Ändå tycker man att gränsen mellan rapport och analyser och ställningstaganden suddas ut betänkligt. Under den sk arabiska våren var korrespondenterna stundtals så tagna av upplevelsen att stå på torgen med folket, att de tappade helt distansen till händelserna. När det Muslimska Brödraskapet kom till makten talades det om Egyptens första demokratiskt valda president, och man framställde den nya regimen som en modern muslimsk demokrati. Att det inkommit 260 000 protestbrev emot valprocessen fick man inhämta i andra medier.
Men vad som saknades helt i rapporterna var en beskrivning av vad Brödraskapet står för, dess historia och grundläggande ideologi. I ett inslag som är typiskt i SVT: morgonnyheter, så intervjuas SVT:s egen korrespondent, Samir Abu Eid, han skiftar plötsligt roll från rapportör till analytiker. Men inte ens då lyckas man komma in en enda gång på den helt avgörande frågan: Vilken politik har Brödraskapet? Vad vill de? Vilket stöd har de? I programmet sägs å ena sidan miljontals, å andra några tiotusen. Det sägs att det är Brödraskapet mot resten, att Egypten är tudelat. Frilansjournalisten Erik O. Tortsensson skriver på SVT:s debattsida direkt efter Mursis tillträde att egyptierna nu kunde
tillåta sig att dra en liten suck av lättnad. Märkta av den kraft med vilken protesterna på Tahrir-torget gjorde slut på Mubaraks oinskränkta välde kommer framtida ledare att gå mer försiktigt till väga och vara mer uppmärksamma på folkets politiska sympatier.
Men Mursi började med att utse nya guvernörer från de egna leden och snickrade sedan ihop en konstitution som inte många ens begrep, men innebar sjumilasteg mot sharia. De kristna som skulle vara med i utformningen fann att de inte respekterades på en enda punkt. Missnöjet med hur Mursi förhöll sig likgiltig till den ekonomiska krisen, medan han prioriterade Brödraskapets medlemmar och politik, och fördelade utländska biståndsmedel mellan dem, blev till till slut så stort, att folket krävde hans avgång. Fyra ministrar avgick och regeringen kollapsade. Utanför demonstrerade tre miljoner egyptier. Inte en affär plundrades, inte en ruta krossades ens. Men Morsi sade bara: "Jag eller kaos." Och hans anhängare lovade bränna ner Egypten om han skulle röras.
När 16 poliser sköts till döds av krypskyttar från Mursianhängarna så svarade polisen med kraftigt våld. Det faktum att 60 poliser dödades visar att det fanns gott om vapen bland demonstranterna. Hur många av Mursianhängarna som sköts är oklart. Talet 300 gäller hela Egypten under dessa dagar.
Sammanfattningsvis är det alltså en komplex situation. Att i det läget låta journalister och frilansskribenter sköta analyserna är våghalsigt. Till detta krävs åtskilliga historiska studier och även att man förstår den religiösa verkligheten i dessa länder. Men även rapporteringen kunde vara mindre selektiv. Det väljs bland demonstrationerna, vilka som ska rapporteras med eufori och vilka som ska förtigas. (Om den landsomfattande och ojämförliga kyrkbränningen - 100 kyrkor på två dagar - som utfördes av Morsis anhängare, rapporterades knappast ens). Man får en starkt förenklad bild.
Att vår utrikesminister kanske har de mest kategoriska uttalandena av alla - och de kommer väldigt snabbt - är inget som lugnar. Visst - militärt övertagande kan inte accepteras i vårt samhällsskick. Vi kan avsätta en regering genom att våra folkvalda förklarar misstroende i riksdagen. Men i Egypten, hade i praktiken regeringen kollapsat av inre splittringar och ett kompakt misstroende bland en luttrad befolkning. Inte heller i Sverige hade nog någon regering kunnat sitta kvar, om tre miljoner stått utanför och protesterat. Och hur många statsledningar som Sverige erkänner har egentligen tillkommit på demokratisk väg?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar