Påven och kurian: Decentralisering påbjuden - men vad sker i praktiken?

Om man besöker hemsidan för Den Apostoliska Nuntiaturen för de nordiska länderna, finns det inte mycket att ta del av . Under rubriken Office är allt tomt. Listan över nuntier börjar med ärkebiskop Giovanni Ceirano från 1982 och avslutas med ärkebiskop James Patrick Green.  Han tillträdde den 7 april 2017 och lämnade ämbetet den 30 april 2022 (något som inte införts ännu på Nuntiaturens egen hemsida). Detta utan något väsen. Den magnifika villan i Djursholm står alltså tom, i alla fall är den utan nuntie. Och därmed kan ju inga mottagningar förekomma där.  Om efterträdare finns inga uppgifter. Saken är inte ovanlig just nu: I själva verket så finns det ett skriande behov av nuntier världen över. Det finns idag inte mindre än sexton vakanta nuntiaturer, en del verkligt betydande: Bosnien-Herzegovina, Förenade Arab-Emiraten, Jordanien, Irland, Liberia, Malta, Mexico, Nicaragua, Nederländerna, Senegal, Serbien, de nordiska länderna (Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island), Tanzania, Trinidad och Tobago, Europeiska Unionen och Venezuela.

Vad har då den apostoliska nuntiaturen för uppgift? Enligt stiftets hemsida så sägs att 

Nuntiaturerna runt om i världen har som uppgift att följa utvecklingen inom den katolska kyrkan i posteringslandet.

 

Men i själva verket finns det flera betydande uppgifter:

• Att informera den Apostoliska Stolen om de förhållanden som de särskilda kyrkorna befinner sig i, och frågor som påverkar kyrkans liv och själarnas bästa.
• Att bistå biskoparna genom handling och råd, och lämna utövandet av deras lagliga makt intakt.
• Att främja nära relationer med biskopskonferensen och erbjuda den all hjälp.
• I samband med utnämningen av biskopar; att skicka eller föreslå namn på kandidater till apostoliska stolen, samt att förbereda den informativa processen om de som kan komma att befordras, i enlighet med de normer som utfärdats av apostoliska stolen.
• Att främja allt som kan bidra till fred, framsteg och folkens förenade ansträngningar.
• Att arbeta med biskoparna för att främja lämpligt utbyte mellan den katolska kyrkan och andra kyrkor eller kyrkliga samfund, och med icke-kristna religioner.
• Att samarbeta med biskoparna för att värna de saker som rör kyrkans och den apostoliska stolens uppdrag i förhållande till staten.

Idag står vi alltså utan nuntie, utan ambassadör, och därmed utan diplomatisk representant för Den Heliga Stolen. Orsaken sägs vara att påven pålagt sig själv många uppgifter, som tidigare delegerats ut till kongregationerna och dikasterierna. Detta trots signaler om det rakt motsatta  som givits genom de sk synodala samtalen och inte minst den Apostoliska konstitutionen "Praedicate Evangelium", att makten ska fördelas ut till flera ja, till och med att lekmän och lekkvinnor ska kunna leda dikasterier. Men det nya evangelisationsdikasteriumet, som nu sväljer den tidigare Kongregationen för folkens evangelisering (Propaganda fide)  leds av  - påven själv. Och de tidigare prefekternas uppgift hänger i luften.  Ytterligare ett tecken på en lite överraskande påvlig maktutövning är att den nye Ståthållaren för Stormästaren till den milt uttryckt ärevördiga  Malteserorden (Sovrano Militare Ordine Ospedaliero di San Giovanni di Gerusalemme di Rodi e di Malta) utsågs av påven ensam, på ett mycket lakoniskt  sätt, något som skett bara tre gånger tidigare sedan 1803. Visserligen kan man inte tänka sig Malteserordens existens utan påvens confirmatio. Det handlar trots allt om en katolsk orden med löftesavgivning och allt. Men det är också en världsligt erkänd suverän stat med diplomatiska förbindelser till etthundratolv andra länder. I ljuset av detta så är påvens högst konkreta ingripande en historisk anomalitet, vilket framgår av hans egna brev. 

Många kardinalsutnämningar kommer också som överraskningar för alla, inklusive de som saken gällde. 

Så här finns det betydande motsatta signaler: Å ena sidan decentralisering, som säkert behövs, inte minst för att förhindra farliga personliga lojalitetsförhållanden. Men i praktiken mera centralstyrt - ja av påven ensam tycks det -  än under tidigare pontifikat.