Ödesdigra dagar i Manila

I dagarna skrev presidenten i Filippinerna, Benigno Aquíno III, "Noynoy" eller bara "Noy" (här älskar man smeknamn), under den lag som varit det hetaste debattämnet under hela år 2012, som går under namnet "RH-bill". Lagen skall garantera tillgång till preventivmedel, undervisning om preventivmedel i skolorna och på hälsoklinikerna. För en skandinav kanske detta låter som något högst okontroversiellt. Har då inte filippinerna haft tillgång till preventivmedel? Jo, de finns och det annonseras till och med om dem på jätteaffischer. Så - varför då lagen?

Det är just detta som opinionen har undrat över. Främst de katolska aktionsgrupperna och biskoparna har livligt motsatt sig lagen. Man menar att den i själva verket inte handlar om preventivmedel enbart, utan också om en strävan från framförallt de ekonomiskt och socialt privilegierade kretsarna att omvandla Filippinerna till ett modernt västerländskt samhälle. En skribent formulerade det till och med så: "Nu går också vi in den moderna världen." Man vill helt enkelt få ner födelsetalen, man vill öppna för inte bara en flitigare användning av preventivmetoder, utan också allt som ingår i begreppet reproduktiv hälsa: Att sexuallivet inte behöver begränsas till äktenskapet, att kvinnan ska äga sin kropp, det vill säga kunna ha ett "hälsosamt sexliv" som inte resulterar i graviditeter, och om de ändå inträffar, kunna få "säkra aborter". Detta sägs inte uttryckligen. Men det finns självklart där. Ett paradigmskifte; en tröskel ska passeras så att det som tidigare var otänkbart ska bli accepterat och sanktionerat av det offentliga. En oskuld skall berövas detta folk, som högre än allt annat värdesätter människan själv, behoven utöver de basala  får ofta stå i bakgrunden. Man är hellre en stor familj, även om det betyder större uppoffringar.

Kyrkan har verkligen försökt hindra att man anträder detta sluttande plan, som vi ju vet leder till abortkultur och alienering från familjens självklara roll, det som i Humanae vitae kallas "munus", uppdrag. Det finns i botten en önskan att samhället ska stödja individens kortsiktiga lyckoideal istället för att som kyrkan se till det allmännas långsiktiga väl och de värden som kan leda till en transcendent måluppfyllelse.

Denna nation är mycket ungdomlig. I städerna ser man unga människor överallt, konsumtionssamhället vänder sig till dem och samtidigt som de utgör en investering så fruktar man att barnkullarna också skall fixera landet i fattigdomsligan och hindra det från att komma ikapp de andra asiatiska tigerekonomierna. Ty just nu talas det mest om ekonomi i de ledande skikten. Peson har ökat i värde och det satsas enormt på megaprojekt som alla tycks handla om samma sak: Att några som har det bra ska få det ännu bättre. Sålunda bygger man jättehotell, flygplatser och affärscentra, medan vårdinrättningar, närmiljö och socialförsäkringar har brister som förundrar i ett land så fyllt av kapacitet och mänskliga resurser.

Men kyrkan har som sagt verkligen försökt att komma ut med sitt budskap, på ett sätt som väcker frågor om engagemanget i vår del av världen, det kristna Europa:  Har vi givit upp kampen? Varför är det så tyst från våra biskopar och från lekmannagrupperna om dessa frågor, vi som har "facit" på ett annat sätt än i detta land, som ännu faktiskt kan skatta sig lyckligt av en positiv katolicism på det folkliga planet?

Gören alla folk till lärjungar...

På tal om missionen och koloniseringen av Filippinerna, så stod de ofta i konflikt med varandra. Hur skulle missionärerna övertyga folken om den sanna och rättfärdiga religionen, när dess anhängare rånade, brände, våldtog och utnyttjade de som skulle omvändas? Det var detta som prästerna och munkarna stod inför. De soldater som skickades var nämligen av en sådan natur att hemlandet hellre såge dem vara så långt som möjligt från Spanien. Kriminella, laglösa, missbrukare, lösdrivare, rättshaverister, penningjägare, odågor...

Ett av de märkligare missionärsödena kan man möta i Augustinprästen Fray Martín de Rada. Han kom från en aristokratisk familj i Navarra, utbildade sig bland annat i Paris, var matematiker, astronom, filolog och mycket annat. På blott fyra månader lärde han sig otomi, det vill säga ett av de språk som de infödda i Mexiko talade. Han missionerade i Mexiko, men kom sedan som en av pionjärerna till Filippinerna,. Han kristnade flera öar, med hjälp av bara några trogna bröder. Men snart såg han hur omöjligt det var, när maktens redskap, militärer och andra, tog för sig och betedde sig som de värsta hedningar och överträffade även de vildaste folkgrupperna i illdåd. Hur skulle man då kunna övertyga om vilken rättfärdig och god religion man anlände med?

Augustinprästen  sände 1574 ett berömt brev till Filip II där han skarpt kritiserade hur de infödda behandlades, med överbeskattning, övergrepp, slavhandel och terror. Filip II tog intryck och i en "cedula" förbjöd han varje spanjor att ha slavar, och ett reglemente för rapporter om övergrepp infördes. Dessutom beordrades att sjukhus för både spanjorer och infödda skulle byggas, och klostergemenskaper upprättas. (Men sätter man sig in i hur till exempel tobaksindustrin drevs i Viganområdet, så inser man varför frigörelsen från kolonialmakten bara var en tidsfråga.)

De Rada är intressant på många sätt. Hans stora dröm var att komma till Kina. Det gjorde han också år 1575. Under en kort tid var han Spaniens ambassadör i Kina. Han fick möjlighet att besöka helt okända städer, och beskrev dem ingående. För alla kristna var det förenat med livsfara att besöka detta kejsardöme. Men de Rada - som naturligtvis behärskade flera kinesiska språk -  lärde känna länsherren i ett stort distrikt, och de kunde ha konversation om de yttersta tingen. När han skulle resa till Filippinerna igen ville länsherren ha hans bönbok som ett minne, ty han var nyfiken också på de kristnas Gud. Men de Rada sade att det kunde han inte vara utan. Däremot kunde länsherren få välja något bönekort. Han valde länge och väl och till slut tog han ett kort av - heliga Birgitta. Vi vet inte om det var den irländska Santa Brigida  eller vår egen skyddspatron. Men eftersom det fanns en kult kring Santa Brigida av Kildane i Olite i Navarra så är det troligast att det var bilden av denna Brigida som mandarinen valde.

Vad Augustinerna åstadkom i Filippinerna är storartat. De införde den kristna tron trots att alla odds var emot detta. De verkade för lokalbefolkningen mot förtryck och missbruk. Och de civiliserade på detta sätt inte bara folken i dessa fattiga och oroliga områden, utan även kolonisatörerna.

de Rada skulle inte bli gammal. Men det är en annan historia.

Mission att lära av

Det är alltid bra att komma utanför sin hemby och ta del av andra media. Filippinernas dagspress är mycket ojämn. Det finns ett antal stora tidningar, Manila Bulletin och uppkomlingen Philippine Star är störst i huvudstaden. Båda andas devothet gentemot makten, inte sällan kommer reportage om att den och den politikern varit på samma party som tidningens ägare, ja, till och med presidenten själv besökte nyligen Stars stora julcocktail. Alla känner alla, så någon grävande journalistik som vi är vana vid i Sverige får man leta efter. Den är dessutom livsfarlig.

Annonsbilagorna är oändliga. Redigeringen är gammaldags, det vill säga, när spaltutrymmet är slut sopar man in på nästa sida, som då blir ett sammelsurium av slutsnuttar. Och - till frukostbordets förtret - inget varken häftat eller limmat. Lösblad gäller.

Men emellan annonserna kan man ibland hitta pärlor. Längre artiklar, krönikor, välskrivna texter som tar läsaren på allvar.

En liten  krönika i onsdagens Star  tar upp det faktum att Filippinerna, trots avsaknad på guld och kryddor, ändå behölls av Filip II. Den spanske kungens rådgivare var eniga: när det visade sig att det inte fanns så mycket att hämta och det inte var troligt Kina kunde erövras från Filippinerna, vad skulle man då ha öarna till? De kostade bara pengar. Kungen svarade att han var beredd sälja kronjuvelerna om bara ett enda kapell kunde byggas och en enda själ kunde omvändas.

Det fanns alltså ett religiöst motiv bakom koloniseringen. År 1556 ersattes ordet "conquistar" (erövra) med "pacificar" - freda. Prästerna som sändes ut skulle vara väl förberedda. De skulle ha "recogimiento", det vill säga en anda av bön. De skulle uppföra sig väl. I deras uppdrag låg att undervisa i spanska, men det fanns krav att de även skulle behärska lokalspråken - detta redan innan de avreste. Detta gjorde att dessa missionärer från Spanien blev de filippinska språkens första lingvister. De gjorde grammatikor  och ordböcker och gav folken tillgång till ett eget skriftspråk som aldrig tidigare.

Ledande var Augustinorden, men även franciskanerna har betytt mycket för trons utbredning. Augustinierna var ofta adelsmän, välutbildade och hängivna. Var de än kom satte de upp skolor och byggde kyrkor. (Dessa korallkyrkor förfaller nu då regeringen inte har intresse att bevara dem. De är förvisso en del även av Europas kulturarv.)

(Bilden: Paoay - jordbävningssäker augustinerkyrka i Illocos Norte, nu i förfall. )

En intressant notis är att prästerna vid minsta överträdelse eller förseelse skickades hem till Spanien igen. Men de hade rätt till att deras sak prövades. Man krävde då vittnesmål från folket. Men det var svårt att få dem vittna då de ansåg prästen inte skulle vanhedras. Denna typiskt filippinska anda finns kvar, och dessvärre visar den sig att präster som inte alls borde få verka ändå kan göra detta på grund av folkets överdrivna aktning för personen i ämbetet.

Vad kan vi lära av denna flik av historien? Kanske att all mission - eller evangelisation - måste bygga på organisation, förberedelser, goda kunskaper - inte minst av språket. Och mänskliga kvaliteter utöver det vanliga. Man kan inte bara "skicka en präst".

Man måste säga att trots de grymheter som de spanska kolonisatörerna begick, så var missionen en framgång. Slavhandel fanns redan när spanjorerna kom, och de utnyttjade den snarare än avskaffade den. Men många lokala krigstillstånd avblåstes, utbildningen ledde till ökad levnadsstandard och tron upphävde många gamla traditioner som ofta var mycket grymma - inte minst kannibalismen bland ifogauerna, folket i bergen.

Idag borde kyrkan skatta sig lycklig över ett folk som ännu är så öppet för det glada budskapet. Men det finns orosmoln. Inte minst handlar det om bristen på katekes, om prästbrist, förflackning av det kyrkliga livet och myten om sekulariseringens frälsning, den ofta spridda lögnen att välstånd och katolicism skulle vara två oförenligheter.

Folk i fara

I Filippinerna  - där redaktören nu befinner sig - känner sig ännu ingen kränkt av att höra Guds namn. Den stora nyheten i tidningarna är att Jesus är född. Krönikörerna behandlar detta tema fullständigt självklart och presidenten tar upp det i sin julhälsning. Ändå genomgår landet en sorts brytning med den självklara tron. Ett lagförslag om Reproduktiv Hälsa (RH-bill) har drivits igenom, trots kyrkans envisa motstånd. Detta ska garantera preventivmedel åt folket och upplysning om hur man undviker få barn. Men i botten finns också en propå om lagliga aborter, detta som ett medel att förhindra fattigdomen att sprida sig.

Det finns alltså ett cyniskt medelklassperspektiv i bakgrunden; att det är barnrikedomen som orsakar svält och fattigdom. När det i själva verket är korruption och oansvariga politiker, som inte förmår fördela de statliga medlen annat än till sina släktingar och välgörare. Man utmålar guld och gröna skogar om bara detta folk inte förökade sig så mycket. Men vi vet ju vad som ryms i RH-lådan: Tiofalt ökat aborttal, upplösta familjer, tonårspsykoser...Man önskar att detta folk - som nyligen befunnits som världens lyckligaste -  visste vilken pärla de håller på att spola bort med tvättvattnet: Tron på Gud och tron på livets helighet.

Gud kränker, spöken och sex är vetenskap

För en gångs skull har en av våra präster fått lite plats i pressen. Det handlar om fader  Zbigniew Golebiewski i Nyköping som i församlingsbladet varnat för SVT:s julkalenderprogram, som sänds på morgnarna och visas även på många daghem. (Aftonbladet har tydligen läst bladet.)

I detta barnprogram är det två spöken som har huvudrollen. I slottet händer allt möjligt mystiskt, Barnen har seanser, åkallar "osaliga andar" och föremål flyttar på sig etc. Det är ju bara ett barnprogram så varför då uppröras?

 Kanske fader Zbigniew också följt debatten huruvida skolan har rätt att ha en adventsbön i närmaste kyrka. Skolverket har lagt sina djupa pannor i veck och åstadkommit en "juridisk vägledning", där det konstateras att rektor har ansvaret för att barnen under skoltid aldrig för höra ett Herrans ord. Undervisningen skall vila på vetenskaplig grund nämligen, den får inte vara konfessionell. Så - kyrka och präst, men inga böner, välsignelser eller sådant ovetenskapligt. Barnen kan ta skada.

Men av spiritism kan de alltså inte ta skada. Och inte av sex- och samlevnadsundervisning där man lär sig allt om onani, sexpraktik, pornografi, preventivmedel, könsbyten med mera. Ty detta vilar på "vetenskaplig grund".

Artiklarna om fader Zbigniews lilla varning till sina församlingsbor har fått stor plats i pressen.Frågan är nu - var egentligen bigotteriet härskar. Är det i den katolska församlngen i Nyköping, där man varnar för barnprogram i TV? Eller är det i själva verket på Skolverkets tjänstemannarum, där man ägnar veckor åt att fundera över hur skolan ska kunna ordna  adventsstämning utan att Guds namn nämns, och låter jurister - till säkert saftigt konsultarvode -  författa nio sidor om hur man kan göra så barn får uppleva julstämning garanterat utan Gud.

Den "svenska modellen"

Frågan om den svenska linjen inom EU är inte så enkel som flera av våra parlamentariker vill göra gällande. Faktum är att även Sveriges lagstiftande församling avviker från de europeiska principerna på en rad frågor. Europarådets kommission för jämställdhet riktade förra året i en resolution uppmaningen till samtliga medlemsländer att stoppa information om kön på foster till blivande mödrar, detta för att förhindra könsselektiva aborter. (Signum har en utmärkt artikel om saken.) Men Sveriges hälsominister, kristdemokraten Göran Hägglund har bara meddelat, att i Sverige är det omöjligt att villkora rätten till abort. Den kan ske av vilka skäl som helst alltså; ekonomiska, känslomässiga, "fel" fader, mindre medicinska skäl, som harmynthet, och alltså även "fel" kön. När det gäller själva livet är det alltså tillåtet med könsdiskriminering, medan detta i andra sammanhang kan lagföras med hjälp av diskrimineringslagen.

Resolutionen har även tagit upp sjukhuspersonalens rätt att med hänvisning till samvetet inte behöva delta i abortiva ingrepp, som ju egentligen går utanför den allmänna sjukvårdens uppgift; att läka, hela och rädda liv. Men även här förklarar Sveriges lagstiftande församling att då får man söka sig ett annat jobb. Vilket utesluter en stor grupp av vår befolkning från detta yrke. Ett sorts "Berufsverbot" alltså, i likhet med Nazitysklands yrkesförbud för judar i många offentliga institutioner. Men idag gäller det kristna.

Förbudet strider mot både artikel 10 och 11 i Europeiska konventionen om skydd för de  för mänskliga rättigheterna. Det finns till och med ett vägledande domslut - en lärare blev avskedad på grund av sitt medlemskap i ett kommunistiskt parti, vilket Europadomstolen fann vara rättsligt oacceptabelt.

Detta borde kanske få dem som väsnas om Maltas nyligen, med stor majoritet, invalde Europakommissionär Tonio Borgs katolska tro att lugna ner sig lite, och se över förhållandena på hemmaplan.

Borgs svar: Briljant, kunnigt och personligt

Det omtalade förhöret i EU-parlamentet med Maltas utrikesminister, Tonio Borg har nu hållits i Bryssel. Under dryga tre timmar utfrågades han om olika frågor i anslutning till de uppgifter han kommer att arbeta med som kommissionär för hälsofrågor. Det blev många olika principfrågor, som Tonio Borg utan att bläddra i papper ledigt bemötte. I slutet ställdes den enda frågan från en svensk parlamentariker. Socialdemokraten Åsa Westlund framförde en ganska insinuant fråga på ett iögonfallande sätt. Hon ställde den på svenska,och använde den på kontinenten mycket kollegiala du-formen (ordföranden kallade Borg för "Herr Doktor Borg").  I frågan  förolämpade Åsa Westlund  Tonio Borg genom att anklaga honom för att bara utnyttja sin smarthet i svaren och hon kallade honom för en nickedocka och marionett, Sedan ville hon utkräva ett löfte från honom att stå för "säkra och lagliga aborter". Detta hade enligt Åsa Westlund inget med staters suveränitet att göra, då det handlar om varje enskild kvinna. Borg svarade med att hans uppgift inte var att driva enskilda frågor utifrån sin privatuppfattning. Han underströk han är ålagd att ansluta till de fördrag mellan Europas länder som fattats. Varje land måste ha sin egen rätt, hävdade Borg, något som uppenbarligen Åsa Westlund inte tyckte. Men - som Tonio Borg underströk - EU är ingen federation, här finns många suveräna länder med olika intressen och sammansättningar och kompetenser att beakta, inte minst kyrkans.

Hans svar var mycket klara genom hela förhöret.

Frågan är hur de svenska representanterna tänker här - menar de verkligen att enskilda kommissionärer ska kunna driva frågor utifrån sin egen personliga uppfattning och inte ta hänsyn till andra länders  lagstiftning, och heller inte ta hänsyn till vad stora delar av Europas befolkning finner vara gott och sant och rätt? Uppenbarligen är det så. Cecilia Wikström skriver på sin blog:

Europa är ju byggt på respekt för gemensamma värderingar och grundläggande friheter och ska inte stillatigande se på när vissa medlemsländer sätter medborgarnas mänskliga rättigheter på spel. Därför behöver vi gemensamma spelregler för alla att rätta sig efter, inte minst på pressfrihetens område.

Tydligare än så kan väl inte kravet på överstatlig styrning och centralmakt formuleras. Vi vet ju redan dessutom att Cecilia Wikströms definition av mänskliga rättigheter inte är densamma som "Europas". Men uppenbarligen definierar hon sig själv som "Europa" och de som avviker från hennes uppfattning kallas för "vissa länder". Men - även Sverige är ett "visst land".

Det meddelas nu att de svenska partigrupperna i EU-parlamentet inte är eniga, och att svaret från dem förmodligen kommer bli att de godkänner valet av Tonio Borg.

Hela förhöret kan ses på SVT Forum. Åsa Westlunds fråga kommer efter 2.48.00

Aftonbladet skiljer folk från fä

Vi läser nu att Cecilia Wikström mordhotats efter sitt angrepp på Maltas utrikesminister Tonio Borg. Aftonbladets ledare fullföljer mobbningen och önskar att Borg skickas tillbaka till den

reaktionära grotthåla han kommer ifrån. 

Vad man talar om är ett av medlemsländerna i EU - Malta.

När påven mordhotades i partikamraten Birgitta Ohlssons Facebook-grupp RÖTT KORT VATIKANEN blev det dock inga rubriker i Aftonbladet. Ingen annanstans heller. 

Vilka representerar Cecilia Wikström?

En dinosaurus, en mumie, ingen kommissionär för det 21:a århundrandet. Reaktionära och fasansfulla åsikter. En homofob av stora mått, han ska helst hålla sig till Malta eller åka så långt han kan från EU.Vi vill inte ha honom här.

Så karaktäriserar EU-parlamentarikern Cecilia Wikström Maltas utrikesminister Tonio Borg, som utsetts till att bli kommissionär. Cecilia Wikström retar upp sig främst på Tonio Borgs motstånd mot aborter. Hon tror att abort är mänsklig rättighet, som är grundmurad i EU. Men som fullvärdig medlem i EU-parlamentets utskott för rättsliga frågor, JURI, borde väl Wikström veta att det ingenstans finns inskrivet att abort skulle höra till de mänskliga rättigheterna, varken inom EU eller i FN. Alltjämt så är rätten till liv starkare än rätten att ta oskyldigt liv. Att sedan många länder väljer att gå emot detta med en utbredd abortpraxis har inget med mänskliga rättigheter att göra.



Wikströms utspel aktualiserar desinformation som försiggår gällande abort. Många politiker, nu senast den moderata riksdagsledamoten Ulrika Karlsson, försöker hävda att de mänskliga rättigheterna innefattar även rätten att få inducerad abort. Man hänvisar till begreppet "reproduktiv hälsa", SRHR, som i sin tur kan inordnas under rätten till allmän hälsa. Men detta är en tolkning som inte finns i något av de styrdokument som nationerna enats om, varken i FN eller EU.

Varför är denna tolkning då felaktig? Det finns flera skäl till det. För det första så är graviditet ingen sjukdom eller ohälsa, utan detta tillstånd är en del av människans livscykel. För det andra så kan inte skyddandet av en individs hälsa eller sexuella frihet gå ut över hälsa eller liv för en annan individ. För det tredje så är en människa aldrig del av en annnan människas kropp, varken i fosterstadiet eller senare. För det fjärde borde väl även mannen vara en del av den reproduktiva hälsan. Idag är han det inte vare sig i de länder där han kan tvinga kvinnan till abort eller där han - som i Sverige - inte har någon laglig möjlighet att förhindra abort av sin egen avkomma.

Den svenska regeringen har gjort sin egen tolkning av de mänskliga rättigheterna, och man godkänner helt öppet att använda biståndet som utpressningsmedel och man låter SIDA bekosta abortkliniker som står i strid med andra länders lagstiftning.

Tonio Borg må ha gjort en del kontroversiella uttalanden. Men inom politiken så måste kan kunna acceptera att det finns olika meningar. Cecilia Wikström drar sig själv inte för att strö uttalanden omkring sig som förnedrar hela nationer, som Malta och Ungern, och hon verkar heller inte kunna skilja politiken från den privata sfären. Den tvåfaldigt skilda lutherska prästen svarar på frågan om Borgs motstånd till att skilsmässor kan ske så lättvindigt:

Jag säger bara en sak: Jag tycker synd om hans fru.

Att Borg egentligen bara företräder en i EU:s direktiv förankrad människosyn, som dessutom lätt kan igenkännas i Andra Vatikankonciliets konstitution Gaudium et Spes (andra delens hela första kapitlet tillägnas där familjen som grund för samhällets fortbestånd) tycks inte Wikström förstå. I själva verket är det katolska Malta ett av få länder som försöker omsätta Andra Vatikankonciliets riktlinjer i praktisk politik. Men hon har bara förakt till övers för den katolska majoriteten inom den religion hon själv borde företräda som luthersk präst. Hon underskattar grovt hur stora skaror i Europa som står bakom motståndet mot abort, könsneutrala äktenskap och de många skilsmässorna där framförallt barnen blir lidande. Det är betydligt fler än den högljudda liberala extremism som Cecilia Wikström företräder. Hon drar sig heller inte att använda samtliga förekommande härskartekniker; nedlåtande invektiv, personangrepp, marginalisering, majestätisk "vi"-form, hot och löften om att ställa till problem genom att "infiltrera", allt för att misstänkliggöra personen och allt vad han står för. Att Wikström sitter i en rådgivande kommitté för ledamöters uppträdande, när hon själv uppträder på detta sätt borde väcka en del frågor om hennes lämplighet.

Europa är faktiskt en till 75% kristen världsdel. Detta måste ju med nödvändighet innebära att också en del av de principer som den kristna människosynen omfattar, också kommer att manifesteras i politiken. Men åt detta vänder vår liberala Europaparlamentariker föraktfullt ryggen.

Vi väntar nu spänt på att alla försvarare av det fria ordet och av det Andra Vatikankonciliets principer skall framträda eller höra av sig till Cecilia Wikström och protestera mot hennes oacceptabla maktfasoner.

Se även  denna färska larmrapport från European Dignity Watch.

Är detta forskning?

Vi läser i Signum att en brittisk katolsk professor i teologi,  Tina Beattie, blivit avvisad att hålla föredrag i ett katolskt universitet, detta då hennes teologi inte anses harmoniera med universitets riktlinjer. Flera tidningar, däribland nyhetsbyrån National Catholic Reporter,  gör detta till ännu ett fall av orättvis inkvisition och ett flagramt exempel på

en förolämpning mot en respekterad teolog.

Universitetet i San Diego tänkte sig

en klar och konsistent presentation gällande kyrkans morallära

Men mot bakgrund av att professor Beattie skrivit under ett upprop för civilrättsliga samkönade äktenskap så kan man kanske förstå att det privatfinansierade katolska universitet i USA plötsligt fick "kalla fötter". (Enligt katolsk tro konstitueras äktenskapet av man och kvinna och sexuell förening utanför äktenskapet betraktas som ett hinder för kontakten med Gud.)

Men professor Beattie har ju också faktiskt dammat av Thomas av Aquino och hon citerar gärna traditionell katolsk poesi och hon lyfter fram medeltidens kninnliga mystiker. Så är problemet egentligen så stort?

Flera har anfört hennes forskning och att det är en skandal att den inte får redovisas. Syster Katrin Åmell OP skriver i Signum:

Som hon själv sade handlar nedtystandet inte i första hand om henne utan om något mycket mer. Detta skulle kunna sammanfattas i katolska teologers rätt att utföra det arbete de är utbildade för, nämligen att i samarbete med kolleger fritt uttrycka sig kring vad de kommer fram till i sin forskning.

Hur är det då med hennes forskning? I boken ‘God’s Mother, Eve’s Advocate från 2002 jämför professor Beattie prästens utgivande av Kristi lekamen och blod med en homosexuell ejakulation. Prästen ger ju ifrån sig något. Och detta kan inte kvinnan, som därför utesluts. Det faktum att endast män är präster utgör för professor Beattie alltså en perversion:

Ultimately this means that women have become bystanders in the metaphysical consummation of homosexual love, a marriage between men and God in which the male body is both the masculine bridegroom and the female bride, the masculine God and the female creature, the masculine Christ and the feminine Church. 

Uppenbarligen har denna teolog problem med Pauli ord om äktenskapet mellan Kristus och kyrkan. Att Gud är maskulint beskriven och att Kristus var av manskön uppfattar hon som ett sorts manlig konspiration med homosexuella förtecken:

I have already argued that the phallocentricism of neo-orthodox theology risks reducing the Mass to an orgasmic celebration of homosexual love from which the female body is excluded, so that women have no necessary place in the symbols of salvation’

I ett föredrag hållet 2011 utgår hon från metaforen kyrkan som moder. Med bland andra Hans Urs von Balthasar kritiserar hon att kyrkan frångått sin roll som Moder och istället blivit en "något", med

permanent conversations, organizations, advisory commissions, congresses, synods, commissions, academics, parties, pressure groups, functions, structures and restructurings, sociological experiments, statistics: that is to say, more than ever a male Church,

Hon ifrågasätter blodsmystiken och korsoffret i heliga Mässan och menar hela denna symbolik stänger ute kvinnan från frälsningsmysteriet. Hon anklagar Troskongregationen och påven för att medvetet utelämna kvinnan och aldrig låta henne komma till tals. Påven Benedikts syn på familjen t.ex. är romantiserad då den inte inbegriper kvinnodöden i barnsäng. Professor Beattie menar också att abort inte är synd, om alterntivet innebär risker för att modern skadas eller dör.

Enligt professor Beattie borde man istället för döden på korset  tala om födelsen på korset - öppningen i sidan från lansen är en vagina ur vilken kyrkan föds, precis som vid en förlossning kommer vatten och blod, menar professor Beattie. Inte nog med detta - hon ser i en ikon en bild av en enorm fallus ( i själva verket är det ikonmåleriets sätt att avbilda magmuskulaturen, abdomen):

So, let me suggest that the wound of Christ here is a bleeding vagina, and the phallus represents the semen, so that Christ becomes a body which is both masculine and feminine, mother and father, and out of this body is born the maternal Church in which Christ continues to present to us as a nurturing, maternal body in the sacraments.

Utifrån samma märkliga metaforik uppfattar hon den berömda Chartrekatedralens portal som en - vagina genom vilken alla inträder i "Kristi sköte", vi går mot altaret, där Kristus väntar oss. Och ser vi upp mot valven, ska vi upptäcka de är som en "moderlig bröstkorg".

If we are to accept that women are decisively excluded from the priesthood, we surely are not excluded from contributing to the sacramental and liturgical meanings of the Mass? Today, the
theology of the Mass has become obsessively preoccupied with sex and death, focusing on the essential masculinity of the priesthood, so that our liturgy fails to celebrate the wondrous creation of which we are a part, and it cannot express the hopes and fears, the yearnings and prayers which we as women bring before God.

Så, dagens teologi är alltså alltför centrerad kring könsfixering och död och manligt prästämbete. Därigenom stängs kvinnan ute från Eukaristins mystik. (Man frågar sig då, vad ett byte skulle innebära om fokuseringen ändras till könsfixering och födelse och kvinnligt prästämbete.Skulle då inte, med samma logik, istället mannen stängas ute?)

Det är alltså denna typ av forskning som man så högljutt beklagar att den inte får sin plats i kyrkliga universitet. Men frågan är om detta beror på själva budskapet. Är det inte snarare kvaliteten som brister? Man behöver knappast ha studerat teologi för att här ana en prägel av "hemkört", av fria fantasier och åsikter mera än en forskargärning. Det är inget fel med detta, men kanske denna ideologiserande associationskonst inte riktigt uppfyller de krav som man faktiskt måste leva upp till om man ska undervisa vid ett katolskt universitet. Innebär inte katolsk teologisk forskning att man i första hand utgår från skriften och traditionen, från våra heliga kyrkolärare och från den sanning som kyrkan fått att förvalta och uttolka under den helige Andes ledning genom alla tider, likaväl och lika för män och kvinnor? För att sedan finna förklaringar som bättre belyser den uppenbarade sanningen.

Men ingen forskning i världen kan ändra, lägga till eller dra ifrån något från den gudomliga Uppenbarelsen. Eller - Gud bevare oss - förvanska och förvrida den till oigenkännlighet.

Samtalen med SSPX: Tålamod, värdighet, uthållighet, tilltro...

Uteslutningen av den stundtals mycket omskrivna biskop Richard Williamson ur prästbrödraskapet Pius X (SSPX) kom inte som en överraskning. Alltsedan kontakterna med Rom inleddes för 12 år sedan har spänningarna inom brödraskapet ökat. Medan många har glatts åt en möjlig juridiktion och mera försonliga tongångar, har andra betraktat varje närmande till Rom som ett förräderi mot msgr Lefebvre och en eftergift till "Newchurch", det vill säga kyrkan efter det Andra Vatikankonciliet. Biskop Williamson har, trots förflyttning, påbud och vädjanden om att vakta sin penna, fortsatt sända ut sina krönikor om allt mellan himmel och jord. Och inte så sällan har angreppen mot det egna brödraskapet haft en doft av vitriol. Inte nog med detta - från hans residens har interna brev läckts ut och han själv föredrar dra allt inför öppen ridå, även svaret på hans uteslutning, där han förklarar sig kvarstå i brödraskapet men uppmanar sin superior att själv avgå.

Han har dock sina anhängare, främst kanske i England, som höjer honom till skyarna som en modig sanningens röst, medan det bland de så kallade traditionalistiska kretsarna i Frankrike, där de är som störst,  kan noteras en betydligt mjukare ton, mindre personfixerad och mera tolerant mot alla någorlunda likasinnade, vilken helig mässa de än besöker.

När det uppdagades att det inte blir någon gemensam deklaration av de samtal som pågått mellan SSPX och Troskongregationen, så trumpetades detta ut som den definitiva spiken i kistan för varje lösning, som kunde innebära att prästerna kan verka i en godkänd juridisk ordning under påven i Rom. En del med sorg, betydligt fler med triumfatoriska glädjerop. Men efter att påven sammanträffat med Ecclesia Dei-komissionen så sände de ut en kommuniké, som alls inte signalerar en slutpunkt. Här kan man läsa att

"At the present time, the Holy See is awaiting the official response of the superiors of the Priestly Fraternity to these two documents. After thirty years of separation, it is understandable that time is needed to absorb the significance of these recent developments. As Our Holy Father Pope Benedict XVI seeks to foster and preserve the unity of the Church by realising the long hoped-for reconciliation of the Priestly Fraternity of St. Pius X with the See of Peter - a dramatic manifestation of the 'munus Petrinum' in action - patience, serenity, perseverance and trust are needed".

Med andra ord har påven inte givit upp. Låt oss se om det finns samma närmast oändliga tålamod hos motparten, som nu alltså är reducerad till tre biskopar. För närvarande ligger initiativet hos dem.

Konsten att skapa fördomar

Bilden som våra public-serviceorgan förmedlar av katolska kyrkan är entydigt negativ. Igår fanns ett inslag i Aktuellt om flickskolor i Spanien, som ofta hämtar andlig inspiration från helige José-Maria Escrivá de Balaguer och prelaturen Opus Dei. Under Francotiden dominerades de icke-statliga skolorna av  jesuitorden där lärarna var präster. Med Opus Dei kom modernare idéer in. God utbildning för alla var en hjärtefråga för msgr Escrivá. Han lät grunda skolor över hela Spanien och andra länder, även ett universitet i Pamplona, där det utnämndes kvinnliga akademiker och professorer i en tid, när detta knappt förekom i Spanien. Inslaget i Aktuellt tog upp motståndet mot att ge statsbidrag till könssegregerade skolor, detta på grund av den diskriminering detta skulle representera. Men elever och rektor var övertygade om att för flickornas del innebar det studiero och att de kunde växa i självförtroende enligt sin egen takt. I själva verket handlar motståndet mot flickskolorna om politik och ideologi, pedagogiken är inte inblandad alls.

Aktuelltredaktionen hade inkallat en expert, Thomas Gustafsson, som menade att dessa skolor var kvarlevor från tiden när kyrkan och Franco hade en pakt, och Opus Dei beskrevs som en "djupt konservativ" rörelse som tillhör kyrkan. Enligt Gustafsson hade man till och med hotat parlamentariker med skärselden om de införde oönskade reformer - den prövning vi alla alltså ska genomgå enligt vår tro.

Nå - sanningen är alltså annorlunda. "Problemet" med flick- och pojkskolorna är att de uppvisar påfallande goda studieresultat, och man fruktar därför att de statliga skolorna ska framstå i sin rätta dager. Vi hade samma fenomen i vårt land, när Socialdemokraterna i Stockholm ville förbjuda Adolf Fredriks musikskola, för att den "berövar" andra skolor på begåvningar.

Kyrkan målades här alltså upp som ett mörkt moln bakom de framgångsrika skolorna. I TV-programmet Korrespondenterna blev det ännu värre. Här presenterades i tre inslag hur människor använder Gud som skäl för att förtrycka och mörda. Det första inslaget tog upp Vatikanens ingripande mot den kvinnliga ordensledarorganisationen LCWR, som vi tidigare beskrivit. Det var ett program i förfasa-sig-genren. Men inslaget bekräftade med stor tydlighet att dessa systrar lever med en rad föreställningar, som inte kan förenas med katolsk tro.  De må vara hjälpsamma och snälla och självuppoffrande, men flera rena missförstånd räknades upp - som att kyrkan förbjuder kärlek mellan människor, att kvinnan äger makt över sitt barns liv, att kyrkan inte äger rätten yttra sig vad hennes tjänare får uttala och tro, att människor av samma kön borde kunna ingå äktenskap, med mera. Vidare sades i programmet att påven fördömt alla nunnor i USA, att ingripandet kom som en total överraskning, att felet är att kyrkan styrs av män, att den på något sätt vill dessa systrar illa. Och ingen vill längre bli nunna. Allt detta är helt missvisande och saknar faktagrund. 

Man borde besökt någon av de kommuniteter som utgör 20% av systrarna, vilka inte är dissidenter, och man skulle få en helt annan bild av "nunnorna" i USA. Programmet Människor och Tro i P1 lyckas heller aldrig hitta andra katoliker, än samma missnöjda röster i varje inslag. Det tycks bara finnas en inställning till "Vatikanen", en enda vinkling - och den är att det är en samling onda, inskränkta män som sitter instängda i Rom och utövar makt enligt medeltida mönster. 

Kanske en uppdatering vore på sin plats, om de nya generationerna som älskar sin tro och sin kyrka, som inser att den är ett mysterium, och att Kristi delegering till Petrus och apostlarna inte var symbolisk. När får vi någonsin höra talas om dem i våra media?

DN och den liberala munkavlen

Dagens Nyheter brukar betecknas som "oberoende liberal", i deras självpresentation läser man att

Vi verkar i en upplysningstradition som ska bidra till att svenskarna förblir ett läsande och tänkande folk.

Om det nu är några som tror liberal betyder frihetlig, och att med detta så menas ett fritt och öppet samtalsklimat gällande samhällets alla frågor, så får man ett klart bevis genom denna tidning att så är inte fallet. I själva verket kan den liberala inställningen leda till raka motsatsen. I en ledare med den märkliga rubriken "Inte läge att skoja till det" så tas abortfrågan upp, med ett antal exempel på inskränkningar och en fråga hur "Sverige" kan hjälpa kvinnor att komma undan lagarna i sina egna länder.

Men i botten fanns en helt annan upprördhet, nämligen hur SVT:s Aktuelltredaktion kunde vara så omdömeslös att låta en representant för abortmotståndet, Ja till livets ordförande Gunilla Gomér,  överhuvudtaget få göra sin röst hörd i TV-nyheterna.

Efter Aktuellts inslag om Spanien hände något ganska anmärkningsvärt. I studion fanns RFSU:s ordförande Åsa Regnér för att kommentera utvecklingen i Europa. För att spetsa till det hela hade Gunilla Gomér, KD-politiker och ordförande i ”Ja till livet”, inbjudits. Debatten kom följaktligen att handla om rätten till fri abort – i Sverige.

Att hon var insatt som en motpol till en annan, betydligt starkare opinonsbildare, den privata  affärsdrivande lobbyorganisationen RFSU:s Åsa Regnér, utgjorde inget skäl.

 "Aktuellt­redaktionen tyckte uppenbarligen att det var dags att problematisera denna rättighet." 

skriver ledarredaktionen upprört, och menar alltså att aborterna helt enkelt inte får tas upp till debatt. Man avslutar hela ledaren att indignerat utropa.

 ---när rätten till abort inskränks i Europa liksom i USA, borde SVT veta bättre än att trivialisera frågan om kvinnors liv, hälsa och självbestämmanderätt.

Trivialisera? Så - att överhuvudtaget reagera för att vårt land år efter år har Europas i särklass högsta aborttal bland tonåringar, är att trivialisera. Gunilla Gomér pekade på RFSU:s totala misslyckande i sin upplysningsverksamhet och det faktum att man ändå fortsätter med samma metoder, utatt att ens med ett ord vilja erkänna sina misslyckanden. Det kan inte hjälpas att man får en känsla av att RFSU inte tycker det är ett problem med dessa 100 aborter om dagen - utan snarare ett hälsotecken. Och DN vill inte att media ska ens få ta upp problemet - "problematisera" denna tragiska praktik att utsläcka liv och blunda för tonårsproblemen i dess spår.

I landet finns det hundratals "tjejjourer", ideella organisationer som försöker ta hand om flickor och unga kvinnor som har enorma problem med sin identitet och självkänsla. Föreningen Psykisk Hälsa öppnade för ett tag sedan en chatfunktion kallad självmordsupplysningen.se. Man fick under den första veckan 5000 påhälsningar, den yngsta var 11 år. Och majoriteten som kontaktar denna chat är flickor med problem av sexuell natur i botten av en total brist på livsvilja och självrespekt. Att myndigheter med RFSU i spetsen vägrar problematisera detta och inse sambanden mellan vårdslösheten i den sexuella upplysningen, abortkulturen och tonårsflickors psykiska ohälsa, är ett grymt och iskallt bevis på hur ideologi får stå över sanning, medmänsklighet och sunt förnuft.

DN vill alltså inte släppa in ens en röst som pekar på abortproblemet och hur vi ska angripa det, utan man förespeglar att "Sverige" är enigt och att "Sverige" ska ingripa och sätta sig över andra länders lag och bedömanden. Man tycks tro vi ännu lever i en enhetsstat av Gustav II Adolfs modell. Detta kan inte kallas för något annat än kulturimperialism.

Se även våra andra notiser om abortfrågan:
Modernitetens slaktoffer
Mänsklighetens sorgligaste kapitel
Propagandaorganet P1
Laglig abort eller mord? Klockslaget avgör
Kampanj med dubbelbottnad agenda
Tonårsaborter - experter desinformerar
Ödesdigra felsägningar
Riksförbundet för garanterat asexuell upplysning
Segregering eller  samvetstvång
Allt vad i viljen...

Artiklar i KATOLSK OBSERVATÖR:
Det nya romarriket (ledare)
Livräddare via Facebook
Kalla fakta om abort
Hårresande läsning (ledare)
En tragisk karikatyr av legalitet (ledare)
Jag heter Thomas av Aquino

Språkförbistring

Flera tidningar har notisen om att påven vid öppnandet av Trons År bad på arabiska. Det antyds en gest av avbön gentemot islam och muslimer och man refererar till Regensburgstalet. Inget kan vara mera fel. Möjligen kunde man tolka in en gest gentemot alla arabisktalande - såsom en del av evangelisationen. Arabiska är ett stort språk, och det har inga band till islam. Besöker man en kaldeisk kyrka möts man av bibelcitat på arabiska, och heliga mässan firas på arabiska i kaldeisk och maronitisk rit. Så fort folk hör arabiska eller ser arabisk skrift så tänker man: islam. Det är samma misstag som när biskop em i Svenska kyrkan Bengt Wadensjö finner det hisnande att hitta en medeltida mässbok i Spanien på latin och arabiska. Han spekulerar då i att muslimer deltog i katolska mässan - varefter han startar ett märkligt projekt att bygga ett kristet-muslimskt centrum i Fisksätra, där de två religionerna så att säga av misstag skall sammanblandas, och därigenom förespeglas det hela som ett fredsprojekt.

Att sedan Wadensjö tror Spanien var moriskt redan på 300-talet är ju också det ett tecken på vissa - luckor i källstudierna:

Konsekvensen blev att i Spanien på morernas tid och i England på angelsachsarnas tid fanns en liten härskarklass med ett annat språk och en annan religion än den stora erövrade och underkuvade massan. Spanien och England var från 300-talet varken hade enhet i religion eller kultur.

Den förste "moren" landsteg emellertid först 711 i Gibraltar, och de blev kvar i någon maktmening till 1492, "Den underkuvade massan" var under dessa dryga sju sekler utan tvekan de kristna, som beskattades hårt och förbjöds bygga kyrkor. Man fick bygga till befintliga. Därför hittar vi knappast några tidiga romanska kyrkor i Spanien annat än i de norra provinserna. I Asturias säger man: "Spanien, det är Asturias, och det som blev återtaget (från muslimerna)". Ty på 300-talet var Hispania ju redan en officiell kristen provins av romarriket, med få småsekter. Vandaler och visigoter kom först på 400-talet, det finns ännu "genetiska spår" av dem i Galicien.

Men arabiska är som sagt inget muslimskt språk, lika lite som latin var ett kristet. Den så kallade convivencian i Spanien innebar utbyte av kultur och språk, och konversioner förekom. Men definitionerna av de olika religionerna var tydligare än idag, och tanken att muslimer skulle delta i Heliga Mässan är fullständigt befängd. I den mozarabiska riten var utropet, Ite, missa est (ung. "gå, nu är det mässa", "gå, avskedet görs!") riktat till katekumenerna, de odöpta, som ombads lämna kyrkan efter Ordets liturgi, då eukaristin bara var öppen för de döpta. Det var de vigda dörrvakternas, ostiariernas, uppgift att se till att inga odöpta deltog i eukaristin. Det finns några medeltida kyrkor i Spanien,, till exempel 1100-talskyrkan San Millán i Segovia, med en stor, takbeklädd plats utanför porten. Där kunde de odöpta följa eukaristin så att säga från hedningarnas förgård.

Att påven ber på arabiska är alltså inget konstigare än att Jesus förmodligen talade arameiska och grekiska, . men bad på både arameiska och hebreiska.

Hitta på något bara!

Om det finns identitetsproblem i katolska kyrkan, så är det inget mot vad Svenska kyrkan genomgår. Om vad en gudstjänst egentligen är tycks det finnas lika många uppfattningar som präster. För att inte tråkas ihjäl så gör man temagudstjänster. Det senaste temat är - älgjakt. Jo, det är sant. I Gullabo nära Torsås, Småland, så ordnades en "jaktmässa", där kyrkan pryddes med hjorthorn och andra troféer. Vi kan läsa att

"Distriktsordföranden i Jägarförbundet Folke Fagerlund fick också berätta om den stundande jakten och om alla problem med vildsvin som drabbat trakten. Dessutom delades det ut jägarkepsar och dvd-skivor om hur man tar hand om köttet efter jakten."

Detta är bara en av de mängder av temamässor som man försöker locka folk till kyrkan med. (I Ängelholm har man funnit ett annat lockbete.) Samtidigt upptäcker man i katolska sammanhang förvånat, att det som drar till sig ungdomar är motsatsen till spektakel. Uttryck för vördnad, helighet, tillbedjan och sanning tycks alltid ha en marknad. Ska detta vara så svårt att förstå?

Katolsk bloggdöd

Vi uppdaterar nu äntligen vår blygsamma, men kräsna länksamling. Det finns många nyheter, men också många tidigare resurser har utgått. När det gäller bloggar har vi tagit bort alla som inte uppdaterats de senaste tre månaderna. Sorgligt nog så återstod endast fem svenska bloggar med någorlunda katolskt innehåll. (Säkert finns det fler - var god skicka gärna en länk i kommentarsfältet nedan!) Det är illavarslande dock att så många ger upp. Visst - det tar både tid och kraft att skapa något som kan tänkas ha visst allmänintresse, och bibehålla intresset över tid. En del drar sig för kommentarsfunktionen, men den behöver man inte ha. (Lite patetiskt blir det ju om den används till att kommentera de egna inläggen.)

Till länklistan fogas också några få svenska grupper om katolicism i Facebook. Här finns också risken för oändliga meningsutbyten. Men den kan möjligen vägas upp av det sociala mediets alla möjligheter att skapa kontakter, och dessutom att  meddela uppdateringar och nyheter.

Vi kommer att gå igenom våra internationella källor och även försöka utöka språkområdet.

Naturlagarna skapade världen?

Den första dagen i symposiet "Hedningarnas förgård", som hade Kungliga Vetenskapsakademin som delsponsor, berörde flera gånger frågan om tro och vetenskap. Tyvärr handlade det snarare om korsade tankevägar än uppföljningar av tankar och idéer. Vi återkommer till detta. Men det finns helt klart en tendens hos vissa - långt ifrån alla dock - representanter för det naturvetenskapliga tänkandet att så att säga vilja röka ut all kontakt med en metafysisk verklighet, detta trots att man borde veta att den empiriska vetenskapen är allt annat än fri från filosofiska antaganden av transcendent natur. I själva verket är det en del av dess upphov.

Föreningen humanisternas ordförande Christer Sturmark var nyligen på ett bibliotek i Umeå och lade där ut texten ostört kring sina tankar. Kanske han slarvade med orden, men han sade iallafall något i stil med att "vi humanister tror inte på någon gud som står bakom allt, det gör naturlagarna". Naturlagarna alltså. Men naturlagarna kan vi heller inte se eller ta på, de är dessutom en produkt av mänskligt medvetande, sinnesintryck och tankekonstruktioner. Lagarna finns så att säga inte utanför människan - de är vårt trubbiga verktyg att försöka förstå vår värld genom att beskriva den. På det sättet är vi inte olika de förfäder som målade djuren i Lascaux och Altamiragrottorna för 17000 år sedan. Och precis som avbildningarna inte är exakta, så är inte heller naturlagarna perfekta.

Ursprunget till naturlagarna finns i tron att de avspeglar en gudomlig ordning. Men de undergår ständiga förändringar, de motsäger inte sällan varandra, och i verkligheten handlar det på sin höjd om approximationer till den outgrundliga skapelse vi är delar av. Och den stora teorin som förklarar allt (ToE) får vi nog vänta förgäves på. Att så  att säga ersätta Gud med dessa mänskliga uttryck förefaller vara ett dåligt byte. Gud är nämligen det absoluta, det oändliga, icke skapade, som övergår allt förnuft. Men ändå kan vi lära oss mycket om Gud - just genom vårt förnuft och att vi är människor, Guds avbild. Och att Gud själv blev människa.

En farlig halvtimme?

Västerbottenskuriren meddelar att en liten kristen friskola i Vilhelmina inte får erbjuda andakt en halvtimme i veckan på lektionstid. Detta trots att det är frivilligt att delta i den. Man kan läsa läxor istället om man vill.

Så är det med generositeten i det mångkulturella samhället i Sverige. De som gick i högstadiet på 1960-talets slut kan lätt erinra sig de timmar av politisk propaganda som vräktes över eleverna via morgonsamlingar och besök av olika politiska opinionsbildare - på lektionstid och med obligatorisk närvaro. Det finns även idag inte minst i den så kallade sex- och samlevnadsundervisningen, där en privat lobbyorganisation får uppdrag på skolorna. Att dessutom få vet vad som egentligen lärs ut i skolan idag tycks heller inte bekymra Skolinspektionen. Nyligen har Sveriges Radio avslöjat att många skolor skaffar undervisningsmaterial från företag, som på så sätt kan marknadsföra sig - precis som RFSU alltså gjort i decennier.

Någon samlad uppfattning om skolans värdegrund är svår att finna. Många ämnen finns det, och att det lärs ut värderingar som kan vara helt motstridande varandra i de olika klassrummen är inget som bekymrar Skolinspektionen. Däremot en andakt i en halvtimme i veckan. I Vilhelmina. Så förfärligt!

Samtal med mersmak - och varningstecken

Projektet "Hedningarnas förgård" i Stockholm avslutades under fredagen med en samling i ungdomscentret Fryshusets gymnastiksal. Åldern på publiken var påfallande hög, vilket väl bevisar kardinal Ravasis oro för likgiligheten som breder ut sig. Sveriges ambassadör för den Heliga Stolen, Ulla Gudmundsson, ledde med den äran ett samtal om relationerna mellan troende och icke-troende. Huvudtalare var kardinal Gianfranco Ravasi, som presiderar för Vatikanens kulturråd,  och Thomas Hammarberg, internationellt erkänd människorättskämpe. Vi kommer senare med ett referat, här bara några spontana iakttagelser. Kardinalen drog upp temat tro och menade att det egentligen är en onödig avgränsare mellan människor. Ty alla har vi så mycket gemensamt, inte minst oron för livet självt och vad som väntar oss efter, att vi borde kunna finna kontaktytorna på ett mindre konfliktskapande sätt. Thomas Hammarberg var inne på samma linje, som han kallade "horisontell". Han berömde religionerna (han talade om de fem monoteistiska religionerna, den katolska, den ortodoxa, den protestantiska, den judiska och islam, vilken väl kan kallas en nyskapande definition) för deras människorättsarbete. Han avslutade dock med en serie "besvikelser" som han kallade det, på katolska kyrkans  - och endast den - ståndpunkter,  gällande homosexuella och kvinnans reproduktiva rättigheter. Där lyste det stora kunskapsluckor, som förvånade hos en man med den kalibern.

Sedan följde en diskussion, men även där lästes manus upp. Företrädarna för föreningen Humanisterna var ovanligt lågmälda, och de undvek att svara på den mycket pregnanta frågan om de som förespråkar ett sekulärt samhälle också önskar en sekulär människa. Bland deras anhängare är svaret på den frågan solklart; religionen skall privatiseras för att så att säga fasas ut som en relikt från gamla tider och vetenskapen ska ta över. Men detta dristade ingen sig till att säga denna eftermiddag, kanske på grund av kardinalens solida framförande på klassisk bildningsgrund, men  framförallt efter ett fullständigt oemotståndligt vittnesmål av personlig och delad tro från Fryshusets grundare, Anders Carlberg, som inte lämnade någon oberörd.

Efter en del formella problem (det har uppenbarligen inte trängt igenom att KATOLSK OBSERVATÖR är en registrerad tidskrift, grundad 1968) fick vi möjlighet att ställa en fråga till kardinalen under en efterföljande pressträff, och hans omfattande svar kommer att redovisas senare.

Aggiornamento

KATOLSK OBSERVATÖR finns nu på Facebook - på försök. Här kan man kommentera samtliga artiklar, ge länkar, och bilda nätverk. Sedan tidigare har vi även ett Twitterkonto - men vi lovar inget stort flöde här.

"Det finns inga normer att luta sig emot"

I våra dagstidningar kan man läsa skildringar ur samtiden. Dagens Nyheter har denna dag ett reportage om ett par som inte är förlovade eller gifta, de är sambos men också "polys". Under rubriken "Vissa skaffar barn, vi blev polys" så berätar det unga paret hur de

började fundera på hur långt man skulle kunna gå, var gränsen för vår relation gick.

Det vill säga, de började ha  sexuella relationer med andra samtidigt och i samtycke.

Martin dejtar olika tjejer och Julia har sedan ungefär ett år ett förhållande med Nils. 

kan man läsa. Martin erkänner att det kan bli komplicerat, ty:

Det finns inga normer att luta sig emot och man måste bygga varje relation själv från grunden,

Man kan naturligtvis anlägga ett rent moralistiskt perspektiv på denna livsstil, med utgångspunkt från ett av Guds tio bud, det att man icke ska begå äktenskapsbrott. Men det finns också en annan dimension, som handlar om den så kallade naturrättsliga ordningen. Det är mycket sällsynt i människans historia med denna typ av normlöshet. I själva verket så styrs alla samhällen av ofta mycket strikta normer, just när det gäller samlevnad. Även i de få kända kvarvarande fångst- och samlarkulturer som finns kvar, så finns det strikta regler med vem man är och vilka  som bildar familj.

 Bilden: Sentileser beskjuter helikopter med giftpilar

I Andaman Islands, mitt i den Indiska oceanen, finns det en atoll, där det lever ett folk, Sentileserna,  som inte haft någon varaktig kontakt med omvärlden, nästan ingen kontakt alls, under överskådlig tid. Man vet inte ens vilket språk de talar eller vad de kallar sig själva. - ingen har haft personkontakt med dem vad man vet,  sedan 1700-talet. De dödar varje besökare med välriktade giftpilar, även om det bara handlar om strandade fiskare. När man invaderat ön med krigsfartyg så är de plötsligt försvunna. Bara för att dyka upp igen när inkräktarna är borta. De klarade tsunamin, trots att den spolade bort allt på ön.

Man tror det handlar om ett 300-tal individer och de tros ha varit i området under tiotusentals år. - det finns uppgifter att de kan ha varit här så länge som i 80 000 år. Till och med de långsamma havssköldpaddorna har under seklerna lärt sig undvika ön, då de vet att de blir jagade där.

Allt borde bädda för inavel, med ärftliga defekter som följd. Men det har konstaterats att de är resliga, starka och  mycket friska, och de har uppenbarligen klarat sig bra från moraliskt förfall, ärftliga sjukdomar, könssjukdomar, TBC, polio och andra farsoter, som lätt kunde utplåna denna lilla folkspillra. En av förklaringarna är att de måste ha livsbefrämjande traditioner när det gäller juridik, diet, mathållning, hygien  - och i fråga om sexuell samvaro. Det måste finnas en ordning som innebär att den genetiska variationen, och därmed fertiliteten, bibehålls.  (Att populationen inte växer snabbare tror man beror på en hög barnadödlighet.).

Det har funnits några få folkgrupper i Söderhavet där incest varit tillåtet och vanligt förekommande. Förklaringen är enkel: De har inte förknippat samlaget med barnalstringen. Och följden har blivit en hög frekvens av genetiska sjukdomar, som i vissa fall hotat dessa öfolks fortbestånd.

Det finns alltså en naturlig bakgrund till den kristna så kallade sexualmoralen - som i själva verket är en samhällsmoral då det handlar om så mycket mera än sexualitet. Samhällsordning, överlevnad, mål och mening som går utöver de biologiska drifterna och egensinniga behov.

En bigott läggning förknippas ofta med en tillgjord hänvisning till moralprinciper. Men den kan även visa sig i en överdriven fruktan att vara bunden vid samma regler, och till varje pris "pröva nytt". Även till priset av en högre ordning alltså.

"Jag mötte honom ju!"

I veckan sändes en mycket intressant och fint gjord dokumentär Akuten", från Kings College Hospital. Ett filmteam hade följt arbetet på akutmottagningen under ett enda dygn. Man fick möta både personal och patienter, och de gav frikostigt av sina tankar, om stort och smått. Det fall som var mest gripande var kanske den unge man som hamnat dubbelvikt under en av Londons dubbeldeckare. Redan innan han kom in till sjukhuset förstod överläkaren att det handlade om liv eller död, och att allt måste gå rätt till i minsta detalj. Mannen hade mycket svåra skador; huvudskador, krossade ben, stora köttsår och ett krossat bäcken, delat i ett femtontal delar, med livsfarliga inre blödningar, chock och en puls på 154. Läget var minst sagt kritiskt. Teamet jobbade stenhårt - blodtransfusioner, avtappningar, fixeringar...Till slut fick man ordning på det mest akuta, men ingen var säker på utgången.

Fyrtiotre minuter in i programmet så får man möta denne stillsamme grekiske ekonomistudent. Han förklarar att han inte minns något från en hel månad, men är tacksam att läkarna räddade hans liv. "Någon måste gilla dig däruppe", säger intervjuaren. "Ja - jag mötte honom ju! Och jag kom tillbaka, så han gillade mig. Han gillar mig fortfarande", svarar denne stillsamme unge man med lysande ögon. Efter tre månader och trettio operationstimmar kunde han resa sig och gå från sin rullstol.

GW får till det

"...men ­ibland måste principen sättas före personen och vägen till helvetet är inte ­bara stensatt med goda ­avsikter, alltför ofta trafikeras den av i grunden hyggliga människor."

Leif GW Persson, professor i kriminologi i Aftonbladets kulturbilaga, med anledning av Göran Lambertz utspel om Thomas Quicks skuld. Kunde varit ett citat av en kyrkofader...

Pussy Riot: Bilden förstärks

Efter vårt inlägg om Pussy Riot nedan - med ett perspektiv som vi då var helt ensamma om i den svenska pressen -  så har frågan nyanserats betydligt. Kulturradion i P1 hade den 20 augusti en specialutgåva som enkom handlar om fenomenet. (Vi skickade faktiskt länken hit till SR). Här redovisas äntligen de andra aktioner som konstnärsgruppen bakom ställt till med - knappast något som en enda anständig, definitivt ingen kristen, människa kan ställa sig bakom. Fredrik Wadström har plötsligt en helt annan historia än den första rapporten, som närmast beundrande hyllade fenomenet. En rysslandskännare konstaterar att det finns ingenting om konst eller musik  på Pussy Riots hemsida, enbart politik och då främst aggressiv feminism.

Bengt Malmgren har hittat en artikel av en annan  rysslandskännare, som också betydligt nyanserar bilden av unga samvetsvittnen. Att det dessutom finns starka ekonomiska intressen bakom är typiskt för det ryska samhället. Men de visar sig inte. Grundarna av den grupp som skapat Pussy Riot, Oleg Vorotnikov och Leonid Nikolayev,  häktades i tre månader för att ha vält polisbilar, med poliser i, och bränt en polisbuss. De släpptes sedan  mot borgen, men detta har har få rapporterat. De riskerade betydligt längre fängelsestraff än de nu straffade. Borgen, 20 000 dollar, betalades enligt uppgifter av den brittiske graffitikonstnären BANKSY, som bland annat gjort sig känd genom att avbilda drottning Victoria som lesbisk och Guds moder Maria som matar Jesusbarnet med giftflaska. Man kan undra varför inte denne förmögne konstnär (trycken går för 1500 £) kunde lösa ut även flickorna, vilket är möjligt. Men man kanske tjänar mera på att ha dem i fängelset.

För de som lever i tron att det handlar om ett "punkband", alltså om musik, så borde man läsa denna recension av de få singlar som givits ut:

Badly recorded, based on simple riffs and scream-like singing, the feminist singers were dismissed by many critics and listeners as amateur, provocative and obscene. 

Vi vet inte ens om de dömda kvinnorna kan sjunga eller spela. Inga filmer har autentiska ljudinspelningar, och gitarrspelet är på låtsas.

Samtidigt så kan man inte undgå att registrera också den ryska maktens tafatthet och bristen på kontakt med framförallt de unga generationerna. Tilltron till patenterade metoder, som att skrämmas, terrorisera, ge stryk och utöva utpressning, tycks vara svår att överge. Ryssland hoppade över renässansen och gick direkt från medeltid till centralstyrd industrialism i förening med socialistisk diktatur. Från kapitalismen valdes snabbt ut de sämsta ingredienserna, medan begrepp som moral, öppenhet och det allmännas väl inte har tagits på allvar, utan snarare betraktas som västerlandets svaghetstecken.

Det är fenomen som dessa som likt ekon från historien studsar mot oss.

Ändamål och medel

Skandal, förtryck, protester, oskyldigt dömda... Tre "flickor" döms för att ha sjungit i en kyrka och protesterat mot makten fängslas - är det inte maktens orättvisa våld gentemot några oskyldiga intellektuella, som bara följer sitt samvete och använt sin rätt att yttra sig? Så låter ju de flesta rapporter, inte minst de vi får genom Sveriges Radio, där den revolutionära romantiken får flöda fritt, utan varje uns av faktagranskning. Man låter sig snällt manipuleras - och vara redskap åt en organisation med just det målet.

Bakgrunden är emellertid betydligt mindre svart-vit (ont mot gott). Vi ska här inte gå in på Rysslands politik utan bara titta lite närmare på vad som står bakom de tre kvinnorna som idag fått sitt tvååriga straff - vi tar inte ställning i just den frågan.

För det första är "flickorna" i själva verket tämligen erfarna kvinnor, 22, 24 och 30 år gamla, med både akademiska studier, yrkesliv och äktenskap. Två av de tre har barn, fyra och fem år gamla. Alla kommer  de ursprungligen från en konstnärsintelligentia i gruppen kallad "Voina" - krig. Bakom dem finns alltså - män med idéer. En av grundarna, Pyotr Verzilov,  är make till den som brukar kallas den "vackra",  Nadezhda Tolokonnikova, förklarar utförligt upplägget. Det som i aningslöst media kanske uppfattas som mobilfilmer från allmänheten är i själva verket  produkter av gruppens professionella fotografer (15 till antalet) och noggrant utvald inbjuden press.  Man skapar så att säga en  dokumentär image - detta för att den gör sig bättre på Youtube. (Men den uppmärksamme kan räkna till åtta olika kameravinklar inne i katedralen, och en omfattande redigering är gjord av både bild och ljud.).Det framkommer också att gripandet inte skedde i samband med framträdandet i katedralen, utan efter den omfattande publiceringen av filmprodukten, en vecka senare.

I föredraget i Oslo berättar denne provokatör om olika projekt som gruppen genomfört - allt med ett enda syfte: att provocera makten och framkalla publicitet för att skapa opinion mot "systemet". I bakgrunden finns också någon form av finansiering, om donationer frågas det hela tiden. Ty få i gruppen har något arbete. Ideologen Oleg Vorotnikov har inte haft inkomster sedan 1998, han vägrar betala för mat och husrum, och försörjer sin familj genom att stjäla. "Vi betalar inte för maten, vi stjäl den. Hade vi pengar skulle vi använda dem till viktigare saker", säger han i en intervju i Der Spiegel.

Bland de aktioner som Pyotr Verzilov redovisar är bland annat: en laserprojicering av en jättelik dödskalle över parlamentsbyggnaden en tidig morgon, framförande av punklåt utanför ett fängelse, med budskapet att alla borde friges, och nu alltså den så kallade "punkbönen" i en katedral. Bön ja - snarare en uppmaning till Guds Moder Maria att bli feminist och kasta ut Putin...och patriarken kallas  "Herrens sk_t."

St. Maria, Virgin, Drive away Putin
Drive away! Drive away Putin!
(end chorus)

Black robe, golden epaulettes
All parishioners are crawling and bowing
The ghost of freedom is in heaven
Gay pride sent to Siberia in chains

The head of the KGB is their chief saint
Leads protesters to prison under escort
In order not to offend the Holy
Women have to give birth and to love

Holy shit, shit, Lord's shit!
Holy shit, shit, Lord's shit!

(Chorus)
St. Maria, Virgin, become a feminist
Become a feminist, Become a feminist
(end chorus)

Church praises the rotten dictators
The cross-bearer procession of black limousines
In school you are going to meet with a teacher-preacher
Go to class - bring him money!

Patriarch Gundyaev believes in Putin
Bitch, you better believed in God
Belt of the Virgin is no substitute for mass-meetings
In protest of our Ever-Virgin Mary!

(Chorus)
St. Maria, Virgin, Drive away Putin
Drive away! Drive away Putin!
(end chorus)

Han nämner också i förbigående en annan aktion. Den 23 februari 2008 kopulerade och onanerade sex medlemmar offentligt (i det biologiska muséet) ) och inför gruppens egna kameror i en scen som knappast  någon anständig människa ens kunde uthärda att se. Pyotr Verzilov var själv med och hade samlag med sin gravida hustru, den i västpressen så omhuldade Nadezhda Tolokonnikova, fyra dagar innan hon nedkom med en dotter. Man kallade aktionen ""F_ck for the heir Puppy Bear!" med undertexten "A political rally of the "United Russia Young Guard". Allt finns både på film och i bloggar, tillgängligt för alla, även vår journalistkår. Men denna brottsliga "performance"  har inte nämnts.  Märkligt nog undgick man straff för detta, som i Sverige hade lett till ansenliga dagsböter, i de flesta andra EU-länder fängelse i två år. Detta var en liten missräkning för gruppen bakom aktionen, som inte uppmärksammades mycket.

En av deltagarna argumenterar för denna offentliga gruppsex:

Today the innovative art-language is the only instrument to understand the xenophobic nonsense and chaos, which are around us. By our actions we depict the portrait of this crazy world. And make the world see it and get horrified. For example, our Fuck for the heir – Medved`s little Bear! - on the eve of Medvedev's election - was a portrait of the pre-election Russia, where everyone metaphorically fucks each other.

Det sexuella elementet finns överallt. En annan aktion bestod i att måla en jättepenis på en bro i Petersburg. när sedan bron öppnades så var detta den utsikt som säkerhetspolisen fick från sina kontorsrum, som ligger mittemot.

Ytterligare en aktion bestod i att en man klädd i prästkappa och polismössa fyllde en varuvagn i en butik och gick ut utan att betala. Symboliken skulle vara: Präster och poliser stjäl från folket. Dessvärre ingrep inte personalen, och effekten gick inte fram av detta heller...Den nu dömda Yekaterina Samutsevich har tidigare släppt ut en mängd kackerlackor i en domstolslokal, och en polischef fick en tårta intryckt i bröstet när han öppnade sin dörr. Även dessa tilltag lämnades ostraffade av rättvisan.

En verklig förgrundsfigur, som närmast kan betraktas som sektledare, är konstnären Alex Plutser-Sarno. Han är regissören bakom aktionerna, förekommer ibland i bakgrunden, som på det biologiska museet då han klädd i frack och hög hatt, står och betraktar spektaklet. Han har prisat kvinnorna för det modiga framträdandet i katedralen. Själv har han dock gömt sig utomlands. På hans blogg redovisas nogsamt varje artikel om gruppen, och vilken reaktion aktionerna väckt.

Man drar sig heller inte för ren vandalism, som att välta polisbilar. Här ser vi ett exempel på en sådan aktion:

On the night of September 15th, on the eve of the Biblical Judgment Day, in the center of St. Petersburg, Voina overturned 7 police cars with drunk corrupted cops inside.Alexei Plutser-Sarno, the group’s media artist, proclaimed: “On the Judgement Day cop has to kneel down and beg us, workers of fine arts, for forgiveness. The God's punishment is coming. Repent your sins, two-faced dirty dealin' cops!”. This action was a demand to reform the corrupted Ministry of Home Affairs. 

Två av grundarna, Oleg Vorotnikov och Leonid Nikolayev,  har tidigare fängslats, inte för några verbala angrepp, utan för att ha vält polisbilar, men de frigavs efter tre månader mot borgen (20 000 dollar). Som hämnd har Oleg lovat förstöra statlig egendom till ett värde av 100 000 dollar. De riskerar fängelsestraff ännu, och har relegerats från sina studieplatser. Då fanns dock inga protester från väst. Kanske för att de är män?

Vad det handlar om är alltså en grupp anarkister, som med hänvisning till konstens politiska uppgift anser sig kunna bryta lagar och provocera ordningsmakt och det politiska system. Det må finnas anledning till kritik av den ryska politiken - men man förvånas över hur många röster det finns som stöder dessa utstuderade och allt annat än parlamentariska metoder, som enbart är till för att väcka uppmärksamhet, och inte tycks beakta det som vanligt folk betraktar som heder och anständighet. Man har samlat på sig ett antal lagbrott, och närmast visat besvikelse när rättvisan inte ingripit. Man har inte bara visat sin avsky för korrupta politiker, oligarki och politisk likgiltighet, man har också uttryckligen visat sin avsky för ett samhälle där normer ingår överhuvudtaget och flera tongivande  i gruppen hävdar den totala friheten, inte bara i konst och i att uttrycka sig, utan även i sättet att leva  - anarkistens hopplösa dröm.

Huruvida de tre nu dömda medlemmarna delar den synen framgår inte riktigt av deras vittnesmål i rätten, som alla är välformulerade och alla framhåller de sig själva som ärliga och välmenande och inga huliganer. Solzhenitzyn citeras bland andra. Men om denne det fria ordets gigant hade sett att sexualiteten och det heliga kyrkorummet användes på detta sätt vet vi nog vad han hade tyckt.

Se även:
Western media concealing facts about female rock band’s desecration of Russian cathedral
.

Det mjuka enväldet

Den senaste angreppet på en regeringsföreträdare för att hon vägrade klassificera Saudiarabien som en diktatur är intressant. I Dagens Eko tillfrågades ett antal av våra parlamentariker om Saudiarabien är en demokrati eller en diktatur. Samtliga kom fram till att det handlar om en diktatur. Man har ju inga fria val, man struntar i att iaktta de mänskliga rättigheterna, inte minst religionsfriheten. Det utdöms godtyckliga straff enligt sharia, och det förekommer både piskstraff, stympning och halshuggning. Samtidigt har Saudiarabien goda relationer med en rad västmakter, inte minst USA.

Diktaturer brukade åtminstone förr förknippas med en tillfällig maktkoncentration bestående av en person, en diktator, en partiledning (partidiktatur) eller en grupp militärer, en junta. Sällan har man sett att en absolut monarki eller ett kejsardöme betraktas som en diktatur. Diktaturer är ofta av tillfällig art, och de uppstår som följd av inrikespolitiska kriser, inte sällan i förening med undantagstillstånd från de normalt gällande lagarna.

Om man snävare definierar diktatur som varje statsskick som inte uppfyller demokratins krav på allmänna val, då följer att Sverige alltså var en diktatur fram till 1921. (Var kung Oscar II en diktator?) En mängd andra länder, som vi har eller har haft  goda relationer till,  är i så fall diktaturer. Kuba - där är det förbjudet att bilda politiska partier. Kina - dit svenskar nu utvandrar mer än till något annat land - styrs i princip av nio personer, som utses av kommunistpartiets politbyrå. Vietnam, vårt nya charterturistland - är också en enpartistat. Och hur är det med vår stora handelspartner Ryssland, som vi glatt köper varor från till ett värde av 64 miljarder och dit vi gärna också avytrrar våra egna produkter, för 27 miljarder om året? Demokrati, oligarki eller diktatur?

Detta är inte ett politiskt forum, men angår detta oss inte som katoliker också? Med våra sommarjournalisters snäva definition av diktatur kan vi också enkelt avgöra att Vatikanen kan sälla sig till Saudiarabien. Följdaktligen är vår milde påve Benedikt alltså en -  diktator. Han som också utser själv vilka som ska välja hans efterträdare ibland sig.

Men det finns - som någon statsvetare också påpekat -  ju nyanser. Det finns demokratier ("democradura") som behandlar folket som vore de brottslingar,  och diktaturer som åtminstone i avsikterna vill tjänar folket. I Spanien tog Miguel Primo de Rivera makten 1923 och införde undantagslagar och inskränkt pressfriheten. Han behandlade inte separatisterna i norr - baskerna och katalanerna -  väl. Men han satsade stort på att avhjälpa fattigdom och arbetslöshet, beskattade de rika, avskedade militärerna ur regeringen och ersatte dem med civilstyre. Han införde kvinnlig rösträtt. Han skapade arbetstillfällen, byggde vägar och järnvägar och försökte med omfattande lån förbättra levnadsstandarden för alla. Detta blev också hans fall. Han fick dock inte folket med sig, detta på grund av restriktionerna. Efter honom kom en övergång till stånd, som ofta kallas "dictablanda". Francos införande av ett parlamentariskt system brukar även gå under den etiketten.

(Bilden: Miguel Primo de Rivera ger sig ut till häst i Madrids folkvimmel och läser upp undantagslagarna, som han genom en statskupp ansåg sig ha fått makten att införa. Han avsåg styra landet  i 90 dagar, för att förhindra anarki. Det blev 7 år.)

Man kan alltså inte säga att ett statsskick är "ont" bara för att det inte uppfyller de krav som ställs på en demokrati. Vi har tidigare haft ett antal artiklar om rättfärdiga makthavare (Salige Kejsar Karl I, Kung Baudouin, Corazon Aquíno). Det har tidigare, långt innan demokrati var ett begrepp, funnits makthavare som använt makten i rättfärdiga syften. I sin politiska gärning har de sökt följa den gudomliga kallelsen till helighet och att tjäna den högsta makten för att kunna tjäna folket på bästa sätt, något som är sällsynt i våra demokratiska system, som snarare följer de dagspolitiska vindarna, vart de nu än vänder sig. Demokratin har absolut sina fördelar - men också risker (även en viss Adolf Hitler kom till makten genom allmänna val, 43,9 % av det tyska foilket ville ha honom som ledare).

Ett mjukt envälde, en "dictablanda" - så får man väl kalla den lilla Vatikanstatens statsskick. Kanske till och med lite väl mjukt?

Ödesdigra signaler

År 2000 publicerades det en religionsociologisk studie i en  amerikansk facktidskrift. Två forskare hade gått igernom antalet kallelser till klostren i olika länder under en tidsperiod mellan 1948 och 1995. Studien är intressant på många sätt. Först och främst visar man tydligt att antalet kallelser plötsligt och dramatiskt minskar i mitten av 1960-talet, efter att ha stadigt ökat alltsedan det Andra världskriget. I oktober 1965 utgavs dokumentet Perfaectae caritatis, där man öppnade för att ordarna kunde anpassa sina regler efter dagens samhälle och de "fysiska och psykosociala" villkor som hör till vår tid. Man skulle ut på fältet, och då fick helst inte ordensdräkter och rosenkransar  väcka någon uppmärksamhet: 

The religious habit, an outward mark of consecration to God, should be simple and modest, poor and at the same becoming. In addition it must meet the requirements of health and be suited to the circumstances of time and place and to the needs of the ministry involved. The habits of both men and women religious which do not conform to these norms must be changed.

Detta blev startskottet till att man helt enkelt lade av sig sina ordensdräkter, lättade upp regelverken, ja, upplöste även kommuniteterna. Systrarna tog vanliga arbeten ute på sjukhus och skolor, hyrde lägenheter för sig själva. Stora kloster tömdes och övergavs, idag är de kanske hotell eller kontor.

Undersökningen pekar också på den samhällsomdaning som många västländer genomgick på sextiotalet. Kvinnorna lämnade hemmafrutillvaron och kunde få jobb. Om nu en ordenssyster arbetade sida vid sida med en som inte tillhörde någon orden, och man utförde samma arbete, och konciliet lärde att man kunde bli lika helig som katolsk lekman - ja vad skulle man då avlägga löften för egentligen? Författarna menar att med denna betoning på den goda samhällstjänsten så rycktes grunden för kallelserna undan, nämligen liturgin, bönen, regeln, kommuniteten. Eftersom man levde ett liv som vilken som helst, så uppfattades regeln och inte minst celibatet som ett högt pris för ingenting. Mycket riktigt så minskade  kallelserna till de "moderniserade" ordnarna drastiskt. Idag har de traditionella ordnarna fyra gånger fler kallelser än de som valt att verka samhällstillvänt.

En av de omtalade systrarna i den amerikanska ledningsgruppen LCWR, sade att man ju bara varit lydig och följt vad konciliet och biskoparna sade man skulle göra - det vill säga anpassa sig till världen. Och nu får man tillrättavisningar för just detta, och för att man inte för ut kyrkans budskap. Om slutsatserna som författarna till denna religionssociologiska studie gör är korrekta, så ligger det mycket sanning i vad systrarna säger: Signalerna kom, de var tydliga, man följde dem, sedan blev man övergiven av kyrkans ledning. Man gjorde så gott man kunde - men utan regel blir även den mest hängivna kallelse snart otydlig. (Detta gäller  i själva verket alla - de mest framgånsgrika lekmannarörelserna efter konciliet, som Focolari och Opus Dei, kännetecknas också av ett reglerat böneliv. Båda dessa rörelser har "ovillkorlig enhet med kyrkan" som en grundprincip.)

Läroämbetets insats är säkert inte ämnad som en straffexpedition. Man har vägt orden i några mindre lyckade föredrag och manualer, och påpekat några tecken på att vissa slagit in på en farlig kurs. Nu vill man att det ska finnas mera styrning. Men borde inte Läroämbetet också självkritiskt rannsaka skälen till att så många kloster upplösts och så många ordnar sysslar med allt sådant som vem som helst kan utföra oberoende av sin kallelse eller tro? 

Ofta beskrivs systrarna i USA som moderna och engagerade i politik med mera, medan Läroämbetet framställs som en samling rigida och konservativa äldre män, utan förståelse för kvinnokraft. Men det verkar snarare som om en del tongivande ordenssystrar fastnat i nittonhundrasjuttiotalet, och inte ser de misstag som begicks, och därför inte heller ser varifrån den verkliga förnyelsen kommer. Den kommer inte från liberalkatolska proteströrelser, som i enlighet med förra seklets trendighet vill att kyrkan ska vara som samhället i övrigt, utan från de evigt porlande källorna av visdom, bön, innerlighet, liturgi och helighet, den sanning som lockar unga människor att offra sina drömmar och avgöra sig för ett liv i Guds närhet.

(Bilden: F.d. kapitelsal, numera swimmingpool. Herepian, Languedoc.

Tonårsaborter - experter desinformerar

På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt uppmärksammas för ovanlighetens skull det ständigt höga aborttalet hos tonåringar. Några specialister i gynekologi och obstretik konstaterar först att Sverige toppar listan i aborter både i Norden och EU. Så har det varit under många år. Så kommer man till den enkla förklaringen:

Låg användning av de mest effektiva preventivmedlen är en av huvudorsakerna till den höga andelen oönskade graviditeter bland unga kvinnor i Sverige. 

 Man har också en lösning på problemet: 

Subventionering av alla hormonella preventivmedel för unga upp till 25 års ålder måste införas i hela landet. Dessutom bör kopparspiral vara kostnadsfri. Med en satsning på ett jämlikt och heltäckande subventionssystem för preventivmedel och en fungerande sexualundervisning har Sverige möjlighet att återigen bli ett föregångsland inom reproduktiv hälsa.

Ingen ändring alltså av synen på sexualitet eller beteende, annat än en ökad användning av preventivmedel, som ska ordnas genom att dela ut dem gratis. Men vi vet ju att den ledande pedagogiken i området, som utformats av RFSU - som också säljer kondomer - bara kan uppvisa ett massivt misslyckande att få ner aborttalen, år efter år, decennium för decennium. Här tycks det inte finnas någon som helt utvärdering och självkritik; kanske man är inne på fel spår helt enkelt? Kanske dags pröva något - annat än förnumstiga tekniska manualer hur man har sex i alla former och hur man skyddar sig mot konsekvenserna. Och hur man  - om man misslyckas med detta, ändå kan klara sig ur knipan?

Dessutom menar dessa läkare (vilket alltså normalt innebär att man helar och läker och räddar liv och inte förhindrar livsprocesserna) att det är en 

mycket oroande trend är att p-piller och andra högeffektiva preventivmedel av många kvinnor betraktas som något onaturligt och hälsovådligt.

Och man vill även dela ut kostnadsfria kopparspiraler.

Men vänta ett tag: Skulle alltså det inte vara onaturligt att med tillsats av hormoner påverka den naturliga cykeln med en av de mest komplexa processer som finns i människokroppen - ägglossningen? Vad vi talar om är manipulering av naturliga processer i kroppen som ännu ej är fullt utforskade. Slår man upp ett P-medel, vilket som helst, i FASS så får man en diger lista på risker, särskilt i samband med andra sjukdomar, men även en så vanlig företeelse bland tonårsflickor som rökning. En dansk undersökning, där man kollat upp 8 010 290 kvinnor i åldrarna 15-49 år visar att de nya P-pillren ger en sex- till sjufaldigt ökad  risk för blodproppar. Intressant är också att FASS för en av de mera populära P-pillren anger att

Effekt och säkerhet har inte studerats hos ungdomar under 18 år.

När det gäller kopparspiral handlar det om att förgifta slemhinnan med kopparjoner som gör spermierna dysfunktionella. Spiralen är en artefakt som också ger blödningar och värk.

Att dessa metoder innebär något onaturligt och ibland även rent hälsovådligt kan även en lekman förstå.Att p-medlen även påverkar vår miljö, så att grodor gör könsbyten och fiskar blir sterila, är bara ännu en mycket logisk följd av detta ojämförliga massutsläpp av könshormoner, som det faktiskt är frågan om.

Att eftersträva lägre aborttal måste vara varje läkares mål. Men det är anmärkningsvärt att dessa experter inte på något sätt kopplar aborttalen samman med just preventivmedlen. Det var med preventivmedlens introduktion som aborttalen på några år tiofaldigades. Det enda som kan sänka dem är en vettig undervisning - inte om preventivmedel, utan om sexualaktens plats i människans liv. Vi är sexuella varelser, men sexualitet innebär inte bara kroppslig förening mellan man och kvinna. En sannskyldig undervisning måste också förmedla att varje samlag borde innebära en beredskap för barn och familj, uppoffringar, omprioriteringar och sist  men inte minst - kärlek. Dessutom måste man också upplysa om vad en abort egentligen innebär. Endast så kan tonårsaborterna minskas, och även könssjukdomarna.

Se även:

Propagandaorganet P1

Mänsklighetens sorgligaste kapitel

Kroatien - exemplet som ingen nämner

Ödesdigra "felsägningar"