Nobelprisen: Metoder och nytta. Men var finns idealen?

Nobelstiftelsen är en privat stiftelse som bildades år 1900 av Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist. Detta i enlighet med de prosaiska instruktionerna i Alfred Nobels testamente. Sålunda lyder det att 

kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser. 

Eftersom det är en stiftelse, så har omvärlden knappast något att säga till om, inte heller om vilka man bjuder på den blygsamma tolvmiljonersmiddagen. Numera hyrs Stockholms stadshus för den. Man kunde möjligen ha synpunkter på att denna egentligen privata angelägenhet sänds i statliga TV under typ 16 timmars direktsändning. 

Vad man också bör veta är att Nobelstiftelsen inte bekostar forskning med en enda krona. Det går inte att söka medel där. Priserna tillfaller heller inga institutioner som är verksamma, utan privatpersoner, vars verk aldrig skull kunnat komma tillstånd utan att det funnits universitet bakom, med ofta stora personalgrupper. Undantaget är litteraturpriset och möjligen fredspriset.

  

Men visst är Nobelpriset och stiftelsen ändå mycket värdefullt för Sverige som ett sorts prestigefullt tecken på att vi är i framkant, kanske inte inom forskningen i sig längre, men i förmågan att bedöma den. Åtminstone när det gäller tillämpningar.

Här kan man även notera att man numera följer testamentets ordalydelse bokstavligt (nåja, under det förlupne året gäller uppenbarligen inte längre), men alltmer selektivt efter Alfred Nobels testamente.  Vi  tänker på idealet viktigaste upptäckt som numera uppenbarligen fått ge vika för gjort menskligheten den största nytta.  Således har vi under senare år sett att metoder premieras, men inte upptäckter. 2020 fick man pris för att skriva om livets kod, i år för utveckling av klickkemi. Det som inom forskningsvärlden kallas tillämpad forskning eller om man så vill, forskning med beställda resultat, får företräde för grundforskning, alltså att man försöker förstå naturen utan några som helst garantier för "nyttan" med detta. Metoderna får ersätta insikterna. 

Inom litteraturen är det knappast idealisk rigtning som premieras, mera form och stil. Att skildra en fruktansvärd abort, i bestialisk detaljrikedom, som årets pristagare gör, kan möjligen få en del att öppna ögonen. En mor dödar sitt eget barn, och spolar ner det i toaletten. Men vår omvärld ser det  snarare som en plädering för att fosterfördrivning ska kunna ske lagligt, tidigt, kliniskt, och utan att man påminns om vad det egentligen handlar om. Så långt från "idealisk riktning" man kan komma.