2020-01-07

Vår kropp som råvara

SVT med flera medier meddelar att Kristdemokraternas partistyrelse stödjer motioner om att göra om lagen, så att alla ska vara med i ett organdonationsregister, såvida man inte avsagt sig saken aktivt. Även V, L och C är inne på samma linje. Samhället skulle därmed ha en automatisk rätt att ta organ från dödförklarade utan medgivande från personen eller dennes släktingar och anhöriga.  Man föreslår också att kroppar får hållas levande med respirator, med den enda avsikten att hålla delarna färska.

I pressen matas man med artiklar med rubriker som

Organdonation ger mening åt den meningslösa döden
Organdonationen räddade Beatrice – fick nya lungor från okänd donator
Vår son donerade fem organ
En person i veckan dör i donationskön

Frågan tas upp i samband med döden. Ofta sägs att det bara är en dödsskräck som hindrar människor från att aktivt tillåta att organ tas från kroppen; man vill helt enkelt inte tänka på sin hädanfärd.

Genom att hjärtskärande fall framställs så framstår det som om motstånd eller likgiltighet inför möjligheten att donera organ praktiskt taget orsakar människors lidande och död. Varför inte ge bort det som ändå kommer att brytas ner, kastas eller brännas tillsammans med kroppen?

Vad partierna då inte begrundar är den grundläggande människosynen. Å ena sida finns barmhärtighetstanken - att man vill hjälpa. Å andra sidan synen på människokroppen som råvara. Som ett förråd av delar som kan hanteras som varor, som kan byta ägare.

Det talas ibland om det sluttande planet, när något som ser etiskt oklanderligt ut, snabbt leder till lagar och praxis som i grunden förändrar vår syn på människan. Att organen a priori skulle tillfalla samhället att dela ut till behövande, är inte en donation i ordets egentliga mening. Ty det finns ju inget testamente. Lagen skulle öppna för att även privatkliniker kan förmedla organ. Det kan knappast undvikas att vinstintresset kommer in även i detta område. Människokroppen som handelsvara.

Inga kommentarer: