HomO luftar sina fördomar

Efter Reuters lyckade kupp att lägga lämpliga ord i påve Benedikts mun som får honom att framstå som om han vill ha skottpengar på homosexuella (ja - faktiskt inte långt därifrån) så har debatterna rasat i bloggarna. Men också en del tidningar har tagit upp frågan. DN har redan nämnts, och Dagen har också förstått att det var något som inte stämde. I Smålandsposten så beskriver man i ledaren attacken mot påven och ställer några mycket bra frågor. Man har uppmärksammat att bloggen Second Opinion frågat kanslichefen på Ombudsmannen för diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) George Svéd, vad han tycker om saken. Han kommenterar de förmenta uttalandena av påven på följande sätt:

Den religiösa delen är fullt förståelig, vilket har sin grund i den kyrkliga rädslan. Men det är underligt att man vill tillskriva religiösa extremister så pass stort utrymme.

Han menar alltså ledaren för världens 1,5 miljard katoliker, den största religiösa grupp vi känner, en femtedel av världens befolkning.

Vidare säger han att homosexuella handlingar är skyddade i "internationella överenskommelser" och

Det är påven som är knäpp och inte överenskommelserna.

Han kritiserar att DN så okritiskt tagit in uttalanden från påven utan kommentarer:

DN borde ha problematiserat påvens homofoba åsikter

tycker denne ämbetsman.

Men vi vet ju nu att allt var en så kallad tidningsanka, fabricerad av Reuters och distribuerad av AFP och TT. (Vi har kontaktat TT och de verkar inte förstå att ordet "sade" är samma sak som att mena att någon faktiskt sagt något).

Här finns dock en rad andra anmärkningar att göra. Om kanslichefen på HomO menar att katolska kyrkans ledare är en religiös extremist, vilka företräder då en normaluppfattning - den svenska staten, eller dess regering med fyra högst nyckfulla minoritetspartier?

Tjänstemännen måste också kunna lära sig att skilja mellan katolska kyrkan som religionsutövare och som "expert på mänsklighet" - aktör i alla frågor som rör mänsklighetens öde. Det grovt felciterade talet var inte påvens jultal till världen, utan en sammanfattning av året till hans närmaste medarbetare.

Att George Svéd anser att tidningarna inte kan återge påvens uttalanden utan att "problematisera" är också intressant. Kan inte läsarna själva klara tolkningen? Och varför ska just nyheter från Vatikanen behöva "oskadliggöras"? Kanske även kristna är i behov av "problematisering" - ganska ofta till och med - av det som myndigheter och media förmedlar.

Kanslichefen på HomoO avslöjar också sin fördomsfulla inställning till katolska kyrkan. Det klär inte en ämbetsman som är satt att skydda svaga grupper mot diskriminering. Eller som Smålandspostens ledare pregnant frågar:

Förstår en ombudsman som jobbar med diskriminering att han exkluderar inte minst invandrade katoliker i Sverige med sitt språkbruk?

Vi väntar också spänt på att den "fördjupande" och "nyhetskorrigerande" journalistbloggen Second Opinion ska korrigera sin fördjupning om påvens "homofobi", där således knappast en stavelse har med verkligheten att göra.

Dagens Nyheter nyanserar snabbt

På dn.se har Clas Svahn blixtsnabbt och mycket förtjänstfullt (julafton!) reagerat på vår analys, och refererat till denna sida. Vi kan bara tillägga att självklart så finns det i talet anspelningar på en modern livsstil, som även innefattar ett bejakande av homosexuella relationer. Men detta är alltså inte huvudpoängen, utan emancipationen - frigörelsen från ett universellt sammanhang, en "människans ekologi". Detta är ju fjärran från att fördöma enskilda grupper eller personer. Man kunde ju i sådana fall lika gärna fantisera om att påven fördömer alla som lever samman utan att gifta sig, eller alla som utövar barnbegränsning, eller de som manipulerar med embryon. Eller julkonsumenternas brist på helhetstänkande. Det finns en rad tänkbara målgrupper. Men man har plockat ut homosexuella och transsexuella för att få en sensation som passar i tiden.

Lögnaktig mediaattack mot påven

Lagom till jul drar pressen igång en kampanj mot påven och därmed också den katolska kyrkan med dess miljardstora skara. Upphovet är en artikel från Reuters, som gått ut i ett antal stora tidningar, däribland Herald Tribune, naturligtvis med lämpliga bilder på påven i blåsväder. Reuters har skickligt tagit några avsnitt från påvens stora jultal till kurian och satt dem samman med några uttalanden från "en ledande person i kurian" i oktober som kallar homosexuell livstil som "en avvikelse, något onormalt, ett sår". Dagens Nyheter menade att påven uttalat sig om såväl homosexuella som transsexuella - något som man sedan tog tillbaka i webbupplagan efter vårt påpekande (Redaktören svarade att påven "tydligt syftar på dessa utsatta grupper även om han inte nämner dem vid namn.") I Aftonbladet menade man att "Påven fördömde även transsexuella i sitt tal". Expressen skriker om "Påvens attack på homosexuella". Allt för att väcka folkets hat. Och det är inte svårt att lyckas med. Påven har bland annat kallats för "världens ondaste människa" och åtskilliga, även Sveriges TV, understryker på Text-TV hans ålder - en dåligt förklädd antydan om senilitet alltså.

Om man studerar det 3568 ord långa talet så är det endast ett litet stycke som behandlar "mänsklighetens ekologi". Han talar där om att kyrkan inte kan begränsa sig till sina troende utan måste förkunna sitt ansvar för hela skapelsen. Ty

när kyrkan talar om människonaturen och påminner om att den utgörs av mannen och kvinnan och när den ber om respekt för skapelsens ordning rör det sig inte om gammalmodigt metafysiskt tänkande. Nej, det rör sig om att ha tilltro till Skaparen och att lyssna på Skapelsens språk. Att förakta detta språk betyder att människan förstör sig själv och förstör Guds verk.

Han talar också om emancipationen från Skaparen som människan själv väljer, en autoemancipation som medför att man tror sig kunna leva ensam, för sig själv - till och med skaffa barn för sig själv. Men stora skolastiska teologer har definierat äktenskapet, den livslånga föreningen mellan man och kvinna, som ett skapelsens sakrament som Skaparen har instiftat och som Kristus har visat genom sin förening med mänskligheten genom tiderna. I detta 348 ord långa avsnitt avslutar påven att referera till Humanae vitae, där påven Paul VI försvarar kärleken mot en sexualitet som är konsumerande och den mänskliga naturen mot onaturliga manipulationer.

Nå - hur var det då med fördömanden av homosexuella och transsexuella? De finns inte. En snabbsökning i artikeln visar att varken homo- eller transsexualitet nämns. Tidningarna ljuger helt enkelt. Man kan visserligen tolka in påvens tal om skapelseordning som ett försvar för äktenskapet - men det är en tolkning som varje tidning måste stå för själva. Och någon nyhet är det väl knappast att kyrkan försvarar äktenskapet. Men några fördömanden av homosexuella finns inte - än mindre av transsexuella.

Vi ska inte vänta oss att någon nyhetsbyrå ber om ursäkt. Det hela är ju iscensatt med stor beräkning.

Vad sade påven för övrigt? Han uppehöll sig mest vid sina intryck av mötet med ungdomar från hela världen i Australien. Det möte som världspressen helt missade. Kanske det är media som lider av åderförkalkning.

Vem äger sjukvårdens värdegrund?

Vår riksbekanta lobbyorganisation för "sexuell upplysning", RFSU, gillar inte tanken på muslimska eller kristna vårdcentraler. I en reaktion på denna blygsamma idé - som också kommit från andra håll - menar dess ordförande att religionsanknytning skulle beröva patienter på "den information eller vård de har rätt till".

Vet man inte att hela vår vårdsyn och sjukhusväsendet uppstod ur den kristna barmhärtighetsprincipen? Att kyrkan var ett villkor för i stort sett all sjukvård för inte så länge sedan? Vi kan ju bara erinta oss vad S. Elisabeth av Ungern betytt för sjukvårdens utveckling i Europa och hela världen, från 1200-talet och till i våra dagar. Milanos universitet är idag inrymt det magnifika "Ospedale Maggiore" från fjortonhundratalets mitt, ett mönster för alla större sjukhus världen över, med sina åtskilda avdelningar och gångar och hygienskt genomtänkta arkitektur, där både själ och kropp skulle tillgodoses. Det grundades av Francesco I Sforza - en av påvestaternas stora kämpar, och ritades av arkitekten Filarete, som också gjort bronsdörrarna till Peterskyrkan.

Detta är bara en i raden av kristna välgörare för sjukvården. Idag drivs otaliga sjukhus och vårdinrättningar av kyrkliga organisationer - inte minst i de underutvecklade länderna. Och vad skulle sjukvården i Mellanöstern vara utan Röda halvmånen? Utan religionen - skulle vi ha sjukvård överhuvudtaget?

Men än mera pinsam är den försägelse som RFSU-ordföranden gör sig skyldig till när hon säger:

– Att en religiös vårdcentral kan dra till sig personal med negativ syn på aborter och preventivmedel får vi nog räkna med. Och att det inte skulle påverka bemötandet tror jag helt enkelt inte på, säger Åsa Regnér, generalsekreterare i RFSU.

"En negativ syn på aborter"...Betyder det alltså att man kan ha en positiv syn på aborter? Och att RFSU faktiskt tycker att aborter är något - positivt? Ja - vad ska vi tro? Vem skulle inte fasa för att en tonårsdotter skulle komma till en ungdomsmottagning, där man har "en positiv syn" på abort? Inte minst om man är katolik eller muslim - eller bara en vanlig sunt tänkande människa som inte är beredd att se sitt barnbarn offras för sitt barns "misstag"?

Kanske det istället är den sekulariserade sjukvårdens värdegrund som ska skärskådas, så att man får den "information eller vård" som man rimligen borde få, och inte en desinformation. Inte minst gäller detta då alla de ungdomsmottagningar som drivs av RFSU med stöd från landsting och kommuner.

Religionsfriheten - oacceptabel för Lars Ohly

I dagens tidningar refereras till en presskonferens med Lars Ohly, ordförande för Vänsterpartiet, där han utvisar en skärpning av äktenskapslagen, som går ut på att alla som innehar vigselrätt skall tvingas att viga även samkönade par.

Det finns säkert de samfund som vill kunna fortsätta att diskriminera på det här sättet. Men jag menar att samhället inte kan acceptera det, säger Lars Ohly i dag på en pressträff med riksdagsjournalisterna.

Begreppet diskriminering är lätt att missbruka. Man undrar till exempel varför Lars Ohly inte för länge sedan har skrikit, när det varje vecka "diskrimineras" par som vill viga sig, men inte får av den präst eller pastor de uppsöker. Vem minns till exempel inte när Björn Borg fick nobben med sin Loredana, av självaste biskop Brandenburg? Ingen röst hördes då om "diskriminering".

Men än allvarligare är det när man betänker att religionsfriheten är inskriven i vår grundlag, närmare bestämt Regeringsformens 2 kapitel 1§6:

1§ Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Att utöva sin religion innebär att man följer sin religions lära och praxis. Men här yttrar alltså Lars Ohly helt ohämmat möjligheten att präster skall tvingas gå emot den. Vi måste alltså ställa Lars Ohlys "samhället kan inte acceptera" mot grundlagens "tillförsäkrad gentemot det allmänna". Det är naturligtvis värt att uppmärksamma att en riksdagsledamot öppet driver en linje som strider mot Sveriges rikes grundlag. Här har kanske riksdagens revisorer (JO) något att bita i.

Har djuren rätt?

På Naturhistoriska Riksmuseet pågår nu en utställning som kallas Rainbow Animals. Museet är förskolornas favorit - hundratals barn kommer varje dag. I presentationen framgår uppdraget tydligt:

Ibland kan man höra folk argumentera mot mänsklig homosexualitet genom att hävda att det inte förekommer i naturen bland djur. Men stämmer verkligen det? Vad är egentligen naturligt? Rainbow Animals är den första utställningen i världen som presenterar detta nya och spännande område inom biologin.I utställningen visar vi ett urval bland de mer än 1500 olika arter där homosexualitet har dokumenterats, bland andra svanar, delfiner, giraffer och apor. Det handlar inte bara om tillfälliga homosexuella förbindelser utan i många fall om par som håller livet ut.

Det som sker hos djur kan alltså ske hos människan. Logiken är klar. Så - vi väntar nu på en utställning om kannibalism i naturen, om djur som begår våldtäkt, dödar sin egen avkomma, som bedriver plundring, och där flocken styrs av en - just det - alfahanne.

Kyrkan som vill styras av staten

Vill man få en uppfattning om hur långt från den Lutherska bibelbekännelsen som Svenska kyrkan kommit - vilket knappast kan glädja en sökande själ - så kan man med fördel se ett inslag från TV-Aktuellt. Här diskuterar Elisabeth Sandlund, profilstark chefredaktör för tidningen DAGEN, med Ann-Louise Eriksson, feminstteolog och präst i Svenska kyrkan, om den senaste utvecklingen gällande s.k. könsneutral vigselrätt. Utan omsvep erkänner Svenska kyrkans representant att den bara väntar på ett lagförslag innan den tar ställning. Vägledande för Svenska kyrkan är således inte bekännelse, Bibel, tradition eller den tro de troende besitter. Istället är det politikerna som har bollen. Mera statsstyrd än så var inte den luthersk-evangeliska kyrkan ens under Karl IX! Anmärkningsvärt är också den totala frånvaron av teologi från en person som presenterar sig som teolog - inte en enda referens gjordes till något annat än de argument som hörs från kortsiktigt politiskt håll.

I den Augsburgska bekännelsens apologi, som ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, anförs naturrätten på ett övertygande sätt.

För det första lär oss 1 Mos., att människorna äro skapade att vara fruktsamma, och det ena könet har därför med rätta böjelse för det andra. Vi tala här nämligen icke om den onda begärelsen, som är synd, utan om den böjelse, som skulle hava funnits i den ofördärvade naturen och som man kallar naturlig kärlek. Och denna kärlek, varmed det ena könet har böjelse för det andra, är förvisso en gudomlig ordning. Men då denna gudomliga ordning icke utan ett Guds särskilda ingripande kan upphävas, följer därav, att rätten att ingå äktenskap icke upphäves genom några mänskliga förordningar eller utfästelser. (Art XXIII:7)

För Luther var naturrätten (ius naturale) en oföränderlig sanning, uppenbarad av Gud själv. Uppenbarligen har Svenska kyrkan idag helt andra ledfyrar för sina uppseendeväckande oekumeniska beslut. Hur Ann-Louise Eriksson ser på kyrkan som fenomen framgår i denna nedtecknade hearing för några år sedan, där hon går till rätta med både kyrkofäder och apostlar. Även eftersnacket på TV-Aktuellt är avslöjande.

Den skygga kyrkan

Biskop Anders Arborelius går ut i en debattartikel i SvD för att vädja till staten att lämna det kyrkliga äktenskapet ifred, mot att den juridiska vigselrätten överlämnas till staten. Artikeln är för övrigt undertecknad av en ovanlig kombination: En f.d. pingstledare, en talesman för Missionsförbundet, en för Baptistkyrkan och två styrelseledamöter i vår mest aktiva lobbyorganisation för ett avkristnat samhälle. De menar att

En sådan lösning visar respekt för människors religiösa övertygelse eftersom den ger trossamfunden rätt att själva besluta om vilka par som man förrättar ceremoni för,

Här antyds alltså att i annat fall staten skulle kunna beordra kyrkorna att utföra vigslar. I så fall finns ingen religionsfrihet. Är denna hotbild verklig så gungar det under Regeringsformen.

Den egentliga vigseln skulle alltså ske när staten registrerar den, och sedan kan den firas med en "välsignelseakt":

Hur människor i dagligt tal eller inom sina eventuella samfund benämner sin samlevnadsform blir upp till var och en att avgöra. Vilka ceremonier paret väljer som manifestation av denna samlevnad blir då också tydligare en fråga för var och en att ta ställning till, i relation till den egna livsåskådningen, vänner och familj.

Var och en salig på sin fason alltså. Problemet här är dock att synsättet sprider en subjektivism, som strider mot de kristtroendes heliga tro. Den som säger att det i varje människas liv finns en naturrättslig ordning att beakta. Påven Benedikt XVI konfronterades i maj med liknande lagförslag i Kalifornien och sade då:

Föreningen i kärlek som grundas i äktenskapet mellan en man och en kvinna, som bildar en familj, representerar ett värde för hela samhället. Den kan aldrig bytas ut till något annat, sammanblandas eller ens jämföras med andra typer av relationer.

Detta gäller således oberoende av om det är kyrkan eller staten som bekräftar det ingångna äktenskapet.

Politikerna försöker nu kapa äktenskapsbegreppet och förvrida det på ett aldrig skådat sätt. Inte ens Luther gick så långt, han reducerade bara äktenskapet till en "världslig ordning" - men dock en ordning som inbegriper en man och en kvinna. Även om vi kan rädda oss från lagens arm på detta sätt så innebär det att vi godkänner en vanställd äktenskapssyn utanför Herrens vingård. Och detta i samförstånd med de som främst ser religionen som en privatsak.

Så - blir till slut då inte vår religion reducerad till en enskild angelägenhet för några invandrargrupper i förskingringen istället för den röst som ropar i öknen?

Vägen ut - vägen bort

I SvD den 21 oktober finns det en hel sida som för en gång skull handlar om katolska kyrkan. Det är en artikel av Gunnel Vallqvist som recenserar en intervjubok med kardinal Carlo Maria Martini. Mycket sällan tas nyheter upp i våra rikstidningar som relaterar till det katolska tänkandet. Inte heller påvens utspel beaktas, utom om de kan bekräfta den gängse bilden av kyrkan som moraliskt trångsynt, reaktionär, bångstyrig och hopplöst gammalmodig.

Dessvärre är detta inget undantag. Här får Gunnel Vallqvist i förrädiskt objektiva ordalag - delge sin mening att den påve kyrkan nu har är ett olycksfall i den Helige Andes ledning.

Vi fick ingen påve Martini, vi fick inte den kyrka han drömde om.

skriver hon och ansluter alltså nära till vad f. kulturchefen Werkelid skrev redan innan konklaven (se tidigare inlägg).

Här framträder nu en kyrka som är allt annat än Kristi kropp, en röst i öknen. Den skrämmer människor genom att tala om sexualitet, och dess trogna betraktas som dumma får som låter sig ledas hur lätt som helst.



Nidbild av katolska kyrkans troende?






Istället är det fritänkarna som är de avundsvärda, de som går emot, tvivlar eller rent av hoppar av.

I artikeln finns ett längre citat:

”Om någon lämnar kyrkan ­eller ämbetet tar jag det inte så hårt; mycket mer bedrövar det mig när folk inte tänker utan bara låter sig fösas med. Jag vill ha tänkande människor, det är det viktigaste. Om de är troende eller inte spelar mindre roll"

Man kunde tycka att en prästs uppgift är att leda själarna till himlen. Men uppenbarligen handlar det här om något annat; att leda människor till att tänka själva. Och det verkar som om denna självständiga tankeprocess inte kan föra någon annanstans än bort från vad läroämbetet undervisar genom de heliga och traditionen.

Här finns alltså ett annat läroämbete än kyrkans, som sägs vara mera pålitligt. Nämligen det som styrs av den egna uppfattningen (av kardinal Martini kallad "den inre Mästaren") - och inte låter sig kuvas av sådana futila saker som lydnad, hörsamhet, trohet, löften, offer, efterföljelse...kärlek till Herren och hans kyrka.

Vilken storhet finns i denna väg?

Det man inte kan tala om, därom skall man tiga

Rikstidningen Svenska Dagbladet - en gång känd för sin balanserade journalistik och höga kvalitet - sällar sig numera till boulevardpatraskpressen. Inte bara genom radikalfeministiska Idag-sidor utan också med krönikor som får den mest tolerante att säga upp prenumerationen. Att påven och kyrkans attackerats från både en Vallqvist och en Werkelid kan man kanske förstå, utifrån deras bakgrund som dissidenter i sin egen kyrka. Åtminstone brukade deras artiklar vara välskrivna, till och med den krönika där påve Benedikts val profeterades med de historiska orden att

nu finns risken att han (Ratzinger) verkligen blir påve, till ålder ännu valbar och med en strategisk maktstruktur under sig som säkert kan överrösta den helige ande.

Att vår påve skulle bli påve trots Den helige Ande var alltså före kulturchef Werkelids överygelse.Låt oss hoppas han ändrat sig.

Emellertid finns det alltid en grad till i helvetet. Nu den 10 oktober förkunnas nämligen i en krönika av en viss Anna Larsson att

små onda män avlöser varandra

i Petri Stol.

Intellektuellt enkelriktade och utan grundläggande empati för sina medmänniskor utfärdar de fördömanden på löpande band. Av homosexualitet. Aborter. Utomäktenskapligt sex. Och såklart preventivmedel.

Krönikören Anna Larsson redovisar inte sin egen intellektuella bakgrund, uppenbarligen tycker hon den dock räcka till för att utskopa en av vår tids största teologiska snillen, erkänt både av hans beundrare och motståndare. Detta mest med kommentarer om hans klädsel(!). Ty för henne är han bara

en gubbe i klänning med gammaldags idéer

och

den där ogifta 81-åringen i den lustiga hatten

som naturligtvis inget kan veta om det han inte prövat.

Att kvinnor dör i barnsängar är påvens fel. Ty han tillåter inte preventivmedel. Detta är artikelns huvudbudskap. En fet, föga specificerad anklagelseakt med andra ord.

Går logiken ihop? Det gör den naturligtvis inte.

Ansvaret faller tungt på redaktionen att släppa in så undermåliga texter, att de knappast ens skulle platsa i en högstadieuppsats, men däremot förmodligen kvalificera sig till ett förtalsmål i tingsrätten.

Kampanj med dubbelbottnad agenda

Den senaste tiden har RFSU gått ut i en sorts kampanj under namnet Mammakampen. Ett seminarium hölls på Mors Dag och en debattartikel har publicerats i Uppsala Nya Tidning. Budskapet är att mödradödligheten i U-länderna är oacceptabel. Därför har man bland annat en kampanj för att utbilda barnmorskor i Nicaragua, som finansieras av SIDA.

Detta låter ju behjärtansvärt. Det finns väl inget mera tragiskt än att en kvinna skall dö i onödan i barnsäng, kanske även barnet, och även lämna andra barn moderlösa.

Men läser man vidare så undrar man om det verkligen är upprördheten över detta som är skälet till kampanjen. I artikeln sägs nämligen att

Detta sker trots att många liv skulle kunna räddas genom insatser som sexual­undervisning, preventivmedel, läkarvård samt lagliga och säkra aborter.

Och litet längre ner:

Men även om pengarna finns, bromsas insatserna av att katolskt dominerade länder, som Polen, Irland och Malta hellre proklamerar avhållsamhet än ser en ökad användning av preventivmedel och tillgång till lagliga aborter.

Läkarvård är alltså bara en liten del av saken. Det tycks som om sexualundervisning, preventivmedel och "lagliga och säkra aborter" är betydligt viktigare. Eftersom katolsk kristen tro inte kan acceptera preventivmedel och abort anges i snart sagt varje artikel "katolska kyrkans makt" som huvudorsak till mödradödligheten, detta i form av indignerade och hätska angrepp.

I en artikel på RFSU:s hemsida sägs tydligt att

Säkra och lagliga aborter är avgörande för att kunna minska mödradödligheten.

Så genom att avbryta graviditeten skall mödradödligheten minskas. Men på det sättet blir det ju inga mödrar. Mammakampen blir snarare en kamp emot moderskapet!

Borde det istället inte stå i främsta rummet att förstärka mödravården i den form som räddar liv - både mammans och barnets? Här skulle SIDA och även RFSU säkert kunna göra stora insatser.

Men istället använder man mödradödligheten som ett argument att slå sig in med program för "reproduktiv hälsa", vilket alltid innebär propaganda för inducerad abort och sexualundervisning, det vill säga information om hur man kan ha ett bra "sexliv" och samtidigt undvika både familjebildning och graviditet. Att dessa ideal strider mot hela folkkulturers övertygelse att vi fått sexualiteten för att ge tillbaka något större och att barn är gåvor från Gud, detta tycks man bara hysa förakt inför.

Ty det märkliga förhållandet föreligger, att inom Riksförbundet För Sexuell Upplysning saknas helt upplysning om hur man gör för att bilda familj, ta ansvar för den och de barn som eventuellt kommer.

Sensus, värdegrund och människans värdighet

Vi rapporterade den 23 juli att studieförbundet Sensus sponsrar Pridefestivalen och deltog med en rad aktiviteter, som även för den mest tolerante kristtroende innebär utmaningar mot uppenbarelsens sanning. Redaktionen tillställde ett brev till förbundschefen Mats Bernerstedt. Brevet och svaret kan läsas här.

Svaret är precis så diplomatiskt som man kunde förvänta sig. Det sägs bland annat att

Vår grundhållning är att inte undvika svåra och laddade frågor. Som organisation är det också vår grundhållning att inte ställa oss bakom olika åsikter - det är den enskildes uppgift att göra.

Men här gällde knappast valet att undvika frågor, utan istället handlade det om hur bibeltolkning utifrån teorier om könets ovidkommande, uppträdanden från "komiska lesbianer", som ska få publiken att "omkullkasta normer" etc - hur dessa aktiviteter kan förenas med studieförbundets kristna värdegrund. Dessutom är det klart utsagt att en av festivalens huvudmålsättningar var att verka för att den kristna värdegrunden upplöses och marginaliseras. "Svensk synd - bryter gränser". Synden som frälsningsväg alltså.

Studieförbundets medlemsorganisationer borde väl ändå få ett ord med i saken. Banker och andra företag som sponsrade festivalen hade väl knappast egna arrangemang i den. Men det hade alltså Sensus.

Förbundschefen hänvisar till

respekt för varje enskild människa och ett ansvar att motverka att människors värdighet kränks.

Men det är knappast respektfullt mot den enskilda människan att delta i en festival vars syfte är att försöka dölja eller - ännu värre - applådera synden. Ty ingenting är människan och hennes bestämmelse mera ovärdigt än just synd.

En antikatolsk bagatell

Den 6 augusti hade tidningen Dagen en liten insändare, där en viss Sandro Sandrinelli, "före detta katolik", ondgör sig över att fader Magnus Nyman fick tala till punkt om sin syn på prästämbetet i radions religionsmagasin "Människor och tro". Han frågar hur professor Nyman kan vara så

historielös, okunnig och fullständigt bedragen av den romerska katolska elitens indoktrinering och propaganda.

Insändaren besvarades sedan av den katolska skribenten Bitte Assarmo, som duktigt försöker förklara den katolska uppfattningen, och dessutom den odiskutabla respekten för andras tro och otro:

Fel tro, otro - det är uttryck som används av fundamentalister och som många samfund (däribland katolska kyrkan) lagt till historien.

Men är det så? Kan vi inte tala om fel tro? Om otro? Visst kan vi det! Hur skulle vi annars kunna övertyga en enda själ om att sanningens grund finns hos Gud och ingen annanstans? Jesus själv förebrådde ju lärjungarna för deras "otro och halstarrighet" (Mark. 16:14). Och Dignitatis humanae - den för sin öppna hållning gentemot andra religioner både prisade och kritiserade koncilietexten från 1965 - lär oss att

Alla människor är förpliktade att söka sanningen, framför allt när det gäller det som rör Gud och hans kyrka; och när de har funnit den, skall de ansluta sig till den och vara den trogna.

Men också att de kristna ska

uppföra sig kärleksfullt, klokt och tålmodigt mot dem som har en felaktig uppfattning eller är okunniga om tron.

Alltså kan vi visst tala om en felaktig tro. Inte bara det. Det är vår plikt att påpeka lögnen och osanningen närhelst vi möter den, fast på ett kärleksfullt sätt.

För en som varit med ett tag så blinkar varningslamporna omedelbart för språkbruket i den före detta katolikens insändare. Ingen katolik talar om "den romerska katolska eliten" till exempel. Slår man sedan på namnet så finns det inte att uppbåda en enda Sandrinelli i vårt land. Här må vi kanske ha fel, men nog anar man en annan personalia bakom insändaren än en "före detta katolik" med italienskt klingande namn.

Katoliker skriver öppet brev - eller?

Kyrkans tidning rapporterar om den halvsidesannons som den italienska vänstertidningen Corriere della Sera publicerade fredagen den 25 juli. Artikeln talar om ett femtiotal katolska grupper som direkt uppmanar påven att påbörja en "reformprocess" för att avskaffa det s.k. preventivmedelförbudet. Med detta menas den linje som katolska kyrkans läroämbete alltid intagit när det gäller födelsekontroll, och som accentuerades med encyklikan "Humanae vitae" 1968.

Kampanjen är regisserad av organisationen Catholics for Choice. Vad är då detta? Denna lobbyorganisation grundades på 1970-talet av några kvinnor i New York. Modergruppen hade en annan titel: "Catholics for the Elimination of All Restrictive Abortion & Contraceptive Laws". Dess första ordförande var Joseph O'Rourke, en fd jesuitpater som blivit suspenderad. Dess tredje ordförande var Frances Kissling. Efter ett halvår i kloster utträdde hon på grund av sina åsikter gällande skilsmässsa och abort. Hon grundade sedan abortkliniker både i New York och utomlands, och blev därför exkommunicerad av sin biskop.

Nuvarande ordföranden Jon O'Brien har varit mycket aktiv att ändra abortlagarna i Irland och särskilt i underutvecklade länder. Han har anlitats av bl.a. SIDA, som bekostar abortkliniker även i länder där detta är förbjudet enligt lag.

Organisationen har stor budget, som bekostas av en mängd fonder. Många har stödområden som knappast gynnar den katolska saken, däribland The Playboy Foundation. På programmet står fri abort, fri tillgång till preventivmedel, samt en rad åtgärder för att förändra synen på sexualitet hos katoliker. Dessutom verkar man för vigning av kvinnor till präster och upphävande av celibatet, samt att Heliga Stolen skall berövas observatörsstatus i FN.Man har även en särskild bevakning av påven, kallad Pope-Watch, vars bidrag har det gemensamma att ge en negativ bild av påven och hans inflytande, som man vill skall starkt reduceras.

Amerikanska biskopskonferensen har helt tagit avstånd från organisationen, som man inte anser vara katolsk. En biskop Bruskewitz har dessutom uteslutit organisationens medlemmar i hans stift från den sakramentala enheten med kyrkan.

Detta är en bakgundsinformation som bör finnas med när man läser om detta öppna brev till påven, som ibland ges intrycket att vara en spontan reaktion från katoliker i allmänhet. Men alltså är en välfinansierad stategisk kampanj från en lobbyorganisation.

Får man vanhelga sakrament?

I USA rasar katoliker nu över en händelse i Florida. En student tog en konsekrerad hostia med sig ut från mässan, enligt honom själv för att förevisa andra. Någon - en flicka - försökte fysiskt hindra honom, och han mottog efter mässan hotfulla kommentarer. Studenten gjorde stor sak av detta och gick till ledningen för universitetet. Hostian är nu återlämnad. Så vad är det frågan om?

Jo, en biologiprofessor i Minnesota, P.Z. Myers, gjorde en lång och blasfemisk kommentar på sin mycket lästa blogg Pharyngula där han kallar den konsekrerade hostian för ett "j_kla kex" och han menar alla upprörda katoliker vara

vilseförda galningar som skriker och vill att mänskligheten ska dansa efter deras mytiska tamtamtrummor.

Det är anmärkningsvärt att bloggen presenteras som om den handlade om naturvetenskap: "Evolution, development, and random biological ejaculations from a godless liberal". Men vid närmare beskådan så tycks det mest vara attacker mot kristna som professorn ägnar sig åt på sitt kontor.

Men professorn går ännu längre än reflekterar. Han föreslår att man skall skicka in konsekrerade hostior till honom så han kan

vanhedra dem, gladeligen, och med fanfar

Vidare att behandla dem med

djup respektlöshet och grovt kexövergrepp, detta med glädje och gapskratt i mitt hjärta.

Till detta inlägg kom det sedan 2000 kommentarer, många som hejade på professorn, i enlighet med den ateistiska principen "det man inte tror på måste man vanhelga, annars kan det tolkas att man tror på det". Men också många upprörda röster från katoliker och andra.

Sagt och gjort - hostior inkom i brev, och professor Myer stack en rostig spik i en hostia och kastade den i soporna, med ett blad ut Koranen och Richard Dawkins bok God Delusion. Ty "inget är heligt". Triumferande beskrev han sedan sin heroiska gärning på bloggen.

Även den uppburne evolutionisten Richard Dawkins går in till försvar för Myers blasfemiska uttalanden. Han uppmanar alla skriva stöd för professor Myers och häcklar "någon kallad Bill Donohue" (han är president i Catholic League for Religious and Civil Rights , den största civilrättsliga katolska organisationen i USA ) för att hans "verklighetsuppfattning är så svag att han inte kan skilja ett kex från Jesus." Och han konstaterar att frågan "sammanfattar allt som är löjligt i det religiösa sinnet."

Hela saken har kommenterats av några katolska skribenter, särskilt Mark P. Shea i sin blog är mycket tydlig: Vi katoliker ska inte låta oss utsättas för dessa angrepp, menar denne krönikör. Vi måste handla som vid ett brottmål liknande andra, att rita hakkors på synagogor t.ex., söka rätt i sak, gå till domstol. Det handlar om vår trovärdighet.

Kristna är pest

Claphaminstitutet, ett nätverk för att värna kristen värdegrund i samhället, skrev en debattartikel i DN. Det triviala budskapet var att skilsmässor inte är bra för barnen, och man borde göra något för att minska dem. Uppmaningen ställdes till folkhälsoministern.

Detta räckte för att vår liberala press skulle få skrämselhicka. Tidningen Expressen utbrister på ledarplats: Lyssna inte! Anledningen är främst att debattartikelns skrivits av kristna:

"kd-kriget mot skilsmässorna är en obehaglig påminnelse om att en högerevangelistisk idérörelse har sina tarmar långt inne på socialdepartementet. Måtte Maria Larsson kapa av dem."

Kristet är höger alltså. Och höger är otrevligt - vad man än nu säger. Så öppet blottas fördomarna på Expressen.

(Man slänger vidare till med :

Med svepande hänvisningar till "ny forskning" försöker de leda religiöst motiverade irrläror i bevis. Men den offentliga debatten är ingen predikostol. Här finns lite utrymme för svavelosande slarv. --- I övrigt faller Claphaminstitutets argumentation lika platt som de kristna förr trodde att jorden var.

Nu var det bara så, att jordens sfäriska form beskrevs redan av kyrkofäderna på 300-talet. Franciskanmunken Roger Bacon beskrev på 1200-talet också ett sätt att ange lägeskordinater på den. Någon platt jord har aldrig ingått i den kristna trosföreställningen, inte sfärisk heller för den delen. Detta som en kommentar till "svavelosande slarv".)

Att många ungdomsproblem orsakas av faderslösa hem är välkänt, det har bland andra Anders Carlgren på Fryshuset hävdat under decennier, med tunga argument bakom sig i form av konkreta erfarenheter. Idag är det så lätt att separera, till och med när barnen bara är några år gamla. Lösningarna söks ofta utanför familjen i form av organisationer som BRIS och ungdomsmottagningarna, med risk att ytterligare en kil slås in mellan familjemedlemmarna. Istället för att man tar tag i problemen så exporterar man dem till instanser utanför familjen, "främmande människor" skulle man säga i andra kulturer.

Naturligtvis finns det i botten ett tomrum. När förälskelsen tar slut och kommunikationen upphör återstår ingenting - inte ens institutionen Äktenskapet, som en nåderik inrättning för mänsklighetens väl och livets vidareförande, dess "traderande", ett gudomligt uppdrag som står över våra känslor och tillkortakommanden. Kan man vila sig i den övertygelsen och tron, så klarar man även de mest hopplösa luckor i kommunikationen - i sin gemensamma tro. Och det är då barnen kan känna sig trygga. De vet, att även om föräldarrna inte fungerar så bra just nu, så kommer de att göra det framöver. De lämnar inte skeppet, det finns en dimension till - och den är inte enbart mänsklig.

20080725

TT-AFP, DN och kampanjen mot kyrkan

Om inget har upptäckt det tidigare är det nu uppenbart: Nyhetsbyrån TT har och dess storebror AFP har något emot katolska kyrkan. Dagens Nyheter tar tacksamt emot de infama skrönor som levereras. Vi kan således läsa att polisen fått exceptionell rätt att ingripa mot dem som

"orsakar förtret och besvär" — som delar ut kondomer, informerar om aborter och homosexuellas rättigheter eller på annat sätt stör påvens besök.

Vad det egentligen handlade om var att samma regler gäller som vid stora sportevenemang. Bland annat får polisen belslagta färgbomber. Det kanske man ska vara tacksam för.

Vidare avslutar DN en artikel, med att triumferande meddela att

bordeller i Sydney gör blomstrande affärer i samband med besöket.

Källan till denna viktiga nyhet var en bordellägarinna som ansåg affärerna fördubblats under den gångna veckan. Huruvida det var journalister som stod för ökningen framgick dock ej av artikeln.

Å andra sidan klagas det på att påvebesöket finansieras med statliga medel. Hemska tanke.

Varje TT-telegram om detta evenemang innehåller en släng avsedd att håna och förmedla en bild av kyrkan och dess troende medlemmar som något osympatiskt, moraliskt tvetydigt och hopplöst marginellt. Men det handlar alltså bara om insinuationer, skickligt - för att inte säga diaboliskt - insmugna i högst oskyldiga nyhetstelegram som distribueras till dagstidningar och text-TV.

2008-07-19

Pedofilfrågan - inte bara kyrkans

Påven är i Australien. Det faktum att tvåhundratusen ungdomar reser över halva jordklotet för ett evenemang som till stor del består i gudstjänster av olika slag där man ber om sanning, fred, enhet, livsmening...kommenteras inte ofta. Däremot den sk pedofilfrågan. Av fyra artiklar i DN om ungdomsdagarna i Sydney handlar fyra om huruvida påven ber om ursäkt eller ej. Redan på flygplanet konfronterades påven med skandalerna (en av fem ställda frågor). Snart kablades ut att påven "ber om ursäkt", vilket tolkades på olika sätt, mest negativt.

Men vad har påven sagt, och vad har han gjort? På flygplanet sade han att

från början, från de första århundradena, är prästämbetet oförenligt med ett sådant beteende, därför att prästen är i Herrens tjänst, och Herren är helighet personifierad...

Vi måste reflektera över vad som är otillräckligt i vår undervisning de senaste decennierna: det fanns under 50- 60 och 70-talen idéen om proportionalism inom etiken. Man menade att inget är ont i sig självt, utan endast i proportion till annat; med proportionalism kunde man tänka om en sak - och här kunde det även vara pedofili - att i proportion till annat kunde det vara bra. Nu måste man säga: detta har aldrig varit katolsk lära. Det finns saker som alltid är onda, och pedofili är alltid ont...Jag tror det viktigaste är att ge ordet (ursäkt) ett konkret innehåll, och det är att det måste tala om för oss vad som är otillräckligt i vårt beteende, vad vi måste göra just nu för att förebygga, hela och försona.

Det mest anmärkningsvärda här - som gått världspressen spårlöst förbi - är påvens referens till felaktig etik. Den är inte svår att upptäcka idag, när man ursäktar olika brott mot den heliga renheten med att i botten finns ju kärlek, och kärlek kan aldrig vara fel. Detta är en emancipationens credo - och det står alltså inte i någon relation till vad kyrkan lär, utom i motsats. Påven behöver alltså inte be om ursäkt för kyrkan - som många tycks kräva - men för att de som är satta att undervisa och övervaka inte gjort det tillräckligt fast. Biskoparna. Att sedan dessa inte har polisiära möjligheter att veta allt, är en annan fråga. Men får man veta måste man agera.

En gammal sanning måste här upprepas: Om den inre kontrollen saknas måste den ersättas av en yttre: om samvetet är fört bakom ljuset återstår regelverk, angiveri och polis. Det är paradoxalt nog just den inre kontrollen som kyrkan ofta beskylls att lägga på de troende.

Man kan sammanfatta med att offren inte är offer för kyrkan, utan för tidsandan. Övergreppen är relativt sett betydligt mera omfattande i familjesammanhang, i hemmen. Det är ingen ursäkt, men en tragisk sanning som hör till helhetsbilden.

2008-07-19

Oheliga familjen

Sveriges Radio har en sommarserie kallad "Heliga familjen". Första programmet förkunnar ganska snart vad det handlar om. Vi läser i programförklaringen:

"När övergick vi från att vara storfamilj till att bli kärnfamilj? Professorn i historia Yvonne Hirdman kallar det för familjeonani och historikern David Tjeder tar död på myten om familjen som något naturgivet, något som alltid funnits."

En omdefiniering alltså. Familjen som en samhällets minsta enhet grundad på äktenskap mellan man och kvinna utmålas närmast parodiskt som något löjeväckande och fruktansvärt inskränkt. I en intervju med riksdagsmannen Ola Nilsson om hans bok "För äktenskapet - i tiden" så skjutsas han raskt in i ett hörn där han framstår som en hopplös extremist som förlorat all kontakt med sin tid.

Så skall tiderna förändras. Med statligt betald propaganda.

20080707

Queer (udda) var ordet

I en understreckare i SvD den 25 juni benämnd "Kristendomen guldgruva för queerteoretiker " konstaterar Jayne Svenungsson att det var

först i och med reformationen som äktenskapet alls upphöjdes till gudagivet ideal. Det högsta idealet för det kristna livet var dessförinnan celibatet. För att finna idén om mannens och kvinnans biologiskt grundade komplementära funktioner får man gå ännu längre fram i historien. Först under 1700-talet växer föreställningen om en radikal biologisk skillnad mellan könen successivt fram.

Hon vill i artikeln införa den kristna traditionen som en källa till queerteorier - alltså sammanhang då könet förlorar sin biologiska bestämning och är något som människan bestämmer själv över. Höga Visan anförs, och det faktum att präster klär sig kvinnligt (sutan, rochett?) och lärarinnor kallas "syster".

Inte nog med det. Själva frälsningshistorien är ju "queer" och tycks inrymma både frånvaro av fader och kroppsliga förvandlingar, som inte står "könsbyten" långt efter:

Kristus, lär flera av evangelierna, föds som man av en jungfrulig kvinnlig kropp. Den jordiska fadern tycks sålunda umbärlig. Genom evangelierna får vi sedan följa hur denna av kvinnligt kött frambringade manliga kropp (att jämföra med Guds frambringande av Eva ur Adam i skapelseberättelsen) genomgår en rad förvandlingar och förflyttningar som fullbordas i himmelsfärden.

Ack ja. Man undrar om lektor Svenungsson öppnat de patristiska skatterna och kyrkolärarna. För att nu bara ta några: Johannes Chrysostomos ("guldmun"):

Ty (Gud) sade inte, att han endast gjorde en man och en kvinna, utan också att han gav sin befallning att den ende mannen skulle sammanfogas med den enda kvinnan. Men om det hade varit hans vilja, att han skulle ta bort denna enda och ta in en annan, så skulle han, när han hade gjort en man, ha format många kvinnor. Men nu visade han både genom det sätt han skapade och genom det sätt han gav lagen, att en man kontinuerligt måste bo med en kvinna och aldrig bryta förbindelsen med henne." Johannes Chrysostomos, Om Matteus, 62:1, år 370.

Under hela kyrkans tradition har Paulus ord varit vägledande i synen på äktenskapet som en mystisk förening av två individer som genom sin natur kompletterar varandra:

‘

Detta är ett stort mysterium – jag menar i förhållande till Kristus och kyrkan’. Han (Paulus) menar, att det stora tecknet på detta mysterium är enheten mellan mannen och kvinnan…. Precis som en man överger sina föräldrar och håller sig till sin hustru, så överger han också varje misstag och håller sig till kyrkan och underordnar sig själv under hennes huvud, som är Kristus."

Ambrosiaster, I efesierna 5:31, år 384.

Vi har ju också S. Thomas av Aquino som klart definierar äktenskapet som en Gudi behaglig inrättning, där även njutning finnes, ty "njutning i en god handling är gott", men när den sökes utanför äktenskapet, eller innanför för sin egen skull, så är det en svår synd. Det ligger i själva skapelsens hemlighet att den biologiska skillnaden är en konstitutiv del av vårt fortbestånd - och också alltså av äktenskapet.

20080707

Svenska synden bryter gränser - utan tvekan

I högsommarvärmen går årets "Pridefestival" av stapeln i Stockholm. Vad festivalen går ut på, mer än att idéer och uttryck för "homosexualitet, transfrågor och sex" skall ges utrymme på olika sätt, är svårt att få grepp om. Ett sorts Kiviks marknad med tema kanske. Lite artister, lite försäljning, lite mat och dryck.

Kivik hade ju förr det berömda "porrtältet". Här visas det pornografi i Kulturhuset och hålls föredrag om det manliga könsorganet. Ett skolprogram "föreslår att homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet ska uppmuntras och att lärarna ska vara mera lyhörda och uppmuntra avvikningar."

Till saken hör att man måste betala, ty spektaklet är en lysande affär. När man betalat 700 kr får man en "dog-tag", på svenska kallas det för dödsbricka. Denna har designats av formgivaren Jake Rydqvist och den är

"ett halsband som kombinerar stil och substans genom att leka med urtypen av det katolska radbandet, för att med denna symbol väcka frågan om hbt-personers sexuella frihet. Korset är utbytt mot en transparent platta som med en lysdiod låter bäraren signalera olika budskap med tre olika färger. Rött för syndig, blått för fest och vitt för stolt."

En rosenkrans för synd?

Det är alltså ingen slump att den liknar en Rosenkrans, och ingen slump att den inte kan användas som en sådan, utan istället skall den signalera "synd, fest och stolthet". Det är en uttänkt design.

"Halsbandet hämtar inspiration ur katolska radband och i mitten sitter en massiv ring med referenser till sadism-, och sadomasochism"

kan man läsa i Dagens Media.

Vidare läser vi på festivalens hemsida:

Årets tema är Swedish Sin, Breaking Borders – Svenska Synden Bryter Gränser och festivalen har ett internationellt fokus och belyser hbt-personers rättigheter utanför Sveriges gränser.

Svenska kyrkan "storsatsar", bl.a. med "tydligare fokus på barnen" och ärkebiskop Wejryd deltar med anförandet "Is Christianity a closet?". Inslagen andas annars mest av allt pueril exhibitionism, vilket framgår av programpresentationerna i Aftonbladet.

20080615