SVT - antikatolskt fixerade?

Återigen har SVT satsat sina medel på att göra ett närmast desperat försök att komma åt brister i vår lilla katolska kyrkoledning i förskingringen (diasporan). Denna gång i en rad småreportage som SVT Nyheter producerar. Det handlar om ett enda fall av någon relation mellan en "munk" och en kvinna i en småstad och som skulle ha hänt 2002, då hon var 16 år.

Som vi tidigare skrivit så är ju ingen mera drabbad eller mera tacksam över om övergrepp inom katolska kyrkan avslöjas och förhindras - än vi katoliker. Det är ju vi, våra barn, våra vänner, som drabbas.

Men samtidigt kan man inte komma ifrån frågan om motiven här. Är de verkligen för att hjälpa oss, eller är det i själva verket för att få angreppspunkter på själva den kyrka vi tillhör, och utan vilken vi inte har något andligt liv? Att skandalisera den, utsätta den för smälek och hat? Frågan uppkommer då vi konstaterar, att det ännu ligger ute 121 sidor av hatkommentarer från 16 utlagda trådar på Uppdrag Gransknings FaceBook-grupp, detta efter de två timmarna program i april 2017 om övergrepp som skulle ha gjorts i en katolsk församling i USA av en man, en amerikan, som stängts av från ett prästseminarium, och som sedan dömts till livstids fängelse för övergrepp han erkänt, samt obekräftade anklagelser mot en nu åldrad präst som är verksam i en utbrytning av en annan splittring från den katolska kyrkans gemenskap, i en liten ort i Frankrike. Detta efter isolering i ett kloster. Det måste ha kostat en slant att sända kamerateam och reportar till Frankrike, Schweiz och USA för dessa program om brott, där straffen ännu avtjänas eller där en fransk åldrad präst återkommit efter isolering i kloster. Långsökt? Synnerligen, inte minst med tanke på mängden vittnesmål, falska eller ej, men de är många - över hur situationen är på betydligt närmare håll.

Märkligt nog ligger kommentarerna kvar, detta trots flera påminnelser från vår redaktion. Ett litet urval ger en uppfattning om tonläget:

• Blir så fruktansvärt upprörd, som mor och mormor är detta något så vedervärdigt att man knappt kan ta det till sig!! Dags att upphöra med det perversa katolska (och andra?) religioners idioti med celibat för s k Gudstjänare!

• Kriminellt är vad det är - lås in varenda j..el av prästerna - polisen bör göra oannonserade besök i pojkskolor..och för den delen - flickskolor.
• Allt religiöst är av ondo. Som sagt... ALL religion bör bojkottas.

• Religion = Vanföreställningar

• De låtsas ju leva i celibat, istället våldtar de barn! Detta har ju pågått i alla tider. Så sjukt!

• Detta är praxis i katolska kyrkan. Detta är vad religion är för mig, ren och skär ondska, ondska och makt. Katolicismen är en farlig sekt.

• Religionen betyder krig och elände oavsett vilka den är.

• Förbannade mörkermän som klär ut sig till falsk helighet. Det stinker om dessa rörelser. Upphäv kyskhetslöftet så kan de tafsa på varandra i sina skrymslen. 

Det handlar inte om fina antydningar direkt. Och att redaktionen läst dem visas av att man ibland gått in och svarat på dem. Särskilt när det handlar om beröm. Men 121 sidor av dessa kanske inte just så vänliga kommentarer om katolska kyrkan i synnerhet och religion och präster generellt, går alltså att förena med redaktionens egna högtidliga principer på sin FB-sida:

• Vi tillåter inte aggressiva kommentarer eller personliga påhopp, hot eller förtal. 

• I SVT:s uppdrag ingår att stå upp för alla människors lika värde. Det innebär bland annat att varje individ har rätt att bedömas utifrån sina egna handlingar. Vi tillåter därför inte inlägg eller kommentarer som syftar till att nedvärdera grupper utifrån exempelvis kön, hudfärg eller sexualitet. Vi tillåter inte kommentarer som är rasistiska eller sexistiska.

Angående saken i sig, sexuella övergrepp, så lär väl SR/SVT knappast vara undantag. Ett upprop från journalister på FaceBook för ett par år sedan angående övergreppskulturen på redaktionerna landet över fick stoppas när det rasat in över fyratusen berättelser om ting som vida överträffar historien om munken (som han erkänt och som inte ska förringas).

Kanske man inte behöver söka sig så långt bort som till historiska händelser med katolska präster, om det nu enbart är rättspatos och troskyldig omtanke om offren som man vill stödja och redovisa? 

...och katolska kyrkan i Wien?

För tredje året i rad används den emblematiskt Sankt Stefansdomen i Wien till ett välgörenhetsjippo. Det handlar om att samla in medel för att bekämpa HIV/AIDS och stödja offer för denna sjukdom.  Men knappast med att förändra de levnadsvanor och den livsstil som sprider sjukdomen - inte minst till kvinnor och barn. Här verkar det snarare vara motsatsen som förmedlas; att alla kan vi bli änglar, hur vi än lever.  Vi noterade saken förra året.

Det är fritt för var och en att ha sin livsstil och även uttrycka den offentligt. Men det är svårt att förstå, varför Guds hus skall användas för dessa jippon. Här finns ju Det Allra Heligaste Sakramentet. Med närvaron av kardinal Schönborn får dessutom saken en officiell prägel. Att katolska kyrkan gör allt för att hjälpa offer för sjukdom och fattigdom och bekämpa AIDS är ingen skandal - i själva verket är det framförallt den katolska kyrkans sjukhus som tar hand om offer för epidemin i södra Afrika. Men varför man från själva altarrummet i en av Europas mest självförklarande katedraler måste väcka skandal med att sprida livsstilar, som inte står i samklang med vad vi tror och vad vår kyrka undervisar, som dessutom innebär risker för liv och hälsa, är svårt att förstå.

Förutom de lekmän, som - ledda av den omskrivne Alexander Tschuguell som kastade Pachamama-figurerna i Tibern -  bad Rosenkransen utanför katedralen, så har en enda av kyrkans alla representanter,  ärkebiskop Carlo María Viganó, reagerat. Han har skrivit ett öppet brev om saken, där han försöker belysa hur man som katolik  bör tänka:

Ännu en gång får Wien, staden som förmådde hindra de ottomanska horderna med vapen av ljus och tro, lida;  förnedrad och skandaliserad - av ännu en homoerotisk och blasfemisk provokation. Gayaktivister, transvestiter och transsexuella uppträdanden i Stefanskatedralen, där man istället borde ta emot budskapet om Kristi befriande Sanning och gåvan från Hans frälsande Kärlek, som fritt erbjuds alla som, ur djupet av sina sår och sin ånger, vågar erkänna behovet av frälsning. 

Svenska kyrkan - vad tror den?

Vi läser att man på första söndagen i Advent låtit hänga upp en målning av konstnären och fotografen Elisbeth Ohlsson Wallin i Sankt Pauli kyrka i Malmö. Målningen är en travesti på en paradisskildring av Lukas Cranach. Men nu har den fått en helt annat budskap. Här handlar det inte om kärlek, äktenskap eller ens vänskap; vad som framförs ett renodlat egocentrerat sexuellt budskap.

Med denna tavla är alla av oss representerade, 

säger prästen Sofia Tunebro. Och hon tillägger att det var så i den kyrka som Luther ville ha. Men båda dessa uttalanden är betänkliga. I tavlan  finns ju enbart personer som uppenbarligen har en affektion för att spela med olika könsroller och sexuella attribut. Vi ser inte ett enda par, som skulle kunna vara mänsklighetens urföräldrar såsom Uppenbarelsen berättar för oss,  och Adam som

en man som lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru

I den lutherska statskyrkan fanns aldrig plats för personer av andra bekännelser; katoliker, evangelikala så kallade frikyrkliga blev förföljda och fördrivna, prästerna gjorde husförhör och det fanns straff för oliktänkande, detta långt in i 1900-talet. Även idag finns det en mycket auktoritär inkvisition som kan avkraga präster om de inte passar in. Och osedlighet betraktades  ju en av de värsta synderna som kunde leda till helvetet.

Konstärinnan Elisbeth Ohlsson Wallin har en tydlig vilja att väcka anstöt hos bekännande kristna med sin verksamhet. I januari 2014 attackerades den katolska domkyrkan mitt under söndagsmässan av tre halvnakna kvinnor, bestänkta med "blod". De skrek och gestikulerade; budskapet, skrivet  blodliknande vätska på de nakna kropparna löd bl.a.

aborto es sagrado, catholic church out of my body 

(abort är heligt, katolska kyrkan ut ur min kropp)

Kvinnorna visades ut naturligtvis, men då hade de redan skrämt slag på församlingen; många barn och särskilt de som upplevt krig och fasa, flyktingar från områden där de kristna förföljs. Men istället för att detta uppmärksammades och lagfördes, så började foton cirkulera i Aftonbladet och Metro, som visade hur en altartjänare förde ut kvinnorna, och detta skulle vara tecken på övervåld från den katolska kyrkan. Fotona var tagna av  - Elisabeth Ohlsson Wallin, som enligt egen utsago "hade vägarna förbi". Så var det kanske inte riktigt. För de skräckslagna församlingsmedlemmarna fanns det ingen förståelse.

Vi får nu se hur den Svenska kyrkan hanterar saken - har man nu tagit ännu ett steg bort från Uppenbarelsen, traditionen och den bibliska bekännelsen, vilket tycks kunna leda vart som helst. Med den totala giren i synen på äktenskapet, som gjordes 2004, räknar inte ens Svenska kyrkan själv med äktenskapet som en helig handling, bara en världslig ordning. Och om nu konstverk som detta kan installeras i en kyrka, vid altaret, anses alltså inte längre att sexuell praktik bara handlar om en enbart mänsklig angelägenhet, som inte har med vår Skapares ordning att göra - utan att Gud vill vi ska göra vad vi vill och hur vi själva vill?

Förskolorna: Föräldrarna tige, Skolverket har ordet

Radioprogrammet Skolministeriet tar upp den så kallade digitaliseringen av undervisningen. Nu har den nått även förskolorna. Dryga ettåriga barn ska sättas framför pekskärmar och tvingas in i ett digitalberoendet. Sedan den 1 juli är det inskrivet i läroplanen och därmed lag. För Waldorfskolorna är det ett problem - man tror nämligen inte att bildskärmar är bra för utvecklingen av hjärnan. Det är bekräftat av hjärnforskningen; den personliga kontakten är helt avgörande för ett barns utveckling, bildskärmar kan till och med motverka utvecklingen.

Men det finns en annan aspekt av Skolverkets hårdhet här; man anser således att föräldrars röst inte räknas. Angående dem som vill ha sina barn i waldorfskola eller andra pedagogiker, sade man bara, att - ja, då får man väl ta sina barn ur förskolan, det är inte obligatoriskt att ha dem där. Vi har redan rapporterat om den omfattande ideologisering som sker i  förskolornas verksamhet. Som föräldrarna alltså bara har att acceptera - emot deras önskemål och bättre vetande.

Staten erbjuder således en möjlighet för föräldrar att få hjälp med barnomsorgen så de ska kunna förvärvsarbeta. Men detta sker på statens villkor, innehållsmässigt, ideologiskt och pedagogiskt.

I den tidigare läroplanen var det fastlagt att

Förskolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran, utveckling och växande. Förskolans uppgift innebär att i samarbete med föräldrarna verka för att varje barn får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar. 

Detta är nu helt utplånat. Föräldrar nämns endast två gånger, då om

barnens inflytande i verksamheten och relationen till föräldrarna

och att

Barn och föräldrar ska vara delaktiga i utvärdering och deras röster ska lyftas fram.

Däremot nämns modeordet  digital kompetens åtta gånger i läroplanen. 

Föräldrarnas inflytande och önskemål som huvudansvariga för barnens fostran, är således reducerat till samma nivå som barnens, eller till och med mindre än så. Men att åsidosätta föräldrarna  är i själva verket ett brott mot Barnkonventionen. Där är det stipulerat att Konventionsstaterna åtar sig att

tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet, och ska för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder.

I Sverige verkar dessa "rättigheter och skyldigheter" nu vara reducerade till att betala avgifterna.

Barnkonventionen kommer bli lag i Sverige den 1 januari 2020.

Nya tider, nya läror - eller nygamla?

Inför biskopssynoden om Amazonasregionen har Signum förtjänstfullt låtit översätta en intervju med synodordföranden, kardinal Claudio Hummes. Länkar finns nedan. Intervjun väcker många frågor. Kanske en detaljanalys på teologisk nivå kunde vara på sin plats . Här bara några snabba reflektioner, med risk för missuppfattningar.

1. Kardinalen tycks se kyrkan som ett kulturfenomen snarare än Kristi mystiska lekamen, med sitt förråd av sanning och tro:

Kristendomen fann bördig jord i de europeiska kulturerna . Men det är bara en inkulturationsprocess, och det räcker inte.

2.  Kardinalen tycks se kyrkan som ett tidsfenomen snarare än Kristi frälsningsverk:

Vi måste låta bli att hålla fast vid det som är gammalt som om det vore viktigare än det som är nytt.

3. Kardinalen tycker inte den sk missionsbefallningen ("döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er") ska gälla alla:

vi får inte kolonisera urbefolkningarnas tro, andlighet och erfarenhet av Gud.

4. Kardinalen tycks inte inse att vår religion bygger på faktiska händelser i historien, och att vittnesmålen till dessa är en förutsättning för vår tro:

Evangelisationen måste sikta på att väcka en urbefolkningarnas kyrka som finns där för urbefolkningarnas skull. De måste kunna uttrycka sitt förhållande med Jesus Kristus på sitt eget språk: genom sina egna kulturer, historier och identiteter,

5. Kardinalen känner sig trygg att inget helvete finns:

Alla skapade kreatur kommer att få en plats i Guds rike.

6. Kardinalen har funnit lösningen till den stora eskatologiska gåtan: Den holistiska ekologin:

Vi vandrar mot en bestämd och verklig framtid. Den uppståndne Jesus Kristus är denna transcendenta punkt som drar allting till sig. Den holistiska ekologin är en syntes av allt detta.

7. Kardinalen ansluter till Teilhard de Chardins spekulativa evolutionsteologi, som innebär att vi alla utvecklas till att bli godare och mera kristuslika, vare sig vi känner Kristus eller ej, vare sig vi vill eller ej. Allt vi tidigare trott är nämligen fel:

Hela kristologin och teologin generellt måste läsas om i ljuset av insikten att ”allt hänger samman”; allt är relaterat

Intervju del 1
Intervju del 2
Intervju del 3

Om bränslet åt fruktans eldar

Vi läser i Signum att "Katolska nunnor uppmanar Trump att vårda språket". Vad det handlar om är ett brev som avsänts till den amerikanske presidenten från "Leadership Conference of Women Religious" (LCWR). Detta är en paraplyorganisation för 35 000 ordenssystrar i USA. eller 76% av alla .Resten - systrar som lever i kommuniteter, följer ordensregler och bär "habit" (ordensdräkt).,  organiseras av (CMSWR [Council of Major Superiors of Women Religious]).

 I brevet mästras presidenten upp ordentligt. Systrarnas säger sig själva vara

rasande och hjärtbrutna när våra politiska ledare vädjar till våra lägsta instinkter och ger bränsle åt fruktans eldar som hotar att slita itu vårt land. Vi kan inte, vill inte låta röster av hat och fruktan dominera dagen.

Tidigare tvingades en amerikansk ärkebiskop - efter starka påtryckningar -  att ta tillbaka offentliga, tämligen paradoxala,  uttalanden via sociala medier,riktade direkt till president Trump, att han  måste "stoppa hat och rasism, börja med dig själv" och "sluta med dina låtsasböner".

Om systrarna skrivit motsvarande brev till andra makthavare - och inte minst medierna -  i USA är obekant.  Men det kunde ha behövts. Inte minst amerikanska TV-medier har ju alltsedan Trumps tillträde ägnat större delen av sin sändningstid till hat- och förtalspropaganda; han utmålades av CNN dagen innan sin valseger som en psykopat som bara "vita medelålders lågutbildade män" kunde luras av. Presidentkandidaten Hillary Clinton t.ex.  ansåg att alla som skulle komma att rösta på hennes motståndare är "deplaurable" - beklagansvärda. Det handlade till slut om hälften av rösterna, eller exakt  62 924 828 stycken i hennes ögon beklagansvärda amerikaner. Det var inte en vädjan precis till något högre i människans väsen. Och det verkade ju knappast enande heller.

Vi har tidigare rapporterat om denna organisation, detta med anledning av deras ställningstaganden i förhållande till Kyrkans tro och lära, inte minst hur de beskrivit prästämbetet som en manlig konspiration.

Att katolska systrar nu vill förbättra språkbruket hos makthavare är välkommet, även om man undrar över om det är detta som borde vara deras fokus.  Överhuvudtaget verkar det som om engagemanget hos systrarna ligger på ett mellanmänskligt plan, där politiska och humanistiska frågor prioriteras före evangeliseringen och att göra Uppenbarelsen känd, och förbereda mänskligheten för den dom och rannsakan vi alla kommer att gå till mötes.

Många av alla de som försöker förstå vad som kommer ut från Läroämbetet och från påven själv, möts av personangrepp. Antonio Spadaro, redaktören för den ansedda jesuittidskriften "La Civiltá Cattolica", förmedlade en önskan att försätta den globala katolska TV-stationen EWTN under interdikt, så länge programledaren Raymond Arroyo var kvar, detta efter att Arroy kommenterat några uttalanden från sagde Spadaro som han fällt under en föreläsning. Innan dess hade TV-stationen inbjudit Spadaro för en intervju. Men han avböjde. Arroyos program är ofta kritiska till olika uttalanden, texter och händelser i Rom. Men framförallt uttrycker panelen som deltar i programmet "World Over" en önskan om tydliga svar på alla frågor som uppstår, när läran motsägs av dem som är satta att sprida och försvara den.

Hur man skulle kunna utesluta en TV-.station från heliga kommunionen, är en gåta. Skulle det gälla alla, kameramän, receptionister, vakter också?

Även andra än redaktör Spadaro hotar med bannlysning och menar att varje ifrågasättande av de signaler som kommer från Rom - eller endast en fråga - avslöjar en hopplös  rigiditet.som bara kan sluta illa för upphovsmännen. Denna hållning har uttryckts ofta också av påve Franciskus själv, fast í mycket allmänna ordalag. (Konspirationsteorierna är legio, nu senast att det skulle finnas en "hatets ekumenik", en sammangaddning av rika finansiärer, katoliker och protestanter i USA, "högerextremister" som är besvikna på påven politik, och därför anför medierna till att attackera påven, med hjälp av sina dollarmiljoner. )

Det är inte lätt vara kristen och katolik. Gott så. Det har nog aldrig varit svårare än idag att vara katolsk publicist. Vad man än gör, så är det fel i någras ögon, även hos dem man trodde man tjänade. Som det sades så bra av systrarna: Det ger "bränsle åt fruktans eldar "...

Den muntliga traditionens styrka (2)

Att muntliga traditioner kan vara mycket pålitliga finns det mängder av exempel på. Här kommer några:

1. I Asturias i norra Spanien, i den lilla byn Pravia, finns en kyrka från 700-talet. Den är uppförd i preromansk stil av kungen Silo. Detta är just när muslimerna invaderar den spanska halvön, och de kristna består av visigoderna, ett germanskt folk som anammade arianismen. Kung Silo gifte sig med Adosinda, de regerade i elva år. Han begravdes med sin hustru i den kyrka han själv lät bygga, i mittgången. Det finns källor från 1400-talet som menar hans kvarlevor flyttats till ett kloster i Oviedo och lagts under altaret där. I Pravia fanns dock den muntliga traditionen att kungen låg begravd med sin hustru i deras kyrka, och att hon var betydligt kortare än han i växten. Det fanns även andra berättelser, anekdoter  om deras utseende. Under 1970-talet renoverades kyrkan, och man var tvungen öppna graven. Där låg de, sida vid sida. Allt stämde in i minsta detalj.

2. Vi har ju Sankt Erikslegenden om den smorde konungen som dog i strid för att han inte flydde utan stannade kvar i Heliga Mässan på Kristi Himmelsfärdsdag 1160. Historien har avfärdats som en uppfinning för att skapa en svensk Sankt Olavskult. Men undersökningarna 2018 av relikerna visade att allt stämde, ålder, kroppsbyggnad, diet, skador, tid...

3. Sankt Botvidslegenden är mycket detaljerad. Här finns kyrkor, platser, vägar, personnamn på både vänner och fiender. Och allt stöds av det man idag finner: kyrkornas placering, föräldrarnas gård, den ymniga källan invid vägen som ännu kan bevandras, med en runsten på sin ursprungsplats dessutom, broderns gravkista, korset på Rågö mm mm.

4. På Öland finns Sandbyborg, en av fyra stora fornborgar. Det har på ön funnits en muntlig tradition att något hemskt finns där. Redaktören blev själv i sin barndom avrådd att cykla dit av en öbo sedan många, många generationer, hennes man var öländsk mjölnare, de hade en väderkvarn. "Nej dit  ska ni inte cykla, pojkar!".  2011 inleddes omfattande utgrävningar och något år senare fann man resterna av minst 26 människor, även barn, som lämnats praktiskt taget som de föll, i en massaker. Ett fullständigt unikt fynd. Även värdeföremål som mynt mm hittades, som om platsen inte ens plundrats under alla århundraden. Massakern hände i slutet av 400-talet. Den muntliga traditionen har således levt på ön i dryga 1500 år.

Den muntliga traditionens styrka

Många som har lägenhet eller åkt på semester till Costa Blanca och Alicante har säkert också besökt Illeta dels Banyes vid Campello, 9 km norr om Alicante. Det är en liten halvö, berömd för klart vatten, och de arkeologiska fynden. Hela ön är en enda sammanfattning av 6000 års historia. Här finns fynd från stenåldern, neolitiska stenhyddor, tempelbyggnader från iberisk tid (300-talet f.Kr.), romerska termalbad samt även odlingsmark från muslimsk tid.

Vad har nu detta med katolska observationer att göra? Jo runt ön finns det några märkliga uthuggningar direkt i klippan, som man kanske skulle tro var gamla husgrunder. Men havet omsluter dem. I själva verket är det fiskodlingsbassänger från romersk tid, alltså de första två århundradena. Fiskodlingskar finns på andra platser och är beskrivna även i skrivna källor. Men det intressanta här är att det enligt guiden på plats alltid varit endast en muntlig uppgift, som traderats bland ortsbefolkningen, att detta skulle röra sig om fiskodlingar från romarna. Först i modern tid har saken bekräftats av arkeologin och källor i arkiven.

Vi har alltså att göra med muntliga berättelser som visat sig vara pålitliga i nästan 2000 år. Även i Sverige finns det sådan historieskrivning. Den brukar ofta sättas i tvivelsmål bara genom att det finns ett tidsgap från händelserna tills de blev nedtecknade. Detta gäller många s.k. helgonlegender (Sankt Erik, Sankt Botvid t.ex.), och i synnerhet evangelierna. Men all historieskrivning har ju sin grund i muntliga vittnesmål från person till person och ifråga om kunskapsöverföring så är det det talade ordet som varit  totalt dominerande över det skrivna genom tiderna. Detta är viktigt att erinra sig i dessa tider, då man förlitar sig alltmer på ord och bild från anonyma eller okända  källor.

Om rätten att stå emot onda handlingar

I Sverige går ledaren för Kristdemokraterna, Ebba Busch Thor, med i det sk Pride-tåget. Vad det handlar om är en manifestation för att varje sexuell läggning, och utövandet av den, skall vara accepterad, bara det inte skadar. Ibland anförs "rätten att älska den man vill". Det finns ingen begränsning i lag mot detta . Men kravet här är acceptans, fullt ut av alla.  Saken ses som en akt för kärlek, mot hat. En fredshandling.

Men det är svårt att förstå kärleksbudskapet utifrån alla anspelningar på en sexualitet, som bara handlar om egot. Kärleken till en annan person, som alltid innebär självuppoffring, ersätts med kärleken till en attraktion, till den den egna upplevelsen, med övertydliga sexuella förtecken.

Dessa parader har kommit nu även till det katolska Polen. En Pridemarsch i staden Płock skyddades av kravallpoliser. En ung man, femtonåriga Jakub Baryła, beväpnad med ett kors och en rosenkrans, ställde sig ensam mitt i gatan och blockerade vägen. Polisen ingrep genom att bära bort honom. Pojken sade:

Jesus stod emot ondska och synd. Vår heliga tro uppmanar oss att motverka onda handlingar.

Han sade även att akten inte var planerad. Men när han såg en  bild med Vår Fru av Częstochowa draperad med regnbågsflaggor, så frågade han spontant en präst om ett  kors. Han fick ett och ställde sig sedan mitt i gatan, med korset riktat emot dem som deltog i marschen. Han sade efteråt att akten inte alls vände sig emot de som gick i paraden:

Det handlar om att stå emot de dåliga krafterna som uppmuntrar till homosexualitet. 

Enligt katolsk tro och lära så är läggning och frestelser inget man ens behöver bekänna - det är en del av personligheten bara. Men homosexuella tankar eller handlingar, om de odlas och utförs med vilja, är en dödssynd, precis som all sexuell praktik utanför äktenskapets sakrament. Katoliker kan således aldrig stödja det som prideparader står för. All kärlek är inte tillåten eller ens god. Man får inte älska sin nästas hustru, inte heller åtrå barn eller personer av samma kön, som om det vore i ett äktenskap. Men däremot kan man älska en vän fullt och helt som person, oavsett kön, till  kropp och själ. Och man ska alltid älska sin nästa. Dock  inte sexuellt. Detta är en del av uppenbarelsen, stödd dessutom av naturrätten.

Vi kristna ska inte begå våldshandlingar eller störa yttrandefriheten. Men nog kunde vi vara tydligare med hur vi tänker och varför vi tror som vi gör i dessa frågor. Och  att betona att "stå emot de dåliga krafterna". inte är detsamma som att hata eller förakta andra personer.

Denne modige femtonåring har redan väckt beundran i många länder. En journalist  frågade honom om han nu skulle bli politiker, med tanke på hans engagemang,.

Politiker? Nej, jag ska bli präst!

svarade han.
'

President Trump möter förtryckta - kristna, muslimer och andra

I floden av kritik och stundtals lynchning av USA:s president Donald Trump, försvinner nyheter som åtminstone för många religionsutövare är positiva. En president som ständigt gör personangrepp, yttrar sig om allt möjligt, ofta vårdslöst också, bli sällan tagen på allvar.

Men det finns också händelser och manifestationer, som borde lyftas fram för att de ger stöd till människor i utsatta lägen. Ingen president har som Trump reagerat över de höga aborttalen och de mycket sena aborterna, som i vissa stater tillåts utföras intill när en naturlig förlossning skulle kunna ske. Statsbidrag har dragits in villkorligt till Planned Parenthood,  en stor organisation med aborter som huvudverksamhet och största inkomstkälla. De säljer till och med delar av aborterade foster till läkemedelsindustrin.

Redan tidigt som president (alltså inte i valkampanjen) visade Trump - trots att han själv inte verkar särskilt religiöst engagerad - förståelse för friheten att kunna utöva sin religion och följa sitt samvete. Bland de första besöken han gjorde, utan publicitet, var på en liten katolsk skola, där eleverna kommer från mycket utsatta, "svarta" grupper. Där sade han att

 "skolor ska inte vara en plats där tro och religion fördrivs, utan de ska välkomna tro och religion med öppen, vacker famn."  

Den 17 juli tog presidenten emot ett antal representanter för olika minoriteter som alla är förtryckta fördrivna eller står rent ut sagt inför en förintelse. Det var ett  personligt möte, där var och en fick berätta om sina öden och sitt folk. Det fanns kristna från Mellanöstern, Eritrea, yazidier från Irak, muslimer från Burma och Kina, tibetanska buddhister, evangelikala från Kuba och många andra. Atmosfären var allvarlig, varm och hjärtlig. Här märktes ingen rasism. Inte minst vädjan från fredspristagarinnan, den  yazidiska kvinnan Nadia Murad Basée Taha, var gripande. ISIS eller ej, men hon och hennes folk har förlorat allt. Presidenten var inte uppdaterad på hennes historia, nu lyssnade han och ställde även frågor.

Mångkulturellt i Ovala rummet

Visst kunde man avfärda saken med att detta var ett PR-trick. Men det är svårt då att förklara varför det inte i så fall  lyfts fram av presidenten stab, eller förklara varför han inbjudit politiska vänner och även fiender till konferensen, som föregick detta möte. Och detta twittrades det inte om.

Men det kanske är så, att få medier vågar rapportera något om denne president, som kan tolkas som något positivt. Då riskeras utfrysning och politisk stämpling.

I konsekvensens namn borde presidenten nu också lyssna till de katolska organisationerna, som motsätter sig familjesplittringar och separation av barn från sina föräldrar. Detta skedde även under tidigare presidenter, under Obamas åtta år utvisades 3 miljoner papperslösa, med familjeseparationer, vilsenhet och kriminalitet som följd.

Yrkesförbud för kristna

Nu är det tydligt - kristna kan ej vara barnmorskor i Sverige. En kvinnoklinik i Landskrona meddelar, att man inte accepterar någons personal överhuvudtaget på kliniken, om man inte vill aktivt medverka vid aborter.

I praktiken har vi nu således infört yrkesförbud för personer vars samvete och tro hindrar dem att medverka till att avsluta mänskligt liv. För en katolik innebär varje deltagande i en abort att man utestänger sig från den fulla gemenskapen i  Gud; man blir exkommunicerad.

Saken är unik för "den svenska modellen". I inget annat nordiskt land finns samma tänkande. I Europa är det just nu bara Belgien som har samma princip.

Man måste också undra över varför saken inte kan lösas på annat sätt inom just detta område, när detta görs inom i stort sett alla yrken och på alla arbetsplatser. En polis kan välja mellan yttre och inre tjänst, inom försvaret finns det vapenfri tjänst. En judisk eller muslimsk kock behöver inte äta gris. Alla läkare tar inte emot patienter - de kan forska också. Och man kan utbilda sig till barnskötare, fast man vägrar visa sitt ansikte för lärare och föräldrar. Krav på avmaskering "strider mot diskrimineringslagen" enligt DO.

Man kan heller inte låta bli att tänka på hur eftervärlden har dömt dem som gått emot sina samveten, i lojalitet till sin arbetsgivare, eller till makten. Och de som höjs upp som hjältar när de följer samvetet.

Abortverksamheten borde inte ligga under den allmänna sjuk-och hälsovården. Det är en paradox.

Se även: En tragisk karikatyr av legalitet

Minska aborterna - med förgiftning?

I en artikel i Expressen med rubriken "Så kan vi minska aborterna i Sverige" så yttrar sig några välrenommerade forskare över de exceptionellt höga aborttalen i Sverige. Det skiljer sig från övriga nordiska länder, dubbelt så många som i Norge till exempel, relativt sett. Ändå har ju Sverige med den privata organisationen RFSU i spetsen varit känt för rådgivning i sexuella frågor långt ner i skolåldrarna. Men uppenbarligen så är det något fel när så många graviditeter slutar i abort, dessutom upprepas detta för samma personer.

Rubriken är ovanlig i svensk press. Man kunde kanske förvänta sig en rekommendation om ändrad syn på sexualitet som njutningsmedel och större ansvarstagande. Men nej. Artikelförfattarna menar bara att man bör upplysa bättre om långtidsverkande preventivmedel som spiral och P-stav.

Alla medicinska preventivmedel innebär en störning av det naturliga hormonsystemet. Det är komplext, könshormonerna reglerar även mycket annat i kroppen än fortplantningen. När det gäller kopparspiral så handlar det om en lokal förgiftning i livmodern och livmodershalsen, som får äggceller och spermier att förlora sin funktion att förenas. Koppar är en tungmetall som ingår i vår biokemi. Men i för höga halter så påverkar koppar en mängd funktioner negativt. Man rekommenderar ett hälsosamt intags av koppar på 0,9 mg/dag. En kopparspiral kan stå för en tredjedel av detta. Allt över 10 mg är toxiskt. Koppar får man annars  genom den föda man intar. Biverkningar finns, men tonas ner av spiraltillverkarna. Det svåra är långtidseffekter, som depressioner. Sambandet mellan höga kopparhalter och Alzheimers sjukdom är känd. Saken har tagits upp nyligen i Läkartidningen.

Koppar och även hormoner, påverkar även ekosystemen - de försvinner inte i avloppshanteringen, utan går rakt ut i vattendragen.

Rent generellt innebär alla preventivmedel, vare sig det är koppar eller andra ämnen, en störning. Målet ju att avbryta en naturlig process. På ett sätt induceras alltså en ohälsa. Men detta sorteras märkligt in under begreppet "reproduktiv hälsa".

Nationalhelgon och vallfärder - fönster till vår tro

I Norge firas i slutet av Juli de sk olsokdagarna. Ordet olsok är medeltida, det kommer från fornnordiskans ólafsvaka. Vad saken handlar om  är således en tradition för att ihågkomma Norges kristna kung Olav Haraldson som dog vid slaget i Stiklestad, och omedelbart fick helgonrykte. Hans kropp lär aldrig ha förruttnat, och det spreds en väldoft från den . På katolska kyrkans i Norge hemsida finns en utförlig biografi över helgonet.

Dessa dagar firas med välplanerade aktiviteter, som omfattar en dagstur till Åre gamla pilgrimskyrka och pontifkalhögmässa där, vandring till Stiklesta och mässa där, vesper och vigil i Trondheims katolska domkyrka, föredrag och sedan magnifik avslutning med pontifikalhögmässa i den historiska Nidarosdomen.

Sankt Eriksdagen 2019: Kardinal Arborelius välsignar alla i Uppsala domkyrka, efter hl Mässan. Foto: katobs.se

Man kan inte låta bli att jämföra med hur sparsmakat vi uppmärksammar helige Erik här. Detta år var det första gången någonsin sedan reformationen som pontifikalhögmässa firades av en katolsk biskop i den katedral som, liksom Nidarosdomen, byggdes enbart på grundval av kung Eriks martyrdöd på platsen. Det fanns en vandring från Gamla Uppsala. Men saken var helt oannonserad, och det fanns heller inte ett spår av händelsen i katolska medier efteråt. Ändå finns  - till skillnad från Nidaros  i Norge  - relikerna efter denne smorde martyrkonung, som dessutom styrker den detaljerade berättelsen om honom och hans död. Fast de är i Svenska kyrkans ägo.

I Norge genomför man även pilgrimsfärd  till ön Selja, där heliga Sunniva led skeppsbrott och där det funnits benediktinkloster och till och med biskopssäte tills reformationen, då klostret  revs och munkarna fördrevs..

Vallfärd på Selja.  Foto: Ragnhild Helena Aadland Høen

Det tycks som om pilgrimsvandringar och vallfärder engagera alltfler, i synnerhet ungdomen. Vid den årliga pilgrimsvandringen från Paris till Chartres, som är cirka tio mil lång, deltog i år ett fyrtiotal svenska ungdomar, och två präster.

Det förekommer ibland även lokala initiativ. I Stockholm finns den årliga vallfärden, med en tre kilometer lång vandring, till Marielund på Ekerö. Cirka 300 troende brukar delta. Det förekommer även vandringar till Vadstena.

Men dessa manifestationer blir sällan uppmärksammade i katolska sammanhang. Detta trots trenden med "sekulära" vandringar till heliga platser, som tenderar att öka. Santiago de Compostela, är idag ett betydligt mera välkänt vandringsmål än för bara några decennier sedan. I Sverige finns ett antal pilgrimsleder, men ofta är det Svenska kyrkan, vandringsföreningar o.dyl som organiserar och marknadsför dem trots att rötterna finns i den katolska traditionen och förståelsen för en vallfärd som en andlig övning knappast kan uppnås utan ett sammanhang av kristen, katolsk tro. Vallfärder förbjöds ju i och med den sk Reformationen, fast de gjordes i smyg.

Kanske det är dags för oss katoliker att visa vår tro mera öppet. Fördomarna frodas om en hycklande kyrka med dubbelmoral, och nyheter och artiklar är av i stort sett enbart negativ, skandalartad natur. Konsekvensen är att alla katoliker betraktas som lurade eller rentav mindre vetande - dumma. De ska inte tas hänsyn till i den allmänna debatten, i synnerhet inte i frågor om etik och moral.

Men det finns så mycket helighet, rikedomar, skönhet, sanning, vördnad och tro i vår kyrka, så det skulle räcka mer än väl som motvikt till alla dessa miserabla personfrågor och fördomar. Låt oss lyfta fram detta.

Den svenska modellen (3)

Kanske nedanstående kritik av "Den svenska modellen" kunde tolkas som att en nation överhuvudtaget inte ska några offentligt yttrade värderingar. Det är naturligtvis fel. Innan  nationalstater uppstod så fanns det folk och kulturområden, med starka värderingar, detta framgår ju inte minst i de gammaltestamentliga texterna.

De nordiska länderna ligger avsides, de har inte varit områden med folkvandringar som nere på kontinenten, där olika folk och makter har avlöst varandra, och ofta har man varit tvungen att anpassa sig för att överleva. Kulturer har blandats. I England har kelter från Irland, germanska anglosaxer och normander med rötter i Skandinavien levt sida vid sida. Följderna av detta kan avläsas i själva språket. Den iberiska halvön, idag Spanien, präglades av den muslimska invasionen, som tvingade andra att underkasta sig islams lagar, senare fördrevs judarna av de kristna. Men under hundratals år levde man praktiskt taget vägg vid vägg i den så kallade convivencian. Det krävde anpassningar, men också att man var medveten om och kunnig i sitt eget etos, där religionen spelade den största rollen. Utan denna identitet riskerar ett samhälle att upplösas och folk splittras.

Det är tydligt att de länder som upplevt flest invasioner, också är de som står för den starkaste patriotismen. Men från svensk håll finns ringa förståelse för detta; Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien möter knappast annat än förakt i den svenska debatten, för deras reserverade hållning till invandring och markering mot övernationella regleringar överhuvudtaget.Den historiska aspekten lyser helt med sin frånvaro i dessa fördömanden.

Vem bestämmer då vilka värderingar som ska vara grundläggande för en nation? Man kunde tro att det är politikerna, som i sin tur är valda av folket. Men här måste också finnas en historisk, kulturell medvetenhet, och till detta en individuellt förankrad värdegrund. När det gäller politikerna är det svårt att veta vilken människosyn som ligger till grund för deras överväganden. Abortfrågan har nämnts. Det finns många andra. 

Men hos folket finns det dock sammanhållande värden. Läser man sådana här rapporter så blir det tydligt - här reagerar grannskapet, om än motvilligt, mot något man ser som helt avvikande och oacceptabelt i vårt samhälle. Idag brukar detta kallas populism, vilket är ett invektiv hos den ideologiska eliten. Men det kanske är här man ska söka efter den verkliga "svenska modellen" - i den folkliga gemenskapen.

Den svenska modellen (2)

Under dagarna i Almedalen har abortfrågan kommit upp. Det hela började med att EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) röstat emot "aborträtten" 22 gånger i EU-parlamentet. Vilket ledde till en offentlig reprimand från partiledaren Ebba Bush Thor och att Adaktusson avgick från partistyrelsen. KD:s partiledare har senast den sjätte juni bedyrat att partiet står bakom abortlagen och kvinnans "rätt till abort".

Vi ska inte gå in i de partipolitiska intrigerna. Men varje förnuftig människa måste reagera över att ämnet är så känsligt att det aldrig får beröras i form av fakta. Det spelar ingen roll vilka motiv som finns bakom ett ställningstagande, tycks det. Det är positioneringen i sig som är det viktiga, ja, det enda.

Å ena sidan finns åberopandet av "kvinnans rätt till sin egen kropp", å andra sidan att man kanske bör se över tidsgränserna, då lagen tillkom för nu snart 45 årsedan, och mycket har hänt inom förlossningsvården sedan dess. Sedan förekommer det  - men enbart i sociala medier - många  som tycker sig se ett brott mot mänskligheten att den allmänna sjukvården ska syssla med att hindra att redan givet liv får utvecklas och födas. Man kan helt enkelt inte se några vägande skäl för att en sådan praxis ska godkännas i lag, än mindre utföras.

Men ingenstans hittar man någon djupare etisk argumentation, eller ens hänvisning till vad vi idag vet om fosterutvecklingen. De som hävdar att man inte kan väga liv mot varandra, förstår inte att detta inte är ett gångbart argument; att kvinnor dör i barnsäng är oerhört ovanligt i Sverige - sex fall per år. En graviditet innebär inte slutet på livet. Men det gör en abort - det är ju själva syftet med saken - att utplåna liv. Ett liv, som aldrig någonsin är en del av kvinnans kropp, som hon själv fritt skulle  förfoga över, som en muskel eller annan vävnad.

När det gäller "rätten till abort" så handlar det inte om en lagstiftad rätt, utan ett lagrum för en praxis. Abort får utföras, om den utförs av legitimerad personal. Men detta är inte samma sak som att abort måste utföras. En läkare eller barnmorska kan mycket väl förvägra en kvinna abort, varvid en anmälan möjligen kan göras till Socialstyrelsen. Men det finns inget lagrum att åtala den som inte vill delta i en abort. Det finns mängder av exempel från andra yrken där det finns liknande frågeställningar.

Det finns mycket mer att tillägga i frågan. Men den svenska modellen innebär uppenbarligen att 1. det ska finnas ett politiskt konsensus om abortlagen och 2. ingen får ifrågasätta abortpraxis inom den allmänna sjukvården, allraminst personalen. 3. själva frågan är tabubelagd.

Den svenska modellen (1)

Under dagarna i Almedalen har flera partier åberopat "den svenska modellen". Socialdemokraterna s Magdalena Andersson nämnde den fyra gånger, då som ett villkor för jämställdhet,  välfärd, frihet och fri abort. Ulf Kristersson från Moderaterna nämnde den inte mindre än sju gånger, ja, titeln för hela talet var "Den nya svenska modellen".  Även Ebba Busch Thor har varit inne på samma sak.

Vad innebär då den svenska modellen? För många får man associationer till fred på arbetsmarknaden, parlamentarisk ordning, fria val, fri sjuk- och åldringsvård. Fungerande myndigheter. Och kostnadsfri utbildning. Gott så.

Men enligt dagens partiledare handlar det också om vilka värderingar man har - om könsroller, om homosexualitet och politik, om skolan, om andra länders lagstiftning, om deras ledare, om abort... Här efterlyser ledarna ett självklart, ja, pliktbetonat konsensus, trots att detta knappast handlar om hur vårt samhällsbygge ska ske rent praktiskt. Utan vilka ideologiska ledstjärnor vi alla ska ha.

Att språket är ett grundläggande krav för integrering är självklart. Men knappast vad man har för tro eller syn på barnens fostran eller sexualitet.

När det gäller landets katoliker och judar har de levt i århundraden i diasporan, det vill säga i förskingringen. Man har tvingats anpassa sig för att föda sina familjer, lärt sig hantverk, språk och vanor. Men samtidigt har man kämpat för att behålla sitt ethos, och den religiösa tron i grund och praktik. Man har bildat  församlingar, skolor  och föreningar.

Men för detta har den svenska staten varit kallsinnig, för att inte säga oförstående och fientlig. Skolor utanför systemet ses även idag med stor misstänksamhet, och straffen för hemskolning är av närmast kinesiska mått. Det kan handla om tvångsomhändertagande av barnen eller bötesbelopp på mer än en kvarts miljon kronor, oberoende av inkomster. De finns idag ett fyrtiotal familjer som lever som politiska flyktingar på Åland, för att deras barn inte mått bra i de kommunala skolorna. Frånsett de totalitära staterna så är det enbart Tyskland som har samma lagar mot hemskolning.

Än idag händer det att kommunalpolitiker obekymrat vill ha "ateistiska" skolavslutningar i den lutherska kyrkan, och man förstår inte att statsdominansen gällande vad vi ska tycka och tro inte längre kan åberopas.  Samtidigt som man gör allt för att  - med biståndsmedel  - exportera den till länder när den bara känns främmande för folket. Och svenskar som kräver integrering den svenska modellen visar knappast upp goda exempel när de själva skapar sina minisamhällen på spanska solkusten, i Portugal eller Saudi-Arabien  Här talar man inte lokalspråket, det finns svensk mat, svenska kyrkan, svenska skolor. Det finns svenska skolor i elva länder. Och när barnen kommer till gymnasieåldern skickas de hem till svenska privatskolor.

Det är den svenska modellen som gäller - även när det kommer till andra länder.

Vårdförbundet: Hävda fostrets rätt är "kvinnofientligt och människovidrigt"

Vi skickade länken till inlägget om "Vårdförbundets förvirrade biologi" till Vårdförbundet, för kännedom. Och igår kom ett svar via mail, enligt nedan:

Hej,
 Gällande din diskussion angående ”barnet”:
Det finns en vedertagen gräns för när fostret räknas som ett barn, något som sker vid graviditetsvecka 22+0. Då räknas graviditeten; barnet, som livsdugligt.
Före graviditetsvecka 22+0 räknas det, rent medicinsk, juridiskt och biologiskt, inte som ett barn. I tidig graviditet har befruktningen flera olika benämningar; embryo, zygot, morula, osv, för att sedan benämnas ”barn” vid gravidtetsvecka 22+0. Vid denna graviditetsvecka kan barnets rättigheter diskuteras. Innan dess är det inte tillämpligt. Graviditeten kan ej överleva utanför kvinnans kropp och är således en del av kvinnan. Graviditeten är då icke livsduglig. 

Alternativet till att inte tillåta aborter rent lagligt eller via sjukvården innebär inte att aborter upphör att existera. Vi kan inte, och ska inte lagstifta om något så kvinnofientligt och människovidrigt som en försämrad eller förbjuden aborträtt. Innebörden av att förbjuda aborter är detsamma som att lagstifta om illegala, osäkra aborter, något som orsakar stort lidande och tusentals kvinnors förtidiga död. Vi har redan facit på hur ett samhälle som förbjuder aborter fungerar och hur människor drabbas av det. Det vill vi inte backa tillbaka till, något som vi har starkt stöd för, både från allmänhet och från den enade professionen som arbetar med kvinnohälsa i Sverige.
 Jag har dock full respekt för att alla yrken inte är passande eller lämpliga för vissa personer. Det ligger på individens ansvar att rannsaka sig själv: ”Klarar jag av detta yrke och allt vad det innebär?” Om svaret är ”Nej, bara vissa utvalda delar”, så finns massor med andra yrken att fundera kring.
 Med vänlig hälsning,
Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska, Legitimerad Barnmorska, Medicine master, Universitetslärare
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet.

Svaret innehåller många betänkligheter. Främst då gällande hur barnmorskor är utbildade. Här finns uppenbarligen en definition av mänskligt liv, som bygger på "livsduglighet". Och man menar då uppenbarligen att med detta menas att leva utanför sin livsmiljö. Men varken ett foster eller ett nyfött barn, eller ens en vuxen individ, kan kallas livsduglig i sådana fall, om livsmiljön är den berövad. Är du och jag livsdugliga? Ja här, med 21 % syre i luften, med näring och vatten. Men i rymden? Under vattnet? Utan näring, utan lungor? Livmodern är fostrets livsmiljö. Jorden är vår. 

Att fostret skulle vara "del av kvinnan"? Alltså att det handlar om förökning genom avknoppning, eller delning? Detta är i sådana fall en biologisk sensation. Där avviker vi från alla kända däggdjur. Fanns det alltså inte en individ till inblandad i saken, Vårdförbundet?

Sedan följer ett resonemang om lagen. Men det är inte lagen som fördriver foster. Lagen tillåter även förfärliga plastikoperationer, könsstympningar, så kallade könsbyten.  Men här finns en praxis, en verksamhet på våra vårdinrättningar, som med stor svårighet kan inordnas under sjukvårdslagen. Avlivandet av spirande människoliv utförs således av sjukvården, effektivt; kemisk, eller mekaniskt. Kliniskt. Argumentet att det annars skulle var smutsigt och orsaka mer skada, finns endast inom detta område. Eller ska vi förse presumtiva mördare med vapen och ammunition istället för knivar, kanske ge en kurs i strypning medelst snara? Ska Vårdförbundet vara behjälpliga även här? Utdela nycklar till tjuvarna, för att undvika skador på dörrar och lås? 

Lite fakta, som alla barnmorskor naturligtvis vet:

• Vid tre veckor redan efter befruktningen, innan graviditeten ens är känd, har embryot kontakter via sinnesnerver. 
• Vid vecka 8 är känselsinnescellerna fullt utvecklade i ansiktsregionen - fostret kan göra grimaser. 
• Vid 10 veckor finns hörsel, som uppfattar mammans hjärtslag och röst. Vid vecka tolv är alla organ på plats, och de fungerar. Till och med matsmältningsorganen börjar öva sig med det fostervatten fostret får i sig. 
• Vid vecka 12 finns känsel i handflator, fotsulor och genitalierna. 
• Hjärnans alla delar  utvecklas fram till vecka 19,  sedan handlar det om storlek och antal nervceller. Men alla delar finns på plats genom hela utvecklingen. 
• I vecka 22 kan fostret inte bara uppfatta ljud, utan också reagera på dem 

Vårdförbundet avvisar en diskussion om barnets rättighet, fram till ett mystiskt datum , nämligen när "delen av kvinnans kropp" på ett klockslag blir ett människobarn, vid vecka 22. Först då kan det handla om ett mänskligt liv. Innan dess - en del av kvinnan som hon själv beslutar över vad hon vill göra med. 

Vi ska inte här gå in på det etiska i sammanhanget - även om man kanske borde efterlysa hur Vårdförbundet betraktar de äldre, som knappast heller är "livsdugliga". Är de också en del av de anhörigas kropp, som kan avlägsnas, befrias dem, som en oönskad och opassande knöl? 

Vi kan bara konstatera att man uppenbarligen ändå vill stödja abortpraktiken på vetenskapliga fakta. Men dessa är således i bästa fall helt otidsenliga, i värsta fall medvetet falska, med hänvisning till en förhärskande ideologisk positionering - politik helt enkelt. Som kostar mänskligt liv, etthundra om dagen. Helgdagar inräknat. 

Få av oss alla här på jorden har kommit till genom en kalkyl, en plan eller ens en önskan. Möjligen en längtan. Men eftersom vi är här, så blev vi dock välkomnade. Det borde ju vara djupet av vår existens, att vi välkomnar nytt liv. Om än oplanerat och inte ens önskat. Det kom - ändå. 

Vårdförbundets förvirrande biologi

Deltstaten Alabama har röstat igenom en abortlag, strikt i mångas ögon. Logisk i andras, om man betraktar ett levande foster som ett människoliv. Vi läser i Aftonbladet: 

Åsa Mörner, barnmorska och förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet, säger att hon på ett sätt inte är förvånad över förslaget.

– Aborträttigheterna äventyras i hela världen, även här i Sverige, hela tiden. De blir konstant ifrågasatta. Det är konservativa krafter som driver på det här, det är ett sätt att kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet .

Hon menar att en illegalisering bara medför att aborterna görs ändå, men skadliga, livsfarliga. Detta har dock inte visat sig i verkligheten. Strumpstickshistorierna hör till vad man brukar kalla "klintbergare" eller folksägner.

Men om nu än Vårdförbundet trott på dessa historier så blir det än svårare att förklara detta uttalande:

– Vi kan aldrig låta någon annan bestämma över ett organ i kvinnans kropp, för vem ska bestämma över inre organ förutom vi själva. Man kan inte tvinga på en människa att genomgå en ofrivillig graviditet för att föda fram ett oönskat barn, det här måste vara en kvinnans eget val – oavsett varför.

Detta inre organ är således livmodern. Men det är inte livmodern som aborteras, utan fostret. Och fostret är ingen del av kvinnans kropp. I själva verket har det aldrig varit det. Inte ens könscellerna, varken de manliga eller kvinnliga, ingår i någon vävnad hos individen som de kommer från. De har bildats genom en unik process, där den genetiska variationen skapas. Varje könscell har en egen genetisk uppsättning. Och varje individ skapas av två unika könsceller, en från mamma, en från pappa. Fostret har sin egen genetik, sin egen utveckling och ämnesomsättning. Inte ens blodet delar det med modern. Bara syre och näringsämnen. Någon del av kvinnans kropp är det aldrig, och livmodern är dess livsvillkor, dess heliga rum, precis som jorden är vårt, med sitt klimat och tillgång till syre, vatten och näring.

Vårdförbundet erkänner uppenbarligen att det faktiskt handlar om ett barn och inte någon sorts utväxt eller böld. Men om det inte är "önskat" har det också förverkats sin rätt att leva, menar man. Det mänskliga livet i full utveckling betraktas som en inkräktare, ett hot, en invasiv art i kvinnas kropp.

– Vi kan inte ha ett synsätt där det ofödda barnet har rättigheter som står över kvinnas rättigheter – så kan det inte se ut. Då ser man kvinnan som en livmoder på två ben, det är verkligen ett förfärligt synsätt.

säger en annan barnmorska, Ingrid Frisk, sakkunnig på RFSU. Och hon verkar inte ha en en enda liten idé om  vad de kvinnor som fött barn, under fattiga förhållanden, fostrat dem och älskat dem som bara mödrar kan, skulle tänka om ett sådant uttalade. "Livmoder på två ben"? Men om de gjort abort, vore de alltså mera kvinnor då, mera självständiga, fria?

Dessutom så medför inte en graviditet med säkerhet döden för någon, vilket abort gör. Så att ställa rätt mot rätt haltar betänkligt här. 

Denna etik framförs helt oblygt och öppet,  alltså av personal som är satt att rädda liv och bota sjukdomar och behandla skador.

Vi hoppas att samhället inte är så konsekvent att det förlänger Vårdförbundets - och faktiskt alla våra politikers -  etiska credo till att gälla alla "oönskade": sjuka, avvikande, gamla, fattiga, invandrare...

Den stora motsägelsen

En församling i den luthersk-evangeliska kyrkan, som ännu självsäkert kallar sig Svenska kyrkan,   beslutade sig nyligen för att stoppa skolavslutningarna i kyrkan. Anledningen är att

kyrkoherden Judith Fagrell och kyrkorådet anser att skolan lägger sig i för mycket vad som sägs och inte sägs i ceremonin.

Man kan tolka beslutet på olika sätt. Skolverket har sedan länge bedrivit ett sorts kampanj mot skolavslutningar i kyrkan, ja, mot varje spår av religiösa inslag i skolorna, om så än bara ett kors på väggen.

Detta gäller i synnerhet de kristna skolorna. Ty att muslimska småflickor tvingas bära slöja i skolan försvaras av samma Skolverk:

– Vi på Skolverket har tittat på den här frågan 2012, och vi kom fram till att det inte är tillåtet eller förenligt med religionsfriheten och diskrimineringslagen att införa generella förbud mot slöja i skolan, säger Andreas Lindholm, jurist på Skolverket.

Skolan som objektiv garant för religionsfrihet, kamp mot diskriminering. Är det så? Långt därifrån. Ty samtidigt som man hävdar att religion är en privatsak, så präglas det statsstyrda skolväsendet av ideologismer och tvärsäker undervisning i områden som starkt inkräktar i individens religiösa frihet, ja den kan vara direkt kränkande: Den statsägda Utbildningsradion (UR) vänder sig till skolorna och genomsyras av en fullständigt ohämmad sexualliberal ideologi. Där kan 12-åringar få svar på frågor som: "Hur har man ha analsex?" , "Hur kan man ha oralsex?", "Hur kan killar ha sex med varandra?",  "Hur kan man fråga om någon vill ha sex med en?" osv . Sex som självtillfredsställelse alltså. Även mellan minderåriga (olagligt) och smittsam. Den som svarar är en psykolog som verkar sakna de mest elementära kunskaperna i medicin och människans biologi.  Och naturligtvis ges svaren utan hänsyn till förmyndarnas åsikter, religion, eller varje skymt av etisk reflektion.

Nyligen gick det ut erbjudande till alla lärare i Stockholms alla skolor - via tjänsteposten - om att man kan gå med klassen på gratisbio i Skärholmen. Filmerna som visas är bl.a. Rafiki som presenteras så här:

Kena och Ziki har vuxit upp i Kenya och alltid fått höra att de en dag kommer att bli duktiga hemmafruar. Men de vill mer. De vill ha äventyr och sann kärlek, inte en tråkig vardag som lydig hemmafru i en liten ort. Det är inte förrän de blir förälskade i varandra som de upptäcker hur konservativ världen runt dem verkligen är.

Inte särskilt stor uppskattning av kvinnors ansvarstagande för hem och familj alltså. Och helt utanför skolans uppdrag.

En annan "skolfilm", Pans labyrint, tar upp Spaniens inbördeskrig . Den presenteras med lite historiska "fakta":

I grova drag bestod nationalisterna av fasciströrelsen, de jordägande klasserna, stora delar av armén, industrikapitalister, affärsmän samt majoriteten av prästerskapet och de praktiserande katolikerna (utom i Baskien, där den lokala identiteten övertrumfade religionen). Den republikanska sidan bestod politiskt av anarkister, liberaler, socialister, stalinistiska och trotskistiska kommunister och syndikalister. Sympatisörerna inkluderade städernas arbetare, bönder, och delar av den utbildade medelklassen.

Här får såldes barnen reda på att "majoriteten av prästerskapet och de praktiserande katolikerna" stod på diktaturens sida i "en kamp mellan diktatur och demokrati". (Att nationalist-ordet är omöjligt att använda i någon objektiv mening framgår tydligt här.) Hur de praktiserande katolikerna i klassen må känna sig med denna "undervisning" (som dessutom är helt missledande), har nog ingen tänkt på. "Den svenska modellen" är ju den självklara suveränen på skolans scen. Också en form av nationalism, fast aldrig presenterad som sådan.

Låt oss säga att barnen skulle få se gratisfilm på skoltid av annat slag, till exempel "The Passion of Christ" av Mel Gibson, som realistiskt och utan värderingar berättar den kristna passionshistorien. Vilka reaktioner detta skulle väcka hos Skolverkets ideologer, kan man bara gissa.

Men åter till kyrkoherden Fagrell. Hennes beslut har väckt viss opposition i det lilla Sävare. Men läser man mellan raderna förstår man att hon snarare än beröva barnen en kyrklig upplevelse, vill skydda kyrkan och kyrkorummet mot att det utnyttjas för sekulära spektakel. (Detta framgår tydligt av denna pod.)

På ett sätt är det en reaktion mot folkkyrkan i statens intresse alltså. I Francos Spanien var det inte ovanligt med massvigslar, Brandkårens dag, Polisens dag etc. där kyrkan användes mera som ett sammanhållande instrument för staten, än det instrument varigenom Kristus ville rädda själarna. Just så som den lutherska statskyrkan fungerat i sekler hos oss.

 Och att skolan går just till den luthersk-evangeliska kyrkan är ju också en sorts kvarleva från den "Svenska kyrkan" som självklar dominant på den religiösa scenen. Så kanske man trots allt ska se kyrkorådets beslut som ett hälsotecken, även om det berövar skolbarnen en fin tradition.

Se även:
Den normativa skolans återkomst 
Den konfessionella svenska skolan
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?
Är den svenska skolan normerande för världen?
DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan

Ryktesspridning och desinformation - den svenska modellen

En nyhet når oss, att Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap varnar för desinformation i samband med EU-valet och att främmande makt försöker få oss att ändra uppfattning om vårt land. De skriver:

Man kan anta ett källkritiskt förhållningssätt till information genom att hela tiden ha följande fråga i bakhuvudet: Vem säger vad och varför? Bidra inte till att sprida rykten i sociala medier och tänk efter innan man delar information. Sök efter bekräftad information från myndigheter och ansvariga aktörer. 

Vi har under åratal ställt samma fråga. Framför allt handlar det då om den bild som Public Service, TT - och därmed all vår lokalpress, frammanat av Polens transition från korrumperat före detta kommuniststyrt land till självständig demokrati. Inte ens våra mediachefer har dragit sig för att öppet lägga sig i Polens lagstiftning. Samma sak gäller Ungern. Och av de 165 000 gånger president Trump omnämnts i svenska medier under 2018 är det svårt - för att inte säga omöjligt - att hitta ett enda okritiskt inlägg.

Vi talar här om demokratier med regeringar som tillsatts under parlamentariska val.

Att sedan bilden av Sverige på motsvarande sätt blir negativ utomlands följer sig som en logisk konsekvens, knappast svår att förutsäga.

Kanske Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap kunde se sig om lite grand också hur medierna styrs i vårt eget land. De flesta är ägda av utländska företag. Och Public Service kontrolleras  av en stiftelse med politisk tillsättning.

Undrens tid...

För tre år sedan skrev vi här:

Så: Kanske det vore på sin plats att vi i stiftet gör en massiv vallfärd till Eriksskrinet för att visa vår vördnad för denne stridbare och modige man, en smord konung som utan tvekan riskerade sitt liv hellre än lämnade heliga Mässan innan den var fullbordad. Låt det bli några tusen i processionen!

Idag sker detta! Klockan nio går man man från Uppsala gamla domkyrka och läser rosenkransen. Klockan tolv firar kardinal  Arborelius heliga Mässan vid högaltaret i domkyrkan och konfirmerar ett antal ungdomar. Vid 17 är det Eriksvesper vid relikerna.

Deo gratias.

Påve em. Benedikt: Glöm inte Gud!

Denna vecka har vi en insändare i tidningen DAGEN. Vad det handlar om är ett genmäle till ett osakligt angrepp på påve em., Benedikt XVI, detta för hans öppna brev om övergreppsproblematiken i katolska kyrkan, som publicerades i april (1). I artikeln, med rubriken  "Benedikt saknar offerperspektivet", hävdas att  när påve Benedikt

blottar en skrämmande prioritering av sexförövaren på bekostnad av dennes offer så exponerar han samtidigt livsfaran med påvar som fungerar som envåldshärskare i en absolut monarki. 

Dessutom påstås det att Benedikt

...aldrig har tålt ifrågasättande av läroämbetet...

Det är ju naturligtvis ett helt horribelt påstående. Läroämbetets roll är definierat i kyrkans konstitution., (se t.ex.  Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 25.) och det kan varken lekmän, biskopar eller ens påven själv ifrågasätta. (2).

I synnerhet påve Franciskus har agerat mycket auktoritärt, enbart i kraft av sitt ämbete.

Men nu var det framförallt orsakerna till övergreppsinflationen som började under 1970-talet. Påve Benedikt menar att man inte kan bortse från det allmänna klimat som fanns under denna tid av upplösning av sexualmoralen och den så kallade sexuella frigörelsen. Han nämner även problemen med "homosexuella kretsar" som kom in på prästseminarierna vilket ändrade deras karaktär.

Antal incidenter och anmälningar 1950-2002 (John Jay-report)

Men han skyller inte alls på detta som en huvudorsak till övergreppen, vilket trummats ut i rubriker från Reuter/TT (man trodde detta var nyhetsbyråer, men de verkar numera vara ideologiskt orienterade opinionsbildare snarare).

Istället pekar påve Benedikt på förlusten av Gud, alltså att man inte längre förstår Kyrkan som ett Guds verktyg:

Tanken på  en bättre kyrka, skapad av oss själva, är i själva verket djävulens förslag, med vilket han vill leda oss ifrån den levande Gud, genom en bedräglig logik som vi lätt luras av.  Nej, inte ens idag består kyrkan bara av dålig fisk och sjögräs. Guds kyrka finns också idag, och idag är den det enda instrument genom vilket Gud frälser oss.

Om vi ber dagligen, biktar oss ofta och gör samvetsrannsakan, deltar i den heliga Eukaristin, så är det i längden omöjligt föra dessa dubbelliv som vi alla kan förledas in i. Och som blir särskilt förödande när det handlar om den prästerliga kallelsen att tjäna själarna.

(1) Påve Benedikts text finns på tyska och engelska. Det finns en starkt förkortat svensk översättning också i Signum. 
(2) Ämnet har utförligt behandlats i encyklikan ( Sanningens strålglans (Veritatis Splendor) från 1983.

RFSU och cancerlarmen: Motsägelserna uppenbara

Vi nås av en orosrapport att livmodershalscancer har ökat kraftigt den senaste tiden, nu upp emot 600 fall per år. Även tonsill- och svalgcancer ökar hos män. Ofta med dödlig utgång. Orsaken är HPV-virus, eller papillomavirus. Det hör till en grupp av tvåhundra olika virus som finns i livmodershalsen hos kvinnor. Några är cancerframkallande. Det sprids genom sexuella kontakter,  analt och oralt sex och genom sex med olika partners.  I stabila förhållanden är det i stort sett okänt.

Folkhälsoinstitutet, fd Smittskyddsinstitutet, vill nu se över vaccinationsprogrammet, så att även pojkar och män kan vaccinera sig. Och RFSU stöder saken.

Det märkliga med detta är att RFSU under åratal uppmuntrat till all sex utanför ordnade förhållanden, och även oralsex. Man gör det alltjämt. En rubrik på deras informationssite är "Hur ger man en tjej oralsex?" Observera uttrycket "en tjej", alltså en tillfällig förbindelse. Just detta beteende, oralsex och olika sexpartners är själva grundorsaken till att papillomviruset spridit sig. Det drabbar således hundratals män med dödlig utgång.

Med stödet för vaccination har man erkänt kunskapen om riskerna. Men fortsätter alltså propagera för riskbeteendet.

RFSU har alltjämt förtroendet från Skolverket att  - trots man är en privat aktör  - undervisa om sex- och samlevnad på våra grundskolor.