Rättmätig indignation - eller censur?

En nyhet når redaktionen, att en av de mest pålitliga "vaticanistas" - det vill säga informatörer om händelserna i kyrkans nav - förlorat sin för verksamheten livsviktiga ackreditering. Det handlar om Sandro Magister, som började som en rapp och ofta kyrkokritisk skribent för den liberala tidningen L´ Espresso, men under åren blev alltmer defensiv gentemot attackerna mot kyrkan och heliga tron, både utifrån och inifrån. Han inmutade dock sin lilla hörna av den extremliberala, vänsterpolitiska publikationen, där han kunde tjäna läsarna med informationer från Rom, men även världens alla hörn. I en intervju med KATOLSK OBSERVATÖR .beskriver han sin yrkesmässiga roll mycket tydligt:

Tidskriften Espresso lyder under en redaktionsgrupp som även ger ut tidningen Repubblica, som är den största vänstertidningen i Italien. Denna redaktionsgrupp har intresse även att täcka ämnen som är intressanta för en mycket stor och mycket varierad läsarkrets. Mitt arbete innebar alltså att vända sig till en speciell grupp bland läsarna. Min webb-site, för mitt viktigaste arbete gör jag i en webb-site, har en publik i hela världen som Espresso inte skulle nå annars. Och denna redaktionsgrupp berömmer sig av att täcka in många register och finnas till för många olika grupper av läsare och det är där som jag passar in. Det är lite av förklaringen till mitt arbete för denna tidningsgrupp. Men på grund av att jag inte är direkt underställd dem utan arbetar självständigt, har de upprättat ett samarbetskontrakt med mig. Men jag arbetar autonomt, står inte under någon som  helst kontroll av dem.

Han har alltså nu förlorat sin ackreditering, och på ett sätt förklarats vara en persona non grata att sprida information om händelserna runt påven och kurian. Detta handlar till ytan endast om att han länkade till en redan spridd utgivning av encyklikan Laudato Si, som enligt påvens informationstjänst handlade om ett "utkast" och inte den definitiva versionen, som annonserats utges den 18 juni. Bara detta är kontroversiellt - aldrig har man väl hört encyklikor utges i utkastform.  

Vi har ännu inte kunnat finna någon skillnad mellan detta "utkast" som alltså läckt ut i flera dagar, och originalitet, som utkom på torsdagen. Gällande brottet mot publiceringsförbudet, som går under namnet "embargo" så  var det var inte Sandro Magister som publicerade - utan L´Espresso.Sandro Magister undrar själv hur det kom ut: "

Jag har inte den blekaste aning...varför texten förmedlades till förläggaren av L´Espresso. Jag tror det var en slump. Det är ju dussintals kopior av encyklikan som har flutit runt under de senaste dagarna. Detta var ju oundvikligt att det hände (att den publicerades).

Känns det igen? Ingen av dessa förläggare och publicister bröt emellertid mot embargot. Det var någon av biskoparna som fått förtroende från Helige Fadern - och bröt det. Ingen påve skickar väl ut ofärdiga encyklikor "för påseende". I så fall är misstaget inte pressens. Att frånta Sandro Magister - denne vingårdsarbetare i den kyrkliga, inofficiella, informationens tjänst - ackrediteringen, verkar för en utomstående långt från den barmhärtighet man borde visa de som med sina talenter försöker bidra till kyrkan. 

Förvisso kan man kritisera varje oförsiktig publikation av rykten och inofficiella texter. Och man kan förvånas att en såpass garvad vatikanist gjorde dena tavla, att lägga ut en encyklika innan dess officiella publicering. Det är onekligen ett flagrant misstag i jobbet som begåtts. 

Men i första hand är det alltid läckorna som ska identifieras och straffas, inte de som gör sitt jobb som förmedlare och budbärare. Förtroendet gavs inte dem, utan andra, och det borde alltid vara de som bryter ett förtroende och löfte som i första hand måste ställas  inför skampålen. 

Frågan är alltså: Var detta en enskild handling, eller handlar det om en sorts "censur" av en rapportör, som inte alltid kanske varit positiv till allt som utgår från påvens informationskanaler? Han anklagas ibland att vara alltför tillbakablickande mot påve Benedikts mera tydliga pontifikat, och därmed till och med stämplad som "traditionalist". För oss som har följt denne eminente publicist så är detta dock en ur många aspekter märklig anklagelsepunkt. Det är bara att läsa alla hans krönikor och rapporter, så ser man att sanningslidelse faktakunskap och objektivitet är hans kännetecken. Att sedan personliga markeringar görs ibland - ja så måste varje tänkande människa göra, annars kan man ersätta skribenten med en maskin. Vem skulle då vilja läsa dessa krönikor?

Vi kan inte undvika att här se att det kanske inte främst är de fria rapportörerna, som Sandro Magister, som ska rannsaka sin verksamhet, utan de verkliga manipulatörerna, det vill säga vissa av påvens  förtrogna som alla avgivit löften, precis som varje biskop, och varje präst under biskopen. Och som uppenbarligen sviker. Till och med i samband med  konklaven svek man. Det ger inte kyrkan en bra image, om den nu försöker rätta till sina inre problem, genom att slå mot den omgivning, som försöker läsa avsikterna  och sprida de ord som på ett eller annat sätt kommer påverka oss troende.