Tidningen DAGEN rapporterar att många blivit upprörda och besvikna när den traditionella morgonandakten i radions P1 bestått i exotisk musik och utläggningar av Koranen. Detta veckan före jul, när det kristna Sverige är helt fokuserat på Jesu födelse. SR beklagar och skyller på den mänskliga faktorn. Man hade dock redan i 2016 lagt in dessa andakter ända inpå julhelgen.
Hur många muslimer som lyssnar på P1 klockan sex på morgonen vet vi inte . Det går dock att ta reda på. Men vi vet att det finns ungefär 7 miljoner registrerade kristna i landet och kanske 250 000 muslimer. Man tycker då att det inte skulle vara så svårt att prioritera det kristna julbudskapet under adventsveckorna åtminstone.
Som katolik befinner man sig i att vara minoritet, precis som muslim eller judiskt troende. Om man får höra en andakt eller se en mässa i TV så är det glädjande. Men ingen skulle nog känna sig diskriminerad om det uteblev. I diasporan får man vänja sig att leva i främmande miljöer. Om däremot minoritetsinslagen skulle dominera, så väcker det motreaktioner, som ingen är betjänt av.
2017-12-28
2017-12-26
Fake News: Biskop Arborelius beklagar ett "Merry Christmas"
I ett gåtfullt inslag i TV4-nyheterna intervjuas vår biskop angående presidents Trumps "tilltag" att återinföra den kristna julhälsningen i presidentens julkort och också sända ut kristna videojulhälsningar från Vita Huset, med bilder av krubban och allt. Vi hör inte i inslaget vad frågan egentligen var till biskopen, men onekligen låter det besynnerligt om det framstår såsom vår biskop och en av kyrkans kardinaler skulle beklaga en julhälsning med orden att det får stå på hans (president Trumps) konto och det talas om "olika ståndpunkter" och att Trump har fel.
Att ett Merry Christmas (= God Jul) till skillnad från Seasonal greetings (=God Helg) skulle betyda invandrarfientlighet och i själva verket är ett politiskt budskap riktat mot muslimer, är onekligen en sensationell nyhet - om den vore sann. För en vanlig kristen är det väl snarare så att om en av våra ledare visar sig inte bara ha sympatier för utan även delar vår tro på Jesu Kristi födelse som den största av nyheter, väl värd att berätta och förmedla år efter år, är något att glädjas över och inte beklaga.
Men som sagt - vi anar här ett konststycke vid videoredigeringen. Det är något som inte stämmer här, ingressen och intervjusvaren hör inte ihop. Ibland brukar det kallas "fake news".
Fotnot angående den påstådda invandrarfientliga politiken i USA: Landet har 73,7 % kristna, varav 30% är katoliker. 2,1 % är judar och 0,8 % muslimer. Det utfärdas årligen c:a en miljon permanenta uppehållstillstånd till folk från hela världen, varav 180 000 kommer från Mexiko, 75 000 från Kina och 64 000 från Indien. På tionde plats kommer invandrare från Pakistan, 20 000, samtliga muslimer. Mellan 2015 och 2016, under president Obamas sista år, ökade invandringen med 47 %, det var främst invandring från Kongo, Syrien, Myanmar, Irak och Somalien men även Bhutan, Afghanistan, Ukraina, Iran, och Eritrea. Tillsamman utgjorde dessa invandrare 91 % av alla som anlände 2016. Invandringen mellan 1990 och 2000 ledde till en ökning av utlandsfödda i USA med 57 %. Idag har USA 13 % utlandsfödda medborgare , att jämföra med Sveriges 16%. USA har även c:a 11 miljoner papperslösa, illegala invandrare. Dessa skyddas i ett åttiotal städer (sanctuary cities) vilket är en tradition med gammaltestamentliga anor. Sverige och övriga Europa saknar helt dessa lagskydd, det finns endast praxis att inte lagföra och utvisa personer från vissa etniska grupper.
Att ett Merry Christmas (= God Jul) till skillnad från Seasonal greetings (=God Helg) skulle betyda invandrarfientlighet och i själva verket är ett politiskt budskap riktat mot muslimer, är onekligen en sensationell nyhet - om den vore sann. För en vanlig kristen är det väl snarare så att om en av våra ledare visar sig inte bara ha sympatier för utan även delar vår tro på Jesu Kristi födelse som den största av nyheter, väl värd att berätta och förmedla år efter år, är något att glädjas över och inte beklaga.
Men som sagt - vi anar här ett konststycke vid videoredigeringen. Det är något som inte stämmer här, ingressen och intervjusvaren hör inte ihop. Ibland brukar det kallas "fake news".
Fotnot angående den påstådda invandrarfientliga politiken i USA: Landet har 73,7 % kristna, varav 30% är katoliker. 2,1 % är judar och 0,8 % muslimer. Det utfärdas årligen c:a en miljon permanenta uppehållstillstånd till folk från hela världen, varav 180 000 kommer från Mexiko, 75 000 från Kina och 64 000 från Indien. På tionde plats kommer invandrare från Pakistan, 20 000, samtliga muslimer. Mellan 2015 och 2016, under president Obamas sista år, ökade invandringen med 47 %, det var främst invandring från Kongo, Syrien, Myanmar, Irak och Somalien men även Bhutan, Afghanistan, Ukraina, Iran, och Eritrea. Tillsamman utgjorde dessa invandrare 91 % av alla som anlände 2016. Invandringen mellan 1990 och 2000 ledde till en ökning av utlandsfödda i USA med 57 %. Idag har USA 13 % utlandsfödda medborgare , att jämföra med Sveriges 16%. USA har även c:a 11 miljoner papperslösa, illegala invandrare. Dessa skyddas i ett åttiotal städer (sanctuary cities) vilket är en tradition med gammaltestamentliga anor. Sverige och övriga Europa saknar helt dessa lagskydd, det finns endast praxis att inte lagföra och utvisa personer från vissa etniska grupper.
Petersplatsen: Krubban rövades på jesusbarnet - igen
Återigen har det allraheligaste i vår tro profanerats ordentligt, denna gång på själva julafton. En kvinna rusade in i krubban på Peterplatsen och försökte stjäla jesusbarnet. Hon var barbröstad och hade skrivit "God is woman" över den nakna överkroppen. Detta var också bland de ord man kunde uppfatta hon skrek när gendarmerna snabbt och effektivt stoppade hennes barnarov.
Kvinnan identifierades snabbt genom aktiviströrelsen FEMENs tweet. Hon heter Iana Zhdanova. är född i Ukraina och har ett högst digert register när det gäller störande av allmän ordning och olika aktioner, framförallt riktade mot katolska kyrkan. 2014 gjorde hon exakt samma sak på Peterplatsen.
Iana Zhdanova är dock ingen förvirrad galning eller ett akut psykfall, som man kanske skulle kunna tro. Långt därifrån. Hon är högutbildad, bland mycket annat har hon en master i konsthistoria. Hon har arbetat som journalist i flera år, så hon känner väl hur medierna fungerar. Hon är mycket förslagen när det gäller hitta finansiärer och utnyttja unga kvinnors ekonomiska utsatthet för politiska ändamål.
En rad olika aktioner har fört henne till häktet ett otal gånger, oftast i några dagar, varpå hon släppts - till en viss besvikelse verkar det. Utsikten få ordningsmakten framstå som diktatorisk och bli martyr under antifeministiska stater har alltid framstått som ett mål. Så även denna gång, när hennes vänner tweetade att hon nu är i "Vatikanens fängelse".
Efter en liknande häktning i Kiev 2012, två dagar med anmälningsplikt, emigrerade Zhdanova till Frankrike. Hon sökte asyl som politisk flykting och fick detta. Där grundade hon tillsammans med en annan ung ukrainska, Sasha Shevchenko, FEMEN France och fick omedelbart framgångar och medlemmar. I det liberala Frankrike såg man bara ännu ännu en planta i den frihetliga skog, som franska revolutionen anlade.
Den franska pressen var - precis som den svenska (1) - först mycket positiv till fenomenet. Man fick publicitet och reaktionerna fick bra bildmaterial. Aktionerna blev stora presshändelser - precis som det varit önskat.
Under dessa år var det katolska kyrkan som främst var målet för attackerna. Inte bara som organisation utan också för dess tro. Det var först när Femen gav sig på islam som trenden vände. En ung tunisisk kvinna, Amina Sboihade, hade exponerat sina bröst på Facebook i protest mot moralismen i hennes kultur, med hänvisning till anarkism. Hon fick två månaders fängelse, detta för att ha klottrat på en mur till en kyrkogård dock. (Hon hade räknat med sju år, minst, och planerat för detta.) Aminas öde tände FEMEN att barbröstade demonstrera utanför Tunisiens ambassad. Nu tyckte FEMEN man hade skäl även angripa islam och inte bara katolska kyrkan. Men där gjorde man en stor taktisk miss. Man tappade mediavärldens sympatier. En tweet från grundarinnan blev droppen:
På en gång vände franska massmedia FEMEN ryggen. Inte nog med detta; även den fängslade Amina Sboihade tog avstånd från FEMEN, hon ifrågasatte deras finansiering - som sker via mäktiga lobbyister med storpolitiska mål - och deras "islamofobi" med orden:
Stöldförsöket av jesusbarnet på Peterplatsen kommer inte leda till några större straff. Vad bilderna visar så var gendarmerna oerhört effektiva och samtidigt taktfulla. Jesusbarnet lades resolut men ömt tillbaka i sin krubba. En kvinnlig medhjälpare till tjuven, med kamera, leddes nästan chevalerskt bort av tvenne poliser.
Se även:
Barnarov på Petersplatsen
Ändamål och medel
Pussy Riot: Bilden förstärks
Unga kvinnor vänder sig mot hatet
Med nakenhet som kampmedel
Neofascistisk lobby propagerade för abort i Katolska domkyrkan
(1) Sverige gick nog längst i det avseendet, när tidningen Metro och Aftonbladet med hjälp av stjärnfotografen och feministen Elisabeth Ohlsson Wallin - som, precis som tidningen Metros fotografer, påstår hon råkade "ha vägarna förbi" när tre kvinnor skrämde slag på församlingen i katolska domkyrkan mitt under pågående mässa, blodbesudlade och halvnakna skrek de om abort. Båda tidningar gjorde förstasidor den dagen, som mest handlade "tumultet" och "övervåldet" i katolska domkyrkan. En bild när den stackars altartjänaren försökte hitta en plats att greppa de halvnakna gapskrikande och "blodbesudlade" kvinnorna, utan att det skulle vara oanständigt, publicerades . Här var det inte församlingen som var offer, utan demonstranterna. Händelsen har vi rapporterat om tidigare.) Något polisingripande gjordes inte, med motiveringen att ingen anmälan inkommit. Ett år tidigare hade den katolska tidskriften Signum en artikel med rubriken med den smått chockerande rubriken "Tacka vet jag Pussy Riot", där chefredaktören lovordade "feministpunkbandet" för deras avståndstagande till statskyrkosystemet. Någon bakgrundsinformatuon om "punkrockbandet" och deras kränkande av den ortodoxa tron gavs ej. Pussy Riot har inspireat FEMEN att vända sig mot katolska kyrkan från att tidigare angripit makthavare.
Kvinnan identifierades snabbt genom aktiviströrelsen FEMENs tweet. Hon heter Iana Zhdanova. är född i Ukraina och har ett högst digert register när det gäller störande av allmän ordning och olika aktioner, framförallt riktade mot katolska kyrkan. 2014 gjorde hon exakt samma sak på Peterplatsen.
Iana Zhdanova är dock ingen förvirrad galning eller ett akut psykfall, som man kanske skulle kunna tro. Långt därifrån. Hon är högutbildad, bland mycket annat har hon en master i konsthistoria. Hon har arbetat som journalist i flera år, så hon känner väl hur medierna fungerar. Hon är mycket förslagen när det gäller hitta finansiärer och utnyttja unga kvinnors ekonomiska utsatthet för politiska ändamål.
En rad olika aktioner har fört henne till häktet ett otal gånger, oftast i några dagar, varpå hon släppts - till en viss besvikelse verkar det. Utsikten få ordningsmakten framstå som diktatorisk och bli martyr under antifeministiska stater har alltid framstått som ett mål. Så även denna gång, när hennes vänner tweetade att hon nu är i "Vatikanens fängelse".
Efter en liknande häktning i Kiev 2012, två dagar med anmälningsplikt, emigrerade Zhdanova till Frankrike. Hon sökte asyl som politisk flykting och fick detta. Där grundade hon tillsammans med en annan ung ukrainska, Sasha Shevchenko, FEMEN France och fick omedelbart framgångar och medlemmar. I det liberala Frankrike såg man bara ännu ännu en planta i den frihetliga skog, som franska revolutionen anlade.
Den franska pressen var - precis som den svenska (1) - först mycket positiv till fenomenet. Man fick publicitet och reaktionerna fick bra bildmaterial. Aktionerna blev stora presshändelser - precis som det varit önskat.
Under dessa år var det katolska kyrkan som främst var målet för attackerna. Inte bara som organisation utan också för dess tro. Det var först när Femen gav sig på islam som trenden vände. En ung tunisisk kvinna, Amina Sboihade, hade exponerat sina bröst på Facebook i protest mot moralismen i hennes kultur, med hänvisning till anarkism. Hon fick två månaders fängelse, detta för att ha klottrat på en mur till en kyrkogård dock. (Hon hade räknat med sju år, minst, och planerat för detta.) Aminas öde tände FEMEN att barbröstade demonstrera utanför Tunisiens ambassad. Nu tyckte FEMEN man hade skäl även angripa islam och inte bara katolska kyrkan. Men där gjorde man en stor taktisk miss. Man tappade mediavärldens sympatier. En tweet från grundarinnan blev droppen:
“What can be more stupid than Ramadan? What can be more uglier [sic] then this religion?”
På en gång vände franska massmedia FEMEN ryggen. Inte nog med detta; även den fängslade Amina Sboihade tog avstånd från FEMEN, hon ifrågasatte deras finansiering - som sker via mäktiga lobbyister med storpolitiska mål - och deras "islamofobi" med orden:
"We must respect everyone’s religion."
Stöldförsöket av jesusbarnet på Peterplatsen kommer inte leda till några större straff. Vad bilderna visar så var gendarmerna oerhört effektiva och samtidigt taktfulla. Jesusbarnet lades resolut men ömt tillbaka i sin krubba. En kvinnlig medhjälpare till tjuven, med kamera, leddes nästan chevalerskt bort av tvenne poliser.
Se även:
Barnarov på Petersplatsen
Ändamål och medel
Pussy Riot: Bilden förstärks
Unga kvinnor vänder sig mot hatet
Med nakenhet som kampmedel
Neofascistisk lobby propagerade för abort i Katolska domkyrkan
(1) Sverige gick nog längst i det avseendet, när tidningen Metro och Aftonbladet med hjälp av stjärnfotografen och feministen Elisabeth Ohlsson Wallin - som, precis som tidningen Metros fotografer, påstår hon råkade "ha vägarna förbi" när tre kvinnor skrämde slag på församlingen i katolska domkyrkan mitt under pågående mässa, blodbesudlade och halvnakna skrek de om abort. Båda tidningar gjorde förstasidor den dagen, som mest handlade "tumultet" och "övervåldet" i katolska domkyrkan. En bild när den stackars altartjänaren försökte hitta en plats att greppa de halvnakna gapskrikande och "blodbesudlade" kvinnorna, utan att det skulle vara oanständigt, publicerades . Här var det inte församlingen som var offer, utan demonstranterna. Händelsen har vi rapporterat om tidigare.) Något polisingripande gjordes inte, med motiveringen att ingen anmälan inkommit. Ett år tidigare hade den katolska tidskriften Signum en artikel med rubriken med den smått chockerande rubriken "Tacka vet jag Pussy Riot", där chefredaktören lovordade "feministpunkbandet" för deras avståndstagande till statskyrkosystemet. Någon bakgrundsinformatuon om "punkrockbandet" och deras kränkande av den ortodoxa tron gavs ej. Pussy Riot har inspireat FEMEN att vända sig mot katolska kyrkan från att tidigare angripit makthavare.
2017-12-12
Den svenska demokratin (2)
Skolinspektionen har ingripit mot en friskola i Norrköping. De menar den bryter mot Skollagen och Läroplanen. Man har där en klädkod. I praktiken innebär det att eleverna varje år gratis får tre pikétröjor, en skjorta, inneskor samt en cardigan från skolan. Skolinspektionen skriver i sitt beslut:
Här hotas således enligt myndigheten den svenska demokratin - ja själva friheten - av att en friskola ger barnen en klädkod - och kläder.
I övriga världen råder snarast det motsatta. Skoluniform finns i de flesta länder. Särskilt i fattiga länder utgör skolkläderna ett bevis på att man har släktingar som fått ihop till skolavgiften. Man är inte helt förlorad, det finns en framtid. Barnen bär den med stolthet och glädje. I Filippinerna har man så många barn i skolan, att det är treskift. Skolbarnen syns utmed vägarna morgon, middag och kväll, med sina ryggsäckar. Kläderna ger dem en identitet i samhället - de är skolbarn, de lär sig något. Det görs ingen skillnad mellan dem beroende på bakgrund och vilka kläder föräldrarna har råd med. De kan vara som de är. De kommer inte vara hänvisade till allmosor och dömda till missbruk. I sanning ett tecken på både frihet och integritet.
”Verksamheten i skolan ska utgå från grundläggande demokratiska värderingar. Elevernas klädsel och utseende bör ses som ett individuellt uttryck som bestäms av eleverna själva. Hur man klär sig handlar om individens frihet och integritet. I både skollagen och läroplanen framgår att denna frihet är en del av den värdegrund som ska prägla skolans verksamhet.
Här hotas således enligt myndigheten den svenska demokratin - ja själva friheten - av att en friskola ger barnen en klädkod - och kläder.
I övriga världen råder snarast det motsatta. Skoluniform finns i de flesta länder. Särskilt i fattiga länder utgör skolkläderna ett bevis på att man har släktingar som fått ihop till skolavgiften. Man är inte helt förlorad, det finns en framtid. Barnen bär den med stolthet och glädje. I Filippinerna har man så många barn i skolan, att det är treskift. Skolbarnen syns utmed vägarna morgon, middag och kväll, med sina ryggsäckar. Kläderna ger dem en identitet i samhället - de är skolbarn, de lär sig något. Det görs ingen skillnad mellan dem beroende på bakgrund och vilka kläder föräldrarna har råd med. De kan vara som de är. De kommer inte vara hänvisade till allmosor och dömda till missbruk. I sanning ett tecken på både frihet och integritet.
Fångade i en skoluniform?
Den svenska demokratin (1)
I en debattartikel i DN den 12 december redogör Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson för de "kollektiva värderingar" som vårt samhälle bygger på. Dessa måste nu tydligare formuleras i samhällsorienteringen för nyanlända. Vari består då dessa normer? Enligt Ylva Johansson:
I morgonens ekosändningar i P1 så blir Ylva Johansson ännu tydligare. Det handlar om individens rättigheter gentemot familjen, och barnens gentemot föräldrarnas, också skolans rättigheter att undervisa vad den vill - här har föräldrarna inget att säga till om. Inte heller när det gäller vem som ska arbeta:
Visst - det är inte svårt att ana att det främsta målet är den s.k. hederskulturen och de patriarkala klanreglerna som införs med invandring från andra kulturer. Men samtidigt måste man reflektera över om det verkligen finns ett konsensus i hela samhället över "den svenska modellen" och om den är så lyckad eller ens eftersträvansvärd.
Familjen har i halvtannat sekel varit måltavla för politikerna. Den ses som ett okontrollerbart hot gentemot de politiska strävandena. Den första åtgärden var att ta in politiken i skolan, detta skedde redan på 1960-talet. Morgonsamlingen med psalmsång ersattes med vänsterpolitiska budskap från rektorsexpeditionen via högtalare. Man öppnade dörrarna för diverse lobbyorganisationer, som fick fritt spelrum på lektionstid. Var det inte vietnamkriget så handlade det om lönepolitik. Med sex- och samlevnadsundervisningen kunde man slå in en kil mellan föräldrar och barn och så att säga konkurrera med inte bara kunskaper utan också fostran gällande den intima sfären. Kristendomskunskapen - utan vilken vår samhällsordning knappas kan förstås - ersattes med religionssociologiskt präglad undervisning. Med en bidragspolitik så fick det offentliga hand om även de minsta barnen och sedan har utvecklingen gått dithän, att de får sin värdeskala mera från kommunanställda än från de som har vårdnaden om dem.
För Ylva Johansson verkar familjen och föräldrarna vara ett hot mot den svenska demokratimodellen. Hon har tydligen ingen som helst respekt för Barnkonventionens tydliga anvisning att föräldrarnas "rättigheter och plikter" ska respekteras av staterna. Inte heller Konventionen om mänskliga rättigheter där
Facit har vi av den svenska modellen. Skilda föräldrar, rekordtal gällande psykofarmaka långt ner i de lägre tonåren, självskadebeteenden, tonårssjälvmord och aborter. Och 30 000 "tvångsvårdade" barn. De har tagits från sina föräldrar, också detta går emot Barnkonventionen.
Jämlikhet och jämställdhet, individuella rättigheter och skyldigheter, yttrandefrihet och tydligt värnande av barns rättigheter är exempel på sådana kollektiva värderingar.
I morgonens ekosändningar i P1 så blir Ylva Johansson ännu tydligare. Det handlar om individens rättigheter gentemot familjen, och barnens gentemot föräldrarnas, också skolans rättigheter att undervisa vad den vill - här har föräldrarna inget att säga till om. Inte heller när det gäller vem som ska arbeta:
--- tvåförsörjarmodell som står stadigt förankrad i Sverige och Norden: Idén om att såväl kvinnor som män arbetar och att det ska understödjas genom politik.
Visst - det är inte svårt att ana att det främsta målet är den s.k. hederskulturen och de patriarkala klanreglerna som införs med invandring från andra kulturer. Men samtidigt måste man reflektera över om det verkligen finns ett konsensus i hela samhället över "den svenska modellen" och om den är så lyckad eller ens eftersträvansvärd.
Familjen har i halvtannat sekel varit måltavla för politikerna. Den ses som ett okontrollerbart hot gentemot de politiska strävandena. Den första åtgärden var att ta in politiken i skolan, detta skedde redan på 1960-talet. Morgonsamlingen med psalmsång ersattes med vänsterpolitiska budskap från rektorsexpeditionen via högtalare. Man öppnade dörrarna för diverse lobbyorganisationer, som fick fritt spelrum på lektionstid. Var det inte vietnamkriget så handlade det om lönepolitik. Med sex- och samlevnadsundervisningen kunde man slå in en kil mellan föräldrar och barn och så att säga konkurrera med inte bara kunskaper utan också fostran gällande den intima sfären. Kristendomskunskapen - utan vilken vår samhällsordning knappas kan förstås - ersattes med religionssociologiskt präglad undervisning. Med en bidragspolitik så fick det offentliga hand om även de minsta barnen och sedan har utvecklingen gått dithän, att de får sin värdeskala mera från kommunanställda än från de som har vårdnaden om dem.
För Ylva Johansson verkar familjen och föräldrarna vara ett hot mot den svenska demokratimodellen. Hon har tydligen ingen som helst respekt för Barnkonventionens tydliga anvisning att föräldrarnas "rättigheter och plikter" ska respekteras av staterna. Inte heller Konventionen om mänskliga rättigheter där
Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.
Facit har vi av den svenska modellen. Skilda föräldrar, rekordtal gällande psykofarmaka långt ner i de lägre tonåren, självskadebeteenden, tonårssjälvmord och aborter. Och 30 000 "tvångsvårdade" barn. De har tagits från sina föräldrar, också detta går emot Barnkonventionen.
2017-11-30
Politikerbeslut: 12-åringar förses med kondomer
Vi läser att man beslutat i ett flertal kommuner att kondomer skall delas ut gratis till 12-16-åringar på skolorna, detta efter politikerbeslut. Det sprids en uppfattning att sex inte är olagligt så länge båda parter samtycker och är under 15 år.
För det första så är det olagligt. Vad lagen säger att barn under 15 år undgår straffansvar:
Men ett lagbrott är det likväl. Man kan jämföra med snatteri, som heller inte lagförs gällande minderåriga. Men knappast uppmuntras till. Det är fullt möjligt att lämna barn som missbrukar sexualiteten till Socialtjänsten under LVU-lagen. Uppgiften i till exempel Stockholms Läns landstings vårdguide att det är OK att "ha det mysigt ihop" som man skriver, är alltså helt fel. Vårdguiden hänvisar vidare ungdomar till RFSU:s ungdomssida UMO. Där förklarar man att det i stort sett är riskfritt ha samlag fast man är minderårig:
Föräldrar, äktenskap och familj existerar inte i RFSU:s universum uppenbarligen. Och lagen är ju helt kraftlös. Även politikerbeslutet innebär att man fullständigt ignorerar det faktum att barn under 15 år ännu står under sina föräldrars förmyndarskap. Man bör således i alla de fall, som inte angår skolan, kontakta föräldrarna i första hand. Detta är inskrivet i Barnkonventionen §14, som vår statsminister i regeringsdeklarationen lovade göra till svensk lag. Men så blev det inte.
För det första så är det olagligt. Vad lagen säger att barn under 15 år undgår straffansvar:
14 § Den som har begått en gärning enligt 5 § eller 6 § första stycket mot ett barn under femton år eller enligt 8 § första stycket eller 10 § första stycket, ska inte dömas till ansvar om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt.
Men ett lagbrott är det likväl. Man kan jämföra med snatteri, som heller inte lagförs gällande minderåriga. Men knappast uppmuntras till. Det är fullt möjligt att lämna barn som missbrukar sexualiteten till Socialtjänsten under LVU-lagen. Uppgiften i till exempel Stockholms Läns landstings vårdguide att det är OK att "ha det mysigt ihop" som man skriver, är alltså helt fel. Vårdguiden hänvisar vidare ungdomar till RFSU:s ungdomssida UMO. Där förklarar man att det i stort sett är riskfritt ha samlag fast man är minderårig:
För att det ska bli en polisutredning eller rättegång måste det göras en anmälan till polisen. Vilket i de flesta fall aldrig görs om sexet har varit frivilligt.
Föräldrar, äktenskap och familj existerar inte i RFSU:s universum uppenbarligen. Och lagen är ju helt kraftlös. Även politikerbeslutet innebär att man fullständigt ignorerar det faktum att barn under 15 år ännu står under sina föräldrars förmyndarskap. Man bör således i alla de fall, som inte angår skolan, kontakta föräldrarna i första hand. Detta är inskrivet i Barnkonventionen §14, som vår statsminister i regeringsdeklarationen lovade göra till svensk lag. Men så blev det inte.
2017-11-08
Fall på eget grepp
Så har övergreppskulturen avslöjats även inom medievärlden. Är någon förvånad?
Vi har dock funnit det lite besynnerligt att SR-chefen Cilla Benkö vägrar svara på frågor om övergrepp. För inte så länge sedan utfrågades ju vår biskop om rykten om påstådda övergrepp gjorda av en suspenderad präst i franska alperna för ett trettiotal år sedan, aldrig polisanmält eller utrett, och en annan som aldrig fick bli präst som sitter inne på livstid i USA för en serie våldtäkter. Uppdrag Granskning ägnade i början av april två hela entimmesprogram åt dessa sorgliga, men för vårt samhälle så avlägsna enstaka fall. Man filmade utan tillstånd i katolska domkyrkan, som om det skulle finnas något sorts samband.
Uppdrag Granskning gör ofta stora affärer av personer som svarar så här:
I själva verket var det ett av huvudnumren i två heltimmesprogram i början av april, att ingen från katolska kyrkan ville svara på frågor. Programmen lanserades hårt i flera artiklar och inte mindre än sexton modererade Facebookinlägg, som drog till sig 112 A4-sidor med kommentarer av typen:
Biskop Arborelius hänvisade dock till stiftets omfattande Beredskapsplan mot sexuella övergrepp, som kom ut första gången 2004. SR/SVT skickade oss, på förfrågan om motsvarande, ett som det verkar helt nyligen hopkastat bildspel.
Kanske dags för Uppdrag Granskning granska sin egen organisation - ja sig själva också.
Tillägg: Vi har naturligtvis kontaktat SVT och SR. Från SVT fick vi ett käckt "det känns fint att kunna bistå katolska kyrkan med information i detta ämne." Och en länk, www.svt.se/svt-bloggen/post/vad-betyder-nolltolerans/ , med kanske inte så blygsam "byline". Men dock - ett svar! Janne Josefsson från Uppdrag Granskning, som använde domkyrkans heliga rum som kuliss, har ej svarat på fråga om denna vändning. I ett inlägg på Facebook frågade man sig i april vad jag menade när jag skrev att man lika gärna kunde haft Radiohuset som fond. NU kanske man förstår...Ali Fegan från UG har svarat tidigare men verkar inte förstå vad hatpropaganda innebär: "Är det hatpropaganda så är det inte bra, vad exakt är det du syftar på? " Alltså; 121 sidor hatutbrott, bränna ner kyrkor, kastrera katolska präster offentligt, förbjuda religion, hata präster mm mm , ligger kvar ännu.
Vi har dock funnit det lite besynnerligt att SR-chefen Cilla Benkö vägrar svara på frågor om övergrepp. För inte så länge sedan utfrågades ju vår biskop om rykten om påstådda övergrepp gjorda av en suspenderad präst i franska alperna för ett trettiotal år sedan, aldrig polisanmält eller utrett, och en annan som aldrig fick bli präst som sitter inne på livstid i USA för en serie våldtäkter. Uppdrag Granskning ägnade i början av april två hela entimmesprogram åt dessa sorgliga, men för vårt samhälle så avlägsna enstaka fall. Man filmade utan tillstånd i katolska domkyrkan, som om det skulle finnas något sorts samband.
Uppdrag Granskning gör ofta stora affärer av personer som svarar så här:
Vi kommenterar aldrig sådant som skulle kunna beröra enskilda medarbetare och det är det enda jag har att säga. Vi pratar aldrig om folk utåt oavsett om de påstås ha gjort något. (Cilla Benkö, SR-chef i Expressen)
I själva verket var det ett av huvudnumren i två heltimmesprogram i början av april, att ingen från katolska kyrkan ville svara på frågor. Programmen lanserades hårt i flera artiklar och inte mindre än sexton modererade Facebookinlägg, som drog till sig 112 A4-sidor med kommentarer av typen:
Jag hatar fan religion. Det är bara förtäckt möjlighet att förtrycka och utnyttja folk.
Allt religiöst är av ondo.
Bränn ner allt som har med religioner att göra.
Religion är ett skit. Det är ett skynke att gömma sig bakom för att kunna begå vilka hemska brott som helst helt ostraffat!!! Fruktansvärt!!
Biskop Arborelius hänvisade dock till stiftets omfattande Beredskapsplan mot sexuella övergrepp, som kom ut första gången 2004. SR/SVT skickade oss, på förfrågan om motsvarande, ett som det verkar helt nyligen hopkastat bildspel.
Kanske dags för Uppdrag Granskning granska sin egen organisation - ja sig själva också.
Tillägg: Vi har naturligtvis kontaktat SVT och SR. Från SVT fick vi ett käckt "det känns fint att kunna bistå katolska kyrkan med information i detta ämne." Och en länk, www.svt.se/svt-bloggen/post/vad-betyder-nolltolerans/ , med kanske inte så blygsam "byline". Men dock - ett svar! Janne Josefsson från Uppdrag Granskning, som använde domkyrkans heliga rum som kuliss, har ej svarat på fråga om denna vändning. I ett inlägg på Facebook frågade man sig i april vad jag menade när jag skrev att man lika gärna kunde haft Radiohuset som fond. NU kanske man förstår...Ali Fegan från UG har svarat tidigare men verkar inte förstå vad hatpropaganda innebär: "Är det hatpropaganda så är det inte bra, vad exakt är det du syftar på? " Alltså; 121 sidor hatutbrott, bränna ner kyrkor, kastrera katolska präster offentligt, förbjuda religion, hata präster mm mm , ligger kvar ännu.
Cannabis åt alla - och en ny värld
Det meddelas under morgonen i media att riksdagsledamoten Anders Schröder (mp) vill ha en öppen politisk diskussion för att legalisera cannabis i vårt land,. Det gäller både bruk och försäljning. Yrvaket tar journalisterna på SR tag i saken, frågorna är naiva och man undrar om de gjorde en googlesökning ens innan. Ty saken är inte ny. Under decennier har stora organisationer drivit frågan genom diverse lobbyföretag, i USA, i Europa och i många andra länder. Argumenten varierar, från att det handlar om ett sätt att minska gängkriminaliteten över att missbruket skulle minska till att det är ett oslagbart naturläkemedel och en medicinsk tillgång. De finns läkare som vill förskriva cannabispreparat som smärtlindring och andra som psykofarmaka till barn.
Att det i bakgrunden lurar helt andra avsikter än dessa är inte så svårt att upptäcka. Tidningen Daily Mail skrev 2014 att mångmiljardären Georges Soros spenderat 80 miljoner dollar till kampanjer för legalisering av drogen, främst USA men även i länder som Uruguay och i östra Europa. Det sker listigt, via skolor, politiker, läkare, till och med genom FN-organisationer, och med stora ekonomiska resurser. Det finns gott om sponsrade hemsidor, och man anar det finns ekonomi här för att driva frågan. I somras ordnades en konferens, Nordic Cannabis Conference 2017, i Malmö.
Drogen är väl dokumenterad. Den kan slå mycket olika hos olika personer. Bruk i tidiga tonår ger bestående hjärnskador och kan aktivera gener som orsakar psykisk sjukdom. Drogen är starkt beroendeframkallande och gifterna lagras i fettvävnad.
Ett gemensamt drag hos denna typ av droger är att beroendet medför att det blir enklare att kontrollera massorna. Drogen blir den enda vännen, man sluter sig in i ett skal, och familjen blir inte den starka grund varpå vår kristna civilisation byggts upp. Man blir ett lätt byte för politiska förändringar och nya värdeskalor.
Georges Soros hör till den rörelse som via kapital och de rika staternas politiker vill skapa en ny världsordning, utan gränser och oberoende nationer men där en mycket förmögen elit styr allt, från reproduktion till medier och undervisning. Hans lobbynätverk Open Society, finns i hundra länder och omfattar hundratals organisationer, däribland abortlobbyn Planned Parenthood. Soros ingriper också helt öppet i politiken i valrörelser i olika länder, nu senast lade han personligen 25 miljoner dollar till Hillary Clintons presidentkampanj. Han har själv deklarerat att stater inte styrs av principer, utan av intressen. Och det stora intresset för de flesta - inte minst fattiga länder är - pengar.
Att det i bakgrunden lurar helt andra avsikter än dessa är inte så svårt att upptäcka. Tidningen Daily Mail skrev 2014 att mångmiljardären Georges Soros spenderat 80 miljoner dollar till kampanjer för legalisering av drogen, främst USA men även i länder som Uruguay och i östra Europa. Det sker listigt, via skolor, politiker, läkare, till och med genom FN-organisationer, och med stora ekonomiska resurser. Det finns gott om sponsrade hemsidor, och man anar det finns ekonomi här för att driva frågan. I somras ordnades en konferens, Nordic Cannabis Conference 2017, i Malmö.
Drogen är väl dokumenterad. Den kan slå mycket olika hos olika personer. Bruk i tidiga tonår ger bestående hjärnskador och kan aktivera gener som orsakar psykisk sjukdom. Drogen är starkt beroendeframkallande och gifterna lagras i fettvävnad.
Ett gemensamt drag hos denna typ av droger är att beroendet medför att det blir enklare att kontrollera massorna. Drogen blir den enda vännen, man sluter sig in i ett skal, och familjen blir inte den starka grund varpå vår kristna civilisation byggts upp. Man blir ett lätt byte för politiska förändringar och nya värdeskalor.
Georges Soros hör till den rörelse som via kapital och de rika staternas politiker vill skapa en ny världsordning, utan gränser och oberoende nationer men där en mycket förmögen elit styr allt, från reproduktion till medier och undervisning. Hans lobbynätverk Open Society, finns i hundra länder och omfattar hundratals organisationer, däribland abortlobbyn Planned Parenthood. Soros ingriper också helt öppet i politiken i valrörelser i olika länder, nu senast lade han personligen 25 miljoner dollar till Hillary Clintons presidentkampanj. Han har själv deklarerat att stater inte styrs av principer, utan av intressen. Och det stora intresset för de flesta - inte minst fattiga länder är - pengar.
2017-10-03
Två nya präster till vårt stift
Lördagen den 30 september vigdes Thomas Idergard SJ och Mikael Schink SJ till katolska präster av kardinal Arborelius i S:ta Eugenia katolska kyrka i Stockholm. Thomas Idergard SJ kommer att verka som kaplan i S:ta Eugenia församling i Stockholm och även arbeta med uppdrag åt Newmaninstitutet och Jesuiternas tidskrift Signum. Mikael Schink SJ kommer att verka som kaplan i S:t Lars katolska församling i Uppsala.
Det är en otrolig nåd att vi får nya präster. De har valt ett liv som knappast kan sägas vara enkelt och självklart. Att avstå både familj och välstånd i form av god ekonomi och frihet och bekvämligheter, för att istället tjäna kyrkan och en församling, som kanske är allt annat än tacksam och enkel att tillfredsställa, är onekligen ett offer.
Men i grunden finns det ett djupt mysterium. Det var helige Jean-Marie Vianney som sade:
och
Idag finns det krafter som vill tona ner prästens betydelse, man säger han kan ersättas, man vill inte någon ska bestämma över sakramenten osv. Det uppstår en ny sorts klerikalism; alla kan ju vara präster egentligen. Och celibatet - är det inte roten till perversioner, till ett stympat, onormalt liv?
Men prästen är inte satt för att bli tillfredsställd själv, inte heller att styra över andra, inte ens för att tjäna bara människor. Han tjänar Gud, genom att förse lekmännen med det som behövs för färden genom jordelivet till himmelen. Sakramenten, själavården, heliga mässan...
"Om jag skulle möta en präst och en ängel”, brukade Cure d´Ars säga, ”skulle jag hälsa prästen först och sedan ängeln... Om det inte skulle finnas präster, då skulle Jesu lidande och död inte ha tjänat något till. Vilken nytta har vi av en hel skattkista full med guld, om ingen finns som kan låsa upp den? Det är prästen som har nycklarna till Himlens skatter.”
Låt oss be för p. Thomas och p. Mikael att de håller ut och öppnar sina liv för den nåd som vi alla behöver i svåra tider.
Det är en otrolig nåd att vi får nya präster. De har valt ett liv som knappast kan sägas vara enkelt och självklart. Att avstå både familj och välstånd i form av god ekonomi och frihet och bekvämligheter, för att istället tjäna kyrkan och en församling, som kanske är allt annat än tacksam och enkel att tillfredsställa, är onekligen ett offer.
Men i grunden finns det ett djupt mysterium. Det var helige Jean-Marie Vianney som sade:
Eftersom prästen är så viktig så kommer vi först i Himlen förstå vad han är. Om vi här på jorden skulle inse vad han är, då skulle vi dö av kärlek.
och
Efter Gud är prästen allting. Vad händer om man lämnar en församling utan präst i tjugo år? Då börjar den tillbe djuren.
Idag finns det krafter som vill tona ner prästens betydelse, man säger han kan ersättas, man vill inte någon ska bestämma över sakramenten osv. Det uppstår en ny sorts klerikalism; alla kan ju vara präster egentligen. Och celibatet - är det inte roten till perversioner, till ett stympat, onormalt liv?
Men prästen är inte satt för att bli tillfredsställd själv, inte heller att styra över andra, inte ens för att tjäna bara människor. Han tjänar Gud, genom att förse lekmännen med det som behövs för färden genom jordelivet till himmelen. Sakramenten, själavården, heliga mässan...
"Om jag skulle möta en präst och en ängel”, brukade Cure d´Ars säga, ”skulle jag hälsa prästen först och sedan ängeln... Om det inte skulle finnas präster, då skulle Jesu lidande och död inte ha tjänat något till. Vilken nytta har vi av en hel skattkista full med guld, om ingen finns som kan låsa upp den? Det är prästen som har nycklarna till Himlens skatter.”
Låt oss be för p. Thomas och p. Mikael att de håller ut och öppnar sina liv för den nåd som vi alla behöver i svåra tider.
2017-10-01
Teolog till Svenska Akademien
Vi läser att Jayne Svenungsson, professor i systematisk teologi i Lund, är invald i Svenska Akademien. Här hanteras framförallt litteratur i många olika former. Huruvida Svenungssons teologiska kunskaper kommer till sin rätt här får framtiden utvisa. Vi har noterat några artiklar av professor Svenungsson, som visar på en idévärld som står långt från den kristet katolska. Men det behöver inte betyda att hon inte blir en god kraft i arbetet att bevara och utveckla språket och litteraturen. Vi önskar lycka till.
Artiklar i KATOLSK OBSERVATÖR:
Förnekelse som förskräcker
Queer (udda) var ordet
(fjärde artikeln på sidan)
Artiklar i KATOLSK OBSERVATÖR:
Förnekelse som förskräcker
Queer (udda) var ordet
(fjärde artikeln på sidan)
2017-08-28
Fina intervjuer med vår nye kardinal
Följande intervjuer finns med vår kardinal, biskop Anders Arborelius,
för de som kan engelska. De har inte uppmärksammats på annan plats i
vårt stift:
1. Intervju i EWTN "News Nightly" den 28 juni med Lauren Ashburn, som når hundratusentals tittare över hela världen.
2. Intervju i EWTN "Vaticano" den 16 juli med Edward Pentin från National Catholic Register.
3. Intervju i EWTN "Inside the Vatican" den 5 augusti med Joan Lewis (audio). Lyssna efter 13:30:
1. Intervju i EWTN "News Nightly" den 28 juni med Lauren Ashburn, som når hundratusentals tittare över hela världen.
2. Intervju i EWTN "Vaticano" den 16 juli med Edward Pentin från National Catholic Register.
3. Intervju i EWTN "Inside the Vatican" den 5 augusti med Joan Lewis (audio). Lyssna efter 13:30:
2017-08-25
Missnöje med politisk påve
Påve Franciskus har dragit på sig många negativa reaktioner i det politiska Italien. Efter att i kommentarer till ett nyligen släppt dokument om en "holistisk invandringspolitik" ha uppmanat italienska regeringen att ge alla barn födda i Italien medborgarskap (ius soli) - oberoende av deras föräldrar - så kritiseras påven av både publicister och präster för att alltför mycket lägga sig i den italienska inrikespolitiken. I dokumentet spelas "personlig säkerhet" ut mot "nationell säkerhet", och påven menar den personliga säkerheten för flyktingarna alltid måste ställas först. Den nationella säkerheten kommer i andra hand. Ett uttalande som passar illa med händelserna i Katalonien nyligen. Den italienska politikern Matteo Salvini svarade påven på Twitter:
Salvini tillägger att Italien beviljar 200 000 medborgare varje år, men Vatikanen utfärdar sällan pass. Påven får dock stöd från många humanitära organisationer, även fd kommunistpolitiker och vänsterpolitiska partier. En monsignor Ignazio Zambito, emeritusbiskop av Patti på Sicilien, beklagar sig över alla flyktingar som kastar bort maten de får och vägrar integrera sig i det land som tar emot dem under stora uppoffringar. Tony Iwoby, politiker bördig från Nigeria, anklagar påven att vara arkitekten bakom "denna onda invasion av falska flyktingar och den galna politiken för öppna gränser":
I Frankrike har presidentkandidaten och katoliken Philippe De Villiers uttalat sig om "det sannskyldiga självmordet" som Västerlandet undergår.
Enligt Villiers kommer Europa förvandlas till ett "multikonflikts- och multi-okultiverat lappverk". Villiers pekar på att påven även pläderar för "en spridning av kulturell identitet" men i själva verket är det en omskrivning för vägran att assimilera sig.
Villiers menar att påvens "välkomstkultur" i själva verket handlingsförlamar de länder som utvandringen sker från:
Om påve Francis vill ha ius soli i Vatikanen, borde han få det.
Salvini tillägger att Italien beviljar 200 000 medborgare varje år, men Vatikanen utfärdar sällan pass. Påven får dock stöd från många humanitära organisationer, även fd kommunistpolitiker och vänsterpolitiska partier. En monsignor Ignazio Zambito, emeritusbiskop av Patti på Sicilien, beklagar sig över alla flyktingar som kastar bort maten de får och vägrar integrera sig i det land som tar emot dem under stora uppoffringar. Tony Iwoby, politiker bördig från Nigeria, anklagar påven att vara arkitekten bakom "denna onda invasion av falska flyktingar och den galna politiken för öppna gränser":
Påve Franciskus reste med öppna armar till Lampedusa och inbjöd alla desperata människor från hela världen att komma till Italien. Från och med nu ska alla som kommer hit skickas direkt till Vatikanen på bekostnad av kyrkan och påven.
I Frankrike har presidentkandidaten och katoliken Philippe De Villiers uttalat sig om "det sannskyldiga självmordet" som Västerlandet undergår.
Franciskus leder oss in i en ny globalistisk teologi som är dödlig för Europa. Det första påtagliga tecknet på hans tänkande är kravet på att stater ska utpekas som brottslingar för sin invandringspolitik.
Enligt Villiers kommer Europa förvandlas till ett "multikonflikts- och multi-okultiverat lappverk". Villiers pekar på att påven även pläderar för "en spridning av kulturell identitet" men i själva verket är det en omskrivning för vägran att assimilera sig.
Villiers menar att påvens "välkomstkultur" i själva verket handlingsförlamar de länder som utvandringen sker från:
"Dels de som lider av terrorattacker, dels de afrikanska länderna där så många på grund av fattigdom inte kan komma därifrån".
2017-08-14
Intolerans anno 2017
En journalist i Kvällsposten, Maria Rydhagen, har förvånat upptäckt att katolska kyrkan har principer för hur människan bör leva. I en artikel avhånas vår nyblivne kardinal, den milde biskop Arborelius, för att han på en direkt fråga har svarat att
Inte bara det, kardinalen chockar vidare med detta:
Tja, det var väl knappast en kvällstidningsnyhet så att säga, om man varit med på religionskunskapen i skolans årskurs sex eller så. Men Rydhagen tror allt är kardinalens egna påhitt:
Men nu är det så att det är kyrkans uppgift som hon fått av grundaren Jesus Kristus, att leda människan till himmelen.. Utan anvisningar om hur vi bör leva - då blir det svårt.
Rydhagen avslutar sitt smått komiska självmål med denna drapa:
Apropå synpunkter på andras livsstil: "Gamla män i dopklänning" ska vi inte tolerera således. Tablå.
PS Förmodligen syftar artikelförfattaren på rochett, camisia, alba romana, eller succa (subta) när hon talar om dopklänning. Som med alla klädesplagg har det en historia och en funktion, i detta fall markera en kyrklig ställning, som uppnås efter en viss ålder. Rochett används endast i ceremoniella sammanhang, till skillnad från t.ex. jeans, som idag brukas överallt, trots de utvecklades som ett arbetsplagg för manliga hästskötare. DS
sexuell samvaro hör hemma inom äktenskapet mellan en man och en kvinna,
Inte bara det, kardinalen chockar vidare med detta:
Det är en Guds gåva till oss för att fördjupa vår kärlek och för att kunna ta emot barn. Det ena kan inte skiljas från det andra, då förlorar den sexuella gemenskapen något av sitt djupaste värde.
Tja, det var väl knappast en kvällstidningsnyhet så att säga, om man varit med på religionskunskapen i skolans årskurs sex eller så. Men Rydhagen tror allt är kardinalens egna påhitt:
Genomsnittssvensken år 2017 har väl inga synpunkter på vem andra människor dejtar eller bildar familj med. Det har katoliken. Homosexuella ska få vara med i kyrkan – men bara om de anpassar sina liv.
Men nu är det så att det är kyrkans uppgift som hon fått av grundaren Jesus Kristus, att leda människan till himmelen.. Utan anvisningar om hur vi bör leva - då blir det svårt.
Rydhagen avslutar sitt smått komiska självmål med denna drapa:
Hur fasiken gick det till när han kom undan med all denna ålderdomliga intolerans? Jag fattar det inte. Min enda teori är att Sverige är totalt, totalt starstruck av gamla män i dopklänning.
Apropå synpunkter på andras livsstil: "Gamla män i dopklänning" ska vi inte tolerera således. Tablå.
PS Förmodligen syftar artikelförfattaren på rochett, camisia, alba romana, eller succa (subta) när hon talar om dopklänning. Som med alla klädesplagg har det en historia och en funktion, i detta fall markera en kyrklig ställning, som uppnås efter en viss ålder. Rochett används endast i ceremoniella sammanhang, till skillnad från t.ex. jeans, som idag brukas överallt, trots de utvecklades som ett arbetsplagg för manliga hästskötare. DS
2017-08-03
Det sluttande planet allt brantare
Två nyheter ger anledning till oro när det gäller vår människosyn. Den första handlar om organdonationer. Det finns brist på organ, sägs det. Många får stå i väntan på nya njurar eller andra organ, vilket innebär stor ångest. Sedan många år har det regelbundet rests krav på en lagändring. Måste verkligen ett medgivande vara nödvändigt från "donatorn" eller de närmaste anhöriga? Kunde det inte räcka med att det inte finns något som talar emot saken?
Nu kommer också förslaget att man kanske kunde hålla redan dödförklarade i en sorts mellantillstånd, där respiratorn ser till att organen ännu är fungerande. Människan som organlager alltså. Detta medan man söker efter mottagare till organen. SR skriver:
En läkare påpekade i programmet att man bör upplysa släktingarna om att dessa organ ju ändå kommer förstöras.
Det andra fallet handlar om att forskare i USA lyckats ta bort en sjukdomsgen och låta cellen ersätta den genom dess egna reparationsenzymer. Detta har man låtit ske i sädesceller strax innan eller under själva befruktningen. Det befruktade ägget, som redan börjat dela sig och faktiskt är ett embryo till en mänsklig individ, har sedan kastats.
Inslaget i vetenskapsradion saknar varje etisk reflektion över vad detta egentligen innebär. Befruktade ägg, embryon, kastas i slasken. Metoden förändrar arvsanlag i könsceller, vilken innebär att förändringen fortplantas i varje cell i den nya individen, och kan således nedärvas. Vem äger arvsmassan och makten över människans genom? Men det verkar som om man tycker det bara handlar om tekniska problem:
I båda dessa fall är det inte så svårt se en glidning i synen på människan, från en unik personlighet med kropp och själ, till ett material, en råvara att nyttja och fördela som vilken annat materia som helst. Ska ju ändå förstöras, så varför inte använda det maximalt? På detta sätt blir varje människa en potentiell resurs för sjukvården, i form av hennes arvsmassa och organ alltså.
Drömmen att ta bort "felaktiga gener" har funnits sedan 1930-talet. Då resulterade den bland annat i den sk eugeniken, i USA med förslag till statlig styrning av fortplantningen (kontrollerade spermabanker), i Tyskland med "rashygien" och förintelseinstitutioner, i Sverige med tvångssteriliseringar.
Det sluttande planet, där något som idag ser fint och barmhärtigt ut, imorgon blir till en fasansfull hantering av människan som materia, har aldrig varit brantare. När ska vi lära oss?
Se även följande artiklar av med. dr. Glenn Haegerstam:
Eugenik i vår tid
SMER på det sluttande planet
Nu kommer också förslaget att man kanske kunde hålla redan dödförklarade i en sorts mellantillstånd, där respiratorn ser till att organen ännu är fungerande. Människan som organlager alltså. Detta medan man söker efter mottagare till organen. SR skriver:
Ett förslag är att man ska kunna lägga en person i respirator även efter att man har konstaterat att personen inte har någon möjlighet att överleva, för att på så sätt kunna bevara och transplantera organen.
En majoritet av remissinstanserna har ställt sig positiva till utredningens förslag men frågan bereds fortfarande i regeringskansliet och det är oklart när riksdagen får en proposition att ta ställning till.
En läkare påpekade i programmet att man bör upplysa släktingarna om att dessa organ ju ändå kommer förstöras.
Det andra fallet handlar om att forskare i USA lyckats ta bort en sjukdomsgen och låta cellen ersätta den genom dess egna reparationsenzymer. Detta har man låtit ske i sädesceller strax innan eller under själva befruktningen. Det befruktade ägget, som redan börjat dela sig och faktiskt är ett embryo till en mänsklig individ, har sedan kastats.
Inslaget i vetenskapsradion saknar varje etisk reflektion över vad detta egentligen innebär. Befruktade ägg, embryon, kastas i slasken. Metoden förändrar arvsanlag i könsceller, vilken innebär att förändringen fortplantas i varje cell i den nya individen, och kan således nedärvas. Vem äger arvsmassan och makten över människans genom? Men det verkar som om man tycker det bara handlar om tekniska problem:
Men det är en lång väg kvar innan tekniken är tillräckligt säker för att användas till embryon som ska få utvecklas vidare mer än några dagar inne på ett labb som här, säger han.
– Det skulle jag absolut avråda ifrån. Men det är ett stort steg framåt i rätt riktning.
I båda dessa fall är det inte så svårt se en glidning i synen på människan, från en unik personlighet med kropp och själ, till ett material, en råvara att nyttja och fördela som vilken annat materia som helst. Ska ju ändå förstöras, så varför inte använda det maximalt? På detta sätt blir varje människa en potentiell resurs för sjukvården, i form av hennes arvsmassa och organ alltså.
Drömmen att ta bort "felaktiga gener" har funnits sedan 1930-talet. Då resulterade den bland annat i den sk eugeniken, i USA med förslag till statlig styrning av fortplantningen (kontrollerade spermabanker), i Tyskland med "rashygien" och förintelseinstitutioner, i Sverige med tvångssteriliseringar.
Det sluttande planet, där något som idag ser fint och barmhärtigt ut, imorgon blir till en fasansfull hantering av människan som materia, har aldrig varit brantare. När ska vi lära oss?
Se även följande artiklar av med. dr. Glenn Haegerstam:
Eugenik i vår tid
SMER på det sluttande planet
2017-07-31
Självmord: Vad fattas "den svenska modellen"?
Redaktören har varit på Filippinerna det kommer en del intryck därifrån senare på katobs.se. En notis i Manila Bulletin fångade intresset, den tog för ovanlighetens skull upp problemet med depressioner - detta hos ett folk som ofta brukar betraktas som världens lyckligaste. Förvisso är det dominerande intrycket den spontana glädjen och frånvaron av gnäll. Det finns nog få länder där kommunikationen är så okomplicerad, med vem som helst. Men detta är ett luttrat och arbetsamt folk som ofta drabbas av naturkatastrofer och det dagliga slitet för brödfödan och skolgång för barnen kan vara svårt att föreställa sig för en svensk med reglerad arbetstid, lediga dagar, semester, barnbidrag och a-kassa. Och garantipension. Tillkommer drogproblem, sjukdomar och förtidig död.
Hur var det då med självmordsfrekvensen? Är inte fattigdom just en orsak till att man inte orkar leva? På världslistan i hamnar ju fattiga länder som Sri Lanka, Mozambique och Nepal i tio-i-topp, detta enligt WHO. Enligt nyhetsnotisen ligger frekvensen i Filippinerna på 3,8 fall per 100 000 invånare, vilket enligt notisen är en "alarmerande ökning". Länge låg frekvensen under 3 fall per hundratusen invånare. Ändå ligger Filippinerna lägst i hela Asien, vilket man tror beror på de starka familjebanden, ja, kommunikationen överhuvudtaget; i inget annat land får ordet "connectedness" en sådan konkretion, på senare tid visat att man toppar världslistan över sända SMS per capita. Sist men absolut inte minst betyder den katolska tron mycket. Trots bristande katekesundervisning så finns det en ryggmärgskänsla för livets helighet, som avhåller från den ödesdigra lösningen att göra slut på det, om det än verkar bestå i en ändlös kamp för det dagliga brödet utan utsikter till utveckling.
Depressioner är inget man talar om i det ännu ganska katolska Filippinerna, men med en ständigt växande medelklass så kommer även den moderna världens gissel.
Jämför vi med vårt eget land, där vi knappast behöver arbeta ens 12 timmar om dagen för vår försörjning och ha ångest över om någon kommer ta hand om oss när vi blir gamla, borde väl självmord inte vara så vanliga. I själva verket ligger vi på 12,7 per 100 000 invånare, alla åldrar. Det är över tre gånger fler än Filippinerna. Hos män ligger det sk SM-talet (självmord per 100 000 invånare) på 27, för kvinnor 17. Detta alltså att jämföra med Filippinernas 3,8.
1980 var knappast ett krisår i Sverige, ändå låg frekvensen på smått fasansfulla 48 respektive 19 för män och kvinnor. På världslistan (WHO) intar vi en föga hedrande plats 46 av 183 länder. Listan toppas av länder med hög alkoholkonsumtion kombinerat med arbetslöshet. Filippinerna ligger på plats 162.
Ungdomsjälvmorden ökar. I Sverige försökte 2 303 ungdomar mellan 15 och 24 år ta sina liv år 2014, varav 170 dog. I spåren av detta har frivilligorganisationer öppnat ett antal samtalslinjer för unga med självmordstankar. Organisationen Mind tar till exempel emot 1700 samtal i månaden. Här handlar det alltså om ungdomar som hellre talar med en okänd volontär över telefon än med sin familj, sina närmaste släktingar och vänner, om det viktigaste vi äger: Livet självt.
Tre självmord om dagen i ett av världens mest utvecklade länder, som inte skäms för att exportera "den svenska modellen" som det vinnande välfärdskonceptet. Är det månne "connectedness" som fattas, mellan varandra och med Gud?
Hur var det då med självmordsfrekvensen? Är inte fattigdom just en orsak till att man inte orkar leva? På världslistan i hamnar ju fattiga länder som Sri Lanka, Mozambique och Nepal i tio-i-topp, detta enligt WHO. Enligt nyhetsnotisen ligger frekvensen i Filippinerna på 3,8 fall per 100 000 invånare, vilket enligt notisen är en "alarmerande ökning". Länge låg frekvensen under 3 fall per hundratusen invånare. Ändå ligger Filippinerna lägst i hela Asien, vilket man tror beror på de starka familjebanden, ja, kommunikationen överhuvudtaget; i inget annat land får ordet "connectedness" en sådan konkretion, på senare tid visat att man toppar världslistan över sända SMS per capita. Sist men absolut inte minst betyder den katolska tron mycket. Trots bristande katekesundervisning så finns det en ryggmärgskänsla för livets helighet, som avhåller från den ödesdigra lösningen att göra slut på det, om det än verkar bestå i en ändlös kamp för det dagliga brödet utan utsikter till utveckling.
Depressioner är inget man talar om i det ännu ganska katolska Filippinerna, men med en ständigt växande medelklass så kommer även den moderna världens gissel.
I Sverige är livet inte självklart. Kommer vi snart på röda listan? |
1980 var knappast ett krisår i Sverige, ändå låg frekvensen på smått fasansfulla 48 respektive 19 för män och kvinnor. På världslistan (WHO) intar vi en föga hedrande plats 46 av 183 länder. Listan toppas av länder med hög alkoholkonsumtion kombinerat med arbetslöshet. Filippinerna ligger på plats 162.
Ungdomsjälvmorden ökar. I Sverige försökte 2 303 ungdomar mellan 15 och 24 år ta sina liv år 2014, varav 170 dog. I spåren av detta har frivilligorganisationer öppnat ett antal samtalslinjer för unga med självmordstankar. Organisationen Mind tar till exempel emot 1700 samtal i månaden. Här handlar det alltså om ungdomar som hellre talar med en okänd volontär över telefon än med sin familj, sina närmaste släktingar och vänner, om det viktigaste vi äger: Livet självt.
Själmordsfrekvensen ökar bland unga kvinnor, "säkra" betyder att man vet orsaken. |
Tre självmord om dagen i ett av världens mest utvecklade länder, som inte skäms för att exportera "den svenska modellen" som det vinnande välfärdskonceptet. Är det månne "connectedness" som fattas, mellan varandra och med Gud?
2017-07-13
Cynisk biståndspolitik
SIDA meddelade den 11 juli att man nu kommer dra in sitt bistånd till alla organisationer som tar emot stöd från USA och följer senatens beslut att ej stödja abortverksamhet i utlandet. Beslutet innebär minskat bistånd till en rad fattiga länder gällande mödravård. Hela 60 % av SIDAs bistånd gällande sjuk- och hälsovård rör det man betecknar som "sexuell hälsa".
Redan i rubriken "Sida tar avstånd från Trumps attack på aborträtten" på SIDA:s hemsida visar man att vad saken handlar om är ren politik utan varje känsla för karitativ verksamhet. För det första kommer förslaget, som har funnits i åtskilliga år nu, från senaten och en politisk majoritet, Trump har endast godkänt det. För det andra finns ingen "aborträtt", varken i USA eller globalt. Det är varje enskild stat som suveränt bestämmer sina lagar. Att Sveriges regering och SIDA under decennier inte tvekat finansiera aktiviteter som strider mot andra länders lagar inom deras gränser visar på en storsvensk attityd som är häpnadsväckande.
SIDA-notisen avslutas med ett torrt konstaterande:
Men foster hör inte till den egna kroppen. Det är ingen kroppsegen vävnad vi talar om här. Sexualitet och reproduktion har väl knappast främmande stater rätt att bestämma över. Däremot finns ju en mängd nationella lagar - ja även i vårt land - som begränsar vår rätt till den egna kroppen; drogförbud, dopingförbud, förbud att sälja organ, förbud att skada sig själv...Och SIDA glömde den viktigaste rätten, som faktiskt är grundlagd i vår natur: Rätten att få födas.
SIDA har givit enorma belopp till SRHR - eller sexuell och reproduktiv hälsa. Från regeringen hämtar vi följande information:
Svenska privata lobbyorganisationen RFSU fick nyligen förtroendet att fördela inte mindre än 195 miljoner från SIDA via en annan likaledes helt privat organisation - Amplifying change. Denna har som första punkt på programmet att säkerställa säkra aborter i fattiga länder. Man har även ungdomsprogram, Gender transformative programmes, där traditionella uppfattningar om könsidentiteten "utmanas och ersätts". Man emottar stora belopp från stater och även Världsbanken.
En annan betydande organisation är IPPF eller Planned Parenthoods internationella del, International Planned Parenthood Federation. Detta är en paraplyorganisation där RFSU är medlem. Vi citerar från SIDA:
SIDA avsåg således stödja IPPF med 440 miljoner kronor under 2016-2019 för att arbeta med "påverkan". Men med Trumpadminstrationens villkor, att den amerikanska staten stödjer bara mödravård, inte abortverksamheter, så vägrade organisationen ta emot bistånd för även dessa kärnverksamheter. Det handlar om miljarder - för att driva sina abortkliniker världen över, med eller utan staterna tillåtelse. Planned Parenthood har avslöjats ett tiotal gånger nu med försäljning av kroppsdelar från aborterade foster till läkemedelsindustrin. Detta sker i USA. Om det även sker i andra länder med mindre kontroll är okänt.
Abort är - har det visat sig - en lukrativ verksamhet där man kan tjäna pengar från såväl stater, privata stiftelser som läkemedelsindustrin.
SIDA har nu således beslutat stödja endast de organisationer , som har "säker abort", legal eller inte, på programmet, även om detta utgör en liten del bara gentemot det man verkligen kan kalla sjuk-och hälsovård.
Med biståndet som utpressning bedrivs således en politisk verksamhet där den ena sidan, USA, inte vill bidra till aborter såsom bistånd, och den andra, Sverige, svarar med att då dra in stödet för all mödrahälsovård utomlands. De som offras här är inte kvinnors möjlighet studera och förvärvsarbeta - skulle fri tillgång till abort vara ett villkor för att göra detta? - utan sund mödrahälsovård med kontroller av havandeskap, säkra förlossningar och eftervård. Dessa basala vårdsinsatser offras på den svenska modellens altare, där den emanciperade kvinnans "rätt" att få "säkra aborter" är det allraheligaste som också ska exporteras i världen, även om det strider mot traditioner, hela livssynen och kulturen och övertygelsen om livets helighet.
Redan i rubriken "Sida tar avstånd från Trumps attack på aborträtten" på SIDA:s hemsida visar man att vad saken handlar om är ren politik utan varje känsla för karitativ verksamhet. För det första kommer förslaget, som har funnits i åtskilliga år nu, från senaten och en politisk majoritet, Trump har endast godkänt det. För det andra finns ingen "aborträtt", varken i USA eller globalt. Det är varje enskild stat som suveränt bestämmer sina lagar. Att Sveriges regering och SIDA under decennier inte tvekat finansiera aktiviteter som strider mot andra länders lagar inom deras gränser visar på en storsvensk attityd som är häpnadsväckande.
SIDA-notisen avslutas med ett torrt konstaterande:
Rätten att bestämma över sin egen kropp, sexualitet och reproduktion är grundläggande.
Men foster hör inte till den egna kroppen. Det är ingen kroppsegen vävnad vi talar om här. Sexualitet och reproduktion har väl knappast främmande stater rätt att bestämma över. Däremot finns ju en mängd nationella lagar - ja även i vårt land - som begränsar vår rätt till den egna kroppen; drogförbud, dopingförbud, förbud att sälja organ, förbud att skada sig själv...Och SIDA glömde den viktigaste rätten, som faktiskt är grundlagd i vår natur: Rätten att få födas.
SIDA har givit enorma belopp till SRHR - eller sexuell och reproduktiv hälsa. Från regeringen hämtar vi följande information:
Stöd till SRHR utgör drygt 60 procent av svenskt hälsobistånd genom Sida och ca 7 procent av det svenska internationella utvecklingssamarbetet, totalt ca 2,3 miljarder SEK år 2015.
Svenska privata lobbyorganisationen RFSU fick nyligen förtroendet att fördela inte mindre än 195 miljoner från SIDA via en annan likaledes helt privat organisation - Amplifying change. Denna har som första punkt på programmet att säkerställa säkra aborter i fattiga länder. Man har även ungdomsprogram, Gender transformative programmes, där traditionella uppfattningar om könsidentiteten "utmanas och ersätts". Man emottar stora belopp från stater och även Världsbanken.
En annan betydande organisation är IPPF eller Planned Parenthoods internationella del, International Planned Parenthood Federation. Detta är en paraplyorganisation där RFSU är medlem. Vi citerar från SIDA:
Sverige är den största givaren av kärnstöd till International Planned Parenthood Federation (IPPF). IPPF är världens största organisation som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter och har genom sina medlemmar verksamhet i 160 länder (svenska RFSU är en av medlemmarna). Organisationen arbetar med påverkan för att göra hälso- och sjukvård mer tillgänglig för ungdomar. IPPF tillhandahåller hälsovård inklusive preventivmedel. Sida stödjer IPPF med 440 miljoner kronor under 2016-2019.
SIDA avsåg således stödja IPPF med 440 miljoner kronor under 2016-2019 för att arbeta med "påverkan". Men med Trumpadminstrationens villkor, att den amerikanska staten stödjer bara mödravård, inte abortverksamheter, så vägrade organisationen ta emot bistånd för även dessa kärnverksamheter. Det handlar om miljarder - för att driva sina abortkliniker världen över, med eller utan staterna tillåtelse. Planned Parenthood har avslöjats ett tiotal gånger nu med försäljning av kroppsdelar från aborterade foster till läkemedelsindustrin. Detta sker i USA. Om det även sker i andra länder med mindre kontroll är okänt.
Abort är - har det visat sig - en lukrativ verksamhet där man kan tjäna pengar från såväl stater, privata stiftelser som läkemedelsindustrin.
SIDA har nu således beslutat stödja endast de organisationer , som har "säker abort", legal eller inte, på programmet, även om detta utgör en liten del bara gentemot det man verkligen kan kalla sjuk-och hälsovård.
Med biståndet som utpressning bedrivs således en politisk verksamhet där den ena sidan, USA, inte vill bidra till aborter såsom bistånd, och den andra, Sverige, svarar med att då dra in stödet för all mödrahälsovård utomlands. De som offras här är inte kvinnors möjlighet studera och förvärvsarbeta - skulle fri tillgång till abort vara ett villkor för att göra detta? - utan sund mödrahälsovård med kontroller av havandeskap, säkra förlossningar och eftervård. Dessa basala vårdsinsatser offras på den svenska modellens altare, där den emanciperade kvinnans "rätt" att få "säkra aborter" är det allraheligaste som också ska exporteras i världen, även om det strider mot traditioner, hela livssynen och kulturen och övertygelsen om livets helighet.
2017-07-07
Skandaler i onödan
Skandalerna kring de påvliga utnämningarna tycks inte ta slut. Nu senast är en svensk läkare omskriven. Forskaren Katarina le Blanc. Hon blev helt nyligen invald i Johannes Paulus akademi för livet - en organisation där det tidigare krävdes att alla avlade en ed att alltid försvara livet. Men den svenska forskaren har under åratal använt embryonala stamceller i sina försök. Nu framkommer att hon även deltagit i projekt där man använt delar från aborterade foster, som inhandlats från organisationen Planned Parenthood. De säljer fosterdelar från även sena aborter, i detta fall handlade det om lungor. Priset var 45 dollar per foster. Planned Parenthood framhålls ibland av våra politiker som en förebild för arbetet att förbättra mödravård i fattiga länder. Men det är aborterna som dominerar verksamheten. RFSU ingår i samma lobbyverksamhet Det är just dessa aktiviteter som akademin är till för att förhindra och fördöma. En enkel sökning på personnamnet hade avslöjat saken. Varför gjordes inte detta
2017-06-18
Akademin för livet: Aggiornamento?
Flera katolska medier, däribland nyhetsbyrån Lifesitenews.com har rapporterat med närmast förundran hur påve Franciskus stegvis reformerar den akademi, Pontificia Academiae Pro Vita (PAV), som påven S. Johannes Paulus II grundade år 1994 tillsammans med den heroiske professorn Jeróme Lejeune för att kraftsamla emot den närmast epidemiska abortkulturen och metoder som använder befruktade ägg och embryon som råvaror för olika medicinska ändamål. Det började med att han reformerade stadgarna från 2004, vilka krävde att man avlade en livets ed som bland annat deklarerade att varje mänskligt liv är en person och ingen har rätten ta livet från en ofödd. Denna ed ströks i den nya stadgarna.
Akademin hade dock redan 2009 skakats av att dess president, kardinal Fischiella, öppet kritiserade en ärkebiskop för att han försökt förhindra en abort på en ung flicka i Brasilien, av tvillingar . (Fallet har vi utförligt rapporterat om i tidigare artiklar, se t.ex. Till en ärkebiskops försvar med länkar längst ner i artikeln.) Han blev dock omplacerad redan 2010 av påve Benedikt XVI.
Den sista december sades 132 medlemmar överraskande upp från akademin. I juni nominerades en helt ny akademi av påven personligen. Nu har 129 medlemmar insatts, varav endast 19 kommer från den tidigare akademin. 112 medlemmar som verkat under de tidigare påvarna, är inte längre anförtrodda uppgiften.
Bland de som inte är kvar återfinner man meriterade som John Finns, Robert Spaemann, Luke Gormally, professorerna Josef Maria Seifert och Wolfgang Waldstein, Philip Schoyaans. Samtliga har i en eller annan form haft synpunkter på vissa delar av Amor Laetitia och genderideologin.
Bland de nya finns det några som väckt stor förvåning. Inte minst anglikanen Nigel Biggar,som så sent som 2011 deklarerat att han anser abort kan utföras fram till 18 veckan, och även eutanasi kan vara godkänd om hjärnans funktioner inte finns intakta. (Ett foster har alla sinnesorganen klara i vecka 12). Och Fr. Maurizio Chiodian har opponerat öppet mot Humanae vitae, “Donum Vitae,” och “Evangelium Vitae,” vilka enligt honom inte ska tolkas som läroämbetets röst utan endast som ideal, till vilka verkligheten inte kan ansluta.
Kritiken har bemötts i en sk Twitter av ärkebiskop Vincenzo Paglia, som menade att alla reaktioner bara var sensationshets. Kryptiskt menade han att "Love for life must mean love for each other."
Påven skickade en otvetydig hälsning till manifestationen March for Life i januari 2017. Det kan således finnas taktiska eller strategiska skäl för dessa reformer, som vi inte förstår. Vi inbjuder därför alla att inkomma med en förklaring till vad påven, utan vilken inga av dessa förändringar skulle kunna ske, kan tänkas ha för goda avsikter. Ty det är aldrig bra att de troende lämnas i ovisshet om vad kyrkan anser om dessa mycket svåra - ja livsavgörande - frågor.
Akademin hade dock redan 2009 skakats av att dess president, kardinal Fischiella, öppet kritiserade en ärkebiskop för att han försökt förhindra en abort på en ung flicka i Brasilien, av tvillingar . (Fallet har vi utförligt rapporterat om i tidigare artiklar, se t.ex. Till en ärkebiskops försvar med länkar längst ner i artikeln.) Han blev dock omplacerad redan 2010 av påve Benedikt XVI.
Den sista december sades 132 medlemmar överraskande upp från akademin. I juni nominerades en helt ny akademi av påven personligen. Nu har 129 medlemmar insatts, varav endast 19 kommer från den tidigare akademin. 112 medlemmar som verkat under de tidigare påvarna, är inte längre anförtrodda uppgiften.
Bland de som inte är kvar återfinner man meriterade som John Finns, Robert Spaemann, Luke Gormally, professorerna Josef Maria Seifert och Wolfgang Waldstein, Philip Schoyaans. Samtliga har i en eller annan form haft synpunkter på vissa delar av Amor Laetitia och genderideologin.
Bland de nya finns det några som väckt stor förvåning. Inte minst anglikanen Nigel Biggar,som så sent som 2011 deklarerat att han anser abort kan utföras fram till 18 veckan, och även eutanasi kan vara godkänd om hjärnans funktioner inte finns intakta. (Ett foster har alla sinnesorganen klara i vecka 12). Och Fr. Maurizio Chiodian har opponerat öppet mot Humanae vitae, “Donum Vitae,” och “Evangelium Vitae,” vilka enligt honom inte ska tolkas som läroämbetets röst utan endast som ideal, till vilka verkligheten inte kan ansluta.
Kritiken har bemötts i en sk Twitter av ärkebiskop Vincenzo Paglia, som menade att alla reaktioner bara var sensationshets. Kryptiskt menade han att "Love for life must mean love for each other."
Påven skickade en otvetydig hälsning till manifestationen March for Life i januari 2017. Det kan således finnas taktiska eller strategiska skäl för dessa reformer, som vi inte förstår. Vi inbjuder därför alla att inkomma med en förklaring till vad påven, utan vilken inga av dessa förändringar skulle kunna ske, kan tänkas ha för goda avsikter. Ty det är aldrig bra att de troende lämnas i ovisshet om vad kyrkan anser om dessa mycket svåra - ja livsavgörande - frågor.
2017-06-11
President Trumps första halvår - ett katolskt perspektiv
Det är nu sex månader sedan USA fick en ny president, detta efter en valkampanj som enligt båda lägren - demokrater mot republikaner - varit smutsigare än någonsin. Till och med kandidaterna själva tillstod att det inte varit rent spel. Debatterna sänkte sig till en nivå, som fick vissa att likna valet mellan det ödesdigra alternativ de hade som var fångade överst i World Trade Center den 11 september 2001: brinna levande eller hoppa! För katoliker handlade det om att försöka identifiera vilka följder valet skulle medföra för de som utövar den katolska tron, inte bara i USA utan globalt sett. Ty så långt har den s.k. globalismen gått att makthavare kan påverka nationer långt från deras väljares område.
Mediabilden av USA-valet som sedan presenterats har knappast givit något utrymme för reflektioner; väljarna hade fel, de representerade inte den upplysta delen av folket, eller så var valet manipulerat, menar de flesta. Av den ryska staten. Stora tidningar som Washington Post och medianätverk som CNN och ABC News liknar mest partiorgan och man tävlar i att utså misstankar, rykten och rent förakt.
Enligt våra svenska medier, som här verkar fullständigt samstämda, har det inte funnits något att glädja sig över under president Trumps administration. Nyligen förklarade en SR-korrespondent att nu har det amerikanska folket fått nog, över halva antalet röstande hade ju velat ha en annan president.
Men så är det ju i demokratiska statsskick: Varken media eller majoritet får beslutanderätten, utan de som valts, och sedan fördelas makten enligt ett ofta oförutsebart spel. (I vårt samhälle fick regeringspartierna knappa 38% av rösterna till exempel. Vi har alltså en situation där 62% av folket befinner sig i opposition gentemot makten sedan tre år. Men ingen politisk SR-reporter har ondgjort sig över detta.)
Vad har då Trumpadministrationen åstadkommit under sina sex månader, rent faktiskt? Låt oss bortse från karaktärsmord och intriger i maktens korridorer för att se se på de frågor som direkt berör den katolska värdegrunden:
Trumpadministrationen har även velat dra in statligt stöd för de s.k. Sanctuary cities, städer där polisen inte ingriper mot papperslösa eller ens att kontrollera en ID-handling. Man räknar med att dessa 168 orter hyser elva miljoner illegala invandrare, främst från Mexiko och Karibien. Detta skapade reaktioner även i Sverige, trots att vi här saknar varje sådan praxis och det snarare reses krav på mera kontroller. Även i dessa fall reagerade katolska organisationer, som oförtröttligt hjälper de svagaste i samhället.
Finns då inga positiva tecken, något som tjänar vår sak som troende kristna? Jo faktiskt en hel del.
Under valdebatten i Las Vegas i oktober dök frågan upp redan som första ämne. Hillary Clinton menade då att högsta domstolens domare måste vara för en konstitutionell rätt till abort, medan Donald Trump tog ställning för det ofödda barnets rätt. Han har senare i en intervju berättat att det är en personlig upplevelse som lett honom att stödja alla initiativ som kan minska antalet aborter.
I april upphävde president Trump en lag, som den tidigare presidenten Obama skapat. Lagen ålade alla stater att subventionera lobbyorganisationen Planned Parenthood i deras privata klinikverksamhet. Organisationen uppges bedriva sexualupplysning och mödravård, även i U-länder. Man finns i 189 länder och samarbetar med bland andra svenska RFSU. Organisationen har en omfattande reklamverksamhet och man bedriver också lobbying bland beslutsfattare på alla nivåer. Avslöjanden har dock nyligen visat att av 100 kliniker i USA var det bara tre som erbjöd klassisk mödravård, dvs kontroll av graviditeter, familjerådgivning och förberedelser för förlossningar. Alla de andra erbjöd enbart preventivmedelsrådgivning och aborter. Aborter kan utföras så sent som i 33:e veckan. Skakande dokumentärer har visat att organisationen med goda förtjänster, utan kvinnors vetskap, har sålt kroppsdelar från deras sent aborterade foster till läkemedelsindustrin. Det utförs c:a 900 aborter om dagen av organisationen, detta bara i USA.
En statlig kommitté liknande vårt Riksrevisionsverk utredde nyligen organisationen. Det konstaterades att den är synnerligen lukrativ och inte i behov av några statliga medel. Omkostnaderna är omfattande, i synnerhet stack kostnaderna för löner och resor ut. I valkampanjen gav Hillary Clinton sitt fulla stöd för organisationen.
Trumps lag hindrar inte delstaterna dela ut statliga medel till privat mödravård, bara de inte går till abort. Men Planned Parenthood svarade med att de i sin tur vägrar ta emot varje bidrag, om de inte får användas för aborter. Vilket ju drabbar mödravården. (Förslaget att inte statligt stödja denna abortverksamhet kom dock från Senaten, och inte president Trump, vilket dess ledare senator Mitch McConell betonade häromdagen på Faith Freedom Coalition.)
Som kristen kan man ha olika uppfattningar om den civila lagstiftningen. Men man kan inte stödja verksamheter som innebär att oskyldigt liv utplånas.
I March for life deltog för första gången en vicepresident, Mike Pence. Enligt honom själv var detta på en uttrycklig önskan från president Trump. Demonstrationen är det mest påtagliga uttrycket för oron för att de mest utsatta, de som inte ännu fått se ljuset och vilar i sin moders liv i väntan på det stora äventyr vi kallar livet, hotas genom mäktiga lobbyorganisationer som framställer abort som en mänsklig rättighet som ska garanteras av staten. Den startades 1974 av en katolsk konvertit, Nellie Gray, och samlar idag en halv miljon deltagare. I marschen deltog även presidentens informationsrådgivare, Kellyanne Conway och kardinal Timothy Dolan från ärkestiftet i .New York.
(Om detta, se även:
Domstol i USA: Staten har tusen sätt undvika samvetsbrott
och
USA: Religionsfriheten räddad - tills vidare)
Han sade vidare att de religiösa ledarna måste tydligare ta avstånd från all "barbarism":
Mediabilden av USA-valet som sedan presenterats har knappast givit något utrymme för reflektioner; väljarna hade fel, de representerade inte den upplysta delen av folket, eller så var valet manipulerat, menar de flesta. Av den ryska staten. Stora tidningar som Washington Post och medianätverk som CNN och ABC News liknar mest partiorgan och man tävlar i att utså misstankar, rykten och rent förakt.
Enligt våra svenska medier, som här verkar fullständigt samstämda, har det inte funnits något att glädja sig över under president Trumps administration. Nyligen förklarade en SR-korrespondent att nu har det amerikanska folket fått nog, över halva antalet röstande hade ju velat ha en annan president.
Men så är det ju i demokratiska statsskick: Varken media eller majoritet får beslutanderätten, utan de som valts, och sedan fördelas makten enligt ett ofta oförutsebart spel. (I vårt samhälle fick regeringspartierna knappa 38% av rösterna till exempel. Vi har alltså en situation där 62% av folket befinner sig i opposition gentemot makten sedan tre år. Men ingen politisk SR-reporter har ondgjort sig över detta.)
Vad har då Trumpadministrationen åstadkommit under sina sex månader, rent faktiskt? Låt oss bortse från karaktärsmord och intriger i maktens korridorer för att se se på de frågor som direkt berör den katolska värdegrunden:
Skydd av de svaga och utsatta
Bland de första åtgärder som gav reaktioner var tillfälliga inreserestriktioner för alla med pass från Iran, Irak, Syrien, Sudan, Libyen, Jemen och Somalia. Samtliga muslimska länder. Han fortsatte med att lova en mur mot Mexikos gräns, den som redan påbörjats av Obamaadministrationen. Detta fick påven att påminna att kristna bygger inte murar, utan broar. När Trump ville utvisa alla papperslösa med brottsregister, så protesterade biskoparna och en del katolska frivilligorganisationer påpekade att denna politik drabbar främst de svaga och splittrar familjer - något som aldrig tjänar det allmännas väl. Biskoparna påpekade också det faktum att många muslimer flyr från sina länder utifrån goda avsikter - de vill bara söka en plats att leva i fred. I Mexiko berördes man mycket illa av Trumps tidigare grova, kränkande beskrivningar av det mexikanska folket.Trumpadministrationen har även velat dra in statligt stöd för de s.k. Sanctuary cities, städer där polisen inte ingriper mot papperslösa eller ens att kontrollera en ID-handling. Man räknar med att dessa 168 orter hyser elva miljoner illegala invandrare, främst från Mexiko och Karibien. Detta skapade reaktioner även i Sverige, trots att vi här saknar varje sådan praxis och det snarare reses krav på mera kontroller. Även i dessa fall reagerade katolska organisationer, som oförtröttligt hjälper de svagaste i samhället.
Finns då inga positiva tecken, något som tjänar vår sak som troende kristna? Jo faktiskt en hel del.
Religionsfrågan
Redan innan valet utsåg Donald Trump en 34-mannakommitté bestående av representanter från olika kyrkor och religioner, att verka med rådgivning gällande religionsfrihet och möjlighet att utöva sin tro. Flera av hans ministrar är praktiserande katoliker. Andra är kristna. Donald Trump själv verkar inte ha några problem att markera sin övertygelse att religionsutövningen ej får påverkas av staten, så länge den ej skadar andra. Här är en lista över några markeringar:Abortfrågan
USA hade till 1973 överlåtit åt delstaterna att lagstifta om abort. Men ett fall Roe vs Wade så fastställde högsta domstolen att abort lyder under kvinnans konstitutionella rätt till "privacy" - det är en privatsak som staten ej kan lägga sig i. (Fallet uppstod när en kvinna sökte få abort genom att ljuga att hon blivit våldtagen. När ingen anmälan fanns så vägrades hon abort och hon anmälde då staten. Hon födde dock barnet och är idag en stark motståndare till att aborter utförs som om det vore en rättighet.)Under valdebatten i Las Vegas i oktober dök frågan upp redan som första ämne. Hillary Clinton menade då att högsta domstolens domare måste vara för en konstitutionell rätt till abort, medan Donald Trump tog ställning för det ofödda barnets rätt. Han har senare i en intervju berättat att det är en personlig upplevelse som lett honom att stödja alla initiativ som kan minska antalet aborter.
I april upphävde president Trump en lag, som den tidigare presidenten Obama skapat. Lagen ålade alla stater att subventionera lobbyorganisationen Planned Parenthood i deras privata klinikverksamhet. Organisationen uppges bedriva sexualupplysning och mödravård, även i U-länder. Man finns i 189 länder och samarbetar med bland andra svenska RFSU. Organisationen har en omfattande reklamverksamhet och man bedriver också lobbying bland beslutsfattare på alla nivåer. Avslöjanden har dock nyligen visat att av 100 kliniker i USA var det bara tre som erbjöd klassisk mödravård, dvs kontroll av graviditeter, familjerådgivning och förberedelser för förlossningar. Alla de andra erbjöd enbart preventivmedelsrådgivning och aborter. Aborter kan utföras så sent som i 33:e veckan. Skakande dokumentärer har visat att organisationen med goda förtjänster, utan kvinnors vetskap, har sålt kroppsdelar från deras sent aborterade foster till läkemedelsindustrin. Det utförs c:a 900 aborter om dagen av organisationen, detta bara i USA.
En statlig kommitté liknande vårt Riksrevisionsverk utredde nyligen organisationen. Det konstaterades att den är synnerligen lukrativ och inte i behov av några statliga medel. Omkostnaderna är omfattande, i synnerhet stack kostnaderna för löner och resor ut. I valkampanjen gav Hillary Clinton sitt fulla stöd för organisationen.
Trumps lag hindrar inte delstaterna dela ut statliga medel till privat mödravård, bara de inte går till abort. Men Planned Parenthood svarade med att de i sin tur vägrar ta emot varje bidrag, om de inte får användas för aborter. Vilket ju drabbar mödravården. (Förslaget att inte statligt stödja denna abortverksamhet kom dock från Senaten, och inte president Trump, vilket dess ledare senator Mitch McConell betonade häromdagen på Faith Freedom Coalition.)
Som kristen kan man ha olika uppfattningar om den civila lagstiftningen. Men man kan inte stödja verksamheter som innebär att oskyldigt liv utplånas.
I March for life deltog för första gången en vicepresident, Mike Pence. Enligt honom själv var detta på en uttrycklig önskan från president Trump. Demonstrationen är det mest påtagliga uttrycket för oron för att de mest utsatta, de som inte ännu fått se ljuset och vilar i sin moders liv i väntan på det stora äventyr vi kallar livet, hotas genom mäktiga lobbyorganisationer som framställer abort som en mänsklig rättighet som ska garanteras av staten. Den startades 1974 av en katolsk konvertit, Nellie Gray, och samlar idag en halv miljon deltagare. I marschen deltog även presidentens informationsrådgivare, Kellyanne Conway och kardinal Timothy Dolan från ärkestiftet i .New York.
Samvetsfrihet
Presidenten har även lovat ändra de föreskrifter som åligger arbetsgivare stå för en försäkring, som ger de anställda rätten till fri sterilisering och inte mindre än 20 olika preventivmedel, varav några klassas om abortframkallande. Mot detta har några arbetsgivare protesterat, bland annat den katolska TV-stationen EWTN och en kvinnlig orden, Little Sisters of the Poor, som driver hem för sjuka och gamla, och även är arbetsgivare. De vill under inga villkor medverka till att sådana medel används, det ligger helt utanför sjuk- och hälsovård. Dessutom går det emot vad dessa arbetsgivare står för när det gäller värdegrund. De har åberopat en samvetsklausul kallad Religious Freedom Restoration Act (RFRA). Osökt kan man här jämföra med barnmorskefallet i Sverige.(Om detta, se även:
Domstol i USA: Staten har tusen sätt undvika samvetsbrott
och
USA: Religionsfriheten räddad - tills vidare)
Terror
Den 21 maj höll president Trump ett tal för Saudi-Arabiens kungahus där han vädjade om hjälp attstoppa förföljelserna och terrorn mot mord av oskyldiga muslimer, förtrycket av kvinnor, förföljelserna av judar och slakten på kristna.
Han sade vidare att de religiösa ledarna måste tydligare ta avstånd från all "barbarism":
Om ni följer terrorns väg kommer era liv bli tomma och korta och er själ kommer bli fördömd
Besök
- I början av mars besökte president St. Andrews Catholic School en hel förmiddag, och prisade den för deras arbete med de mest utsatta och svaga i samhället.
- Nyligen deklarerade vicepresidenten Mike Pence vid ett besök på National Catholic Prayer Breakfast hur mycket hans tro betyder i det vardagliga arbetet.
- President Trump besökte den 8 juni Faith and Freedom coalition, en ekumenisk ideell organisation och framförde där ett tal till försvar för religionsfriheten och att
"skolor ska inte vara en plats där tro och religion fördrivs, utan de ska väkomna tro och religion med öppen, vacker famn."
Sammanfattning
Oavsett vad man tycker om politiker och makthavare som personer, måste man kunna bedöma deras politik. Det handlar inte om att rösta på karaktärer utan utifrån de riktlinjer som bland annat Andra Vatikankonciliet gav (se t.ex. Gaudium et Spes). På vilket sätt kan makten tjäna det allmännas väl som vår Skapare anvisat? Hur kan den gynna den kristna gemenskapen? Vilka hot finns det mot den sanning som vi bekänner oss till varje söndag? Vår Herre gav oss inget statsskick eller politisk preferens. Men han visade med en mängd exempel vad det är som vi ska leva för och dö för. Låt oss stödja de politiker som är beredda verka för vad vår tro lärt oss.2017-05-21
Kardinalerna - elit eller öra?
Nyheten om vår - och Nordens - förste kardinal sprider sig fort. Som ofta så får TT första ordet, deras kommunikéer kopieras flitigt. Frågan uppstår genast; vad är nu en kardinal? Och många medier - även de kristna - beskriver att "Kardinalerna räknas till den katolska kyrkans elit".
Här måste man invända. Ty vad är kyrkans elit, om inte helgonen? Hörde inte kyrkolärarna Katarina av Siena och Teresa av Ávila till kyrkans elit? Eller padre Pio? Ser man till kardinalerna under historiens lopp önskar man verkligen att ingen kan tro titeln skulle vara ett bevis på en elit i Herrens kyrka. Det gäller i synnerhet även dagens kardinaler.
I själva verket är kardinalerna mera som påvens handgångna män, hjälpredor och informatörer med värdefulla kontakter. Ordet kardinal kommer från "gångjärn". Dörröppnare med de rätta vännerna alltså. Man blir således knappast kardinal på rykten av vara en gudsman. Mera på användbarhet. Påven rådfrågar kardinalerna, därför att de sitter med värdefull information - de fratrum nostrorum consilio, de fratrum nostrorum consensu. (Ung. Från våra bröder kommer råd, och med bröderna kommer vi överens.)
Med vår biskop är det nu så att det är en man med både fromhet och kompetens. Hans blygsamhet förbjöd honom säga emot, när journalister trodde han inte skulle veta hur man checkar in på en flygplats då det stod klart att en karmelit blivit biskop. De hade en bild av den enfaldige munken i sin trädgård, avstängd från världen. Vad de inte brytt sig om ta reda på, var, att denne karmelit har en filosofie magisterexamen i moderna språk (engelska, spanska och tyska) vid Lunds universitet, talar dessutom nederländska och har studerat teologi och filosofi i Brügge och i Rom. Innan biskopsutnämningen hade han genomfört ett stort antal reträtter för karmeliter i Filippinerna, Spanien, Sydamerika och USA. Han har haft en lång serie i EWTN om karmelitisk spiritualitet, både på engelska och tyska, som är helt okänd här. Och han har introducerat Teresa av Ávila och Johannes av Korset för svenska läsare.
Som kardinal kommer han främst vara påvens expert på de nordiska länderna och förhållandena här. Vi tror det betyder något gott att det inte bara är en dörröppnare, utan även en andlig kraft som kommer att kunna verka nära Läroämbetet. Det behövs.
Här måste man invända. Ty vad är kyrkans elit, om inte helgonen? Hörde inte kyrkolärarna Katarina av Siena och Teresa av Ávila till kyrkans elit? Eller padre Pio? Ser man till kardinalerna under historiens lopp önskar man verkligen att ingen kan tro titeln skulle vara ett bevis på en elit i Herrens kyrka. Det gäller i synnerhet även dagens kardinaler.
I själva verket är kardinalerna mera som påvens handgångna män, hjälpredor och informatörer med värdefulla kontakter. Ordet kardinal kommer från "gångjärn". Dörröppnare med de rätta vännerna alltså. Man blir således knappast kardinal på rykten av vara en gudsman. Mera på användbarhet. Påven rådfrågar kardinalerna, därför att de sitter med värdefull information - de fratrum nostrorum consilio, de fratrum nostrorum consensu. (Ung. Från våra bröder kommer råd, och med bröderna kommer vi överens.)
Med vår biskop är det nu så att det är en man med både fromhet och kompetens. Hans blygsamhet förbjöd honom säga emot, när journalister trodde han inte skulle veta hur man checkar in på en flygplats då det stod klart att en karmelit blivit biskop. De hade en bild av den enfaldige munken i sin trädgård, avstängd från världen. Vad de inte brytt sig om ta reda på, var, att denne karmelit har en filosofie magisterexamen i moderna språk (engelska, spanska och tyska) vid Lunds universitet, talar dessutom nederländska och har studerat teologi och filosofi i Brügge och i Rom. Innan biskopsutnämningen hade han genomfört ett stort antal reträtter för karmeliter i Filippinerna, Spanien, Sydamerika och USA. Han har haft en lång serie i EWTN om karmelitisk spiritualitet, både på engelska och tyska, som är helt okänd här. Och han har introducerat Teresa av Ávila och Johannes av Korset för svenska läsare.
Som kardinal kommer han främst vara påvens expert på de nordiska länderna och förhållandena här. Vi tror det betyder något gott att det inte bara är en dörröppnare, utan även en andlig kraft som kommer att kunna verka nära Läroämbetet. Det behövs.
2017-04-23
Slump?
Vi sprider nu informationen om Rosenkransstafett som vårt stift kommer vara del av på Jesu hjärtas dag den 23 juni. Bakgrunden är minst sagt märklig. I samband med att det tillkännagavs att påve Franciskus skulle komma till Sverige så fick vår lilla redaktion en förfrågan om vi kunde vara med News nightly, ett nyhetsprogram från den katolska TV-stationen EWTN. I stort sett vet man ingenting i USA om det katolska Sverige. Under stiftets pilgrimsresa till kanoniseringen av moder Elisabeth Hesselblad så skulle redaktören besöka deras studiolokaler alldeles invid Petersplatsen. Det uppstod en väntan utanför. Där satt en liten grupp irländare i solen. Vi började prata. Det visade sig de hörde till något som kallades Worldpriest. Nu skulle de be rosenkransen i en "Rosary relay". Det visade sig de kände till vår webbtidskrift och det fanns gemensamma bekanta. Direkt efter vårt möte så sammanträffade grundarinnan Marion Mulhall med påve Franciskus och hon fick hans välsignelse för sitt initiativ. Om detta har hon skrivit utförligt på deras hemsida.
Tack vare detta slumpartade sammanträffande så kommer nu katolska domkyrkan vara med i stafetten som första kyrka i Norden. Se information på www.katobs.se.
2017-04-17
Den svenska skolan enligt (S): Blågult ska det vara!
Socialdemokraterna går just nu ut aggressivt mot friskolor, och i synnerhet då de konfessionella friskolorna (i själva verket är det bara ägarorganisationen som tillhör någon särskilt konfession). I en artikel i DN menar sexton ledande socialdemokrater att dessa ska skärskådas - ingenting med "religiöst" innehåll får nämligen påverka barnen:
Denna fördomsfulla och framförallt oerhört generaliserande inställning visar hur "den svenska modellen", så omhuldad av våra politiker, inte kan orientera sig alls i ett större omvärldsperspektiv. Som omnämns i vår skollag så ska skolan erbjuda
Detta
Men detta är inte socialdemokraternas uppfattning. Istället tycker man barnen ska fostra sig själva.
Detta är ett minst sagt häpnadsväckande uttalande. Det går inte bara emot den av Sverige ratificerade Europakonventionen, utan strider även emot vår lag, som ger föräldrarna hela ansvaret för barnen så länge de är omyndiga.
Vidare menar man att skattemedel ej ska ges till skolor som har till exempel morgonbön:
Men man godkänner utan problem plattformar för ensidig ideologisk påverkan, såsom de privata lobbyorganisationerna RFSU och RFSL och diverse andra aktörer, till exempel konsultorganisationen "Det naturliga steget" på 1990-talet.
Socialdemokraterna lever i en föreställning, att så fort en skola ägs av en konfessionell organisation, så utgör den ett isolat:
Man kan således inte uppfatta att den svenska skolan i själva verket är extremt nationellt snäv inom många områden, inte minst just när det gäller undervisningen i religion och samlevnad men även historia och samhällskunskap. Även lärarutbildningen har inslag som internationellt betraktas som extrema i den s.k. "poststrukturalistiska" riktningen.
Man måste dessutom ställa frågan, varför det är just religion som begränsar. Hur är det till exempel med judiska skolor, och samiska? Och hur ställer sig Socialdemokraterna med samma resonemang till Arbetarrörelsens femton folkhögskolor, vars lärarlöner bekostas med allmänna medel? Ska de också utsättas före samma skärskådning, så att ungdomarna inte får en ensidig ideologisk påverkan?
Tidigare artiklar i ämnet:
Den konfessionella svenska skolan
Är den svenska skolan normerande för världen?
Är friskolor brott mot grundlagen eller en mänsklig rättighet?
Meningsutbyte med anledning av en artikel i Expressen
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?
Den normativa skolans återkomst
DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan
När könsideologerna får bestämma ska barnen tiga
Religiösa friskolor begränsar och låser in elever i en ensidig bild av världen och andra människor.
Denna fördomsfulla och framförallt oerhört generaliserande inställning visar hur "den svenska modellen", så omhuldad av våra politiker, inte kan orientera sig alls i ett större omvärldsperspektiv. Som omnämns i vår skollag så ska skolan erbjuda
fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.
Detta
I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism
Men detta är inte socialdemokraternas uppfattning. Istället tycker man barnen ska fostra sig själva.
Mest problematiskt är dock att Europakonventionen utgår från föräldrarnas – inte barnens eller ungdomarnas – religiösa övertygelse. Det är ett föråldrat synsätt, som Barnkonventionen rättar till. Barn och ungdomar är egna individer, vars fri- och rättigheter också ska respekteras.
Detta är ett minst sagt häpnadsväckande uttalande. Det går inte bara emot den av Sverige ratificerade Europakonventionen, utan strider även emot vår lag, som ger föräldrarna hela ansvaret för barnen så länge de är omyndiga.
Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. (Föräldrabalken §11)
Vidare menar man att skattemedel ej ska ges till skolor som har till exempel morgonbön:
Det är orimligt att svensk skola och svenska skattemedel kan användas till att skapa plattformar för olika aktörer att utsätta barn för ensidig religiös påverkan.
Men man godkänner utan problem plattformar för ensidig ideologisk påverkan, såsom de privata lobbyorganisationerna RFSU och RFSL och diverse andra aktörer, till exempel konsultorganisationen "Det naturliga steget" på 1990-talet.
Socialdemokraterna lever i en föreställning, att så fort en skola ägs av en konfessionell organisation, så utgör den ett isolat:
Religiösa friskolor begränsar och låser in elever i en ensidig bild av världen och andra människor
Man kan således inte uppfatta att den svenska skolan i själva verket är extremt nationellt snäv inom många områden, inte minst just när det gäller undervisningen i religion och samlevnad men även historia och samhällskunskap. Även lärarutbildningen har inslag som internationellt betraktas som extrema i den s.k. "poststrukturalistiska" riktningen.
Man måste dessutom ställa frågan, varför det är just religion som begränsar. Hur är det till exempel med judiska skolor, och samiska? Och hur ställer sig Socialdemokraterna med samma resonemang till Arbetarrörelsens femton folkhögskolor, vars lärarlöner bekostas med allmänna medel? Ska de också utsättas före samma skärskådning, så att ungdomarna inte får en ensidig ideologisk påverkan?
Tidigare artiklar i ämnet:
Den konfessionella svenska skolan
Är den svenska skolan normerande för världen?
Är friskolor brott mot grundlagen eller en mänsklig rättighet?
Meningsutbyte med anledning av en artikel i Expressen
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?
Den normativa skolans återkomst
DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan
När könsideologerna får bestämma ska barnen tiga
2017-04-16
SVT: Obegriplig prioritering
SVT har under två timmar på bästa sändningstid via programmet Uppdrag granskning underhållit tittarna med förmodade skandaler bland katolska kyrkans präster, som förgripit sig på barn och ungdomar. Det är knappast någon nyhet. Ända sedan påve Benedikt XVI tog itu med saken på allvar har de mest fasansfulla skandaler uppdagats, från USA, Irland, Australien, Italien; stiftspräster och ordensbröder, ja, även flera högt uppsatta ordensledare har visats sig leva dubbelliv.
Men denna gång handlade det inte om dem. Utan om ett prästbrödraskap med sexhundra medlemmar av världens fyrahundratusen katolska präster, baserat i Schweiz, som dessutom inte lyder strikt under kyrkans jurisdiktion. Reportern Ali Fegan hade hittat en anonym person som vittnade om en präst som för 30 år sedan berört honom på osedligt sätt. Saken hade blivit anmäld till brödraskapets ledning och även till Rom. Men inte till polisen. Inte heller av pojkens föräldrar. Nu reste Fegan ner med team för att söka efter prästen i alperna och i södra Frankrike. Efter många långa resor (vad kostade kalaset?) fann man den nu gråhårige prelaten fira heliga mässan i ett litet kapell i Bordeaux. Det visade sig dock - förvånande? - att han inte alls ville tala oförberett med SVT. Inte heller en överordnad hade lust, men hann förklara att varken han eller prästen längre tillhörde målet för hela saken; det lilla prästbrödraskapet, som Uppdrag Granskning uppenbarligen utsett som sin favorit att misskreditera (fjärde programmet om dem nu). De hade nämligen startat eget för fem år sedan.
Ett annat fall nämndes också, från USA. Här handlade det om en ungdomsledare. Han hade inte blivit antagen vid prästseminarium, men ändå lyckats komma in i sin församling som ungdomsledare, och där förgripit sig. Han var dömd till livstids fängelse. Även här fann man det värt resa över med reportageteam. Man hittade två personer att intervjua, en besviken mamma till två pojkar, som blivit offer, och gärningsmannens försvarsadvokat, som beskrev hans tragiska livsöde utan minsta antydan till ursäkter eller försvar.
Ingen blir mera tacksam än vi katoliker att dessa personer avslöjas så man får stopp på deras övergrepp. Det är ju våra barn som kan drabbas. Sexualitet och våra kroppar borde vara fredat område, i familjen, i skolan, i idrottslivet, i det offentliga, och inte minst i kyrkan. Det är glädjande också att man förväntar sig mer beslutsamhet från katolska kyrkan än från samhället i övrigt när det gäller övergreppen. Så långt är allt bra.
Men man undrar bara, varför SVT valt ut just dessa för svenska förhållanden helt avlägsna fall, och detta brödraskap, som knappast ens inomkyrkligt är så känt annat än för specialintresserade. Varför en biskop Williamsons uttalanden om förintelsen spelades upp gång på gång framgick heller inte riktigt. Svenska tittare har svårt skilja saker och ting åt ändå när det gäller allt som har med kyrkan att göra. Här får man nästan intrycket att det finns en jättelik konspiration att smyga in sexförbrytare i kyrkan, som även påven deltar i. Men någon större empati för offren redovisades inte i programmen.
Konsekvenserna låter inte vänta på sig; kommentarerna på Uppdrag Gransknings egna sociala medier fullständigt genomsyras av ocensurerat hat mot katolska kyrkan i allmänhet och lovord över "avslöjandena". På SVT-redaktionens FaceBookgrupp har man för säkerhets skull lagt upp inte mindre än 16 (sexton) separata trådar, med koppling till dessa två program. Det är nästan som om en beställd kampanj bedrivs och självgodheten tycks vara gränslös över vad man väckt upp hos tittarna i form av avsky för allt katolskt.
Från en skola rapporteras att en lärare, dagen efter programmet sänts, har gått ut och smädat katolska kyrkan i allmänhet inför alla eleverna, och i synnerhet för dess "pedofilpräster". Att det bland barnen fanns altartjänare som kände sig mycket illa berörda, ja, kränkta, hade naturligtvis inte läraren en tanke på. Denne lärare kunde istället ha läst dagens tidning där det rapporterades om en lärarvikarie som förgripit sig i sjutton bevisade fall. Och Janne Josefsson hade inte behövt använda katolska domkyrkans helgade kyrkorum som kuliss för sina indignationsnummer. Det hade räckt med Radiohusets fasad.
Men denna gång handlade det inte om dem. Utan om ett prästbrödraskap med sexhundra medlemmar av världens fyrahundratusen katolska präster, baserat i Schweiz, som dessutom inte lyder strikt under kyrkans jurisdiktion. Reportern Ali Fegan hade hittat en anonym person som vittnade om en präst som för 30 år sedan berört honom på osedligt sätt. Saken hade blivit anmäld till brödraskapets ledning och även till Rom. Men inte till polisen. Inte heller av pojkens föräldrar. Nu reste Fegan ner med team för att söka efter prästen i alperna och i södra Frankrike. Efter många långa resor (vad kostade kalaset?) fann man den nu gråhårige prelaten fira heliga mässan i ett litet kapell i Bordeaux. Det visade sig dock - förvånande? - att han inte alls ville tala oförberett med SVT. Inte heller en överordnad hade lust, men hann förklara att varken han eller prästen längre tillhörde målet för hela saken; det lilla prästbrödraskapet, som Uppdrag Granskning uppenbarligen utsett som sin favorit att misskreditera (fjärde programmet om dem nu). De hade nämligen startat eget för fem år sedan.
Ett annat fall nämndes också, från USA. Här handlade det om en ungdomsledare. Han hade inte blivit antagen vid prästseminarium, men ändå lyckats komma in i sin församling som ungdomsledare, och där förgripit sig. Han var dömd till livstids fängelse. Även här fann man det värt resa över med reportageteam. Man hittade två personer att intervjua, en besviken mamma till två pojkar, som blivit offer, och gärningsmannens försvarsadvokat, som beskrev hans tragiska livsöde utan minsta antydan till ursäkter eller försvar.
Ingen blir mera tacksam än vi katoliker att dessa personer avslöjas så man får stopp på deras övergrepp. Det är ju våra barn som kan drabbas. Sexualitet och våra kroppar borde vara fredat område, i familjen, i skolan, i idrottslivet, i det offentliga, och inte minst i kyrkan. Det är glädjande också att man förväntar sig mer beslutsamhet från katolska kyrkan än från samhället i övrigt när det gäller övergreppen. Så långt är allt bra.
Men man undrar bara, varför SVT valt ut just dessa för svenska förhållanden helt avlägsna fall, och detta brödraskap, som knappast ens inomkyrkligt är så känt annat än för specialintresserade. Varför en biskop Williamsons uttalanden om förintelsen spelades upp gång på gång framgick heller inte riktigt. Svenska tittare har svårt skilja saker och ting åt ändå när det gäller allt som har med kyrkan att göra. Här får man nästan intrycket att det finns en jättelik konspiration att smyga in sexförbrytare i kyrkan, som även påven deltar i. Men någon större empati för offren redovisades inte i programmen.
Konsekvenserna låter inte vänta på sig; kommentarerna på Uppdrag Gransknings egna sociala medier fullständigt genomsyras av ocensurerat hat mot katolska kyrkan i allmänhet och lovord över "avslöjandena". På SVT-redaktionens FaceBookgrupp har man för säkerhets skull lagt upp inte mindre än 16 (sexton) separata trådar, med koppling till dessa två program. Det är nästan som om en beställd kampanj bedrivs och självgodheten tycks vara gränslös över vad man väckt upp hos tittarna i form av avsky för allt katolskt.
Från en skola rapporteras att en lärare, dagen efter programmet sänts, har gått ut och smädat katolska kyrkan i allmänhet inför alla eleverna, och i synnerhet för dess "pedofilpräster". Att det bland barnen fanns altartjänare som kände sig mycket illa berörda, ja, kränkta, hade naturligtvis inte läraren en tanke på. Denne lärare kunde istället ha läst dagens tidning där det rapporterades om en lärarvikarie som förgripit sig i sjutton bevisade fall. Och Janne Josefsson hade inte behövt använda katolska domkyrkans helgade kyrkorum som kuliss för sina indignationsnummer. Det hade räckt med Radiohusets fasad.
2017-04-15
Abortlagen: Oklart rättsläge
Aktuell ledare pekar på risken att domen i Arbetsdomstolen, där en barnmorska ej erkänns rätten avstå från att delta i aborter, kan innebära inskränkningar i även andra yrken. Kristna kan helt enkelt stängas ute. Detta är ingen fri spekulation. I SvD menar Linda Nordlund i en ledare att patientens rättigheter måste väga tyngre än personalens.
Nordlund hänvisar till ett belgiskt fall där en kvinna inte tilläts bära slöja på arbetsplatsen. Detta som exempel på det offentligas primat över individens preferenser. Men hon kunde istället gått till Sverige och fått helt andra signaler. I fallet med barnsköterskan, som av en rektor stängdes av från sin utbildning, då hon vägrade möta föräldrar till barnen med blottat ansikte. Här betraktades detta som brott mot diskrimineringslagen av DO, som dock ej vågade dra fallet till Arbetsdomstolen. Förmodligen med tanke på de praktiska konsekvenserna.
Professorn i statsvetenskap Staffan I. Lindberg menar i en artikel i SvD att
Han tar upp poliser, domare, skattehandläggare, ja, alla offentliganställda. Men vilken lag menas egentligen i fallet med barnmorskan? Professor Lindberg talar om "varje individs rättigheter" och menar då rätten till abortvård.
Förvisso finns en rättighet till sjukvård, reglerad i sjukvårdslagen. Men abort nämns inte i denna lag. Ingenstans står det skrivet i vår lag att kvinnan har rätt till abort. Endast att abort "får utföras". Det är en allmän praxis dock att ingen vägras abort upp till 18 veckan, och ytterst få därefter. Om en barnmorska eller läkare skulle vägra utföra abort, så hänvisas ärendet till Socialstyrelsen. Individer kan bli av med sitt jobb, kanske legitimationen, men staten kan knappast lagföras därför den berövat någon en rättighet.Vilken lag skulle åberopas?
Många tar upp kvinnans "rätt till sin egen kropp", att hon således helt suveränt kan bestämma över sin livmoder. Ingen skall tvingas bära och föda ett barn, heter det. Men frånsett att det här handlar om ännu en individ, ja två om man räknar med fadern, så haltar resonemanget betydligt, om man bara lämnar det kontroversiella abortområdet. Rätten till våra kroppar är verkligen inte självklar; det finns lagar som reglerar vad vi får göra med dem. Kvinnlig omskärelse är förbjudet. Det är olagligt att bruka narkotika. Missbrukare kan tvångsvårdas vid graviditet. Självskadande beteende kan leda till tvångsisolering. S.k. könsbyten får ske endast efter långa utredningar. Etc.
När det gäller sjukvårdens skyldigheter så är frågan här, om graviditet kan betraktas som en sjukdom eller skada. Det finns många medicinska ingrepp som sjukvården kan utföra, till exempel plastikoperationer. Dessa utförs idag i stor skala även av offentliga vårdinrättningar. I en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen 2014 fastslås att estetiska operationer och behandlingar omfattas av begreppen sjukvård eller sjukvårdande behandling när de
Först då är de momsbefriade.
Det finns en lag för omskärelse av pojkar, där det på liknande sätt fastslås att detta handlar om
Ej sjukvård alltså. Därför kan uppenbarligen hela landsting vägra att utföra dessa ingrepp - man hänvisar till privata mottagningar, där det kan kosta tiotusen kronor.
Vore lagstiftningen konsekvent så borde således graviditet sorteras under epiteten ohälsa, sjukdom eller skada. Men en normal graviditet ger inte rätt till ens sjukskrivning.
Även en lekman kan konstatera att rättsläget är förvirrat här. Varför är det så? Man kan inte undgå tanken, att det beror på att alla vet vad saken egentligen handlar om. Inte privata religiösa problem, som många hävdar. Varje människa förstår, att medvetet avbryta en graviditet är ett ingrepp som är exceptionellt från varje annan vårdåtgärd.
Nordlund hänvisar till ett belgiskt fall där en kvinna inte tilläts bära slöja på arbetsplatsen. Detta som exempel på det offentligas primat över individens preferenser. Men hon kunde istället gått till Sverige och fått helt andra signaler. I fallet med barnsköterskan, som av en rektor stängdes av från sin utbildning, då hon vägrade möta föräldrar till barnen med blottat ansikte. Här betraktades detta som brott mot diskrimineringslagen av DO, som dock ej vågade dra fallet till Arbetsdomstolen. Förmodligen med tanke på de praktiska konsekvenserna.
Professorn i statsvetenskap Staffan I. Lindberg menar i en artikel i SvD att
Det allmänna har ingen religionsfrihet, man måste följa lagen om man är i det offentliga.
Han tar upp poliser, domare, skattehandläggare, ja, alla offentliganställda. Men vilken lag menas egentligen i fallet med barnmorskan? Professor Lindberg talar om "varje individs rättigheter" och menar då rätten till abortvård.
Förvisso finns en rättighet till sjukvård, reglerad i sjukvårdslagen. Men abort nämns inte i denna lag. Ingenstans står det skrivet i vår lag att kvinnan har rätt till abort. Endast att abort "får utföras". Det är en allmän praxis dock att ingen vägras abort upp till 18 veckan, och ytterst få därefter. Om en barnmorska eller läkare skulle vägra utföra abort, så hänvisas ärendet till Socialstyrelsen. Individer kan bli av med sitt jobb, kanske legitimationen, men staten kan knappast lagföras därför den berövat någon en rättighet.Vilken lag skulle åberopas?
Många tar upp kvinnans "rätt till sin egen kropp", att hon således helt suveränt kan bestämma över sin livmoder. Ingen skall tvingas bära och föda ett barn, heter det. Men frånsett att det här handlar om ännu en individ, ja två om man räknar med fadern, så haltar resonemanget betydligt, om man bara lämnar det kontroversiella abortområdet. Rätten till våra kroppar är verkligen inte självklar; det finns lagar som reglerar vad vi får göra med dem. Kvinnlig omskärelse är förbjudet. Det är olagligt att bruka narkotika. Missbrukare kan tvångsvårdas vid graviditet. Självskadande beteende kan leda till tvångsisolering. S.k. könsbyten får ske endast efter långa utredningar. Etc.
När det gäller sjukvårdens skyldigheter så är frågan här, om graviditet kan betraktas som en sjukdom eller skada. Det finns många medicinska ingrepp som sjukvården kan utföra, till exempel plastikoperationer. Dessa utförs idag i stor skala även av offentliga vårdinrättningar. I en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen 2014 fastslås att estetiska operationer och behandlingar omfattas av begreppen sjukvård eller sjukvårdande behandling när de
utförs i syfte att diagnostisera, tillhandahålla vård för och bota sjukdomar eller hälsoproblem eller i syfte att skydda, upprätthålla eller återställa människors hälsa.
Först då är de momsbefriade.
Det finns en lag för omskärelse av pojkar, där det på liknande sätt fastslås att detta handlar om
sådant kirurgiskt ingrepp i syfte att helt eller delvis avlägsna förhud runt penis, som inte anses utgöra hälso- och sjukvård i den mening som avses i 2 kap. 1 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (2017:30).
Ej sjukvård alltså. Därför kan uppenbarligen hela landsting vägra att utföra dessa ingrepp - man hänvisar till privata mottagningar, där det kan kosta tiotusen kronor.
Vore lagstiftningen konsekvent så borde således graviditet sorteras under epiteten ohälsa, sjukdom eller skada. Men en normal graviditet ger inte rätt till ens sjukskrivning.
Även en lekman kan konstatera att rättsläget är förvirrat här. Varför är det så? Man kan inte undgå tanken, att det beror på att alla vet vad saken egentligen handlar om. Inte privata religiösa problem, som många hävdar. Varje människa förstår, att medvetet avbryta en graviditet är ett ingrepp som är exceptionellt från varje annan vårdåtgärd.
2017-04-12
Fallet Grimmark
- Söker man tjänst i försvarsmakten är man förpliktad bära vapen och även döda i krigstjänst.
- Jobbar man som polis får man inte vägra yttre tjänst.
- Är man journalist måste man ta även uppdrag i krigszoner.
- En läkare måste också vara beredd avsluta liv, inte bara rädda. Annars ingen examen.
- Alla läkare måste ha kirurgikompetens.
- En advokat måste ta de uppdrag han/hon tilldelas.
- Ingen kan kräva anpassning av arbetsuppgifter på grund av funktionshinder. Det gäller lika för alla.
Nej, det är ju inte så. Utom om man är barnmorska. Då måste alla utan undantag förbinda sig att också kunna förhindra att barn kommer till, att de inte föds levande så de får uppleva sin "andra födsel". Detta med hänsyn till "allas rätt till vård" och behandling av sjukdomar och skador. Det verkar som det har gått in annat än rätt och sunt förnuft i frågan; religion?
Hälso- och sjukvårdslag (1982:763)
1 § Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador.
Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna.
Mål för hälso- och sjukvården
2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den
enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso-
och sjukvård skall ges företräde till vården. Lag (1997:142).
2017-03-08
Massgravarna på Irland igen
Åter rapporteras i alla medier - via AP - att en massgrav hittats i Tuam på Irland i anslutning till ett katolskt barnhem. Man får intrycket att det handlar om 800 barnlik kastade i en avloppstank.
Men några kvarlevor från åttahundra barn har inte hittats. Uppgiften kommer istället från att en mycket trovärdig kvinna upptäckt systrarnas noga noterade dödsfall från 1925 till 1961 på barnhemmet. En tredjedel av dem skedde under andra världskriget, då difteri härjade på Irland, och svält. Det saknas däremot gravbevis från den allmänna kyrkogården, och när en man berättat om ett barndomsminne, att man funnit en barnskalle och lekt med den, så räckte det för att skapa skrönan, att nunnorna skulle ha svält ihjäl barnen för att de var födda utanför äktenskapet, och sedan slängt dem i en avloppstank.
I nyheten sägs bland annat att man utifrån DNA konstaterat att man funnit (ett) nyfött spädbarn och något 3 år gammalt vid en utgrävning. Men redan här undrar man över nyhetens relevans. Det går nämligen inte att bestämma ålder utifrån DNA - i så fall skulle ju det vara enkelt att kontrollera våra ensamkommande barns ålder på det sättet. Betydligt enklare skulle det vara att mäta benens längd. Men uppenbarligen har man inte hittat hela skelett.
Sedan barnhemmet stängdes 1961 skedde betydande ombyggnader, så att den tidigare lilla klosterkyrkogården hamnade utanför byggnadskomplexet. Det var 1975 som några barnkranier dök upp, enligt några bypojkars vittnesmål.
Den tremannakommission som idag leder utgrävningar får rikligt med ekonomiskt stöd från myndigheterna. Man förstår de måste visa resultat.
Men som sagt - det hela är mycket magert.
Vi har tidigare utförligt rapporterat om detta fall, se dessa artiklar:
Inget nytt från Tuam
De ovälkomna - allas vår skuld
"Massgraven" på Irland: ingen massgrav, inga odöpta, obegravda barn. Ingen ursäkt.
Tålamod - nyheter kräver tålamod
Inget får störa den svenska självbilden
Men några kvarlevor från åttahundra barn har inte hittats. Uppgiften kommer istället från att en mycket trovärdig kvinna upptäckt systrarnas noga noterade dödsfall från 1925 till 1961 på barnhemmet. En tredjedel av dem skedde under andra världskriget, då difteri härjade på Irland, och svält. Det saknas däremot gravbevis från den allmänna kyrkogården, och när en man berättat om ett barndomsminne, att man funnit en barnskalle och lekt med den, så räckte det för att skapa skrönan, att nunnorna skulle ha svält ihjäl barnen för att de var födda utanför äktenskapet, och sedan slängt dem i en avloppstank.
I nyheten sägs bland annat att man utifrån DNA konstaterat att man funnit (ett) nyfött spädbarn och något 3 år gammalt vid en utgrävning. Men redan här undrar man över nyhetens relevans. Det går nämligen inte att bestämma ålder utifrån DNA - i så fall skulle ju det vara enkelt att kontrollera våra ensamkommande barns ålder på det sättet. Betydligt enklare skulle det vara att mäta benens längd. Men uppenbarligen har man inte hittat hela skelett.
Sedan barnhemmet stängdes 1961 skedde betydande ombyggnader, så att den tidigare lilla klosterkyrkogården hamnade utanför byggnadskomplexet. Det var 1975 som några barnkranier dök upp, enligt några bypojkars vittnesmål.
Gräver man så finner man - det skulle man göra även i vårt land, där det finns barnmassgravar på flera av våra stora kyrkogårdar.
Vipeholmsstenen i Lund markerar en barnmassgrav. Här vilar 560 utvecklingsstörda barn, vars föräldrar inte hade vilja eller råd att begrava dem. Många kroppar användes av medicinstuderande för obduktionsövningar. Texten lyder:
Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935–1965.
Den tremannakommission som idag leder utgrävningar får rikligt med ekonomiskt stöd från myndigheterna. Man förstår de måste visa resultat.
Men som sagt - det hela är mycket magert.
Vi har tidigare utförligt rapporterat om detta fall, se dessa artiklar:
Inget nytt från Tuam
De ovälkomna - allas vår skuld
"Massgraven" på Irland: ingen massgrav, inga odöpta, obegravda barn. Ingen ursäkt.
Tålamod - nyheter kräver tålamod
Inget får störa den svenska självbilden
2017-02-09
Regeringsstöd för organhandel
Biståndsminister Isabella Lövin (mp) skriver i Aftonbladet att
Vilka är "vi" och vad gäller då stödet? Med "vi" borde rimligen menas Sveriges regering. Och stödet gäller att gå in och finansiera de abortkliniker inom och utom USA som den nya administrationen i Vita Huset vill dra tillbaka statsunderstödet för. Vidare säger Lövin i artikeln att
TT skickade ut följande kommuniké om saken:
Notisen kräver några förtydliganden.
1. Alla kvinnors liv börjar i livmodern. Ska de inte räddas ens där?
2. Om flickor inte ska blir gravida för tidigt, är väl knappast aborter en lösning, om än "planerade, säkra och lagliga"
3. De indragna statsbidragen från Trumpadministrationen gällde ej hälso- och mödravård, utan uteslutande abortingrepp, utomlands och inhemsk, framförallt organisationen "Planned Parenthood", som utför en tredjedel av alla aborter i USA, även mycket sena. Nyligen blev de avslöjade genom inte mindre än tolv smygtagna videofilmer med att sälja delar av aborterade foster (hjärtan, hjärnor, levrar) till biomedicinska företag, med stor förtjänst och utan mödrarnas vetskap. En video visar hur den anställde på Planned Parenthood berättar att hennes chef frågade henne om hon ville se något "coolt". Sedan tog hon fram ett frilagt hjärta från ett sent aborterat foster, knackade lite på det, och det satte igång att slå. (källa)
Det är således detta företag som minister Lövin vill samla in medel till, via bland andra FN, så det kan fortsätta sin lönsamma verksamhet.
vi kommer att kontakta FN-chefer, ministrar i progressiva länder inom EU och globalt för att mobilisera politiskt och finansiellt stöd.
Vilka är "vi" och vad gäller då stödet? Med "vi" borde rimligen menas Sveriges regering. Och stödet gäller att gå in och finansiera de abortkliniker inom och utom USA som den nya administrationen i Vita Huset vill dra tillbaka statsunderstödet för. Vidare säger Lövin i artikeln att
Bortsett från att det är en inskränkning av mänskliga rättigheter är alltså abortmotståndarnas politik katastrofal för de kvinnor som utsätts.
TT skickade ut följande kommuniké om saken:
– Om man vet att det här är en mycket dålig väg att gå om man vill rädda kvinnors liv, om man vill att kvinnor och familjer ska ha makt över sina egna liv och att flickor ska kunna gå i skolan och inte bli gravida för tidigt, då är det viktigt att vi står upp för rätten till planerad, säker och laglig abort, säger Isabella Lövin till TT.
Notisen kräver några förtydliganden.
1. Alla kvinnors liv börjar i livmodern. Ska de inte räddas ens där?
2. Om flickor inte ska blir gravida för tidigt, är väl knappast aborter en lösning, om än "planerade, säkra och lagliga"
3. De indragna statsbidragen från Trumpadministrationen gällde ej hälso- och mödravård, utan uteslutande abortingrepp, utomlands och inhemsk, framförallt organisationen "Planned Parenthood", som utför en tredjedel av alla aborter i USA, även mycket sena. Nyligen blev de avslöjade genom inte mindre än tolv smygtagna videofilmer med att sälja delar av aborterade foster (hjärtan, hjärnor, levrar) till biomedicinska företag, med stor förtjänst och utan mödrarnas vetskap. En video visar hur den anställde på Planned Parenthood berättar att hennes chef frågade henne om hon ville se något "coolt". Sedan tog hon fram ett frilagt hjärta från ett sent aborterat foster, knackade lite på det, och det satte igång att slå. (källa)
Det är således detta företag som minister Lövin vill samla in medel till, via bland andra FN, så det kan fortsätta sin lönsamma verksamhet.
2017-02-04
Tro - och sanning!
Att följa informationsflödena i dagens medier är en utmaning. Den senaste tiden har "fake news" debatterats ganska flitigt. Men detta menas falska nyheter. Från att detta främst har tillskrivits de sk sociala medierna, Facebook, Twitter, Instagram, podcast och sist men inte minst de sk "alternativa medierna", det vill säga kanaler som inte är registrerade som tidskrifter och inte hör till de stora mediakoncernerna eller Public service - så har nu fenomenet spridit sig till även de allra största i branschen. Vi ska här visa på några exempel kring president Trumps administration, men det finns i många andra sammanhang. Hur gör man då som enskild nyhetskonsument? Kan man lita på medierna?
De finns möjligheter att kontrollera fakta. Det kan förvisso ta lite tid. Men vissa uppgifter är så osannolika, att man omedelbart kan anta de är falska.
Vi minns tidigare uppgiften att Vatikanen 2006 skulle göra en radikal kursändring angående preventivmedel, som spreds redan under påve Benedikts pontifikat. Saken framfördes som en sanning i till exempel Sveriges Radio via dess utrikeskorrespondent, som menade han hade bättre kontakter än vi andra. Någon rättelse kom som vanligt aldrig, när det visade sig saken var möjligen ett önsketänkande från vissa kretsar, men inget mer.
Detta gick att kontrollera. Hysterin kring presidentkampanjen förvandlade två stora nyhetskanaler till närmast partiorgan, där CNN nu går längst i att dygnet runt förmedla åsikter förklädda till nyheter. FoxNews stod inte långt efter. Vårt eget "public service" hade heller inga problem att tycka åt oss, vilken kandidat som var en fara för världsekonomin, freden, vilka förfärliga väljare det fanns på ena sidan etc. I denna iver försvann all faktatrogenhet. I slutänden ger detta de märkliga effekten, att den som påpekar fel, omedelbart avfärdas därför att det talar för "fel" läger. Detta alltså oavsett hur uppenbar desinformationen än är.
Vi har tagit fram några uppenbara exempel, inte minst då de falska uppgifterna om presidentinstallationen i Washington, som ansågs inte ens ha kunnat locka folk att fylla platsen mellan Capitol Hill och Lincoln Monument .
Fenomenet sprider sig så till alla läger, till den ena och även den andra sidan i olika konflikter, man tycker att om de andra kan använda dessa metoder, så varför inte också vi?
När det gäller katolska kyrkan och händelser av tidsbunden natur, är detta särskilt ödesdigert. Ty felaktig och vilseledande information kan leda till att människor tappar förtroendet för inte bara budbärarna utan även de som är satta att leda vår kyrka genom svåra tider.
De finns möjligheter att kontrollera fakta. Det kan förvisso ta lite tid. Men vissa uppgifter är så osannolika, att man omedelbart kan anta de är falska.
Vi minns tidigare uppgiften att Vatikanen 2006 skulle göra en radikal kursändring angående preventivmedel, som spreds redan under påve Benedikts pontifikat. Saken framfördes som en sanning i till exempel Sveriges Radio via dess utrikeskorrespondent, som menade han hade bättre kontakter än vi andra. Någon rättelse kom som vanligt aldrig, när det visade sig saken var möjligen ett önsketänkande från vissa kretsar, men inget mer.
Detta gick att kontrollera. Hysterin kring presidentkampanjen förvandlade två stora nyhetskanaler till närmast partiorgan, där CNN nu går längst i att dygnet runt förmedla åsikter förklädda till nyheter. FoxNews stod inte långt efter. Vårt eget "public service" hade heller inga problem att tycka åt oss, vilken kandidat som var en fara för världsekonomin, freden, vilka förfärliga väljare det fanns på ena sidan etc. I denna iver försvann all faktatrogenhet. I slutänden ger detta de märkliga effekten, att den som påpekar fel, omedelbart avfärdas därför att det talar för "fel" läger. Detta alltså oavsett hur uppenbar desinformationen än är.
Vi har tagit fram några uppenbara exempel, inte minst då de falska uppgifterna om presidentinstallationen i Washington, som ansågs inte ens ha kunnat locka folk att fylla platsen mellan Capitol Hill och Lincoln Monument .
Fenomenet sprider sig så till alla läger, till den ena och även den andra sidan i olika konflikter, man tycker att om de andra kan använda dessa metoder, så varför inte också vi?
När det gäller katolska kyrkan och händelser av tidsbunden natur, är detta särskilt ödesdigert. Ty felaktig och vilseledande information kan leda till att människor tappar förtroendet för inte bara budbärarna utan även de som är satta att leda vår kyrka genom svåra tider.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)