Vi har i en rad inlägg här pekat på exakt samma sak; den Svenska kyrkans svårighet att bejaka sin verkliga historia såsom en av makten under 1500-talet skapad nationalkyrka, och sedan sekelskiftet 2000 reducerad till en frikyrka bland andra. Den förste Uppsalabiskopen i Svenska kyrkan borde således vara Laurentius Petri eller Lars Pettersson från Närke, som introniserades utan vigning år 1531, under den legitima ärkebiskopen Johannes Magnus´ livliga protester från sin påtvingade exil i Rom.
Om man ska se något positivt i detta blundande för en konkret kyrkosplittring så vore det väl att man spårar en viss längtan att tillhöra "fädernas kyrka", det vill säga ha apostolicitet genom vigningar och stolt kunna uppbära de attribut som detta tillhör; kräkla, mitra, ring...
Men när tron inte är densamma framstår såväl de ståtliga biskopsvigningarna som jubileerna och de historiska utställningarna som skådespel - en dröm om att vara vad kyrkan i Sverige en gång var; Heliga Birgittas kyrka, 1400-talets i Europa beundrade kyrkoprovins, med kyrkobyggen i varje landsdel, där adelsmännen skänkte land till klostren och folkfromheten blomstrade.
Men - varför inte då istället söka sig tillbaka till "fädernas kyrka" det vill säga Moderskyrkan, såsom anglokatolikerna i England gjort? På riktigt, i tron, och inte bara i attributen.
Tidigare inlägg i saken:
Fädernas kyrka - men bara när det passarOm reformationen och den apostoliska successionen, se:
Vem kan förstå Svenska kyrkan?
Sekten Svenska kyrkan
Från Nationalkyrkans gyllene tron
Svar på frågor beträffande vissa aspekter rörande läran om Kyrkan
Den apostoliska successionen (påve Benedikts katekesföreläsning)
Apostolisk biskop eller kunglig Superintendent?
Inlägg
1 kommentar:
Efter att med några vänner ha bevittnat Antje Ackelen i Lunds domkyrka i mars där hon före Vespern intervjuades av en gladlynt och okunnig kvinnlig intervjuare är vi ingalunda förvånade över hennes påståenden i samband med utställningen i Uppsala domkyrka.
Hennes brist på ödmjukhet och arrogans gentemot den inbjudne kardinalen Kurt Koch var tyvärr pinsam. Kardinalens uppenbara ödmjukhet och vänliga lågmäldhet kändes desto mer välgörande.
Skicka en kommentar