Kyrkan - världens "pelele"

Det är omöjligt att täcka upp allt som skrivs och sägs just nu - om påven, om katolska kyrkan, om det prästbrödraskap, som för två veckor sedan knappast någon ens hört talas om i vårt land. Allt sammanblandas till en sorts gröt, där det är svårt att skilja det ena från det andra. Ord som antisemitism, förintelseförnekare, rasism...klistras högst godtyckligt lite här och var, än på katolska präster, än på påven, än på lekmän utan förskyllan. En biskop baserad i Argentina, som först sades inte ens vara katolik, blev orsak till att vi tycks få en ny sorts medlemskap i kyrkan - man kan vara i kommunion med påven, erkänna honom, fast ändå inte vara godkänd i gemenskapen. En katolik ska anamma allt i ett koncilium som varade i arton år och producerade fyra konstitutioner, nio dekret och tre deklarationer, sägs det. Allt detta är nyheter. Hur många kan passera denna inkvisition? Man får kanske vända sig till en upplyst katolsk präst om besked.

Våra högst respekterade "kollegor", stiftsorganet Katolskt Magasin och kulturtidskriften Signum, har nu på allvar givit sig ut i intenetvärldens on-linetillvaro. Signum har öppnat en "signumblogg", vilket är mycket glädjande. Vi gratulerar! Det kan gå långt annars mellan pressläggningarna. (Att vi däremot inte kan instämma i allt, det får man väl se som ett tecken på ett levande debattklimat i vårt lilla katolska stift.)

Det sägs på Signumbloggen att "Det sannolika scenariot framöver är väl att förhandlingarna med SSPX nu läggs på is" - och man anar knappast några tårar fälls för den saken. Men faktum är att istället verkar det nu byggas många broar, låsningar släpper. Biskop Fellays trupper är fulla av arbetslust - ett publikt seminarium är utlyst till på onsdag om "framtidsperspektiv" och man hanterar ryktena om utbredd antisemitism med största allvar och öppenhet.

Prästerna befinner sig ännu i ett sorts kyrkorättsligt ingenmansland, knappt värt ens ordet "provisorium". De är bakbundna; även om de vill dela ut sakramenten lagligt så kan de inte utan att de upptas i ett stift eller en orden. Eller en egen jurisdiktion. Men att det skulle handla om förhandlingar mellan katolska kyrkan å ena sidan och och en grupp helt avskild från den katolska trosgemenskapen å den andra, det språkbruket skulle aldrig påven själv godkänna. Därom finns det hur många bevis som helst. Istället handlar det om en spricka i tolkningarna av var kyrkan står i vissa frågor. "Beslutet av Benedikt XVI är en ny möjlighet som givits för att gemenskapens kraft ska övervinna splittringens", som den optimistiske ärkebiskopen av Paris nyligen sade.

Medan tongångarna är mycket hetsiga här så kan man i fransk och schweizisk TV följa lugna studiodebatter där alla får komma till tals.

Så - man behöver inte tycka om alla örter i Herrens vingård. Men att låta våra medier behandla vår heliga kyrka och hennes ledargestalt som en "pelele", en trasdocka, det måste vi hjälpas åt att stoppa. Och det gör vi nog bäst genom att sprida kyrkans tro på sanningen och genom att ödmjukt återge de faktiska förhållandena precis som de är.

Pedofilfrågan - inte bara kyrkans

Påven är i Australien. Det faktum att tvåhundratusen ungdomar reser över halva jordklotet för ett evenemang som till stor del består i gudstjänster av olika slag där man ber om sanning, fred, enhet, livsmening...kommenteras inte ofta. Däremot den sk pedofilfrågan. Av fyra artiklar i DN om ungdomsdagarna i Sydney handlar fyra om huruvida påven ber om ursäkt eller ej. Redan på flygplanet konfronterades påven med skandalerna (en av fem ställda frågor). Snart kablades ut att påven "ber om ursäkt", vilket tolkades på olika sätt, mest negativt.

Men vad har påven sagt, och vad har han gjort? På flygplanet sade han att

från början, från de första århundradena, är prästämbetet oförenligt med ett sådant beteende, därför att prästen är i Herrens tjänst, och Herren är helighet personifierad...

Vi måste reflektera över vad som är otillräckligt i vår undervisning de senaste decennierna: det fanns under 50- 60 och 70-talen idéen om proportionalism inom etiken. Man menade att inget är ont i sig självt, utan endast i proportion till annat; med proportionalism kunde man tänka om en sak - och här kunde det även vara pedofili - att i proportion till annat kunde det vara bra. Nu måste man säga: detta har aldrig varit katolsk lära. Det finns saker som alltid är onda, och pedofili är alltid ont...Jag tror det viktigaste är att ge ordet (ursäkt) ett konkret innehåll, och det är att det måste tala om för oss vad som är otillräckligt i vårt beteende, vad vi måste göra just nu för att förebygga, hela och försona.

Det mest anmärkningsvärda här - som gått världspressen spårlöst förbi - är påvens referens till felaktig etik. Den är inte svår att upptäcka idag, när man ursäktar olika brott mot den heliga renheten med att i botten finns ju kärlek, och kärlek kan aldrig vara fel. Detta är en emancipationens credo - och det står alltså inte i någon relation till vad kyrkan lär, utom i motsats. Påven behöver alltså inte be om ursäkt för kyrkan - som många tycks kräva - men för att de som är satta att undervisa och övervaka inte gjort det tillräckligt fast. Biskoparna. Att sedan dessa inte har polisiära möjligheter att veta allt, är en annan fråga. Men får man veta måste man agera.

En gammal sanning måste här upprepas: Om den inre kontrollen saknas måste den ersättas av en yttre: om samvetet är fört bakom ljuset återstår regelverk, angiveri och polis. Det är paradoxalt nog just den inre kontrollen som kyrkan ofta beskylls att lägga på de troende.

Man kan sammanfatta med att offren inte är offer för kyrkan, utan för tidsandan. Övergreppen är relativt sett betydligt mera omfattande i familjesammanhang, i hemmen. Det är ingen ursäkt, men en tragisk sanning som hör till helhetsbilden.

2008-07-19