Bekännelse till barbariet

I en lång artikel i Dagens Nyheter av kritikern Kristina Lindqvist tas abortproblematiken upp. Innehållet är gåtfullt: Samtidigt som det konstateras att hotbilden med illegala aborter med hjälp av vispkvistar och galgar är överdriven, så hånas och misstänkliggörs barnmorskor som vill upplysa om vad abort innebär. Mellan raderna anar man en medvetenhet om att det egentligen är något hemskt det handlar om, som måste döljas. Men att detta kanske ändå är en rätt som skall finnas:

den som tror på fri abort måste argumentera för att den gravidas rätt att leva sitt liv trumfar fostrets rätt att bli en fullgången människa. Den förhandlingen måste tas, och vinnas, om igen.

Här argumenteras alltså - fullt öppet och tydligt - för ett vägande av ett helt människoliv gentemot en livsstil "(leva sitt liv"). Och för rätten att döda ett spirande liv, som alltså aldrig ens får uppleva att "leva sitt liv",  för enbart oviljan att ändra sitt eget. Ännu tydligare sägs i artikeln:

Kanske är också foster levande, men kanske har kvinnor ändå rätt att välja.

Detta är en bestialisk och djupt omänsklig tanke, som man knappast kan förknippa med något annat är barbari. och den framförs alltså lugnt och obesvärat i vår största dagstidning. Och denna vägning skall göras i många fall av en tonåring, som aldrig ens fått se hur ett foster ser ut, än mindre fått undervisning om familjebildning, om vilka möjligheter det finns att få stöd att ta hand om barn, och om de långsiktiga följderna av missfall, inte minst framkallade.

Även ett fem år gammalt barn är inte fullgången människa, kanske man även kunde väga dessa barns rätt till liv mot vuxnas på samma sätt?

Hur kan detta ske att sådana handlingar anses möjliga att ens överväga? Endast genom sekularismens dominans, den "ateokrati" som anser sig ha mandat att bestämma över liv och samveten, utan att redovisa närmare vilken människosyn som den styrs av, och ändå anser sig kunna tilldela andra rätten att avbryta mänskliga livsprocesser.

Märkligt nog är det samma författare, som i en annan artikel uppmanar oss alla att agera "fysiskt" mot nynazistiska demonstranter:

Var och en som tror på demokrati och den jämlika människan har helt enkelt en oavvislig plikt att markera dessa värden. Inte bara med ord eller på sociala medier, utan med fysisk närvaro i offentligheten. Att med sin egen kropp, tätt intill andras kroppar, säga detta slitna: De skall icke passera.

Men uppenbarligen innefattar dessa värden och "den jämlika människan" alltså inte de mest sårbara, de ofödda liven.

Det enda positiva i artikeln är väl att det anses att man "måste argumentera" för saken, något som de flesta, inte minst lobbyorganisationen RFSU, anser onödigt, farligt och helst bör undvikas. I synnerhet inom sjukvården. Man utför utan frågor vad som begärs av en av två blivande föräldrar. Ty som bekant har en man inte laglig rätt att beordra att hans barn aborteras och heller inte rätten att förhindra att det aldrig får se sin mor och far.

Se även: DO:s beslut: Kristna utesluts från vårdyrkena