Pedofilfrågan - inte bara kyrkans

Påven är i Australien. Det faktum att tvåhundratusen ungdomar reser över halva jordklotet för ett evenemang som till stor del består i gudstjänster av olika slag där man ber om sanning, fred, enhet, livsmening...kommenteras inte ofta. Däremot den sk pedofilfrågan. Av fyra artiklar i DN om ungdomsdagarna i Sydney handlar fyra om huruvida påven ber om ursäkt eller ej. Redan på flygplanet konfronterades påven med skandalerna (en av fem ställda frågor). Snart kablades ut att påven "ber om ursäkt", vilket tolkades på olika sätt, mest negativt.

Men vad har påven sagt, och vad har han gjort? På flygplanet sade han att

från början, från de första århundradena, är prästämbetet oförenligt med ett sådant beteende, därför att prästen är i Herrens tjänst, och Herren är helighet personifierad...

Vi måste reflektera över vad som är otillräckligt i vår undervisning de senaste decennierna: det fanns under 50- 60 och 70-talen idéen om proportionalism inom etiken. Man menade att inget är ont i sig självt, utan endast i proportion till annat; med proportionalism kunde man tänka om en sak - och här kunde det även vara pedofili - att i proportion till annat kunde det vara bra. Nu måste man säga: detta har aldrig varit katolsk lära. Det finns saker som alltid är onda, och pedofili är alltid ont...Jag tror det viktigaste är att ge ordet (ursäkt) ett konkret innehåll, och det är att det måste tala om för oss vad som är otillräckligt i vårt beteende, vad vi måste göra just nu för att förebygga, hela och försona.

Det mest anmärkningsvärda här - som gått världspressen spårlöst förbi - är påvens referens till felaktig etik. Den är inte svår att upptäcka idag, när man ursäktar olika brott mot den heliga renheten med att i botten finns ju kärlek, och kärlek kan aldrig vara fel. Detta är en emancipationens credo - och det står alltså inte i någon relation till vad kyrkan lär, utom i motsats. Påven behöver alltså inte be om ursäkt för kyrkan - som många tycks kräva - men för att de som är satta att undervisa och övervaka inte gjort det tillräckligt fast. Biskoparna. Att sedan dessa inte har polisiära möjligheter att veta allt, är en annan fråga. Men får man veta måste man agera.

En gammal sanning måste här upprepas: Om den inre kontrollen saknas måste den ersättas av en yttre: om samvetet är fört bakom ljuset återstår regelverk, angiveri och polis. Det är paradoxalt nog just den inre kontrollen som kyrkan ofta beskylls att lägga på de troende.

Man kan sammanfatta med att offren inte är offer för kyrkan, utan för tidsandan. Övergreppen är relativt sett betydligt mera omfattande i familjesammanhang, i hemmen. Det är ingen ursäkt, men en tragisk sanning som hör till helhetsbilden.

2008-07-19