Den svenska modellen (3)

Kanske nedanstående kritik av "Den svenska modellen" kunde tolkas som att en nation överhuvudtaget inte ska några offentligt yttrade värderingar. Det är naturligtvis fel. Innan  nationalstater uppstod så fanns det folk och kulturområden, med starka värderingar, detta framgår ju inte minst i de gammaltestamentliga texterna.

De nordiska länderna ligger avsides, de har inte varit områden med folkvandringar som nere på kontinenten, där olika folk och makter har avlöst varandra, och ofta har man varit tvungen att anpassa sig för att överleva. Kulturer har blandats. I England har kelter från Irland, germanska anglosaxer och normander med rötter i Skandinavien levt sida vid sida. Följderna av detta kan avläsas i själva språket. Den iberiska halvön, idag Spanien, präglades av den muslimska invasionen, som tvingade andra att underkasta sig islams lagar, senare fördrevs judarna av de kristna. Men under hundratals år levde man praktiskt taget vägg vid vägg i den så kallade convivencian. Det krävde anpassningar, men också att man var medveten om och kunnig i sitt eget etos, där religionen spelade den största rollen. Utan denna identitet riskerar ett samhälle att upplösas och folk splittras.

Det är tydligt att de länder som upplevt flest invasioner, också är de som står för den starkaste patriotismen. Men från svensk håll finns ringa förståelse för detta; Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien möter knappast annat än förakt i den svenska debatten, för deras reserverade hållning till invandring och markering mot övernationella regleringar överhuvudtaget.Den historiska aspekten lyser helt med sin frånvaro i dessa fördömanden.

Vem bestämmer då vilka värderingar som ska vara grundläggande för en nation? Man kunde tro att det är politikerna, som i sin tur är valda av folket. Men här måste också finnas en historisk, kulturell medvetenhet, och till detta en individuellt förankrad värdegrund. När det gäller politikerna är det svårt att veta vilken människosyn som ligger till grund för deras överväganden. Abortfrågan har nämnts. Det finns många andra. 

Men hos folket finns det dock sammanhållande värden. Läser man sådana här rapporter så blir det tydligt - här reagerar grannskapet, om än motvilligt, mot något man ser som helt avvikande och oacceptabelt i vårt samhälle. Idag brukar detta kallas populism, vilket är ett invektiv hos den ideologiska eliten. Men det kanske är här man ska söka efter den verkliga "svenska modellen" - i den folkliga gemenskapen.