Cynisk biståndspolitik

SIDA meddelade den 11 juli att man nu kommer dra in sitt bistånd till alla organisationer som tar emot stöd från USA och följer senatens beslut att ej stödja abortverksamhet i utlandet. Beslutet innebär minskat bistånd till en rad fattiga länder gällande mödravård. Hela 60 % av SIDAs bistånd gällande sjuk- och hälsovård rör det man betecknar som "sexuell hälsa".

Redan i rubriken "Sida tar avstånd från Trumps attack på aborträtten" på SIDA:s hemsida visar man att vad saken handlar om är ren politik utan varje känsla för karitativ verksamhet. För det första kommer förslaget, som har funnits i åtskilliga år nu, från senaten och en politisk majoritet, Trump har endast godkänt det. För det andra finns ingen "aborträtt", varken i USA eller globalt. Det är varje enskild stat som suveränt bestämmer sina lagar. Att Sveriges regering och SIDA under decennier inte tvekat finansiera aktiviteter som strider mot andra länders lagar inom deras gränser visar på en storsvensk attityd som är häpnadsväckande.

SIDA-notisen avslutas med ett torrt konstaterande:

Rätten  att bestämma över sin egen kropp, sexualitet och reproduktion är grundläggande.

Men foster hör inte till den egna kroppen. Det är ingen kroppsegen vävnad vi talar om här. Sexualitet och reproduktion har väl knappast främmande stater rätt att bestämma över. Däremot finns ju en mängd nationella lagar - ja även i vårt land - som begränsar vår rätt till den egna kroppen; drogförbud, dopingförbud, förbud att sälja organ, förbud att skada sig själv...Och SIDA glömde den viktigaste rätten, som faktiskt är grundlagd i vår natur: Rätten att få födas.

SIDA har givit enorma belopp till SRHR - eller sexuell och reproduktiv hälsa. Från regeringen hämtar vi följande information:

Stöd till SRHR utgör drygt 60 procent av svenskt hälsobistånd genom Sida och ca 7 procent av det svenska internationella utvecklingssamarbetet, totalt ca 2,3 miljarder SEK år 2015.

Svenska privata lobbyorganisationen RFSU fick nyligen förtroendet att fördela inte mindre än 195 miljoner  från SIDA via en annan likaledes helt privat organisation - Amplifying change. Denna har som första punkt på programmet att säkerställa säkra aborter i fattiga länder. Man  har även ungdomsprogram, Gender transformative programmes, där traditionella uppfattningar om könsidentiteten "utmanas och ersätts".  Man emottar stora belopp från stater och även Världsbanken.

En annan betydande organisation är IPPF eller Planned Parenthoods internationella del, International Planned Parenthood Federation. Detta är en paraplyorganisation där RFSU är medlem. Vi citerar från SIDA:

Sverige är den största givaren av kärnstöd till International Planned Parenthood Federation (IPPF). IPPF är världens största organisation som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter och har genom sina medlemmar verksamhet i 160 länder (svenska RFSU är en av medlemmarna). Organisationen arbetar med påverkan för att göra hälso- och sjukvård mer tillgänglig för ungdomar. IPPF tillhandahåller hälsovård inklusive preventivmedel. Sida stödjer IPPF med 440 miljoner kronor under 2016-2019.

SIDA avsåg således stödja IPPF med 440 miljoner kronor under 2016-2019 för att arbeta med "påverkan". Men med Trumpadminstrationens villkor, att den amerikanska staten stödjer bara mödravård, inte abortverksamheter, så vägrade organisationen ta emot bistånd för även dessa kärnverksamheter. Det handlar om miljarder - för att driva sina abortkliniker världen över, med eller utan staterna tillåtelse. Planned Parenthood har avslöjats ett tiotal gånger nu med försäljning av kroppsdelar från aborterade foster till läkemedelsindustrin. Detta sker i USA. Om det även sker i andra länder med mindre kontroll är okänt.

Abort är - har det visat sig - en lukrativ verksamhet där man kan tjäna pengar från såväl stater, privata stiftelser som läkemedelsindustrin.

SIDA har nu således beslutat stödja endast de organisationer , som har "säker abort", legal eller inte, på programmet, även om detta utgör en liten del bara gentemot det man verkligen kan kalla sjuk-och hälsovård.

Med biståndet som utpressning bedrivs således en politisk verksamhet där den ena sidan, USA, inte vill bidra till aborter såsom bistånd, och den andra, Sverige, svarar med att då dra in stödet för all mödrahälsovård utomlands. De som offras här är inte kvinnors möjlighet studera och förvärvsarbeta - skulle fri tillgång till abort vara ett villkor för att göra detta? - utan sund mödrahälsovård med kontroller av havandeskap, säkra förlossningar och eftervård. Dessa basala vårdsinsatser offras på den svenska modellens altare, där den emanciperade kvinnans "rätt" att få "säkra aborter" är det allraheligaste som också ska exporteras i världen, även om det strider mot traditioner, hela livssynen och kulturen och övertygelsen om livets helighet.