Klassiskt feltänk

Det är hög tid att Katolska kyrkan erkänner att förbudet mot icke-abortiva preventivmedel inte är absolut.

Så inleds en artikel i DAGEN, som är skriven av en religionsfilosof och katolik, Martin Lembke. Det är en förvirrande text. Redan inledningen är fullständigt absurd. Här anförs ett exempel om en våldtäktsman som använder kondom. Man kan ju redan här sluta läsa. Men  låt oss passa på att dementera första meningen. Ty kyrkan har klargjort med största tydlighet att preventivmedel är början på det sluttande plan som slutar i att sexualakten helt frikopplas från kärlek, äktenskap och familjebildning. Där står vi idag. Det var med p-pillret som aborttalen mer än tiodubblades.

Om vi bortser från det så oerhört långsökta i resonemanget, så kan vi konstatera att författaren gör ett klassiskt felsteg. Man kan inte göra ett ont mindre ont genom att göra ett annat ont. Varken våldtäkt eller sexuell förening utanför äktenskapet blir mindre omoralisk genom användning av kondomer. Betänk konsekvenserna av resonemanget. Det skulle vara som att fördöma mord men rekommendera den minst plågsamma metoden om det ändå ska göras!

Man kan inte göra gott genom att göra ont. Uttalandet som  anförs av påve Benedikt, där han menar att användande av kondomer vid prostitution är åtminstone början till ett ansvarsfullt beteende, gjordes i den intervjusituation, och det vi ju att då kan mycket komma ut som feltolkas. I just detta fall finns det dock ett mycket tydligt klargörande, nämligen från Troskongregationen. Annars finns ju Humanae vitae som med underbar klarhet beskriver vari mänsklighetens uppdrag (munus) består när det gäller sexuell förening:

Om de båda väsensmässiga meningsinnehållen (essentialis ratio): förening och fortplantning (unitatis et procreationis) beaktas, behåller det äktenskapliga umgänget (usus matrimonii) helt och fullt sin innebörd (sensus) av ömsesidig och sann kärlek och sin inriktning på föräldraskapets höga uppdrag (munus), vartill människan är kallad. Vi anser att vår tids människor mycket väl är i stånd att inse det förnuftsenliga i denna lära. 

Varför inte konsultera dessa källor efter första tanken löpt genom huvudet?

När månglarna tar över templet (2)

Just när vågorna efter det spektakulära mångmiljonprojektet Fiat Lux avklingat - det var svårt hitta entusiasm till detta mysteriespel - så kommer ännu en notis. 1° World Congress of the European Society of Aestethic Gynecology (ESAG) ska hålla sin första kongress  i Vatikanen, nämligen på det påvliga patristiska institutet Augustinianum, detta enligt deras hemsida. Normalt handlar seminarierna där om teologi och kyrkofädernas undervisning. Men denna gång skall ett antal kirurger samlas för att med filmmaterial dela med sig av sina kunskaper om - estetisk kirurgi, närmare bestämt "vaginal rekonstruktion". Ett antal kirurger från hela världen har som födkrok att förändra kvinnliga könsorgan, sk vaginal rejuvinering,  optimering av G-punkten för högsta möjliga stimulering, men även Kolpopese, det vill säga att inoperera artificiella vaginor vid sk könsbyten. Vi vet inte om kvinnlig könsstympning ingår  i repertoaren, uppenbart är dock att manlig sådan finns på programmet. Kongressledamöterna erbjuds även generalaudiensen med påven.

Med stor förståelse för att påven inte kan övervaka allt som händer inom Vatikanen. undrar man ändå: Hur  kunde detta tillåtas? Hur gick tankarna? Betalade detta illustra lilla sällskap bra kanske? Ty deras kunder hämtas bland enbart välbeställda. En kirurg presenteras så här:

Dr. Matlock has also put in over 25,000 hours Liposculpture (including increased Brazilian butt and VASER Hi Def Liposculpture) over the past 23 years. In that time he has treated more than 10,000 patients. Dr. Matlock is well known for the entertainment industry and has tried numerous stars in both the big and small screen as well as world renowned music artist.

Låt oss hoppas att saken stoppas - omedelbart. Månglarna måste kastas ut ur templet.

FOTNOT: Organisationen har sedan saken kommit ut tagit bort alla referenser till Vatikanen från sin hemsida. Dessa var mycket uppblåsta innan. Låt oss hoppas man flyttat denna bisarra verksamhet från Vatikanens lokaler. 

När månglarna tar över templet

Den åttone december är en stor dag för alla katoliker. Vi ihågkommer då renheten hos en enda människa, som av fri vilja tog emot ett "oäkta" barn, trots allt som var förknippat med detta. Hon var visserligen trolovad, men hade inte känt någon man. Så kommer en ängel, idag kanske man skulle sagt "en inre röst" - och förklarar att hon kommer få ett barn, avlat av Gud själv. Vem som helst skulle avfärdat detta som galenskap. Men Maria mottog beskedet, som om det vore ju hennes äkta man hon mottog. Och långt mer - hon mottog Gud. Och hon blev havande.

Detta skulle ju fått vem som helst att förskräckas, att låta undersöka sig, både fysiskt och mentalt. Och skulle man där idag - på till exempel en ungdomsmottagning -  funnit ett liv i hennes livmoder - då hade det levt farligt.

Men vi firar denna unga kvinnas fullkomligt självklara val. Ett val som ledde till allas vår möjliga räddning undan evig eld . Med Kristus så väcktes ju också mångas sinnelag till att upptäcka att sanningen inte bara är en överenskommelse människor emellan, utan att det verkligen är något man kan upptäcka och förändras med. Lagen blir plötsligt begriplig, förklarad, belyst.

I Rom öppnades denna dag Santa Porta, den heliga port som påven själv öppnar som inledning till kyrkans jubelår. Trettiotusen troende hade samlats på Petersplatsen för att vara med om den heliga Mässan.

På kvällen samlades åter folk på Petersplatsen, denna gång betydligt fler, etthundrasextiotusen. Den alltid upplysta kupolen var släckt sedan dagar, nu låg även krubban i totalt mörker. En lasershow kallad "Fiat Lux: Illuminating Our Common Home" hade nämligen utannonserats. Showen använde Peterskyrkans barockfasad som filmduk. Ett enormt  högtalarsystem hade även monterats. I huvudsak visades naturfilmer och man lät ljuset projicera sol, eld, moln och vattenfall på själva kupolen och fasaden. Det fanns ytterst få bilder på människor och inga budskap.

Produktionen hade finansierats av Världsbanken och deras Connect4Climate-avdelning,. Samma organisation arbetar systematiskt med födelsekontroll och barnbegränsning i underutvecklade länder.  Ett antal andra investeringsföretag i bland annat fastighetsbranschen var också medfinansiärer. Samt Li ka shing, en stiftelse med buddhistisk inriktning. Flera stora multinationella medieföretag medverkade, bland annat Obscura digital, som bland annat låtit upplysa moskéer, men då endast dekorativt. Man har naturligtvis redan lagt till detta "jobb" i sina arbetsprover för att få nya kunder.

Bildspelet har tidigare visats, då med Empire state building som filmduk. Då avslutades det med bilder av Gaya, Kaya och Kali, den blodtörstiga hinduiska gudinnan till vilken man offrade barn så sent som för 200 år sedan.

Dessa avsnitt var nu inte med.. Men heller inga andra som på något sätt anknöt till den kristna tron, till Guds Moder Maria.

Det må finnas vackra avsikter bakom - att uppmärksamma oss på den biologiska mångfalden och jordens bräcklighet. Men man måste ändå undra över hur det blev möjligt att en av våra största kyrkor används till spektakel. Visserligen är Rom den stora barockstaden, överdådighet saknas knappast. Visserligen har man alltid gillat att skapa stämningar. När drottning Kristina anlände med sitt följe till Rom genom stadsportarna så var hela kupolen dekorerad med brinnande facklor. Även senare har man haft ljusspel, även innan den ens fanns elektricitet.

Men detta är ändå något annat.. I kyrkolagen heter det att

Can.  1220 §1. All those responsible are to take care that in churches such cleanliness and beauty are preserved as befit a house of God and that whatever is inappropriate to the holiness of the place is excluded.

Man måste således tillse att kyrkan inte används till andra ändamål än vad den är vigd till. Att då låta andra organisationer utnyttja den för att exponera sig via en rakt igenom sekulär filmvisning, som dessutom är kommersiell, kan inte passera. Vi har tidigare uppmärksammat hur själva det Sixtinska kapellet utnyttjats som marknadsplats åt storföretag som Osram och Porsche.

Dessvärre har särskilt i Italien många kyrkor profanerats med de mest smaklösa konstföremål och "installationer", man använder kyrkorummet som vilken utställningslokal som helst. Vi deltog ju för några år sedan i en appell för återgång till äkta sakral konst.Den är kanske mera aktuell än någonsin.

Ty våra kyrkor är till för att dyrka Skaparen, inte skapelsen.

Peterskyrkan den 19 april 2005 -  samma dag som som påve Benedikt XVI valdes.

Om inre och yttre kontroll

Klockren intervju med Hans Brun av den oerhört professionelle Claes Elfsberg (BBC-standard, tack för han får finnas kvar). Vad den fokuserade säkerhetsexperten säger här är: Vi står inför den största i d e o l o g i s k a (alltså inte bara säkerhetsmässiga!) utmaningen sedan Andra Världskrigets förspel! Att då leta efter enskilda radikaliserade ungdomar, såsom de flesta politiker anför, är naturligtvis som att jaga mygg med flugsmälla. Man måste komma åt källan. Vi kan sätta in hur många poliser som helst, men om vi inte kommer åt idéerna, så kommer det ständigt nya "hjältar". 

Filosofen och politikern Donoso Cortés påpekade redan för mer än ett sekel sedan, att det finns bara två vägar att vidmakthålla ett säkert samhälle: Förstärka moralen hos människan eller förstärka den yttre kontrollen. Och för den krävs det lagar, poliser, angivare, vapen och fängelser. Vilket väljer vi? 

Se http://www.svtplay.se/.../extra-rapport-terrordaden-i-paris efter 17:09

Ett rop i öknen

En  muslims förtvivlade röst - varför inte flera? Borde väl vara tusentals enskilda, organisationer, imamer, regeringar... Vad är det som hindrar?
Se: http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/france/11995913/Terrorists-are-defining-Islam.-We-Muslims-must-react.html

Update: Vi kommer fortlöpande redovisa musliimska reaktioner på illdåden. Vi hoppas naturligtvis detta ska nå även våra muslimska läsare. Från den europeiska paparplyorganisationen FIOE har det kommit ett mycket kort uttalande:
http://www.fioe.org/ShowNews_en.php?id=175

Utveckling?

Vi läser i kyrkans tidning att antalet ceremonilösa begravningar har fördubblats i Stockholm. Man kan helt enkelt boka via nätet att det tillses att den anhöriges kvarlevor avlägsnas, snabbt och effektivt. Inget kapell, ingen präst, ingen kista, inga blommor...kanske inte ens en grav. Man har ju så mycket att göra, och varför spendera pengar på en - död?


Vi har då kommit så långt i utvecklingen att vi är tillbaka till när allt började. Vi har till och med hamnat i bakvattnet av neandertalarna, som hade både gravar och blommor. Järnåldern höll med stora begravningsriter, om detta vittnar inte minst platser som Rösaring i Bålsta, där det funnits både likkammare och processionsväg till platsen för kremering. Med hemvändande vikingar kom de kristna sederna att bereda och svepa den döde, lägga i grävda gravar med huvudet mot väster.

Rösarings mäktiga processionsväg för att ära de döda. Järnåldern-vikingatid. Inget för vår tid.

 

Inom paleobiologin brukar man bedöma utvecklingsgraden hos tidiga hominider genom att söka efter spår av just begravningsritualer. Detta tyder nämligen på förmåga att planera, att se framåt och om självmedvetande och insikt om transcendens  - egenskaper som brukar kopplas till det unikt mänskliga. 

Något har gått snett i evolutionen - iallafall i Stockholm?

Inte helt obefogade varningar

Igår spreds nyheten att två före detta ledamöter av det ekonomiska råd, som påven tillsatte 2013 för att städa upp i Vatikanens finanser, har arresterats. Det handlar om msgr  Lucio Angel Vallejo Balda och Francesca Immacolata Chaoqui. Anledningen lär vara att de spridit - eller rentav sålt  - information som var tänkt att vara strikt konfidentiell, och på detta sätt "förrått" påven själv. Vari denna information består vet vi inte.

Fallet är märkligt då dessa personer  ju tillsattes just i samband med "vatileaks" såsom personer som skulle vara särskilt pålitliga i jämförelse med kuriamedlemmarna. Redan från början kritiserades valet hårt av bland andra Sandro Magister på l´Espresso. Det twittrades friskt från Francesca Chaoqui. Bland annat spred hon ett meddelande att det nu var bekräftat att påve Benedikt hade leukemi. Men det vet vi ju var falskt. När det gäller Lucio Angel Vallejo Balda, så har han gjort sig känd i stiftet Astorga att ha funnit okänd mark som tillhörde kyrkan, och sålt ut den.

Gott så. Mera omdiskuterat blev det gästhus  - ett under i lyx och flärd - som han lät bygga i detta ganska fattiga stift för de i kyrkan nyfunna medlen.

Vi vet inte bakgrunden till dessa arresteringar. Det lär följa flera kapitel. Uppenbart är dock att vår tidigt uttalade skepsis att inhyra dyrköpta riskkapitalister och lobbyister till dessa känsliga uppdrag, inte var helt ogrundad. 2013 skrev vi:

Det som oroar här är bara: Förstår dessa personer kyrkan och hennes väsen? Förstår de behoven och att kyrkan ibland måste få vara olönsam? Att man heller aldrig får spela med kyrkans kapital? Finns det inte risk att de med all den information de får kan komma att utnyttja den i affärsvärlden? Och sist men inte minst: kommer det läckas ut vad som framkommer - får vi flera skandaler i transparensens magiska namn? Skall kyrkan, vår ärevördiga Moder, få utstå än mera hån? Eller kanske är det just detta som behövs, nya fräscha krafter, som ser allt med nya ögon? Den som lever får se.

Gynekologi med skygglappar

I en artikel i DN konstateras att

Sverige har det högsta aborttalet i Västeuropa och andelen ökar bland kvinnor mellan 25 och 29 år. Detta trots att 72 % av Sveriges kvinnor i fertil ålder använder preventivmedel.

Lösningen är inte  - som man kanske skulle tro -  att reflektera över varför människan är så sexuellt aktiv, men ändå inte tycks vilja vara beredd ta emot barn. Enligt gynekologen Helena Kopp-Kallner så beror istället aborttalet på en motvilja att använda P-piller:

Vi tror att mycket beror på att folk har blivit mer rädda för att använda preventivmedel som bygger på hormoner. Det dåliga med hormoner lyfts fram mycket oftare än de positiva egenskaperna - som skydd mot cancer och minskade mensblödningar,.

Vidare rekommenderar denna gynekolog:

att kvinnor i högfertil ålder ska använda långsiktigt effektiva preventivmedel som p-piller, hormonspiral eller p-stav. Om man inte kan komma över sin rädsla för hormoner så rekommenderar hon spiral.
– Då är koppar- eller hormonspiral de bästa alternativen. Ingenting i livet är hundra procent säkert, men det är farligare att utsätta sin kropp för en graviditet än att använda spiral eller p-piller.

Inte heller aborter är någon fara, inte

något som är farligt ur ett medicinskt perspektiv, och inget som ska skuldbeläggas. Men de flesta kvinnor vill undvika att behöva göra abort.

Man häpnar.  Att manipulera hela den kvinnliga organismen genom hormonbehandling kan aldig vara ofarligt. Biverkningarna är väldokumenterade. Man behöver inte ens gå in i de långa listorna i FASS för att avskräckas. Det räcker ju med Apotekens enkla kundinfo:

Du kan bli illamående, få spända bröst och vätskeansamling i kroppen på grund av den östrogena komponenten i p-piller. Vissa kvinnor får ökad aptit, viktökning, akne, fett hår, ökad hårväxt, nedstämdhet, minskad sexuell lust, benkramper och humörförändringar, vilka anses främst bero på den gestagena komponenten. Blödningsrubbningar är också en vanlig oönskad effekt . De är vanligast i början av behandlingen och försvinner ofta efter några månader.Cancer i livmoderhalsen rapporteras något oftare hos kvinnor som använder p-piller. Men det kan också bero på andra faktorer som till exempel tidig sexdebut, många sexualpartners och infektioner i underlivet.Vissa studier har visat en något ökad risk för bröstcancer före klimakteriet efter lång tids användning av p-piller. Andra studier har inte visat någon riskökning.En sällsynt men allvarlig biverkan är ökad risk för blodpropp vid användning av kombinerade p-piller.

Kopparspiral föreslås. Koppar är en tungmetall, som påverkar en rad organ. Redan vid 4 mikrogram/l påverkas vattenlevande organismer, gränsen för dricksvatten är 2 milligram/l. Att lever och njurar tar skada av koppar är välkänt, vi har inte de skyddssystem som många andra djurgrupper har mot höga kopparförekomster i grundvattnet. Att rekommendera insättning av spiral, just för dess toxiska effekt, denna gång på livmodersslemhinnan, är ju också en märklig form av "sjukvård".

Samtliga de metoder som gynekologen rekommenderar påverkar också vår miljö. Hormonpreparat kommer ut via urin och kan ej renas i våra reningsverk. Till slut kommer fiskar och groddjur att påverkas negativt. Men näringskedjor tycks inte vara något man diskuterar på gynekologmottagningar och läkemedelsföretag.

Att aborter är ofarliga ur ett medicinskt perspektiv är också en märklig slutsats. Abort handlar om missfall. Alla vet hur dessa drabbar hela individen, med allt från nedstämdhet till rent fysiska besvär. Det kan även kosta kvinnor livet, ja, även i vår värld med sk "säkra" aborter.

Vad det istället handlar om är naturligtvis beteende. Innan P-pillret och lagen kom, som tillät aborter utan utredning, så utfördes det några tusen aborter per år legalt och kanske lika många illegalt. Men aborttalen var inte i närheten av de 37000 eller dryga 100 om dagen, vi har idag.

Anledningen är en förändrad syn på vad sexuell samvaro handlar om. Vi har inte sett att det finns någon ansats ens att inom sexualundervisningen försöka påverka ungdomars livsstil,  annat än i den rakt motsatta vägen, nämligen öka deras intresse för singulära upplevelser utan tanke på följder och det ansvar som alltid måste finnas med i beräkningen.

Att komma med tekniska och biokemiska lösningar tyder på en brist på helhetssyn. Man utsätter unga kvinnor för stora ingrepp i deras fysiologi, som även påverkar hela psyket, och det medföljer inga varningar. Istället tillhandahåller man obesvärat fagra skildringar som i denna artikel, där alla problem viftas bort lättvindigt.

Att ställa graviditet som en fara större än använda spiral och P-piller är också en helt obegriplig jämförelse. I det ena fallet (om det nu inte är abort som avses egentligen)  handlar det om det mest naturliga förlopp som vi kan hitta i människans tillblivelse, i det andra införsel av tungmetaller och artificiella hormoner, i avsikt att störa och förstöra naturliga processer.

Man måste väl ändå också ställa gynekologen mot väggen och fråga henne, hur hon kan inbilla sig att kvinnans eventuella skuld skulle gälla hennes egen hälsa, när det handlar om att "avsluta" och utplåna en redan igångsatt livsprocess som inte ens har samma blodcirkulation som hennes egen.

Och ändock är hela hennes organism, från hjärna till livmoder, inställd på att låta detta liv få leva och utvecklas.

Se även:
Är fosterfördrivning en mänsklig rättighet?
Modernitetens slaktoffer,
Laglig abort eller mord? Klockslaget avgör.
Riksförbundet för garanterat asexuell upplysning
Det nya romarriket
En tragisk karikatyr av legalitet

UR: Låt oss leva som aporna!

TV erbjuder idag mest underhållning av olika slag. Ibland sänds sent på kvällarna program från UR . Ett kvällsprogram i rikskanalen TV2, "Gay testar heterosex",  som valts ut av UR presenteras så här:

Vännerna och filmskaparna Tim och Nicolaas utmanar både sig själva och tittaren när de bryter tabun och undersöker gränserna för sexualitet.

Idén är att dokumentera hur en påstått homosexuell ung man för första gången skall "testa" att vara sexuellt med en kvinna. Först går han till en sexterapeut och får där känna sig fram på en anonym, helt okänd, naken kvinna. Sedan sammanförs han med en ung flicka, 23 år, de har aldrig träffats, men strax har de sex med kameran påslagen. Allt under fnitter.

Inslagen, som är föga sensuella, utan snarare pinsamma, varvas med bilder från ett zoo, där bonobonoapor utövar gruppsamvaro, ibland medelst sexuella handlingar. Någon sorts expert, en kvinna, berättar att; se, så här är det. I djurvälden är bisexualitet inget konstigt, det är bara därför att vi är Homo sapiens, tänkande, som vi stänger oss in i mönster, identiteter och regler som katolska kyrkan bestämt etc.

Programmet avslutas med att huvudpersonen intervjuas, om han nu blivit "botad" från sin homosexuella läggning. Nej inte alls, förklarar han, nu plötsligt betydligt mognare än i resten av programmet. Det var visserligen en intressant upplevelse, men inte så omvälvande att han ändrat sin livsföring. Alla uppmanas sedan  inte stänga sig inne utan prova på lite av varje, man behöver inte göra det, men man kan göra det.

Därmed var (den inte helt oväntade) slutsatsen gjord - vi är lite som bonobonoaporna, och det är religion och moral som begränsar vad biologin säger oss och möjliggör.

Hela upplägget leder till misstankar att allt i själva verket var teater och iugen "dokumentär".  Den unge mannen spelar så idiotiskt dum att man undrar hur han skulle klara sig i vardagslivet ensam. Fnittret ligger hela tiden på lut.

Men det finns en allvarligare sida av saken, och det är att det inte stämmer vad som sägs. Människan kan aldrig jämföras med apor eller andra djur. Dessa styrs av instinkter, och deras beteenden kan inte användas som normer för mänskligheten. Inte ens närbesläktade arter av apor har samma beteenden.

Här leker man med unga människor och skapelsens viktigaste funktion, nämligen den som leder till nytt liv, som om det handlade om djuriska beteenden på ett nöjesfält. Det finns i hela programmet inte ett ord om kärlek eller om självuppoffring, ansvarstagande för andra, både partners och eventuella barn, om sexualitetens kraft och inflytande på hela personligheten. Det är den egna fysiska upplevelsen endast det handlar om, snävt, oreflekterat och puerilt. 

Men mäniskan är kanske den art som drivit det längst att kunna uppoffra sina egna intressen för att skydda och försörja sin nästa. Inom familjens ordning är detta möjligt på ett sätt som vida överträffar alla andra organisationer. Detta är något som kan spåras långt tillbaka i vår biologiska och etnologiska historia. Kultur och religion har inte växt fram av en slump eller instinkt, utan på grundval av det som skiljer oss från allt annat i universum - medvetandet om oss själva som levande varelser, med möjlighet att välja, att gå emot våra drifter för ett högre mål, avstå för andra, hjälpa andra, älska våra nästa, inte såsom oss själva enbart, utan även mera än oss själva.

Detta program sänds av en kanal som är en

del av public service med fokus på att stärka kunskap och bildning. Våra program utgår från användarnas behov och finns fritt tillgängliga under lång tid. På så vis utgör UR en kunskapsbank som bidrar till ett livslångt lärande.

Man tänker sig att program av denna typ kunde användas även i skolundervisningen:

Vi för en nära dialog med våra användare och knyter an till läro- och kursplaner för att vara så relevanta som möjligt.

Man undrar hur det tänktes när detta program utvaldes. Här finns uppenbara faktafel, och budskapet är starkt ideologiserande i den gängse "normbrytande" stilen. Det presenterar en iskallt egocentrerad  livsinställning på grundval av "fakta" som strider mot allt vad vetenskap heter, och tar ställning i känsliga frågor som det ankommer varken skolan eller dess uppdragsgivare riksdag och regering att styra och ställa i. Att vi lever i ett mångkulturellt samhälle, där stora delar av vår befolkning skulle vända sig med fasa mot samhället, om de visste detta skulle vara en del av vår skolundervisning,  tycks UR vara helt omedvetna om.

Eller också är det motsatsen - programmet är utvalt just därför att man vill diktera den svenska modellens primat över andra sätt att se på kärlek, sexualitet, livsmening och tro.

Har vi verkligen öppnat våra hjärtan?

Rubriken får säkert en del tänka på mordbränder av flyktingförläggningar  och hatsidor mot invandringspolitiken. Men detta gäller något helt annat: Våra gamla. Hur många får inte uppleva sin sista tid i total ensamhet på någon inrättning, där de visserligen får allt de behöver gällande fysisk omvårdnad, men inget annat? Hur många får besök av sina kära? Hur många får finna sig att dö ensamma i ett kalt rum, med kanske någon personal vakande, men utan att höra bekanta röster, utan en familjär omgivning? När släkten sluter upp ligger man redan i kistan.

Dessa är även de flyktingar - våra kära som fött oss och fostrat oss och levt för oss, men som nu är på väg till ett annat land, utan någon som helst packning. Nakna, och blottade på allt. De behöver vårt stöd, våra hjärtan, att göra den sista resan. Vår närhet. Men det tycks som man i detta ömkliga tillstånd snarast är något som skall lämnas därhän, som skall väntas ut, för att sedan skattas på vad som över blivit. Ty det är aldrig roligt konfronteras med den nakna sanningen, vad som väntar oss alla, som vi vet men inte vill veta. Döden, slutet, den slutgiltiga stunden vi alla ska nalkas, då vi kippar efter andan och inser, att snart är stunden kommen, vare sig vi kämpar emot eller omfamnar den.

Om ålderdomen inte helgas blir den lätt - besatt. Så skrev Francois Mauriac. Det är sant. Men man kunde lägga till: Om ålderdomen förnekas av de yngre blir de senare förmenade den helgelsen, även de.

De gamla behöver oss. Och vi behöver faktsikt dem, för att lära oss att leva  - och att våga dö. Låt oss öppna våra hjärtan för dem.

Vad dödsannonserna berättar

Ett dödsfall i familjen gav anledning att kolla dödsannonserna. På en enda sida i VLT fanns det 95 annonser. Symbolerna fördelade sig enligt följande:

kors 18 st
blomma/blommor 18 st
solnedgång 13 st
fågel/fåglar 11 st
hund 3 st
hjärta 6 st
fiskare 3 st
katt  2 st
kantareller 2 st
jägare 2 st
kanelbullar
bikupa
vinglas och bok
travhäst
orienteringskontroll
sommarstuga
cykel
kors+fyr
volvo PV
fisk
tävlingscyklist
skidlöpare
spelkort
konstnärspalett
myrtenkvist
fotboll
tennisracketar

Frågan är om detta ger en bild av hur svenskar i allmänhet numera ser på livet och döden. 19 % kan ansluta sig till en kristen uppfattning - det tomma korset betyder ju i allmänhet himmelsfärd och uppståndelse. Möjligen kan solnedgången också tolkas som solens uppgång - Herrens återkomst. Men det är långsökt. Blomma och hjärta är ju snarare en kärlekssymbol. Övriga skall på något sätt skildra vad man tror var personens passion i livet; hobbies, husdjur, idrott... Döden blir då en definitiv slutpunkt, kvar finns bara minnet.

Visar då inte dessa annonser att döden innebär endast ett tomrum, och att det enda som man kan känna inför denna är fasa och tragik? Troligtvis inte. Ty många verser handlar om att nu är lidandet över. Detta tyder ändå på en tro att personen finns kvar på något sätt  - inte bara som ett minne, utan som en själ, fast utan kroppsligt lidande. Man kan inte undgå intrycket att den sekulära livsstilen - där allt handlar om det humanistiska carpe diem -  är påtvingad, och inte så djupt förankrad man skulle tro om man enbart letar efter kristna symboler. Alla har vi behov av transcendens och mening utöver vad världen kan erbjuda av känslor och upplevelser.

När fäderna lämnades i glömska

I ljuset av vad som nu sprids även i våra få egna katolska medier av namnkunniga personer, undrar man vart de patristiska skatterna och kyrkolärarna tog vägen. För att nu bara ta några: Johannes Chrysostomos ("guldmun"):

"Ty (Gud) sade inte, att han endast gjorde en man och en kvinna, utan också att han gav sin befallning att den ende mannen skulle sammanfogas med den enda kvinnan. Men om det hade varit hans vilja, att han skulle ta bort denna enda och ta in en annan, så skulle han, när han hade gjort en man, ha format många kvinnor. Men nu visade han både genom det sätt han skapade och genom det sätt han gav lagen, att en man kontinuerligt måste bo med en kvinna och aldrig bryta förbindelsen med henne." Johannes Chrysostomos, Om Matteus, 62:1, år 370.

Under hela kyrkans tradition har S. Pauli ord varit vägledande i synen på äktenskapet som en mystisk förening av två individer som genom sin natur kompletterar varandra:

"Detta är ett stort mysterium – jag menar i förhållande till Kristus och kyrkan’. Han (Paulus) menar, att det stora tecknet på detta mysterium är enheten mellan mannen och kvinnan…. Precis som en man överger sina föräldrar och håller sig till sin hustru, så överger han också varje misstag och håller sig till kyrkan och underordnar sig själv under hennes huvud, som är Kristus." "Ambrosiaster", I efesierna 5:31, år 384.

Vi har ju också S. Thomas av Aquino som klart definierar äktenskapet som en Gudi behaglig inrättning, där även njutning finnes, ty

"njutning i en god handling är gott", 

men när den sökes utanför äktenskapet, eller innanför för sin egen skull, så är det en svår synd. Det ligger i själva skapelsens hemlighet att den biologiska skillnaden är en konstitutiv del av vårt fortbestånd - och också alltså av äktenskapet.

Är ensamstående utan kärlek?

– Det är dags att kyrkan öppnar sina ögon för homosexuella och förstår att lösningen den föreslår – total avhållsamhet och ett liv utan kärlek – inte är human",

Orden är från msgr Krzysztof Olaf Charamsa till den italienska tidningen Corriere della Sera, och anledningen att han en dag innan familjesynodens öppnande gick ut i polsk TV och berättade att han lever i en sk homosexuell relation med en annan man.

Uttalandet är häpnadsväckande på många sätt. Ty vad det egentligen betyder är att alla de som lever i avhållsamhet och utan att ha sexuella relationer inte lever ett fullvärdigt "humant" liv, och heller inte har kärlek i sina liv. I vårt land lever 37% som ensamstående utan barn.

Uppenbarligen kretsar alltså hans sinne kring att kärlek måste tillföra den egna personen något. Den uppoffrande kärleken tycks inte finnas i denne mans värld. Detta är särskilt upprörande då han är katolsk präst. Ingen har tvingat honom välja denna livsväg.

Ännu mer anmärkningsvärt då han tjänat kyrkans högsta ämbete - Troskongregationen i Rom, det som är satt att skydda och förklara kyrkans lära.

Nu reagerade kyrkan snabbt och gick ut med ett pressmeddelande. Msgr Charamisa har inget "jobb" kvar i Troskongregationen. Men där framgår att orsaken  till den snabba ingripandet från officiellt håll inte var hans livsstil i sig - utan att han avslöjade den strax innan synoden, och på detta sätt skapade ett oönskat "mediatryck".

Det finns mycket att ta tag i här, verkar det som.

Se även en längre intervju med fdr Dariusz Oko, som för två år sedan redan varnat för dessa dubbla personligheter mitt i kyrkans ledande skikt.

Hjärntorka - eller avsikt?

Inför påvens framträdande i Förenta Nationernas plenisal inför hela generalförsamlingen  fanns det artistframträdanden, som skulle "värma upp" delegaterna. Bland annat framförde Shakira, mycket känslosamt, sången Imagine av John Lennon. Bakom henne visades videosnuttar med barn från företrädesvis afrikanska länder. Hon tillägnade sången dessutom treåringen som spolats upp på en strand i Turkiet.

Hur tänkte man här? Läs texten - som alltså är en hyllning till världen utan nationer, utan religion. Och existensen utan himmel, bara tomma rymden En värld utan något att dö för ens. En värld utan Gud!

Imagine there's no heaven
It's easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today...

Imagine there's no countries
It isn't hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace...

You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will be as one

Betänklig hjältegloria

När professor Hans Rosling framträder jublas det. Han har en metodik som kan övertyga vem som helst verkar det. Det går inte rygga för hans metaforer och slagkraftiga framställningar a la Ny Demokratis berömda ölbackar.

Lyssnar man vad han egentligen säger blir resultatet dock - chock. Igår menade han till exempel att det är den dåliga ekonomin i Syrien som driver unga familjefäder att ansluta till de med de svarta flaggorna. Ger man dem bara pengar så får terroristerna inga anhängare. Om han lyssnat till morgonens radio hade han fått höra en förtvivlad syrisk kvinna, som undrade varför utlänningar slog ihjäl varnadra i just deras land. Aldrig skulle en kristen syrier ansluta till de med de svarta flaggorna, de dör ju hellre. Att bara antyda en sådan sak tyder på att här har inte sakernas tillstånd analyserats. Även unga flickor lider martyrdöden hellre än går med på övergreppen. Kunde inte Hans Rosling berätta att 30 000 legoknektar har invaderat Syrien utifrån. Det är inte syrier som försörjer sig på kriget, utan utlänningar.

Hans Rosling har också förfäktat att det är asylreglerna som dödar, att om man gav alla asyl redan på flygplatserna så kunde de ju åka vart de vill utan att riskera att drunkna. Och billigare skulle det bli också! Men här finns ett problem, professor Rosling. Man måste ha skäl, man måste ha visum, pass och vilka flygbolag skulle lassa in unga män i sina flygplan, vars enda bagage är drömmar om ett bättre liv, som om det var samma sak som en smuggelbåt? Rosling har till och med hyllat dessa cyniska smugglare, att de skulle rädda liv undan krigen. Men vi vet ju inte hur många unga liv som skördats, genom att drömmen om Sverige som paradiset så oreflekterat har pumpats ut över världen.

Hans Rosling menar även att miljöproblemen beror på överbefolkning. Det handlar om att förändra livsstilen så nativiteten går ner. Han tycker två barn per familj borde alla vara nöjda med. Så - det är fattigdomen och barnrikedomen, inte konsumismen och egoismen, som orsakar våra klimatproblem. Och de ska lösas genom att tvinga fattiga familjer sätta färre barn till världen. Två barn.

Själv har han - tre.

TT, SR, SVT - desinformationscentralerna till allas tjänst

Vi får få rapporter från den historiska påveresan i våra inhemska medier. De allra flesta är undertecknade med de ödesdigra bokstäverna TT. När man studerar dessa "nyheter" undrar man om vi lever i ett statsstyrt mediaklimat. Låt oss ge några exempel:

När påvens "klimatencyklika"  - Laudate si -   utkom så kommenterades den till exempel av TT med en "kritik" att han borde ta med befolkningsökningen istället för att peka på konsumismen.

Det spelar mindre roll vilken ekonomisk politik som förs, om den inte kombineras med åtgärder mot befolkningsökningen, hävdar forskarna.

får vi bland annat veta. Vilka dessa forskare är framgår inte tydligt, inte heller vilka motiv de har att ifrågasätta påvens uppmaning att vi måste konsumera mindre.  TT-kommuniken avslutas med ett rent propagandanummer:

Han bör följa sina egna ord på den punkten och gå i bräschen för familjeplanering och kvinnors rättigheter. Annars går inte miljö- och klimatproblemen att lösa.

Alltså: preventivmedel och abort ska lösa klimatfrågan! Så blev det således påvens och religionens skuld att jorden föröds av penninghungrig skogsskövling och kortsiktig industrialism. Man utförde inte helt meningen dock. Ty det säger sig självt att man menar att preventivmedel och abort är främst för de folkgrupper och de underutvecklade länderna där nativiteten är som högst; svarta och latinamerikaner  i USA, befolkningarna i Afrika, Indien, Filippinerna...Vi här i väst kan ju alltid skaffa barn när och om vi vill  genom att inseminera.

Påvens tal till kongressen var långt. I både radio och TV sade man att han mest uppehållit sig vid klimatfrågan, men även att han fördömt dödsstraffet och uppmanat till att se flyktingarna som människor.

Talet bestod av exakt 3402 ord, och denna gång höll sig påven till det skrivna talet, bokstav för bokstav. Men av de  3402 orden så handlade endast 327 ord om miljön och klimatfrågan 327 av  3402 betyder 9,6 % av texten.

Märkligt nog missade man att påven med hjälp av den gyllene regeln påpekade att livet måste försvaras i varje stadium i dess utveckling, alltså från konceptionen till vid graven.

The yardstick we use for others will be the yardstick which time will use for us. The Golden Rule also reminds us of our responsibility to protect and defend human life at every stage of its development.

Påven nämnde i nästa stycke dödsstraffet som ett brott mot samma princip. Att påven vill avskaffa dödstraffet också för samhällets och det allmänna bästas skull och inte bara brottslingens var lite för avancerat att rapportera:

I am convinced that this way is the best, since every life is sacred, every human person is endowed with an inalienable dignity, and society can only benefit from the rehabilitation of those convicted of crimes.

Påven band skickligt samman flyktingfrågan med abortproblematiken, på ett närmast "ratzingerianskt" sätt. Men detta undgick även det våra medier. Det passar inte in i den svenska modellen att peka på motsägelsen att öppna våra hjärtan för flyktingarna men förvisa de ofödda till det eviga mörkret redan innan de sett ljuset.

Påvens Kubabesök väckte hopp - och en del frågor

Påvens besök i Kuba innebar på många sätt att öppningar skapades för detta av ogudaktig ideologi så plågade samhälle. Mot ett mera framtidstillvänt samhälle. Mot större humanitet. Påven talade flera gånger spontant med både ordensfolk och ungdomar, och budskapet handlade om hopp och om medmänsklighet, mera än om den heliga tron, kanske med tanke på att många som stod framför honom inte har någon som helst erfarenhet av kyrkan.

Johannes Paulus II sade inför sitt besök i Kuba 1998:

Må Kuba öppna sig mot världen och må världen öppna sig mot Kuba.

Liknande formuleringar har påve Franciskus gjort. Han upprepade dessutom dessa ord inför presidenten Raul Castro. Han uppmanade flera gånger ungdomarna att öppna sig för varandra, tala med varandra om sina tankar och problem om drömmar och framtidsplaner. Heliga Mässan sändes också för första gången i den nationella TV:n, och kommentatorerna hade fullt upp att förklara vad eukaristin är och allt som sker vid altaret.

Men till mångas besvikelse berörde påven aldrig explicit de mänskliga rättigheterna och hur regimen alltjämt systematiskt straffar de som kritiserar den.

Fidel Castro exkommunicerades av påven Johannes XXIII 1962, detta efter att han låtit stänga alla kloster och katolska institutioner. Castro har sedan undan för undan lättat på restriktionerna och visat visst intresse för katolska kyrkan. År 2000 mötte han birgitterordens moder Tekla, som till CIA:s stora förskräckelse utverkade att ett birgittinkloster kunde öppnas i Havana, detta med direkt stöd från Fidel Castro, som hon utvecklad en informell vänskap med. Presidenten var med vid invigningen, som sändes i TV. Frånvarande var dock Kubas egen kardinal Jaime Ortega. Han ansåg han blivit förbisedd av Vatikanen i hela frågan, och störd av att man lät Castro använda kyrkan som instrument för ett av sina många propagandanummer.

Denna gång lyckades Fidel igen. Ty påve Franciskus besökte personligen Fidels hem, uppenbarligen på eget initiativ. Det utbyttes böcker och tankar om miljöproblemen under knappa timmen.

Påven har fått kritik från kristna grupper av regimkritiker, att de knappast omnämndes i hans många, ofta helt spontana, tal. Kanske detta var ett led i det försiktiga brobyggandet, som påven ofta talar om. Men många röster - inte bara exilkubanerna -  hade väntat sig en mera tydlig markering gentemot en ideologi som inte erkänner människans sanna natur och rätten att utöva sin tro.

2009 skrev Fidel Castro i sin självbiografi:

Om folk kallar mig kristen, inte utifrån min religiösa övertygelse, utan från min ståndpunkt när det gäller sociala visioner, då kan jag också deklarera att jag är kristen.

 Och det var just sociala visioner som påve Franciskus ständigt återkom till under Kubabesöket. Om detta var en klok taktik får framtiden utvisa. 

En lovsång till världen utan Gud

Under kvällen sände man i Kunskapskanalen ett program om "Vetenskapens stjärnor - Richard Dawkins och Lawrence Krauss ". Det visade sig vara ett sorts idolporträtt av tvenne populärvetenskapliga författare som ägnar sin tid att förklara krig mot all religion och hylla vetenskapen som det enda vi behöver. Religion är ondska fick vi veta bland annat. Båda dessa personligheter vekar älska attt framträda i stora sammanhang. Det som var oroande var att de slirade betänkligt i sina egna ämnen, fast de hela tiden bedyrade sitt överlägsna vetande gentemot motståndarna, bland annat kardinal Pell. Hans skämt tog Dawkins på allvar, vilket ju var ganska dråpligt, när skämten användes som inteckning på att Pell inte hade en susning om evolution. I själva verket hade Dawkins strax innan avslöjat han inte hade en susning om katolska kyrkans syn på evolutionen. Han var osäker om han skulle möta en "fundamentalist". 

Dawkins är en profet för den sk neodarwinismen, som håller sig strikt till Darwins teori om små förändringar under lång tid och det naturliga urvalet som skapande kraft. "Ingen föds av föräldrar som tillhör en annan art" sades det till exempel, och Dawkins menade att små omärkliga förändringar under långa tidsepoker gör att vi i verkligheten egentligen aldrig kan uppfatta evolutionen. Den kan bara studeras med hjälp av fossiler.Men detta är inte riktigt vad dagens evolutionsforskare är överens om, långt därifrån . Visst kan nya livsformer och arter uppstå över en enda generation. Överhuvudtaget är synen på biodiversifiering, alltså hur biologisk mångfald uppstår, mycket komplex. Nya data rasar in, modeller tvingas skrotas och nya hypoteser kommer ständigt. För en del innebär detta bara något normalt, men dessvärre finns det de som v prestigeskäl vill hålla sig kvar vid etablerade synsätt. Naturligtvis är det svårt ändra uppfattning om man byggt en hel karriär på att en vetenskaplig hypotes håller måttet..

Herrarna Dawkins/Krauss missade inte ett enda tillfälle att håna framförallt den kristna läran, ja, även utövande muslimer pekades det finger åt. Dawkins är upprörd att Fadern offrar Sonen blodigt för att rätta till vad Adam "som ju inte funnits", ställt till med. Här visar Dawkins sin oförmåga att överhuvudtaget ta till sig filosofisk och teologisk kunskap. Adams fall var ju inte resultatet av en mutation, utan en andlig verklighet, precis som korsoffret. Visst fanns Adam, visst levde, dog och uppstod Jesus. Att kräva naturvetenskapliga belägg för detta är dock som att avkräva sina föräldrar bevis för vad de säger vara rätt och fel. 

Krauss menar att något kan uppstå ur intet och sannolikheten för detta är 100 % - om man räknar med ett oändligt antal universa visserligen. Så var även den existentiella frågan löst med vetenskapens hjälp. Krauss hävdade även att homosexualitet är något naturligt som evolutionen har tagit fram, ty det finns hos många djurarter. Religionen hade fel även här alltså. Men här begår han ett klassiskt misstag; djur och människor skiljer sig åt -  djurens beteende styrs av helt andra impulser än de som får människan att göra sina val.

På fullt allvar hävdar båda dessa vetenskapens hallelujapredikanter -  att religionen är ett hinder i människans utveckling och kunskapsinhämtande. De har uppenbarligen inte studerat idéhistoria, ty båda lever i föreställningen att kristendom och islam utplånat grekisk filosofi. Tydligen har de missat den epok då naturvetenskapen växte fram tack vare den kristna filosofin och tron på sanningen,  nämligen på 1200-talet, samma tid då påven grundade universiteten utan vilka varken Dawkins eller Krauss skulle ha  någon professorstitel. Att en bedövande majoritet av banbrytarna inom biologi och fysik också varit övertygade kristna tycks inte vara en fråga ens hos dessa fanatiker. Vetenskapen kan enligt dem endast ses som sanningen med stort S, och religion är mänsklighetens desperata lögner för att minska sin dödsångest. "Jag hatar Gud" sade bl.a. Krauss.

Till eftertexten fick ett antal personer "vittna" om sin övertygelse att det inte finns någon Gud, en kvinna var chockad över texten In God  we Trust i en domstolslokal. Texter berättar om dessa stjärnor som hjältar som visar att man kan leva utan tro, och ändå hoppas.

Aldrig har väl ett så suspekt fenomen i samhällsdebatten propagerats för så oblygt. Scientism kallas det, och dess nuvarande form växte fram under vetenskapsideologer som Ernst Haeckel, ännu citerad evolutionsbiolog och grundare av Monistiska sällskapet. Han ville tvätta vetenskapen ren från allt samröre  med dualistisk kristendom, metafysik och "irrationaliitet" (som han kallade grundläggande filosofi))  och förklara evolutionsteorin som Teorin om Allt (TOE). Att denna emancipation tjänade väl såväl nationalsocialisterna som kommunisterna är ingen hemlighet precis. Likväl får monismen breda ut sig i läroböcker och populärvetenskapliga medier. Dessa program distribueras till våra skolor av UR. Man kunde kräva någon form av kritik eller åtminstone en förklaring.  Eller ska skolan vara en plattform för ren ideologism? 

Se även:
Svar på den nya ateismen (förord)
Inbjudan till en betydande abortpropagandist
Dawkins trasslar till begreppen 

Pride: Enfärgad regnbåge

Så var det dags igen med den sk prideveckan . Årets tema är "Gör slut" . Vi ska göra slut på det "heteronormativa samhället" nämligen. Normen Vi överöses med regnbågsflaggor och i TV sänder man timsvis med dokumentärer om olika fenomen, som bara har det gemensamma att de sorteras in under den märkliga kategorin HBTQ. TV-programmen kan handla om så så vitt skilda saker som ett homosexuellt rugbylag, en ung flicka som helst ville vara "maskulin", ett kvinnligt vänpar som fick barn genom insemination, en man som tyckte om att klä sig i kvinnokläder. Tre män som jämförde sitt tal, vilket som var mest "fjolligt". Det var svårt se någon röd tråd, och personerna i programmet vittnade själva om en sorts förvirring. De gav alla ett sympatiskt intryck, men mycket handlade om yta, om ett sorts famlande efter bekräftelse på något, som man själva inte kunde definiera. Här och där snuddades det vid någon form av existentiellt djuplodande. Men framförallt var det attribut, form, uttryck, utseende, tycke och smak, som diskuterades.

Låt oss se lite på själva kategorin HBTQ. H står alltså för homosexuella av båda kön. Men de har väl knappast mer att göra med varandra än vilka som helst man möter på gatan, eller i jobbet. Homosexuella män: här finns ju de som vill vara "gay" alltså utstråla en viss livsstil. Så finns det vänner, som älskar varandra, men inte avviker i något annat avseende när det gäller livsstil. Lesbiska kvinnor har inte mycket gemensamt med homosexuella män. B står för Bisexuell, alltså man kan tänka sig ha kärleksrelationer med personer av både motsatta och samma kön. Samma här, måste detta etiketteras på utsidan? Slår man ihop det med en av motsatt kön så avviker man förstås från H-normen. T står för Trans, alltså att man upplever sig ha fått fel kön från födseln. Man vantrivs med sin kropp och könsidentitet. Detta skiljer sig ju helt från de andra. Transvestiter däremot leker med de sekundära könsegenskaperna tillfälligt så att säga, utan att det är knutet till någon särskild sexuell läggning. Ett slags lustfyllda charader. Q står för queer, Ett svårdefinierat begrepp, men ofta signalerar det att man öht inte accepterar könsnormer och könet anses som en social konstruktion. En ideologi alltså. Här får man omedelbart problem med H och B, som ju definierar sig just utifrån sin upplevda biologi, som man till och med  med emfas fastslår höra till konstitutionen; de sexuella preferenserna och könsidentiteten är medfödda. Till detta kommer den ytterst lilla gruppen (några hundratal) intersexuella. Dessa har inget alls med något av allt detta att göra, det handlar om genverkan och medfödda störningar i fosterutvecklingen av oftast de sekundära könsegenskaperna. Syndrom. 

Så - att få HBTQ till en grupp i samhället är ett akrobatnummer i sig.

Budskapet är att man skall få vara som man vill, och särskilt då när det gäller sexualitet. Men få förknippar nog regnbågsflaggan med kärnfamilj, evig trohet och sexuell förening  som en självutgivelse med förpliktelser inom äktenskapet. Regnbågsflaggan omfattar ju knappast heller ett liv i försakelse av all utövad sexualitet. Många lever så. Är deras liv ofullkomligt? Varför finns de inte i regnbågsekvationen? 

Det sägs att andelen personer med homosexuella preferenser uppgår till 2 - 5 % av befolkningen. Alltså betydligt färre än till exempel aktiva kristna i Sverige. Men även de kristna utgör en föga respekterad minoritet. Vi katoliker är kanske en procent. Och ändå: Det är framförallt denna minoritet som pride-ideologerna vänder sig emot. De få som vill se det oupplösliga äktenskapet som en trygg norm för familjebildning. Men är det inte lite väl mycket manifesterande emot en fiende, som inte har någon möjlighet till vare sig förtryck eller påverkan, och knappast finns ens på pappret? Åtminstone inte i vårt land.

Man brukar hävda att Pride är en kamp för "lika rättigheter för alla", Men den nämns sällan vilka rättigheter som skulle förmenas denna heterogena grupp. Kristna av olika samfund samlar sig till en "Jesusmanifestation" en gång om året. Men den leder inte till flaggor på SL-bussarna, TV-dokumentärer om hur kristna upplever det att till exempel inte kunna bli barnmorskor, eller hur de tvingas fly från orter på grund av mobbning, och hur de förbjuds låta barnen få fostran och utbildning i enlighet med sin tro. Om hur skolan förolämpar den etik och de ideal som de kristna har, och ohejdat exponerar sexuella praktiker i ord och bild, som barn inte ens kan fantisera om. 

Vi ska vara glada för det. Ty det kunde lätt väcka upp den latenta "kristofobin" i många kretsar. Redan den enkla reklamen bekostad av Evangeliska alliansen, för äktenskap mellan man och kvinna. som lades ut på tunnelbanan för några år sedan, blev anledning till hatiska utfall mot allt kristet. RFSL kallade det "osmakligt och stötande" och man tillägger: Det är den normen som "leder till våld och förtryck mot homo- och bisexuella personer." Den kristna synen på äktenskap och familj alltså. Man kritiserade SL för att driva "ideologiska projekt". Vi visste inte att just RFSL gjort sig särskilt kända för god smak. Och vad är regnbågsflaggan, om inte en symbol för ett ideologiskt tänkande - en ideologism?

Den enda färgen i regnbågen är i själva verket den som står för "Gör slut!". Slut på äktenskapet, på alla normer, utom de vi själva bestämmer! 

Äktenskapet är dock konstituerat av man och kvinna och sexuell förening måste ses  i ett sammanhang för hela mänskligheten, inte bara ett självförverkligande. Äktenskap, familj och föräldraskap kommer alltid handla om uppdrag, om självförsakelse och osjälvisk kärlek. Det finns utrymme i vår värld även för vänskap och kärlek som inte innebär denna speciella förening mellan man och kvinna. Och det finns utrymme för olika personligheter; vi behöver inte kategorisera människan efter samhällsklass, läggningar, preferenser, utseende, hudfärg, ras och dylikt. Detta leder bara till konstlade motsättningar. 

För övrigt håller vi med vad en ung kvinna sade i ett av TV-programmen: 

Varför måste jag bli kallad något, höra till någon "grupp"?  Jag är kvinna, det vill jag inte ändra på. Men jag vill också vara en maskulin människa.

Se även: 
Avskaffa begreppet sexuell läggning
Var den helige Augustinus sexualfientlig?
Pride - manifestation av ett misslyckande 
Är kyrkan humanofob?

Sommar med egon

Sommaren lider mot sitt ovillkorliga slut och de regniga dagarna har man kanske ägnat åt att pyssla hemma och lyssna på radio. Programmet "Sommar" är en klassiker. Här kan en enda person under inte mindre än 90 minuter få prata om i stort sett vad som helst, med avbrott för egenvald (?) musik.

Vilket gyllene tillfälle ta upp saker av allmänintresse! Men vi tvingas konstatera att förr de allra flesta kanske 90 %, så har de funnit berättelsen om sina egna liv som det mest intressanta, i synnerhet då barndom, uppväxt och karriär. Det verkar som man lever helt i sin egen bubbla, och det är den som är det mest intressanta att delge omvärlden.

Men om nu läsaren av detta tror att denna not ska utmynna i ett i ett trött "det var bättre förr" så tar ni fel. Ty låt oss reflektera ett snäpp till, vilka insikter  dessa vittnesmål egentligen kan ge oss Uppenbarligen finns det hos varje människa en berättelse att berätta, med många detaljer och minnen som påverkat emotionellt och format denna personlighet. Visst, man kan ha tagit fel, man kanske lägger till och framförallt drar man ifrån. Men ändock; här finns en historia att berätta, en unik historia. S. Thomas ab Aquino använde Boethius definitioner och beskrev människan utifrån att varje individ utgör en värld i sig, ett mikrokosmos eller en "minor mundus". Han går så långt som att säga att människan är en avbild av hela universum, då hela skapelsen syftar till Guds avbild:  Den fria, självmedvetna varelsen - människan.

Så på ett sätt vittnar dessa ogenerade beskrivningar av upplevd barndom om människans sanna väsen. Var och en har en historia som är unik, som åtminstone delvis kan återberättas. Detta ska vi förundras över, om än historien i sig själv kanske inte har så stort allmänintresse eller befrämjar det allmännas väl, och kanske inte ens har underhållningsvärde. Alltid finns det saker och ting att förundras över.

Men visst saknar man en Lars Ulvenstam eller Per Gunnar Evander, som alltid hade tänkvärdheter som låg utanför den privata upplevelsens bubbla av navelskådande.

Barbro Westerholm - det sluttande planets mästare

Vi läser att riksdagsman Barbro Westerholm (fp) fått ännu en utmärkelse. Denna gång handlar det om  Sokratespriset för "sina insatser i hbtq-frågor och för att hon är en av vår tids största folkbildare". Det finns åtskilliga intervjuer med henne, till exempel detta långa samtal under rubriken "Min sanning". Den välrenommerade ämbetsmannen och politikern visar ingen osäkerhet precis, när det gäller sina  ställningstaganden och åtgärder i det officiella. Det har hon aldrig gjort. Det som borde förvåna många är hennes genom åren ständiga vidhållande att preventivmedel - främst då P-piller - är läkemedel. Hon var mycket aktiv i att introducera denna biokemiska metod att avbryta naturliga livsprocesser hos kvinnan. Läkemedel används väl dock mot sjukdomar, och graviditet är motsatsen till sjukdom; i själva verket är det den mest centrala livsprocess som vi kan finna hos vårt släkte.

Men för folkbildaren, med.dr. medicinalrådet och forskaren, Barbro Westerholm handlade det om att införa ett nytt "läkemedel". Vi förknippar väl knappast användningen av anabola steroider inom idrottsvärlden som medicinering mot någon sjukdom.

Att P-pillret banade vägen för de rekordhöga aborttalen - 100 om dagen idag mot 20 om dagen  år 1965 (illegala utgjorde ett fåtal fler, inte trettiotusen...)  - råder det ingen tvekan om. Angående biverkningar är de numera välkända och om det var osäkra evidenser på 1970-talet är de desto mera kartlagda idag. Men detta har aldrig bekymrat det f.d. medicinalrådet.

På samma sätt är Barbro Westerholm en av de första att beskriva abort som en vårdinsats, en laglig rättighet. Men graviditet är ingen sjukdom som kan "vårdas" bort och följaktligen tar sjukvårdslagen inte upp abort. Abortlagen anger inte heller den några rättigheter eller skyldigheter. Vår abortverksamhet är en icke straffbelagd praxis, det finns inget lagrum att bestraffa den som utför aborter inom sjukvården, men heller inte den som vägrar utföra aborter.

Överhuvudtaget har hon väldigt kategoriskt avslagit all kritik från etiskt och kyrkligt håll. När kritik kommer, så svarar hon inte, eller också menar hon att det är religionerna som ska ändra sig så att "människorna kan leva sina liv som de själva vill." Det finns väl inga katoliker som hindras i detta, utom då möjligen barnmorskor.

Det sluttande planet - alltså att en relativt oskyldig regeländring kan snabbt leda till flera som har djupa konsekvenser - tycks inte vara något som Barbro Westerholm har bekymrats av. Snarare har hon sett det som en möjlighet; man börjar i smått och fortsätter i stort.

Barbro Westerholm genomdrev också att fosterdiagnostik skulle genomföras utan misstankar om missbildningar, endast på föräldrarnas önskan. Att två procent av testerna ledde till missfall var inget som störde henne. Man offrade alltså under decennier två friska foster av hundra för att ta reda på om de var friska. Denna upplysning framfördes aldrig på MVC i samband med de obligatoriska erbjudandena om fosterdiagostik, när kvinnan var över 33 år gammal. Även om missfallsrisken har minskat så kvarstår den än idag. Och ingen kan hindra en kvinna att begära abort på grund av fel kön på fostret.

Barbro Westerholm var även den mest drivande - jämte numera katoliken Andreas Carlgren -  att bana vägen för  - som hon själv uttrycker det

partnerskapslagen 1994 som sedan omvandlades till könsneutralt äktenskap. 

Lagförslaget mötte först motstånd från samtliga utom Miljöpartiet. De första invändningarna  stödde sig på att hela äktenskapsbalken bygger på äktenskapet mellan man och kvinna. Men till slut fick Barbro Westerholm som hon ville - ett antal relativt oansenliga motioner om partnerskap ledde till att äktenskapet omdefinierades.

Därmed kan man tillåta och förorda surrogatmödrar, assisterad befruktning och allas rätt till både äktenskap och barn - om än det är andra som genererar och föder barnen. Detta är ett brott mot den lagstiftning vi haft sedan de första landskapslagarnas skydd emot godtyckliga avtal angående giftermål och barn. (Att man inte kan förbjuda kärlek är ju också ett märklig devis. Det finns ju mycken kärlek som är förbjuden, inte minst om den skulle innebära sexuell förening; till minderåriga, till redan upptagna, inom familjer, i yrkesroller, betalad... )

Inte ens Svenska kyrkan vågade protestera - man avvaktade att säga något förrän riksdagen avgjort vad ett äktenskap är - ett avtal mellan två personer.  Den evangelisk-lutherska kyrkan lät riksdag och regering definiera äktenskapet - vilket således inte är ett sakrament i detta samfund.

Här kan man tydligt se vilken betydelse en enda politiker kan ha när det gäller att introducera argumentationskedjor, som med hjälp av  felbenämningar  - avsiktliga eller ej - kan få långtgående konsekvenser.

Låt oss vara på vår vakt.

Rättmätig indignation - eller censur?

En nyhet når redaktionen, att en av de mest pålitliga "vaticanistas" - det vill säga informatörer om händelserna i kyrkans nav - förlorat sin för verksamheten livsviktiga ackreditering. Det handlar om Sandro Magister, som började som en rapp och ofta kyrkokritisk skribent för den liberala tidningen L´ Espresso, men under åren blev alltmer defensiv gentemot attackerna mot kyrkan och heliga tron, både utifrån och inifrån. Han inmutade dock sin lilla hörna av den extremliberala, vänsterpolitiska publikationen, där han kunde tjäna läsarna med informationer från Rom, men även världens alla hörn. I en intervju med KATOLSK OBSERVATÖR .beskriver han sin yrkesmässiga roll mycket tydligt:

Tidskriften Espresso lyder under en redaktionsgrupp som även ger ut tidningen Repubblica, som är den största vänstertidningen i Italien. Denna redaktionsgrupp har intresse även att täcka ämnen som är intressanta för en mycket stor och mycket varierad läsarkrets. Mitt arbete innebar alltså att vända sig till en speciell grupp bland läsarna. Min webb-site, för mitt viktigaste arbete gör jag i en webb-site, har en publik i hela världen som Espresso inte skulle nå annars. Och denna redaktionsgrupp berömmer sig av att täcka in många register och finnas till för många olika grupper av läsare och det är där som jag passar in. Det är lite av förklaringen till mitt arbete för denna tidningsgrupp. Men på grund av att jag inte är direkt underställd dem utan arbetar självständigt, har de upprättat ett samarbetskontrakt med mig. Men jag arbetar autonomt, står inte under någon som  helst kontroll av dem.

Han har alltså nu förlorat sin ackreditering, och på ett sätt förklarats vara en persona non grata att sprida information om händelserna runt påven och kurian. Detta handlar till ytan endast om att han länkade till en redan spridd utgivning av encyklikan Laudato Si, som enligt påvens informationstjänst handlade om ett "utkast" och inte den definitiva versionen, som annonserats utges den 18 juni. Bara detta är kontroversiellt - aldrig har man väl hört encyklikor utges i utkastform.  

Vi har ännu inte kunnat finna någon skillnad mellan detta "utkast" som alltså läckt ut i flera dagar, och originalitet, som utkom på torsdagen. Gällande brottet mot publiceringsförbudet, som går under namnet "embargo" så  var det var inte Sandro Magister som publicerade - utan L´Espresso.Sandro Magister undrar själv hur det kom ut: "

Jag har inte den blekaste aning...varför texten förmedlades till förläggaren av L´Espresso. Jag tror det var en slump. Det är ju dussintals kopior av encyklikan som har flutit runt under de senaste dagarna. Detta var ju oundvikligt att det hände (att den publicerades).

Känns det igen? Ingen av dessa förläggare och publicister bröt emellertid mot embargot. Det var någon av biskoparna som fått förtroende från Helige Fadern - och bröt det. Ingen påve skickar väl ut ofärdiga encyklikor "för påseende". I så fall är misstaget inte pressens. Att frånta Sandro Magister - denne vingårdsarbetare i den kyrkliga, inofficiella, informationens tjänst - ackrediteringen, verkar för en utomstående långt från den barmhärtighet man borde visa de som med sina talenter försöker bidra till kyrkan. 

Förvisso kan man kritisera varje oförsiktig publikation av rykten och inofficiella texter. Och man kan förvånas att en såpass garvad vatikanist gjorde dena tavla, att lägga ut en encyklika innan dess officiella publicering. Det är onekligen ett flagrant misstag i jobbet som begåtts. 

Men i första hand är det alltid läckorna som ska identifieras och straffas, inte de som gör sitt jobb som förmedlare och budbärare. Förtroendet gavs inte dem, utan andra, och det borde alltid vara de som bryter ett förtroende och löfte som i första hand måste ställas  inför skampålen. 

Frågan är alltså: Var detta en enskild handling, eller handlar det om en sorts "censur" av en rapportör, som inte alltid kanske varit positiv till allt som utgår från påvens informationskanaler? Han anklagas ibland att vara alltför tillbakablickande mot påve Benedikts mera tydliga pontifikat, och därmed till och med stämplad som "traditionalist". För oss som har följt denne eminente publicist så är detta dock en ur många aspekter märklig anklagelsepunkt. Det är bara att läsa alla hans krönikor och rapporter, så ser man att sanningslidelse faktakunskap och objektivitet är hans kännetecken. Att sedan personliga markeringar görs ibland - ja så måste varje tänkande människa göra, annars kan man ersätta skribenten med en maskin. Vem skulle då vilja läsa dessa krönikor?

Vi kan inte undvika att här se att det kanske inte främst är de fria rapportörerna, som Sandro Magister, som ska rannsaka sin verksamhet, utan de verkliga manipulatörerna, det vill säga vissa av påvens  förtrogna som alla avgivit löften, precis som varje biskop, och varje präst under biskopen. Och som uppenbarligen sviker. Till och med i samband med  konklaven svek man. Det ger inte kyrkan en bra image, om den nu försöker rätta till sina inre problem, genom att slå mot den omgivning, som försöker läsa avsikterna  och sprida de ord som på ett eller annat sätt kommer påverka oss troende.