Fredagsmys med grotesk bild av katolsk tro

På fredagskvällen, bästa sändningstid, när familjen är församlad efter en lång vecka,  valde SVT att lägga in en långfilm, med presentation och allt. Den heter Paradis: Tro och är gjord av den österrikiske regissören Ulrich Seidl. Det visade sig vara en grotesk historia om en kvinna, som redan i öppningsscenen halvnaken gisslar sig framför ett krucifix. På dagarna vandrar hon runt med en Mariastaty och besöker mer eller mindre slumartade områden för att omvända människor att söka hjälp hos Guds Moder. På kvällarna sjunger hon frireligiösa sånger för sig själv.  Plöstligt dyker hennes handikappade man upp, han är muslim, har varit borta i två år, kanske i Egypten. Men kvinnan vill inte släppa sin man nära inpå sig, hon har ju Jesus, mera som en låtsasälskare dock än som Vår Frälsare och Gud. Det slutar med att mannen  försöker våldta sin egen hustru och hon gisslar sedan själve Jesus på korset.

Det är uppenbart att det är en dubbelmoral här som ska exponeras, men man vet inte riktigt om filmmakaren också vill göra upp med den tro han själv växt upp med, eller bara skoja med den. Ty allt är så oerhört absurt och man tänker på Monty Pythons surrealistiska humorfilmer.

Men här finns det en helt annan dysterhet och man undrar - till skillnad från till exempel Life of Brian - om det faktiskt i värsta fall är en allvarligt menad film.

Det är alltså ingen fråga ens, för oss som lever den katolska tron, att det här handlar om religiösa kulisser, slagfärdigt kitsch. Sex, sadism och religion är en oemotståndlig kombination. Men hur ska denna burlesk då uppfattas utifrån, av dem som kanske redan har bara vaga föreställningar om vår tro? Den dokumentära filmtekniken är förförisk, den övertygar. De enda personer i hela filmen som är någorlunda normala avvisar all tro på Kristi ord och Guds bud, sådant hör hemma i historien för 2000 år sedan, och hänvisar på välbekant sätt till vars och ens egen rätt att leva som de vill, utan att störas av några religiösa moralföreställningar och sanningar. Man får omedelbart sympati för dem. Ty alla andra verkar fullständigt besatta, eller också socialfall.

I filmen skymtar även såväl Legio Mariae och Radio Maria förbi, organisationer som finns idag och verkar i många länder. Alla verkar de ha något med dessa galenskaper att göra, som huvudpersonen förkroppsligar i ordets bokstavliga mening.

Det går inte undvika frågan: varför göra en sådan film? Och ännu mera gåtfullt: Varför visa den i TV en fredagskväll? För att den fått pris i Venedig? För att den har något att säga om den växande religiösa - ja, katolska! - fundamentalismen?

Nåväl, man kan ju stänga av eller byta kanal, Gud ske lov. Men skulle en film med motsvarande innehåll visas om muslimsk fanatism eller ortodox judendom skulle anmälningarna inte vara sena att komma till granskningsnämnden. Vi katoliker får dock tålas och hoppas det finns lite förnuft kvar hos de som eventuellt bara hade Public Service-kanaler denna mörka höstfredag att roa sig med - eller i detta fall, genomlida.