Reflektioner från ett "katolskt" land

I Filippinerna tillhör fler än 80% av den stora befolkningen den katolska kyrkan. Men hur katolskt är egentligen landet? Kyrkorna är alltid välfyllda, men om det beror på fromhet eller prästbrist är en inte oväsentlig fråga. Av alla äktenskap som ingås är 40% kyrkligt bekräftade. Konsumtionshysterin är obegränsad och tilltagande. Och landet har en brottsstatistik som inga andra asiatiska länder kommer i närheten av.

Så - är detta ett katolskt land? Och hur visar detta sig så fall? För att besvara den frågan måste man gå tillbaka till tiden för kristnandet på 1500-talet. De spanska kolonisatörerna bestod av en säregen blandning av hängivna munkar, fromma adelsfamiljer och ett avskrap av kriminellt belastade individer som inte tolererades i det egna landet. De sistnämnda utgjorde stora delar av armén och ordningsmakten. Folket var inte svårt att undervisa om den gode Guden. Det fanns redan en naturlig benägenhet att lita till övernaturlig övermakt. Och trots de grymma övergreppen från kolonialmakten så vände man sig inte mot kyrkan.Det finns martyrer, men dessa har dödats av banditer och rövare.

Det är denna missionssituation som i viss mån ännu råder. Man samlas gärna och sjunger och lyssnar till visa ord från prästen. Kyrkan blir ännu en gemenskap utöver familjen.

Om någon skulle tro att det är en maktfullkomlig kyrka som härskar över ett obildat och fattigt folk, så kan det inte vara mera fel. Gudstro är inget konstigt hos detta folk, utan det självklara. Men om man sedan vill se något lite mera; kunskap om kyrkan, om dess lära, om katekesen, påvens göranden, eller en liturgisk observans, då är det plötsligt mycket magert, även från prästerligt håll. Det finns till och med teologer här som vill reformera liturgin, så att den ska bli ännu enklare och kortare, med motiveringen att folket förstår ändå inte...

Å andra sidan - är det inte så lite överallt? Det som skiljer Filippinerna från Västeuropa är den självklara folkfromheten och överlåtelsen av livets gåtor till Gud själv. I detta av ständiga naturkatastrofer drabbade land så anklagar ingen Gud eller överger Honom, utan man överlåter sig istället med än större hängivenhet. Detta i stunder då man kanske förlorat sitt hem för femte gången, eller inte har mat för dagen åt sina barn. Därför skrivs böneanrop på allt från bussar till skyskrapor, och därför kan man se även gatubarn bära korset runt sin hals.