatorer, som bara för ett halvår sedan sågs som legitima handelspartners och garanter för ett stabilt politiskt läge. Nu är det inte bara ledarna som är byten, utan även deras familjer, trupper och tjänstemän - allt är svart eller vitt. Makthavare; svart. Folket; vitt.

Nyligen besökte fader Adris Hanna, syrisk-katolsk präst från Irak, en av våra katolska föreningar. Han kom just från påskfirande i Irak och gav en annan bild än den vi får oss till livs via CNN, BBC, Al Jazeera, SVT och SR. Förföljelsen av de kristna eskalerar. Om vi börjar med Irak: Det finns gamla kyrkor från fornkristen tid, golven ligger fem meter under nuvarande nivå. Namnen på de irakiska städerna vittnar om den syriska eller arameiska språkroten. Det finns kloster från 300-talet. Det fanns i Babylonien många judar, som blev kristna. De kristna i Irak har alltid förföljts. Först av perserna, sedan av muslimerna och även kurderna i norra Irak är mycket fientliga mot alla kristna. Massakrer på kristna har alltid funnits. Nu senast dödades ett sjuttiotal kristna i sin egen katedral mitt inne i Bagdad av tungt beväpnade tonåringar under de mest bestialiska omständigheter. I Basra har tiotusen kristna tvingats fly, i Bagdad fanns tidigare en halv miljon kristna och ett hundratal kyrkor. Nu flyr de ut till landsortsstäder eller till utlandet – inte minst Sverige. Bussar med kristna studenter till universiteten bombas – man vill till varje pris förhindra att kristna får utbildning och inflytande.

I Egypten utsätts kopterna för än starkare förföljelser. Mord, kyrkobränningar. I Syrien trängs de kristna undan från att tidigare kunnat leva ganska ostört. Libyen har två miljoner kristna, och tio miljoner utomlands. De vill inte ta del i politiken, och blir därför betraktade som förrädare. Den arabiska revolutionen är en muslimsk revolution. Om de kristna araberna talas det tyst. Upproren leder alltså inte till en större tolerans mot de kristna utan de förföljs med en större intensitet och fördrivs från sina städer, byar och hem och dödas även.

De orientaliska kristna riskerar sina liv bokstavligt talat för att utöva sin tro.

San Filippo producerar

Idag firar kyrkan ett av sina stora helgon, romarnas skyddspatron , San Filippo Neri. Denne präst var verksam under det stormiga 1500-talet, då reformationen rasade som värst och Rom liknande mer en förfallen landsortshåla. Neri hade en omvälvande upplevelse nere i San Sebastianokatakomberna, och verkade därefter med oavlåtlig själavård åt fattiga, prostituerade, tjuvar och pilgrimer från hela världen. Han dök upp överallt och älskade att ha kontakt med alla - hedningar, motståndare, belackare, fattiga och rika. Oratorianernas stora kyrka , Chiesa Nuova mitt i Rom, lät han själv bygga, eftersom den tidigare kyrkan var alldeles för liten. Den kan tyckas överdådig med all sin barockprakt, med målningar av Rubens och många av tidens största frescomålare. Men detta har inte minskat helgonets påtagliga närvaro. Romarna kommer till denna kyrka för heliga mässan men också för att bikta sig och få andlig vägledning. De gamla biktstolarna är bemannade tre timmar dagligen, och man häpnar över att det är en ständig ström av biktande - mest yngre personer. Detta är en ganska sen utveckling, mest beroende på det hängivna prästkollegiet.

Men säkert spelar helgonet in också. En färsk historia av många: En morgon kommer en något förvirrad kvinna in i kyrkan och frågar en vaktmästare efter fader Filippo. Hon måste omedelbart få tala med honom. Vaktmästaren svarar att det inte finns någon med det namnet. Men kvinnan insisterar: 
- Jo, hon vet att det ska finnas en präst i Chiesa Nuova med det namnet.
- Nej, svarar vaktmästaren. Ingen utom San Filippo förstås. - Får jag tala med honom då! svarar kvinnan.
 - Ja, men då måste ni gå till kapellet där hans kvarlevor finns. Jag menar San Filippo Neri!
Kvinnan bleknar och bryter nästan samman. Hon berättar att det i en dröm kommit en gestalt som presenterade sig som fader Filippo, och han hade bestämt anvisat henne att hon måste reda ut sitt trassliga liv. Hon skulle omedelbart söka upp honom i Chiesa Nuova. Nu förstår hon att det är Roms stora helgon hon kontaktades av, och skyndar iväg till det lilla sidokapellet där S. Filippo vördas dagligen.

Denna historia utspelade sig i januari, 2010.

Är sexuella övergrepp en samhällsfråga?

Höjdhopparen Patrik Sjöbergs berättelse om sexuella övergrepp som begåtts av hans tränare är knappast unik. Det finns säkert många, många fler liknande fall inom idrottsrörelsen. En krönikör menar att det finns en i varje grundskoleklass som fått uppleva att deras kropp utnyttjats av andra vuxna. Det finns dock få vetenskapliga undersökningar inom detta område.

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort intervjuer av svenska barn som bott på barnhem och i fosterhem, som anvisats av myndigheterna. I denna s.k. "Vanvårdsutredning" - som omfattade c:a 600 av 100 000 barn - har framkommit att 47 % har upplevt någon form av sexuell kränkning. Men regeringern ahr valt att inte gå vidare utan satte till ännu en utredning - en "Upprättelseutredning" som skulle utreda hur en "upprättelseceremoni" ska utformas. Locket på och stopp och belägg alltså.

Det är bara när det gäller övergrepp från katolska präster (förekommer, men i betydligt mindre omfattning än utanför kyrkan), som hela organisationen ifrågasätts och man ropar "strukturfel" och kräver huvuden på fat i ledningen - påven själv helst. Men vad det handlar om är ju knappast strukturfel utan personlighetsstörningar. Och dessa har ofta sina rötter i uppväxtmiljön. Få personer med dessa störningar kommer från harmoniska hemförhållanden.

Idag talas det knappast om hur man skall skapa en god uppväxtmiljö för barnen. Föräldrakurser är inte så populära, och många föräldrar är för det mesta upptagna med annat än karaktärsdaning av sina barn. Man jagar vidare efter upplevelser i sitt vuxenliv så att säga. Istället är det dagis och skolan som får ta en stor del av bördan. Men det vet ju alla, att här räcker inte resurserna till. Dessutom kan man med fog ifrågasätta den värdegrund som skolan har i förhållande till barnen och respekten för deras intimitet. Vi har tidigare visat hur Skolverket tillåter att Utbildningsradion producerar material avsett för undervisning som tydligt kränker både barn och föräldrar, då det propageras för sexuella handlingar av extrem och osund natur. Dessutom är det i de flesta fall barn från svaga och splittrade familjer som är mest utsatta, då det söker en fadersfigur.

Det är alltså en motsägelse att å ena sidan hylla individens emancipation från omgivningen (föräldrar och partners, religion), och å andra sidan förvånat förfäras av övergreppsproblematiken. Övergrepp kommer alltid att förekomma, men otvivelaktigt elimineras risken till dessa störningar om det i bakgrunden finns en sund och trygg familjerelation. Ingen myndighet i världen kan ersätta en far och en mor och ingen utbildning kan ge samma livskunskap som en kärleksfull uppväxt. Om nu "samhället" skulle ingripa , så vore det väl just här - att visa stöd och förtroende för den stabila familjen.

Modernitetens slaktoffer

Abortdebatten har tagit ett nytt andetag i och med att två filosofer, Nicolas Espinoza och Martin Peterson, i en DN-artikel har föreslagit en omvärderingen av den gamla abortlagen från 1974. Förslaget är väl inte helt genomtänkt, bland annat så menar man att lagen varken ska förbjuda eller tillåta aborter innan den punkt då fostret kan antas vara "livsdugligt" utanför livmodern. Detta är en gråzon, då man inte kan avgöra vad som är rätt och fel, menar författarna. I vissa fall, som vid våldtäkt, ska däremot samhället garantera "säkra" aborter.

Här ser vi tydligt följderna av en sedan lång tid tillbaka förvirrad moralsyn. När man skriver att

Det förefaller rimligt att hålla fast vid att det alltid bör vara förbjudet att göra abort, ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt"

så går man i samma fälla som de vilka utformade dagens lagstiftning. Livsdugligheten beror också på miljön; så länge ett foster får syre, värme och näring så är det i högsta grad livsdugligt. Ett nyfött barn är lika lite livsdugligt som ett foster om det inte får dessa för livsprocessen så vitala behov tillgodosedda.

Det kom genast reaktioner på artikeln, främst från Ylva Johansson, som skriver:

Kvinnors rätt att själva bestämma över sin egen kropp och tillgång till säkra aborter har i vårt land, och i många andra länder, gått hand i hand med en utveckling där barns rättigheter och livsvillkor har stärkts. Det är ingen slump att vi har både fri abort, världens bästa föräldraförsäkring, utmärkta förskolor och bra skyddsnät för barn och unga i vårt land.

Frånsett den politiska demagogin, som på något obegripligt sätt menar att aborter tjänar barnen, så finns här det klassiska omskrivningen att en graviditet handlar om kvinnans kropp i första hand, och fostrets först i andra hand. Men om man nu hävdar att fostret är en sorts tillhörighet till kvinnan, så bör väl detta förhållande i logikens namn gälla hela graviditeten, och inte bara en del av den. Abort borde alltså tillåtas under hela den period fostret finns i livmodern. Men detta vill naturligtvis ingen vara med om, sanningen skulle bli alltför påtaglig vad hela hanteringen egentligen går ut på.

Att lagstiftningen är föråldrad, därom råder ingen tvekan. Sedan den tillkom har det utvecklats nya metoder att rädda för tidigt födda, med den nya ultraljudstekniken vet man betydligt mera om hur fostret utvecklas och vi vet också betydligt mer om den tidiga utvecklingen av alla sinnesorgan. Det första differentieringen av celler är just när hjärta och nervvävnad bildas - innan alla andra organ bildas finns det alltså nervceller.

Lagen är en sak. Men det finns också en hantering, och det är den som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Dagligen avbryts mer än etthundra graviditeter utan föregående prövning, utan samtal eller ens en liten fråga om orsaken till detta beslut. Inga alternativ presenteras och ingen frågar efter vem mannen är, som kunde bli far till ett barn inom mindre än ett år. Ingen frågar sig eller följer upp hur den ofta unga kvinnan kommer att känna sig senare i livet. Ingen tänker på den unika varelse som kunde se världens ljus, en minor mundus, en värld i världen, önskat eller ej, men ett ojämförligt mysterium. Ett barn må vara oönskat - men aldrig, aldrig ovälkommet.

Men om detta undervisas det inte i skolorna. Däremot görs miljonsatsningar på "sexualundervisning" för minderåriga, där abort framställs som en rättighet, ett enkelt ingrepp och något som under inga villkor får ifrågasättas. Då kan nämligen kvinnan - varför inte mannen, undrar man? - riskeras att skuldbeläggas.

Man ser också tydligt att abortfrågan av någon outgrundlig anledning gjorts till en politisk fråga. Det är nästan alltid vänsterpolitiker - de som annars hävdar att de försvarar de svaga i samhället - som först rusar ut att angripa "abortmotståndare" (detta är ett invektiv alltså), även om passiviteten när det gäller att få ner aborttalen är utbredd i alla politiska läger, inte minst kristdemokraterna.

I en annan artikel uttrycker ordföranden för den den privata lobbyorganisationen RFSU, Åsa Regnér, sin oro över att Ungern försöker införa att en kvinna som söker abort skall först försöka övertalas att inte göra den. Hon vill att den svenska synen ska råda, inte bara i EU, utan i hela världen.

EU är en viktig global aktör som i FN gång på gång misslyckats att stå upp för kvinnors rätt till sin egen kropp.

Det bör påpekas att abort inte är, och har aldrig varit, en mänsklig rättighet. Det finns ingenstans inskrivet i de styrdokument som många av världens nationer samlas kring. Men precis som Åsa Regnér härovan gör, försöker många hävda att kvinnans makt över sin egen livmoder hör samman med rätten till sexualiteten, eller "kroppen". Det växande barnet ses som ett hot mot kvinnans frihet, som hon har rätt att värja sig mot med hänvisning till "mänskliga rättigheter".

Samma argument återkommer alltså hela tiden. Graviditeten ägs av kvinnan allena, och hon är fri att bestämma över den. Att det också finns ett litet liv, som ingen frågat om det önskar leva eller ej, det finns inte med i bilden, inte heller den blivande pappa som ju måste vara en inte helt obetydlig del i sammanhanget.

Man kan inte undgå att se den stora dagliga tragedin som utspelar sig på våra abortkliniker. Det värsta är att all vetenskaplighet just i detta sammanhang verkar som bortblåst. Fakta förtigs, lagen får inte röras, hanteringen får pågå på de inrättningar som finns för att bota sjuka och rädda liv. Detta trots ett helt annat utgångsläge när det gäller kunskaper än under till exempel medeltiden, då fosterfördrivning var förbjuden i lag.

Unga kvinnor, och deras barn, offras på aborträttens altare.

Den rätta Teorin viktigare än sanningen?

I SVT har man visat en serie som kallas Klass 9A. Dokumentären skildrar hur några "elitlärare" försöker höja kunskapsnivån i en klass, där motivation och studieresultat legat på botten. En av lärarna heter Stavros Luoca och är en mycket karismatisk matematiklärare från Rinkebyskolan.

Nu har det uppstått en livlig debatt i diverse bloggar kring just denne mycket uppskattade lärare. Varför det? Jo - han har i en intervju i Sydsvenskan nämnt "en passant" att han inte tror på evolutionsteorin.

Vilken är vår tids största bluff?

- Jag skulle vilja säga att det är evolutionsteorin, det finns alldeles för många lakuner i den för att jag skall kunna övertygas om att människan kommer från aporna. Jag tror på skapelsen. Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan.

Dessutom har det visat sig att han är medlem av Jehovas Vittnen. Genast har han blivit utsatt för kritik som går ut på att en lärare är inte trovärdig om han inte tror på evolutionsteorin. Detta skulle diskvalificera honom - som matematiklärare. I själva verket skulle det vara ett argument för att stänga alla konfessionella friskolor, enligt Humanisterna. Detta hävdas i en artikel på Newsmill, trots att alltså den gode Stavros gör sitt värv på en kommunal skola. Även på Humanistbloggen ventileras hans chockerande heterodoxi livligt.

Man erinrar sig fallet med Komvuxläraren, som för några år sedan deltagit i en konferens i Teheran om Förintelsen, där också en del "historierevisionister" deltog, även ortodoxa judar. Han hade blivit inbjuden, eftersom han skrivit en C-uppsats från historiska institutionen vid Lunds universitet, om källorna till de uppgifter som ligger till grund för dödstalen i lägren. Uppsatsen var godkänd. Han läste upp delar av uppsatsen på konferensen. Detta kom ut, och han blev omedelbart avstängd från sin tjänst, och sedan fick han gå med en årslön eller så. Man anar att UD drog i en del trådar.

Nå - är detta inte förståeligt? Nja - med tanke på att läraren inte undervisade i historia, utan i datakunskap, så är det väl lite märkligt. Han var dessutom en mycket uppskattad lärare, som aldrig talade politik.

I båda dessa fall undrar man: Vad kan man kräva av en lärare? Måste en lärare tro på allt den lär? Måste eleverna tro på allt de lär sig? Måste vi kräva av en elev - ateist eller kristen eller muslim - att faktiskt och explicit omfatta evolutionsläran i alla dess delar för att få godkänt?

Om svaret är ja på denna fråga så borde samma krav ställas i alla ämnen. Ska lärarna tro på de av historieböckerna ännu relaterade myter, som Peder Svarte och Olaus Petri - på grundval av iriska folksagor - författade för att tjäna vår egen Khadaffi, hjältekonungen Gustav Vasa? Finns det ett krav där från lärarens sida att säga: Så var det!

Och måste jag som lärare följa Länsstyrelsen i Västmanlands råd:

"Tag upp och beskriv homo- och bisexualitet på samma sätt som heterosexualitet i biologin, dvs inte som en avvikelse",

detta när jag - på vetenskaplig grund - är övertygad om att detta sannerligen är avvikelser, i alla aspekter?

Man måste alltså notera att dessa den vetenskapliga korrekthetens tillskyndare, som reagerar så starkt på denne matematiklärares tankar om ett i högsta grad omdiskuterat komplex av hypoteser, inte är så nogräknade när det gäller andra "teorier". Det verkar som om just frågan om evolutionen har fått en särställning. Och det är märkligt, då man som naturvetare alltid måste vara beredd till omvärderingar av hypoteser och teorier - till och med av vedertagna sanningar. Ty det är just detta som utgör det stora framgångsreceptet inom den genuina naturvetenskapen; beredskapen att ständigt omvärdera.