En omskakande vecka

Nu har Biskopsämbetets hemsida kommit igång igen. Och de "obsoleta" texterna har vederbörligen avlägsnats. Bra!

Det går inte att ta miste på biskop Arborelius´ sorg och många andra katolikers upprördhet över det TV-program som sändes i onsdags, vilket utmålade en katolsk sammanslutning som historierevisionistisk, antisemitisk och "högerextremistisk". Först förklarades den inte ha något alls att göra med katolska kyrkan, men när påven lyfte exkommuniceringen från dess biskopar så kom saken i annat ljus. Ännu finns hinder - hur stora de är får framtiden utvisa - men visst handlar det om ett inomkatolskt problem.

Om många är bedrövade - det borde vara så - finns det åtminstone en instans som tycks glädjas ofantligt åt saken: Uppdrag Gransknings redaktion, som inte har ord nog att jubla över den skandal de orsakat.

På deras hemsida finns även en manual för hur man ska gå till väga för att gräva bra: Här får man veta hur presumtiva uppgiftslämnare ska förföras:

Personen måste övertygas om att det är riskfritt att tala med dig. Du måste inge hundraprocentig trygghet. För det krävs att du och personen skapar en relation. Ring helst inte till arbetsplatsen. Det kan vara förenat med risker, eftersom du inte vet i vilken omgivning personen arbetar.---Formuleringar av den här typen kan fungera:
»Jag är nu inne i ett inledande skede i researchen och behöver hjälp med att skapa mig en rättvisande bild«. Glöm inte heller smicker. Det kan få den kargaste person att mjukna osv

På detta sätt kom man över både adressförteckningar och ebrev och partisympatier hos enskilda personer. Uppgifter som sedan stackars lokalansvariga fick konfronteras med under polisförhörsliknande former.

Men det stora scoopet - det bjöd den ökände biskopen på, utan pock. Som han gjort de senaste tjugo åren.

Apropos konspirationsteorier

Nu finns inte notisen kvar som Text-TV hade tidigare, se nedan. Och TT har haft en alldeles normal, neutral nyhetsnotis om saken, för en gång skull.

Medan man spänt väntar på hur Katolska Biskopsämbetet skall hantera den nyuppkomna situationen, där texter som lades ut så sent som i måndags nu är fullkomligt obsoleta, så finns det tid att reflektera över de senaste dagarnas mediahysteri.

En del hävdar att påvens upphävande av exkommuniceringen (eller exkommunikationen - båda uttryck är korrekta)av de fyra "traditionalistbiskoparna" var sällsynt dåligt timad: Bara dagar efter att en av dem avslöjats som "förintelseförnekare". Man säger: - Hur kan påven så skada kyrkans anseende och bryta ner vad som byggts upp i relationerna med judarna?

Men få tänker åt andra hållet - att sändningen av intervjun med den ojämförlige biskop Williamson, som gjordes i november, var väldigt väl timad. Och den tyska boulevardtidskriften Der Spiegels förhandsuppgifter likaså. Om det nu var någon som ville skada kyrkans anseende.

Biskopen och förintelsen

I SVT sändes igår ett långt program om Sankt Pius X:s Prästbrödraskap. Dokumentären tog huvudsakligen upp det faktum att en del personer i kretsen kring prästbrödraskapet har högerextremistiska sympatier. En intervju med en biskop Richard Williamson gav en inblick i hans teorier om hur många judar som gasades i Auschwitz.

Vi ska inte kommentera alla delar i programmet. Självklart måste man dock instämma i den kraftfulla kritiken som riktas mot dessa uttalanden, både för vad som sades och att det sades. En biskop i katolska kyrkan som använder sin ställning att sprida konspirationsteorier är förkastligt. Det saknar betydelse att han är förklarad exkommunicerad, utesluten ur kyrkans fulla gemenskap - han har ändå sin vigning att leva upp till. Det må vara privatuppfattningar. Men beteendet skapar en förtroendekris som sprider sig överallt - inte minst bland alla dem som i goda avsikter söker sig till den rörelse han företräder, ja också till katolska kyrkan generellt. Dessutom kan denna typ av uttalanden dra till sig personer av helt andra intressen än andliga, vilket orsakar skandaler och drar in kyrkan i en försvarsposition. Så har ju redan skett.

Samtidigt måste man tillerkänna lekmännen rätten att få ha de åsikter de vill och umgås med de personer de vill, utan att riskera brännmärkas i TV-program på bästa sändningstid.

För övrigt fick man i programmet möta några intressanta personligheter som berättade om sin katolska tro.

Påvens stora ja

Tidningen Dagen har hittat några referat från Vatikanveteranen, journalisten Marco Politi, där han med påtaglig vitriolsmak beskriver påven Benedikt som en man med bara "nej". Nej till FN-resolutioner, stamcellsforskning, homosexrelationer. Nej till annuleringar av äktenskap. Nej till förändringar av prästämbetet, etc. Och han menar att påven är otillgänglig och svår. Ja, han vänder till och med ryggen åt folket (i den heliga mässan nyligen, firad mot öster).

Politi, som skrivit böcker om Johannes Paulus II:s politiska betydelse, vill uppenbarligen se påven som en aktivist och världsförbättrare. Men påven har inte den uppgiften. Påven ska försvara det stora JA som finns bakom varje litet nej. Och det kan han göra ofta genom att inte göra något alls. Han behöver inte ens vara omtyckt för att fullgöra sitt ämbete. Precis som Petrus måste han vara på sin vakt emot dem som vill bryta ny mark med hänvisning till folkets önskemål och tidens krav.

Nu verkar det som om Politi inte uppmärksammat hur målmedvetet påven verkar för den rena förståelsen av Evangeliet och av kyrkan. I den ena lysande framställningen efter den andra framställer han kyrkan i all sin skönhet och rikedom - och nu talar vi inte om penningens guld, utan sanningens. Det är tanken och ordet som är denne påves talenter, och han använder dem fullt ut på ett sätt som är så osjälviskt att det förvånar även de mest initierade bedömare. Betydande framsteg har gjorts i dialogen med muslimska företrädare och med Östkyrkan har klimatet inte varit så vänskapligt sedan sekler. Benedikts Jesusbok såldes ut i alla förstaupplagor, och märkligt nog tycks det inte vara ungdomen som finner honom svår att förstå, utan de som i likhet med Politi var unga runt 1968.

Ibland kan förändring vara svårt även för en journalist.

Ett gott råd till våra nyhetsredaktörer

Marie Söderqvist sammanfattar med sin befriande enkla stil hysterin kring påvens tal till kurian. Detta i en krönika i Expressen.

Ordet hysteri är här verkligen på sin plats. Att flera tidningar, däribland Aftonbladet och Dagens Nyheter, på ledarplats - upprepar de förvridna citaten och vantolkningarna, trots att stora delar av bloggvärlden redan insett att substans saknades - det säger en hel del om journalistkårens yrkesmässiga brister. Har man läst de korta pressetiska reglerna någon gång? Punkt 2 lyder:

Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Vårt förslag är: Förstora upp denna text, rama in den och häng på väggen i varje redaktionslokal. Kanske också på kaffeautomaten.

Förvisso är vi lättlurade

Svaret på den retoriska frågan i artikeln under denna kom ganska snabbt. I Dagens Nyheter den 10 januari, ledarsidan, visar nämligen läkaren och författaren PC Jersild inga som helst tecken på kritiskt tänkande, utan ångar på med den ena förutfattade meningen efter den andra. Han upprepar oförfärat myten att påven "fördömt homosexuella" och sagt att de ska förstöra jorden därför att

Om homosexualiteten får breda ut sig föds ju färre barn.

PC Jersild vill inte att katolska kyrkan ska hysa några synpunkter på någonting som kan tänkas angå andra än katoliker. Och han tycker inte att någon person som tillhör någon religion ska yttra sig om annat än det som religion tillhör - inte den så kallade verkligheten alltså. Ty då är det "religiös imperialism". Pingstpastor Åke Green är ju en tacksam schablon:

Även om pastor Åke Green inte är representativ för svensk kristenhet, kan han utan att dömas för diskriminering kalla homosexualitet för en cancersvulst på samhällskroppen. Märk väl att det inte är ett citat ur Bibeln utan ett påhitt av Green själv.

Nu är det bara det att påven inte har fördömt homosexuella och Åke Green har faktiskt inte liknat homosexualitet i sig vid en cancersvulst. Åke Green sade:

Sexuella abnormiteter är en djup cansersvulst på hela samhällskroppen.

Och då menade han sexuella akter med likakönade och med djur.

Ett förfalskat citat från påven och denna för talekonsten föga hedrande predikan från en pingstkyrka i Borgholm, som åhördes av ett femtiotal församlingsmedlemmar utan att hetsa upp någon (det var först när pastor Green skickat predikan till Ölandsposten och de i sin tur skickat den till RFSL, som det hände något): Detta utgör alltså en sanningskälla för licentiat Jersilds omdömen om religionernas legitimitet. Jersild menar att

Religiös imperialism, att påtvinga andra sina icke rationellt grundade åsikter, hör inte hemma i en demokrati.

Samtidigt bryr han sig inte det minsta om att kolla källorna utan chansar friskt - detta som är fullständigt uteslutet i forskarvärlden. Angående "icke rationella grundade åsikter" kan man konstatera, att det är just detta som Jersild uttrycker. Anser man att döendet är en "plåga och förnedring" som därför bara ska göras så kort som möjligt, så kan detta väl knappast vara annat än en åsikt, fri från varje spår av rationalitet. Varför just den åsikten ska ha företräde i en demokrati har Jersild inte kunnat presentera några rationella argument för.

Är vi lättlurade?

Vi har samlat ett antal länkar och citat i en separat artikel angående påvens påstådda hets mot homosexuella och transsexuella. Exemplet visade att det är inte är särskilt svårt att skapa en opinion, även om fakta är fabricerade. Det väcker oro inför framtiden.