Martyrernas tid - vår tid

Attentatet i Nice idag har alla tecken på martyrium: Tre offer, alla som sökt sig till den vackra katedralen på morgonen för att be. En kvinna i 70-årsåldern fick halsen avskuren medan hon ännu var på knä inför Det Allraheligaste Sakramentet. Sakristanen, 45 år,  stacks ihjäl när han skulle ingripa. Och slutligen en blott 30-årig mor, som kunde ta sig ut till ett café mittemot, men förblödde där av svåra stickskador, med de sista orden på sin läppar: - Hälsa min familj, säg dem att jag älskar dem!

Vi minns ännu den fine gamle prästen père Hamel som blev likaledes dödad i sin kyrka sommaren 2016, också framför sitt älskade altare, i Saint-Étienne-du-Rouvray. Han hade försökt tala med de två muslimska männen, när de närmade sig honom mitt under hans dagliga heliga Mässa vid altaret. Men de svarade genom att skära halsen av den 85-årige trogne prästen. Hans beatifikationsprocess är inledd, och även helgonförklaringsprocessen,  detta på direkt önskemål mål från påve Franciskus.

Alla dessa bestialiska mord har skett under "stridsropet" Allahu akbar - Gud är större! Må vara så, men man måste ändå undra: Vilken gud åberopar de? Denne gud som alltså skulle tycka det behagar att de fegast tänkbara mord på oskyldiga, obeväpnade gamla män och ensamma kvinnor utförs? När de är i bön? Vilken är den religion som skulle kunna försvara sådana handlingar?

Om man lider döden på grund av enbart sin tro, och attacker emot densamma, så kallas det martyrium, Man är då ett trosvittne. Vad som sedan utspelat sig tidigare i livet spelar ingen roll. Vi kan påminna oss vår egen nationella skyddspatron, den helige Erik. Han hade deltagit i strider, och säkert inte alltid kanske levt helt efter Guds bud. Men han avstod att fly striden - och döden - för att vara nära Vår Herre i Heliga Mässan. Och han var krönt konung, smord av biskop. Ingen tvekan alltså. 

Någon skrev om dagens tre martyrer, att - vi behöver inte ens be för deras själar nu i november. Vi kanske istället kan vända oss till dem för att de ska be för oss! 

Intet nytt under solen. Utom...

De senaste dagarnas presskampanjer med budskapet att påven  - och därmed katolska kyrkan - gjort kursändring ifråga om homosexuella samlevnad har orsakat förfasande och förtjusning, beroende på var man står i frågan. På förfasandets sida finns de som mer eller mindre direkt angriper påven själv för att inte vara tydligare. Man kan få intrycket att det handlar om just denne påves sätt att styra, som skapar rubrikerna.

Men för den som varit med ett tag känns saken igen. År 2006 återgavs ett samtal med den då mycket inflytelserike kardinalen Carlo Maria Martini där han  markerade en "kursändring" gällande synen på äktenskap och fortplantning.  En av de då få biskopar som deltagit i konciliets, Luigi Bettazzi, sade:

'Innan konciliet var det främsta syftet med det kristna äktenskapet fortplantningen. Men idag sätter kyrkans officiella doktrin kärleken i första hand. Det är samma sak med bioetik. Martini har rensat upp här och det kommer att ske en förändring. De kristna prästerskapet och vanligt folk är redan på hans sida. De lär sig av honom hur man skall förena tron med det praktiska livet.”

 

Martini antydde i svepande ordalag att både kondomer - då i syfte att skydda sig mot den tidens pandemi AIDS (som pågår ännu), men kanske också som preventivmedel,  och nedfrysta embryon för provrörsbefruktning skulle gå för sig.  I SR menade den annars utmärkte journalisten Kjell Albin Abrahamsson att det nu handlade om en "fundamental kursändring". Tysklands dåvarande primas, ärkebiskop Zolitsch, var förhoppningsfull: 

Jag är mycket nyfiken på att se om påve Benedikt kommer att utveckla dessa idéer och om de en dag kommer att prägla även kyrkans formella lära och vad detta skulle betyda för den pastorala praktiken.

 

 Men i det AIDS-drabbade Kenya sade biskopskonferensen lakoniskt: 

Vi återupprepar och bekräftar att positionen hos Katolska Kyrkan när det gäller bruket av kondomer, både som preventivmedel och medel för att ta itu med den allvarliga hiv/AIDS-epidemin, inte har ändrats, och att bruket alltid är och förblir oacceptabelt.

Någon kursändring blev det således inte. 

Efter upphävandet av exkommunikationen av de fyra sk Lefbvrebiskoparna i januari 2009, som påven Benedikt gjorde av barmhärtighet och för enighetens skull,  följde en fullständig hatkampanj mot påven. Veckan innan hade nämligen en av dem, biskop Williamson, uttalat sina privata tankar om omfattning och metoder för avrättning i Hitlers koncentrationsläger. Påve Benedikt gick då ut i ett långt brev, där han inte tog tillbaka sin akt,  men förklarade sina tankar bakom beslutet. Han skrev:

Därför känner jag mig tvungen, kära medbröder, att ta till orda och ge er en förklaring som jag hoppas skall hjälpa er att förstå vilka de avsikter var som ledde mig och de ansvariga organen inom den Heliga Stolen till att ta detta beslut. Jag hoppas på detta sätt kunna bidraga till att åter skapa frid inom kyrkan.

 

År 2010 var det dags igen. Denna gånga hade man snappat upp några formuleringar i intervjubok, Light of the World, där påven Benedikt i ett samtal med journalisten Peter Seewald pekade på kondomanvändning som ett steg från total ansvarslöshet till större ansvar. Genast talades det om fundamental kursändring i katolska kyrkan. I den katolska tidskriften Signum kunde man läsa:

Påven: kondom kan vara okej i vissa fall. 

 

Påven fick åter gå ut och förklara.

Det finns fler exempel. Med detta visas att det alls inte är kontroversiellt att fråga påve och läroämbete om förtydliganden och det är verkligen inte skandalöst att kräva svar, om det handlar om viktiga frågor. Om inte annat för att "åter skapa frid inom kyrkan"! Om inte påven själv kan svara, så finns Troskongregationen, som alltid varit påvens främsta verktyg för att undervisa om tron, förtydliga, korrigera och deklarera. 

Men inte idag: Under hela 2019 kom det ut endast tre texter av mindre betydelse, att jämföra med 2007 då det publicerades ett tjugotal dokument, varav flera viktiga klarlägganden, ofta efter inkomna frågor (response) som ställts av de troende, eller förtydliganden, (notification). Så här kunde svaren presenteras:

I beaktande av den katolska kyrkans allomfattande lära önskar Troskongregationen svara på dessa frågor genom att klargöra den autentiska innebörden av några kyrkliga uttryck som används av Läroämbetet,  och som öppnar för missförstånd i den teologiska debatten.

 

I Troskongregationen sitter det sju prelater i presidiet, man har 33 medlemmar, 28 konsulter och 33 lekmannateologer. 

Det är således inte fenomenet med tvetydiga ord och meningar - ofta tagna ur sitt sammanhang -  rubrikerna och överreaktionerna, som är oroande. Utan att det inte kommer några förklaringar eller dementier eller notifikationer från Vatikanen. Vilket ger spekulationerna ännu mera luft under vingarna. 

Många frågor - inget svar

 I den katolska tidskriften Signum finns nu en översatt artikel från Kathnet, där man bland annat kan läsa: 

Med sitt uttalande bekräftar Franciskus en hållning som även andra katolska teologer, biskopar och kardinaler har gett uttryck för. Tanken är alltså att homosexuella parrelationer ska kunna åtnjuta rättssäkerhet. 

 

Nedan har vi citerat ett centralt dokument från 2003, utgivet av Troskongregationen, vars prefekt då var kardinal Joseph Ratzinger, sedermera påve Benedikt XVI, och således godkänt av påve S. Johannes Paulus II: 

 Att lagligt erkänna homosexuella föreningar eller att placera dem på samma nivå som äktenskapet skulle inte bara innebära godkännande av avvikande beteende, med följden av att det blir en modell i dagens samhälle, utan det skulle också dölja grundläggande de värden som tillhör den gemensamma mänskliga arvedelen. Kyrkan kan inte underlåta att försvara dessa värden, för det goda för män och kvinnor, och för hela samhällets väl. (Congregation for the Doctrine of the Faith; Considerations regarding proposals to give legal recognition to unions between homosexual persons, 2003. kap.11. Övers. red.)

 

Att dessa två påståenden inte kan förenas med varandra torde vara uppenbart för envar. Dessutom - om nu "homosexuella parrelationer ska kunna åtnjuta rättssäkerhet" (vad nu detta innebär - arvsrätt mm kan ju alltid regleras i testamente) så varför då inte varje annan utomäktenskaplig relation? Varför nämns endast samkönade här? 

Det finns således många frågor, och gissningarna haglar om vad påven och "andra katolska teologer, biskopar och kardinaler" egentligen menar:  Skall kyrkan godkänna äktenskapsliknande förhållanden mellan personer av samma kön och samtidigt förkunna avhållsamhet och kyskhet för personer av olika kön,  som inte inträtt i  äktenskapets sakrament? 

Foto:Dorothy Cummings McClean  

(I helgen fanns ungdomar som frågade påven på ett drastiskt sätt, detta då Vatikanens presstjänst och påven själv förblivit i tystnad, trots den enorma publiciteten: Med en banderoll på Petersplatsen. Detta var alltså inte en manifestation, bara en fråga.  De blev milt uppmanade  av Rom-polisen att genast ta ner banderollen, och så skedde direkt.) 

Har kyrkan ändrat kurs?

Över hela  världen rapporterades igår för en gångs skull något som påven sagt. Våra påvar uttalar sig faktiskt varje vecka. Men det är bara om något kommer, som kan ge rubriker, som det bli intressant. Denna gång handlade det om ett citat från påve Franciskus taget ur en dokumentärfilm som just publicerats. Filmen är gjord av den rysk-israeliske prisbelönade filmaren  Evgeny Afineevsky. Filmen "Francesco" hade  premiär den 21 oktober 2020 i samband med filmfestivalen Festa del Film di Roma i Rom. I filmen sägs att påve Franciskus har förklarat att homosexuella ”har rätt till ha en familj "och att "ingen ska kastas ut eller göras olycklig på grund av det. De är ju Guds barn. Det vi måste skapa är en civil förening. På detta sätt får de en laglig uppbackning. Jag har försvarat detta.” 

Många medier - ja även Sveriges Radios nyheter - tolkar detta som en "kursändring" för hela den katolska kyrkan, fast det egentligen handlar om enbart privata tankar. Vi vet inte i vilket sammanhang exakt de uttalades heller eller ens om det är med sanningen överensstämmande.  Men otvivelaktigt skapar sådana uttalanden förvirring - även om de inte var meningen att komma ut. 

Detta är inte första gången som det kommer ord från påven, om det nu var så, vars innebörd står i strid med vad katekesen lär och därmed hur det undervisas från biskopssäten, predikstolar och i katekesundervisning med barn och vuxna.  Och det finns både kardinaler, biskopar och präster som okritiskt anammar den sekulariserade världens alla märkliga idéer om kärlek, kön och samlevnad. 

Gällande sexuella föreningar, tillfälliga eller inom äktenskapsliknande former, mellan personer av samma kön så är vår katekes tydlig: 

2357 ---Med stöd av Skriften som framställer homosexuella handlingar som i högsta grad klandervärda har traditionen alltid förklarat att ”homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga”. De strider mot den naturliga lagen. De stänger av den sexuella akten från att ge liv. De har inte sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet. De kan aldrig i något fall godkännas. 

 

2358 Ett icke ringa antal människor uppvisar grundläggande homosexuella tendenser. Denna böjelse har objektivt sett en felaktig inriktning; för de flesta av dem utgör den en verklig prövning. Man skall ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas. Dessa personer är kallade att förverkliga Guds vilja i sitt liv, och om de är kristna är de kallade att med Herrens offer på korset förena de svårigheter de kan råka ut för på grund av sin läggning. (Katolska Kyrkans katekes) 

 

1973  utgav Troskongregationen en instruktion, med ymniga referenser till koncilietexterna,  som behandlade sexualetik i det moderna samhället. Där fastslås att 

Genom giftermål tas faktiskt kärleken till gifta människor upp i den kärlek som Kristus oåterkalleligt har givit till kyrkan, medan utsvävande sexuell förening orenar den helige Andes tempel som den kristna människan har blivit genom dopet. Sexuell förening är därför endast legitim om ett definitivt löfte för hela livet har avlagts mellan mannen och kvinnan. (Sacra Congregatio pro Doctrina Fidei, Declaratio Persona humana)

 

År 2003 kom ett Övervägande från Troskongregationen angående "förslag att ge lagligt erkännande av förening mellan homosexuella personer" Där sammanfattas: 

11. Kyrkan lär att respekten för homosexuella inte på något sätt kan leda till godkännande av homosexuellt beteende eller till ett juridiskt erkännande av homosexuella föreningar. Det allmänna bästa kräver att lagar erkänner, främjar och skyddar äktenskapet som grund för familjen, samhällets främsta enhet. Att lagligt erkänna homosexuella föreningar eller att placera dem på samma nivå som äktenskapet skulle inte bara innebära godkännande av avvikande beteende, med följden av att det blir en modell i dagens samhälle, utan det skulle också dölja grundläggande de värden som tillhör den gemensamma mänskliga arvedelen. Kyrkan kan inte underlåta att försvara dessa värden, för det goda för män och kvinnor, och för hela samhällets väl. (Congregatio pro Doctrina Fidei, Nota: Diverse quaestioni concernenti l’omosessualità, )

Men kan verkligen inte kyrkan ändra sig? Tidernas ändras, världen ändras, och människans vanor med den. Ska vi verkligen klamra oss fast vid katekeser och gamla dokument från tjugo år tillbaka i tiden? 

Så frågar sig många, inte minst inom vår egen kyrka.  Hade det handlat om naturvetenskapliga teorier, om fakta vi fått genom våra sinnen och instrument, så skulle det vara en annan sak. Då är det snarast en plikt att vara öppen för nya upptäckter. Men här handlar det om vad Gud uppenbarat och givit oss genom apostlarnas vittnesmål, genom skrift och tradition och inte minst våra heliga förebilder. Om detta kan vi inte tro en sak idag och en annan imorgon, och inte heller undervisa i konflikt med vad vi själva fått oss undervisat. 

Sankt Botvid, kristen viking, 900 år

I år är det 900 år sedan Sankt Botvid blev mördad på Rågön i Nyköpings skärgård. Hans vita, helgonberättelsen, är detaljerad och innehåller många intressanta upplysningar om familjemedlemmar, resor, händelser och platser. Denna i förening med platserna och landskapet utgör en unik möjlighet att uppleva historiens vingslag och utvecklingen av den kultur som danat våra förfäder.

Den 28 juli, på Sankt Botvids dödsdag, kommer en dokumentärfilm, Botvid och miraklerna,  att lanseras och visas gratis på nätet. Den är gjord av journalisten Maja Hagerman. Hon har tidigare gjort både film och bildverk om vår forntida och medeltida historia. Den finns att beskåda redan nu.

I samband med att många undrat över den enorma mängd sprängsten, som vräkts ut på den gamla odliongsmarken strax framför Botkyrka kyrka, så uppmärksammades det  att Botkyrka kommun prospekterar för några större byggnationer alldeles i anslutning till kyrkan. Man vill skapa en Söder port mot Storstockholm, med gallerior, kontorskomplex, parkeringshus, och även bostäder. Det gjordes ett radioinslag. Detta uppvisade en chockerande okunskap hos politikerna om vårt kulturarv. Man visste inte vem Botvid var, vad kommunens vapen föreställde, än mindre vad bygden berättar om forna tider. Man har utan tillstånd låtit Skanska placera hundratusentals ton med schaktmassor från deras tunnelbyggen runt Stockholm, detta så att de praktsikt taget skymmer både kyrkan och utsikten mot Botvids fädernesgård.

Området är fullt av gravar från  bronsåldern och senare.  Det finns även gamla hålvägar från vikingatiden. Här är det meningen att företagskomlex ska byggas, även bostäder. En stor del av marken har avyttrats av Svenska kyrkan, dock inte av församlingen utan av stiftelsen Prästlönetillgångar. Även några mycket känsliga våtmarker har fyllts igen, vilket kan vara ödesdigert för den närbelägna Bornsjön, vattenresevoaren för Storstockholm.

När planerna blev avslöjade så upprördes många Botkyrkabor. En FaceBookgrupp, "Botkyrka kyrka – hotat kulturarv",  startade. Den har idag 2000 medlemmar.

Filmen är ett bidrag till folkbildningen om vår historia runt knuten så att säga. Här berättar Maja Hagerman om dess tillkomst. Mycket välkommet.

Se även: Botkyrka: Skandalös exploatering av Sankt Botvids helgade hemtrakter

Hagia Sofia - erövrat för att tjäna Allah

Katedralen Hagia Sofia är en symbol för den kristna orienten. Kristendomen har en i grunden orientalisk historia,. Paulus första tre resor gick huvudsakligen till nuvarande Turkiet. De första sju ekumeniska koncilierna hölls i nuvarande Turkiet. Hagia Sofia grundlades redan 360 av sonen till kejsar Konstantin. Men det var under kejsar Justianus tid som nuvarande tempel fick sin storhet, detta 536. Kyrkan planlades av några av den tidens främsta arkitekter, den försågs med de mest utsökta mosaiker, varav många idag är förstörda eller skymda. Ända till den fullständigt brutala invasionen av Mehmet år 1436,  som föregicks av månader av strid, så fungerade byggnaden som den östliga, "bysantinska" kyrkans viktigaste och mest beundrade helgedom, med gyllene mosaikbilder och glas upplysta av endast solen -

"en stad i marmor under en guldhimmel". 

Storfursten av Kiev, Vladimir I, sände ut sina rådgivare, för att välja religion, detta före år 1000. De återkom, och berättade från Hagia Sofia:

Vi visste inte om vi var i himlen eller på jorden, ty på jorden finns ingen sådan skönhet. Vi vet inte heller vad vi ska säga, men en sak vet vi: det är att där bor Gud hos människorna..."

Under tusen år fungerade byggnaden för vilket den var avsedd. Sedan blev den moské, och under Atatürks sekulära regim så förklarades den år 1934 att vara museum. Detta innebar ytterligare förfall dock. Mosaikerna har lidit stor skada.

En av många skadade mosaiker. I islam får inte bilder användas för bön.

Nu för några dagar sedan har den åter blivit moské. Statschefen Erdogan citerade koranen, vilket innebär han nu gör anspråk på titeln som sultan med både världslig och andlig makt.

En lång "predikan" hölls av en imam. Han gjorde konststycket att inte med ett enda ord nämna att den byggnad han stod i, faktiskt grundats som kristen kyrka och har brukats som sådan under nästan 1500 år. Med svärd i hand talades det om "rättvisa, fred, medkänsla och rättfärdighet".

Man bör också reda ut ett missförstånd: En moské är inget annat än en byggnad för bön, en samlingsplats, den är inget heligt i sig. Bekännare av andra religioner är inte tillåtna i moskéer, men detta är på grund av att bönen inte skall störas. Om en påve inträder i en moské, betyder detta dock inte - som många tolkat det - att han förenar sig i bön mot Mecka. En kristen kan inte, och får inte, be enligt alla de regler som föreskrivs en muslim. Med moskéer, som åter blivit kristna kyrkor (katedral-mesquitan i Cordoba är ett exempel på detta) är det en annan sak, ty en kristen kyrka är konsekrerad och innehåller Det Allraheligaste Sakramentet. Kristna kyrkor är därför, till skillnad från moskéer och synagogor, i sann mening "Guds hus", de är heliga byggnader som inte kan användas till vad som helst. Man kan således inte "dela tak" med andra religioner, som föreslagits med Hagia Sofia och Cordoba, och faktiskt även i Fisksätra i Nacka kommun! (Att Svenska kyrkan numera tillåter muslimska böner till och med inom högmässan ram, kan ju ses som en indikation för hur man ser på sin egen bekännelse.)

Avslutningsvis sades att

Dörrarna till Hagia Sophia-moskén kommer att vara öppna för alla tjänare av Allah utan någon diskriminering

Denna byggnad har  ju alltid varit öppen för alla. Men snart måste man alltså tjäna Allah för att komma in i denna kristna kyrka - är det så vi ska tolka saken? Helt klart är emellertid att så länge byggnaden används som moské - om än en del av den - så kan den inte betraktas som en kristen kyrka.

En enda tro, ett enda offer, en enda helig Mässa

I dessa tider med inställda mässtider, så talas det överallt om "mässor" även i engelsktalande medier; "masses".  Men det är inte ett riktigt språkbruk, vilket ofta f. domprosten i Stockholm, msgr Johannes F. Koch,  påpekade.  Ty det finns bara en enda Mässa. Den kan firas vid olika mässtillfällen dock. Man ju också ha olika gudstjänster, som rosenkransbön, vesperandakt, korsvägen etc. Men inte "mässor".

Anmärkningen kan ju anses småaktig. Men vid en närmare reflektion är den berättigad av betydligt djupare skäl än enbart språktekniska. Vi har bara den heliga Mässan, som instiftades av Jesus Kristus på Skärtorsdagens natt med de berömda instiftelseorden:

”Tagen och äten; detta är min lekamen. Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: ”Dricken härav alla; ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.  

Det var där Han utgav sitt kött och blod, enligt traditionen i samma stund som påskalammet offrades i templet. Man brukar tala om "det oavlåtliga korsoffret",  detta som svar på protestanternas ständiga missuppfattning om att katoliker tror på ett upprepat offer, medan den lutherska nattvardsgudstjänsten enbart är en åminnelseakt.

Men det finns bara ett enda offer, samma offer. Och därför finns det bara en enda Mässa. Många olika liturgier och mässordningar, många tillfällen där detta enda mässoffer sker. Men en enda samma Mässa alltså.

Föräldrarätten på det sluttande planet

I januari lade regeringen fram flera lagförslag om att Förvaltningsrätten ska kunna utfärda utreseförbud för barn som "riskerar att föras ut ur Sverige för ett barnäktenskap eller könsstympning". Det råder stort konsensus bland riskdagspartierna om saken.

Ja - varför inte? Från katolskt håll kan varken barnäktenskap eller könsstympning accepteras. Det var i och med de kristna landskapslagarna som tvångsgifte avskaffades, detta redan på 1200-talet .- Så?

Det finns dock ett problem här; föräldrarnas rätt. Att det kan vara mot grundlagen om staten ges företräde  ifråga om barnens fostran och undervisning har vi redan pekat på. Nu vill staten även ingripa vid blotta misstanken att föräldrarna inte integrerar sig den svenska värdegemenskapen, utan följer traditioner de tar med sig från sin etniska och religiösa bakgrund istället, i dessa fall ofta islam.

Vi ska naturligtvis inte godkänna äktenskap som ingås med minderåriga eller ens under tvång. Men vad kan det handla om nästa gång? Flera partier  vill förbjuda varje  religiöst inslag så länge barnen befinner sig i skolan, alltså inte enbart i undervisningen. Så kallad hemskolning är förbjuden vid vite i Sverige, det enda landet i Europa jämte Tyskland som anser att föräldrar inte kan ha ett så stort ansvar. Kanske man också tycker att det är ett brott om barnen skickas till katekesundervisning - eller rentav till kyrkan för att delta i heliga Mässan? Kanske föräldrarna borde få skriva på en ed att de uppfostrar barnen i enlighet med "den svenska modellen" - med hot att annars förlorar de vårdnaden?

Här anas ett sluttande plan.

Angående könsstympning av flickor, är det primitivt och oförsvarligt. Men märkligt nog tillåts att sjukvården gör ingrepp på minderåriga, både med hormoner och operationer, för att stympa deras kön. Det finns idag ingen lägre åldersgräns för att en behandling ska påbörjas. En femtonåring kan dessutom på eget initativ ansöka om byte av juridiskt kön. Om ena föräldern är emot saken, även ingrepp, så skriver Socialstyrelsen:

Om socialnämnden efter en utredning bedömer att åtgärden ändå är det bästa för barnet, kan nämnden besluta att den ändå får vidtas. Stöd för detta hämtas från föräldrabalken 6 kap. 13 a § och innefattar både utredning och behandling av könsdysfori. Även tvångsomhändertagande enligt LVU förordas av Socialstyrelsen i vissa fall: Om båda vårdnadshavarna motsätter sig åtgärden kan det i vissa fall gå att tillämpa lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

Alltså: barnet vill "byta kön", föräldrarna är emot - och förlorar vårdnaden. Barnet hämtas till särskilt boende, med hänvisning till barnets "behov av vård" eller helt enkelt "det bästa för barnet". (Könsbyte är biologiskt omöjligt, endast de sekundära egenskaperna kan manipuleras.)

Statlig utredning i strid med mänskliga rättigheter - och grundlagen?

Konfessionella skolor, ibland felaktigt kallade religiösa friskolor, är en liten grupp skolor där huvudmannen angett att skolan har en profil baserad på religion. Undervisningen följer den svenska läroplanen. Men det kan finnas frivilliga möjligheter vid sidan av undervisningen, till exempelvis bön eller att skolmaten är anpassad. I vissa fall handlar det bara om ägarskapet, att huvudmannen är en stiftelse eller förening med konfessionell identitet.  Enligt Skolverkets enhetsregister från 2017 finns det idag 66 konfessionella grundskolor registrerade i Sverige. Tillsammans har de lite drygt 9300 elever. Det skall ställas i relation till att det 2017/18 går 1 050 000 elever i svensk grundskola enligt skolverket. Det totala antalet elever är fördelade på 3990 kommunala skolor, fem sameskolor, 820 fristående och 16 internationella skolor. Eleverna i de konfessionella skolorna utgör alltså knappt 1% av totala antalet elever och skolenheterna utgör ca 1,4% av antalet skolor. Dryga tio skolor har muslimsk profil, en judisk (som dock klassas som "etnisk" och alltså ej är konfessionell)  och övriga är kristna.

Men denna knappa procent tycks vara en nagel i ögat för regeringen, ja, fem partier. En utredning har beställts, om huruvida man kan stoppa nyetableringar, eller helt enkelt förbjuda dem. Den har nyligen kommit, och den är på måttfulla 604 sidor.

Till en början kan man konstatera själva saken: Varför en så omfattande utredning om en så pass begränsad sak som dessa få skolor med färre än 10 000 elever? Det är bara Rumänien och Tjeckien som har färre elever i motsvarande skolform i hela Europa. Det måste alltså finnas ett alldeles speciellt synsätt i just vårt samhälle, att skolor ägs och administreras av organisationer med troende i styrelsen tilldrar sig ett sådant intresse. Man kan naturligtvis misstänka rädslan för koranskolor där sharialagar tillämpas i smyg och ett förakt för vår samhällsordning odlas. I presskonferensen när utredningen presenterades sades bland annat att man inte får råda elever att avstå att rösta, detta förmodligen med adress till muslimska skolor. (Men det är ju en demokratisk rättighet att också avstå att rösta, det finns ingen röstplikt. ) Men varför då inte öppet deklarera dessa farhågor, som bygger på dåliga erfarenheter? Annars blir saken närmast obegriplig.

Vi har inte läst hela utredningen. Det finns dock redan vid en hastig genomläsning många häpnadsväckande slutsatser. Det redogörs för olika styrdokument, såsom Barnkonventionen och Europakonventionen. Även rättsfall tas upp, som tycks entydigt visa att föräldrars och förmyndares rätt inte får negligeras. Men utredningen kommer oftast till motsatta slutsatsen. 
Sålunda sägs att barnets rätt att avstå från konfessionella inslag i "utbildningen" (och dit räknas märkligt nog måltider, raster, all tid i skolan) som överordnad föräldrarnas intresse:

Vi kan konstatera att Sverige är särpräglat genom den pluralistiska religionsundervisningen. Sverige är också särpräglat genom att de konfessionella inslag som tillåts i fristående verksamheter endast får ske inom utbildningen, utanför undervisningen. På detta sätt uppfyller Sverige kraven på att barn och elever ska kunna avstå från religionsutövning i skolan.

Europakonventionen, som Sverige ratificerat, är solklar:

ARTIKEL 2 Rätt till undervisning Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Men den tolkas alltså negativt.

(Intressant också att Sverige hade en reservation emot denna paragraf, ända till 1999, där det sades att Sverige kan

icke medgiva föräldrar rätt att under hänvisning till sin filosofiska övertygelse för sina barn erhålla befrielse från skyldigheten att deltaga i delar av de allmänna skolornas undervisning, samt att befrielse från skyldigheten att deltaga i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medgivas för barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning är anordnad.

Den lutherska statskyrkans monopol alltså på religionsundervisning för alla odöpta. )

Utredningen vidmakthåller en närmast upprorisk linje gentemot vårdnadshavarna. Sålunda konstateras att

Ett barn eller en elev har t.ex. rätt att på eget initiativ be en bordsbön i samband med måltider inom skolväsendet. Vårdnadshavarens inställning vad gäller elever som inte önskar delta i ett konfessionellt inslag har enligt FN:s barnrättskommitté således begränsad betydelse. Det innebär att pedagogisk och annan personal i skolor med konfessionell inriktning enligt FN:s barnrättskommitté bör följa en elevs vilja att, eventuellt stick i stäv med en vårdnadshavares önskemål, inte medverka i konfessionella inslag under skoldagen.  

Utredningen verkar vilja helt isolera föräldrarna från varje inflytande i deras barns skolgång, som ju omfattar kanske tretton avgörande år av deras uppväxt:

Utredningens bedömning: Vårdnadshavare kan inte vägra sina barn utbildning eller ställa krav på undervisningens innehåll med hänvisning till religiös eller filosofisk övertygelse, så länge undervisning och utbildning sker på ett objektivt, kritiskt och pluralistiskt sätt.

Detta är ju helt i strid med Europakonventionen. I själva verket strider det  mot flera av de konventioner som vår stat skrivit under. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fastslås att

Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar. (§26:3) 

Utredningen vill alltså sätta stopp för denna rätt, detta genom att styra inte enbart undervisningens innehåll, utan allt omkring den också, inklusive huvudmannaskapet:

Utredningen föreslår att ett etableringsstopp ska införas för fristående grund- och gymnasieskolor, förskoleklass och fritidshem med konfessionell inriktning. 

Fritidshem? Men vänta nu lite, hur kan de komma in här: Jo, på detta sätt:

I frågan om etableringsstopp för fristående skolor och fritidshem med konfessionell inriktning är ett alternativ att ett sådant stopp inte införs och att andra åtgärder i stället vidtas för att komma till rätta med eventuella missförhållanden vid dessa verksamheter. Såsom direktivet är utformat är detta dock inte ett alternativ. Alternativ som ryms inom vårt direktiv är att fritidshem inte ska omfattas av etableringsstoppet. Utredningen har dock bedömt att fritidshemmets verksamhet kompletterar förskoleklass, grundskola eller grundskola. Rent organisatoriskt är verksamheterna också ofta samlokaliserade med varandra. 

Så, det räcker att eleverna har möjlighet att vara i en viss lokal, till exempel ett skolkapell, efter undervisningen, för att man inte ska få etableringstillstånd. Ganska fantastiskt.

Däremot omfattas inte etableringsstoppet av ideologiskt orienterade huvudmän, såsom folkrörelser med tydlig partitillhörighet (ABF, Unga Örnar, LO har mycket aktiv verksamhet och rekrytering via just fritidshem). Politisk påverkan är således godkänd. Men inte "konfessionell".

Frågan är om utredningsförslagen inte också strider mot själva grundlagen. Ty där sägs tydligt att

Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Vår kropp som råvara

SVT med flera medier meddelar att Kristdemokraternas partistyrelse stödjer motioner om att göra om lagen, så att alla ska vara med i ett organdonationsregister, såvida man inte avsagt sig saken aktivt. Även V, L och C är inne på samma linje. Samhället skulle därmed ha en automatisk rätt att ta organ från dödförklarade utan medgivande från personen eller dennes släktingar och anhöriga.  Man föreslår också att kroppar får hållas levande med respirator, med den enda avsikten att hålla delarna färska.

I pressen matas man med artiklar med rubriker som

Organdonation ger mening åt den meningslösa döden

Organdonationen räddade Beatrice – fick nya lungor från okänd donator

Vår son donerade fem organ

En person i veckan dör i donationskön

Frågan tas upp i samband med döden. Ofta sägs att det bara är en dödsskräck som hindrar människor från att aktivt tillåta att organ tas från kroppen; man vill helt enkelt inte tänka på sin hädanfärd.

Genom att hjärtskärande fall framställs så framstår det som om motstånd eller likgiltighet inför möjligheten att donera organ praktiskt taget orsakar människors lidande och död. Varför inte ge bort det som ändå kommer att brytas ner, kastas eller brännas tillsammans med kroppen?

Vad partierna då inte begrundar är den grundläggande människosynen. Å ena sida finns barmhärtighetstanken - att man vill hjälpa. Å andra sidan synen på människokroppen som råvara. Som ett förråd av delar som kan hanteras som varor, som kan byta ägare.

Det talas ibland om det sluttande planet, när något som ser etiskt oklanderligt ut, snabbt leder till lagar och praxis som i grunden förändrar vår syn på människan. Att organen a priori skulle tillfalla samhället att dela ut till behövande, är inte en donation i ordets egentliga mening. Ty det finns ju inget testamente. Lagen skulle öppna för att även privatkliniker kan förmedla organ. Det kan knappast undvikas att vinstintresset kommer in även i detta område. Människokroppen som handelsvara.