Filippinerna: Lyx och fattigdom

Filippinerna är ett paradoxernas land. Å ena sidan fattigdom, överbefolkning och svält. Å andra sidan ofattbar kosumtionshysteri och lyx som man får leta efter i Europa. I Manila byggs nu den ena skyskrapan efter den andra för att sedan säljas som andelar i ett condominio. Med detta menas ett samhälle i samhället. Man ska inte behöva lämna sitt hus. Här finns allt från restauranger, affärer, spa till internationella skolor, golfbanor (på taket) och bibliotek. Vad man lockar med är ett sorts liv i lyx, som taget från en hollywoodfilm. Och naturligtvis står säkerheten högt på programmet. Ingen ska behöva möta några obehagliga överraskningar. Men vem vill leva ett sådant liv såsom i ett strandat kryssningsfartyg? Det är den växande medelklassen, personer som lyckats utomlands eller som har företag. Manila är också en omtyckt spelplan för sydkoreanska, taiwanesiska, japanska och kinesiska affärsmän. På kabelTV finns det fler kinesiska och koreanska kanaler än västerländska, detta trots att det är en främmande kultur för filippiner, som hellre håller sig till USA. Det kinesiska inslaget är påtagligt, och det handlar alltid om bättre bemedlade personer.

Ett annat lyxfenomen är de överdådiga kuranläggningar - resorter - som man hittar i stort sett var som helst. En liten sandö kan förvandlas till en drömanläggning med sjöstora pooler, sviter, restauranger och stränderna plockas varje dag rena från varje liten tång- eller vassbit. Här finns det inga gränser för vad man kan åstadkomma. En anläggning på Bohol försågs till exempel med et jättelikt soltak, så att gästerna kan röra sig fritt i hela området i behaglig skugga. Naturligtvis är hela området dygnetrunt-bevakat, allmänheten äger inte inträde ens till stränderna eller havet utanför.

När det kommer till det offentliga är ambitionerna på en helt annan nivå. Ännu brottas landet med en betänkligt dålig infrastruktur. Vägar byggs inte färdigt, järnväg saknas och Manila stad förlitar sig i stort på privatägda bussar och “jeepneys”, dvs bullriga trånga dieseljeepar med plats för tretton. Energisituationen är problematisk, med elkostnader som toppar hela Asien. Många är trångbodda och de sanitära förhållandena obeskrivliga i vissa områden. En minimilön är 418 peso om dagen, lite drygt 60 kr. Men många lever under även denna nivå. Många arbeten går ut på att vänta på kunder eller uppdrag, och väntetiden är helt obetald. Så kan en motorcykeltaxi -en sk tricycel - stå i timmar varje dag, utan att föraren får ett öre betalt. När han väl får en körning får han behålla 10 procent av avgiften. En bra månad kan en förare få 500 körningar, vilket innebär 500 gånger 10 peso. Hans månadslön är 5000 peso, eller 650 kronor. Då är han tillgänglig på sin station 10 timmar om dagen, sex dagar i veckan.

Någon A-kassa eller socialbidrag finns ej. Arbeta eller gå hungrig. Det har väckt stort uppseende att president Aquino nu föreslagit att vissa “kvalificerade” familjer ska kunna få ett försörjningsbidrag om 1500 peso i månaden, alltså 225 kr. Det är knappast förvånande att människor i denna situation gör vad som helst för att hitta en försörjning för sin familj. Det har till exempel rapporterats flera dödsfall bland fiskare. Dessa väljer att lägga nät vid korallrev, där det alltid finns mycket fisk. Men näten måste läggas vid sidan om reven, för att inte fastna. Det gäller sedan att skrämma fisken från korallerna. En lågbetald man skickas ner med åtta kilo järnskrot om midjan. Luften får han från en kompressor i båten, som pumpar luft i en hjälm. Fiskaren går sedan på de vassa korallerna och för oväsen, detta på upp till tio meters djup. Man har skadat sig, fått dykarsjuka och naturligtvis också drunknat när kompressorn har stannat.

En arbetsgivare äger i princip sin anställda. Arbetsgivaren kan bestämma allt, till och med vilka kläder den anställde får bära. Fackföreningar, kollektivavtal och arbetsrätt är inget man hor talas om. I provinserna råder ett förhållande mellan arbetsgivare och anställd som närmast liknar ett feodalsystem. Brukaren av jorden får en plats att bo och nödvändiga livsmedel, resten av avkastningen tar markägaren hand om.