Den svenska modellen (1)

Under dagarna i Almedalen har flera partier åberopat "den svenska modellen". Socialdemokraterna s Magdalena Andersson nämnde den fyra gånger, då som ett villkor för jämställdhet,  välfärd, frihet och fri abort. Ulf Kristersson från Moderaterna nämnde den inte mindre än sju gånger, ja, titeln för hela talet var "Den nya svenska modellen".  Även Ebba Busch Thor har varit inne på samma sak.

Vad innebär då den svenska modellen? För många får man associationer till fred på arbetsmarknaden, parlamentarisk ordning, fria val, fri sjuk- och åldringsvård. Fungerande myndigheter. Och kostnadsfri utbildning. Gott så.

Men enligt dagens partiledare handlar det också om vilka värderingar man har - om könsroller, om homosexualitet och politik, om skolan, om andra länders lagstiftning, om deras ledare, om abort... Här efterlyser ledarna ett självklart, ja, pliktbetonat konsensus, trots att detta knappast handlar om hur vårt samhällsbygge ska ske rent praktiskt. Utan vilka ideologiska ledstjärnor vi alla ska ha.

Att språket är ett grundläggande krav för integrering är självklart. Men knappast vad man har för tro eller syn på barnens fostran eller sexualitet.

När det gäller landets katoliker och judar har de levt i århundraden i diasporan, det vill säga i förskingringen. Man har tvingats anpassa sig för att föda sina familjer, lärt sig hantverk, språk och vanor. Men samtidigt har man kämpat för att behålla sitt ethos, och den religiösa tron i grund och praktik. Man har bildat  församlingar, skolor  och föreningar.

Men för detta har den svenska staten varit kallsinnig, för att inte säga oförstående och fientlig. Skolor utanför systemet ses även idag med stor misstänksamhet, och straffen för hemskolning är av närmast kinesiska mått. Det kan handla om tvångsomhändertagande av barnen eller bötesbelopp på mer än en kvarts miljon kronor, oberoende av inkomster. De finns idag ett fyrtiotal familjer som lever som politiska flyktingar på Åland, för att deras barn inte mått bra i de kommunala skolorna. Frånsett de totalitära staterna så är det enbart Tyskland som har samma lagar mot hemskolning.

Än idag händer det att kommunalpolitiker obekymrat vill ha "ateistiska" skolavslutningar i den lutherska kyrkan, och man förstår inte att statsdominansen gällande vad vi ska tycka och tro inte längre kan åberopas.  Samtidigt som man gör allt för att  - med biståndsmedel  - exportera den till länder när den bara känns främmande för folket. Och svenskar som kräver integrering den svenska modellen visar knappast upp goda exempel när de själva skapar sina minisamhällen på spanska solkusten, i Portugal eller Saudi-Arabien  Här talar man inte lokalspråket, det finns svensk mat, svenska kyrkan, svenska skolor. Det finns svenska skolor i elva länder. Och när barnen kommer till gymnasieåldern skickas de hem till svenska privatskolor.

Det är den svenska modellen som gäller - även när det kommer till andra länder.