Konsten att kunna glädjas

Påven framträdde i morse, pigg och leende, i Jesu födelsestad, Nasaret, inför en stor skara troende, som knappast kunde hejda sin entusiasm ens under själva heliga mässan.

Hittills har påvebesöket i Mellanöstern varit en stor succé, därom finns det många vittnesmål. Det började redan i det muslimska Jordanien, där han togs emot som en hjälte. Turistministeriet lade upp en hemsida som är en enda hyllning till påven. Detta i ett land med färre katoliker än i Sverige. Förvisso - här, i detta land som ofta berömmer sig självt för sin fredsvilja, är tongångarna inte alltid fullt så hjärtliga.

Man ska glädjas när man kan, även när man inte tycker sig kunna det. Men visst är det lite sorgligt att en del har så svårt med detta. I DN skriver den erfarna ledarskribenten Barbro Hedvall en tidig kommentar till resans utfall, som bara har surt och beskt i sig. Hon tror resans mål är att upprepa påve Johannes Paulus II:s uppmärksammade besök, och ser hela resan som ett på förhand misslyckat försök att skaffa politiska poänger. Men det är dödsdömt menar hon, och därför ska inte media ens bevaka. Ty det skulle ju bara handla om en "automatisk efterreaktion".

Ty i Barbro Hedvalls ögon kan katolska kyrkan bara bli intressant om den lämnar sina grundvalar och ansluter till liberalismens credo. Dessutom: Påven Benedikt

saknar sin företrädares politiska kapital, och alldeles uppenbart också hans talang. Medan Johannes Paulus förstod att läsa sin tid och handla har Benedictus hittills misslyckats på ett uppseendeväckande klumpigt sätt.

Man kan undra vilken talang hon menar. Om det är att fomulera tankar klart och tydligt så kan nog ingen frånta Benedikt den gåvan. När det gäller påvens "misslyckanden" kan man ju också se det hela som pressens misslyckanden att lyssna till hans verkliga budskap. Regensburgstalet visade sig öppna för en sällan skådad dialog med muslimska tänkare om sanningens väsen. Upphävningen av exkommuniceringen av de s.k. lefebvrebiskoparna ingav nytt hopp för hundratusentals troende, som inte längre känner sig obegripligt utfrysta av snävt kyrkopolitiska skäl. Och Afrikaresan slutligen, visade ett fullständigt bedövande stöd för hans linje från dem som lever med aidsproblemen dagligen.

Men allt detta har gått Barbro Hedvall förbi. Även det faktum att han kommer som en pilgrim och herde som besöker sin flock, och inte som en politisk fredsmäklare. Hon ser påven som en gammal kraftlös man som inte förstår mycket, och vars makt bara är en diffus titel. Här finns plötsligt inget kvar av den liberala tolerans till tankar, religion och ålder (sic!) som man kanske borde ikläda sig som representant för de som

tror på tolerans och fritt tänkande.

Låt oss istället glädjas åt påvens fantastiska odyssé på helig mark. Med allas blickar riktade mot sig har han på ett enastående sätt lyckats vinna förtroende i många läger och ingjutit hopp om fred, om samförstånd och om religiös samexistens på väldefinierade grunder.

Kors i taket!

För en gång skull skrivs något om katolsk kyrkan, som inte skramlar med skandalskallrorna. DN har varit i domkyrkan på påskdagen. Detta med anledning av att man konstaterat att katolska kyrkan växer, mest genom invandringen. Några katoliker får komma till tals, och de konstaterar att mediebilden av kyrkan är fördomsfull och negativ. En nybliven konvertit säger att

- Media lyfter mest fram negativa saker om katolska kyrkan. Men jag har inte märkt den attityden hos människor jag möter. De flesta är ödmjuka och intresserade.

Att den katolska tron och påven inte ges rättvisa är man också överens om:

- Det mesta är fördomar om hur vi ser på påven eller uttalanden som påven har gjort, som har tagits ur sitt sammanhang.

Påvens populäritet besvärar

I Dagens Nyheter kunde man läsa på påskdagen att påven är isolerad . Från en ingress på förstasidan leds man in till en artikel som förkunnar:

– Påven är i dag en ensam man i Vatikanen och kan bara kan räkna med en handfull helt lojala medarbetare, säger journalisten och Vatikanexperten Sandro Magister.

Våra trogna läsare känner säkert igen namnet Sandro Magister. Vi har ofta krönikor av honom. Och mycket riktigt, den 2 februari berättar Sandro Magister att det finns en viss tröghet i de påvliga utskotten. Man levererar inte till pressekreteraren. Statssekretariatet utgör en bromskloss, även om dess ledare kardinal Bertone är lojal, är han mest på resande fot och lämnar tjänstemännen åt sitt öde:

It is possible that some of them deliberately oppose this pontificate. It is certain that most of them simply do not understand it, do not measure up to it.

Men den 27 mars skildrar Sandro Magister i sin krönika påvens folkliga popularitet, som märks under hans resor och hans audienser.

So the facts outlined above already provide a glimpse of the substance of the question: that Benedict XVI's popularity has its source precisely in the way in which he carries out his mission as successor of Peter

Att han då skulle ha bara en handfull medarbetare med sig verkar otroligt. Vi har också i flera artiklar skildrat hur livligt flera av påvens medarbetare försvarar hans beslut och reagerar mot den oförstående pressen. Där finns bland annat den italienska biskopskonfensens ordförande, kardinal Bagnasco. Kardinal Ruini har utförligt sökt förklara påvens strategier, och kardinal Angelo Sodano, åldermannen i kardinalskollegiet, rusade till påvens försvar när Hans Küng attackerade honom:

"Fraternal criticism has always been possible in the church, from the times of Sts. Peter and Paul. Bitter criticism, on the other hand, especially when it's so broad, does not contribute to the unity of the church, for which Pope Benedict is working so hard"

I själva verket ansluter Dagens Nyheter bara till den mediabild som frammanats av bland annat Times, som citerar den liberale vatikankritikern Marco Politi, av en påve i blåsväder. Även SvD följer den utlagda linjen.

Alla pontifikat har sin prägel, och alla kritiseras. Det behöver inte vara något fel i det. Men det bekymmersamma i den kritik som framkommit det senaste halvåret, är att den bygger på missförstånd och ren desinformation och framförallt, ovilja att förstå, illvilja. Istället för att analysera fenomenet katolska kyrkan, vill man komma åt den; stämpla, såra. De "blunders" som påven sägs ha gjort har visat sig vara antingen påhittade av media eller utbasunerade för att man ogillat själva budskapet.

Även inom kyrkan har myten om påvens "klavertramp" och isolering odlats flitigt. Ingenstans har man velat erkänna sina misstag, när de väl uppdagats. Och nog är det anmärkningsvärt att endast en person offentligt har bett påven om förlåtelse för det han utsatts för, två gånger till och med: "Terroristen" Williamson.

Från nationalkyrkans gyllene tron

I Kyrkans Tidning (officiell tidning för det evangelisk-lutherska trossamfundet Svenska kyrkan) pågår just nu en intensiv debatt som startades av Annika Borg, präst i nämnda trossamfund, numera dock "främst verksam som skribent, författare, föreläsare och universitetslärare", med en krönika kallad "Bryt med Rom tills bättring sker". I krönikan förfasar sig (fattas bara annat) Annika Borg över ett TV-program hon sett om sexuella övergrepp gjorda av katolska präster. Men detta menar hon vara det slutgiltiga beviset på att den katolska kyrkans system är uppbyggt

just för att få tillgång till sex.

Inte bara organisationen utan även teologin

är riggad så att frälsningen förvaltas av kyrkan och prästen representerar Kristus i bokstavlig mening. Det blir övergrepp i Guds namn.

Övergrepp, motstånd mot preventivmedel, hivspridning, abortmotstånd som gör att en nioåring

ska tvingas föda barn

allt detta är

en mörk kvävande olja

med avsändare den katolska kyrkan. Svenska kyrkan och alla andra kyrkor och konungariket Sverige bör bryta alla förbindelser med den slemma katolska kyrkan tills bättring sker, menar Annika Borg.

Inlägget inbjuder knappast till dialog. Istället trevar man med Mauriac efter "hoppets plymförsedda kask, trons tomahawk och kärlekens dubbeleggade stridsyxa".

Men låt oss avstå frestelsen! Istället kan vi konstatera att inlägget startade en förhållandevis stor aktivitet hos några troende, inte bara katoliker. Diakon Björn Håkonsson, katolik och specialist på frågot om sexuella övergrepp, konstaterar att Svenska kyrkan saknar kartläggning överhuvudtaget av övergrepp, liksom alla andra organisationer:

Vad vi ser är faktiskt ett kulturellt fenomen med tonvikt på tiden från ungefär 1968 - 1980. Men bara katolska kyrkan har tagit itu med problematiken.

Här finns alltså mörker, mera mörker att utforska: Till exempel rapporterade häromdagen tidningen Metro att var tionde anmälan till Domkapitlet gällande präster är sexrelaterad.

En annan insändare uppmanar, mest med tanke på upprördheten att katoliker inte vill taga sin avkomma av daga:

...låt oss katoliker leva enligt de regler vi har. Respektera och smutskasta oss inte. Vår påve är som Johannes Döparen eller Paulus. Han vågar stå för kyrkans lära.

Ytterligare en insändare uppmärksammar den Svenska kyrkans nyorientering i frågor om sexualitet och äktenskap:

I ett slags upphöjt gnosis tror sig Svenska kyrkan gå före, hon har sett ljuset och förhåller sig så till övrig kristenhet i en slags nykolonial anda.

Det katolska biskopsämbetets pressekreterare pekar på fakatafel i ett skarpt inlägg, och får som svar från Annika Borg en lista retoriska "Är det inte sant"-frågor. Alla kan dock enkelt besvaras: - Nej, det är inte sant. Så hävdas också att

avfärda kritik med att den är osaklig och försöka blanda bort korten är enkla knep

För oss som tror på sanningens primat över osanningar så förefaller faktafel vara inte helt oväsentliga. Till sist kastar sig två personer in i debatten och vädjar till Annika Borg att ta med dem på vagnen mot en "ny kärleksteologi".

Borgs bannlysning skulle även drabba oss och andra katoliker som delar hennes förtvivlade raseri och som arbetar för förändring och förnyelse i kyrkan. Vart skulle vi ta vägen? Vi tänker inte lämna katolska kyrkan. Också vi är katoliker! Varför vill Annika Borg säga upp bekantskapen med oss?

Men tyvärr, svaret är iskallt, upphöjt, som viskat från kejsarens gyllene tron:

...ni måste också hjälpa er själva. Jag tror precis som artikelförfattarna att Katolska kyrkan står inför förstening eller förändring, men till skillnad från dem anser jag inte att vi längre som kyrkor eller land kan le och niga inför Vatikanens maktelit.

Vi avvaktar ett tecken hur den Svenska kyrkans ledning ställer sig till den världsvida katolska apostlakyrkan. För en av dess präster, Annika Borg, är dialog uppenbarligen otänkbart och faktasanningar oväsentliga.

Kvarstår då tron. Ännu sägs den Svenska kyrkans uppgift enligt deras egen ordning vara att

...för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär

Någon dialog tycks alltså inte möjlig tills ytterligare några viskningar hörs från den gyllene tronen - klargörande ord om tro, bekännelse och lära.

Dyster debatt om liv och död

Många säger liv, andra säger död...Med denna text i rocktakt inleds TV2-programmet Debatt. I tisdags var det dock mest död. Skandalerna kring påven avhandlades i rast takt, först pedofilprästerna i USA, sedan flickan i Brasilien, och sist påvens uttalande om AIDS-frågan i Afrika. I debattprogram skall åsikter brytas mot varandra, krafter mätas. Det är själva idén, och skulle någon förfasas över vissa åsikter så har man kommit till fel program. Man kan väl dock tycka att deltagarna borde ha läst på någorlunda innan och förberett sig. Redan i ingressen så visade det sig dock att programledaren knappast läst påvens uttalande, och inte heller satt sig in i fallet med den nioåriga flickan i Brasiliens, som sades ha blivit "bannlyst". Så var tonen anlagd.

Fakta stod inte högt under denna kväll. Man led med alla deltagarna: Hur kunna säga något i två meningar med risk att bli avbruten i även dessa? I pedofilfrågan hade man önskat en hänvisning till att fallen fullständigt exploderat sedan man under 70-talet släppt på seminariedisciplinen som rådde tidigare. När det gäller det tragiska abortfallet i Brasilien hade tydligen bara en av deltagarna, en ung man, följt rapporteringen från de inblandade personerna Brasilien, som vi också har översatt och rapporterat om. Här framgår ju tydligt att flickans liv inte var hotat, att ärkebiskop Sobrinho bara redogjort för vad kyrkolagen säger, detta dagen innan aborterna skedde. Och att han med sina präster, med läkare och advokat, gjort allt för att rädda tre liv. Men han blev summariskt dömd, såsom även alla andra, inte minst påven själv.

Man hade önskat att någon kunde lyfta fram det budskap om kärlek och hopp och tron på människans förmåga att skapa sig ett värdigt liv som påven ständigt framför. Ja, i själva det citat som nu kastas mot honom, om AIDS-kampen i Afrika, som en projektil, säger han att för synbara resultat måste "sexualiteten humaniseras".

Även vår katolska debatt måste humaniseras. Ett första steg är att man måste skaffa relevanta kunskaper och kontrollera alla fakta. Ty tro och sanning är oskiljaktiga. Nästa steg är att förstå hur motståndaren tänker. Ofta bygger hatet mot kyrkan på okunskap och rena missförstånd. Det är en stor utmaning att se mera än bara illvilja bakom angreppen mot påven. Här finns framförallt stora kunskapsluckor att fylla. Det åligger varje katolik, ja, varje kristtroende, att bidra till detta. Fakta, vetenskap, statistik kan vara bra. Men framförallt: Sprida kunskapen om vad vi tror om människan; vem människan är, vilken uppgift hon har.

Intetsägande statistik

DN rapporterar med ett meddelande från TT/AFP att "Franska katoliker sänker påven"; fyra av tio fransmän vill att påven ska bytas ut och att 80 % vill att kyrkan ska ändra sin uppfattning om "preventivmedel och aborter."

Går man till källan så visar det sig att man för tidningen L´Express´ räkning ringt 612 franska katoliker från 18 års ålder. Det framgår dock inte hur många av dessa som överhuvudtaget praktiserar sin tro eller har något engagemang för kyrkan.

Redan 2007 meddelades att Frankrike inte längre är ett katolskt land, då mindre än hälften av befolkningen själva inte anser sig vara katoliker. Detta alltså även om de är döpta i den katolska kyrkan.

Skulle man fråga mässbesökare skulle svaren alltså med största säkerhet bli helt andra.

Pinsamt, Expressen!

Tidningen Expressen har synpunkter på påven. I en ledare menar man att

Han vandrar på samma stig av otäck moralkonservatism som muslimska och protestantiska fundamentalister, där dogm går före barmhärtighet.

Expressens ledarredaktion gläder sig över detta, ty det har väckt oppositionen inom kyrkan:

Vinterns katolska skandaler tycks rentav ha varit nyttiga för kyrkan. Det finns vissa, glädjande tecken på ett ökat ifrågasättande inifrån. Att den tyska förbundskanslern Angela Merkel, katolik och partiledare för Kristligt demokratiska unionen, vågade sätta sig upp mot påven!

Nå, ska vi reda ut lite här kanske. För det första är Angela Merkel inte katolik. Som dotter till en luthersk präst så har hon knappast några lydnadsrelationer till påven. För det andra har man helt missat det enorma stöd påven har från lekmännen. Ett antal listor har cirkulerat, där hundratusentals katoliker förklarat påven, att de står bakom hans ageranden i dessa frågor. Han har självt tackat för allt stöd han fått; från vanligt folk, från de spanska biskoparna, från Afrika och Latinamerika, och nu senast från kardinal Pell i Australien. Expressen har också missat att anhållan om hävningen av exkommuniceringarna framställdes framförallt genom en ren lekmannarörelse, där det insamlades 1 703 000 böner i denna sak. Det många inte förstår i vårt land är att det är den lilla klicken som hörs, den som utsett sig själv att representera "katoliker". Här finns några tyska och österrikiska biskopar men framförallt högljudda lekmän. Man måste se vad som finns bakom dessa röster. För det mesta ett stort tomrum. Kan man inte se kyrkans tidlösa budskap bakom påvens agerande, så är det - tomt. Expressen tycker att

Alla katoliker som inte står bakom påvens medeltida påbud måste fortsätta sätta press på sin högste andlige ledare.

Det behövs knappast mera press på påven, det kan vi lova. Om påvens påbud betraktas som "medeltida", så kan vi stå ut med det. Ty vad påven predikar är enhet i sanning och barmhärtighet.