Mandela och våldet som födslorätt

I DN.s kulturbilaga finns det nu en sällsynt artikel om Nelson Mandela. Den är nämligen kritisk gentemot det närmast helgonliknande hjälterykte som spridits av våra medier, politiker och ämbetsmän de senaste dagarna. Statsledare har tävlat att hylla Mandela och rubriker har inte saknats i stil med att "Han offrade sin frihet för andra" etc. Påve Franciskus skickade ett kort kondoleanstelegram där det mest handlade om det allmännas väl. Sådana telegram har skickats av påvar för, till mången som började sin ungdomliga kamp som terrorister, kom till makten genom coup d´etat och dog som diktatorer. Även hos högst okatolska katoliker som bröderna Kennedys vandel sminkades upp i diplomatiskt korrekta ordalag.

Vad artikeln tar upp i DN, skribenten heter Kajsa Ekis Ekman, är det faktum att Mandela mycket medvetet övergick från fredliga demonstrationer till terrorhandlingar. Han styrde ANC mot våldet, precis som han styrde det från våldet. Hans politik har alltid varit pragmatisk och föga ideell.

"Jag kan inte sälja min födslorätt" 

var hans svar när han först erbjöds amnesti mot att sluta uppvigla massorna till våld. På så sätt har han kunnat rättfärdiga sina 156 kriminella handlingar han satt inne för, några så svåra att det hade lett till dödsstraff vid tiden i England och USA.

Att hans fängelseår idag presenteras som utslag av apartheidpolitiken är inte sant. Inte ens Amnesty Internationell kunde behandla hans fall som ett brott mot mänskliga rättigheter. De brott han var dömd för var alltför uppenbara, och att han även från fängelset  - med de privilegier han åtnjöt - styrde sin organisation har ingen försökt dölja.

Det är lite oklart om DN-artikeln vill fördöma Mandelas verksamheter, eller istället bara korrigera hans levnadshistoria, och så att säga helgonförklara även det våld som han faktiskt stod bakom. Den nämner inte de systematiska brott som skett inom ANC även efter hans makttillträde och den obegripliga upprustning som skett av Sydafrikas armé. Under Mandela har det förhandlats med regimer som Kuba, Kambodja, Libyen och den pragmatiske Mandela har utan problem kunnat umgås med vilka korrupta makthavare som helst, så länge det klirrat till i kassan. Ubåtar och jaktplan har inköpts till miljardbelopp.

Inte bara detta gör att man som fredsvän och kristen måste vara ytterst tveksam att instämma i kören av hyllningar. 1996 skrev Nelson Mandela under en av världens mest "liberala" (inte för levande foster) abortlagar, som tillåter att vem som helst utan hinder kan få ett foster dödat och borttaget upp till 20 veckan. Vidare tillåter lagen att barnmorskor och sjuksköterskor kan utföra aborter upp till 12:e veckan. Sedan lagen införts har mer än en miljon lagliga aborter utförts.

Dessutom har Sydafrikas regering varit ytterst ovillig så fort det handlade om att att sätta in åtgärder mot HIV-spridningen som innebär en nödvändig beteendeförändring. Detta stred emot Mandelas princip om allas rätt till frihet. Istället har han infört lagar som ger full sanktion åt alla former av sexuella riskbeteenden, som polygami, homosexuell promiskuitet (gay-klubbar etc), same-sex-marriage med mera. I ett land med skenande HIV-AIDS-epidemi innebär detta naturligtvis att offren blir många fler än om en annan politik hade valts.

Det goda sidorna har beskrivits väl och mångordigt av andra. Att han valde försoning istället för inbördeskrig. Han blev aldrig en Mugabe. Han har själv sagt att han inte är en frälsare, utan en bristfällig människa. Medan han har ångrat att han inte tog hand om sin familj på grund av fängelsetiden, har han dock aldrig aldrig tvekat angående våldshandlingarna.

Mandela var döpt, hans mor var baptist, fast hennes far var polygamist. Fadern  kom från en högt stående, kunglig  klan, Thembu, med vana att ha makten. Därför fanns redan de privilegier han hade som gav honom möjligheter till högskolestudier.

Vi skall alltid be för de döda, det är det bästa vi kan göra. Lovord på begravningar, sanna eller falska, hjälper inte deras själar.