Fallet Ellinor Grimmark - en pressöversikt

Vi har denna vecka en ledare med anledning av "fallet Grimmark". Emedan ledaren bygger helt på Diskrimineringsombudsmannens beslut, huruvida man kan tvinga en blivande barnmorska avstå från sitt yrkesval, då hon på grund av sin tro inte kan tänka sig medverka i att inducera missfall hos gravida kvinnor, så vill vi här göra en liten sammanfattning hur fallet presenterats i media.

Hanne Kjöller skriver i DN:

En fråga som nu, efter en anmälan till DO, blivit aktuell är i vilken mån man kan vara abortmotståndare och barnmorska. Och även här måste svaret vara: visst kan man det. Om det inte märks i jobbet.

Hon tycker det var onödigt av Grimmark att överhuvudtaget tala om sin inställning till abort. Hon skulle helt enkelt "smitit undan" saken.  Då hade naturligtvis ingen behövt ta ställning, som nu. Men lite motsägelsefullt blir de ju då, när samma Hanne Kjöller skriver att DO borde

våga ta tag i också ett – med svenska mått mätt – politiskt inkorrekt ärende som Ellinor Grimmarks.

Biskop Anders Arborelius har tidigare reagerat starkt emot att Sverige som ett av få länder i Europa saknar varje form av samvetsklausul.

Tyvärr bekräftar detta beslut den mörka tradition som också finns i vårt land,

säger biskop Arborelius med hänvisning till de mörka decennierna då tvångssteriliseringar utfördes på tonåringar utan någon som helst diskussion  och efter högst suspekta skäl, spekulationer om dåliga gener eller att en sjuttonåring bedömdes aldrig kunna bli en god förälder.

Grimmarks eget fackförbund, Vårdförbundet, har vänt sig emot henne.

Som patient i Sverige måste det vara tydligt att det som svensk lag säger att du kan få utfört, det ska också kunna ske, 

säger Vårdförbundets vice ordförande Pia Arndorf, och det verkar plötsligt som om ingen av landets 7000 barnmorskor vill medverka i att framkalla missfall. Men det handlade alltså bara om en enda.

På SvD:s ledarblogg uppstod ett replikskifte mellan Paulina Neuding och Kristina Ljungros, förbundsordförande RFSU.

Neuding hittade Europarådets svar på Carina Häggs motion, där hon ville föra upp aborträtten på en överstatlig rättsnivå. Istället fastslogs att

”Ingen person, sjukhus eller institution ska kunna tvingas, hållas ansvarig eller diskrimineras på något sätt för att man vägrar utföra, underlätta, assistera eller utföra abort.”

Hon fick svar av Kristina Ljungros, som gick ut på att

samvets- och religionsfrihet är grundläggande rättigheter, men man måste samtidigt komma ihåg att de inte är absoluta rättigheter.  

Ljungros vill även införa en utpressningsklausul i värsta maffiastil:

Att ges rätt till vård är en mänsklig rättighet, det är däremot inte en mänsklig rättighet att arbeta som barnmorska.

Alltså: Att inte vilja medverka i att framkalla missfall på friska foster är att neka någon vård.  Det kan under inga villkor accepteras.

Neuding svarar med att påpeka det orimliga och omotiverade i dessa villkor, med exempel från våra grannländer.

I Flamman skriver Anne-Li Lehnberg en ledare, där hon förklarar att det måste vara alla kvinnors skräck att möta en  barnmorska som är emot att graviditeter avsiktligt avbryts:

Många är också oroliga för att de som vill ha en samvetsklausul snarare är intresserade av att hindra att aborter sker över huvud taget.

Ellinor Grimmark säger det själv i en intervju med Aftonbladet när hon får frågan om hur hon tror att en kvinna mår av att bli hänvisad till en annan barnmorska för abort: ”Jag tror inte vi ska göra det så väldigt enkelt att genomföra en abort i Sverige. Jag tror att det är många som skulle tänka till och göra på ett annat sätt om de fick chansen att tänka till”.

Man kan bara spekulera i vad det skulle innebära för den kvinna som funderar på abort och som hamnar hos barnmorska Ellinor Grimmark.   

Därmed visar denna skribent en klarsyn som är sällsynt: Vad frågan handlar om är ju inte konventionell hälsovård, utan nämligen något exceptionellt, att avbryta ett naturligt förlopp, en livsprocess. Och uppenbarligen vill hon att den ska vara enkel - för att den är så svår - egentligen.

Ingela Wiklund, ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet, menar att det går att jobba som barnmorska och samtidigt vägra att utföra abort.

– Det borde inte var något problem. Det finns så många uppgifter en barnmorska kan utföra där inte abort ingår. Man kan exempelvis jobba på en förlossningsavdelning på BB eller inom mödrahälsovård.

 RFSU har naturligtvis välkomnat DO:s beslut. Det finns en något märklig argumentation bakom, nämligen att det handlar om att rädda det man kallar för rätten till "abortvård" och hälsa. Med abortvård kan väl inte räknas annat än vård efter det framkallade missfallet. Men Ellinor Grimmark har tydligt gjort klart att hon definitivt inte har problem med detta. Hon skulle ställa upp. Om man dessutom tar in begreppet hälsa, så måste detta innebära att man ser själva graviditeten som en ohälsa och att avbryta den som en återgång till ett hälsosamt tillstånd. Detta är den enda förklaringen om det ska finnas någon som helst rationalitet bakom RFSU:s ställningstagande. Då måste man ju reagera att den institution, som har ansvar för sexuell upplysning, betraktar graviditet som en sjukdom, när det i själva verket är ett villkor för livet självt.

Gert Gelotte i GP skriver att

Ingen tvingar henne att söka arbete på en kvinnoklinik där aborter kan ingå i arbetsuppgifterna.

Det är den primitiva utpressarprincipen alltså som ska gälla. Den som samme skribent alltsom oftast indignerat beskyller katolska kyrkan för att driva: "Ta hela kakan, eller gå."

Märkligt nog ansluter pater Philip Geister SJ i katolska Signum till samma resonemang. Samhället skulle alltså ha en självskriven rätt att utesluta kristna från detta viktiga vårdyrke, som praktiserats mestadels på katolska inrättningar på vår kontinent och innehafts av så många ordenssystrar genom tiderna.

---det är svårt att se att hon med hänvisning till sitt samvete skulle kunna kräva att få slippa utföra vissa arbetsuppgifter som ingår i en tjänst som hon frivilligt väljer att söka. Det finns med andra ord gränser för rätten att av samvetsskäl vägra utföra vissa arbetsuppgifter. Ty även om ett tolerant och öppet samhälle ska visa respekt för de människor som kritiserar mainstream-värderingar, så finns det inget som säger att samhället nödvändigtvis behöver främja deras karriär.

Men handlar det verkligen om "karriär" när man som utbildad barnmorska inget annat vill än hjälpa kvinnor till lyckosam förlossningar och att barnen får en fin start i livet? Dessutom, med Philip Geisters gränsdragning  innebär det att vi i stort sett kommer se hela sjukvårdssektorn stängd för personer med en sannskyldig kristen tro - såsom nu sker i Belgien till exempel. Måste verkligen inte ett samhälle ha plats för bekännande av den tro, där barmhärtighetsverket är så centralt, där det är självklart  att man vill ta hand om sjuka och främja nytt liv? I själva verket så kommer ju sjukvård och hela den sociala tanken från Kristi lära och exemplet om den barmhärtiga samariten.