Reformation? Luther? Inte idag!

Så har den Evangelisk-lutherska svenska kyrkan fått ny ärkebiskop, en gedigen luthersk tjänare från Småland vid namn Martin Modéus. Installationen var fylld av vacker musik och från andra kyrkor fanns representanter från Anglikanska kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Tyskland, EKD, (egentligen bara en federation av ett tjugotal samfund, däribland kalvinister), Evangelisk-lutherska kyrkan i Pakistan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Frälsningsarmén. Den katolska närvaron representerades av Katolska ekumeniska nämndens ordförande, dominikanpater Pierre-André Mauduit. 

Alla de katolska attributen fanns där: kräkla, mitra, stola, kåpa, kors, ring, stol... Men hur är det egentligen med det viktigaste, det som ska försvaras - läran, kontinuiteten, traditionen, tron? 

Många tidningar, ävenså SR, uppgav att detta är den 71:e ärkebiskopen i ordningen. Endast den pålitliga Svensk Pastoraltidskrift anger saken  korrekt: "När denne installeras den 4 december blir han den 43:e evangelisk-lutherske ärkebiskopen i Sverige."

Ärkebiskopslängden i Uppsala domkyrka

Alla andra räknar obekymrat med ärkebiskoparna från den katolska tiden, alltså före 1531. Men till och med tavlan i själva Uppsala domkyrka gör en blankrad mellan Johannes Magnus och Laurentius Petri Nericius och ja, det görs ju ett hopp även i tiden här, mellan 1528 och 1531. Hur kunde det ske?

Jo, visserligen blev Johannes Magnus utvald till ärkebiskop 1523 och detta bekräftades av påven Clemens VII  1524. Då var Gustav Vasa redan igång med sina planer att bryta loss kyrkan i Sverige från Rom. Johannes Magnus försökte medla mellan kung och påve. Men det var dödsdömt. Det slutade med landsflykt. Tavlans slutår 1528 betydde att han blivit avsatt av kungamakten, men inte av kyrkan. Han blev till och med smord av påven Clemens VII i Rom år 1534, alltså var han då rättmätig ärkebiskop av Uppsala ärkestift. Men då hade redan Gustav Vasa tillsatt Lasse Pettersson, eller Laurentius Petri, som egentligen var maktlös gentemot kungens man, den ovigde superintendenten Georg Norman. Kyrkan var inte längre katolsk, fast det fanns mycket katolsk tro i landet.                                                                                                                                         

 
I Rom fanns även den yngre brodern, Olaus Magnus. Efter Johannes Magnus död så vigdes han av påven till ärkebiskop av Uppsala. Fast då i exil alltså. (Precis som i Linköpings stift: Biskop Hans Brask avträdde aldrig sitt ämbete, han dog 1538 i Polen, men enligt biskopslängden var han inte biskop efter 1527.)  Resten vet vi ju: Kungamakten "kapade" den katolska kyrkan i Norden, beslagtog dess egendom, skog och mark, rev klostren och belade troende katoliker med dödsstraff. 

Så vedervärdig var av allt att döma inte "papistkyrkan" att man inte kan räkna biskoparna i den som sina egna. Under reformationen gick flera biskopar i landsflykt eller kastades ut och ersattes med reformvänliga som inte hade påvens godkännande. Andra vigdes under hot och tvång från kunglig makt.

Kräkla och mitra ska det vara numera. "Påvens larver" sade man i Uppsala 1593.
Luther skakar på huvudet.

Allt detta och mycket annat - inte minst öppnandet av ämbetet för kvinnor - gör att den Svenska kyrkan inte kan anses ha apostolisk succession, dvs den tillhör inte de samfund som förvaltar sakramenten som apostlarna förmedlat dem. Det är onekligen märkligt att en kyrka som så övertygat tagit avstånd från den katolska traditionen i de mest centrala frågor, ändå hävdar sin kontinuitet från tidig medeltid när det ankommer biskopsvigningarna - och bara detta.

Se även: 
Vem kan förstå Svenska kyrkan?
Kyrkan som vill styras av staten
Apostolisk biskop eller kunglig superintendent? (maskinskriven text)

Sveriges Radio om USA och "aborträtten": Ensidigheten kan inte vara tydligare

Sveriges Radio har ett program på lördagsmorgon kl. 9.00, Konflikt, när det finns många svenskar som lyssnar till lördagsfrukosten. Denna morgon tog programmet upp abortmotståndet i USA och om att "aborträtten" som tidigare var skyddad nu har upphävts av Högsta Domstolen. 

Språkbruket är ställningstagande rakt igenom. Sålunda talas det om "abortmotståndarna" och det framgår redan de första minuterna att SR ställer sig på en sida, både ifråga om abort och politiskt, för Demokraterna. Lyssnaren har ingen chans här att bilda sig en egen uppfattning; saken har avgjorts redan. Av SR. 

Programmet inleds med ett reportage om "dom" som står utanför abortklinikerna och demonstrerar. Det hörs att det handlar om katoliker, kristna och andra som drivit ProLife rörelsen i USA. Reagan och Trump nämns också. Alla sopas sarkastiskt in under samma etikett: "antiabortrörelsen  - eller ProLife som dom kallar sig".  

Man tar fram extremister som jämför abort med ISIS-avrättningar och några individer, som pläderar för dödsstraff för de kvinnor (inte de som utför saken!) som begått abort. Sedan följer ett antal totalt overifierade skrönor i medeltida stil om våldtäkt på illegala abortkliniker och metoder i stil med den klassiska "klädgalgen" och värre saker. Allt på hörsägner. 

Att det finns stora seriösa rörelser som verkar för ett människolivs rätt att bara få leva, och detta med hjälp av kvalificerad medicinsk vetenskap, verkar redaktionen inte ens veta. Hela saken politiseras också så att allt "abortmotståndet" identifieras till Republikanerna (hälften av USA:s befolkning, eller 75 miljoner, röstade på dem). Att frågan är högst diversifierad inom den demokratiska rörelsen nämns inte med ett enda ord. 

Vad lyssnarna får är en poliskt vinklad pamflett, där hånet mot alla som ens skulle antyda att abort handlar om något icke önskvärt, ja, om en mänsklig tragik - utgör det genomgående temat. Det är som om man utgår från ett konsensus hos lyssnarna om saken, och helt enkelt bara vill förstärka det, om nu någon enstaka medborgare inte skulle ha samma syn på saken, på grund av felaktig politisk - eller religiös för all del! - uppfattning. 

Man hade hittat en enda "abortmotståndaren" (vem är inte motståndare att foster dödas, innan de får se ljuset, kan man undra) och då lyftes det fram att han "nu har svårare att svara på frågor om abort" Frågan handlade dock inte om abort i sig, där fanns ingen tvekan, utan om lagstiftningen. 

Hela programmet utgör en partsinlaga i en debatt som är livlig i USA, med stora starka grupper av medborgare, som via olika organisationer försöker begränsa abortpraxis. 

Lite statistik: Aborter i USA har sjunkit från 25 per 1000 kvinnor i fertil ålder till 14,5. I Sverige har vi 18/1000 att jämföra med t.ex. Finland (5,7/1000 och Norge (9,7/1000) och Island (14,2/1000) . Island är extremt, då man sedan 2019 kan göra abort upp till vecka 22 utan prövning. Man ändrade även i lagen att det skulle kallas þungunarrof (att avbryta en graviditet) skall i fortsättningen användas istället för fóstureyðing (abort eller bokstavligen fosterfördrivning), som anses vara ett laddat ord. Abort vid vecka 22, då har vi att göra med foster där organbildningen redan är färdig sedan månader. Men lag är inte samma sak som praktik. Det värsta är ju att sjukvården lånar sig till att  - inte rädda liv, utan utplåna liv. 

Men radioprogrammet tar överhudtaget inte upp frågan om vad saken egentligen handlar om, att en miljon redan konstituerade människoliv aldrig får se ljuset då det inte passade in i mammas planer. Detta i USA. Om året. Och nej, det är handlar knappast om våldtäkter, och det spelar ju heller ingen roll, den ofödde är oskyldig vad som än hänt. Man har till och med ett inslag från Mexico där man lyckas hitta en organisation som levererar abortpiller även till USA. Man lyckas undvika undvika att nämna att 80 % av befolkningen i Mexico är kristna, och abort utgör då en svår synd för åtminstone 78 % katoliker. "Allting löser sig med solidaritet" säger kvinnan, och man undrar: Solidaritet med vad, när mänskligt liv utplånas? 

Att radiomorgonen inleddes med högläsning ur nobelpristagaren Annie Ernaux´s självbiografiska bok, där hon detaljerat beskriver hur hon spolar ner sitt eget barn i toaletten gör saken knappast bättre. Ty även detta framhävs som stöd för legal, klinisk fosterfördrivning, gärna genom att mamma förgiftar sig själv, och därmed dödas fostret.

Regelverket för Sveriges Radio säger:

Ensidig behandling av ett ämne eller en händelse 

Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.

 

...

Programledare, reportrar och andra som kan uppfattas som företrädare för programföretaget får inte göra värderande uttalanden eller ta ställning i kontroversiella frågor. 

Så: Nej, Sveriges Radio, detta program kan under inga omständigheter sorteras in under objektivitet. Det är en politiskt färgad partsinlaga, det kan inte bli tydligare med ensidigheten än så här. Ett råd till er journalister som gjort detta program: Det finns privata poddar och lokala radiostationer, där ni kan få utrymme för era radikalpolitiska åsikter. Men i Public Service har ni inget att göra. Inget! 

Dessbättre finns det seriösa källor som EWTN Prolife, mestadels är det kvinnor här som informerar sakligt och kunnigt. I Sverige har vi det katolska Respekt, som trots väldigt små medel och liten personal samlar länkar och informerar om såväl etiska som medicinska fakta. Något som inte görs ens i skolorna idag. Och definitivt inte i Public Service.

Nobelprisen: Metoder och nytta. Men var finns idealen?

Nobelstiftelsen är en privat stiftelse som bildades år 1900 av Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist. Detta i enlighet med de prosaiska instruktionerna i Alfred Nobels testamente. Sålunda lyder det att 

kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser. 

Eftersom det är en stiftelse, så har omvärlden knappast något att säga till om, inte heller om vilka man bjuder på den blygsamma tolvmiljonersmiddagen. Numera hyrs Stockholms stadshus för den. Man kunde möjligen ha synpunkter på att denna egentligen privata angelägenhet sänds i statliga TV under typ 16 timmars direktsändning. 

Vad man också bör veta är att Nobelstiftelsen inte bekostar forskning med en enda krona. Det går inte att söka medel där. Priserna tillfaller heller inga institutioner som är verksamma, utan privatpersoner, vars verk aldrig skull kunnat komma tillstånd utan att det funnits universitet bakom, med ofta stora personalgrupper. Undantaget är litteraturpriset och möjligen fredspriset.

  

Men visst är Nobelpriset och stiftelsen ändå mycket värdefullt för Sverige som ett sorts prestigefullt tecken på att vi är i framkant, kanske inte inom forskningen i sig längre, men i förmågan att bedöma den. Åtminstone när det gäller tillämpningar.

Här kan man även notera att man numera följer testamentets ordalydelse bokstavligt (nåja, under det förlupne året gäller uppenbarligen inte längre), men alltmer selektivt efter Alfred Nobels testamente.  Vi  tänker på idealet viktigaste upptäckt som numera uppenbarligen fått ge vika för gjort menskligheten den största nytta.  Således har vi under senare år sett att metoder premieras, men inte upptäckter. 2020 fick man pris för att skriva om livets kod, i år för utveckling av klickkemi. Det som inom forskningsvärlden kallas tillämpad forskning eller om man så vill, forskning med beställda resultat, får företräde för grundforskning, alltså att man försöker förstå naturen utan några som helst garantier för "nyttan" med detta. Metoderna får ersätta insikterna. 

Inom litteraturen är det knappast idealisk rigtning som premieras, mera form och stil. Att skildra en fruktansvärd abort, i bestialisk detaljrikedom, som årets pristagare gör, kan möjligen få en del att öppna ögonen. En mor dödar sitt eget barn, och spolar ner det i toaletten. Men vår omvärld ser det  snarare som en plädering för att fosterfördrivning ska kunna ske lagligt, tidigt, kliniskt, och utan att man påminns om vad det egentligen handlar om. Så långt från "idealisk riktning" man kan komma.  

Artikel borttagen: Censur?

Vi hade en ganska omfattande artikel här i början av augusti, som kommenterade det faktum att några massgravar inte hittats i Kanada och vi påpekade att  det handlade om falsk information. Ingressen löd så här: 

Kanadensiska staten som förmyndare: Ska historien upprepa sig?I efterdyningarna till påve Franciskus resa i Kanada har det framkommit en hel del märkligheter. Vi har ju redan publicerat en artikel som visar att uppgifterna om massgravar var ogrundade. EWTN sände alla påvens framträdanden, och kommentarerna gjordes av fr Raymond de Sousa  Ingen kunde vara lämpligare. Han är församlingspräst vid Sacred Heart of Mary Parish på Wolfe Island, Ontario. Men han är också flitig skribent, han  skriver ofta även i National Catholic Register och Catholic Herald. Det framkommer en hel del  anmärkningsvärda fakta om resan i hans sammanfattning: 

Nu har artikeln helt försvunnit. Den är inte inaktiverad av misstag från oss, det skulle ha registrerats. Den är helt enkelt borttagen. Av någon. Den troligaste förklaringen är att det är Blogger.com. De  skriver om sina regler:

Vilseledande innehåll

Distribuera inte innehåll som lurar, vilseleder eller förvirrar användare. Detta omfattar:Vilseledande innehåll relaterat till skadliga konspirationsteorier: innehåll som främjar eller skapar trovärdighet för åsikter som individer eller grupper systematiskt utnyttjar för att utföra handlingar som orsakar omfattande skada. Det här innehållet står i strid med omfattande bevis och har resulterat i eller uppmuntrar till våld.

---

Manipulerad media: media som har manipulerats eller förfalskats på ett sätt som vilseleder användarna och kan utgöra en stor risk för allvarliga skador.

Vilseledande innehåll kan tillåtas i en pedagogisk, nyhetsmässig, dokumentär, vetenskaplig eller konstnärlig kontext, men då är det viktigt att tillhandahålla förklarande information så att användarna förstår sammanhanget. I vissa fall kan innehållet vara så grovt att det inte får publiceras på våra plattformar oavsett sammanhang.

 

Vi vet inte vilken relation Blogger.com - som ägs av Google - har med kanadensiska staten. Och med andra stater också för all del. Artikeln pekade på att det finns en stark tendens i västvärlden att staten vill ta över rätten från föräldrarna att fostra barnen. Det låter ju som ett närmast socialistiskt, totalitärt projekt. Men det smyger sig in även i vårt eget land, att politikerna och staten anser sig  veta bäst om hur barn ska formas och vad de ska tro på. Det var detta som artikeln handlade om. Som nu är alltså spårlöst försvunnen, trots att den redan besökts av 142 personer. (Vi har ju även en artikel i Katolsk Observatör om saken. Men ingen kan censurera där! ) 

Låt oss hoppas det finns en teknisk förklaring, och inte censur. 

Kommentarsfunktionen nu återställd

Vi har haft tekniska problem, under en längre tid, vilket medfört att inga kommentarer nått fram till oss. Nu ska detta fungera igen. Så välkomna att kommentera våra inlägg!
Red.

Politiska partier: Kön något relativt som ska få avgöras av individen

SVT:s program "Uppdrag granskning" har i två program tagit upp de katastrofala följderna av behandling för s.k. könsdysfori. I det första programmet ställer man sig frågan hur en behandling först godkänns, för att plötsligt stoppas. Alltså att barn upplever de har fötts med fel kön, varefter de behandlas för könsbyte. Bland annat så inställer man helt enkelt puberteten med hormonbehandling. Programmet skildrar en moders förtvivlan att se hur dåligt barnet mår. Det blev ingen "könsbyte" här, pojken ändrade sig. I det andra programmet tas olika skadeeffekter upp med hormonbehandlingar, bland annat så utvecklas inte skelettet. Här framgår att läkarna stöder sig på - inte den medicinska vetenskapen utan Socialstyrelsens expertis. Och det vet vi ju, att inom Socialstyrelsen så styrs man av dagsaktuella ideologier mera än av beprövad vetenskap. 

Men inte ens i dessa två utmärkta program, tas själva grundfrågan upp: Vad är kön egentligen? Kan man byta kön? Kan en upplevelse korrigeras med hormoner och kirurgiska ingrepp? Kan puberteten pausas, utan allvarliga följder för individen - medicinskt och psykiskt? Detta trots att det inte är särskilt svåra frågor att besvara. Människokroppen är grundligt utforskad, det finns utmärkt pedagogiskt material om könsbestämning hos däggdjur, som tydligt beskriver vad som är oåterkalleligt, "binärt", och vad som kan variera. Men det är som om det inte ska få komma fram, inte ens alltså i vägledningar från Socialstyrelsen, och nu alltså inte heller i lagstiftningen. Och uppenbarligen inte i samtalen med barn och ungdomar som fått idén att de "fötts i fel kropp". Kanske genom det massiva, fullständigt osakliga medietrycket, inte minst under "Prideveckan". 

Inför valet går nästan alla våra politiska partier ut i samma närmast totala faktablindhet: 

Liberalerna: Bland annat ska juridiskt kön och medicinsk könskorrigering hanteras i skilda lagar, och åldersgränsen för att ändra juridiskt kön ska sänkas. 

 

Moderaterna: Det ska vara straffbart att genom hot, tvång eller på andra otillbörliga sätt försöka tvinga någon att förändra sin sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck. (Man undrar om detta ska gäller även föräldrar till omyndiga barn.) 

 

Socialdemokraterna: Det ska vara möjligt att ändra könstillhörighet utan krav på åtgärder från hälso- och sjukvården. Barn- och ungdomspsykiatrin har kunskaper om könsdysfori och beredskap att skriva remisser till könsutredningsteam samt möjlighet att stödja unga transpersoner under och efter utredning. Vårdköerna till den könsbekräftande vården kortas.

 

Vänsterpartiet: Ändring av juridiskt kön ska vara ett administrativt förfarande, åldersgränserna för ändring av juridiskt kön respektive medicinsk könskorrigering ska avskaffas samt att det införs ett tredje kön som juridiskt sett är jämställt med kvinna och man.

 

Miljöpartiet: Kämpar för en moderniserad könstillhörighetslag som ska skilja på den medicinska och juridiska processen. Det ska inte krävas medicinsk behandling för att få sin könstillhörighet erkänd juridiskt.

 

Kristdemokraterna: Inget finns om könsbyte. Alla politiska beslut ska analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för familjer.

 

Sverigedemokraterna: "Vi inser att förvirrande genusteorier får förödande konsekvenser när de omsätts i praktiken. Särskilt allvarligt är användandet av hormonbehandling för att ändra barns naturliga pubertet och kirurgiska ingrepp för att ”byta kön”. Vi har ännu inte tillräcklig kunskap om de långsiktiga effekterna av dessa experiment, men den psykiska ohälsan har ökat oroväckande mycket."

 

Centerpartiet: Alla individer ska ha rätten till och självbestämmandet över den egna kroppen, sin reproduktiva hälsa, sexualitet och rätt till god fysisk och psykisk hälsa hela livet.

 

Vi lever i ett fritt samhälle och var och en ska kunna välja sin egen livsstil inom samhällets lagar. Men man måste våga säga sanningen. 

Att lagstifta om det omöjliga

Den 28 juli 2022 publicerades en så kallad  lagrådsremiss med namnet Förbättrade möjligheter att ändra kön. Med detta menas att regeringen framlägger ett förslag till lagändringar som sedan utvalda remissinstanser får yttra sig om, varefter Lagrådet godkänner eller underkänner förslagen. Godkänns de, så kan det framläggas i riksdagen. 

Remissen och svaren från olika instanser, samt Lagrådets bedömning är på blygsamma 255 sidor. Avsändaren till regeringsförslaget är Lina Axelsson Kihlbom, skolminister, och Torbjörn Almerheim från Socialstyrelsen.  Det handlar om ändringar av inte mindre än nio lagtexter 

Det är svårt att veta var man ska börja här, när redan själva rubriken vittnar om en svår villfarelse: Det går nämligen inte att "ändra kön". Detta vet var och en med lite grundläggande kunskaper i däggdjurens biologi och humanmedicin. 

Men nu skall alltså lagen ändras í en rad paragrafer, för att anpassas till denna vetenskapligt självklara omöjlighet. 

Låt oss bara ta några exempel hämtade ur lagförslagen:

Könskorrigerande ingrepp skall inordnas under sjuk- och hälsovården. Det kön man fötts med skall således - i vissa fall - betecknas som en ohälsa. 

Kirurgiska ingrepp gällande främst genitalia skall kunna göras om de

syftar till att kroppen ska stämma överens med könsidentiteten. Lagen gäller inte för kirurgiska ingrepp på personer som har en medfödd avvikelse i könsutvecklingen

 

Detta ska även kunna göras på omyndiga:

En person som har fyllt 16 år ska efter ansökan få det kön som framgår av folkbokföringen ändrat om 1. det kön som framgår av folkbokföringen inte stämmer överens med personens upplevda könsidentitet, och 2. det kan antas att personen kommer att leva i denna könsidentitet under överskådlig tid.

 

Och ja, även barn under tolv år: 

4 § Om ansökan avser ett barn, ska barnet få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör en ändring av det kön som framgår av folkbokföringen. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. 

 

För en tolvåring behövs bara en signatur:

7 § En ansökan för ett barn görs av barnets vårdnadshavare. En ansökan för ett barn som har fyllt 12 år får inte göras utan barnets skriftliga samtycke. 

 

Föräldrarna då? Är det inte de som har vårdnaden och bestämmer över barnen? Så uttrycks ju tydligt i Barnkonventionen, som vi skrivit under: 

Konventionsstaterna skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar

 

och 

Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling.

 

Nej, föräldrars och vårdnadshavare  huvudansvar gäller plötsligt inte när det handlar om barnens könstillhörighet.  De ska inte ha något att säga om saken. I en lång brasklapp menar regeringen att barn och ungdomar har en rätt att "byta kön" (vilket alltså är omöjligt), som övergår föräldrarnas rätt att bestämma över sina egna barns väl och ve. Om en av föräldrarna sätter sig emot ett sådant livsavgörande ingrepp, så kan man bortse från denne: 

Inskränkningar i vårdnadshavarnas rätt och skyldighet att utöva vårdnaden finns bl.a. i socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. För det fall det förekommer försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, finns bestämmelser i 6 kap. 7 § föräldrabalken om att rätten ska besluta om ändring i vårdnaden. Om det är en av två vårdnadshavare som brister i sitt sätt att utöva vårdnaden kan rätten besluta om ensam vårdnad, om det är båda vårdnadshavarna kan rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. En sådan prövning kan initieras av socialnämnden. 

 

Att "brista i sitt sätt att utöva vårdnaden" kan således vara att neka barnet att göra "könskorrigering". Dessbättre upptäckte Lagrådet faran, och lade i sitt remissvar till:  

De delar av lagrådsremissens förslag som särskilt aktualiserar artikel 8 är de om att barn mellan 15 och 18 år ska kunna få tillstånd till könskorrigerande kirurgi och få det kön som framgår av folkbokföringen ändrat utan att vårdnadshavarna ger sitt samtycke eller ens underrättas. Vårdnadshavarnas intresse av att få bestämma eller vara delaktiga i frågor om sitt barns välbefinnande har alltså fått vika för den unges intresse av att få bestämma själv. Det är således en långtgående begränsning av föräldraansvaret som föreslås. I praktiken fråntas föräldrarna både rätten och ansvaret att bedöma vad som är bäst för deras barn i dessa fall och kan dessutom hållas helt utanför den procedur där åtgärderna vidtas. 

 

Lagrådet påpekar även att till exempel Svenska kyrkan inte fått inbjudan att inkomma med remissvar. och naturligtvis inte Katolska kyrkan. Svenska kyrkan inkom ändå med kritik, vilket inte Katolska kyrkan gjort. 

Det finns en mängd andra omskrivningar i lagen, bland annat om rätten att få bli steriliserad. 

Men mest häpnadsväckande är att ingen instans tar upp det grundläggande faktum, att de primära könsegenskaperna (könskörtlar, könsceller, inre könsorgan som äggledare och sädesledare, hjärnans påverkan av hormoner under fosterutvecklingen etc)  är medfödda och ej kan ändras. Endast sekundära könsegenskaperna (röst, behåring, muskler, genitalia, bröst, rörelser, beteende etc) kan både variera naturligt och manipuleras. Men detta ändrar inte själva könet. Man kan inte backa sig igenom fosterutvecklingen.  Inte ens i de omfattande "nationella kunskapsstöd" som utgivits av Socialstyrelsen, ett för "God vård av vuxna med könsdysfori", 116 sidor, och ett annat "God vård av barn och ungdomar med könsdysfori" 123 sidor redogörs för vad kön och sexuell fortplantning handlar om utifrån ett naturvetenskapligt, biologiskt perspektiv. Och hur våra fortplantningsorgan är uppbyggda, vilket sker under tidig fosterutveckling. Att med dessa uppenbart undermåliga  kunskaper ändra lagstiftningen är alarmerande och bedrägligt. 

Så nu har alltså både fosterfördrivning och könsstympning hamnat under vår sjuk- och hälsovård. Abort finns inte idag i sjukvårdslagen, men i praktiken. Och nu vill alltså regeringen att kön givet från konceptionen  skall räknas som en ohälsa. Och att föräldrarna inte ska ens behöva underrättas att deras omyndiga barn lurats till att de kan "byta kön". Vilket alltså är en fysiologisk omöjlighet. 

Se även Den nya kreationismen. Tankar kring ett tidsfenomen.

Påven och kurian: Decentralisering påbjuden - men vad sker i praktiken?

Om man besöker hemsidan för Den Apostoliska Nuntiaturen för de nordiska länderna, finns det inte mycket att ta del av . Under rubriken Office är allt tomt. Listan över nuntier börjar med ärkebiskop Giovanni Ceirano från 1982 och avslutas med ärkebiskop James Patrick Green.  Han tillträdde den 7 april 2017 och lämnade ämbetet den 30 april 2022 (något som inte införts ännu på Nuntiaturens egen hemsida). Detta utan något väsen. Den magnifika villan i Djursholm står alltså tom, i alla fall är den utan nuntie. Och därmed kan ju inga mottagningar förekomma där.  Om efterträdare finns inga uppgifter. Saken är inte ovanlig just nu: I själva verket så finns det ett skriande behov av nuntier världen över. Det finns idag inte mindre än sexton vakanta nuntiaturer, en del verkligt betydande: Bosnien-Herzegovina, Förenade Arab-Emiraten, Jordanien, Irland, Liberia, Malta, Mexico, Nicaragua, Nederländerna, Senegal, Serbien, de nordiska länderna (Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island), Tanzania, Trinidad och Tobago, Europeiska Unionen och Venezuela.

Vad har då den apostoliska nuntiaturen för uppgift? Enligt stiftets hemsida så sägs att 

Nuntiaturerna runt om i världen har som uppgift att följa utvecklingen inom den katolska kyrkan i posteringslandet.

 

Men i själva verket finns det flera betydande uppgifter:

• Att informera den Apostoliska Stolen om de förhållanden som de särskilda kyrkorna befinner sig i, och frågor som påverkar kyrkans liv och själarnas bästa.
• Att bistå biskoparna genom handling och råd, och lämna utövandet av deras lagliga makt intakt.
• Att främja nära relationer med biskopskonferensen och erbjuda den all hjälp.
• I samband med utnämningen av biskopar; att skicka eller föreslå namn på kandidater till apostoliska stolen, samt att förbereda den informativa processen om de som kan komma att befordras, i enlighet med de normer som utfärdats av apostoliska stolen.
• Att främja allt som kan bidra till fred, framsteg och folkens förenade ansträngningar.
• Att arbeta med biskoparna för att främja lämpligt utbyte mellan den katolska kyrkan och andra kyrkor eller kyrkliga samfund, och med icke-kristna religioner.
• Att samarbeta med biskoparna för att värna de saker som rör kyrkans och den apostoliska stolens uppdrag i förhållande till staten.

Idag står vi alltså utan nuntie, utan ambassadör, och därmed utan diplomatisk representant för Den Heliga Stolen. Orsaken sägs vara att påven pålagt sig själv många uppgifter, som tidigare delegerats ut till kongregationerna och dikasterierna. Detta trots signaler om det rakt motsatta  som givits genom de sk synodala samtalen och inte minst den Apostoliska konstitutionen "Praedicate Evangelium", att makten ska fördelas ut till flera ja, till och med att lekmän och lekkvinnor ska kunna leda dikasterier. Men det nya evangelisationsdikasteriumet, som nu sväljer den tidigare Kongregationen för folkens evangelisering (Propaganda fide)  leds av  - påven själv. Och de tidigare prefekternas uppgift hänger i luften.  Ytterligare ett tecken på en lite överraskande påvlig maktutövning är att den nye Ståthållaren för Stormästaren till den milt uttryckt ärevördiga  Malteserorden (Sovrano Militare Ordine Ospedaliero di San Giovanni di Gerusalemme di Rodi e di Malta) utsågs av påven ensam, på ett mycket lakoniskt  sätt, något som skett bara tre gånger tidigare sedan 1803. Visserligen kan man inte tänka sig Malteserordens existens utan påvens confirmatio. Det handlar trots allt om en katolsk orden med löftesavgivning och allt. Men det är också en världsligt erkänd suverän stat med diplomatiska förbindelser till etthundratolv andra länder. I ljuset av detta så är påvens högst konkreta ingripande en historisk anomalitet, vilket framgår av hans egna brev. 

Många kardinalsutnämningar kommer också som överraskningar för alla, inklusive de som saken gällde. 

Så här finns det betydande motsatta signaler: Å ena sidan decentralisering, som säkert behövs, inte minst för att förhindra farliga personliga lojalitetsförhållanden. Men i praktiken mera centralstyrt - ja av påven ensam tycks det -  än under tidigare pontifikat. 

Supreme Court: Abort är ingen konstitutionell rättighet

 I USA rasar nu en diskussion om huruvida Högsta Domstolen kan undanröja ett tidigare domslut som ger kvinnor en konstitutionell rätt att få abort, ända upp till vecka 32. I våra medier presenteras saken som "aborträtt" och ibland även rätten för kvinnan att bestämma över sin egen kropp.

Men vi har tidigare i flera artiklar beskrivit att någon rätt att släcka ut mänskligt liv inte finns, varken i lag eller som en naturligt given rättighet. Aborter kan tillåtas enligt lag, men det kan aldrig vara en rättighet att få dem utförda, då de strider mot alla principer vi känner som vill skydda de mänskliga rättigheterna och dessutom mot ett av tio Guds bud. De kan aldrig vara säkra då de strider mot själva naturens ordning. Och det kommer inte att bli färre aborter i och med att de blir legaliserade civilrättsligt. Domslutet i USA från 1973, där man alltså förbjöd en delstat, Texas, att förvägra kvinnor abort, är i själva verket ett bisarrt försök att relativisera själva rätten till liv, som man menar alltså ska vara underordnad individens subjektiva val att låta leva eller låta "ta bort", döda. Och samhället ska bistå med att få saken gjord. Sedan 1973 har det skett 60 miljoner aborter bara i USA, och ökningen kom när P-pillret kom och direkt efter detta, domslutet Roe vs Wade, vilket framgår av diagrammet nedan. 

Abort måste beskrivas för vad det är: Var och en av oss har genomgått en utveckling från konceptionen till fullt utvecklade individer, och vi fortsätter att utvecklas hela livet. Men vi är människor till hundra procent hela tiden. Vad Supreme Court analyserat är dock främst den juridiska motsägelsen i att den ofödda människan inte har någon rätt alls - detta strider dessutom emot FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Till saken kommer också argumentet om att det är bättre med "legala, säkra aborter" än illegala. Och plötsligt sker en verksamheten som går ut på att släcka liv inom sjukvården och läkemedelsindustrin. Som man trodde fanns för att rädda liv och läka och hela. 

Se våra andra artiklar om abort: 

Är fosterfördrivning en mänsklig rättighet?
Modernitetens slaktoffer
Laglig abort eller mord? Klockslaget avgör.
Riksförbundet för garanterat asexuell upplysning
Det nya romarriket
En tragisk karikatyr av legalitet

 

Om det katolska mediecentret i Kiev

Händelserna i Ukraina rör oss alla. I synnerhet vi som jobbar med katolska medier. Det handlar nu inte om något avlägset land, med kanske en kultur som känns oss främmande, som Syrien eller Jemen, utan ett land och folk som bara ligger någon timmes flygresa från Sverige. 

Alltsedan 2008 har KATOLSK OBSERVATÖR verkat i nära samarbete med EWTN. Det hela inleddes genom  att vår redaktör fick uppdrag att organisera inspelningar i Stockholm som en del av serien "Catholic Lives in Scandinavia". Detta var mycket tack vare den publicistiska verksamhet vi haft genom KATOLSK OBSERVATÖR alltsedan Immaculatatadagen 2005. 

År 2013 blev vi inbjudna att studera hur man i Ukrainas huvudstad Kiev byggt upp ett mediacenter på blott 10 månader. På en blygsam tomt med adressen Sribnokilska St byggdes en katolsk kyrka och vid den ett mediacenter med Radio Maria en trappa upp, ett förlag, video- och filmstudio. Och sist men inte minst ett litet "TV-kapell". Ledande i arbetet var OMI-präster ("oblater") och även systrar. Vi rapporterade: 

Mediacentret är beläget i anslutning till en katolsk kyrka, som ännu ej är färdigbyggd. Man har lyckats komma över en liten markbit mellan ett stort bostadområde, Osorky, och en liten sjö, helt nära den stora infarten till Kievs centrum. Mediacentret är uppdelat i tre våningar, de två första finns EWTN och på tredje våningen sänder Radio Maria dygnet runt

Från fader Diego fick vi igår följande rapport: 

Jag har fått höra att oblatcentret  som drivs av EWTN Ukraine och all personal kommer att behöva lämna lokalerna eftersom deras kontor och studior ligger på huvudvägen som leder till en av stadens entréer genom vilken den ryska armén försöker ta sig in. och som också leder till landets viktigaste internationella flygplats, Kiev-Boryspil; den civila personalen arbetar redan från sina hem, de religiösa systrarna som också arbetade där, har flyttat till en annan stad och kommer att fortsätta arbeta därifrån, och inom de närmaste timmarna kommer oblaterna att flytta till ett annat hus varifrån de kommer att arbeta för att hålla EWTN igång. En annan oblatgemenskap som styr en av de största församlingarna i Kiev kommer att se till att EWTN:s datorer och servrar fortsätter att fungera, så länge de har tillgång till studiorna.

 

Låt oss be Rosenkransen varje dag för fred och för folket i Ukraina. EWTN Nordic sänder i samarbete med Rita Radio i Norge och Katolsk Liv i Danmark, varje dag kl.20. Se www.ewtn.se eller https://vimeo.com/681723864

Se även: Priest Working for EWTN Risks Life to Stay in Ukraine: ‘Our Life Is in God’s Hands’

Stackars stormakten Sverige

Flera medier har de under de senaste dagarna rapporterats om en "hatkampanj" mot svenska myndigheter och SVT talar om en

 

omfattande desinformationskampanj som fått stor spridning i arabisktalande konton i sociala medier 

 

Vad saken handlar om är att det spridits rapporter om hur barn tvångsomhändertas, med hjälp av polis även, efter myndighetsbeslut grundade på Lagen om Vård av Unga (LVU). Främst verkar det som om det är muslimska grupper som ser åtgärderna som en attack emot själva deras religion. Det har även varit demonstrationer på Mynttorget.

Tonen i medierna har varit förvåning och bestörtning: Hur kan det svenska välfärdssystemet attackeras på detta sätt? SVT har till och med granskat tre fall som förekommit i de sociala medierna, och kommit fram till att här fanns det ju verkligen skäl att tvångsomhänderta barnen, även de minsta. Det handlade om våld och kriminaltet i hemmet, även drogmissbruk.

Enligt  Bi Puranen, som jobbar med integrationsstudier, är det "extremt få fall" som leder till beslut om tvångsomvårdnad. Kampanjen överdriver och sprider rena lögner, menar hon, och pekar samtidigt på de bristfälliga kunskaperna om det svenska samhällssystemet som orsak. 

Även Myndigheten för psykologiskt försvar har uttalat sig och menar med påtaglig indignation att 

– Man förminskar och förvägrar Sverige att ge en korrekt bild av händelsen med avsikten att uppnå en negativ effekt på Sverige.

 

Stackars den goda stormakten Sverige som förminskas på detta sätt! 

Men hur det nu med saken egentligen? Handlar det enbart om desinformation? Var finns roten till alltsammans? 

För det första handlar det knappast om så extremt få fall. För bara några år sedan var 23000 barn och ungdomar placerade på familjehem eller andra institutioner, detta efter beslut av myndigheterna och domstolarna. Det handlar om en dryga procent av alla ungdomar mellan 0 och 18 år.  SVT har själva rapporterat om den  ofattbara ökningen av ingripanden, med 27% bara på fyra år, mellan 2013 och 2017. Det handlar om 5000 barn om året, som tas från sina föräldrar, ofta utan att de själva vet orsaken till detta. Är det verkligen så extremt få fall? Flera än i något annat nordiskt land, för att inte tala om andra europeiska länder. Sverige ligger i topp här. 

Vad som heller inte tagits upp i samband med den förmenta desinformationskampanjen är vad barnen kommer till när de "räddats" från sina föräldrar. Idag anmäls övergrepp på barn sex gånger oftare i  och "familjehem" och institutioner än generellt sett. Många av dessa drivs som lönsamma företag och missförhållanden rapporteras ständigt; kränkningar, övergrepp, inlåsningar, självmord. Och vill man rädda barnen från att hamna i kriminalitet - som Bi Puranen framhöll som orsak till myndighetsutövandet - då verkar tvångsplaceringarna av ungdomarna snarare leda till att de garanterat kommer i dåligt sällskap.

Naturligtvis finns det fall, där barnen verkligen är utsatta för våld och vanvård. Och bör omhändertas Men  för några föräldrar vars barn togs ifrån dem i spädbarnsålder under några år mellan 2010 och 2015 så känns nog inte allt helt fel heller i "kampanjen", trots alla överdrifter. Ty de blev berövade sina älskade barn enbart på grund av en barnläkare vid namn David Otterman, som gjorde karriär på att avslöja så kallat skakvåld genom långsökta medicinska metoder. Det visade sig vara helt ogrundat, och läkaren fick avgå, mycket tack vare att några grävande journalister på Expressen avslöjade saken.  

Vi har här tidigare i ett antal artiklar påvisat hur den svenska staten ständigt är ute för att försvaga familjen och så att säga "rädda" individen att bli alltför påverkad av föräldrarna om de inte följer "den svenska modellen". Istället handlar det om att frigöra, emancipera,  barnen och ungdomarna från auktoritära hemförhållanden. Alternativet är det "svenska" sättet att se på saker och ting, som på klassiskt kulturkolonialistiskt sätt anses överlägset. Det får helt enkelt inte ifrågasättas, allra minst av föräldrar gentemot sina barn.  Att då föräldrar från starka muslimska, kristna och judiska familjetraditioner är misstänksamma när lärare och socialsekreterare kommer in i bilden med en helt främmande syn på familjeliv och fostran - kan det förvåna?

Det talas ofta om Polen och Ungern i termer av "nationalkonservativa", alltid med en stor portion avståndstagande och kritik. Men hur ska man då kategorisera vårt eget lands myndighetsutövande, som driver sin ideologiska "svenska" agenda så långt, att föräldrar kan förlora sina minderåriga barn, om de vänder sig emot att barnen vill "byta kön" -  eller om de ålägger barnen att be bordsbön i skolan!    

Länkar: 
Den svenska demokratin
Är sexuella övergrepp en samhällsfråga?
Föräldrarätten på det sluttande planet
Politikerbeslut: 12-åringar förses med kondomer