Helige Erik dog enligt "legenden"

Nyligen rapporterade flera tidningar, däribland DN, om resultaten av de undersökningar av relikerna av vårt lands skyddspatron, helige Erik, som utförts efter att skrinet öppnats. Vi har tidigare kommenterat öppnandet av relikskrinet och avlägsnandet av gravkronan. Är inte detta en form av gravplundring? Frågan vi ställde då, för två år sedan, var:

Vem borde ha den rättmätiga ägarrätten? Det var ju den katolska kyrkan som helige Erik tillhörde och den kyrka varigenom Sverige kristnades. Fädernas kyrka. 

Och vi föreslog att

 Det mest logiska vore att relikerna translateras till katolska domkyrkan.

Utspelet uppmärksammades i en artikel i DAGEN.

Erikslegenden har systematiskt ifrågasatts under modern tid. Man anser det vara ett politiskt utspel som saknar motsvarighet i verkligheten. I läroböckerna talas det om en "standardlegend" för medeltida helgon (god vandel, martyrdöd, källa, mirakler...) utan någon som helst verklighetsbakgrund. Det fanns starka politiska intressen att skapa en nationell kult motsvarande vad Norge och Danmark lyckats med, kring sina kungar Olav och Knut.

Vad säger då legenden om Eriks död? Vi återger från Svenska kyrkan:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen.

Han säges då ha svarat: 'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska.

Den helige Erik dog år 1160 efter Herrens födelse, den 18 maj, då påven Alexander III förestod den romerska kyrkan under Vår Herres Jesu Kristi styre, som vare heder och ära i evighet."

Nu har man fingranskat skelettet och det visar sig att han var 35 år gammal, var ovanligt vältränad, i nivå med dagens elitidrottsmän såsom brottare och kampsportare. Det fanns såväl gamla som nya skador på hans skelett. De oläkta var elva till antalet, varav ett jack i kraniet. Det dödande hugget mot hans hals måste kommit snett framifrån. Och man kunde även konstatera han ätit mycket fisk i sin diet. Erik var beundrad för sin observans av kyrkans fasteregler, något som det nog var lite si och så med annars hos stridstränande riddare.

 

Projektledare Sabine Sten undersöker Erik den heliges kvarlevor. Foto: Uppsala universitet

Med andra ord ger undersökningarna i varje detalj stöd för allt som berättas i legenden. Vi nämnde redan tidigare att

Det har många gånger visat sig hur de tidiga helgonberättelserna  varit förvånande exakta - muntliga traditioner skall aldrig underskattas

Likväl har generationer skolbarn matats med lögnen att medeltida helgonskildringar bara är sagor. (I samma anda säger man att evangelierna och påskpassionen inte har någon sanningsbakgrund, detta trots att man kan dela ut livstidsstraff på grundval av vittnesmål som är betydligt svagare än de som avges i evangelierna om Jesu sista dagar. )

Vi finner nu allt starkare skäl att ifrågasätta varför Svenska kyrkan skall ansvara för dessa reliker, enligt dem själva enbart av "historiska skäl". De behandlas som om de vore vilka museiföremål som helst. Man kan ju då imorgon gallra ut dem också av "historiska skäl",  såsom det görs i många museilager just nu.

Kung Erik bevistar heliga Mässan. Uppsala domkyrka.  Albertus Pictor, 1400-tal.

Domprosten i Uppsalakatedralen har sagt han gläds när det kommer grupper att besöka relikerna. Så: Kanske det vore på sin plats att vi stiftet gör en massiv vallfärd till Eriksskrinet för att visa vår vördnad för denne stridbare och modige man, en smord konung som utan tvekan riskerade sitt liv hellre än lämnade heliga Mässan innan den var fullbordad. Låt det bli några tusen i processionen!