Nationalhelgon och vallfärder - fönster till vår tro

I Norge firas i slutet av Juli de sk olsokdagarna. Ordet olsok är medeltida, det kommer från fornnordiskans ólafsvaka. Vad saken handlar om  är således en tradition för att ihågkomma Norges kristna kung Olav Haraldson som dog vid slaget i Stiklestad, och omedelbart fick helgonrykte. Hans kropp lär aldrig ha förruttnat, och det spreds en väldoft från den . På katolska kyrkans i Norge hemsida finns en utförlig biografi över helgonet.

Dessa dagar firas med välplanerade aktiviteter, som omfattar en dagstur till Åre gamla pilgrimskyrka och pontifkalhögmässa där, vandring till Stiklesta och mässa där, vesper och vigil i Trondheims katolska domkyrka, föredrag och sedan magnifik avslutning med pontifikalhögmässa i den historiska Nidarosdomen.

Sankt Eriksdagen 2019: Kardinal Arborelius välsignar alla i Uppsala domkyrka, efter hl Mässan. Foto: katobs.se

Man kan inte låta bli att jämföra med hur sparsmakat vi uppmärksammar helige Erik här. Detta år var det första gången någonsin sedan reformationen som pontifikalhögmässa firades av en katolsk biskop i den katedral som, liksom Nidarosdomen, byggdes enbart på grundval av kung Eriks martyrdöd på platsen. Det fanns en vandring från Gamla Uppsala. Men saken var helt oannonserad, och det fanns heller inte ett spår av händelsen i katolska medier efteråt. Ändå finns  - till skillnad från Nidaros  i Norge  - relikerna efter denne smorde martyrkonung, som dessutom styrker den detaljerade berättelsen om honom och hans död. Fast de är i Svenska kyrkans ägo.

I Norge genomför man även pilgrimsfärd  till ön Selja, där heliga Sunniva led skeppsbrott och där det funnits benediktinkloster och till och med biskopssäte tills reformationen, då klostret  revs och munkarna fördrevs..

Vallfärd på Selja.  Foto: Ragnhild Helena Aadland Høen

Det tycks som om pilgrimsvandringar och vallfärder engagera alltfler, i synnerhet ungdomen. Vid den årliga pilgrimsvandringen från Paris till Chartres, som är cirka tio mil lång, deltog i år ett fyrtiotal svenska ungdomar, och två präster.

Det förekommer ibland även lokala initiativ. I Stockholm finns den årliga vallfärden, med en tre kilometer lång vandring, till Marielund på Ekerö. Cirka 300 troende brukar delta. Det förekommer även vandringar till Vadstena.

Men dessa manifestationer blir sällan uppmärksammade i katolska sammanhang. Detta trots trenden med "sekulära" vandringar till heliga platser, som tenderar att öka. Santiago de Compostela, är idag ett betydligt mera välkänt vandringsmål än för bara några decennier sedan. I Sverige finns ett antal pilgrimsleder, men ofta är det Svenska kyrkan, vandringsföreningar o.dyl som organiserar och marknadsför dem trots att rötterna finns i den katolska traditionen och förståelsen för en vallfärd som en andlig övning knappast kan uppnås utan ett sammanhang av kristen, katolsk tro. Vallfärder förbjöds ju i och med den sk Reformationen, fast de gjordes i smyg.

Kanske det är dags för oss katoliker att visa vår tro mera öppet. Fördomarna frodas om en hycklande kyrka med dubbelmoral, och nyheter och artiklar är av i stort sett enbart negativ, skandalartad natur. Konsekvensen är att alla katoliker betraktas som lurade eller rentav mindre vetande - dumma. De ska inte tas hänsyn till i den allmänna debatten, i synnerhet inte i frågor om etik och moral.

Men det finns så mycket helighet, rikedomar, skönhet, sanning, vördnad och tro i vår kyrka, så det skulle räcka mer än väl som motvikt till alla dessa miserabla personfrågor och fördomar. Låt oss lyfta fram detta.