Katastroferna i världen avlöser varandra. Nu senast har det tappra filippinska folket blivit drabbat först av en av de kraftigaste jordbävningarna under decennier, med stora materiella skador som följd. Detta hände på ön Bohol. men även angränsande områden drabbades. Många historiska kyrkor föll samman som korthus, och tusentals familjer blev hemlösa. Bara två veckor senare kommer så tyfonen Haiyan med hittills okända vindstyrkor. Det slår till mot öarna Samar, Leyte, Iloilo, norra Cebu, mitt i Visayas, ett område som normalt är känt för lugna vatten, oskadade korallrev och rena stränder. Även norra Palawan och Coron drabbades. En stad i Nyköpings storlek, Leytes metropol Tacloban, har i stort sett blivit utplånad. Hur det gått med alla små fiskebyar och befolkningarna på småöarna är okänt. Man kan föreställa sig, när inte ens moderna betongbyggnader klarat sig undan den formliga gigantiska högtrycksbesprutningen, med påföljande skyfall. Många har omkommit i de havsvågor som spolades in över kusten, man vittnade om att de var högre än de högsta kokospalmerna, alltså mer än 20 meter. Man räknar med att ett tiotal miljoner invånare är drabbade på ett eller annat sätt.
Hjälpbehovet är enormt, främst gällande mat, vatten och sjukvård och mediciner. Men även naturligtvis bostäder, el, bränsle och vägröjning. Även den normalt sett intensivt uppodlade marken är förstörd av regnen. Och fiskarna kan inte gå ut med sina båtar, de är i spillror och fiskevattnen är störda.
Man måste bara känna ödmjukhet och medlidande med ett folk som drabbas så hårt. Många skickades under loppet av en halvtimme direkt in i fattigdom, deras försörjningskanaler är utplånade.Det gäller alla, från enkla jordbrukare till tjänstemän och egenföretagare. Och många familjer har många munnar att mätta.
Att i detta läge få käcka reportage från hur ett enda Herkulesflygplan lastas med kommunikationsutrustning på Arlanda och höra vår biståndsminister känna stolthet för hur mycket lilla Sverige hjälper, detta kan väl inte uppfattas som annat än en fadäs. Och i samma andetag beklagar sig biståndsministern att nu kommer många kvinnor och barn drabbas av sexuella övergrepp. Är det detta man i första hand ska misstänka ett drabbat folk för, som inte ens har vatten att dricka? Även på SIDA verkar det viktigast att tala om hur duktigt "Sverige"=SIDA är.
Med tanke på att Sverige drog in allt bistånd från Filippinerna 2008, det blev ett "utfasningsland" - borde man då inte ligga lite lågt när det gäller att uttrycka stolthet? Man satsade på de tolv länder som man såg ha en potential för
"satsningar inom prioriterade områden såsom demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljö och klimat."
och kunna
"bidra till förändring"
och
"där Sverige har ett tydligt mervärde"
länder alltså som Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och Bolivia. Även andra politiska motiv finns uppenbarligen: Till Palestina gav man år 2008 hela 471 mkr, mer än till hela Sydamerika.
Före biståndsministern Gunilla Carlsson skrev 2007 i en sorts programförklaring:
De frågor vi ställt är bland annat: Hur omfattande är fattigdomen och var är behoven störst? Går utvecklingen i rätt riktning när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati? Om inte, har vi möjlighet att påverka den? Hur kan Sverige bidra? Finns andra givare som har bättre förutsättningar att göra nytta?
Och biståndet till bland annat Filippinerna, som bekostade skolor och hälsovård (dock ej abortkliniker) upphörde helt. Man tycker då kanske att vår nuvarande biståndsminister Hillevi Engström - som väl borde känna till denna eliminering av biståndet till ett av Asiens fattigaste länder - kunde vara lite mera blygsam.
Sverige drog 2007 som enda nordiska land in sin ambassad i Filippinerna. (Det då bankrutta Island behöll sin ambassad.) Som följd av detta så lades Filippinernas ambassad i Stockholm, som täckte alla de skandinaviska länderna, och de baltiska, ner för bara något år sedan. Under flera år hade UD fel president i sin landsbeskrivning av Filippinerna, någon man ändrade först på vårt påpekande. (Den som nämndes riskerade dessutom ett långvarigt fängelsestraff.). Och idag är den senaste ekonomiska rapporten från Filippinerna på UD:s sida daterad 2008. Se där intresset för detta land som kanske är så svalt beroende på den för svenska politiker hopplöst katolska inställningen gällande födelsekontroll och abortpraxis.
Så länge som vårt bistånd ges med villkoren att vi ska "betyda något" för landet, något annat alltså än att hjälpa nödställda, så finns ingen plats för stolthet.. Man frestas tänka på historien från helige Augustinus, om pojken som räddar enstaka av stormen uppspolade krabbor genom att kasta ner dem i havet, detta på en strand fylld av tiotusentals krabbor i samma situation. Augustinus frågar pojken varför han gör detta, han kan ju ändå inte hjälpa så många av alla. "Men de jag hjälper får ju livet, och de är nog glada för det." svarar pojken och fortsätter kasta tillbaka krabbor. Han frågade inte sig själv huruvida hans hjälp var effektiv eller om det fanns andra som var bättre.
Vi borde skämmas.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar