2014-03-22

Om historiens glömska

Alltså, vi har följande sceneri: Vi utgår från land A. Ett hastigt och oväntat regeringsskifte i ett grannland, B,  leder till inbördeskrig. En övärld med egen administration,  C,  av strategisk betydelse är plötsligt hotad att kontrolleras inte av nationen ifråga, utan av fientlig makt. Omedelbart inser land A man måste göra något. Man ber lokalmyndigheterna på C utlysa folkomröstning; vill man fortsätta tillhöra B, eller övergå till A? Så sker. I folkomröstningen svarar 96%:  Vi vill höra till A, vi har samma språk och historiskt sett är det naturligare för oss. Varpå land B protesterar och säger; denna omröstning bryter mot internationell rätt!

Land A skickar då trupp till provins C, och krigsfartyg. Man ber trupp från land B avlägsna sig, och avväpnar alla lokala förband. Man upptäcker dessutom främmande trupp på ön, just det man befarade. Situationen är nu mycket spänd.

Visst handlar det om Ryssland, Ukraina och Krim 2014? Nej. Ty land A är Sverige, land B är Finland och provinsen C är Åland. Året är 1918. Den fientliga makten är inte NATO, utan den nybildade Sovjetstaten. Det är den så kallade Ålandsfrågan det handlar om, och den militära interventionen, som Sverige stod för, kallas Ålandsexpeditionen. Under hela första världskriget fruktade Tyskland att Åland skulle bli en bestående rysk militärbas, som skulle ge kontroll över Östersjön. Man meddelade Sverige att om vi inte gjorde något åt saken, skulle tyskarna annektera Åland. Istället försökte alltså Sverige, med en illegal folkomröstning i ryggen, lägga hand på Åland. (De ryska trupperna som fanns på ön överraskade svenskarna, de visste inte vad de skulle göra med dem, så de överlämnades till tyskarna, som sände dem i fångläger. )


Ryska trupper i Jomala, Åland, 1918.

Slutet blev dock gott - genom en modell för hur diplomati ska gå till. Finland erbjöd Åland autonomi och Nationernas Förbund fastslog 1921 att Åland skulle förbli Finskt territorium, men med långtgående autonomi. Man kan till exempel stifta egna lagar, man har eget post- och polisväsende, egen flagga. Och det administrativa språket är - svenska.

Det är inte bara Ryssland och Sverige som använts sig av taktiken med folkomröstningar. Norge bröt sig ur unionen med Sverige på samma sätt, under livliga protester från kung Oscar. Strid om konstitution och flagga. Känns det igen?

Sedan 1993 har det skett 25 folkomröstningar om självständighet, som lett till faktiskt självständighet. En majoritet av dessa förklarades icke-konstitutionella och illegala. Detta gäller även folkomröstningarna om Estlands, Lettlands och Litauens självständighet, som samtliga skedde mot den lag som gällde, alltså innan  Sovjetstaten med dess konstitution upplöstes - också detta efter en folkomröstning. Ledande person i de protester som ledde fram till de baltiska ländernas frigörelse och anslutning till NATO var - Carl Bildt. Han stödde starkt skuggregeringen i Estland och många initiativ att undergräva gällande lagar, som var sovjetiska.  (Det finns dock en skillnad här gentemot Krim, den att dessa länder mot sin vilja ockuperades under kriget och såldes till Sovjetunionen i Jaltauppgörelsen).

Ytterligare 13 folkomröstningar har skett under denna tid utan att de lett till självständighet. Närmast på tur står Skottland och Katalonien 2014, Nya Kaledonien och Bougainville 2015.

Det kan även hända att legala folkomröstningar ignoreras. Folkomröstningarna i tyska Oberschlesien och Ostpreussen, Posen och Westpreussen efter 1:a världskriget var lagliga, de ingick i Versaillefreden. Men de blev inte respekterade. Detta ledde till ännu ett världskrig. 

Vi tar inte ställning i denna politiska fråga. Konflikter kommer alltid att finnas och de avlöser varandra. Sällan finns en god och en enbart ond sida. Men vi konstaterar bara att sk "internationell rätt" tydligen kan åberopas i vissa fall, men kan åsidosättas helt i andra, av samma nationer. Vår egen inkluderad.

De absolut mest medlande krafterna i Ukraina och på Krim är den Romersk-katolska kyrkan, som trots sin utsatta minoritetsställning inte upphör att vädja till människornas gemensamma livsvillkor, oberoende av språk och religion, och oförtröttligt mana till att fred måste vara det som prioriteras före prestige, makt  och pengar.

8 kommentarer:

Marcus sa...

"Det kan även hända att legala folkomröstningar ignoreras. Folkomröstningarna i tyska Oberschlesien och Ostpreussen, Posen och Westpreussen efter 1:a världskriget var lagliga, de ingick i Versaillefreden. Men de blev inte respekterade. Detta ledde till ännu ett världskrig."

Det var alltså polackernas fel att kriget bröt ut? Om Polen bara hade gett efter för Hitlers ständiga krav, så hade krig kunnat undvikas? Det var alltså mer av Chamberlains eftergiftspolitik som behövdes, då detta var ett så lyckat (?) koncept?

Dessutom går dessa områdenas historia längre tillbaka än 1914. T.ex. är Poznań den polska statens vagga. Gdańsk grundades av Polens förste storkung Mieszko I och blev en tysk stad först efter Polens första delning 1772. Inget av dessa områden hade en majoritet tyskar, med undantag för Gdańsk. Górny Śląsk (Övre Schlesien) var t.ex. enligt 1910 års statistik 53% polsktalande. Etc Etc.

Visst har svenskar av hävd varit kritiklösa germanofila (på gott och ont), men att bara beskriva de nämnda områdena som tyska fram till 1918 är helt enkelt historielöst.

Editor/KATOLSK OBSERVATÖR sa...

Det är välkänt vilken besvikelse de tyska officerarna kände att avträda med blodspillan erövrat land i Versaillefreden. Den polska korridoren var en nagel i ögat Folkomröstningen i Marienburg, Marienwerder, Rosenberg och Stuhm 1922 gav att 92 % ville höra till Tyskland. Så blev det inte, och man tyckte från arméns sida att politiken svek, vilket lade grunden för de tyska återerövringsplanerna, påspädda av Hitlers storhetsvansinne. Detta är ingen djärv tolkning precis. Här är inte fråga om att ta ställning, utan söka förklaringar. Se http://en.wikipedia.org/wiki/East_Prussian_plebiscite

Marcus sa...

"Det är välkänt vilken besvikelse de tyska officerarna kände att avträda med blodspillan erövrat land i Versaillefreden"

Erövrat land som var polska fram till Polens tre delningar 1772, 1793 och 1795. Som sagt, historien går tillbaka längre i tiden än 1914. Det var områden som tyskarna inte hade/har någon historisk rätt till.

De tyska våta drömmarna om utvidgat "livsrum" i öst har inget med någon folkomröstning år 1922 att göra. Denna aggressiva expansionsvilja till att kolonisera områden öster om Tysland som bebos av slaver och balter, Drang nach Osten, går betydligt längre tillbaka i tiden än Hitler. Han bara fann en utmärkt ventil för denna imperialism i och med Versaillefreden. Att bara prata om sårade tyska känslor - som om det skulle rättfärdiga tyskarnas återerövringsplaner - är djärvt historielöst.

Hur man kan tro att krig hade kunnat undvikas, om bara eftergiftspolitiken har fortsatt, är häpnadsväckande naivt. Även om Polen hade gett bort alla områden som Tyskland förlorat i Versaillefreden, hade Hitler bara fortsatt ställa krav.

Dessa "tyska" områdena var historiskt slaviska, vilka namnen vittnar om. Pomorze (Pommern) består etymologiskt av prepositionen Po (vid, bredvid, intill) och more/morze (havet). T.om. "Berlin" är ett västslaviskt namn, gammalpolabiska "berl-/birl", träsk eller våtmark. Polens ursprungliga gränser med Tyskland sammanfaller ganska väl med dagens, se http://en.wikipedia.org/wiki/File:Polska_960_-_992.svg

Historien går som sagt längre tillbaka än folkomröstningar på 1920-talet eller Polens delningar.

Marcus sa...

Wikipedia-länken om folkomröstningen vittnar dessutom om omfattande terror, valfusk och påtryckningar från den pro-tyska sidan. Det kan knappast kallas för en lagligt utförd omröstning.

Den polska korridoren må ha varit en "nagel i ögat" för alla tyska nationalister som drömde om livsrum i öst, men de områden som Preussen tog från Polen 1772, 1793 och 1795 var i jämförelse en båtmast i ögat på polackerna. Dessutom hade tyskarna en stort land även efter Versaillefreden, medan Polen var litet och inklämt mellan stormakter och kämpade för glatta livet för sin existens, i öst mot bolsjevikerna i öst (Polsk-sovjetiska kriget 1919–1921) och mot tyska paramilitära terrorister i väst. Det var David mot två Goliats.

Editor/KATOLSK OBSERVATÖR sa...

Krig handlar oftast om att erövra territorium. Och gränser bestäms ofta i fredsfördrag. Och det finns i de flesta fall vinnare och förlorare. Vem har rätten på sin sida? Det som idag kallas Sankt Petersburg grundades av Torgil Knutsson 1299 och var svenskt till 1725. Skulle vi då inte göra anspråk?

Artikeln handlade om folkomröstningar som verktyg för att utverka självständighet eller ändra gränser. Det var ingen panegyrik över Tysklands storhet, än mindre ett försök att idyllisera metoden, som även Sverige alltså använt sig av i krasst försvarspolitiskt syfte. Hur man kan få fram önskat resultat framgår ju också av länken om plebiscite. Men de civila tyskarna fanns ju där onekligen. Någon eftergiftspolitik har inte hyllats, ingen politik överhuvudtaget.

Marcus sa...

"Skulle vi då inte göra anspråk?"

Jo säkert. Jag ser inget principiellt fel med ett sådant anspråk på St. Petersburg, även om det är orealistiskt.

De "tyska" områden i öst som Tyskland förlorade efter första världskriget, var den polska nationens kärnområden. Poznań t.ex. var det polska rikets första huvudstad, innan Krakow och senare Warszawa. Inga perifera landområden alltså. Naturligtvis kunde inte Polen bara ge upp dem till Tyskland, lika lite som Serbien kan ge upp Kosovo (serbernas vagga).

Det jag reagerade på, var att du skrev att andra världskriget bröt ut pga av att folkomröstningarna på 1920-talet inte respekterades. Underförstått: Hade Polen fört en eftergiftspolitik och bara gett Hitler dessa "tyska" områden (vi får låtsas om att det inte finns någon historia som går tillbaka före 1914) istället för att dra en linje i sanden, hade kriget kunnat undvikas. Det är att skriva under på nationalsocialisternas historieskrivning, och lägga skulden för krigets utbrott på Polen. Det görs fortfarande på olika högerextrema webbsidor runtom på nätet. Det är naturligtvis din fulla rätt att göra det, men du borde vara medveten om det.

Andra världskriget bröt inte ut för att någon folkomröstning 1922 inte respekterades. Kriget bröt ut för att en månghundraårig tysk imperialistisk dröm om 'Drang nach Osten' drogs till sin fulla spets av Hitlers önskan om 'Lebensraum'. Gränsdragningarna efter Versaillefreden gav Hitler bara den utmärkta ursäkten.

Editor/KATOLSK OBSERVATÖR sa...

Vad vi diskuterar är alltså denna mening: "Folkomröstningarna i tyska Oberschlesien och Ostpreussen, Posen och Westpreussen efter 1:a världskriget var lagliga, de ingick i Versaillefreden. Men de blev inte respekterade. Detta ledde till ännu ett världskrig."

Naturligtvis fanns det en helhetsbild. Men de flesta är överens om att det var Versaillefredens ogenomtänkta plan som skapade grogrunden för nationalsocialismens expansionspolitik. Och d
r fanns i högsta grad Ostpreussenfrågan och det man ansåg vara ett svek mot de tyskdomierade områdena. Tyskarna betalade ännu 2010 av sin krigsskuld från den freden. Läs gärna denna artikel http://www.zeit.de/2008/10/A-Ostpreussen Ett citat kan ju vara tänkvärt:
"I ett rasande tempo gjorde sig de nya herrarna av med den för dem obehagliga multietniska historien av landet och så utplånades en unik gränskultur mellan tyska, litauiska och polskstalande länder." De nya herrarna syftar här på Naziregimen, och den multietniska historien stod det gamla Preussen för - trots allt. Polens och Preussen historia har alltid varit förbundna med varandra, även då Polen som nation inte fanns. Men med först den socialistiska Weimarrepubliken och sedan den likaledes socialistiska (!) naziregimen fanns till slut inga kompromisser eller ens tanken på samexistens. Weimarbolsjevikerna ville klämma ihop det arma Polen mot Sovjet. Och Naziregimen bedrev storskalig etnisk rensning.

Lukasz sa...

I senaste inlägget uttalar KATOBS sig positivt om Preussens multietniska historia. Verkligheten är dock grym och inte värd att hylla. Polackerna var föremål för en germaniseringspolitik, där det polska språket och den polska kulturen förtrycktes. Bland ockupanterna var Österrike tolerant; Preussen var det inte.

Läs gärna denna Wikipedia-artikel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Germanisation_of_Poles_during_the_Partitions

Några citat kan ju vara tänkvärda:

"The Prussian ruler Frederick the Great despised Poles and hoped to replace them with Germans. Poles were portrayed as 'backward Slavs' by Prussian officials who wanted to spread German language and culture. The land of Polish nobility was confiscated and given to German nobles."

"Across the Polish territories Polish teachers were being removed from work, German educational programs were being introduced, and primary schooling was being replaced by German one that aimed at creation of loyal Prussian citizens. Already in 1816 the Polish gymnasium in Bydgoszcz was turned into a German school and Polish language removed from classes."

"Within Bismarck's Kulturkampf policy, the Poles were purposefully presented as 'foes of the empire' (German: Reichsfeinde). Bismarck himself privately believed that the only solution to Polish Question was extermination of Poles. As the Prussian authorities suppressed Catholic services in Polish language by Polish priests, the Poles had to rely on German Catholic priests."