Sverige: Där eftertanken är debattens stora fiende

När det gäller de pressetiska reglerna och debattklimatet så finns det nu för en gångs skull i DN en sansad artikel under rubriken I Debattsverige kan ingen höra dig skrika. Det stämmer att TV-debatterna blivit mycket råa och den som inte kan leverera sin åsikt i tre rader blir snabbt avbruten. Det är programledarens program och ingen annans, detta markeras mycket tydligt.

Även radion har antagit att detta är av underhållningsvärde. Med sitt "Ring P1" så tvekar man inte att förnedra inringare genom att helt enkelt avbryta dem eller ännu värre bara dra ner volymen. Den värsta i den vägen är programledaren Täppas Fogelberg som heller inte drar sig för att chikanera den person som ringer och bedriva ett slags lyteskomik. Detta alltså trots att det är just de personer som ringer som programmet lever på, utan att några som helst arvoden utbetalas.  Utom till programledaren förstås.

Vilken fröjd är det då inte att höra någon utfrågas i samtalsform under en timme eller två. Detta kan man få uppleva i lite udda kanaler som Axxess. Eller för all del surfa in på någon fransk, tysk, italiensk kanal, där människor får tala till punkt. Att tillåta detta är att lita på tittarens eller lyssnarens omdöme och överlåta åt dem att själva bilda sig en uppfattning. Men inte ens i partiledardebatter har man det förtroendet här. Allt skall rättas till, beskäras och editeras så att det passar in i en liten, liten ruta, som är fördefinierad. Och är det så att det finns uppfattningar som inte passar i rutan, så tar man med dem just bara för detta, inte för innehållet i sig.

Det sistnämnda gäller i hög grad debattforumet Newsmill. Där skyfflas formligen åsikter ut, om allt mellan himmel och jord, och helst med kända namn, så man kan locka till repliker. Vad står redaktionen för? Det kan nog ingen ens gissa. Man talar om att "läsarna vet bättre än vi" och ett "redaktörsdrivet och användargenererat" innehåll som "sätter agendan i debatten". Men det höga omsättningen av ämnen och artiklar gör att ingen ser röken av en agenda. Det blir bara en åsiktskvarn, där allt mals ner till samma demokratiska blandfärs.