Påvens Kubabesök väckte hopp - och en del frågor

Påvens besök i Kuba innebar på många sätt att öppningar skapades för detta av ogudaktig ideologi så plågade samhälle. Mot ett mera framtidstillvänt samhälle. Mot större humanitet. Påven talade flera gånger spontant med både ordensfolk och ungdomar, och budskapet handlade om hopp och om medmänsklighet, mera än om den heliga tron, kanske med tanke på att många som stod framför honom inte har någon som helst erfarenhet av kyrkan.

Johannes Paulus II sade inför sitt besök i Kuba 1998:

Må Kuba öppna sig mot världen och må världen öppna sig mot Kuba.

Liknande formuleringar har påve Franciskus gjort. Han upprepade dessutom dessa ord inför presidenten Raul Castro. Han uppmanade flera gånger ungdomarna att öppna sig för varandra, tala med varandra om sina tankar och problem om drömmar och framtidsplaner. Heliga Mässan sändes också för första gången i den nationella TV:n, och kommentatorerna hade fullt upp att förklara vad eukaristin är och allt som sker vid altaret.

Men till mångas besvikelse berörde påven aldrig explicit de mänskliga rättigheterna och hur regimen alltjämt systematiskt straffar de som kritiserar den.

Fidel Castro exkommunicerades av påven Johannes XXIII 1962, detta efter att han låtit stänga alla kloster och katolska institutioner. Castro har sedan undan för undan lättat på restriktionerna och visat visst intresse för katolska kyrkan. År 2000 mötte han birgitterordens moder Tekla, som till CIA:s stora förskräckelse utverkade att ett birgittinkloster kunde öppnas i Havana, detta med direkt stöd från Fidel Castro, som hon utvecklad en informell vänskap med. Presidenten var med vid invigningen, som sändes i TV. Frånvarande var dock Kubas egen kardinal Jaime Ortega. Han ansåg han blivit förbisedd av Vatikanen i hela frågan, och störd av att man lät Castro använda kyrkan som instrument för ett av sina många propagandanummer.

Denna gång lyckades Fidel igen. Ty påve Franciskus besökte personligen Fidels hem, uppenbarligen på eget initiativ. Det utbyttes böcker och tankar om miljöproblemen under knappa timmen.

Påven har fått kritik från kristna grupper av regimkritiker, att de knappast omnämndes i hans många, ofta helt spontana, tal. Kanske detta var ett led i det försiktiga brobyggandet, som påven ofta talar om. Men många röster - inte bara exilkubanerna -  hade väntat sig en mera tydlig markering gentemot en ideologi som inte erkänner människans sanna natur och rätten att utöva sin tro.

2009 skrev Fidel Castro i sin självbiografi:

Om folk kallar mig kristen, inte utifrån min religiösa övertygelse, utan från min ståndpunkt när det gäller sociala visioner, då kan jag också deklarera att jag är kristen.

 Och det var just sociala visioner som påve Franciskus ständigt återkom till under Kubabesöket. Om detta var en klok taktik får framtiden utvisa.