Pressfrihet? Nja....

I Filippinerna lever journalister farligt. För inte så länge sedan konstaterades att mord på journalister var vanligast i hela världen just här, i denna demokrati - fler än i till exempel Ryssland. I ett land med institutionaliserad korruption så är sanningen alltid en riskfaktor - den kan användas som utpressningsmedel, den kan handlas med. Och går inte det så får man tysta ner den på ett mera våldsamt sätt.

Det finns ett tjugotal dagstidningar i landet, de största är Manila Bulletin, The Inquirer och succétidningen The Star. Den sistnämnda tidningen fyllde igår 25 år, vilket resulterade i en fullständig flod av självförhärligande artiklar i femton bilagor med helsidesannonser för Cartier, BMW, Rolex och andra för livets nödtorft viktiga produkter.

Tidningen är inte dålig. Den har ofta inlett upprullningar av affärer. Men när man ser att senatorerna för skattepengar (?) köpt en helsidesannons för att hylla tidningen för dess “balanserade rapportering och sanningslidelse”, så undrar man hur det egentligen är ställt med just balanseringen. Föreställ er att Fredrik Reinfeldt skulle sätta in en helsidesannons i SvD för att tacka tidningen för dess rapportering, med ett foto på hela regeringen under!

I Manila Bulletin har man satt in en annons med ett stort foto på presidenten och lyckönskar honom på sitt andra regeringsår.. Samma sak här: kan man lita på att dessa tidningar verkligen lägger korten på bordet?

Här finns ingen Uppdrag granskning, däremot grävande journalister, som dock öppet berättar att varje projekt kan innebära fara för dem själva och deras familj. Det finns en “Ombudsman” - ja, det heter så här, en export från Sverige, som kämpar ack så ensam att övervaka de folkvaldas tricks.

Det finns mycket att göra här för "Ombudsman".