Barbro Westerholm - det sluttande planets mästare

Vi läser att riksdagsman Barbro Westerholm (fp) fått ännu en utmärkelse. Denna gång handlar det om  Sokratespriset för "sina insatser i hbtq-frågor och för att hon är en av vår tids största folkbildare". Det finns åtskilliga intervjuer med henne, till exempel detta långa samtal under rubriken "Min sanning". Den välrenommerade ämbetsmannen och politikern visar ingen osäkerhet precis, när det gäller sina  ställningstaganden och åtgärder i det officiella. Det har hon aldrig gjort. Det som borde förvåna många är hennes genom åren ständiga vidhållande att preventivmedel - främst då P-piller - är läkemedel. Hon var mycket aktiv i att introducera denna biokemiska metod att avbryta naturliga livsprocesser hos kvinnan. Läkemedel används väl dock mot sjukdomar, och graviditet är motsatsen till sjukdom; i själva verket är det den mest centrala livsprocess som vi kan finna hos vårt släkte.

Men för folkbildaren, med.dr. medicinalrådet och forskaren, Barbro Westerholm handlade det om att införa ett nytt "läkemedel". Vi förknippar väl knappast användningen av anabola steroider inom idrottsvärlden som medicinering mot någon sjukdom.

Att P-pillret banade vägen för de rekordhöga aborttalen - 100 om dagen idag mot 20 om dagen  år 1965 (illegala utgjorde ett fåtal fler, inte trettiotusen...)  - råder det ingen tvekan om. Angående biverkningar är de numera välkända och om det var osäkra evidenser på 1970-talet är de desto mera kartlagda idag. Men detta har aldrig bekymrat det f.d. medicinalrådet.

På samma sätt är Barbro Westerholm en av de första att beskriva abort som en vårdinsats, en laglig rättighet. Men graviditet är ingen sjukdom som kan "vårdas" bort och följaktligen tar sjukvårdslagen inte upp abort. Abortlagen anger inte heller den några rättigheter eller skyldigheter. Vår abortverksamhet är en icke straffbelagd praxis, det finns inget lagrum att bestraffa den som utför aborter inom sjukvården, men heller inte den som vägrar utföra aborter.

Överhuvudtaget har hon väldigt kategoriskt avslagit all kritik från etiskt och kyrkligt håll. När kritik kommer, så svarar hon inte, eller också menar hon att det är religionerna som ska ändra sig så att "människorna kan leva sina liv som de själva vill." Det finns väl inga katoliker som hindras i detta, utom då möjligen barnmorskor.

Det sluttande planet - alltså att en relativt oskyldig regeländring kan snabbt leda till flera som har djupa konsekvenser - tycks inte vara något som Barbro Westerholm har bekymrats av. Snarare har hon sett det som en möjlighet; man börjar i smått och fortsätter i stort.

Barbro Westerholm genomdrev också att fosterdiagnostik skulle genomföras utan misstankar om missbildningar, endast på föräldrarnas önskan. Att två procent av testerna ledde till missfall var inget som störde henne. Man offrade alltså under decennier två friska foster av hundra för att ta reda på om de var friska. Denna upplysning framfördes aldrig på MVC i samband med de obligatoriska erbjudandena om fosterdiagostik, när kvinnan var över 33 år gammal. Även om missfallsrisken har minskat så kvarstår den än idag. Och ingen kan hindra en kvinna att begära abort på grund av fel kön på fostret.

Barbro Westerholm var även den mest drivande - jämte numera katoliken Andreas Carlgren -  att bana vägen för  - som hon själv uttrycker det

partnerskapslagen 1994 som sedan omvandlades till könsneutralt äktenskap. 

Lagförslaget mötte först motstånd från samtliga utom Miljöpartiet. De första invändningarna  stödde sig på att hela äktenskapsbalken bygger på äktenskapet mellan man och kvinna. Men till slut fick Barbro Westerholm som hon ville - ett antal relativt oansenliga motioner om partnerskap ledde till att äktenskapet omdefinierades.

Därmed kan man tillåta och förorda surrogatmödrar, assisterad befruktning och allas rätt till både äktenskap och barn - om än det är andra som genererar och föder barnen. Detta är ett brott mot den lagstiftning vi haft sedan de första landskapslagarnas skydd emot godtyckliga avtal angående giftermål och barn. (Att man inte kan förbjuda kärlek är ju också ett märklig devis. Det finns ju mycken kärlek som är förbjuden, inte minst om den skulle innebära sexuell förening; till minderåriga, till redan upptagna, inom familjer, i yrkesroller, betalad... )

Inte ens Svenska kyrkan vågade protestera - man avvaktade att säga något förrän riksdagen avgjort vad ett äktenskap är - ett avtal mellan två personer.  Den evangelisk-lutherska kyrkan lät riksdag och regering definiera äktenskapet - vilket således inte är ett sakrament i detta samfund.

Här kan man tydligt se vilken betydelse en enda politiker kan ha när det gäller att introducera argumentationskedjor, som med hjälp av  felbenämningar  - avsiktliga eller ej - kan få långtgående konsekvenser.

Låt oss vara på vår vakt.