Att lagstifta om det omöjliga

Den 28 juli 2022 publicerades en så kallad  lagrådsremiss med namnet Förbättrade möjligheter att ändra kön. Med detta menas att regeringen framlägger ett förslag till lagändringar som sedan utvalda remissinstanser får yttra sig om, varefter Lagrådet godkänner eller underkänner förslagen. Godkänns de, så kan det framläggas i riksdagen. 

Remissen och svaren från olika instanser, samt Lagrådets bedömning är på blygsamma 255 sidor. Avsändaren till regeringsförslaget är Lina Axelsson Kihlbom, skolminister, och Torbjörn Almerheim från Socialstyrelsen.  Det handlar om ändringar av inte mindre än nio lagtexter 

Det är svårt att veta var man ska börja här, när redan själva rubriken vittnar om en svår villfarelse: Det går nämligen inte att "ändra kön". Detta vet var och en med lite grundläggande kunskaper i däggdjurens biologi och humanmedicin. 

Men nu skall alltså lagen ändras í en rad paragrafer, för att anpassas till denna vetenskapligt självklara omöjlighet. 

Låt oss bara ta några exempel hämtade ur lagförslagen:

Könskorrigerande ingrepp skall inordnas under sjuk- och hälsovården. Det kön man fötts med skall således - i vissa fall - betecknas som en ohälsa. 

Kirurgiska ingrepp gällande främst genitalia skall kunna göras om de

syftar till att kroppen ska stämma överens med könsidentiteten. Lagen gäller inte för kirurgiska ingrepp på personer som har en medfödd avvikelse i könsutvecklingen

 

Detta ska även kunna göras på omyndiga:

En person som har fyllt 16 år ska efter ansökan få det kön som framgår av folkbokföringen ändrat om 1. det kön som framgår av folkbokföringen inte stämmer överens med personens upplevda könsidentitet, och 2. det kan antas att personen kommer att leva i denna könsidentitet under överskådlig tid.

 

Och ja, även barn under tolv år: 

4 § Om ansökan avser ett barn, ska barnet få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör en ändring av det kön som framgår av folkbokföringen. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. 

 

För en tolvåring behövs bara en signatur:

7 § En ansökan för ett barn görs av barnets vårdnadshavare. En ansökan för ett barn som har fyllt 12 år får inte göras utan barnets skriftliga samtycke. 

 

Föräldrarna då? Är det inte de som har vårdnaden och bestämmer över barnen? Så uttrycks ju tydligt i Barnkonventionen, som vi skrivit under: 

Konventionsstaterna skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar

 

och 

Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling.

 

Nej, föräldrars och vårdnadshavare  huvudansvar gäller plötsligt inte när det handlar om barnens könstillhörighet.  De ska inte ha något att säga om saken. I en lång brasklapp menar regeringen att barn och ungdomar har en rätt att "byta kön" (vilket alltså är omöjligt), som övergår föräldrarnas rätt att bestämma över sina egna barns väl och ve. Om en av föräldrarna sätter sig emot ett sådant livsavgörande ingrepp, så kan man bortse från denne: 

Inskränkningar i vårdnadshavarnas rätt och skyldighet att utöva vårdnaden finns bl.a. i socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. För det fall det förekommer försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, finns bestämmelser i 6 kap. 7 § föräldrabalken om att rätten ska besluta om ändring i vårdnaden. Om det är en av två vårdnadshavare som brister i sitt sätt att utöva vårdnaden kan rätten besluta om ensam vårdnad, om det är båda vårdnadshavarna kan rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. En sådan prövning kan initieras av socialnämnden. 

 

Att "brista i sitt sätt att utöva vårdnaden" kan således vara att neka barnet att göra "könskorrigering". Dessbättre upptäckte Lagrådet faran, och lade i sitt remissvar till:  

De delar av lagrådsremissens förslag som särskilt aktualiserar artikel 8 är de om att barn mellan 15 och 18 år ska kunna få tillstånd till könskorrigerande kirurgi och få det kön som framgår av folkbokföringen ändrat utan att vårdnadshavarna ger sitt samtycke eller ens underrättas. Vårdnadshavarnas intresse av att få bestämma eller vara delaktiga i frågor om sitt barns välbefinnande har alltså fått vika för den unges intresse av att få bestämma själv. Det är således en långtgående begränsning av föräldraansvaret som föreslås. I praktiken fråntas föräldrarna både rätten och ansvaret att bedöma vad som är bäst för deras barn i dessa fall och kan dessutom hållas helt utanför den procedur där åtgärderna vidtas. 

 

Lagrådet påpekar även att till exempel Svenska kyrkan inte fått inbjudan att inkomma med remissvar. och naturligtvis inte Katolska kyrkan. Svenska kyrkan inkom ändå med kritik, vilket inte Katolska kyrkan gjort. 

Det finns en mängd andra omskrivningar i lagen, bland annat om rätten att få bli steriliserad. 

Men mest häpnadsväckande är att ingen instans tar upp det grundläggande faktum, att de primära könsegenskaperna (könskörtlar, könsceller, inre könsorgan som äggledare och sädesledare, hjärnans påverkan av hormoner under fosterutvecklingen etc)  är medfödda och ej kan ändras. Endast sekundära könsegenskaperna (röst, behåring, muskler, genitalia, bröst, rörelser, beteende etc) kan både variera naturligt och manipuleras. Men detta ändrar inte själva könet. Man kan inte backa sig igenom fosterutvecklingen.  Inte ens i de omfattande "nationella kunskapsstöd" som utgivits av Socialstyrelsen, ett för "God vård av vuxna med könsdysfori", 116 sidor, och ett annat "God vård av barn och ungdomar med könsdysfori" 123 sidor redogörs för vad kön och sexuell fortplantning handlar om utifrån ett naturvetenskapligt, biologiskt perspektiv. Och hur våra fortplantningsorgan är uppbyggda, vilket sker under tidig fosterutveckling. Att med dessa uppenbart undermåliga  kunskaper ändra lagstiftningen är alarmerande och bedrägligt. 

Så nu har alltså både fosterfördrivning och könsstympning hamnat under vår sjuk- och hälsovård. Abort finns inte idag i sjukvårdslagen, men i praktiken. Och nu vill alltså regeringen att kön givet från konceptionen  skall räknas som en ohälsa. Och att föräldrarna inte ska ens behöva underrättas att deras omyndiga barn lurats till att de kan "byta kön". Vilket alltså är en fysiologisk omöjlighet. 

Se även Den nya kreationismen. Tankar kring ett tidsfenomen.