Prästinna - om man själv vill

För en tid sedan öppnades Priscillakatakomberna efter en omfattande restaurering av både gångar och målningar. Efter att den otroliga Google map lagt in en möjlighet att praktiskt taget gå in i katakomberna och se sig om, så kom ett antal artiklar i världpressen som framställde en kvinnofigur i en av kamrarna som om det vore ett bevis för tidiga kvinnliga präster i den katolska kyrkan. Till exempel meddelar man i National Catholic Reporter att en viss Bridget Mary Meehan som påstås vara en "ordinerad kvinnlig biskop" (en omöjlighet) utropat att

"Det glädjer oss att Vatikanen har restaurerat dessa fresker som föreställer kvinnopräster när de firar Eukaristin i Priscillakatakomberna i Rom "

Samma nyhet har sedan valsats runt i världspressen; Att det nu finns "bevis" för att fornkyrkan hade kvinnliga präster, något som sedan förtigits och dolts av den patriarkala kyrkoordning, som infördes först i och med att kejsar Konstantin gjorde kristendomen till romersk statsreligion.  Så brukar historieskrivningen göras av vissa intressegrupper. Och nyhetsbyråerna sväljer betet med hull och hår.

Hur är det nu då med fresken, vad föreställer den? I mitten ser vi en gestalt med utsträckta armar och öppna händer. Det framgår inte tydligt att det är en kvinna, men av huvuddoket att döma så borde det vara en kvinna. Till höger sitter en man och håller något i händerna, svårt att se vad det är. Till vänster ser man tre gestalter, en äldre skäggbeväxt man och två yngre män. Mannen i mitten håller en öppen bok. Alla är iklädda tunikor med lodräta ränder, utom möjligen den unge mannen som står längst bak. 

Det är en kvinnlig orante och en "filosof" som sitter vid sidan, förmodligen den äkta mannen. Motivet är välkänt från många katakomber och det finns på gravmonument, som detta:

  

Man lade till anletsdragen först efter det äkta parets död. Man kan tolka det som en hyllning till kvinnans fromhet och mannens vishet. Men troligare är det en bildlig framställning av själarnas frid i himlen och det har alltså inte det minsta med liturgi att göra. Detta var förmodligen ett slags mode som förekom bland välbeställda kristnas gravmonument.. Här bara några till, män och kvinnor och barn som orantes:

Man har till och med tolkat tunikans mönster på kvinnan som en stola, och därmed alltså att det är en officerande kvinnlig präst. Men stolan kom långt senare, på 600-talet. Priscillamålningarna är från slutet av  tvåhundratalet. Dessutom så bars inte stolan rak, som idag, utan alltid korsad. Korsningen kommer från de två band de romerska soldaterna bar, dels svärdet, och dels persedelväskan. Detta påminner prästen att han både strider med ordet och förser oss med andlig näring.

Men kunde det inte vara en dalmatika, och kvinnan då alltså vara en diakon? Som liturgisk dräkt introducerades dalmatikan först på 400-talet, och då endast i Rom. Påven bar den under mässhaken och de romerska diakonerna kunde bära dalmatika men endast efter påvens tillstånd.

Som kläderdräkt var dalmatikan vanlig hos överklassen i Bysans och detta spreds till Rom, särskilt bland den kristna aristorkratin. Om man sträcker ut armarna bildar dalmatikan ett kors.

Att Priscillamålningen kan vara en kvinnlig dalmatika ser man dels på att den är fotsid och dels att den är skuren i vinkel i de jämfört med männen vidare ärmarna. De lodräta vävda ornamentala ränderna, clavi, var vanliga och har ingen liturgisk betydelse. Den typ som Priscillakvinnan  - och de anhöriga - har, kallas clavus angustus och bars av riddare i den kejserliga armén. Det kan således helt enkelt handla om en kristen romersk officersfamiljs gravrum.

Traditionen att avbilda själar i himlen som orantes har följt med in i den den ortodoxa ikontraditionen. Där framställs Guds Moder Maria som en orante, till exempel så som här, i den berömda monumentala mosaiken Sophia Orante i Kiev:

Men det är alltså ingen bild av en helig prästinna som firar Eukaristin, inte ens den jordiska Maria, utan Marias själ i himmelen, såsom den också beskrivs i den fantastiska Akathistoshymnen, här i ortodox översättning av Tito Colliander.